Rasmus Fleischer's Blog, page 68

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 14) om penningvaran

Här finns länkar till tidigare delar av läsanteckningarna

Kapital är ett samhälleligt förhållande, en form för samhällslivet under en viss historisk epok, ett “verkligt apriori”. Denna fetischistiska form omfattar den samhälleliga reproduktionen i dess helhet, understryker Robert Kurz. Grundläggande för denna form är att varuproduktion genererar värde. Redan innan den enskilda produkten har blivit såld är den en vara och därmed även, till sin kvalitet, värde. Att försäljningen kan misslyckas är inget som dementerar den samhälleliga formbestämmelsen.

Att en vara på marknaden har ett pris betyder inte att detta pris uttrycker inte den enskilda varans värde. Men priser måste framträda i form av ett reellt värde. Pengar är inte bara en vara bland andra, utan skiljer sig från alla andra varor genom sin förmåga att omedelbart uttrycka värde. (Formuleringar som dessa ger en dialektisk superladdning åt verb som “framträda” och “uttrycka”.)

Kapitel 11 går närmare in på pengarnas roll i det hela. Nationalekonomin utvecklade relativt sent en särskilt penningteori. Före första världskriget skedde detta genom en polariserad debatt mellan två positioner: metallism och nominalism.

Kurz menar att Marx var den förste att utveckla en penningteori som överskrider denna dualitet. Där pengarna alltså inte försvinner in i ett allmänt varubegrepp, men heller inte reduceras till ett blott tecken. I den marxska ekonomikritiken härleds penningen “framställningslogiskt” ur varuformen, men i realiteten utgör penningen en förutsättning för existensen av en allmän varuform. Endast genom att pengar blir till en vara, möjliggörs ett allmänt varuuniversum.

Penningvarans bruksvärde är inte “stoffligt-sinnligt” slag, utan består i penningens värdeobjektivitet (Wertgegenständlichkeit). Alltså dess förmåga att fungera som medium för ett irrationellt självändamål: tillväxten av abstrakt rikedom. Detta bruksvärde kan inte härledas tillbaka till olika bruk av ädelmetaller. Det är heller inget bruksvärde som försvinner i den individuella konsumtionsakten, utan ett rent samhälleligt bruksvärde. Därför är penningvaran en speciell typ av vara, där bruksvärde och värde strålar samman.

Der Wert der Geldware ist also selber ihr fetischistischer Gebrauchswert /…/

Diese unmittelbare Identität von Wert und Gebrauchswert der zentralen Fetischgegenständlichkeit ist nur möglich, weil sie eben aus dem Waren-Universum ausgesondern wurde und daher ihr spezifischen Warenleib als einziger direkt als Wert gilt.

Michael Heinrich tenderar att falla tillbaka på den borgerliga förställningen om att pengar är blott ett “substanslöst tecken” som underlättar utbytet av varor. Skillnaden mellan Heinrich och Kurz blir tydlig i hur de ser på Nixonchocken år 1971, då dollarn klippte sin förankring i guld. Heinrich menar att detta satte punkt för den historiska övergångsfas där pengar fortfarande var en vara, så att vi nu lever i en mer renodlad kapitalism utan varupengar. Heinrich ser “identiteten av empirisk och kategorial utveckling”, medan Kurz ser en gradvis “dynamisering av kapitalets inre motsättningar”.

Ursäkta att jag inte har tid att översätta alla tyska citat, men här kommer ännu en polemisk harang där Kurz förklarar hur hans perspektiv skiljer sig från Heinrichs:

Nicht zuletzt darin besteht die grundsätzliche Differenz von positivistischem und kritisch-dialektischem Denken, dass im einen Fall die so genannten Tatsachen als widerspruchslose unmittelbare Gegebenheit ohne jede gesellschaftlich-historische Tiefendimension genommen werden, während sie im anderen Fall als Erscheinungsformen oder als Oberflächenbewegung einer inneren historischen Widerspruchsdynamik erst kritisch zu erklären sind.

Krisen, del 111: Koftan

Utifrån ett tänkt framtidsperspektiv söker Therese Bohman karakterisera vår tid:

en tid då allt blandades samman: privat och offentligt, shabby och chic, arbete och fritid, folklig och bildad, gör-det-själv och rotavdrag.

Det svindlande i observationen är hur framtidsperspektivet framställer sammanblandningen som ett övergående stadium. Ja, som en kris. En kategoriernas kulturkris eller kulturens kategorikris.

Bohman frammanar tanken på en stundande återupprättelse för den skarpa gräns som skiljer privat och offentligt, arbete och fritid, bildning och obildning. Kort sagt: en återupprättad borgerlighet. För även om hon inte använder ordet, skriver hon ju att borgerligheten – i ordets breda, klassiska mening – hamnat i en kris i det tidiga 2000-talets Sverige. En kris vars främsta uttryck är: Nya Moderaterna.

Krisanalysen spinns elegant runt en kofta. En kofta som beskrivs som en ursvensk motreaktion på modevärldens ungdomskult. Ett antimode som mode och en individualism som gruppidentitet för medelålders kvinnor: “Odd Molly-koftan”.

