Rasmus Fleischer's Blog, page 66

Krisen, del 115: Om “alarmismen”

Efter att vi nu gjort ett försök att reda ut sakfrågan i fallet Fukushima, kan vi övergå till metanivån. Här är gårdagens samtal kring Fukushima bara ett exempel på ett typiskt samtal om sådant som är alarmerande.

Under gårdagen blev det stundtals rätt tydligt hur alarmerande fakta ofta avvisas, eller tonas ned, genom att de stämplas som “alarmism”. Detta sker alltså innan en mer ingående faktakoll har hunnit göras.

Blotta det faktum att ett påstående är alarmerande uppfattas alltså som ett skäl till skepsis. Med eller utan rätt?

Det tycks mig som att ordet “alarmism” är överanvänt. Att lyfta alarmerande fakta utgör ingen -ism. Lika lite som skepsis utgör någon -ism!

(Ordet “skepticism” överanvänds nuförtiden nåt vansinnigt. Skälet är förstås att detta råkar vara engelskans ord för det som på korrekt svenska heter skepsis. Tendensen till att överanvända ändelsen -ism är nära förknippad med utbredandet av anglicismer.)

Om man ska avfärda saker endast pga de ger intryck av “alarmism” – borde man inte åtminstone ha ett ord för alarmismens motsats? Rimligtvis är ju den motsatta hållningen precis lika onyanserad. Alltså detta att hålla fast vid en “ingen fara”-dogmen och ignorera allt som tyder på risk, fara eller katastrof.

Varken “nonchalans” eller “ignorans” är tillräckligt vasst. Bästa förslaget hittills kan vara “flegmatism“. (Jag lånar det från Rikard Warlenius, som tidigare har talat om klimatflegmatismen.)

Så länge det inte finns något etablerat ord för alarmismens motsats, tycker jag att vi helt enkelt slutar att tala om alarmism. Anklagelsen om alarmism är föga mer än ett sätt att diskreditera utsagor utan att diskutera dem.

Uppdatering, onsdag morgon:

Efter att ha tänkt ett varv till, kan jag förtydliga lite. Vad jag ogillar i anklagelsen om “alarmism” är att ändelsen -ism antyder ett subjektivt och individuellt feltänk. Därmed bortser man från de mer komplexa mekanismer som gör att alarmerande uppgifter inte alltid fogas samman på rätt sätt.

Jag tror det är viktigt att se hur mediet spelar in. Vi kan exempelvis jämföra mikrobloggandet (som dominerar på tiotalet) med det “klassiska bloggandet” (som dominerade i förra decenniet). På en blogg går det att samla uppgifter och få respons på dem som en kumulativ process. Krisserien här på Copyriot är ett sådant försök. Men i RSS-dödens tid är det svårt att få läsare till en blogg om inte länkar till varje enskilt inlägg delas på annat håll, t.ex. Twitter. Och på Twitter är det svårt att få uppmärksamhet kring annat än ett fåtal “snackisar” per dag. Det är rationellt med “alarmism” på Twitter om man över huvud taget vill höras.

Jag tycker det är uppenbart att Audioshield var uppriktigt sökande i sin faktasammanställning, trots att dess slutresultat blev s.k. “alarmism”, och jag tror inte att detta beror så mycket på Audioshield som på Twitter. Om samma sak hade gjorts på en blogg, löpande under ett par dagar, hade förutsättningarna varit andra.

Krisen, del 114: Fukushima – fabler, fakta, fler frågor

Det snackades lite om vad som händer nu i Fukushima. Samtidigt snackades det allt mer om själva snackandet. Ja, det är ju så snacket brukar gå på det internet nuförtiden. För att bena ut några grejer tänker jag nu dela upp snacket och metasnacket i två inlägg. Först alltså ett inlägg om vad som händer i Fukushima. Därefter ska vi fundera ett varv på som menas med “alarmism”.

Redan tidigare i krisserien har vi citerat mikrobloggaren Audioshield, som i går försökte summera läget på katastrofplatsen i Fukushima. Textsekvensen finns redan dumpad annorstädes men här kommer den i lite mer avskalad form:

Nu tänkte jag tweetbomba lite om det japanska kärnkraftverket Fukushima Daiichi som havererade 2011 när den förstördes av tsunamin.

Jag kan ungefär lika mycket som du, men har läs ca ~20 artiklar ett antal gånger nu. Kommer med några felaktigheter så är det inte med flit.

