Rasmus Fleischer's Blog, page 62

Tapirskrift: recension och innehållsförteckning

Tapirskrift har blivit recenserad i Expressen av ingen mindre än Aase Berg. En väldigt fin recension!

“Tapirskrift” är visserligen en djupt deprimerande bok, eftersom den ihärdigt skildrar hur guldlägen förvandlas till skitstormar, till exempel hur internets frihet och demokrati förvandlats till arena för massövervakning, högaktuellt just nu, förstås, när Sveriges regering har egen hackerbyrå.

Men samtidigt beskriver Fleischer förfallet så intrikat att själva kartläggningen ger hopp.

Vi får väl se om det blir några fler recensioner. Eftersom boken är en samlingsvolym, tvingas den eventuella recensenten att greppa efter en röd tråd. Hur denna tråd löper är inte helt givet: “i tvärbanor”, skriver Aase Berg.

En relaterad fråga är hur Tapirskrift kommer att klassificeras av biblioteken. Jag noterar att Stockholms stadsbibliotek preliminärt har klassat Tapirskrift som en bok om “informationsteknik” (Bv, rätt och slätt. Det känns ju väldigt begränsat. Jag misstänker att bibblan har utgått från den stympade baksidestext som ligger uppe på Adlibris, till skillnad från den fullständiga baksidestexten.

Tapirskrift består av 23 texter, uppdelade i tre block. Första blocket kan sägas kretsa kring informationsteknik, men sedan vidgas cirklarna till att omfatta fler ämnen. Nu har jag lagt upp innehållsförteckningen på nätet, inklusive länkar till de texter som finns tillgängliga i digital form. Boken i sin helhet kommer nog upp såsmåningom.

Om hur begreppet “våldsbejakande” har uppstått och varför det bör förkastas

Detta är inget inlägg i någon debatt om politiskt våld. I enlighet med denna bloggs traditioner, kastar vi oss i stället rakt till metadebatten. Det gäller ett visst adjektiv. Närmare bestämt ett presensparticip, alltså ett oböjligt adjektiv som i grammatisk mening har bildats av ett verb. Emellertid existerar inte verbet våldsbejaka, vilket borde vara tillräckligt för att väcka misstankar mot det nya adjektivet: våldsbejakande.

Ja, ordet är nytt. Jag har just nu inte tid att spåra dess introduktion i svenska språket, men en sökning i artikelarkiven indikerar att det var under hösten 2007 som svenska politiker och proffstyckare började använda ordet “våldsbejakande”. Vanligast är att sätta det framför orden “radikalisering“, “extremism” eller “islamism”. Men det talas också lösare om “våldsbejakande miljöer” o.dyl.

“Värna demokratin mot våldsbejakande extremism.” Så lyder numera en av de sex målsättningarna för regeringens demokratipolitik. Härom veckan presenterades SOU 2013:81 om metoder för att “förebygga våldsbejakande extremism”. Inledningsvis fastslår utredningen:

Betoningen är på våldsbejakande extremism, med andra ord på våld som utövas av extremister med politiska/ideologiska motiv. /…/

I Sverige finns i huvudsak tre inriktningar: högerextrema miljöer, vänsterextrema eller autonoma rörelser och religiöst motiverad extremism i form av politisk islam eller islamism. /…/

Utredningens ståndpunkt är att det på fundamental nivå finns gemensamma nämnare för alla former av våldsbejakande extremism.

Sistnämnda ståndpunkt har redan fått tung kritik. Men även kritikerna accepterar den problemformulering som handlar om att “motverka våldsbejakande radikalisering”. Men som framgår av citatet ovan, bygger detta på en språklig glidning från våldets utövande till våldets bejakande.

Jag har en hypotes om varför den svenska statsapparaten på senare år har etablerat ordet “våldsbejakande” som ett centralt politiskt begrepp. Här kommer hypotesen i punktform:

Varje stat har en författning och ett säkerhetspolisiärt författningsskydd. Vissa stater gör anspråk på att vara demokratier. Ett av kriterierna för demokrati är att författningsskyddet i formell mening har ett avgränsat verksamhetsområde, så att det inte kan gripa in i den “ordinära” politiken. En liberal demokrati förutsätter alltså en brett förankrad definition av vad som hotar demokratin. (Carl Schmitt låter hälsa!)