Så är också Odd Molly-koftan signifikativ för en tid då allt blandades samman: privat och offentligt, shabby och chic, arbete och fritid, folklig och bildad, gör-det-själv och rotavdrag. Då tid var prestige, och den som inte hade tid att ha tid kunde köpa prestige: Odd Molly-koftan ser nästan ut som en kofta man hade kunnat sticka själv, om man nu hade haft tid att sticka.

I historiens backspegel kommer Odd Molly-koftan att framstå som Nya Moderaternas era inkarnerad i ett enda klädesplagg. Den peakade i popularitet under en tid då Sverige styrdes av alliansen och då medelklassen skulle växa: den definierar det ängsliga mellanskiktet som vill vara allt på samma gång.

Låt inte den kultursidesmässiga ironibriljansen förleda: Therese Bohman nystar efter något som är större än bara stil. I det ögonblick som hon väljer att sätta koftan i ett förklarande framtidsljus, förvandlas modespaningen till kristeori.

Eftersom resonemanget utgår från att de krisande kategorierna kommer att återupprättas, kan kristeorin kallas för borgerlig. Men genom tänk om gränsen mellan privat och offentligt inte kan återupprättas! Tänk om det är en historiskt irreversibel process!

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 13) om värdesubstansen

Läsanteckningarna från Geld ohne Wert befinner sig nu i kapitel tio.

Abstrakt mänskligt arbete – detta utgör värdeformens substans, enligt Karl Marx ekonomikritik. Michael Heinrich förkastar substansbegreppet och hävdar att detta inte är kritiskt, utan snarare ett bråte som Marx ärvt från den klassiska nationalekonomin.

Robert Kurz hävdar tvärtom att substansbegreppet är centralt i Marx brott med klassikerna. Smith och Ricardo hade inget begrepp om “abstrakt arbete”, utan såg värdet som uttryck för “konkret arbete”. För dessa klassiska nationalekonomer var inte värdet en realabstraktion, utan en nominalabstraktion, alltså ett analytiskt redskap.

Für Heinrich besteht aber der Unterschied zwischen Nominalabstraktion und Realabstraktion allein darin, dass erstere bewusst und letztere unbewusst vollzogen würde, während das “Reale” eigentlich keine substantiell-materielle Basis mehr hat /…/

Wenn “abstrakte Arbeit” allein im Austausch “konstituiert” wird, während in der Produktion nur “konkrete Arbeit” existiert, dann sind beide Sphären in Wahrheit inkommensurabel und die Quantifizierung hat keinerlei objektive Grundlage. /…/

Die Wurzel dieser Fehldeutung, die das “Verhältnis” in völlig inkommensurable Sphären auseinanderfallen lässt, ist im mangelnden Verständnis der Realabstraktion von “Arbeit” und Wert als transzendentales Apriori zu suchen, das alle erscheinende Sphären qualitativ übergreift.

Alltså: Kurz kritiserar Heinrich för att reducera skillnaden mellan nominalabstraktion och realabstraktion till en fråga om medvetet kontra omedvetet. Själv insisterar Kurz på realabstraktionen faktiskt är “reell” i en materiell mening – alltså att värdet har en substans.

Heinrichs läsning av Marx ekonomikritik bygger på en uppdelning i olika sfärer: i produktionssfären existerar endast “konkret arbete”, medan “abstrakt arbete” uppstår i cirkulationssfären, alltså när den färdiga varan blir såld. Att dessa två sfärer uppfattas som helt inkommensurabla beskrivs av Kurz som ett typexempel på postmodern ideologi. Alternativet till detta är att förstå “realabstraktionen av ‘arbete’ och värde såsom transcendentalt apriori”, vilket överskrider den teoretiska uppdelningen mellan produktions- och cirkulationssfär.

Heinrich menar att det först är när en vara utbyts på marknaden som det avgörs i vilken mån som den nedlagda arbetstiden varit samhälleligt “giltig”. Men därmed förblir han fast i den metodologiska individualismen. Trots att Heinrich vill avfärda idén om att den enskilda varan kan ha ett värde, hävdar han att det är den enskilt nedlagda arbetsinsatsen som “mäts” i pengar i utbytesakten. Så var är det som mäts, enligt Heinrich? Oklart!

Likt positivismen i allmänhet och den postmoderna ideologin i synnerhet förnekar han [Heinrich] uppenbarligen varje förhållande mellan väsen och framträdelse; för honom finns det bara framträdelser som står för sig själva utan att behöva återföras på något.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 12) om totalitetstanken

Matar på med läsanteckningar Geld ohne Wert i avsikt att (med hjälp av inkomna kommentarer) sammanställa dem till en samlad text.

“Der gesamtgesellschaftliche Status der Kategorien” står som rubrik på kapitel 9. Här handlar det om att fastslå ett radikalt totalitetstänkande, där ekonomikritikens centrala kategorier – “vara”, “värde”, “kapital” etc. – aldrig kan tänkas som enskilda atomer utan endast som moment i en övergripande process.

Marx inleder Kapitalet med en analys av varuformen. Detta har sina skäl, men lägger samtidigt grunden för en specifik oskärpa i begreppsdefinitionerna. Där talas nämligen om “den enskilda varan”. Framställningslogiken (Darstellungslogik) kastar om förutsättning och resultat i kapitalets process.

