Rasmus Fleischer's Blog, page 69

Nu gäller Inoreader och Pinboard

Google Reader har släckts ned och jag ska väl säga något om det det gick med min jakt på alternativ.

För min del har det spelat mindre roll om alternativet är ett program i min dator eller en tjänst på webben. Vad jag varit ute efter är en RSS-läsare som låter mig hantera en större mängd flöden genom att:

1) sortera flödena i olika kataloger, vilka sedan kan betas av snabbt – efter en snabb titt på rubrikerna ska alla poster i en katalog kunna markeras som lästa;

2) söka genom innehållet i alla de flöden som jag prenumererar på, inklusive gamla och “lästa” poster.

Detta klarade Google Reader galant, men bland de så kallade alternativen var det värre ställt.

Om man orkar installera programvara på egen server finns Tiny Tiny RSS, som sägs funka bra. Men jag hann aldrig dit, för jag hittade Inoreader. Det drivs av en bulgarisk programmerare och lägger sig mycket nära Google Reader i funktionalitet – inklusive sökfunktion. Med detta känner jag mig nöjd.

Vad jag förlorade i flytten från Google Reader till Inoreader är ett sökbart arkiv som sträcker sig många år tillbaka och även omfattar bloggar som tagits bort från den öppna webben. Därför tog jag tillfället i akt att fixa en ny möjlighet för nischade sökningar bakåt.

Sedan 2004 har jag sparat länkar på Delicious. Även om tjänsten blivit aningen slöare och sämre sedan den köptes av Yahoo, har försämringarna inte varit katastrofala. Däremot hann jag tröttna på min egen uppsjö av taggar.

Nu har jag flyttat mitt länksamlande från Delicious till Pinboard och är mycket nöjd. Dels har jag fått en ny start i taggandet. Dels är Pinboard mycket mer avskalat. Dels finner jag användning för “read later”-markeringen, som gör att jag inte längre behöver ha sextio tabbar öppna i Firefox – i stället sparar jag dem i Pinboard och finner tillbaka till dem med en “random”-bookmarklet.

Men det riktigt feta med Pinboard är sökbarheten. Alla sidor dit jag sparar länkar – inklusive allt jag sparade i Delicious under de senaste nio åren – blir arkiverade och sökbara för mig. Detta ger mig en personlig sökmotor av oerhörd kraft. För att få del av denna funktion krävs ett “archival account” som kostar 25 dollar (170 kronor) om året. För mig känns det som ett billigt pris.

Faktiskt så känns det riktigt tryggt att betala en låg summa för en nättjänst, som då kan vara helt fri från reklam och inte behöver stå under omedelbart hot om uppköp. Att det ska kännas tryggt förutsätter dock att pengarna går till själva tjänsten och inte till licenser för olika slags rättigheter som tjänsten är beroende av och som alltid kan omförhandlas.

Just ja, här är min nya länksamling: https://pinboard.in/u:rsms

Krisen, del 109: Så vad säger Almedalen om krisen?

Jag sökte efter “kris” på www.almedalsveckan.info för att se vilka aktörer som lanserar sina programpunkter med krisretorik. Slutsatsen blir att det talas om kris i tre–fyra skilda bemärkelser i Almedalen år 2013.

För det första har PR-branschen sin egen definition av “kris”. Då brukar det handla det om att ett företag, ett parti eller en myndighet får oönskad uppmärksamhet, vilket får dem att anlita PR-byråer för att rikta rädda sitt ansikte.

För det andra finns använder civilförsvaret ett brett krisbegrepp som ungefär kan översättas till “extrema händelser”. Ett antal seminarier kretsar kring naturkatastrofer och matförsörjning, men lika mycket om kommunikation i extrema situationer. Här finns alltså en betydande överlappning med det PR-mässiga krisbegreppet.

För det tredje finns det arrangörer som vill väcka intresse genom att utpeka en viss sektor i samhället som krisdrabbad. Gemensamt för dessa är det nationella perspektivet – krisen anses ha drabbat en samhällssektor i Sverige:

Transportpolitiken är i kris, menar Transportarbetareförbundet. Krisen har orsakats av “illegal konkurrens från oseriösa aktörer”.

Personlig assistans är en bransch i kris, hävdar Vårdföretagarna. Här handlar det om fusk med ersättningar.

A-kassan är i kris eftersom den bara omfattar en tredjedel av de arbetslösa, konstaterar LO.

Det råder kris inom svensk fotboll, enligt TV4. Läktarvåld är vad som orsakat denna fotbollskris.

För det fjärde ordnas en lång rad seminarier om den ekonomiska krisen. Flertalet utpekar den ekonomiska krisen som en europeisk kris – ingenstans hävdas att det skulle vara en global systemkris. På dessa seminarier återfinns många ekonomer men ganska få politiker. Här följer några smakprov på den ekonomiska krisretoriken i Almedalsprogrammet.

