Rasmus Fleischer's Blog, page 70

Krisen, del 107: Tysklands nya anti-euro-parti

Lagom tills att Piratenpartei förlorade sitt nyhetsvärde, fick de tyska massmedierna ett nytt parti att surra kring: Alternative für Deutschland (AfD). Partiset, som byggts upp under våren, domineras av nationalekonomer. De kräver en “ordnad avveckling” av euron, till förmån för nationella valutor (en ny D-mark). Alternativt kan de tänka sig en uppdelning i mindre valutaområden, som en syd-euro och en nord-euro. Men först av allt vill partiet få ett stopp på de krispaket inom ESM som bygger på att Tyskland utfärdar nödkrediter.

Tysklands statsvetare träter kring om AfD ska klassas som högerpopulister eller konservativa. Vissa kommentatorer uppfattar dem som Tysklands svar på Tea Party-rörelsen. Exempelvis menar

Jens Berger i TAZ att AfD är s.k. paleolibertarianer, influerade av Hayek, von Mises och Rand. Detta är nog alltför tillspetsat. Men det stämmer att AfD:s program utöver sänkta skatter även präglas av en konservativ familjepolitik. Offentlig barnomsorg ska endast finnas som “komplement” till den tyska hemmafrukulturen och pensionspolitiken ska utgå från på familjen som enhet.

En av de prominenta medlemmarna i AfD är nationalekonomen Peter Oberender. Han anser bl.a. att arbetslösa som söker understöd ska kunna tvingas sälja sina organ. Andra medlemmar i partiets vetenskapliga råd har uttryckt uppfattningen att arbetslösa ska kunna fråntas sin rösträtt i allmänna val.

Medlemmarna i AfD kommer i hög grad från Tysklands traditionella högerpartier, CDU och FDP. Men av de som överväga att rösta på dem kommer många vänsterifrån. Därför är det intressant med den kluvna responsen från vänsterpartiet Die Linke.

Vänsterpartiledaren Bernd Riexinger kallar AfD för “det farligaste partiet på högerkanten”. Men viceordföranden Sahra Wagenknecht, som räknas till en mer vänsterradikal partifalang, uttrycker däremot en motvilja mot att fördöma dem och en respekt för det nya partiets ekonomiska sakkunskap. Wagenknecht sade i en intervju att det finns “många gemensamheter” mellan AfD och Die Linke.

En mer omfattande analys har skrivits av signaturen JustIn Monday (JM) i Exit (en tidigare version av samma text publicerades i Konkret). Här ska några av poängerna därifrån refereras.

AfD ställer krav som går ut på att verkligheten borde rätta sig efter de s.k. lagar som står att finna i nationalekonomiska läroböcker. De kräver att kostnaderna för räddningspaket inte ska bäras av skattebetalarna, utan av de banker och andra storkapital som är räddningspaketens vinnare. Detta förutsätter att krisens värdeförluster ska gå att betrakta som “kostnader” som ska betalas av den ena eller andra parten. Sådana krav, skriver JM, går bara att adressera till en allsmäktig suverän vars makt inte är föremål för kris. Och det är dessa fantasier om en allmäktig stat som förenar AfD med tongivande röster i Die Linke.

AfD bekräftar den krisbetingade brytningen mellan ekonomisk och politisk makt och tror sig kunna ta ställning för en ekonomisk rationalitet som är förment opolitisk. Därmed fastnar de i en olösbar motsättning: å ena sidan vill de positionera sig som de radikalaste försvararna av centralbankernas förment opolitiska självständighet, men å andra sidan ser de sig tvungna att garantera denna självständighet genom politiska åtgärder.

Hans-Werner Sinn är en mycket inflytelserik tysk ekonom som också räknas till de högerinriktade eurokritikerna, även om han inte gått med i AfD. Han är ärligare i sin argumentation för att bryta upp eurosamarbetet. Enligt honom kan en ny valuta bara införas genom ett slags finansiell statskupp, genomförd under ett veckoslut efter att ha förberetts i hemlighet av en elit. Kriterierna för vilka eurostater som ska få A-valutan respektive B-valutan kan inte tillåtas bli offentliga innan de träder i kraft, eftersom detta skulle leda till en massiv kapitalflykt. Varje öppen planering av en sådan åtgärd skulle leda raka vägen till det sammanbrott som åtgärden var avsedd att förhindra, konstaterar JM. Följaktligen går det inte att tänka sig en “ordnad upplösning” av euron, som AfD kräver.

Om AfD kommer att spela en politisk roll, blir det som ideologisk katalysator för attitydförändringar inom de etableade partierna CDU och FDP. Om euron klyvs in en finansiell statskupp kommer AfD på sin höjd att stå vid sidan som hejaklack. Som högerpopulistiskt parti har AfD begränsad potential, konstaterar JM. Notera hur Thilo Sarrazin (2010) gick till storms mot euron, men det som slog igenom var hans rasism.

Likt många högerborgerliga röster tolkar AfD den rådande eurokrisen synnerligen ytligt, som en simpel fråga om staternas budgetbalans. Krisen som utbröt 2007–2008 uppfattar de som en annan kris, “den amerikanska finanskrisen”.

Statsfinansernas kris är förvisso bara en framträdelseform av det världsvida kriskapitalet. Men för nationalekonomernas positivistiska och teknokratiska blick faller det sig mycket lägligt att bara se till denna sista station i krisprocessen och uppfatta statsfinanserna som krisens orsak.

Nio nätjättar ger bakdörr åt NSA

En nätpolitisk kontrarevolution vann övertag från år 2007 – denna hypotes verkar få ytterligare understöd genom gårdagens avslöjande om det enorma övervakningsprogrammet Prism.