Var inte rädd för att fråga eller rätta. Vi lär oss tillsammans. Kan också tillägga att jag inte direkt är någon kärnkraftsmotståndare.

Det är märkligt tyst om Fukushima, med tanke på hur explosiv situationen är. Då menar jag bokstavligen explosiv. Som 14000 hiroshimabomber. Allt började 11/3 2011, då tsunamin svepte in över Japan. Fukushima hade en skyddsvall,men den var för låg och kärnkraftverket översvämmades.

Kärnkraftverk fungerar så att en reaktion sätts igång i bränslestavar som alstrar _OERHÖRDA_ mängder med energi i form av värme. Bränslestavarna kyls ned med hjälp av att man cirkulerar vatten runt dem, så att de inte smälter. Värmen får vattnet att koka och förångas. Den heta ångan driver turbiner som alstrar värme, ungefär som i ett vind- eller vattenkraftverk. När processen väl har satt igång är reaktionen väldigt svår att avbryta. Tjernobyl brinner fortfarande och smälter långsamt genom marken!

Jordbävningen slog ut elen till vattenpumparna som kyler ned Fukushima. De dieseldrivna elgeneratorerna i källaren översvämmades av tsunamin Eftersom reaktorerna inte kunde kylas ordentligt sjönk vattenmängden så att bränslestavarnas skyddslager av zirkonium fattade eld. Detta fick zirkonium att reagera med bränslet i stavarna, uran. Vätgas att bildades med sådan hastighet att byggnaderna sprängdes sönder.

Strålningen i reaktor 1, 2 och 3 är nu så hög att det inte går att gå in i dem för att avlägsna bränslestavarna – i allra minst 100 år. Företaget som äger kärnkraftverket, TEPCO, pumpar in 100-tals ton vatten varje dygn in i reaktorerna för att kyla ned bränslestavarna. Om man skulle misslyckas med att pumpa in vatten så leder det till att stavarna självantänds och smälter ihop, sk härdsmälta m ev. explosion. I hundra år måste man alltså fortsätta att pumpa in vatten. Annars kan reaktorerna explodera och sända ett moln av radioaktiv avfall. Detta radioaktiva avfall skulle kunna spridas över hela norra hemisfären, även Sverige.

Vattnet som pumpas in i reaktorerna blir radioaktiv. TEPCO försöker lagra vattnet i tankar på området, men de läcker och i längden ohållbart Just nu läcker det ut 300 ton med radioaktivt vatten ut i Stilla Havet varje dygn.

Det STORA problemet är dock Reaktor 4. Där hade man börjat byta ut uttjänta bränslestavar när jordbävningen skedde. Uttjänt uran är mer radioaktivt än nya, oanvända bränslestavar. De uttjänta stavarna förvarades i en pool högt upp i byggnaden. Så här ser byggnaden ut idag:

Reaktor 4 är ALLVARLIGT skadad och riskerar att kollapsa. Poolen är exponerad för väder och vind, eftersom taket sprängs bort och läcker.

Skulle vattnet sjunka så att stavarna utsättas för luft så kommer de att antändas och explodera. Man måste alltså flytta på stavarna innan en ny jordbävning sker, området är det mest jordbävningsdrabbade i världen.

Problemet är ingen har någonsin flyttat på bränslestavar manuellt. Detta sker vanligtvis med hjälp av robotar med millimeterprecision. Och då är bränslestavarna inte skadade. Nu är det som att försöka dra ut cigaretter ur ett knycklat cigarettpaket. Om någon av bränslestavarna skulle röra vid varandra? – BOOM!

Worst case scenario: Om reaktor 4 fattar eld eller sprängs luften så kan pumpsystemet för de andra reaktorerna att stanna… …vilket i så fall skulle leda till härdsmälta i de andra tre reaktorerna. Det skulle innebära ett utsläpp liknande Tjernobyl. Gånger 85. Eller 14000 gånger mer radioaktivt nedfall än Hiroshima-bomben.

TEPCO planerar att försöka flytta bränslestavarna i reaktor 4 i november. Problemet är att många internationella experter tvivlar på att Japan och TEPCO klarar av att genomföra detta på ett säkert sätt.

Under hela katastrofen har Japan och framförallt TEPCO mörkat, ljugit och bedragit Japanska regeringen, allmänheten och världssamfundet. TEPCO har släppt felaktig och vilseledande information, tagit fel beslut och förvärrat katastrofen. Internationella katastrof- och kärnkraftsexperter vill att en internationell expertpanel bildas. Den internationella insatsstyrkan skulle vägleda och få en riktig inblick i den rådande situationen, men Japan och TEPCO vill inte.