“Den ekonomiska krisen är fond till den ekonomiska politiken.” (Sveriges Kvinnolobby)

“Den ekonomiska krisen i Europa har lett till en förtroendekris för politiska strukturer.” (EU)

“I dag är det mycket som påminner om 30-talet. Ekonomisk kris med hög arbetslöshet och växande misstro mot etablissemanget.” (diverse)

“Ungdomsarbetslösheten är hög och den ekonomiska krisen fortskrider. Många talar om behovet av utbildning för att rusta samhället starkt.” (S-studenter)

“Bankerna står inför en finanskris /…/ Men vem ska betala – aktieägarna, bankerna, kunderna eller skattebetalarna?” (Deloitte/Affärsvärlden)

“Efter finanskraschen 2008 har EU fastnat i en utdragen kris. Hur ska Europa få fart på tillväxten när väl krisen är över?” (Fores)

“Vilka steg måste EU:s inre marknad ta för att garantera tillväxt och en väg ut ur krisen?” (EU)

“Vilka följder har den ekonomiska och sociala krisen i Europa för den europeiska fackföreningsrörelsen?” (LO)

“I krisens spår har välfärdssystem raserats. Ekonomisk svältkur har sagts vara den enda vägen ut. Men allt fler kritiska röster menar att Europas framtid är avhängig stora sociala satsningar på offentlig omsorg och utbildning över hela livscykeln.” (LO)

Ett antal seminarier handlar specifikt om lösningen på eurokrisen. Junilistan antyder att att eurosamarbetet kanske borde spricka. Ett alternativ som inte heller utesluts av tyskt näringsliv på plats i Almedalen.

Bland dem som vill rädda euron verkar det råda rätt stor enighet om vad som bör göras. Frankrikes och Tysklands ambassader skriver ett gemensamt uttalande om hur “strukturreformer och budgetdisciplin” kan lösa krisen. Något större utrymme för politik tycks inte finnas: “The ingredients are well known, but the right mixture and timing remains subject of an ongoing European political debate.”

Utrymmet för politiska visioner tycks lika frånvarande när LO lägger ut orden: “Vad den pågående ekonomiska krisen inom eurozonen har visat är att valutasamarbetets långsiktiga fortlevnad kräver ökad integration.” En expertjunta formulerar det snäva manöverutrymmet så här:

Vad behöver göras för att återupprätta förtroendet för det ekonomiska och monetära samarbetet i Europa? Räcker det med att skärpa stabilitets- och tillväxtpakten, eller krävs rent av en gemensam finanspolitik och gemensamma skatter på EU-nivå?

På alla dessa låter det som att eurokrisens lösning kommer bli en snäll historia. Så ej när Försvarshögskolan ordnar seminarium om “Europeisk säkerhet i åtstramningarnas tid“. Där antyds rätt ut att åtstramningarna kommer att kräva militär upprorsbekämpning:

EU har sedan 2008 brottats med en politisk kris i spåren av såväl finans- som skuldkris. Medlemsländernas åtstramningar i offentliga utgifter har gett upphov till en allt viktigare debatt om att dela resurser på försvarsområdet i Europa. Hur ser framtiden ut för EU som säkerhetspolitisk aktör?

Sammanfattningsvis måste jag ändå säga att krisretoriken i Almedalen rör sig inom snäva ramar. Jag blir inte särskilt förvånad över detta, för när jag gjorde min sökning hade jag knappast väntat mig nya, radikala infallsvinklar. Inte heller är det särskilt förvånande med politikernas frånvaro från krisseminarierna. Almedalen visar att krishantering är en expertgrej.

I hela programmet för Almedalen hittade jag ett seminarium som tycktes sikta på ett större grepp kring globala krisfenomen: “Världen inför försörjningskriser – hur klarar vi det?” Som arrangör till detta seminarium står företaget Polarbröd. Att dessa med hjälp av en PR-konsult vill profilera sig som världsräddare är väl mindre förvånande än att de verkar ensamma om saken i Almedalen:

Finanskrisen, den sinande oljetillgången, ett påverkat klimat och andra miljöhot är tydliga tecken på att samhället behöver förändras. /…/

Vilka politiska beslut är nödvändiga för en tillräckligt snabb omställning till ett hållbart samhälle? /…/

När vi behöver klara oss allt mer utan subventioner från stora mängder billig fossil energi, vilka försörjningssystem kan vi då ha på plats? Hur mycket dyrare skulle ett hållbart jordbruk bli, vad kostar egentligen uthållig matproduktion?

Det verkar alltså som att Polarbröd är de enda som åker till Almedalen med en så pass vittgående kristeori. Politikerna gör det i vart fall inte.

Anledningar till att det känns sjukt konstigt med firandet av The Pirate Bays tioårsdag

Jag måste säga att det mest av allt känns konstigt när The Pirate Bay bjuder in till en tioårsfest den 10 augusti. Festen ska gå av stapeln i Stockholm – enligt uppgift i en lokal med plats för 6000 besökare. Varför känns detta så konstigt? Av flera skäl, som jag nu ska försöka att reda ut.