Prism drivs av NSA, som är USA:s motsvarighet till FRA. Dataleverantörerna är nio till antalet: Google, Facebook, Yahoo, Skype, Youtube, Microsoft, Apple, Paltalk och AOL. Dessa detaljer framgår av läckta presentationsbilder som igår publicerades av Washinton Post.

De olika nätjättarna har gått med vid olika tidpunkter: Microsoft först (september 2007) och Apple först nyligen (oktober 2012). Såväl Google som Facebook började leverera data till Prism i början av 2009. Och det handlar om enligt uppgift om att NSA får tillgång till all data. Att de har egen utrustning installerad inne hos nätjättarna, som låter dem plocka ut precis vad de vill, när de vill.

Här finns i så fall en skillnad mot FRA, vars övervakning också är “total” men bara omfattar trafik i realtid, inte lagrad data.

Att all data hos nätjättarna blir tillgänglig för USA:s övervakningskomplex, det är i sig knappast en nyhet. Men att detaljer nu kryper fram är synnerligen intressant. Washinton Post skriver att företagen kan tvingas till medverkan, men att det finns betydande utrymme för motstånd, vilket ska visas av att Apple höll ut i fem år. Det kan noteras att Twitter fortfarande inte återfinns på listan över företag som släpper in NSA.

Företagens talespersoner försäkrar nu att de aldrig har hört talas om Prism. Det stämmer säkerligen – varför skulle en simpel talesperson få vetskap om ett topphemligt övervakningsprogram?

Varför Taksim inte är Tahrir

Överallt görs nu jämförelsen mellan Taksim (2013) och Tahrir (2011). Även om vi inte får stirra oss blinda på de symboliska platserna, är det i högsta grad angeläget att jämföra den nya upprorsvågen i Turkiet med erfarenheterna från 2011 års internationella upprorsvåg.

Syftet med det här inlägget är inte att driva någon tes. Det är främst en länksamling, kryddad med citat från de länkade texterna. Därtill enstaka, lösryckta fakta. Andra är bättre ägnade att pussla samman alltsammans.

Alla rimliga analyser av 2011 års upprorsvåg kretsar kring ekonomiska faktorer, däribland matpriser men främst kanske frågan om s.k. ungdomsarbetslöshet. Unga människor “med examen men utan framtid” spelade en nyckelroll i torgrörelserna på båda sidor om Medelhavet och på båda sidor om Nordatlanten. Det var i länder med särdeles hög ungdomsarbetslöshet som protesterna tenderade att slå över i uppror.

Turkiet är ett land som utmärker sig för en relativt låg arbetslöshet och hög kapitaltillväxt, särskilt i jämförelse med sina grannländer kring Medelhavet. Arbetslösheten bland unga är lägre i Turkiet än i Sverige, enligt officiell statistik. ILO kom nyligen med rapporten “Global employment trends for youth 2013“, där Turkiet utpekades som ett av få positiva exempel i världen. Landet som utmärkte sig som vinnare i världskrisens skärpta konkurrens. Just där brakar det loss!

Det tycks bara alltför lätt att hamna i ett val mellan två ömsesidigt uteslutande förklaringar: den globala ekonomin eller den nationella politiken. Eftersom detta till skillnad från 2011 inte blossar upp som en brödrevolt, blir då slutsatsen att det är en politisk protest som riktar sig mot Turkiets specifika regering. Upprorsanalysen bör nog undvika ett sådant val mellan antingen ekonomiska eller politiska förklaringar.

Här är några engelskspråkiga artiklar som ger en fylligare bakgrund till händelseförloppet i Istanbul:

İsmail Doğa Karate & Axel Gehring: “It started in Taksim Gezi Park

Jay Cassano: “The right to the city movement and the Turkish summer

Zihni Özdil: “Why the Gezi Park protests do not herald a Turkish spring (yet)”

Jussi Parikka: “Istanbul: Becoming People”

Libcom: “Istanbul Taksim Gezi Park is not about trees”

Libcom: “Impressions from Ankara: the Turkish protest movement“

Motståndet formerade sig mot ett kommunalt projekt för s.k. stadsförnyelse. Ett av Istanbuls få gröna andningshål skulle förvandlas till ännu ett stort köpcenter, till råga på allt inhyst i en återuppbyggd kopia av osmanska militärbaracker. Protesten riktar sig alltså både mot “den hänsynlösa kommodifieringen och rationaliseringen av stadsrummet, liksom mot AKP:s politik för (neo-osmansk) islamisering”, skriver İsmail Doğa Karate & Axel Gehring. “Rätten till staden” var en central paroll för de grupper vars mobilisering mot parkskövlingen snabbt eskalerade under de sista dagarna av maj 2013. Jay Cassano ger en bra bakgrund:

The shopping mall is only one component of a plan to entirely redesign Taksim Square into a more car-friendly, tourist-accommodating, and sanitized urban center. /…/

Taksim Square is the heart and soul of Istanbul. It is common sense to Istanbulites that if a revolution is to come to Turkey, it would begin in Taksim. Protests are regularly held in the square, and issues run the full gamut of concerns of Turkish citizens: LGBT equality, recognition of the Armenian Genocide, an end to the Kurdish conflict, an end to military conscription, economic justice, and more. In 2011, there was a massive one-day protest in support of a free and open internet that drew upwards of thirty thousand people.

Taksim is also home to a massive May Day protest every year, in part a response to the Taksim Square Massacre on May Day 1977. /…/

The new Taksim will eliminate mass pedestrian entrances from all sides in favor of car tunnels, making it an impractical site to protest and congregate. In short, it will be reduced to a photo-op for tourists who pass through for five minutes and then continue on with their tax-free shopping.