Det är alldeles för tyst kring Fukushima och övriga länder som är farozonen, typ alla i norra hemisfären, låtsas som att Fukushima inte finns. Fd. FN-rådgivaren Akio Matsumura kallar Fukushima “en fråga om mänsklighetens överlevnad”. Detta är jordens allvarligaste situation sen Kuba-krisen. Då kunde folk snacka sig ur situationen. Hur vi gör nu vet jag inte riktigt.

Jag har inte så mycket mer att tillägga för tillfället. Det här kommer att ta ett tag att sjunka in. Källor finns längre bak i feeden. Har inte länkat till alla artiklarna, men ni kan hitta dem om ni klickar runt lite.

Så långt Audioshields skakande sammanställning. Den spreds en del under måndagen, bland annat av mig. Inbjudan till rättelser, som inleder sammanställningen, hörsammades av vissa som frågade vidare bland bekanta med expertkunskaper. Under tisdagen kom respons från två anonyma håll.

En person säger:

Jösses ja. Detta är förstås 90% lögn. Mycle Schneider verkar ligga bakom, en person som genom alla tider ägnat sig åt bedrägerier under skenet av vetenskaplig diskurs. /…/

Det råder ingen som helst fara för någon i nuläget. Alltså, härdsmältorna med aktivt jod-131 i reaktor 1–3 ägde rum 2011. Att skriva att nya härdsmältor skulle leda till större radiologiska konsekvenser är lögn. Allt jod-131 är nu borta.

En annan person säger:

1. Tjernobyl “brinner” inte och smälter inte långsamt genom marken, antagligen blandas fissionsraktion och radioaktivt sönderfall ihop.

2. Zirkonium fattar inte eld, dock vid höga temperaturer kan en självkatalytisk oxidering ske som producerar vätgas (som i och för sig kan ge en vätgasexplosion vid tillräckligt hög koncentration).

3. Zirkonium reagerar inte med uran (bildar reaktion med vatten och bildar vätgas).

4. Vätgasbildningen skedde inte så snabbt att byggnaden exploderade av det (byggnaden exploderade för att vätgaskoncentrationen efter ett tag blev så hög att en vätgasexplosion kunde ske).

5. Stavarna kan inte självantända (om vattenkylningen försvinner), dessutom försvinner resteffekten tämligen snabbt (exponentiellt evtagande) så risken idag är redan mkt mindre än vid olycktillfället (se 2).

6. Bränslet/reaktorn kan inte explodera bara sådär.

7. Vattnet i sig blir inte radioaktivt, men kan ta med sig radioaktiva föroreningar (ordmärkning).

8. Oanvända bränslestavar knappt radioaktiva alls så konstig jämförelse.

9. Stavarna kan inte självantända och explodera.

10. Härdsmältor är inte samma sak som explosioner.

11. Man kan utan problem flytta bränslestavar manuellt, det är en standardmanöver, antagligen menas bränslepatroner (fuel elements) som normalt flyttas av laddmaskiner (med milimeterprecision). Jag har gjort det själv så vet att man bör vara försiktig men inte pga ngn explosionsrisk utan mest för att det kostar vääääldigt mkt om ngt går sönder.

12. Inget kommer explodera även om bränslestavar skulle råka nudda varandra. Låter som personen sett för många aktionfilmer där bomber ska oskadligöras.

13. Även om vattenkylningen skulle stanna kommer inte någon härdsmälta ske ögonblickligen sådär och en härdsmälta leder inte till explosion. En härdsmälta kan leda till att en av skyddsbarriärerna (den keramiska bränslekutsen) gå sönder och radioaktiva fissionsgaser (ädelgaser) frigörs. Många av dess har rätt kort halveringstid så störst utsläpp i så fall skett direkt efter olyckan.

Om vi antar att alla de citerade invändningarna är korrekta – betyder det att vi kan glömma Audioshields sammanställning? Njae. Ett snabbt försök till subtraktion lämnar kvar vissa uppgifter som fortfarande är rätt skakande. Exempelvis detta: att man måste fortsätta pumpa in hundratals ton vatten varje dygn i hundra år.

