Rasmus Fleischer's Blog, page 60

Teoretiker som gör listor

I samband med avhyvlingen av Guy Standing framkastades en allmän diss mot samhällsvetare som gör listor. Alltså de som hävdar att någonting existerar i X former eller att det finns Y orsaker bakom ett visst fenomen. Att upprätta sådana listor resulterar ofta i en någorlunda slagkraftig text som är lätt för andra att hänvisa till. Men, som jag skrev:

Listandet sker alltid på bekostnad av resonemangens klarhet.

Så fort en samhällsvetare listar mer en 2–3 av någonting, börjar det bli grumligt vad som listas.

Att räkna upp två punkter utgör knappast någon lista. Men om jag provoceras av längre listor, varför finner jag det då ändå vara i sin ordning med teorier som uppställer två eller möjligtvis tre punkter? Helt enkelt för att jag tror att motsatsställningar mellan två storheter bör begripas som motsatser, om så bara inom ramen för en större storhet som är historiskt uppkommen, inte evigt giltig.

Motsatserna måste alltså bearbetas av teorin – de ska inte teoretiseras bort med hjälp av mångfaldsbegrepp à la Deleuze. Och där vi har en motsats mellan två element, är det omöjligt att bortse från det tredje. Fast om vi låter det tredje få plats i samma lista som de två första, då har vi kanske redan hamnat hos Hegel, den historiska listens filosof som även är det historiska listmakandets filosof. fem eller sju – bör uppfattas som parodier. Som parodiskt grepp kan listandet ge strålande resultat och ofta blir det bara bättre ju längre listan görs.

Har jag rätt? Ge mig gärna exempel på motsatsen, alltså på teoretiker som upprättar listor på ett försvarbart sätt. På rak hand kommer jag inte på några.

Däremot kommer jag att tänka på geografen Nigel Thrift som har för vana att upprätta halvlånga listor i varje artikel han skriver. Men om jag minns rätt så gör dessa listor inte sken av att vara uttömmande – och så länge detta görs tydligt, tänker jag att listandet kan vara okej. Snarare handlar det i hans fall om att peka ut ett antal aspekter som forskare borde ta hänsyn till, eller några möjliga riktningar för framtida forskning. Men då är det ju strikt talat inte teoretikern som använder listor som medium för teori, utan det är praktikern som gör listor som ska vara till hjälp i en forskningspraktik. Om nu en sådan åtskillnad kan göras.

Hur skrivmaskiner ägde rum

Kring 1900-talets mitt tillverkades det mängder av reseskrivmaskiner. Man får alltså anta att det fanns en hel del folk som tog med sig skrivmaskin på kortare eller längre resor. Jag är nyfiken på hur omständigheterna kring själva maskinskrivandet.

Maskinskrivande äger ju rum på ett ganska ljudligt vis. Knattrandet från nedslående bokstäver nedslag ger skrivmaskinen en markant närvaro i rummet och går ofta även genom väggar. En maskinskrivare är sällan ensam. Andra kan höra om den skriver och hur: snabbt eller långsamt, i jämnt flödande takt eller ryckigt.

Jag undrar alltså vilka konventioner som omgärdade bruket av skrivmaskiner på t.ex. 1970-talet. Var det verkligen okej att skriva maskin på natten om man bodde i lägenhet? Och var användes alla dessa reseskrivmaskiner? Hotellrum, får man väl anta – men därutöver?

Reseskrivmaskinen är ju en av många föregångare till vår tids s.k. laptops (som rimligtvis borde kallas för resedatorer). Med de senare kan vi skriva i tågvagnar och på flygplan, i vänthallar och på kaféer, eller i bibliotekets läsesal. Jag misstänker att det fanns normer som förbjöd bruket av skrivmaskiner i alla dessa miljöer. Men jag är inte säker. Kanske var det ändå accepterat att ta upp sin reseskrivmaskin under tågresan!

Och hur hög var toleransen för skrivmaskinsknatter i det offentliga utomhusrummet? Har det t.ex. förekommit maskinskrivande i parkerna sommartid?

Jag hoppas att någon kan hjälpa mig att besvara dessa frågor. I första hand någon som hör till en äldre generation än jag, någon som kanske själv använde reseskrivmaskin på 1970-talet. Av stort intresse är även hänvisningar till film, litteratur eller bilder som skildrar bruket av reseskrivmaskiner i det offentliga rummet.