Även religionsfrihet räknas som en grundsten i den liberala demokratin. Därför blir det extra krångligt när demokratin ser sig hotad av fiender med religiösa motiv. Under 2000-talet sattes detta på sin spets: det gällde att definera den islamistiska terrorn som ett hot, utan att dra in all form av “politisk islam”. Behovet av att särskilja mellan olika former av islamism hävdades från början inte minst från vänster, exempelvis av den framstående experten Mattias Gardell. Formulerandet av en ny gränsdragning har alltså inte skett ensidigt från det säkerhetspolisiära hållet, utan i samspel med mer kritiska röster.

Den demokratiska staten fann sig alltså tvungen att utarbeta tydliga kriterier för att skilja mellan “godartad” och “elakartad” islamism. Grovt sett stod valet mellan två slags kriterier: teori eller praktik.

I det ena fallet måste staten analysera gruppernas ideologi (teori) för att avgöra i vilka fall de har en målsättning som är oförenlig med liberal demokrati. Så görs t.ex. när författningsskyddet pekar ut “vänsterextremism” och “högerextremism” som fiender. Men i fråga om islamister blir det svårare – trots att det finns varianter av islamism som i ideologisk mening ligger mycket nära fascismen eller nationalsocialismen (vilket t.ex. påpekats av nämnde Mattias Gardell). Att låta en myndighet avgöra vilka islamister som har en antidemokratisk ideologi skulle bli en oerhört känslig sak. Dessutom skulle det kräva stora insatser av språklig och teologisk expertis. Det är lätt att begripa varför detta alternativ har valts bort.

I det andra fallet ser man till gruppernas metoder (praktik): den grupp som utövar våld är en fiende demokratin. Men ur polisiärt perspektiv blir ett sådant kriterium alltför snävt. Politiska grupper kan ändra skepnad, överlappa med varandra och tillämpa en taktisk arbetsdelning inom ramen för en våldsbenägen miljö.

Ur statens synvinkel blev det alltså angeläget att finna en tredje väg där kriterierna för att definiera demokratins fiender varken inskränks till teori eller till praktik. Detta behov uppstod primärt i förhållande till islamismen.

Etableringen av “våldsbejakande” som begrepp blev ett sätt att peka ut en sådan tredje väg. Begreppets luddighet har ur statens synvinkel klara fördelar. Efter att först ha använts i fråga om islamism, började man snart även att tala om “våldsbejakande extremism” i en mer allmän mening.

Sammanfattningsvis: det är lätt att förstå varför det blivit bekvämt för den demokratiska staten att definiera sina fiender som “våldsbejakande”. Men detta betyder inte att adjektivet någonsin platsar i en seriös analys.

Vissa forskare använder etiketten “våldsbejakande” på ett oreflekterat sätt. Att göra så är dålig vetenskap. Magnus Ranstorp kan tjäna som exempel. Mer än någon annan forskare i Sverige har han hängt upp sin forskning på begreppet “våldsbejakande”. Så här skriver han i sin senaste forskningsrapport, författad tillsammans med Peder Hyllengren:

Det är vedertaget bland forskare att uttrycket “extremism” är ett omtvistat begrepp inom den samhällsvetenskapliga forskningen. /…/

Som en konsekvens av syftet med denna rapport så är “bruka våld” ett operationellt relevant uttryck som ger extremism dess mening och syfte. I denna kontext kan uttrycket “bruka våld” även betyda, eller ersättas med, våldsbejakande. Därtill innefattar begreppet även stödjande av våld.

För tydlighetens skull används uttrycket “våldsbejakande extremism” konsekvent i denna rapport.

Tjusig manöver! Forskarna försvarar sitt bruk av det kritiserade begreppet “extremism” genom att trycka in ett förstärkande adjektiv som ännu inte har hunnit bli föremål för vetenskaplig kritik (vilket beror på att adjektivet dels är nyskapat, dels saknar tydlig motsvarighet på engelska).