“Det råder ingen som helst fara för någon i nuläget” känns som en rätt grotesk sak att säga, om vattenpumpandet måste fortsätta i hundra år. Annars vad? Känns som att folkbildningsarbetet inte är riktigt färdigt här. Dessutom har ännu ingen förnekat att Japans regering samt energibolaget Tepco (där japanska staten är majoritetsägare) har “mörkat, ljugit och bedragit”.

Diskussionen om Fukushima-katastrofens fortsatta förlopp kan tas här. Diskussionen om diskussionen sparas till nästa inlägg.

Några tankar kring författarpenning och lånestatistik

Nyligen fick jag besked från Författarfonden om att jag ska få drygt 2000 kronor i författarpenning. Det är för att mina böcker lånades ut 2448 gånger på offentliga bibliotek i Sverige förra året.

Utlåningsstatistiken var intressant att få se. Det rör sig här om tre böcker, varav en dubbelbok: DPM (2009), B&B (2011), MPE (2012). Alla utgavs på hösten, så det är knappast förvånande att B&B står för merparten, närmare bestämt 97 %, av alla utlån.

Uppenbarligen har jag här tjänat mig en hacka genom att Boken och Biblioteket registreras som separata böcker i folkbibliotekens kataloger, trots att de bara har ett ISBN-nummer. Om de hade lånats ut i klump hade alltså min ersättning halverats, trots att själva “litteraturmängden” vore densamma!

När jag själv skrev B&B uppfattade jag det som en bok, fast i två volymer. Tanken var att Biblioteket är en fortsättning på Boken, där jag försöker att omsätta vissa idéer i praktiken. Därför känns det nu lite underligt när jag ser att Biblioteket lånats ut 1742 gånger, men Boken bara 628 gånger.

Detta skulle kunna förklaras av att Biblioteket liksom råkade frigöra och bli populär på egen hand – kanske rentav bland bibliotekarierna själva? Men det kan också vara så att siffrorna luras, för på vissa forskningsbibliotek tror jag att de lånas ut i klump och att detta gör något med utlåningsstatistiken.

Hur som helst: det är rätt lustigt hur “två böcker” ger dubbelt så stor ersättning som “en bok”, alldeles oavsett hur mycket de innehåller. Samma sak återfinns på många håll, inklusive digitala musiktjänster som Spotify där betalningen bygger på “låten” som grundenhet.

Om e-bokens uteblivna triumf

Idag skriver jag på Expressens kultursida om varför e-bokens förväntade genombrott aldrig kommer att inträffa. Vilket knappast betyder att det är pappersboken som triumferar. Litteraturens digitalisering är kort sagt en process som går långt utöver den futtiga styrkemätningen mellan pappersbok och elbok. Framtiden är inte förutbestämd.

Tio teser om e-boken (och biblioteken)

Jag anlitar ibland som föreläsare för bibliotekspersonal. Senast var jag i Örebro, där de bad mig leverera “några teser om e-boken” på en temadag för folk från biblioteken i tre län. Någon av deltagarna har lagt upp referat av vad som sades på temadagen, inklusive mitt föredrag.

Här kommer mina tio teser om e-boken, så som någon i publiken valde att referera dem. Vad som följer nedan är alltså inte mina ord. Allt jag sade blev inte refererat, vilket kan göra det svårt att följa hur tankarna hänger samman. Men sådant kan i bästa fall bädda för produktiva missförstånd. Låt höra!

E-boken kommer inte att ersätta pappersboken

Det digitala genomslaget har skett på ett helt annat sätt än man trodde på 90-talet med visioner om cyberspace. E-boken kommer också att utvecklas annorlunda än man tror. Det går inte att dra raka linjer från kurvor och tro att det ska bli så. Det går inte heller att dra paralleller med USA och tro att det ska bli så.

Amazon subventionerade Kindle mycket hårt. Något liknande genomslag för läsplattan kommer inte. Surfplattan är redan här och står i vägen för det.

Läsplattan tar bort distraktioner, surfplattan maximerar tillgång till många tjänster. Maximal distraktion, så mycket reklam som möjligt.

Läsplattan kommer bli något i stil med mp3-spelare och digitalkameror, något för specialintresserade. Tyvärr, för läsfrämjare. Bättre för press och journalistik.

Alla böcker föds som e-böcker

Författaren skriver ett elektroniskt dokument som formges av ett tryckeri. Ofta säljs boken innan den trycks. Allt man kan säga om e-böcker gäller i någon mån vanliga böcker. Men…

Ingen kan säga vad en e-bok är

Ju noggrannare man försöker definiera en e-bok, desto svårare är det. Bokmomsen är ett exempel. Samtliga partier i riksdagen vill ha låg moms för e-böcker. EU håller emot eftersom man måste veta vad en e-bok är om man ska ha momsundantag för den.