Lite konstigt är datumet. Jag är rätt säker på att The Pirate Bay inte existerade den 10 augusti 2003. Betänk att Piratbyråns lansering skedde i september och en blick i det kompletta nyhetsarkivet visar att det var först den 11 november 2003 som The Pirate Bay presenterades. Antagligen hade trackern varit uppe ett tag, men inte offentligt och knappast i tre månader. Alltså är det alldeles för tidigt att fira födelsedag den 10 augusti. Just denna konstighet är dock en petitess.

Desto konstigare är att inbjudan till födelsedagsfesten sprids genom en länk från The Pirate Bay till Facebook. Sajten som vill hylla sig själv klarar inte ens av att själv lägga upp en enkel infosida, utan måste förlita sig på en övervakningsmaskin. Vilken fin present till NSA! Men framför allt en oerhört slätstruket sätt att samla sina skaror. Detta känns väldigt, väldigt långt från hur The Pirate Bay brukade agera under sin storhetstid.

Samtliga hyperlänkar från festsidan går till andra sidor på Facebook. Numera har The Pirate Bay även en officiell sida på Facebook, där det kommuniceras åtskilligt som aldrig dyker upp på den egna sajten. Exempelvis att man nu efterfrågar donationer för att kunna bjuda in musikartister från Japan, Australien och USA. En av Piratpartiets festarrangörer skriver:

Want to be a part of history? Are you a dancer? Artist? Alternative culture? Circus artist? Singer? DJ? Videomaker? Actor? Street performer? – We want this party to embrace the very core of culture in any form. Consider signing up as a performer at the party. We can’t pay you, but if you wan’t to be with us – look for the open call for artists that will be announced later.

Om vi ska snacka kopimi, blir det väl ofrånkomligen så att “kulturens självaste kärna” är kopiering, om något. Men här ser jag snarare en kulturjargong som kretsar kring konstarternas moderna system, om än i postmodernt “alternativ” tappning. Detta känns för mig ganska konstigt, men det kanske bara är jag.

Betänk sen det faktum att The Pirate Bay de facto är en kriminaliserad organisation i dagens Sverige. Vi vet inte vilka individer som står bakom. Om någon skulle träda fram som officiell representant för The Pirate Bay, skulle vederbörande snart få en privaträttslig process på halsen. Detta gör det i praktiken omöjligt för The Pirate Bay “som organisation” att ordna en fest i Sverige.

Lösningen på detta problem tycks ha blivit att festfixandet har överlåtits på Piratpartiet Stockholm. Glidningen från “party” som i fest till “party” som i parti är kort sagt konstig.

Men outsourcandet tar inte slut där! Piratpartiet Stockholm uppger att de “ligger i förhandlingar med eventbolag” om att arrangera festen. Eventbolag! Behöver jag ens förklara varför detta känns skitkonstigt?

Allra konstigast – för att inte säga sorgligast – är det trötta apellerandet till en karikatyrmässig piratidentitet. Dricka rom, ha ögonlapp och ropa aaargh. Kanske får det begripas som ett sätt att besvärja insikten om att The Pirate Bay befinner sig i långsam förruttnelse alltsedan sensommaren 2010.

Krisen, del 108: Återkommer 1990-talet?

Historien upprepar sig aldrig, om man men upprepning syftar på återkomsten av detsamma. Även om det går att finna cykliska mönster av återkomst – vilket brukar blir allra tydligast i samband med kriser – kan dessa mönster aldrig ge svar på några frågor, utan ställer snarare nya frågor. Varje gång som något tycks återkomma i historien, överskuggar detta någonting icke-identiskt (vilket utgör det genuint historiska).

Därför är det angeläget att leta efter upplevda upprepningar i historien. För att upplevelserna är verkliga och verksamma, samtidigt som de döljer något. Ett ställe att leta efter upprepningsvarsel är Twitter. Tidigare i krisserien återgavs ett twittrande på temat “som i Sovjet före kollapsen”. Här kommer ett annat.

Följande skrevs nyss av Kim Fredriksson, som är f.d. högerradikal aktivist. (Jag har gjort några små språkredigeringar samt lagt till några länkar.)

Är Sabaton på gång att bli tiotalets svar på Ultima Thule? SvP svaret på SD, SD som NyD och näthatarna dagens svar på boneheads? Nittiotalet i repris?

Minns så tydligt 1990-talets ekonomiska kris. Hur lätt reaktionära svar spred sig. Hur lätt radikalisering kunde ske och hur lite folk reagerade.

Som ung i 1990-talets början kände varken jag eller de man växte upp med någon framtidstro. Vi kände snarare ångest och frustration.

När välfärden började monteras ned och när knegaryrkena försvann så återstod osäkerhet och ilska för en stor del av oss som växte upp då.

Problemet var givetvis inte invandrare eller mångkultur. Men det är inte heller lätt att lära barn att genomskåda högerreaktionära argument. Problemet var ju att välfärden höll på att nedmonteras, att systemet hade skapat arbetslöshet och att vi utan privilegier skulle pynta. Men i stället räckte tänkandet inte längre än till “Ahmed innebär att jag får slåss om jobben med en till”.