Ranstorp & Hyllengren hade kunnat tala om “våldsbenägen” extremism, men då hade de varit tvungna att belägga ett faktiskt våldsutövande. I stället väljer det ett luddigare kriterium där “även stödjande av våld” inbegrips. Men vad betyder det att “stödja” eller “bejaka” våld? Och framför allt: vilket våld? Om man räknar alla former av våld i alla tider och på alla platser, då är det ytterst få som inte skulle kallas för “våldsbejakande”. Att begreppet ska definieras snävare än så är underförstått, men forskarna väljer ändå att avstå från att diskutera saken. Detta är dålig vetenskap.

Låt oss vårda språket bättre än så. “Våldsbejakande” är inget ord som platsar i seriösa diskussioner.

Ladda ner mp3-musik från Soundcloud

Måste tipsa alla om en väldigt användbar plugin till Firefox: Soundcloud Downloader. Vad den gör är uppenbart. När den blivit installerad, finns plötsligt en knapp på varje Soundcloud-sida som låter en enkelt ladda ner ljudet i mp3-format.

Tidigare när Copyriot har tipsat om liknande verktyg har det alltid höjts moraliserande röster. Men om något är omoraliskt, så är det att driva en nättjänst som lurar folk att materialet som de laddar upp för “streaming” inte skulle kunna laddas ned.

Som företag är Soundcloud beroende av att riskkapitalisterna fortsätter att tro på dess affärsmodell. Insikten om att varje “ström” är en potentiell “nedladdning” hotar det fortsatta flödet av riskkapital in i Soundcloud. Därför har de för vana att med jämna mellanrum uppdatera sajtens kod så att befintliga verktyg slutar fungera. Just nu går det t.ex. inte att använda Offliberty mot Soundcloud och det är bara en tidsfråga innan Soundcloud Downloader slutar fungera – men det krävs inga avancerade uppdateringar för att sådana verktyg åter ska fungera.

Soundcloud kan inte göra det omöjligt att ladda ner musik, lika lite som Sveriges Radio kan göra det omöjligt att spela in radioprogram på kassettband. (Förra veckan gjorde jag just detta: spelade in musik från FM-radio till kassett. Ni som vill moralisera över Soundcloud Downloader ombedes att i konsekvensens namn även moralisera över mitt kassettinspelande!)

Själv föredrar jag att kunna lyssna på musik även offline. Därtill har jag valt att inte installera Flash på min dator – helst vill jag inte ha med Adobe att göra! Därför är jag extra tacksam för möjligheten att komma åt musiken på Soundcloud i mp3-format.

Elektronikens roll i samhället cirka år 2014 (återanvänd förutsägelse från 1964)

Martin Löwdin har lagt upp 10 nätpolitiska förutsägelser inför 2014 och något motsvarande lär vi även få se från Ed Felten. Här ska vi testa en annan metod genom att återanvända en 50 år gammal förutsägelse som handlar om hur internet ska bli år 2014.

Vid 1964 års kongress med Radiohandlarnas riksförbund hölls ett föredrag av tekn.lic. Olle Franzén, mångårig chef för svenska Philips. En sammanfattning av föredraget publicerades i radiohandlarnas branschtidning Rateko. Inom ramen för min forskning har jag just börjat bläddra igenom äldre årgångar av denna tidning och på så vis hittade jag Olle Franzéns förutsägelser av 2014 som här följer i något förkortad form:

Elektronikens roll i samhället om ca 50 år

LJUDPROCESSING

Med ljudprocessing menas analys av ljudomvandling till en kod samt syntetisering av ljud från en kod. En anläggning för ljudprocessing kan läsa en utländsk text, översätta, kodera, syntetisera och återsända den via högtalare vid önskad tidpunkt och på önskat språk.

FÖRBINDELSETEKNIK

Alla radioingenjörers dröm torde vara att upprätta trådlös förbindelse mellan vilka punkter som helst på jordytan. Om ca 50 år kommer antalet kommunikationssystem och -metoder avsevärt att ha ökats. Detta kan utföras genom binär kodering av informationen, vilket möjliggör bandbreddskompression av kanalerna. Kortfattat skall här anges några möjliga användningsområden.