Another key launching point was the planned construction of a third bridge crossing over the Bosphorus in Istanbul. Ground broke on construction of the third bridge on the first day of the protest and was one of the main concerns expressed by protesters, even though they were occupying Gezi Park and not the bridge construction site.

Stadsutveckling i Istanbul betyder alltså att befintliga samlingsplatser och bostadskvarter jämnas med marken, till förmån för köpcenter, turistinrättningar och lyxbostäder. Kort sagt: gentrifiering.

Det sägs att kravallerna betyder att Istanbul nu kan räknas bort som kandidat till OS år 2020. Detta får räknas som en betydelsefull delseger för demonstranterna att de slipper ett utbrott av olympofascism!

Zihni Özdil skriver:

Like all Prime Minister Erdogan’s recent gentrification projects, development plans for Gezi Park were meant to enrich companies tied to the ruling AKP party, and to maintain Turkey’s GDP growth by stimulating consumption fueled by a credit card, rather than, real income boom.

/…/

Erdogan’s vision of Turkey is one full of citizens who piously pray in the country’s ubiquitous mosques and then go shopping at one of its equally ubiquitous malls, which are frantically being built in urban areas.

As long as the imports, credit card, and debt-driven Turkish economic bubble remains intact, the government will continue to pursue these and other neoliberal policies to the great praise of western think-thanks, private equity firms, and politicians who all repeat the fallacy of the ‘Turkish [success] model’.

Notwithstanding these neoliberal economic policies, Erdogan is still extremely popular among Turkey’s poor and working people in both urban and rural areas.

Most western observers have missed this crucial fact and are, therefore, quick to enthusiastically compare the Gezi Park protests with the ‘Arab Spring’.

Jag vill sticka in en hastig tanke: Erdoğan (Turkiet) påminner allt mer om Orbán (Ungern), som i sin tur påminner allt mer om Putin.

Åter till Zihni Özdil:

Mass labor protests, like those that preceded and directly influenced the April 6th movement in Egypt, are largely absent from Gezi Park. Disenfranchised, jobless youth from the slums have generally stayed away from the demonstrations so far. Pious girls with headscarves who want more liberties are also absent.

As long as these girls in headscarves, mechanics, poor vendors, construction workers, and jobless Anatolian youth are not protesting in Taksim Square, a comparison with Egypt’s Tahrir Square is misplaced.

The youth demonstrating in Gezi Park and in solidarity protests in secular bastions across Turkey hail from several groups opposing Erdogan. Nevertheless, young people from the country’s mainly upper-class, secular ‘white Turk’ social strata are the key driving force.

In this sense, these demonstrations represent one of the last convulsions of the old ‘secular’ elites, who have been waging, and losing, a bitter battle against the rising Anatolian nouveau-riche that make up Erdogan’s AKP.

Min känsla är att Zihni Özdil nog ändå har en alltför stark slagsida mot det politisk-nationella i sin analys. Jussi Parikka noterar:

Besides internally about Turkey, the events reveal a lot about the logic of capital: it benefits from authoritarian state measures and tight security controls. /…/

In any case, the question ”Occupy or Tahrir” is actually: what is the specific case of Turkey? Besides revealing details of more global trends of how capitalism enjoys authoritarian regimes (see Zizek on this point) it demands the continuous question of what then is happening specifically in Turkey.

Discussing with my friends in Istanbul, one thing popped up when they narrate the events of the past days: even they, participating, just don’t know everything. They are not sure how things will develop, but they remain hopeful. There is a sense of momentum and an affect that binds across groups, but also the question “who are we”, referring to the protestors, is an open one.

Visst finns det gott om argument för att Taksim inte är Tahrir. Desto bättre! En s.k. revolution av tunisiskt, libyskt eller egyptiskt snitt är inget ideal att upphöja.

Vem censurerar Megafonen?

Frågan om nätfilter på arbetsplatser och skolor förtjänar att lyftas på nytt. Nyss uppmärksammade @ozonist (Marcus) en sak:

Intressant att megafonen.com är spärrad på min arbetsplats och klassad som “violence/hate/racism”.

Än mer intressant att de inte var spärrade förra veckan. Någon har alltså lagt till http://megafonen.com på någon slags lista sedan dess.

Föra upp ngt på spärrlistor gör vi inte själva, utan det är ngn förment analytiker på ett säk-företag som gör (typ). Drabbar alltså många. Demokratiproblem, någon?

Det konstaterades att megafonen.com för tillfället inte verkar finnas i det populära censurfilter som kallas McAfee Smart Filter. Men enligt Marcus är det troligen företaget Sophos som lanserar censurfilter till hans arbetsplats.

Finns det någon annan som sitter på en arbetsplats eller skola där Megafonen.com är spärrad? Kan det bekräftas vilket företag som är ansvarigt? Några idéer kring hur det konkret går till när en svensk politisk grupp blir censurerad på grund av “våld/hat/rasism”?

Uppdatering 19.30: Kalmar läns landsting blockerar.

Anteckningar om Långdistanslinjen

Krise, Kritik und Körperkultur. Löpningens politik togs upp i en rätt udda artikel på Expressens kultursida, där liberalen PM Nilsson agerar flåsande spökskrivare åt socialisten Göran Greider. Detta resulterar bland annat i en djärv tes om kris och kroppskultur:

Löparboomen i västvärlden ligger i perfekt fas med finanskrisen. Ju lägre tillväxt desto fler barfotalöpare och långlopp och svällande maratontävlingar. Att sätta den ena foten före den andra känns plötsligt som något värdefullt. Att springa långt när världen rids av kortsiktiga räddningspaket är att bygga något beständigt. En vänsterrörelse? /…/

Att springa långt är en planekonomi, en övning i hållbarhet. Du får inte överskrida den hastighet du har bestämt, du ska hålla ett jämt tempo, aldrig, aldrig börja gå, som en tung arbetsdag, en bestämd takt och den välförtjänta vilans sötma i slutet av dagen.

