Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 9), om varför det inte funnits något kapital innan kapitalismen

Efter en dryg månads uppehåll fortsätter här postandet av läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz. Vi har nu nått fram till kapitel 7.

Kapital definieras av Karl Marx som självförmerande värde. Moishe Postone förtydligar i en text som alldeles nyligen översatts till svenska:

Det vill säga, kapitalet är för Marx en kategori av rörelse, av utvidgning, av värde i rörelse. Kapital har, för Marx, ingen fast form, men framträder vid olika tillfällen i sin spiralgående bana i form av pengar och varor. Kapital innebär alltså, enligt Marx, en oupphörlig process där värdet expanderar. En riktad rörelse utan externt

telos, som genererar storskaliga cykler av produktion och konsumtion, skapelse och förstörelse.

Enligt den analys som Robert Kurz lägger fram i Geld ohne Wert, kan det omöjligtvis ha existerat något kapital i förmoderna tider. Inte ens i den mest marginella form. Kapitalet såsom tillväxtrörelse uppstår först i den historiskt singulära händelse där ett befintligt myntväsende muterar till att bli ett frikopplat självändamål.

Det handlar alltså inte om utbidgandet av en sedan länge existerande realabstraktion från en räntebärande och cirkulativ form, där den redan skulle ha varit “kapital”, till den materiella produktionen.

Här bryter Robert Kurz inte bara med marxismen, utan faktiskt även med Marx. Ja, Marx var ute och cyklade med sina funderingar om s.k. köpmannakapitalisters roll under antiken och medeltiden. Samma missförstånd återfinns hos

hos Michael Heinrich, i den mån som denne alls intresserar sig för den förmoderna historien. På ett ställe hävdar Heinrich att pengar och kredit skulle ha existerat långt innan någon kapitalism uppstod. Mot detta invänder Kurz:

Materiella problem /…/ översätts här i “näringslivsmässiga” kategorier och underställs alltså en “ekonomi” som ontologisk givenhet. Då framstår också “pengar”, “kredit” och “ränta” som transhistoriska kategorier vilka i förmoderna tider bara skulle ha varit annorlunda konfigurerade men i sig identiska.

Kurz ser detta som ett utslag av en “metodologisk individualism” hos Heinrich. Tillvägagångssättet leder honom till att söka efter “enkla” former tidigt i historien, vilka sedan antas genomgå en utveckling till någonting mer komplext – ett antagande som Kurz konsekvent avvisar.

Fastän Heinrich vill avvisa den ortodoxa marxismens tanke på historisk utveckling, faller han in i en liknande tankebana. Även han utgår från (den marginella) existensen aven förmodern cirkulationssfär, grundad på samma kategorier som det moderna kapitalet. Men han sätter pengarna i stället för värdet vid utvecklingens början.

Ofta har det påpekats att Marx aldrig talade om “kapitalism”, utan föredrog att diskutera “det kapitalistiska produktionssättet”. Detta kan vara en nyttig påminnelse gentemot alla de som, tvärtemot Marx, vill kritisera globaliseringen eller det rådande penningssystemet utan att ifrågasätta själva varuproduktionen eller lönearbetet.

Men en poäng med att trots allt tala om kapitalism – vilket Robert Kurz gör, ibland – kan vara för att betona oskiljbarheten av produktion och cirkulation. Genom att betona denna oskiljbarhet går det att undvika Marx’ eget misstag, när han tyckte sig se kapital existera redan i en förmodern tid, fast inskränkt till en s.k. cirkulationssfär.

Själva begreppet cirkulation förutsätter redan en relativt universaliserad varuproduktion Men för det första existerade sådan varuproduktion alls inte i många av de förmoderna samhällena (arkaiska, antika eller medeltida), även om där existerade ett utbyte som Marx identifierade som “handel” i modern mening.

För det andra var även de högre utvecklade formerna av sådant utbyte, inklusive dess förmedling via mynt, på djupet inbäddade i “gudsförhållanden” och därmed i personliga förpliktelseförhållanden. Därför kan det inte vara tal om någon logiskt och faktiskt isolerbar “cirkulation”. /…/

Vad som sker genom penningens kvalitativa transformation är inte något utvidgande av en befintlig cirkulationssfär, utan att en sådan sfär skapas för första gången – och detta förvisso innan kapitalet i alla sina moment existerar och “processerar”. Empiriskt sker detta i en kontext av den militära revolutionen /…/ som resulterar i ett tvång till “monetarisering” av traditionella förpliktelse- och beroendeförhållanden.

Först med existensen av en militariserad skattestat skapades ett “yttre tvång” att generera pengar, vilket drev fram ett allmänt köpande och säljande av varor. Därmed etablerades varuform och penningform som realabstraktioner.

Skatten kom först – mervärdet kom senare. Statskontrollerad varuproduktion banade vägen för privat manufaktur.

Penningmaskinen spaltade successivt upp sig mellan å ena sidan en mångfald av kapitalistiska företag med /…/ profitmotiv, å andra sidan skattestaten som lever av att ta från profitproduktionens totalprocess; båda sidor lydande under ett självständiggjort diktat om oupphörligt förmerande av en “abstrakt rikedom” i penningform.

Demokratin var aldrig någon potentiell dementi av kapitalets abstrakta universalism, utan snarare dess fullbordan. För genom demokratin gjordes “abstrakt rikedom”, tillväxt som självändamål, till allmänviljans allmänna förutsättning.