Människa–maskin, optimism–pessimism, subjekt–objekt

Vill bara dela med mig av en lätt dialektisk svindel, som uppstod medan jag joggandes lyssnade igenom det fjärde avsnittet i samtalsserien Människan och maskinen. Under rubriken “Kritik” fortsätter Per Johansson med Eric Schüldt kring en tematik som känns igen från boken Framtiden (2011), som Schüldt författade tillsammans med Jonas Andersson Schwarz.

Samtalet tar avstamp i den transhumanism som företräds av Ray Kurzweil och dennes idé om “singulariteten“. Efter att Kurzweil presenterats som företrädare för en extrem optimism, vänder sig nu samtalet mot den motsatta positionen, alltså den extrema pessimismen i fråga om teknikens utveckling, även känd som neo-luddism. Per Johansson menar att det är en förnuftig sak att först lyssna på ytterligheterna i en debatt, för att sedan kunna bilda sig en mer nyanserad position någonstans mellan dessa.

Som exempel på teknikpessimism nämner han Bill Joy som skrev artikeln “Why the future doesn’t need us” (2000). Artikeln väckte uppståndelse eftersom den citerade ett långt stycke ur manifestet “Industrial society and its future (1995), skrivet av den välkände matematikern och terroristen Ted Kaczynski.

På ytan är det en självklar motsats. Ray Kurzweil bejakar den teknologiska singulariteten – Ted Kaczynski vill dra i nödbromsen för en skenande teknologisk utveckling. Fast delar de inte i hög grad samma analys? Båda förstår “maskinen” i termer av en enkelriktad, utbredande och exponentiell rörelse som i slutändan kommer att ersätta “människan”. Ted Kaczynski såg i grunden denna utveckling som omöjlig att stoppa, enligt Per Johansson – vilket i så fall får bombdåden att framstå som rena narcissismen. Å andra sidan visar det sig att Ray Kurzweil alls inte är någon renodlad optimist, utan tvärtom ägnar ett stort intresse åt vad han ser som hotfullt i teknikens utveckling, men han anser ändå att rörelsen mot en “singularitet” är förutbestämd – vilket får hans entusiasm att framstå som rena opportunismen.

Å ena sidan en pessimism som egentligen är narcissism. Å andra sidan en optimism som egentligen är en opportunism. Samtidigt som båda sidor delar en gemensamt förståelse av teknikens väsen.

Det tycks mig som att den optimism–pessimism som genomsyrar den digitala tidsåldern är ett motsatspar som äger något av samma falskhet som den kapitalistiska epokens subjekt-objekt.

Vad jag saknar i samtalet är just frågan om den kapitalistiska epoken, eller om moderniteten. För mig är det absolut nödvändigt att först fråga: är detta ett problem som hänger samman med kapitalismens utveckling under de senaste 500 åren, som bara intensifierats av de industriella revolutionerna? Om det inte är så, ska problemet förstås i en längre eller i en kortare epokalitet än kapitalismens 500-åriga?

En genomgående tendens i samtalsserien Människan och maskinen är försöket att finna en omedelbar koppling (eller kortslutning) mellan det väldigt långa perspektivet (den mänskliga kulturen) och det väldigt korta perspektivet (den digitala revolutionen). Risken för kortslutning består just i att man helt överskuggar det “medellånga” perspektivet, alltså frågan om vad som är specifikt för kapitalismen/moderniteten.

Som när samtalet kommer in på den ständiga polariseringen mellan “entusiaster” och “skeptiker” i samtida diskussioner om teknik. Genast frågar de sig om det möjligtvis kan vara en allmänmänsklig polaritet, som sätts på sin spets i digitaliseringen. Då vill jag kasta fram en alternativ teori, som är att motsättningen i första hand är modern och uppstår med den kapitalistiska varuproduktionen, där teknikens bruk styrs av det universella tvånget att skaffa pengar. Först när teknikutvecklingen underordnas ett abstrakt mått (alltså vad Marx kallar “värde”) blir den också enkelriktad och ostoppbar.

Men enligt den kritiska teorin om “värdeavspaltning”, kan värdet aldrig stå på egna ben. Förutsättningen för en kapitalistisk varuproduktion – och därmed även för en enkelriktad, ostoppbar teknikutveckling – är att någon kan ta hand om resterna, allt det som inte går att abstrahera till “nödvändig arbetstid” som sedan kan ersättas av maskiner. Detta betyder att motsättningen mellan teknikentusiaster och teknikskeptiker i någon mening är immanent i kapitalets begrepp. Det går inte att tänka sig att kapitalismen skulle ha överlevt i flera hundra år om det inte vore för att människor överallt återupprättar en polarisering mellan två ståndpunkter gentemot teknikutvecklingen. Därmed möjliggörs gång på gång en “nyanserad” position som ger något åt maskinerna, någonting annat åt människan.

Någon måste som sagt ta hand om resterna: det som inte ryms i Ray Kurzweils singularitet, det som inte kan lösas av Ted Kaczynskis terrorism. “Någon” tenderar att vara en kvinna. Nu slår det mig hur gärna jag hade velat höra typ Aase Berg sätta sig på tvären i samtalet jag just hört, som omväxling till det evinnerliga tjatet om hur nordamerikanska män tänker sig “tekniken”.