Den enskilda varan är faktiskt bara den empiriska framträdelseformen av en (kapitalistisk) helhet, som till första början inte låter sig beskrivas som sådan. /…/

Marx’ Darstellungsproblem beror alltså i slutändan på att inledningen, analysen av varuformen, oundvikligen leder in i den metodologiska individualismens fälla. /…/

De grundläggande bestämmelserna av varans värdeform såsom moment av kapitalet går alls inte att utveckla hos en enskild vara. Samma problem återkommer i begreppet “kapitalet”, som lika lite låter sig utvecklas ur ett (idealtypiskt) enskilt kapital.

Kapitalanalysen bör alltså, enligt Robert Kurz, förkasta varje tanke på en “cellform”. Ett radikalt totalitetstänkande innebär att vara, värde och kapital aldrig får tänkas som enskilda eller som idealtyper.

På detta följer (föga förvånande) en förnyad attack på Michael Heinrich. Anklagelsepunkt: metodologisk individualism. Denna gång handlar det om substansbegreppet hos Marx – att värdets substans är abstrakt arbete. Robert Kurz med efterföljare har sedan ett kvartssekel insisterat på att det faktiskt måste handla om en materiell substans: abstrakt mänsklig energi, av Marx en gång formulerat i termer av “nerv, muskel, hjärna”.

På ytan kan det verka som att sådan “substantialism” utgör en favorisering av den s.k. produktionssfären, medan Heinrich favoriserar den s.k. cirkulationssfären (hans “anti-substantialism” går ju ut på att värdet bestäms först i utbytet). Men en sådan motsättning utgår från en alltför snäv analys som kretsar kring den s.k. enskilda varans produktion och cirkulation.

Heinrich säger att produktion och cirkulation inte får spelas ut mot varandra i analysen, men denna utsaga förblir en tom formel, menar Kurz som ju vill attackera själva tanken på olika sfärer. Att tänka i sfärer (eller subsystem) är karakteristiskt för akademisk sociologi, liksom för Althusser-influerad marxism och i förlängningen för postmodern teoribildning i allmänhet. (Jfr. avsnitt 1.2.8 om “postmodern kulturekonomi” i Musikens politiska ekonomi.)

Sfärtänket grundar sig i en bristande abstraktionsförmåga: helheten uppfattas blott som summan av sina delar: typ politik+ekonomi+kultur, eller kapitalism+patriarkat. Sådant tänk beskrivs av Kurz som nära besläktat med den metodologiska individualismen.

Kurz anklagar Heinrich för att uppfatta bruksvärdet som någonting okomplicerat och ahistoriskt. Bruksvärdet som begrepp är “oberoende av om saken utbyts eller ej”, skriver Heinrich. Mot detta invänder Kurz, den gode dialektikern:

Begreppet “bruksvärde” blir överhuvudtaget meningsfullt först såsom inre motsats i varuformen och kan alltså inte ta en transhistorisk status i anspråk.

Heinrich betonar att det är först i konkurrensen på marknaden som det avgörs om en enskild arbetsinsats är “giltig”, alltså samhälleligt nödvändig under rådande genomsnittlig produktivitetsnivå. Detta är visserligen korrekt, skriver Kurz, men inte tillräckligt för att förstå förhållandet mellan del och helhet. En dialektisk totalitetsförståelse står mot en metodologisk individualism.

Kapitalets realkategorier, som presenterades teoretiskt av Marx, kan aldrig förstås som annat än kategorier av en samhällelig helhet, alltså som totalkapital och dess totalrörelse, som inte går att fånga omedelbart empiriskt, eftersom det både kvalitativt och kvantitativt är något annat än de enskilda kapitalens empiriska rörelse. Likväl är det i praktiken bara det senare som framträder för aktörerna, medan det reella totalkapitalets verkliga rörelse endast är empiriskt greppbar i indirekt hänseende, genom sina samhälleliga verkningar (framför allt i kriserna).

Allt vad Marx säger om sambandet mellan värdeform (kvalitet) och värdestorlek (kvantitet) måste begripas utifrån totalkapitalet – aldrig utifrån en enskild vara, inte ens en tänkt idealtypisk vara. Det finns inga enskilda värden, bara enskilda priser.

Es gibt überhaupt keine Wertgröße der einzelnen Ware, sondern nur eine Preisgröße.

Priset beror på “varans konkurrensförmedlande andelav värdets samhälleliga totalmassa”, skriver Kurz – och anklagar Heinrich för att röra sig med “den idealtypiska enskildhetens kategorier”.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 11) om idiotformeln W–G–W

Nu ska det komma ytterligare ett antal poster med halvt redigerade läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz. Här från bokens åttonde kapitel.

Cirkulation är det som Marx betecknade med formeln W–G–W (pengar som medium i utbytet av varor). Robert Kurz menar att det är beklagligt att Marx alls använde begreppet “cirkulation”. Detta misstag lade grunden för en rad analytiska snedsteg, inte minst hos Adorno & Horkheimer. Strängt talat är “cirkulationen” enligt Robert Kurz ett historiskt övergångsfenomen, främst hemmahörande i den tidigmoderna epoken.