Idag skrattar man ju åt hur man resonerade då. Men som sagt, man var ju bara ett barn. Ett barn som lärt sig de lätta svaren av andra. För i ärlighetens namn. Högerreaktionära idéer är inget som en 13-åring kokar ihop själv. De idéerna kommer utefrån. Jag tror att den svartvita reaktionära bilden är enkel för många att ta till sig. Speciellt yngre. Så var det för mig och det blev vägen in.

Krisen då kom att spela en stor roll för hur samhället såg ut då och hur det har utvecklats.

Det som slår mig är hur det ser ut idag. Titta och jämför med 1990-talet. 20 år har gått och det är skrämmande likt. Visst, BSS-klottret har ersatts av SvP-klibbor, skinskallarna sitter framför sociala medier och spammar mantran och rasistlänkar. Men trots avsaknad av klampande kängor så återstår faktum. Likheten mellan 1990-talet och nutid är på riktigt.

Skillnaden är även den att de högerreaktionära svaren är mer välutvecklade rent pedagogiskt och retoriskt idag. De som tjänar på dessa svar är inte några idioter som på 1990-talet heller. De har lärt sig läxan. De är välorganiserade och har struktur idag

Med tanke på samhällsklimatet, hur rörelsen är i realiteten, hur systemet funkar så finns risk för att unga nu likt då söker sig till de som ger en lättast svar på de problem de har idag. T ex “Du får avslag på f-kassan för att Sverige är en mångkultur”, “judarna tjänar på din kris”, osv.

Det är en farlig utveckling. Men också en utmaning för progressiva krafter. Lätta svar ska synas med praktiska lösningar. Hat med kärlek osv. Man ska inte måla fan på väggen och bli paranoid. Men man bör förstå, se samband och likheter samt givetvis vara uppmärksam på utvecklingen. Strömningarna vi såg under de sociala upproren i förorterna talade iaf sitt tydliga spår. Radikalisering av SD-rötter o ökad aktivism likaså.

Jag skulle tro att många vill lägga till ytterligare upplevelser av nittiotalsrepris. Kanske finns det lika många som vill invända mot hela tesen. Är nyfiken på att höra alla tankar kring ämnet!

Arkeologisk utgrävning av Piratbyrån

Science Friction heter ett konstfalleri i Köpenhamn, där det just nu pågår en arkeologisk utgrävning av Piratbyrån (2003–2010). Utgrävningen utförs av den besläktade grupperingen Bitbureauet. Om jag fattat saken rätt, har de gått igenom (delar av) de mycket omfattande digitala arkiv som Piratbyrån lämnat efter sig.

Bitbureauet is to curate Piratbyrån’s archive, composed of various discursive texts, bitmaps, algorithms, texts, sub-texts, IRC traces, algorithms, dates, pictures and opinions gathered over a period of 7 years.

Förhoppningsvis dyker det snart upp bilder och annan dokumentation från Köpenhamnsgalleriet.

Bitbureauets utgrävningen av Piratbyrån kommer även att resultera i en tryckt pappersbok, tänkt att utkomma i augusti, formgiven av Raquel Meyers.

Piratbyråhistorien berörs förresten även i en annan bok, som i veckan släpptes på ett galleri i London:

Undoing Property? examines complex relationships of ownership that exist inside art, culture, political economy, immaterial production, and the public realm today. In its pages artists and writers address aspects of computing, curating, economy, ecology, gentrification, music, publishing, piracy, and much more.

Ett av bidragen till boken är en intervju med mig som gjordes i vintras när jag träffade bokens två redaktörer, Marysia Lewandowska och Laurel Ptak. Framöver ska jag se till att lägga upp intervjun, vars rubrik i boken lyder: “A brief history of Piratbyrån: Copying is always transformative”.

Vadå upplysningskritik?

“Ny försvarare för kritiserad upplysning” står som rubrik på dagens understreckare i SvD. (Återfinns bakom tidningens betalvägg, alternativt som ren text eller som pdf.) Understreckaren är skriven av idéhistorikern och 1700-talsexperten Elisabeth Mansén. Den kretsar kring en ny bok av Anthony Pagden: The Enlightenment – and why it still matters.

Det är under 1700-talet man försöker bortse från tidsbundna kulturella skillnader för att kodifiera universellt giltiga fri- och rättigheter. Det är då man söker det naturliga, en minsta gemensam nämnare för styrelseskick och lagar, likaväl som för moral och religion. Till slut förväntas honnörsorden frihet, jämlikhet och broderskap bära upp hoppet om ett samhälle byggt på förnuftiga principer. /…/

Men på senare tid har upplysningskritiken vuxit sig stark, inte minst i postmoderna kretsar. /…/

En viss kritik är onekligen motiverad /…/ Nu har upplysningen i alla händelser fått en ny försvarare.