Vid landsvägskörning kan det vara nödvändigt att ha förbindelse antingen mellan bilar eller mellan bilen och ett kontrollorgan (polis).

All skriven information kommer troligen ej att transporteras med dagens hjälpmedel utan översänds trådlös i binära koder för att hos mottagaren dekoderas och utskrivas.

Överföringen av bildinformation sker antingen med TV, faxcimil eller något annat systemmedium. På grund av det begränsade antalet kanaler och bandbredder sker överföringen med digitalteknik. Utbärning av t.ex. tidningar skulle vara onödig. Dessa sänds på morgonen som elektrisk information, lagras och återges vid lämplig tidpunkt, dvs. frukostbordet.

/…/

PENGAR OCH BANKAFFÄRER

Pengar och checker försvinner. Om man t.ex. skall handla en bil är det tillräckligt att visa tummen framför en scanner, vilken identifierar personen. På banken debiteras automatiskt köparen och säljaren krediteras.

TRAFIKKONTROLL

Ett stort område för elektroniken i framtiden är trafikövervakning. /…/ Bilisten behöver endast ange resmål, varefter transporter sker på bästa motorväg med rätt hastighet och med största säkerheten med bilisten sovande i baksätet.

ELEKTRONISK RÖSTNING

Framtidens värld har möjlighet att bli mera demokratisk med hjälp av elektronik. Antag t.ex. att en betydelsefull fråga diskuteras i riksdagen, t.ex. reklam-TV:s införande i Sverige. Med ett elektroniskt röstningssystem skulle varje medborgares mening snabbt kunna inmatas till ett organ, som registrerar, kontrollerar, adderar och bestämmer röstfördelningen. Maskinen meddelar därefter kammaren majoritetens synpunkt.

Fortsatt bloggande men paus i twittrandet

Jag kommer nog att fortsätta blogga även efter att Copyriot fyller 10 år i vår. Förändringar kommer att ske och har kanske redan skett. Under 2013 har aktiviteten blivit mer sporadisk, vilket inte utesluter perioder då det publiceras många inlägg i serie. Att jag formulerade mina tankar om att lägga ner bloggen gav en värdefull respons som jag fortfarande håller på att smälta.

Målet är att rikta mina ord på ett mer genomtänkt sätt, åt ett flertal olika håll: offentligt och slutet, snabbt och långsamt, analogt och digitalt, muntligt och skriftligt, för att inbjuda olika former av respons. Efter att ha grunnat på saken lutar jag åt att Copyriot även framöver kommer att ha en plats i detta.

Twitter känns mer problematiskt. Med nästan 6000 följare har jag väldigt lätt att få snabb respons samtidigt som mitt flöde har blivit ett väldigt bekvämt sätt att hänga med i vad som engagerar andra just för stunden. Båda delar blir beroendeframkallande på ett sätt som jag inte tycker om. Periodvis tar det min uppmärksamheten från saker som troligen är viktigare.

13 januari 2014 har jag varit på Twitter i fem år. Kanske får detta räcka. Nu gör jag mig redo för att ta en längre paus, så får vi se vart det leder. Kanske sätter jag definitivt punkt för mitt twittrande, kanske återvänder jag med en ny inställning. Det kommer inte att bli helt lätt att motstå impulsen att kolla vad som rör sig i Twitterflödet. Men min övertygelse är att nätkritisk asketism är en relevant praktik som inte ska förväxlas med någon strävan efter ett givet ideal för hur kommunikationen bör fungera.

Ryktet verkar genom att spridas: en krönika om antisemitism

”Antisemitismen är ryktet om judarna”, förklarade filosofen Theodor W. Adorno och satte fingret på en viktig aspekt. Rykten blir verksamma genom att spridas, snarare än genom att övertyga. Den som sprider vidare ett rykte behöver alls inte vara någon som är övertygad om att ryktet är sant. På samma sätt behöver man inte vara övertygad antisemit för att sprida ”ryktet om judarna”.

Jag har skrivit en gästkrönika åt Svenska kommittén mot antisemitism. Budskapet är att de offentliga debatter som rör antisemitism väldigt ofta spårar ur. I stället för att diskutera om någon är antisemit, borde vi prata om vad de gör (eller underlåter att göra).