I fråga om förkapitalistiska samhällen kan denna formel inte gälla, eftersom det inte fanns någon allmän varuproduktion; för kapitalismen kan den inte heller gälla, eftersom penningformen där inte är förmedlande, utan är början och slutet av en självändamålsrörelse /…/

Såtillvida betecknar formeln alls inget reellt förlopp, utan är blott ett heuristiskt hjälpmedel i Marx teoretiska rekonstruktion av verkliga förhållanden.

Alltså: den osanna formeln W–G–W uppställs av Marx som ett led i att förklara den korrekta formeln för kapitalets logik: G–W–G’ (varan som medium i pengarnas tillväxt).

Cirkulationstanken är dessutom missledande, då den förnekar konsumtionen. Handel kan förlänga en varas väg från produktion till konsumtion, men till slut är varan likväl förbrukad.

Cirkulationsideologin drömmer om ett samhälle av “oavhängiga varuproducenter”. Marknaden ses som ett naturgiven form för utbyte av nyttigheter, för vilken pengar är blott ett hjälpmedel.

Robert Kurz menar att detta är en ideologi med ursprung i nationalekonomin, fast som i postmoderniteten har vunnit bred förankring i ett folkligt massmedvetande. Han pekar på de outsourcade och skensjälvständiga, de självexploaterande och prekariserade småtjänsteleverantörerna, liksom på de pseudoalternativa småföretagarna – i den mån som dessa bejakar sin egen situation, uppfattar de samhället som en ansamling av fritt svävande bolag “som förmedlar sig i enlighet med idiotformeln W–G–W”.

Varför boken om 1913 är så misslyckad men ändå så lovande

Min irritation tilltar gradvis under läsningen av Århundradets sommar . Kapitlen är tolv i denna krönika, ett för varje månad under året 1913. Varje kapitel består av ett flertal kortare avsnitt, nedslag i den europeiska kulturhistorien, eller närmare bestämt: den tyska konst- och litteraturhistorien, betraktad ur kotteriernas perspektiv.

Metoden är suggestiv och låter samtidigheter tala för sig själva. Långt in på vårkanten kan jag svälja de små kommentarer, ofta bara en bisats långa, som Florian Illies har stuckit in i slutet på flertalet avsnitt. Men med tiden blir det alltför enahanda och till slut nästan outhärdligt.

Alla dessa kommentarer går ut på att den just beskrivna händelsen minsann är emblematisk för år 1913 som historisk tidpunkt. Formuleringarna är mer pompösa än eleganta och som läsare skäms man lite över hur förtjust författaren var i att skriva dem. Allt hade kunnat ställas tillrätta av en förlagsredaktör, men Fischer Verlag valde att avstå. Varför? Kanske för att Der Sommer des Jahrhunderts är lite ovanlig i hur den tycks falla mellan kategorierna skön- och facklitteratur.

Biblioteken sorterar in boken bland historisk facklitteratur, men jag tänker att det idealiskt sett borde ha blivit en skönlitterär bok. Inte så att den borde ha broderat ut mer, tvärtom – om Florian Illies hade kunnat avstå från sina förnumstiga småkommentarer och låtit de sakliga samtidigheterna tala för sig själva, så hade det kunnat bli riktigt intressant att presentera boken som en roman. Särskilt om innehållet hade vidgats till att även omfatta social och ekonomisk historia.

Förhoppningsvis vågar andra författare försöka sig på att skriva om andra år, med bättre resultat. Att låta allt kretsa från ett historiskt årtal är inte ett grepp som Florian Illies ska få patent på. Han är inte den första i det tyska språkrummet att skriva en suggestiv kulturhistoria med ett år som huvudperson. Jag tänker särskilt på Hans Ulrich Gumbrecht som skrivit en vacker bok om år 1926. Därifrån kom nog även influensen till A HREF=”http://www.suhrkamp.de/buecher/-_2917... mediehistoriska antologin om 1929. Att därifrån ta steg i skönlitterär riktning ter sig helt logiskt, men när Florian Illies ska göra detta blir det påklistrat. Som ett lapptäcke med paljetter.

Kanske är årtalet 1913 – på gränsen till ett världskrig som huvudpersonerna själva inte vet om – alltför berusande. Boken som jag tänker mig kanske hade haft större möjlighet att lyckas genom att kretsa kring ett något senare årtal. Kanske 1953, 1973 eller 1983. Allra helst hade jag velat läsa den totalhistoriska sakromanen om år 2003. När kan den skrivas?

Radioreportage om de förlorade internetdrömmarna

En förmiddag i våras, när marken ännu var snötäckt, tog jag en promenad runt Bagarmossen tillsammans med radiomannen Morris Wikström. Han ställde mig frågor om vad som sker med internet som jag försökte att besvara. Dessa svar klipptes sedan in i ett radioreportage som just sänts i P1: “Felkod 404 – de förlorade internetdrömmarna“.