Vad jag reagerar på i en text som denna, är hur idéhistorien förvandlas till en fotbollsmatch. På planhalvan står “upplysningens kritiker”, på den andra står “upplysningens försvarare”.

Att kritik och försvar är varandras motsatser tas liksom för givet. Men det är något som inte stämmer. För vad är upplysningens själva väsen? Jo: att vara kritisk. Mansén skriver t.ex. att eftersom Pagdens bok är så självsäker, förtjänar den “en upplysningsmässig och kritisk läsning”.

En sann upplysningsförsvarare ska alltså vara ohämmat kritisk – mot allt utom själva upplysningen?

Kritik är ett begrepp som handlar om att plocka isär och sätta i relation. Om att finna premisserna för någots existens. När något underkastas en kritik, klargörs dess logiska eller historiska gränser. Jag tänker att detta i någon mening gäller för konst- och litteraturkritik såväl som för samhällskritik (både i teori och praktik). Rimligtvis borde det även gälla för upplysningskritik.

Men om upplysning handlar om att “bortse från det tidsbundna”, som Mansén skriver, blir det ju lite klurigt. Kan vi bortse från upplysningidéernas tidsbundna koppling till kapitalism, industrialism och genuspolarisering? Om någon vill undersöka detta samband utifrån ett samtida eller rentav kristeoretiskt perspektiv – har den då förvandlats till en upplysningsfiende?

Varje försvarare av upplysningens ideal måste vara upplysningskritiker. Men varje upplysningskritiker måste inte försvara upplysningens ideal.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 10) om cirkulationsfixeringen

Fortsätt postande av läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz. Vi är kvar i bokens sjunde kapitel.

Robert Kurz insisterar på att ekonomikritiken måste göra en tydlig åtskillnad mellan tre historiska sammanhang:

A) Förmoderna, förkapitalistiska (arkaiska, antika eller medeltida) “förpliktelseförhållanden”.

B) Kapitalförhållandets tidigmoderna tillkomstprocess.

C) Kapitalförhållandets inre historia, “på egna grundvalar”, vilket inkluderar historien om produktivkrafternas (och destruktivkrafternas) utveckling.

Marx’ Kapitalet bör endast läsas som en analys av det sistnämnda, alltså som en analys av den “färdiga” kapitallogiken. Men i fråga om detta var Marx själv oklar. Arvet från upplysningsideologin förledde honom stundtals till anakronistiska utsagor om förmoderna samhällen.

Om vi jämför kapitalets tidigmoderna tillkomst med den färdiga kapitallogiken, märker vi att kategoriernas logiska ordningsföljd måste bli rakt motsatt i de två fallen. Detta påpekade Marx själv i Grundrisse: kategoriernas logiska sammanhang i det moderna samhället är den omvända i förhållande till “den historiska utvecklingen”.

Kapitalets tidigmoderna tillkomstprocess börjar med att en “pengahunger” driver fram en samhällelig cirkulationssfär. Men cirkulationssfären kan bara fortbestå och utvidgas genom att omvälva hela den samhälleliga reproduktionen så att allt fler verksamheter blir konkurrensutsatta på en varumarknad, vilket i sin tur skapar förutsättningar för “abstrakt arbete”, alltså abstraktionen av samhälleligt nödvändig arbetstid. Att denna kapitalfetisch ska kunna breda ut sig förutsätter en (genuskodad) avspaltning av de moment som inte gått att integrera i nämnda abstraktion.

“Värdelagen” utgör alltså inte en förutsättning för kapitalförhållandets uppkomst, utan är processens resultat. Men när kapitalförhållandet sedan väl har implementerats, blir “abstrakt arbete” och “allmän värdeobjektivitet” till dess logiska och faktiska förutsättning. Den historiskt ursprungligare cirkulationssfären förvandlas till ett logiskt och faktiskt resultat.

Robert Kurz menar att den tidige Michel Foucault lämnade ett viktigt bidrag till denna förståelse i Tingens ordning (1966). Merkantilismens ekonomiska vetande kretsade kring bytesvärde och cirkulation, men omkring år 1800 bidrog Smith och Ricardo till att vrida intresset i riktning mot produktionen och arbetet som värdekälla. Vad däremot Foucault inte analyserar är den ekonomiska vetandeordningens återfall i cirkulationsficering längre fram under 1800-talet.

Först hade “klassikerna” Smith och Ricardo formulerat en lära om objektivt arbetsvärde. Därifrån hämtade Hegel ett filosofiskt begrepp om “abstrakt arbete”, vilket Marx historicerade så att det blev ett radikalt kritiskt begrepp. En kritik som snart kom att förfelas av marxisterna.