Huruvida resonemanget kan överföras även på rasism känner jag mig inte säker på. Rasismen är visserligen en närbesläktad fördom, men antisemitism bör inte missförstås som en typ av rasism. Detta just eftersom antisemitismens kärna inte består i ett generellt hat mot judar, utan fantasierna om en oerhörd och osynlig makt.

Antisemiten är övertygad om att judarna utgör en dold makt som står bakom det mesta som är fel i vår värld. Men långtifrån alla som sprider ryktet om en judisk sammansvärjning är övertygade om att allt som hävdas är rakt igenom sant. Endast i undantagsfall handlar det om att ryktesspridarna hyser en urskillningslös avsky mot judar. Några av dem är rentav själva judar eller av judisk börd.

Tankar om internetstatistiken, III: Vad är “traditionella medier”?

Här kommer en tredje postning av spontana kommentarer till årets internetstatistik. Missa inte de värdefulla kommentarer som kommit till första och andra postningarna..

“Traditionella medier” är ett begrepp som spelar en absolut central roll i rapporten – men som inte ges en klar definition. Man kan finna detta märkligt, särskilt med tanke på rapporten har författats av en professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Fast att medievetare undviker att definiera mediebegreppet är kanske inte så förvånande, när allt kommer omkring. Det är ju inte som att statsvetares definition av staten alltid är extremt rigorös. Ej heller musikvetares definition av musik, konstvetares av konst eller historikers av historia.

Hur som helst. Jag finner det lite irriterande med allt ordande om “traditionella” medier. Vad menas? Allt vi ges är löst hållna exempel. Men genom att överblicka dessa går det ändå att uttyda vad internetstatistiken räknar som “traditionella medier”.

Svar: “tidningar, tv och radio”.

40 procent av internettiden går åt till att ta del av innehåll från traditionella medier
En stor del av tiden på internet går åt till tidningar, tv och radio. Ungefär 40 procent av tiden som tillbringas på internet i åldrarna 25 till 65 år, går i genomsnitt åt till att ta del av innehåll från traditionella medier.

Internet har inte ersatt de traditionella medierna
Traditionella medier i sina traditionella former dominerar fortfarande, decennier efter internets introduktion, svenskarnas medieanvändning. Samtidigt används också webbversionerna flitigt. Men det är mycket ovanligt att man helt övergivit de traditionella formerna.

Ju äldre man är desto viktigare blir traditionella medier som tv, dagstidningar och radio.

Detta är en oerhört märklig definition, av flera skäl:

Varför räknas inte skivbolagens produkter som “innehåll från traditionella medier”?

Och vad är det som gör att musiken blir mer traditionell när den strömmas från en radiostation än när den strömmas från Spotify?

Varför är tv ett traditionellt medium, men inte film? På vad sätt är en tv-serie mer “traditionell” än en långfilm?

Om nu inte datorspel är ett traditionellt medium – hur länge ska det dröja innan så blir fallet?

Vid närmare eftertanke, märker man att rapportförfattaren troligen syftar på någonting annat: journalistik. Gemensamt för tidningar, tv och radio är att dessa medier till viss del har ett journalistiskt innehåll – där ryms sådant som nyhetsförmedling och opinionsbildning, som medievetare brukar finna särskilt intressant. Å andra sidan finns det även visst journalistiskt innehåll i nättidningar och nät-tv, men sådant räknas bara som “traditionella medier” i den mån som de även sprids via andra kanaler än internet.

Journalistiken nämns alls inte i rapporten (en sökning på journ* ger noll träffar). Det påminner om hur rapportförfattaren gärna talar om hur visst nätbruk är “aktivt”, men noga ser till att aldrig använda ordet “passiv”. Rapporten ger kort sagt ett räddhågset intryck. Varför gå som katten kring het gröt?

Krisen, del 128: Känslokris i konsumtionen

Åker tåg och läser ånyo i Dagens industri. På sidorna 13–14 i dagens tidning hittar jag två artiklar om hur kapitalet har problem med att hushållen konsumerar alltför lite, såväl i Sverige som i USA.