Under åren runt millennieskiftet formulerades flera visioner om vad internet skulle betyda för samhället och kulturen. Det handlade om ett levande kulturarv, om en ny avantgarde-litteratur och om platta och demokratiska samtalsforum. Men hur blev det egentligen?

Kulturradions Morris Wikström träffar poeten Cia Rinne som undrar vad som händer när texten flyter fritt på nätet, Pelle Snickars, forskningschef på nationalbiblioteket som undrar vad som händer med kulturarvet när informationsmängden exploderar, och forskaren Rasmus Fleischer som påstår att internet håller på att centraliseras och genomgå en klassisk industrialisering.

Mest för min egen skull brukar jag transkribera min egen medverkan i radioreportage. Så även denna gång. Följande ord, som här är lösryckta ur sitt sammanhang av frågor och förklaringar, uttalades av mig under snöpromenaden:

Det slog mig att vatten i olika former återkommer hela tiden i metaforerna om internet. Kanske inte så att människor tänker på vatten och hav och så alltid, men det finns nånting i den här flödesmetaforiken framför allt och i förflyktigandet där vi har gått från att surfa på vågor till att… nu så stiger vattnet upp i molnet.

Man skulle kunna jämföra med 1950-talet, som var en tid då det plötsligt var omodernt att koka sin egen tomatsoppa för höjden av modernitet var ju att köpa tomatsoppa på burk. Industriellt massproducerad tomatsoppa, det var liksom tidens melodi. Och jag tycker att molnet är lite som den där tomatsoppan. När man idag hör folk tala om att det är så omodernt att lagra filer på sin egen hårddisk, då låter det ungefär som när folk på 1950-talet pratade om hur det är att laga sin egen tomatsoppa.

Sedan 2007 är rörelsen mot ett mer centraliserat internet stark och tydlig. Med centraliseringen i det man kallar molnet så kommer en maktförskjutning, där ett fåtal aktörer samlar väldigt mycket makt. 2007 var året då Apple lanserade sin Iphone, senare kom Ipad och Apple är ju de som går i bräschen mot att överge persondatorn så som vi känner den. En gång i tiden var det Apple som populariserade persondatorn och gjorde den lättanvänd, men nu så är det Apple som överger persondatorn. Och med persondator menas då en dator som vi har någorlunda kontroll över: man kan själv välja vilka program som ska installeras på den, när man lagrar filer så finns de där, och så vidare. Det alternativ till persondatorn som nu lanseras är mobila enheter där operativsystemet är väldigt inlåst, där Apple måste godkänna program innan de installeras och där filerna man lagrar inte ligger på ens egen maskin utan i det s.k. molnet – och med det följer att filerna kan raderas av andra och att de garanterat kommer att scannas igenom med mönsterigenkänning för reklamerbjudanden.

Rörelsen till molnet är ju en del av den andra IT-bubblans affärsmodell. Första IT-bubblan byggde på att det skulle finnas portaler för allting och så skulle man sälja produkter över nätet och i hög grad så funkade det inte, som bekant. Den andra IT-bubblan – som på ett besynnerligt vis har blåsts upp parallellt med den globala finanskrisen – den bygger mycket mer på reklam. Och för att kunna rikta reklam till rätt individer så måste man skapa en mycket, mycket detaljerad profil över vad individen har för beteenden och preferenser. Detta gör man genom att kartlägga varje klick, varje ord, varje bild. Så det vi kallar “sociala medier” är ju, ur kommersiellt perspektiv, ett sätt att uppmuntra deltagande enbart för att få bättre koll på vem som eventuellt är intresserad av att köpa vad.

När vi pratar om “sociala medier” så menar vi inte IRC, vi menar inte en mångfald av små nischade webbforum och vi menar inte heller en bloggosfär, utan vi menar framför allt Twitter och Facebook som är de medier dit alla förväntas koncentrera nästan all sin socialitet. För då kan man skapa stordriftsfördelar. Då kan man samla tillräckligt mycket beteendedata för att hitta de allra mest detaljerade mönstren, för att bli den tjänst som är bäst på att rikta personlig reklam. Så det handlar om stordriftsfördelar. Sociala medier är på många sätt en klassisk industrialisering.

När man idag pratar om hur all data är nästan förutbestämd att uppstiga i molnet, har man ofta en väldigt kort historisk horisont. Jag tror faktiskt att om man ser det i ett lite längre mediehistoriskt perspektiv så liknar det kanske mer av en pendelrörelse. Dagens centralisering i molnet påminner ju ganska mycket om det som hände på 50-60-talet då radio och teve tog över allt mer av vardagslivet – det var ju också ett slags streaming, den enkelriktade konsumtionsprincipen med bekvämlighet i centrum. På den tiden var man ju också oförmögen att se detta som annat än höjden av modernitet. Sextiotalets stora framtidsvisioner för medierna låg fortfarande i linje med teven och dess konsumtionsprincip, men sedan dess har pendeln hunnit svänga tillbaka och åter minst en gång, säkert flera.

Mitt tal om molnet som “klassisk industrialisering” kan i någon mån kopplas till teorin om strukturcykler. Man kan då tänka sig att internet nu gått från strukturomvandlingsfasen till rationaliseringsfasen, även om tanken riskerar att bli lite förlamande. Att jag råkade använda tomatsoppa som metafor var något som sedan återkom i april när jag skrev en artikel under rubriken Molnbankerna.