Nej, här ballar det ur i ett ganska så problematiskt hyllande av en förment arbetarkultur. Låt oss backa ett par steg.

Vad som skett med västvärldens kroppskultur under de senaste fem krisåren är en intressant fråga. Då gäller det nog först att historisera kroppskulturen: hur såg den ut under nollnolltalets, nittiotalets och åttiotalets bubbelår? Sedan kan man fråga sig hur den förändrats.

“Home training is killing the fitness industry – and it’s free“; en fin paroll, men är vi där? Gå ett varv i valfri svensk stad och du ser troligtvis minst ett nyöppnat gym. Helt i linje med samtidens finansialisering handlar det om att sälja abonnemang och såvitt jag har förstått är verksamheten extremt profitabel.

Att jogga/löpa kan vara ett rimligt alternativ till att köpa gymkort för att springa i en maskin. Även om det finns en löpningsindustri med oräknerliga varor att kränga, finns det tillräckligt med allmänningar i skog och på gator för att tillåta gratis motion. Det krävs inte mycket mer än skor – och tid.

Göran Greider får gärna återkomma med en vässad långdistanslinje, formulerad i egna ord. Gärna med lite mer om tidsaspekten. Tills vidare gör jag ett eget försök.

Långdistanslinjen i tre punkter

1. Träna aldrig

Nuförtiden får man inte motionera utan att det ska kallas för “träning”. Vi måste vägra ta del i detta motbjudande språkbruk.

Träning syftar på en instrumentell aktivitet, vars syfte är att uppnå ett visst resultat vid senare tillfälle (t.ex. en tävling). Detta är vad Nilsson/Greider vurmar för genom en skum analogi med oplanekonomi. Detta är vad jag vänder mig mot.

Motion är ett mycket bredare begrepp. Här förutsätts ingen åtskillnad mellan mål och medel. Kroppsrörelsen kan t.ex. syfta till att få en stund att tänka ostört, titta på naturen och sedan sova bättre. Långdistanslinjen bör handla om motion – inte om träning.

2. Köp ingen skit

Skor är bra om man ska springa. Inget mer behövs. Du har redan alla kläder.

3. Använd inga mätinstrument

Viktigast av allt är att inte dras in i ett sifferberoende. Ta inte tiden! Undvik därför att kolla på klockor i anslutning till ditt springande. Se till att ha en luddig uppfattning om hur långa sträckor du tillryggalägger. Snabbt eller långsamt är något du själv kan känna, eller öva dig i att känna.

Absolut förkastligt är att springa runt med en smartphone utrustad med särskilda appar som registrerar allt via GSM. Om du känner ett behov av detta gör du troligtvis bättre i att stanna i soffan och spela tevespel (vilket är minst lika trevligt). Lämna all elektronik hemma, så elimineras risken att du gör bort dig fatalt genom att låta dina vänner spammas av RunkEeper.

Krisen, del 106: Joseph Vogl om liberalismen

Börjar posta läsanteckningar kring Das Gespenst des Kapitals, en uppmärksammad bok som utgavs år 2010 av den tyske litteraturvetaren Joseph Vogl. Jag vill beskriva boken som ojämn, men bitvis mycket insiktsfull, på ett suggestivt sätt. särskilt i fråga om den tidslighet som finansmarknaderna framavlar.

Författaren rör sig flinkt mellan olika vetenskaper och lägger sig i kristeoretiskt hänseende nära Hyman Minsky. Om vi måste etikettera detta, skulle det kanske bli som en postmodern hybrid: kritisk–borgerlig kristeori. Men det intressanta i boken är dess grundliga anslag.

Vogl frågar sig vad som gör att den moderna världen har en “ekonomi” – alltså samma fråga som Robert Kurz ställer ur sitt ultrakritiska perspektiv.

I analogi med teodicéproblemet myntar Vogl begreppet “oikodicé“. Det står för föreställningen om att “ekonomin” är ett självreglerande system som, alla kriser till trots, lyder en naturlag som går i riktning mot ett jämviktsläge.

Det var Bernard de Mandevill som i sin fabel om bina från 1700-talets början myntade begreppet “

Tyst i fildelningsfrågan

Kriget mot fildelningsnätverken rasar för fullt. För några år sedan omgavs detta krig av ett ständigt tjatter. Nu är det tystnaden som är öronbedövande. Inte bara i fråga om domännamnskriget är det tyst. Lika påfallande är frånvaron av diskussion om att Riksåklagaren vill ha ett prejudikat om att fängelse finns i straffskalan för vanlig fildelning.

Fredrik Edin skriver i veckans Arbetaren:

En man som laddat ner och delat ett sextiotal filmer, bland annat Harry Potter, dömdes till 160 dagsböter i hovrätten. Riksåklagaren tycker att mannen borde fått fängelse och vill att Högsta domstolen prövar fallet. I sin ansökan hävdar RÅ för övrigt att illegal fildelning ofta är knuten till grov internationell organiserad brottslighet och används för att finansiera terrorism.

/…/

Ett av skälen till att RÅ vill ha fängelsestraff är att det öppnar möjligheter för polis och åklagare att använda tvångsmedel som exempelvis husrannsakan när de utreder liknande brott. Det får de inte göra om brottet bara ger böter.

Detta handlar alltså inte främst om att “vanliga fildelare” ska riskera fängelse, utan om att utvidga möjligheterna till godtyckliga husrannsakningar. Och husrannsakningar får betraktas som ett straff i sig – särskilt när polisen har en obegränsad rätt att hålla datorer i beslag. Förr eller senare kommer fildelning att användas som ett svepskäl för polisiära trakasserier riktade mot människors hem – om Riksåklagaren får sin vilja igenom.