Medan /…/ “marxismen” tog Marx negativa begrepp [om abstrakt arbete] och vände det till ontologisk affirmation, flydde det borgerliga tänkandet om ekonomi och filosofi tillbaks till sina cirkulationsideologiska ursprung /…/

Gränsnyttoteorin, alltså den “neoklassiska” subjektiva värdeläran /…/ reducerar i stället värdebegreppet till bytesvärdet, medan bytesvärdet reduceras till det empiriskt påvisbara priset såsom uttryck för rent cirkulativa, subjektiva dispositioner hos marknadsdeltagare. Den ideologiska reduktionen inom nationalekonomin hade sin motsvarighet inom filosofin, representerad av den livsfilosofiska strömningen, från nykantianism och vetenskapssociologi till heideggersk existensfilosofi. Det är ingen slump att det postmoderna tänkandet har sina rötter i detta sammanhang av subjektiv värdelära, nykantianism och existentialism. Därmed avslöjar sig detta tänkande som kriskapitalistisk ideologi och diskvalificerar sig helt som radikal kritik.

Åter till polemiken mot Michael Heinrich: även denne är enligt Kurz en postmodernist, i det att Heinrich (likt Hegel) talar om “abstrakt arbete” endast i substanslösa, rent ideella termer. Därmed närmar sig Heinrich föreställningen att realabstraktionen skulle vara en rent funktionell abstraktion på marknaden, alltså inom cirkulationssfären.

(Huruvida polemiken mot Heinrich är befogad eller välriktad kan alltid ifrågasättas. Saken diskuterades senast i kommentarerna till förra inlägget. Vi återkommer dit, men bör väl inte fastna i just den detaljen.)

Postdok

Tills nyligen har det varit rätt oklart vad min fortsatta eller framtida sysselsättning ska bli. Men förra veckan kom goda nyheter. Jag har tilldelats ett Wallanderstipendium av Handelsbankens forskningsstiftelser, som finansierar en treårig s.k. postdok vid Ekonomisk-historiska institutionen på Stockholms universitet.

Alltså tre års fri forskning vid den utmärkta institution där jag en gång, för ett dussintal år sedan, började mina universitetsstudier. Till att börja med blir det ett läsår på halvtid eftersom jag ska vara föräldraledig andra halvan.

Forskningen jag tänker bedriva kan väl i huvudsak beskrivas som en fortsättning på och breddning av det som jag gjorde i avhandlingen. Att just nu gå från historia till granndisciplinen ekonomisk historia känns helt rätt. Detaljer följer.

Brasilien: för fri kollektivtrafik, mot fotbolls-VM

Här följer en artikel om bakgrunden till den pågående revolten i Brasilien. Artikeln publicerades ursprungligen anonymt på tyska och är mest ett referat av vad som skrivits på annat håll (hänvisningar ryms bland länkarna). Översättningen är gjord i all hast.

Movimento Passe Livre [som är Brasiliens motsvarighet till Planka.nu] återstartade i början av 2011 sin kampanj för fri kollektivtrafik. Nu tycks kampanjen kulminera i en allmän proteströrelse som omfattar bredare delar av befolkningen och som även tar upp andra krav. Protesterna riktar sin vrede bl.a. mot den gentrifiering som tagit fart i förberedelserna för 2014 års fotbolls-VM och sommarolympiaden 2016. Samtliga invånare i favelas har fördrivits från sina hem av en till tänderna beväpnad statsmakt, bara för att ge plats för storhetsvansinnet hos Fifa och IOK.

Medan den borgerliga pressens tyckare som vanligt hävdar att “orsaken” till våldseskalationen skulle stå att finna i grunläggande demokratiska rättigheter såsom demonstrationsrätten, leder det diktaturbeprövade polisvåldet i São Paulo och andra städer till bilder som påminner om vad vi samtidigt kan betrakta i Turkiet. Det är nog ingen slump att demonstranterna i Brasilien ropar: “Taksim är överallt!”

Rätten till staden på brasilianska: torsdagen den 13 juni demonstrerade 10000 människor i São Paulo, över 5000 i Rio de Janeiro samt i flera andra städer. “Inför inledningen av Confed Cup blandades vreden över dyrare biljetter i kollektivtrafiken med ilska som riktades mot privatiseringar, mot slöseriet med skattepengar och mot de tvångsomflyttningar som skett inom ramen för förberedelserna inför nästa års fotbolls-VM.” [1] På senare år har allt fler rest kravet på kostnadsfri kollektivtrafik i de brasilianska städerna. Redan år 2003 lamslogs trafiken i östbrasilianska Salvador i flera dagar av MPL, som är en social rörelse ledd av skolelever. År 2005 kunde de inräkna en framgång när de häftiga protesterna tvingade regeringen att dra tillbaka en planerad höjning av biljettpriserna. [2]

“Den modell som låter det offentliga transportväsendet avgiftsbeläggas, samt sugas ut av privata företag, har misslyckats. Den kommer att förbli i kris så länge den urbana mobiliteten följer en varulogik – i motsats till idén om att rörelsefrihet i staden är en grundläggande rättighet för alla. /…/ [Profitlogiken och proshöjningarna är] en våldsakt gentemot stora delar av befolkningen, som /…/ tvingas till att välja mellan att få mat på bordet eller att köpa biljetter till det offentliga transportväsendet. [De 37 miljoner brasilianer som inte har råd med biljetter] kommer inte från ingenstans: efter prishöjningen på 20 cent blev transportväsendet /…/ till den tredje största utgiftsposten för brasilianska hushåll, i det att befolkningen förvägras sin rätt till mobilitet”. Så formulerar sig MPL i ett uttalande från den 15 juni. [3]