Nåväl, lyssna gärna på radioreportaget där min egen medverkan är av högst sekundär vikt.

Kakväggar och betalningsmoral

Nu är diskussionen igång! Saken är alltså att det räcker att stänga av kakor i webbläsarens inställningar, för att kringgå betalväggarna på en rad tidningar (bl.a. The Economist, Svenska dagbladet och Sydsvenskan). När jag bloggade om detta hoppades jag på respons från Andreas Ekström som är journalist vid sistnämnda tidning. Svaret kom genast, så tillåt mig en snabb uppföljning.

Andreas Ekström menar att det är osolidariskt att “smita” från betalning genom att ändra i webbläsarens inställningar. Själv har jag svårt att betrakta detta som en fråga om individuell moral. Min utgångspunkt här är pragmatisk snarare än moralisk. Men för mig handlar det i förlängningen ändå om en etik, grundad i vad vi kan kalla för nätupplysning och eskalationism.

Här och nu snackar vi om en viss typ av betalvägg – sådana som är tänkta att ge varje läsare fri tillgång till ett visst antal tidningstexter per vecka, men som kräver betalning när detta antal överskrids. Detta skiljer sig ganska rejält från “binära” betalväggar, som syftar till att utestänga alla som inte betalat. Därför haltar flera av de jämförelser som anförts.

Lokaltrafiken bygger inte på att varje individ får fem gratisresor i veckan, men måste betala från den sjätte. Inte heller har man rätt till ett visst antal fortkörningar eller upphovsrättsintrång per vecka. Att upprätthålla sådana system skulle troligen medföra absurda konsekvenser. Vad jag menar är att samma absurditet finns inbyggd i tidningarnas kakväggar.

Just i detta fall handlar absurditeten om att ransonering förutsätter övervakning. Närmare bestämt: omenvar ska ges rätt till ett visst antal gratisnånting i veckan, måste det finnas en apparat för att identifiera vem som tar till av detta. Sedan kan ransoneringen börja.

På internet finns som bekant inga individer, vilket väcker frågan om hur detta “vem” ska skapas: t.ex. genom inloggningstvång, IP-loggning eller kakor. Tidningarna som det här handlar om har valt bort de två första alternativen till förmån för det tredje. De har valt att bygga väggar av kakdeg. Och detta väggbygge bör begripas inte bara som en vägg mellan “producent” och “konsument”, utan allra först som ett sätt att skapa “konsumenten” som abstraktion.

En person som har två datorer – eller en dator med två webbläsare – kommer då att räknas som två konsumenter. En hel familj eller arbetsplats som delar en dator kommer att räknas som en konsument, med en ranson gratistexter. Och den som raderar de filer som kallas för kakor kommer att förvandlas till en ny konsument, ur apparatens synvinkel. Sådant godtycke kan ofta anses rimligt när övervakningens syfte är att generera statistik. Frågan är hur väl det fungerar som grundval för en etik.

Andreas Ekström hoppas att människor ska känna “solidaritet med systemen”. Jag tror att det blir svårt, av krasst pragmatiska skäl. Jag tror att den solidaritet som han tänker sig måste ha ett subjekt – någon som upplever sig som solidarisk och är stolt över detta – som inte kan frammanas genom kakbak. (Jag tror – krasst, pragmatiskt betraktat – att det finns större möjligheter att skapa ett sådant subjekt genom att endast tillåta läsning för den som loggat in med individuella inloggningsuppgifter. Därmed inte sagt att jag sympatiserar med en sådan idé om solidaritet.)

Allt kokar ner till en fråga om solidaritet – där kan jag hålla med Andreas Ekström. Jag tror dock inte att solidariteten kan omsättas i individuell betalningsmoral. Däremot finner jag, i Ekströms eget resonemang, en intressant glidning från betalning till gåva:

Jag anser att det är överlägset mycket mer moraliskt att betala för sig /…/

Dessutom är man en schystare person, och med tanke på vilka verksamheter det handlar om också en schystare samhällsmedborgare, om man inte bidrar till att undergräva de här systemen bara för att det enkelt GÅR att göra det. /…/

Ju fler som väljer att smita, desto större risk att systemen byts mot något som innebär mer tvång, inlåsning, övervakning och en massa annat dåligt. Solidaritet med de här systemen räddar dem kvar; betänker man riskerna med alternativen ser man snabbt poängen med denna solidaritet. /…/

Det handlar inte alls om tekniken här, och i den mån det gör det, så menar jag att tekniken inte bör vara vägledande för hur vi agerar. /…/

Dessbättre ser vi att ganska få personer väljer att runda vår avsiktligt dåligt bevakade dörr, och vi hoppas att det fortsätter så. Och som sagt: chanserna att det ska fortsätta ökar radikalt om fler väljer att spela schyst.

Om det i slutändan handlar om att nätläsare ska välja att “spela schysst” – vore det då inte rimligare med en knapp för mikrodonationer?