Artikeln i Arbetaren förmedlar intrycket att “fildelningsbrott” tidigare bara kunnat ge böter, men ett antal husrannsakningar mot misstänkta fildelare har redan genomförts. Här handlar det snarare om att en dom i Hovrätten kan tolkas som en mildrad rättspraxis som gör det svårare att motivera husrannsakan i fall som dessa. – något som poängteras av Gustav Nipe.

Men trots att kriget mot fildelningen rasar vidare, är det nästan ingen som tagit detta tillfälle i akt att lyfta frågan. Knappt ens Piratpartiet har gjort det. Inte heller verkar det ha sagts ett knyst från Vänsterpartiet eller Miljöpartiet som tidigare var så pigga att framhäva sitt stöd till en avkriminalisering. Låt oss fortsätta diskussionen om varför det är så tyst!

Anteckningar om Avvecklingslinjen

Vi ska försöka att tydliggöra de två motlinjerna till Arbetslinjen. Efter anteckningarna om Fritidslinjen följer här några anteckningar om Avvecklingslinjen. Begreppet myntades av Krigsmaskinen för en dryg månad sedan.

Avvecklingslinjen är alltså inriktad på att målmedvetet avveckla lönearbetet, varuproduktionen och bruket av pengar. Alltså en avveckling av ekonomin i sig, vilket även innebär en avveckling av staten. Krigsmaskinen poängterar att detta är en process som måste passera vissa “trösklar”. Avvecklingslinjen nöjer sig därför inte med Fritidslinjens inriktning på “mindre av det dåliga och mer av det bra”, utan vill ta upp frågan om makt.

“Medborgarlön är inte lösningen. Inte ens medborgarlön + allmänningar räcker som svar”, skriver Krigsmaskinen. Avvecklingslinjen menar att det krävs någon form av plan för hur sådant som energi- och matförsörjning ska lösas i ett samhälle som överger arbetslinjen. Eller åtminstone att det krävs en vilja att uppfinna nya former av planering, bortom stat och ekonomi.

David Graeber utkom nyligen med boken The democracy project. Ett utdrag därifrån har publicerats i Occupy-bladet The Baffler: “A practical utopian’s guide to the coming collapse“. Texten rymmer en rad resonemang som jag vill att ifrågasätta, men där förs också ett försök att formulera Avvecklingslinjen såsom ett konstruktivt projekt, fött ur arbetsvägran:

Submitting oneself to labor discipline /…/ does not make one a better person. Yet it’s only wgen we reject the idea that such labor is virtuous in itself that we can start to ask what is virtuous about labor. To which the answer is obvious. Labor is virtuous if it helps others. A renegotiated definition of productivity should make it easier to reimagine the very nature of what work is, /…/

At the moment, probably the most pressing need is simply to slow down the engines of productivity. /…/

Why not a planetary debt cancellation, as broad as practically possible, followed by a mass reduction in working hours: a four-hour day, perhaps, or a guaranteed five-month vacation.

Arbetstidsförkortningen är ju något som Fritidslinjen kan ställa upp på. När det däremot kommer till Avvecklingslinjens nästa steg – att utarbeta nya former för att främja “riktigt arbete” – är Graeber ganska vag, åtminstone i det aktuella utdraget.

Aaron Peters har en idé om att Arbetslinjen kan vändas mot sig självt – till Avvecklingslinjen. “Weaponising workfare” heter en intressant text som utgår från de senaste årens brittiska protester mot nedskärningar, som har förblivit defensiva. Någon återgång till trygga anställningar eller ordentlig a-kassa är helt enkelt inte möjlig, konstaterar han, för att sedan citera två välbekanta paroller: “Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen” (Gilles Deleuze); “Varje redskap är ett vapen om man håller det på rätt sätt” (Ani DiFranco).

Följaktligen menar Aaron Peters att arbetslinjen, i all sin ondska, inte enbart är ond utan även rymmer ett element av sanning – något som går att överta, för att använda strategiskt av arbetskritiker.

within workfare programs there is a kernel of truth which is neglected within the analysis of social democrats and those on the centre-left /…/

we must also understand it as a policy response to changed conditions of production (which themselves are a response to the as yet unsolved and merely deferred crisis of the mid-1970s) which will not disappear and will only continue to intensify.

I följande passage antyder Aaron Peters hur Avvecklingslinjen kan ta avstamp i de institutioner som inrättats av Arbetslinjen:

A start might even be that ‘workfare’ placements should pay the median income (£26,000 per annum) for a 21 hour working week and that in fact this is a plausible outcome for anyone who is currently unemployed and underemployed. Furthermore placements could be chosen by those undertaking them and might include, as Robert Schiller has touched upon; social care, teaching, coaching, presently unremunerated journalism and cultural production. Indeed it would naturally include much of the presently unpaid work that is inherent to Network Culture.

Aaron Peters citerar även tysken Johano Strasser, som menat att en reduktion av arbetstiden kan frigöra tid till “fria aktiviteter” av icke-professionellt slag “såsom arbete för en själv, ömsesidig hjälp mellan grannar, verksamhet i självhjälpsgrupper och välgörenhetsprojekt etc.” Men denna tilltro till att envar ska hitta sin plats känns mer som Fritidslinjen.

Avvecklingslinjen handlar om att avveckla den standard för produktivitet som råder i kapitalismen – till förmån för nya sätt för att fördela angelägna sysslor. “Kanske borde vi tala om ‘samhällsnyttiga arbeten’ eller liknande”, skriver Krigsmaskinen.

Detta kräver nya sätt att avgöra vilka sysslor som vi gemensamt väljer att klassa som angelägna eller samhällsnyttiga. Det kräver uppfinnandet av organisationsformer som befinner sig bortom både lönearbete och entreprenörskap, ja bortom “ekonomin” som sådan, alltså bortom det abstrakta likställandet av arbetstid och av varors värde.