Förläggareföreningen säger att en e-bok är en bok som också ges ut som digital fil. Så gör man i Frankrike, men omöjliggör att e-böckerna tar över i framtiden.

Projekt Runeberg, och liknande kallas normalt inte för e-böcker. Varför då?

En e-bok kommer aldrig ensam

En e-bok måste katalogiseras för att uppfattas som e-bok. Om man inte kan söka på den som e-bok uppfattas den inte som e-bok.

Även pappersböcker kommer i upplagor. Print-on-demand har upplöst upplagorna. För en fil är upplagor helt irrelevant.

Den befintliga formen för e-bok, med bara text, håller på att upplösas, med bilder, filmer och annat. Ju mer extra funktioner desto svårare att identifiera den som e-bok. E-boken kan lätt förväxlas med en vanlig hemsida.

Bibliotek kan skapa e-böcker genom att katalogisera dem. Projekt Runeberg är inte katalogiserad i några bibliotekskataloger. Varför?

Utan filter drunknar e-boken

Alla helt öppna kataloger kommer drabbas av spam. Kommentarsfält, wikis med mera måste ha någon form av filter mot SPAM. Delvis är e-boksmarknaden redan drabbad av SPAM. Bästa exemplet är

robotförlagen. Man kopierar gratisinnehåll och trycker böcker on-demand. ISBN-nummer kan man få från väldigt små länder.

Att skriva en bok är nästan lika lätt som att skriva en blogg, vilket gör att böcker kan användas likadant. Det är en central del i yttrandefriheten att vem som helst ska få ge ut böcker. Men utan filter drunknar boken. Det gör också att det är viktigt att reflektera över vad dessa filter innebär.

Det är bättre att ha ett avsiktligt filter än ett oavsiktligt filter.

Om man googlar en engelsk boktitel får man ofta ett stort antal träffar från nätbokhandlar. Det innebär att det är svårt att hitta information om böcker som inte är rena försök att sälja boken. Vem filtrerar fram den kvalitativa kritiken?

E-böcker är sällan gratis

Inte i den bokstavliga bemärkelsen. Man kan få en pappersbok i present. Man får nästan aldrig en e-bok i present. Det är lite tråkigt att få ett blipp i plattan i present. Rasmus tror att presenter är en viktig del av bokmarknaden.

Får man en e-bok uppfattas det ofta inte som en e-bok.

Ett outtalat kriterium för att något ska vara en e-bok är att det ska kosta eller vara utgivet av en myndighet. Annars katalogiseras det inte av biblioteken.

Det behövs instanser som garanterar fortsatt tillgänglighet av gamla e-böcker.

E-böcker går inte att sälja

De går inte heller att stjäla, skänka eller låna. Man kommer aldrig att hitta en e-bok i ett antikvariat. Det som man säljer är inte e-boken. Man säljer en licens. En e-bok kan man antingen kopiera eller radera (eller läsa). Det är [stor skillnad på] att sälja föremålet bok eller licensen e-bok. Därför omfattas inte heller e-boken av biblioteksersättningen. Förändringar kräver förändra lagstiftning, vilket enligt ovan är svårt.

E-boken som marknadsvara är simulation

En e-bok kan man kopiera eller radera. Ett ”lån” är en kopiering följt av en radering. Denna simulering kräver en ganska komplicerad programvara. Man måste tvinga låntagaren att köra programvara med sluten källkod. Sluten källkod går inte att granska.

Adobe Digital Editions är även ett system för att övervaka läsning och skicka till Adobe. Läsaren blir produkten, övervakning är inbyggt (surfplattan är ständigt

uppkopplad, programvaran är gjord av stora företag). Big Data är ofta en affärsidé. Sådana företag har ofta ett intimt samarbete med NSA.

Individer är inte problemet här. Man spårar hur läsning går till. Detta kommer att ge spår i det konstnärliga uttrycket (om folk lägger ifrån sig boken på sidan 67, kanske den sidan tas bort).

Detta fenomen är naturligtvis ett större problem i mer auktoritära stater. Kineserna är duktiga på denna typ av data.

Bibliotek som hanterar e-böcker måste han en idé om vad e-böcker ska vara

E-böcker representerar en maktfördelning och ett tolkningsföreträde.