Ett ofrånkomligt faktum är också att Sydsvenskan är en lokaltidning. Pappersupplagan har nog ytterst få prenumeranter utanför Skåne. Men likt andra större lokaltidningar sprids nätupplagan, kanske särskilt artiklar i kulturdelen, via länkar som snurrar runt på internet. Nu har det etablerats ett beteende där folk slöklickar på länkar som sprids via Twitter för att läsa ingresser som i flertalet fall inte leder till någon vidare läsning. Förväntas dessa slöklickare teckna digitala abonnemang på samtliga större lokaltidningar i landet? Det låter föga sannolikt.

Slutligen: den här diskussionen kan inte föras utan att vi ägnar några tankar åt biblioteken. På bibliotek går det att läsa dagstidningar utan att betala för sig. Såvitt jag vet betalar biblioteken ingen extra ersättning till tidningarna, så som de gör till Författarfonden. Betyder detta att det är osolidariskt att läsa tidningar på biblioteket?

Krisen, del 110: Om skuldbubblan i Kina

Sommaren 2013 – närmare bestämt sedan den 20 juni – framstår Kinas skuldbubbla som nytt centrum för den globala finanskrisen.

Nollnolltalets kreditdrivna högkonjunktur i Västvärlden kollapsade definitivt i september 2008. Kollapsen slog även mot Kinas exportindustri, som ju byggt på att köparna skuldsatt sig allt mer. Kina kompenserade detta genom att börja blåsa upp sin egen skuldbubbla – som nu, kanske, visar tecken på att spricka. Kina tycks alltså ligga fem år efter USA:

China suddenly seems to be exactly five years behind America. After several years of excessive credit, much of it in the shadows of the banking system, China’s financial institutions stopped lending to each other this month; on June 20th interbank interest rates briefly soared to 25%. The crunch seemed horribly reminiscent of America’s financial crisis in 2008, from which it has yet to recover in full.

China’s economy certainly has some worrying excesses. Credit has been rising much faster than GDP, and property prices, especially in coastal cities, have been soaring. That is often a sign of trouble.

Yet China’s situation is different in important ways. It has an extraordinarily high savings rate. Unlike America in 2008, the country as a whole is living well within its means. Its banks are subject to pretty stringent rules: their loans cannot exceed 75% of their deposits, and, unlike many countries, China is already implementing the global prescriptions on bank capital known as Basel 3.

Exakt vad som hände den 20 juni är omdiskuterat, men kinesiska banker vågade knappt låna ut pengar till varandra. Räntan på dessa korta lån sköt alltså i höjden, och Kinas centralbank lät det ske. Varför injicerade de inte bara ännu en jättedos likviditet, så som centralbanker brukar göra? Detta förvånade bedömare runt om i världen, särskilt med tanke på att Kina har låg inflation. Slutsatsen som dras är att Kinas ledning oroar sig för att kreditexpansionen ska leda till en superkrasch.

The Economist jämför med den 1979 års penningpolitiska tvärvändningen hos Federal Reserve när Paul Volcker tog över. Efter ett 1970-tal med hög inflation, då realräntan periodvis varit negativ, höjdes plötsligt styrräntan till mycket höga nivåer. Detta utlöste vid 1980-talets början en djup recession och strukturomvandling i USA, som kvarlämnade tomma fabriker. Inflationen pressades ned och dollarn återupprättades, om än till priset av industriell konkurrenskraft. “Volcker-shocken” är en milstolpe i berättelserna om finansialisering och s.k. nyliberalism. Men vad skulle det innebära om Kina genomför något liknande år 2013?

Kinas ledning har i vilket fall insett att skuggbankerna inte kan växa i evighet. Sammanbrott i den informella kreditsektorn kan leda till svåröverskådliga konsekvenser. En företrädare för rating-agenturen Fitch intervjuades i Daily Telegraph redan den 16 juni:

The ratio of credit to GDP has jumped by 75 percentage points to 200pc of GDP, compared to roughly 40 points in the US over five years leading up to the subprime bubble, or in Japan before the Nikkei bubble burst in 1990. “This is beyond anything we have ever seen before in a large economy. We don’t know how this will play out. The next six months will be crucial,” she said.

The agency downgraded China’s long-term currency rating to AA- debt in April but still thinks the government can handle any banking crisis, however bad. “The Chinese state has a lot of firepower. It is very able and very willing to support the banking sector. The real question is what this means for growth, and therefore for social and political risk,” said Mrs Chu.

“There is no way they can grow out of their asset problems as they did in the past. We think this will be very different from the banking crisis in the late 1990s. With credit at 200pc of GDP, the numerator is growing twice as fast as the denominator. You can’t grow out of that.”

Tomasz Konicz summerar: antingen punkteras den kinesiska skuldbubblan avsiktligen med politiska medel, eller så fortsätter tillförseln av ytterligare likviditet tills den spricker av sig själv i framtiden. “Den kinesiska kapitalismen påminner om en skuldknarkare som har svårt att klara sig utan sitt knark, vars verkan ständigt blir svagare – därför måste dosen ständigt höjas.”