Organisationsformerna som antyds ska inte bara ligga bortom ekonomin, utan även bortom politiken och bortom familjen. Att även fundera på det sistnämnda är av yttersta vikt! Tyvärr görs det inte i de texter som jag försöker att summera här.

Såväl Graeber som Peters ser alltså ett behov av att på allvar börja skilja mellan sådana sysslor som är socialt angelägna och sådana som inte är det. Graeber menar att det är angeläget att “hjälpa andra” – vilket kanske inte är ett tillräckligt tydligt kriterium när det kommer till att organisera framtidens matförsörjning och infrastruktur.

Aaron Peters lyckas trassla in sig i resonemang om “människans artväsende” när han åberopar Karl Marx anno 1844, samt surfar på engelskans ordskillnad mellan labour och work. Inte så lyckat. Saken blir skenbart förenklad, men till priset av inte minst ett osynliggörande av den familjära omsorg som är kvinnligt konnoterad.

Tomasz Konicz är en tysk ekonomiskribent som brukar skriva krisanalyser i Telepolis, men som även medverkar i de värdekritiska teoritidskrifterna Krisis och Streifzüge, men även i Exit – han verkar alltså inte ta ställning i konflikten mellan de två falangerna. Krisis-gruppen kan sägas flörta med Fritidslinjen: “Diese Gesellschaft ist zu reich für den Kapitalismus!” För detta (med mycket mera) har de kritiserats av Robert Kurz och gruppen kring Exit, vilka snarare lutar åt Avvecklingslinjen.

Nu har Konicz skrivit en kort “Plädoyer für eine realistische Utopie” som kan läsas som en inlaga för Avvecklingslinjen. Han förkastar paroller som “allt åt alla” som tar sikte på ett generellt överflödssamhälle. Dels för att sådant överflöd bara kan tänkas som en extrapolering av samtidens konsumtionssamhälle, alltså som ett överflöd av (gratis) varor. Men framför allt för att ett postkapitalistiskt samhälle fortfarande kommer att dras med allvarliga miljöproblem och ett skenande klimatkaos. Även om kapitalismens fossilparty har orsakat dessa problem, så blir de inte lösta bara för att kapitalismens avskaffas.

Den kommande samhällsformationen kommer alltså att präglas av behovet av att ta itu med den kapitalistiska systemkrisens katastrofala ödeläggelser – såväl av ekologisk och social som av psykologisk art.

Värdekritiker som Tomasz Konicz förkastar den unge Marx’ idéer om människans artväsende. Det finns ingen mänsklig essens som gör att vissa slags sysslor är mer angelägna än andra. När den mogne Marx ska tala om livsnödvändiga aktiviteter i överhistorisk mening, så talar han i stället om människans “ämnesomsättning med naturen”. Denna fras återkommer ofta hos Robert Kurz och även hos Tomasz Konicz.

Avvecklingslinjen i hans version syftar till “samhällsmedlemmarnas medvetna reglerande och planerande av den samhälleliga ämnesomsättningen”. Realiserandet av detta måste tänkas som en komplex process. Det räcker alltså inte att avskaffa kapitalismen för att befria de bruksvärden som redan finns.

Värde och bruksvärde hänger samman, de betingar varandra och kan inte särskiljas i “gott” bruksvärde och “ont” värde. Ett exempel på detta utgörs av de hundratusentals tomma bostadshusen i Spanien, bland vilka det mestadels handlar om rad- och enfamiljshus som är byggda för att separera de boende från varandra. Dessa hus framstår snarare som den raka motsatsen till en postkapitalistisk stadsstruktur.

Efter dessa långdragna referat av Graeber, Peters och Konicz kommer vi nu åter till Krigsmaskinen. Därifrån kommer tre texter som försöker ringa in Avvecklingslinjen:

Tillägg till kritiken av arbetskritiken

8 problem med #avvecklingslinjen

Strategisk hypotes

Ett nyckelbegrepp är “trösklar”. Fritidslinjen är inriktad på att utvidga någonting positivt som redan existerar på marginalen och är därför ovillig att erkänna det motstånd som kräver skapandet av helt nya institutioner. Dessa måste klara av att fatta historiskt avgörande beslut.

Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om skalan; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om produktionens och reproduktionens innehåll och riktning

Hur ska sådant avgöras?

Det är inte självklart att dessa problem kan avgöras inom de strukturer vi har idag. Det kanske behövs nya beslutsorgan, kanske rörliga och kanske inte alltid permanenta. Mer lokaldemokrati, medborgarråd och deltagarbudgetar? Visst, men allt blir inte bättre genom decentralisering. Vissa saker kräver antagligen tvärtom mer centralisering.

“Strategisk hypotes” avslutas med en skiss som påminner om den avslutande skissen hos Aaron Peters. Arbetslinjens åtgärdsprogram “skulle kunna omriktas för att avveckla stat och varuekonomi”, skriver Krigsmaskinen. Steg ett är att inskränka åtgärdsprogrammen till s.k. välfärdsjobb i offentlig sektor, där arbetets resultat kan göras fritt tillgängligt. Detta utan att glömma det faktum att den offentliga sektorn är beroende av ett överskott från varuproduktionen. Poängen är att “lösgöra välfärd från varuekonomin” och att strypa kapitalets tillväxt.