Övervakningsfrågan är en parameter som måste vara med i e-boksförhandlingar.

Bibliotek sysslar traditionellt med litteraturförmedling även för människor som inte vet riktigt vad de vill ha. Det är en viktig funktion som inte finns i e-bokhandel.

Det är avgörande att man äger, eller åtminstone förfogar eller har kontroll över den. Om Elib äger och kontrollerar samlingen, är det de som är biblioteket.

Om inte biblioteken står upp för en egen idé om vad e-böcker bör vara så kommer de att köras över. Biblioteken borde vara en utmaning för e-boken. Det kommer att uppstå konflikter kring detta. Dessa konflikter bör tas. Debatt bör uppmuntras.

Bibliotek är mer än bara böcker. Digitala bibliotek är mer än bara e-böcker

Det finns fler digitala resurser är mer än bara e-böcker. Man ska inte stirra sig blind på e-böcker.

Spotify för e-böcker [tidskrifter] är på väg. Vad innebär det för biblioteken? Kommer man att acceptera paket?

Den digitala tidningsläsesalen ska vi också tänka på.

Frågestund

Är det bra med användardata?

Övervakning är inte nödvändigtvis dålig. Det finns jättestora möjligheter i läsardata. Om biblioteken får möjligheter att samla in data om det görs frivillig, kan resultera i avancerade rekommendationstjänster. Det kräver antagligen ett nationellt samarbete.

Kommersiella företag bör inte blandas in i detta. Man ska inte betala för att leverera denna värdefulla information till företag. Den ska vara dyr.

Eboken som simulering. Det är mycket som känns absurt. Allt som är digitalt har byggt på metaforer från den fysiska världen. Hur dumt får det bli?

Bara för att något är en simulering är det inte förkastligt. Biograferna såg ut som teatrar när de kom. Allt är simuleringar på det sättet. Men att förstå att ett e-bokslån är en simulering är en del av den digitala förståelsen, allmänheten och delaktigheten. Speciellt när man förhandlar är det viktigt att förstå skillnaden.

Krisen, del 113: Stigande reallöner i Sverige – eller?

Runt om i Europa sjunker reallönerna på många håll, eller står stilla, enligt officiell statistik. Men vårt land sticker ut. Reallönenivån i Sverige stiger rejält under 2013, rapporterar Ekot.

“Mer pengar i plånboken” är förresten en rätt underlig rubrik i sammanhanget. Reallön är ju inte ett mått på pengar, utan på köpkraft, alltså på mängden varor som kan köpas för den lön som ges.

Pengar är en lätt sak att mäta. Varuutbudet är däremot brokigt, vilket leder till ett ofrånkomligt godtycke i alla siffror över konsumentprisindex, inflation eller reallöneutveckling. Siffror på reallön bygger ju på konsumentprisindex (KPI), som beräknas utifrån ett visst urval av varor.

Kan det tvärsäkert sägas att reallönenivån stiger i Sverige? Ingalunda. Betänk att stigande bostadspriser inte fångas av KPI – trots att kostnader för boende ofta står för lejonparten av lönen. Därtill kommer hela frågan om hur KPI justerar för varornas kvalitetsförändring, vilket SCB bland annat gör genom s.k. hedoniska metoder som innebär att en subjektiv bedömning av stigande kvalitet räknas som sjunkande priser. Veterligen räknar de aldrig på sjunkande kvalitet i några varor!

Bland nationalekonomer finns knappast någon debatt om dessa metoder. Man accepterar liksom att en mikroprocessor har blivit dubbelt så bra när dess klockfrekvens blivit dubbelt så hög, oavsett om den nya potentialen mest används till att övervaka konsumentbeteenden och exponera reklam. Teknikens utveckling räknas som höjd kvalitet, vilket bidrar till att pressa upp statistiken över reallöneökningar.

Om ökad reklamexponering (t.ex. på nätet eller i kollektivtrafiken) på allvar hade räknats som sänkt kvalitet, hade SCB blivit tvungna att räkna upp inflationen, vilket hade resulterat i att reallöneökningarna fått räknas ned. Exemplet visar väl om något på hur de hedoniska metoderna leder nationalekonomin ut på ett postmodernt gungfly. Samtidigt är det inget alternativ att ignorera kvalitetsförändringar i varuvärlden.