Ännu ett inlägg i The Economist konstaterar att eftersom Kinas tillväxt redan nu är på väg att minska, kommer ett politiskt försök att punktera skuldbubblan att accelerera nedåttrenden. Allra hårdast drabbas då de mängder av migrantarbetare vars enda arbetslöshetsförsäkring består i familjens landplätt i en annan ände av Kina.

Ola Wong i SvD har skrivit ett strålande reportage från storstaden Anyang. Alla han träffar kan berätta historier om hur människor gjort sig beroende av skuggbankerna, i tron om att myndigheterna skulle garantera deras stabilitet – vilket inte längre går att lita på:

Räntan är reglerad, vilket gör att bankerna särskilt undviker små och mellanstora bolag. Det finns också lånekvoter. Sedan 2010 har dessa särskilt begränsat fastighetsbolags möjlighet att få lån, allt för att stoppa en hotande fastighetsbubbla.

Det är här skuggfinansieringen kommer in. Näringslivet i Anyang har gått runt kreditproblemen genom att starta egna finansarmar eller låna från privata lånegarantibolag. Hundratals sådana startades i staden för några år sedan.

Till slut hade uppskattningsvis 60-80 procent av befolkningen investerat i dem. /…/ Folk kände sig rika och tiderna var bra. Många började sälja fastigheter och egendomar för att investera i lånegarantibolagen. /…/

Så man kan förstå Li Li och de andras förvåning när myndigheterna kort tid därefter började säga att deras investeringar var olagliga, och vägra hjälpa dem få tillbaka alla miljarder som försvunnit.

År 2011 peakade den grå banksektorn i Anyang. Samma år drabbades flaggskeppet för Kinas privata näringsliv, staden Wenzhou på östkusten, av en kris i skuggbankerna. Mängder av lånebolag kollapsade och entreprenörer flydde eller begick självmord. I Anyang gjorde myndigheterna ett nedslag på den galopperande grå banksektorn och satte 41 lånebolag på en svart lista.

Panik utbröt när långivarna samtidigt försökte lösa in sina obligationer. /…/

När bubblan sprack 2011 hade partibossarna misslyckats med bägge sina kärnuppdrag. Deras enda sätt att komma ut ur situationen var att försöka trycka ner allt missnöje och hoppas att Kinas starka ekonomi skulle dra upp dem igen. Traktens advokater är förbjudna att hjälpa de drabbade. När det kom journalister från Peking till Anyang hann de inte längre än till stationen innan de fångats in av lokala myndigheter, som såg till att de inte kunde rapportera något negativt, berättar Li Li.

– Myndigheterna här har sagt att den som åker till Peking och klagar kommer att kastas i fängelse och få stryk, säger en medelålders kvinna med handväskan i hand. /…/

Kombinationen av statskapitalistisk tillväxtmodell och auktoritär censur gör att brinnande stubintrådar som den i Anyang kan nå kruttunnan utan att någon ingriper. Frågan är hur många andra stubintrådar som brinner runtom i Kina. Mardrömmen vore om en explosion utlöste ett kinesiskt smatterband av finanskollapser.

Sina väggar har de byggt av kakdeg

Nästkommande inlägg kommer troligen att länka till artiklar i Svenska dagbladet och The Economist. Därmed kommer vissa läsare att skickas rakt in i väggen. Dessa tidningar har infört en modell där man endast ska kunna gratisläsa ett fåtal artiklar per vecka. Att länka sina läsare rakt in i en betalvägg är lite oartigt, så jag vill bara klargöra hur enkelt det är att demolera dessa väggar.

Om du t.ex. använder Firefox: gå in i inställningarna och klicka på fliken “sekretess”. Där står kanske att “Firefox kommer att spara historik”. Ändra detta menyalternativ till att “använda anpassade inställningar för historiken”. Nu kan du bestämma i vilken mån som webbplatser ska få lagra s.k. kakor på din dator. Låt dem fortfarande göra detta, men klicka på knappen “Undantag”.

Nu har du möjlighet att blockera valda webbplatser från att använda din hårddisk som skafferi för sina illasmakande kakor. Själv har jag skrivit in economist.com, svd.se samt sydsvenskan.se. Därmed går det åter att läsa obegränsat antal artiklar där utan att det uppreses någon vägg med betalkrav.

Troligtvis finns det vissa som anser det omoraliskt att sprida dessa instruktioner. Som kanske rentav uppfattar detta som en attack mot den fria pressen. Som att journalistikens framtid hänger på dessa små kakor.

Jag minns när jag skrev en bloggpost som tipsade om ett verktyg för att spara ner ljud och video från internet (Offliberty). Då förekom upprörda reaktioner från folk som uppfattade mitt tipsande som ett hån mot t.ex. de musikutövare som laddat upp ljud på Soundcloud i tron att det inte skulle gå att ladda ner igen. Själv förordar jag snarare en nätupplysning som på tidigt stadium klargör de gränser och möjligheter som gäller för olika medier.

Emellertid var det ett misstag av mig att använda verbet “rippa”, vilket påpekades av Steelneck. Det är bättre att säga att man spelar in ljud eller video från nätet. Och i det här fallet vore det kanske fel att tala om att “riva” tidningarnas betalväggar, när det helt enkelt handlar om att avstå från att ladda ner de små filer som kallas för kakor.