Tre recensioner av Tapirskrift

Min samlingsvolym Tapirskrift har nu blivit föremål för tre recensioner av det mer djuplodande slaget:

P O Ågren skriver i Västerbottens-Kuriren om kritikbegreppet som gemensam nämnare för bokens tre delar (nätkritik, urbankritik, kapitalismkritik).
Mohamed Omar funderar på sin blogg om anagrammet som symbol för ett övervakningssamhälle och om hur den radikala kristeorin hos Robert Kurz kan associeras till begreppet kali yuga, med mera.
Axel Andersson resonerar i finlandssvenska Ny Tid kring mitt bruk av olika metaforer och hänvisar till filosofer som jag själv inte har läst.

Alla de tre texterna är så uppslagsrika att jag nog måste idissla dem ett tag innan jag kan plocka upp de trådar som kastats till mig. Det är en ynnest att få sådan respons på en samling texter som (med något undantag) redan har publicerats på andra håll! Att recensera en samlingsvolym av detta slag, som ju spretar rätt friskt, kan inte vara så lätt.

En text som alla tre recensioner lyfter fram är “Flygplatssamhället” från 2010. En text som börjar och slutar i frågan om flygtrafikens framtid, men som däremellan handlar mer om samtiden i allmänhet och det verkar vara detta som nu finner resonans.

Alla tre recensenter verkar också överens om att de avslutande texterna i Tapirskrift är betydligt mer tunglästa. Så är det onekligen. Det var därför jag valde att lägga dem sist.

Onsdag denna vecka blir det ett samtal kring Tapirskrift på Aspuddens bokhandel. Boken kan köpas för strax under hundralappen på nätbokhandlarna. Eller tipsa ditt lokala bibliotek om att ta in den!

Some thoughts about the idea of “internet freedom” in times of counter-revolution

A few days ago at Transmediale in Berlin, I took part in a panel discussion under the fuzzy title “After the revolution(s): Internet freedoms and the post-digital twilight“.

What follows is an attempt to summarize my input to that panel. It has already been posted at Nettime.

# # #

“The revolution is over“, stands as a motto for this year’s Transmediale. I guess that I share the feeling, but I think the statement is wrong. Instead of talking about some revolution in the past, I think we should talk about the ongoing counter-revolution and situate that in history.

When thinking about the direction in which the internet is developing, we must go beyond the simplified opposition of “old times” versus “new times”. In order to do that, we must periodize the history of the internet.

When trying to do that, I have come to regard year 2007 as a turning-point. That was when the counter-revolution took over. And on its flags, the counter-revolutionary forces had written words like: social, share, mobile, stream, access, open…

For now, we don’t need to name these counter-revolutionary forces. Although it is obvious that the counter-revolution on the internet is largely about centralization and monopolization, it would be wrong to reduce this process with a few giant corporations.

The monopolizing tendency has been a much broader thing and has also ruined the potential in projects like The Pirate Bay and Wikileaks. If such projects initially had the ambition to set examples, to be copied and multiplied, they were caught in a dynamic where they seemed to have no alternative but to stage a new riot every week, or to fade away. Or take the Pirate Parties, which have tended to monopolize internet-related issues which are then re-encoded in the language of rights, endlessy re-enacting the immanent contradictions of liberal ideology: copyright vs. privacy, privacy vs. transparency, etc. etc.

Nowadays, I feel that the very concept of “internet freedom” is caught in the same kind of double-bind, making it increasingly hard to use. And this feeling of mine is probably just another aspect of the counter-revolution.

Hito Steyrl is to the point: “The internet is not dead. It’s undead and it’s everywhere.” It feels awkward, she writes, “obviously completely surveilled, monopolized, and sanitized by common sense, copyright, control and conformism.”

But there was never any digital revolution in the past. If we could ever talk about a digital revolution, it could only mean the third industrial revolution, which has been going on for decades and which is definitely not about to end. But as an industrial revolution, that is simply an acceleration in the continuous process of minimizing the need for human labour in the production of commodities. That process is driven by the competition over profits on the market, and the current crisis is only intensifying that competition, pushing all kinds of corporations towards Big Data and threatening to eliminate those who fail to live up to the new standards of data mining.

But during this long process, during the third industrial revolution, there has been times when the uses of digital technologies has tended to break away from this industrial logic.

There were a few interesting years in the 1990s, before the dotcom bubble.

And there were a few interesting years after the dotcom crash, in the beginning of our century.