När kostnaden för denna typ av arbeten skulle bli för hög sätts tak på arbetstiden motsvarande lönen (som alltså blir en villkorad basinkomst). De omedelbara effekterna skulle förmodligen bli små då varken kostnaden (det offentligas utgifter), nyttan eller den samhälleliga arbetstiden kommer påverkas mycket. Poängen är friheten till garanterad försörjning som gör det attraktivt att arbeta mindre, eller med andra ord; om man inte orkar eller vill stå ut med det allt mer stressiga arbetet på kapitalets villkor väljer man fritt ett garanterat välfärdsjobb med minimal arbetstid. Med en sådan möjlighet skulle det räcka med ”de passiva massornas tyngd” snarare än arbetarklassens aktiva kamp för att sätta igång en accelererande och utvidgande process där ökad kostnad kompenseras med utökad välfärd, som i sin tur gradvis kan lösgöras från det offentliga eftersom både tid och arbetskraft fråntagits varuekonomin. Vad som tidigare ”avknoppades” till privata aktörer när stat och kommuner behövde spara, avknoppas istället till det gemensamma, blir allmänningar.

Krigsmaskinen är tydlig med att den skisserade processen skulle stöta på stora problem. För att hantera arbetsfanatismen kan det bli det nödvändigt att finna nytt innehåll för “begrepp som samhällsnytta, rationalitet, hållbarhet”, liksom för begreppet “frihet”.

Vidare går det med enkelhet att tänka sig en eskalerande inflation och statsskuld. Just där gäller det enligt Krigsmaskinen att ha en idé om överskridandet av en tröskel, en väg ut från själva penningekonomin.

Vad händer om det blir en accelererande process? Det skulle kunna leda till att marknadskrafter trängs undan, i alla fall på vissa områden, att färre och färre producerar tillväxtnyttiga prylar, och att penningfrihetens handlingsutrymme inskränks. Inför detta krävs ödmjuk öppenhet: ja, vi vill ha ett annat samhälle, vi sörjer inte kapitalismens död. Vi vet att visioner är farliga, men vi tror det är en nödvändighet.

Diskussionen fortsätter närmast i Umeå.

Anteckningar om Fritidslinjen

Inför seminariet i Umeå har jag försökt att tydliggöra skillnaden mellan olika varianter av arbetskritik, så som de formulerats på sistone. Här anas två huvudlinjer: Fritidslinjen och Avvecklingslinjen.

Detta handlar inte om reform kontra revolution. Jag tänker mig alltså inte att den ena linjen nödvändigtvis är radikalare än den andra. Mitt syfte är heller inte att plädera för den ena eller andra linjen. Snarare är jag ute efter att öppna en vidare diskussion genom att tydliggöra en kvalitativ skillnad mellan de två linjerna.

Fritidslinjen framstår som en “flyktlinje”, medan Avvecklingslinjen snarare kan tänkas som en “tvärlinje”. Här följer ett försök att ringa in den förstnämnda.

Fritidslinjen – ordet har på sistone använts av bland andra Basinkomst-nätverket, Allt åt alla, Ung Pirat Jönköping och Fredrik Virtanen. Utan att dra likhetstecken mellan vad dessa vill uppnå, anas ändå en gemensam tendens.

Uppenbarligen har Fritidslinjen som målsättning att maximera fritiden, vilket är detsamma som att minimera arbetstiden. Såtillvida utgår man från en konventionell uppdelning mellan arbetstid och fritid, vilket kan leda till ett osynliggörande av de obetalda omsorgssysslor som i huvudsak utförs av kvinnor. Omsorgen är ju varken arbete eller fritid!

Erik Persson bloggade i december 2012:

Jag drömmer om fritidslinjen. Där vi delar på de arbetsuppgifter som behöver utföras, och helt avskaffar de som saknar funktion – de verkliga skitjobben. Där vi skapar nya sociala relationer och bryter den totala isolering som våra bostadsområden idag utgör där jag inte ens vet namnet på grannen bakom väggen till vänster om mig. Tänk vad mycket vi kunde göra för varandra, hur bra vi kunde ha det, med större fritid. Hur kan det inte vara detta vi begär i en tid då möjligheterna borde vara oändliga? Jag drömmer om en garanterad basinkomst där den överflödiga tiden används till något progressivt, istället för repressiv magasinering. Jag drömmer om skapandet av allmänningarna – det gemensamma bortom stat och kapital.

Fredrik Virtanen skrev i en ledarkolumn i februari 2013:

Kan vi börja tala mer om ­fritidslinjen? Fritidslinjen! Där finns embryot till vår befrielse. Lyssna till den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977):

“Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Word, Ernst! Tid och möjlighet att leva och umgås. Fritidslinjen.

Allt åt alla Umeå frågade retoriskt inför 1 maj 2013:

Nolltaxa i kollektivtrafiken, hyrestak, arbetstidsförkortning eller till och med en garanterad basinkomst (”medborgarlön”)? Allmänningar och en ny gemensam välfärd bortom staten och kapitalets logik och kontroll? Vilka krav kan vi resa för arbetets avskaffande och fritidens förverkligande?

Nu över till mitt preliminära försök att ringa in Fritidslinjen.

Fritidslinjen hyllar fritiden, i syfte att utmana arbetsmoralen. Hyllandet av fritid kopplas inte sällan till en uppvärdering av amatörkultur och kan även associeras till en viss estetik: färgglad, spretig och avslappnad. Att softa i en solstol kan bli ett politiskt ställningstagande.

Fritidslinjen tror på växande allmänningar som ett centralt led i en strategi. Ofta finns en tanke om hur sfären av gratis saker ska vidgas steg för steg: från fri mjukvara och bibliotek, via avgiftsfri kollektivtrafik, med siktet inställt på att “allt” ska bli gratis. I manifestet “Att skapa allmänningar” hävdas att “produktionen vill vara fri” och en liknande tankegång återfinns ofta i anslutning till Fritidslinjen. Tanken är att mer fritid kan ge upphov till en positiv spiral, där allmänningar föder fler allmänningar.