Enligt den officiella statistiken har Sverige varit på banan sedan 1995. Medlingsinstitutet skriver:

Under 1980-talet rådde oro på den svenska arbetsmarknaden. Höga avtal med garantier om kompensation av olika slag drev på inflationen så att löntagarna inte fick särskilt stor glädje av löneökningarna. De åts snabbt upp av ökade priser.

Utvecklingen vände i början av 1990-talet och sedan 1995 har Sverige haft en rad år med stigande reallöner.

Men… samtidigt var det kring 1995 som den svenska bostadsbubblan började blåsas upp. Mellan 1995 och 2011 ökade bostadspriserna i Sverige med i snitt 6 procent per år. Löneökningarna har i hög grad ätits upp av höjda kostnader för att bo. Även om detta för många har kompenserats av billiga krediter, är det uppenbart för alla att bostadsbubblan inte kan växa i evighet.

Är det rentav för tidigt att säga något om åt vilket håll reallönenivån rör sig i dagsläget?

Ny bok i november

Här och där går det nu att hitta höstprogrammet för en serie samtalskvällar på en bar i Hornstull. Några uppmärksamma typer har noterat att programmet även rymmer följande punkt:

28/11 Rasmus Fleischer releasefest

Visst ska jag hinna utkomma med en bok även detta år! Men det blir inte “krisboken” – den måste få ta längre tid att skriva sig (och dess ämne tappar knappast i aktualitet). Nej, boken som ska släppas i november blir en samlingsvolym med diverse texter som jag skrivit 2010–2013.

Flertalet av texterna är tidigare redan publicerade i antologier, tidskrifter eller andra sammanhang. Men vissa av dessa publikationer är svåra att hitta och andra texter har jag valt att omarbeta eller utvidga. Läsare av den här bloggen kommer att känna igen somligt, men det är inte bara skåpmat.

Jag ber att få återkomma med fler detaljer i oktober. Nu är det i alla fall sagt: i november kommer jag med en ny bok.

Meddelande från Trålskyddsinstitutet: använd och kopiera Unvis.it!

När jag länkar till en tidningsartikel eller en bloggpost, är det i allmänhet för att jag vill dela med mig av text. Ibland även hypertext (alltså ytterligare länkare) eller bilder. Men en länk är så mycket mer än vad ett simpelt “delande” av “innehåll”.

Länkar fungerar även som ett sätt att tråla efter data, att räkna besöksstatistik och bygga kundprofiler. Massmedieföretagen har inte bara satt detta i system, utan låter i allt högre grad statistiken bli styrande över journalistiken. Gradvis etablerar sig uppfattningen, även utanför mediehusen, att angelägenheten i en text kan mätas i antalet “delningar”. Hur motbjudande detta än är, spelar vi med i länktrålarspelet varje gång vi använder Facebook, Twitter eller Flashback som ingång i nyhetsflödet.

Vi behöver trålskydd på nätet!

Unvis.it heter en liten tjänst som hittills lyckats missa, trots att den varit igång sedan årets början. Vad den gör är att kopiera innehållet i en artikel, för att visa detta innehåll i en simpel webbsida, befriad från reklam. Därmed går det att ta del av texten, samt sprida en länk till den, utan att avsändaren kan mäta antalet sidvisningar. Som en bonus blir texten även utskriftsvänlig.

Utförandet är lika enkelt som snyggt. Sätt bara unvis.it framför en webbadress, så får du den alternativa versionen. Exempel: unvis.it/copyriot.se/.

Funktionen i sig är ingenting nytt. Liknande nättjänster existerar redan. För tre år sedan uppmärksammade vi Kopimill vars uttalade syfte var att ingen ska behöva länka till Newsmill. Under en period använde jag en bookmarklet från Readability för att göra artiklar läs- och utskriftsvänliga, men det resulterade inte i delningsbara länkar. Och när det blivit dags för Readability att håva in pengar på en “app”, då såg de till att döda sin användbara bookmarklet.

Jag litar mer på Unvis.it, eftersom det här inte tycks finnas några kommersiella ambitioner. Som avsändare står Λolontaire – en etikett för sidoprojekt till reklambyrån Volontaire (som för övrigt är de som formgivit mina senaste böcker).

Att driva en tjänsts som Unvis.it är nog inte så dyrt, så länge användandet är begränsat, men servrar och bandbredd är heller inte gratis. Framför allt är det nog inte helt lagligt, vilket också konstateras av Λolontaire. Det torde anses som brott mot upphovsrätten att kopiera tidningsartiklar från källan och återpresentera dem på annat håll.