These two episodes in the history of the internet were indeed no revolution. But these times saw the multiplication of autonomous innovation, and of new forms of collective practice which where not easily integrated in any economy, and not very suited for data mining.

I think it makes more sense to talk about a digital counter-revolution than to talk about a digital revolution. But the current counter-revolution did indeed react against something, against a subversive or revolutionary potential which were building up in the years following the dotcom crash.

If the internet tended towards a decentralized or even revolutionary direction between 2001 and 2007, this must somehow be related to the financial dynamics in global capitalism. The afterglow of the dotcom bubble began in one crisis, but ended with the onset of the next crisis. How come?

In the very beginning of this century, capital fled from the dotcom sector. For capitalism as a system, the dotcom crash revealed a serious threat of deflation, but central banks injected enormous amounts of stimulative liquidity, credits which rushed towards other sectors, most notably housing, building up a new and even larger bubble. However, on the internet of 2001–2007 there was a relative lack of venture capital.

The dotcom crash had revealed a surplus of bandwidth, of hardware and of highly skilled hackers. Many of these hackers which had been working in the dotcom sector were no longer employed (or working as consultants effectively on part-time), meaning that they had free time to experiment with available resources.

Out of the early 00′s recession grew a boom for free software and file-sharing. Innovation tended to be about new protocols (from RSS to bittorrent) rather than new platforms. The new standards for sociality on the www – the blog, the wiki, the threaded forum – could all be run DIY on simple servers with open-source software.

The afterglow of the dotcom bubble, in other words, allowed for a certain degree of autonomous innovation on the internet. It resulted in a net characterized with a plurality of interfaces: the older duality of horizontal hypertext (HTTP) and hierarchical folders (FTP) was complemented by various kinds of feeds and flows, not to forget the tag clouds and the virtual realities, as well as the search engines.

This amounted to a plurality of speeds: many degrees of fast and slow communication could co-exist in the everyday use of the net. We don’t have that plurality anymore. Since 2007, time on the internet is being homogenized.

The counter-revolution is slowly abolishing hypertext as well as folder hierarchies, in favour of a new monoculture. Today’s undead internet has a universal interface based on only two functions: the search and the feed.

The search is there for you when you already know what you’re looking for. When you don’t know, you can always get fed by your feed, the singular and personalized home feed, whose function is to homogenize time, synchronizing our attention at one singular speed. What could a concept like “internet freedom” posibly mean in such an environment?

Of course I agree that decentralization is the way to go. But by now it should be obvious, that they way to go is not to build decentralized copies of Facebook or Twitter. We need something else, and we can’t say what it is without lots of more experimentation. But who will do all this experimentation? The hacker surplus do not exist any more. The skilled hackers are now employd to develop platforms and apps which conform to the new monoculture and with the new standards of data mining. Some years ago, young programmers in Sweden were swarming to promote P2P file-sharing in solidarity with the Pirate Bay – soon after, they were all employed by Spotify.

I don’t know if we are now entering a second dotcom bubble to be followed by a second dotcom crash. But to me, it’s clear that the counter-revolution began when venture capital once again began to rush towards the internet.

Övergången till webb-tv är ingen befrielse från hierarkier

“Tittarna segrar i tv-kriget” står som rubrik på ett långt reportage i söndagens SvD. (Just nu hittar jag inte texten på nätet, inte ens i de inlåsta artikelarkiven.) Intressant läsning, men jag blir inte klok på slutsatsen som dras av skribenten, Anders Rydell.

Det handlar om den kommersiella tv-boom som exploderade i Sverige år 2013. En situation som Anders Rydell vill jämföra med när TV3 började sända den 31 oktober 1987.

I dag befinner vi oss i ett ögonblick som liknar det då tv-monopolet bröts. Övergången till webb-tv kommer att skaka om de gamla maktstrukturerna i grunden. /…/

Från ena hållet utmanas de traditionella tv-bolagen av internationella aktörer som Netflix om rättigheterna till film och tv-serier. Från andra håller av lokala tv-aktörer som Schibsted-ägda Aftonbladet, som inte bara konkurrerar om nyheter utan även om sport och nöje.

Uppenbarligen har Schibsted investerat enorma belopp i Aftonbladets tv-satsning. Men även på Expressen, DN och SvD menar ledningen att tv-sändningar är en viktig del av företagens framtid. “Det är viktigt att ha foten på gaspedalen i den här utvecklingen” säger en chef på TV4.