För 18 månader sedan höjdes priserna med omkring 10 procent. Nu höjdes de från 2,75 till 2,95 reais. Dyrast är bussbiljetterna i São Paulo, som kostar 3,20 reais. “Den som dagligen behöver göra två resor i någon av landets två största städer måste offra omkring en fjärdedel av den månatliga minimilönen (cirka 2300 kronor). Därmed är biljettpriserna i dessa städer bland de högsta i världen, räknat i relation till minimilönen”, skriver den tyska tidningen Der Freitag. [4]

Bland de många skadade vid förra torsdagens demonstration fanns enligt Bloomberg News även sju journalister från Folha [Brasiliens största dagstidning där f.ö. Robert Kurz var kolumnist fram till sin död förra året]. En av journalisterna blev skjuten av polis med en gummikula rakt i ögonen och kommer förmodligen att förbli blind. Officiella uttalanden nöjer sig dock med att, likt de borgerliga presstyckarna, bara kritisera demonstranternas vandalism och det vidhålls att regeringen inte kommer att förhandla med våldsverkare. Verkligt klischéartat var utspelet från justitieminister Cardozo som uppmanade polisen att gripa proteströrelsens “ledare” som enligt honom hade filmats då de förstörde byggnader och bussfönster, iförda mohikanfrisyrer och med fanor från Brasiliens kommunistiska parti. Punkare som partikadrer i kommunistpartiet… oj, vad originellt – nästan lika roande som Erdogans Çapulcu-neuros.

Lokaltrafiken i Rio de Janeiro ligger helt i privata händer. “Men trots de ständigt högre priserna är det en prekär tjänst som erbjuds. De finns knappt några tidtabeller, avgångarna är oregelbundna, bussarna överfyllda. Chaufförer och konduktörer får ibland lägre lön än den lagstadgade minimilönen. Vissa får betalt per avklarad körning: ju snabbare de kör, desto högre blir den magra lönen. Detta leder till ständiga olycksfall: senast i april körde en buss genom staketet på en viadukt, vilket kostade tio personer livet”. [5]

“Medan läget för persontransporterna blir allt mer tillskärpt, investeras miljarder av offentliga medel i tvivelaktiga infrastrukturprojekt. Omkring 5,7 miljarder reais (17 miljarder svenska kronor) satsas på fem nya stadsmotorvägar, vars nytta bortom sportevenemangen är högst omstridd. Baksidan av detta är högst kännbar för många människor. Bara för att göra plats för de fem stora vägbyggena har redan tusentals familjer fördrivits från sina hem och ytterligare 4200 hotas av vägplanerna. Enligt uppgifter från ‘Folkkommittén VM och olympiaden’, är det i Rio de sammanlagt 3100 familjer som har blivit bortkörda från sina bostäder medan ytterligare 8000 hotas av samma öde. Deportationerna drabbar nästan bara invånarna i favelas. Hela kvarter som existerat i årtionden jämnas med marken.” [6]

[image error]

Bara i Morro da Providência – Brasiliens älsta favela – planeras rivning av 832 hus och 140 är redan förstörda, allt i syfte att ge plats för projekt knutna till fotbolls-VM och olympiaden. (Detta enligt organisationen Port Community Forum i Rio de Janeiro; uppgifterna är från december 2012.) Bland byggprojekten finns bergbanor, vägar och sportanläggningar. Inte heller tas någon hänsyn till kulturminnesmärkta byggnader. /…/ [7]

Under påtryckningar från Fifa har Brasiliens parlament antagit särskilda “Fifa-lagar” som i hög grad kolliderar med befintlig nationell lagstiftning, vilket beskrivs i en artikel av Raúl Zibechi. Exempelvis ges garantier för att samtliga intäkter från försäljning av merchandise ska gå till de som certifierats för detta av Fifa; alkoholförbud i brasilianska städer måste upphävas; i bestämda zoner upphävs demokratiska grundrättigheter såsom demonstrationsrätten /…/; en särskild jurisdiktion ska införas för fall i anslutning till VM; visumlagarna ska anpassas för att gynna Fifas affärsintressen; slutligen ska alla Fifa-anställa befrias från plikten att betala skatt. [8]

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 9), om varför det inte funnits något kapital innan kapitalismen

Efter en dryg månads uppehåll fortsätter här postandet av läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz. Vi har nu nått fram till kapitel 7.