Här återges också siffror från Världsbanken om hur stor del av BNP som utgörs av privat konsumtion (till skillnad från företagens investeringar, statens utgifter och nettoexport). Siffran är hela 70 procent i USA och knappt 50 procent i Sverige.

Man kunde ha önskat lite mer i termer av konsumtionstillväxten. Men det är ändå hushållen som gör att vi har någon tillväxt över huvud taget”, säger Andreas Wallström, analytiker på Nordea.

Konsumtionen i Sverige har tydligen varit “mycket svag” under hösten 2013. Särskilt dåliga har vi varit på att konsumera kläder och skor. Siffrorna får bankfolket att lägga sina pannor i djupa veck.

Julhandeln i USA befaras bli “en blek historia”, skriver tidningen på nästa sida:

De amerikanska konsumenterna har blivit mer deppiga, enligt siffror som presenterades tidigare i veckan.

Att inte konsumera är alltså att vara “deppig”. Deppighet går att mäta i ekonomisk statistik. Jag fascineras av hur detta vardagsspråkliga adjektiv har fått en så självklar plats på de rosa tidningssidorna. Tillväxten framställs som en fråga om vilka känslor som tillåts att dominera i samhällskroppen.

Med tanke på att sysselsättningen stigit successivt under året, samtidigt som räntorna legat mycket lågt och riskerna i omvärlden har minskat är det lite av en gåta varför svenskarna är så försiktiga.

“Det är något av ett mysterium varför hushållen sparar så mycket. Sparkvoten ligger på rekordhöga nivåer. Både i relation till historiska svenska data och internationellt. Under 2012 sparade svenskarna mest i hela EU”, säger Andreas Wallström.

Att arbetslösheten är fortsatt hög, trots den stigande sysselsättningen, är en möjlig förklaring. /…/

En annan är den intensiva diskussionen om hushållens skuldsättning och eventuella åtgärder som amorteringskrav, höjda riskvikter på bolån och slopade ränteavdrag.

“När det gäller huspriserna och frågan om övervärdering sätter både ni och andra medier ganska domedagsliknande rubriker. Det kan påverka. Riksbanken lyfter också fram de här frågorna, säger Andreas Wallström.

Bankmannen skyller alltså på nyhetsmedierna. Dessa borde inte orda så mycket om att Sverige verkar befinna sig i en bostadsbubbla. Att prata om bubblor kan nämligen sprida dålig stämning. Det kan bli “deppigt”. Så får inte ske, för deppiga människor är dåliga konsumenter.

Vad är en digital tidskrift?

Om jag nu skulle skriva en uppföljare till Boken & Biblioteken (2011) skulle det bli en kort skrift titulerad Tidskriften. Flera av de frågor som jag då tog upp i förhållande till bokmediet börjar nu aktualiseras än mer i förhållande till tidskriftsmediet. Även i detta fall får det särskilt intressanta konsekvenser för biblioteken.

För att parafrasera: det ter sig inte längre lika självklart vad som är en tidskrift. Icke desto mindre är gränsdragningen av verklig betydelse på en rad områden: på biblioteken, i kulturpolitiken och momslagstiftning (än en gång) samt givetvis i vetenskapernas värld.

Allra minst finns det en enda digital väg som är utstaka på förhand. Digitaliseringen av tidskriftsmediet kan i grova drag gå åt två håll. Å ena sidan har vi nättidskriften (eller nätupplagan av en papperstidskrift) som har funnits lika länge som www. Å andra sidan har vi tidskriftstjänsten som innebär att digitala återgivningar av sidorna i en papperstidskrift görs tillgängliga via en tjänst som inte nöjer sig med standarder som html eller pdf, utan låser in materialet med hjälp av flash eller särskilda appar. Just nu verkar en del riskkapital strömma till sådana tidskriftstjänster, vilka satsar på en abonnemangsmodell och stundtals har lanserat sig som “Spotify för tidskrifter”. Hur biblioteken ska förhålla sig till detta blir en intressant fråga.