Alla vill maximera sitt utbud av rörlig bild med sikte på bärbara skärmar. Frågan är bara hur mycket det finns plats för. Rörlig bild tar tid att konsumera och människors tid är trots allt begränsad. Känns det inte som att denna tv-boom börjar likna en smärre bubbla?

Denna fråga ställs inte i SvD-reportaget. Där drivs i stället en Jan Stenbeck-influerad, teknikoptimistisk tes: digitaliseringen av tv-mediet är ostoppbar och kommer med nödvändighet leda till ett större utbud av tv-innehåll samt en nedbrytning av gamla hierarkier, vilket i slutändan leder till att “det är tittarna som bestämmer”.

Hela 1900-talets medieindustri byggdes upp kring möjligheten att bestämma var, när och hur vi skulle lyssna, titta och läsa. /…/

Men faktum är att vi till stor del fortfarande lever kvar i 1900-talets mediala maktstrukturer. De vittrar, men inte så fort som ibland görs gällande. /…/

medan tv-bolagen vrider sig i förändringskval så stundar en gyllene era för tv-publiken. Aldrig lär så många anstränga sig så mycket för att få vår uppmärksamhet som under de kommande åren.

Slutsatsen är ganska underlig. Leder en skärpt konkurrens om uppmärksamheten nödvändigtvis till bättre underhållning? Det verkar inte ens Anders Rydell själv tro på, för sedan jämför han framtidens tv-utbud med “plockgodis”, till skillnad från det traditionella tv-tittande som var mer att likna vid mat. Vad man än säger om den metaforen, så är det nog få som hävdar att godis är bättre än mat, även om valfriheten i formell mening är större i en godisbutik än på en lunchrestaurang.

Därtill är jämförelsen med 1900-talet ganska orättvis. För det första stämmer det väl knappast att dagstidningar eller bokförlag, för att ta två exempel ur medieindustrin, försökte att kontrollera “var, när och hur” vi skulle läsa olika trycksaker. Kontrollen är snarare större på 2000-talet, då nästintill varje “snackis” är resultatet av noggrann planering uppifrån samt synkronisering via s.k. sociala medier.

Vad som utelämnas i beskrivningen är hur 2000-talets nätmedier möjliggör en ny form av kontroll som bygger på Big Data. Medan traditionella etermedia är enkelriktad och inte ger någon återkoppling till sändaren, är webb-tv en digital kommunikation som alltid går åt två håll.

Hela 2000-talets medieindustri byggs upp kring möjligheten att övervaka var, när och hur vi väljer att lyssna, titta och läsa.

Art Hack Day at Transmediale: how to present austerity as spontaneity

It was six years since I last visited Transmediale, the annual festival for Medienkunst (new media art) in Berlin. Already last time, in 2008, it was obvious that the concept of new media art is in a crisis, simply because the artistic interest in new media is no longer limited to a distinct current within the art world. Instead of using the label “new media art”, Transmediale now has a much looser self-definition.

“The revolution is over. Welcome to the afterglow.” That was the motto for this year’s Transmediale, with lots of discussion about the “post-digital”, a concept which now has a myriad of definitions. More specifically, many participants talked about the post-Snowden depression and whether artistic practice is able to provide relevant reflections on the arcane levels of surveillance on today’s internet.

Compared to earlier years, it is clear that futurity and optimism is out in this scene. Instead, the attempts to reflect over the state of the net and the state of the world are now permeated by a sense of crisis.

In other words: a crisis of the form, and crisis as a main content. These are two aspects of crisis which are explicitly and thoroughly discussed at an event like Transmediale.

But there is a third aspect of crisis which you don’t hear much about. That is the much more boring fact that the economic crisis is resulting in budget cuts also for events like this. Last time I was at Transmediale, in early 2008, that global crisis was just about to break out. When comparing that year’s festival and this year’s, I can sense the shrinking economy.

In 2008, the exhibition at Transmediale was not exactly great. But it did feature artworks from a lot of the big names in the new media art scene, selected by a curator. Most of these artworks were based on thorough research and it was clear that the artists had been working on their projects for a long time. I take for granted that the featured artists was paid by Transmediale.

In 2014, Transmediale has abolished that kind of curated exhibition in favour of a so-called Art Hack Day. This was presented as a collaborative “grassroots event”, intented to “make transparent the production process of art”. I don’t buy that talk about transparency, as long as they aren’t explicit about the economy behind the exhibition. As far as I understand (from talking with several participating artists) the concept of Art Hack Day boils down to this: artists work for free.