Relaterat till detta är en allmän teknikoptimism, inte minst i fråga om 3D-skrivare. Ökad produktivitet innebär ju ett större utrymme för fritid – även om detta i dagsläget kommer till uttryck i teknologisk arbetslöshet. (Ännu en gång: Fritidslinjens resonemang utgår från en given tudelning av livet i arbete och fritid, där många omsorgsbetonade sysslor inte får plats.)

Fritidslinjen förordar basinkomst i en eller annan form. Basinkomst (medborgarlön) innebär att människor får pengar för sin försörjning utan att avkrävas arbete – en idé som sedan 1970-talets kris drivits av såväl liberaler som socialister. Många som driver Fritidslinjen ser basinkomst som blott ett första steg i en större samhällsomvandling, men icke desto mindre tillmäts kravet på basinkomst en central strategisk betydelse.

Fritidslinjen ställer krav. Efter att ha formulerat en uppsättning politiska åtgärder för mer fritid, ställs krav gentemot politikerna om att genomföra dessa. Det betyder inte att Fritidslinjens förespråkare förlitar sig på politikerna (eller vill bli politiker). Att ställa krav kan även uppfattas som en pedagogisk metod som ska avslöja politikens oförmåga.

Observera att dessa fyra teser om Fritidslinjen är extremt preliminära, samt att avsikten inte är att tillskriva någon en uppfattning som hen inte har, utan att bjuda in till diskussion. Härnäst kommer ett inlägg som tar sig an Avvecklingslinjen på liknande vis. Sedan ska det hela diskuteras i Umeå, varpå det mesta kanske kommer att revideras.

Domännamnskriget och tystnaden

Vi måste fråga oss varför det är nästintill helt tyst om den stora nätpolitiska konflikt som just seglat upp i Sverige: statens försök att konfiskera domännamnet thepiratebay.se. En konflikt som tar sig den juridiska formen av att staten stämmer staten i Stockholms tingsrätt.

Åklagarmyndigheten (genom dess särskilda immaterialrättsåklagare) har lämnat in en yrkan om förverkande, riktad mot den statliga Stiftelsen för Internetinfrastruktur (som administrerar toppdomänen .se).

Stämningsansökan rapporterades som en nyhet den 30 april (se t.ex. Ekot, SVT, Metro). Två veckor meddelade stiftelsen att man inte böjer sig frivilligt, utan ser det som en principsak att inte stänga domännamn. Även detta blev en nyhet i tidningarna (tack vare Sten Gustafsson på TT som i många år bevakat konflikter kring fildelning).

Spridda nyhetsartiklar alltså, men ingen uppföljning, ingen medial dramaturgi och ingen debatt. Raka motsatsen till hur det var 2005–2009, då varje litet utspel i fildelningsfrågan blev dramatiserad i nyhetsmedierna. Gång på gång utmålades då bilden av en slutstrid, där fildelningens fortbestånd skulle avgöras. År 2013 är det inte längre bara fildelningen, utan själva internets infrastruktur som står på spel – och det är tyst som i graven.

Särskilt tydligt är hur debattindustrin har tappat intresset för nätpolitik. Fildelning är så ute! Att staten vill konfiskera ett domännamn är därför inget som triggar debattredaktörerna på Expressen, Newsmill och SVT. Om detta varit för några år sedan, hade dessa redaktörer inte tvekat att snabbt beställa artiklar som kritiserar åklagarmyndighetens angrepp på The Pirate Bay. De hade låtit andra artiklar vänta. Troligtvis hade domännamnskriget även blivit föremål för direktsänd tv-debatt.

År 2013 vet ingen vem som driver The Pirate Bay, så de kan inte uttala sig i massmedia. Det finns heller ingen Piratbyrå som piskar fram uppmärksamhet kring fall som detta. Förvisso finns det en rad aktörer – inklusive Juliagruppen – som är redo att ställa upp i debatt vid förfrågan. Men nyhetsmedierna och debattindustrin visar inte längre något större intresse. Kanske måste nätaktivister fundera mer på vad den nya situationen innebär.

Nu har vi Torrentfreak, som skriver på engelska men ofta är välinformerade om förhållanden i Sverige. Men det är typ allt. Jag hittar bara en enda svensk blogg som tillför något nytt i domännamnskriget: Upphovsträtan.

Och Piratpartiet? Deras webbsida publiceras frekvent med nyheter, men jag hittar ingenting om det stora domännamnskriget! Inte heller återfinns några kommentarer hos ledande partiföreträdare som Troberg, Engström och Andersson. Detta är anmärkningsvärt!

Tidigare missade Piratpartiet aldrig ett tillfälle att träda fram som försvarare av The Pirate Bay. Under knappt tre år levererade de bandbredd dit – men när saken sattes på sin spets så vek sig Piratpartiet. Möjligen har detta nederlag bidragit till att partiet inte längre är så intresserat av att associera sig med The Pirate Bay. Eller så har förklaringen att göra med att Piratpartiet har stängt sitt forum samtidigt som den interna debatten inriktats på “breddning“, alltså bort från fildelningsrelaterade frågor.

Finns det då ingenstans där statens attack mot domännamnssystemet har uppmärksammats? Jodå: på Flashback.se har det publicerats en nyhetsartikel, som troligtvis fått ett stort antal läsare, då den även exponerats tydligt på forumet. Men det kan noteras att fallet knappt alls har diskuterats på Flashbacks forum. Det kan också noteras att liknande nyhetsartiklar – vinklade till förmån för The Pirate Bay men utan ytterligare analys – har publicerats av nazistiska Realisten och högerradikala Fria Tider. Det är rätt sorgligt att just dessa verkar vara de enda politiska medier med stor läsekrets som alls tar upp fallet.