Jag nöjer mig med dessa noteringar just nu, för jag har egentligen inga planer på att skriva den tänkta uppföljaren. Rent konceptuellt kan jag också känna att Tidskriften borde vara en tidskrift snarare än en bok, samtidigt som det ju vore helt orimligt att på egen hand ge ut en tidskrift om tidskrifter. Tills vidare nöjer jag mig med att fundera vidare medan jag åker på Eurozine-konferens i Oslo kommande helg. Inför min medverkan där är jag extra tacksam för alla slags kommentarer kring detta ämnet.

Tankar om internetstatistiken, II: Att vara delaktig i nätet och utanför det – på samma gång

Fortsättning på de spontana kommentarerna till årets internetstatistik.

Själv känner jag mig oftast hemma på nätet, men som en främmande fågel i internetstatistiken. Min typ verkar knappt existera där. Jag nämligen delaktig och utanför – på samma gång!

Delaktig är jag för att jag definitivt lever upp till den etablerade idén om vad det innebär att vara “aktiv” på nätet:

Det är de som själva på detta sätt är aktiva på internet som också känner sig mest delaktiga i det nya informationssamhället. De är företrädesvis unga och välutbildade med god inkomst och intres- se för att prova nya tekniska saker. Det hjälper till om man besöker bloggar eller Twitter. Allra mest delaktiga känner sig de som flera gånger dagligen är på Twitter och de som postar inlägg på olika forum flera gånger dagligen och kommenterar vad andra har skrivit.

Samtidigt tillhör jag den minoritet av befolkningen som inte har någon “smartmobil”. Har aldrig haft någon. Där framstår det nästan som att jag blivit akterseglad av historiens vindar, eller vad man nu vill dra till med.

2011 börjar främst de äldre unga (16–35 år) skaffa smartmobil och här sker det ett hopp i den dagliga användningen från 5 procent till över 40 procent på ett år.

Av alla mellan 16–45 år uppger numera nästan alla (9 av 10) att de “använder internet i mobilen” åtminstone ibland. Något färre gör det dagligen. Här varierar siffrorna mer beroende på ålder, men i runda slängar rör det sig om tre av fyra. Vi som inte mobilsurfar är alltså en klar minoritet.

Två av tre i befolkningen (65%) använder nu en smartmobil och en av tre (31%) en surfplatta.

En tredjedel av dem som ännu inte har en smartmobil i åldern 26–35 år anser det troligt eller mycket troligt att de kommer att skaffa en smartmobil.

Under de två senaste åren har spridningen av surfplattorna tagit fart. Var tredje svensk (31%) har idag tillgång till en sådan. Det är främst den unga föräldrargenerationen och deras barn som intresserat sig för surfplattan.

Själv har jag inte ens vidrört en surfplatta. Någonsin. Även som medlem av “den unga föräldragenerationen” tycks jag alltså höra till en minoritet – den minoritet som inte trycker surfplattor i händerna på sina barn. Tro mig, något plattskrälle kommer inte innanför vår dörr. Någonsin. (Däremot kan jag nämna att jag just i dag lärde mitt ena barn att använda en datormus för att rita på skärmen. Att göra så framstår säkert som oerhört ålderdomligt för vissa pekskärmsmänniskor.)

Internetstatistiken kryddas med några “porträtt” på idealtypiska människor, bland annat på en “15-årig flicka helt och fullt delaktig i informationssamhället”. Flickan använder dagligen både surfplatta, smartmobil och persondator. Att inte använda alla dessa prylar är ett tecken på utanförskap, antyder rapporten (dock utan att det sägs rakt ut).

Rapporten frammanar en motsättning mellan att “delta” i informationssamhället och att stå “utanför”. Ur en sådan synvinkel framstår jag mest som en udda typ. Men jag känner mig inte så udda. Jag känner rätt många andra som är synnerligen aktiva i dagliga tankeutbyten på internet, har tusentals följare på Twitter, samtidigt som de aktivt har valt bort att ha en smartmobil. Andra har en smartmobil, men vägrar syssla med de s.k. sociala medier som har blivit norm, utan föredrar andra sätt att interagera.

Intuitivt uppfattar jag att vi som försöker att sålla på detta sätt utgör en egen grupp. Vår grupp är kanske inte stor. Jag skulle heller inte påstå att vi utgör ett avantgarde. Men vi kan nog heller inte reduceras till eftersläntrare i informationssamhället.