Kapital definieras av Karl Marx som självförmerande värde. Moishe Postone förtydligar i en text som alldeles nyligen översatts till svenska:

Det vill säga, kapitalet är för Marx en kategori av rörelse, av utvidgning, av värde i rörelse. Kapital har, för Marx, ingen fast form, men framträder vid olika tillfällen i sin spiralgående bana i form av pengar och varor. Kapital innebär alltså, enligt Marx, en oupphörlig process där värdet expanderar. En riktad rörelse utan externt

telos, som genererar storskaliga cykler av produktion och konsumtion, skapelse och förstörelse.

Enligt den analys som Robert Kurz lägger fram i Geld ohne Wert, kan det omöjligtvis ha existerat något kapital i förmoderna tider. Inte ens i den mest marginella form. Kapitalet såsom tillväxtrörelse uppstår först i den historiskt singulära händelse där ett befintligt myntväsende muterar till att bli ett frikopplat självändamål.

Det handlar alltså inte om utbidgandet av en sedan länge existerande realabstraktion från en räntebärande och cirkulativ form, där den redan skulle ha varit “kapital”, till den materiella produktionen.

Här bryter Robert Kurz inte bara med marxismen, utan faktiskt även med Marx. Ja, Marx var ute och cyklade med sina funderingar om s.k. köpmannakapitalisters roll under antiken och medeltiden. Samma missförstånd återfinns hos

hos Michael Heinrich, i den mån som denne alls intresserar sig för den förmoderna historien. På ett ställe hävdar Heinrich att pengar och kredit skulle ha existerat långt innan någon kapitalism uppstod. Mot detta invänder Kurz:

Materiella problem /…/ översätts här i “näringslivsmässiga” kategorier och underställs alltså en “ekonomi” som ontologisk givenhet. Då framstår också “pengar”, “kredit” och “ränta” som transhistoriska kategorier vilka i förmoderna tider bara skulle ha varit annorlunda konfigurerade men i sig identiska.

Kurz ser detta som ett utslag av en “metodologisk individualism” hos Heinrich. Tillvägagångssättet leder honom till att söka efter “enkla” former tidigt i historien, vilka sedan antas genomgå en utveckling till någonting mer komplext – ett antagande som Kurz konsekvent avvisar.

Fastän Heinrich vill avvisa den ortodoxa marxismens tanke på historisk utveckling, faller han in i en liknande tankebana. Även han utgår från (den marginella) existensen aven förmodern cirkulationssfär, grundad på samma kategorier som det moderna kapitalet. Men han sätter pengarna i stället för värdet vid utvecklingens början.

Ofta har det påpekats att Marx aldrig talade om “kapitalism”, utan föredrog att diskutera “det kapitalistiska produktionssättet”. Detta kan vara en nyttig påminnelse gentemot alla de som, tvärtemot Marx, vill kritisera globaliseringen eller det rådande penningssystemet utan att ifrågasätta själva varuproduktionen eller lönearbetet.

Men en poäng med att trots allt tala om kapitalism – vilket Robert Kurz gör, ibland – kan vara för att betona oskiljbarheten av produktion och cirkulation. Genom att betona denna oskiljbarhet går det att undvika Marx’ eget misstag, när han tyckte sig se kapital existera redan i en förmodern tid, fast inskränkt till en s.k. cirkulationssfär.

Själva begreppet cirkulation förutsätter redan en relativt universaliserad varuproduktion Men för det första existerade sådan varuproduktion alls inte i många av de förmoderna samhällena (arkaiska, antika eller medeltida), även om där existerade ett utbyte som Marx identifierade som “handel” i modern mening.

För det andra var även de högre utvecklade formerna av sådant utbyte, inklusive dess förmedling via mynt, på djupet inbäddade i “gudsförhållanden” och därmed i personliga förpliktelseförhållanden. Därför kan det inte vara tal om någon logiskt och faktiskt isolerbar “cirkulation”. /…/

Vad som sker genom penningens kvalitativa transformation är inte något utvidgande av en befintlig cirkulationssfär, utan att en sådan sfär skapas för första gången – och detta förvisso innan kapitalet i alla sina moment existerar och “processerar”. Empiriskt sker detta i en kontext av den militära revolutionen /…/ som resulterar i ett tvång till “monetarisering” av traditionella förpliktelse- och beroendeförhållanden.

Först med existensen av en militariserad skattestat skapades ett “yttre tvång” att generera pengar, vilket drev fram ett allmänt köpande och säljande av varor. Därmed etablerades varuform och penningform som realabstraktioner.

Skatten kom först – mervärdet kom senare. Statskontrollerad varuproduktion banade vägen för privat manufaktur.

Penningmaskinen spaltade successivt upp sig mellan å ena sidan en mångfald av kapitalistiska företag med /…/ profitmotiv, å andra sidan skattestaten som lever av att ta från profitproduktionens totalprocess; båda sidor lydande under ett självständiggjort diktat om oupphörligt förmerande av en “abstrakt rikedom” i penningform.

Demokratin var aldrig någon potentiell dementi av kapitalets abstrakta universalism, utan snarare dess fullbordan. För genom demokratin gjordes “abstrakt rikedom”, tillväxt som självändamål, till allmänviljans allmänna förutsättning.