Om trålskyddet ska fortbestå, måste det kopieras. Vi måste bygga en hydra. Det borde startas hundratals sajter med samma funktion som Unvis.it, för detta skulle reducera pressen på varje enskild sajt, både i frågan om juridik och bandbredd. Det finns också en pedagogisk poäng i att de olika sajterna, fastän de erbjuder samma tjänst, kan presentera syftet på olika vis. För några kan det handla om att få utskriftsvänliga artiklar, för andra om att slippa reklam när man läser, medan vissa har mer tydligt nätpolitiska motiv.

En slående detalj är att Unvis.it hittills verkar ha blivit allra populärast i rasistkretsarna kring Avpixlat och dess anhängare på Flashback. Där presenteras det som ett sätt att snuva beröva dagstidningarna i allmänhet (och Aftonbladet i synnerhet) på intäkter. Gott så. Just i detta fall spelar det knappast någon roll att rasisterna blivit något av ett avantgarde i trålskydd. Nu gäller det att bredda och då krävs nog ytterligare några enkla verktyg. Låt mig nämna två förslag:

1. En bookmarklet som låter en klicka i bokmärkesraden för att lägga till unvis.it framför adressen på aktuell webbsida. Busenkelt att göra innan man delar en länk. Att koda en sådan bookmarklet borde inte ta mycket tid i anspråk, eller?

2. En Twitter-klient som automatiskt fixar alla tidningslänkar som man postar, så att de inte går direkt till tidningssajterna utan till Unvis.it eller valfri motsvarande sajt.

Oavsett vem som står bakom ett trålskydd, går det aldrig att lita på en ensam aktör. Fast det vore ändå en fett att grunda Trålskyddsinstitutet för att samordna motståndet mot nättrålning (eventuellt i samarbete med Trollskyddsinstitutet – fast ibland tänker jag att allt prat om “troll” börjat missa målet).

Krisen, del 112: Kasta kryckorna, åter till normaliteten?

Krisserien på bloggen saktar in, rundas av och görs långsamt redo för att bearbetas till ny form. Men i kommentarsfältet verkar det fortfarande finnas ett intresse att diskutera krisfenomen. Läs det här inlägget som en öppen inbjudan att kommentera!

Tidigare i krisserien har vi ventilerat de krismetaforer som handlar om knark, beroende, missbruk och injektioner. Krisen som baksmälla, återställaren i form av ytterligare skuldsättning, men det är ju bara ett undantagstillstånd…

Så här formulerar sig OECD:s chef Angel Gurría i SvD:

– Det var inte länge sedan som många tillväxtländer klagade över för mycket pengar och för starka valutor. Nu är det tvärtom. Vi måste komma ihåg att dagens situation inte är ett normalläge. Världsekonomin har blivit beroende av alla stimulanser! Den normala världen ses plötsligt som något hemskt! Men någon gång måste vi slänga bort kryckorna!

Vad för slags normalitet är det som framträder här?

Detta påminner mig om två böcker som ligger hemma i väntan på att läsas. Den ena boken låg i en bokhandel i Berlin och titeln fångade mitt intresse: Normale Krisen? Normalismus und die Krise der Gegenwart. Dess författare Jürgen Link är litteraturvetare som tydligen har ägnat sig länge åt teorier om “normalism”.

Den andra boken är What’s wrong with addiction? av Helen Keane, som verkar vara en diskursanalys kring det skadliga i att vara “beroende”.

Vi kan också spekulera vidare i frågan om olika typer av skuldberoende: blir det liksom olika slags knark beroende på om skuldberget ligger hos staten eller hos hushållen?

Annorstädes

Copyriot går mot sin tionde höst. Sedan många år uppvisar bloggen en årsrytm där just sensommar och förhöst brukar bli en veritabel skördetid då det postas särdeles många inlägg. Så inte i år. Kanske är det bloggålderskrämporna som börjar sätta in. Eller så råkar jag bara kasta bokstäverna i andra riktningar.

Sedan jag väl postat de tjugo läsanteckningarna kring Geld ohne Wert omarbetade jag det hela till en mer sammanhållen text, för publicering i den nya tidskriften Kris & kritik. Nu försöker jag avsluta en essä om offentlighetsbegreppet till Subaltern. Sedan hägrar ytterligare två–tre artiklar. Så bloggandet har inte högsta prioritet just nu.

Samtidigt är jag i färd att starta om mitt forskarliv på ny kula som postdok i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.