More than 80 artist/hackers have been invited to create an exhibit from scratch during 48 hours

And they get paid zero. It’s actually the artists who pay to participate in the exhibition at Transmediale, as they have to finance their materials themselves.

That the artworks were produced in 48 hours is obviously a myth. Some of the best installations were made with e-waste that the artists had made considerable efforts to collect. Nigerian dumps provided material for “Data retention – the resurrection” (by Bengt Sjölén & Nicklas Marelius), in which flashes from the web cache of a found hard disk are presented on a screen, as well as for the installation “Back to sender” (by Dani Ploeger & Jelili Atiku). Neo-colonialism was also thematized in relation to the mining boom in northern Sweden in “Mobile mining” (by Kristina, Lindström, Åsa Ståhl & Nicklas Marelius), yet another work which involved the process of collecting e-waste on another place.

These and other examples makes it obvious that the “Art Hack Day” was not the spontaneous creation of art during two days. Rather, it was an exhibition of artworks which were already finished before the start of the “hack”. Many of these works took lots of time for the artists and also involved significant costs for materials and travels. If the aim is to “make transparent the production process of art”, this should have been made clear. The glossy talk about art as a spontaneous “hack” is rather concealing the real process.

So let’s be honest: “Art Hack Day” is a way for art institutions to get artist to work for free.

I am not saying this to condemn neither the Transmediale arrangers, nor the participating artists. But if an art festival which talks about transparency on the one hand, and crisis on the other hand, it should first of all be transparent about its own austerities.

And what happened with those big names of new media art, formerly featured in exhibitions like Transmediale’s? My impression is that many of these have been moving from art to academia during the years of crisis. They are probably spending more time teaching and researching at universities, less with presenting stuff at exhibitions. They still participate at festivals like Transmediale, but not in the exhibition part but the conference part. While their art students are the ones who are expected to work for free to produce artworks that fill the exhibition.

Update: I have now changed the subtitle of this post. “How to get artists to work without pay” is not only a boring title, but also misleading. My aim was not to scandalize the fact that artists and others are working without pay for art institutions; that is routine, after all. I may add that I myself accepted to give a small talk at Transmediale for no pay (and only some expenses covered).

The reason that I bothered to write this post was rather how this administration of austerity is rationalized. The language of “hacking” is used to present the art production as way more spontaneous than it really is, which adds another level of hypocrisy in the talk about transparency. For these reasons, I instead choosed to subtitle this post “how to present austerity as spontaneity”.

Art Hack Day at Transmediale: how to get artists to work without pay

It was six years since I last visited Transmediale, the annual festival for Medienkunst (new media art) in Berlin. Already last time, in 2008, it was obvious that the concept of new media art is in a crisis, simply because the artistic interest in new media is no longer limited to a distinct current within the art world. Instead of using the label “new media art”, Transmediale now has a much looser self-definition.

“The revolution is over. Welcome to the afterglow.” That was the motto for this year’s Transmediale, with lots of discussion about the “post-digital”, a concept which now has a myriad of definitions. More specifically, many participants talked about the post-Snowden depression and whether artistic practice is able to provide relevant reflections on the arcane levels of surveillance on today’s internet.

Compared to earlier years, it is clear that futurity and optimism is out in this scene. Instead, the attempts to reflect over the state of the net and the state of the world are now permeated by a sense of crisis.

In other words: a crisis of the form, and crisis as a main content. These are two aspects of crisis which are explicitly and thoroughly discussed at an event like Transmediale.

But there is a third aspect of crisis which you don’t hear much about. That is the much more boring fact that the economic crisis is resulting in budget cuts also for events like this. Last time I was at Transmediale, in early 2008, that global crisis was just about to break out. When comparing that year’s festival and this year’s, I can sense the shrinking economy.

In 2008, the exhibition at Transmediale was not exactly great. But it did feature artworks from a lot of the big names in the new media art scene, selected by a curator. Most of these artworks were based on thorough research and it was clear that the artists had been working on their projects for a long time. I take for granted that the featured artists was paid by Transmediale.

In 2014, Transmediale has abolished that kind of curated exhibition in favour of a so-called Art Hack Day. This was presented as a collaborative “grassroots event”, intented to “make transparent the production process of art”. I don’t buy that talk about transparency, as long as they aren’t explicit about the economy behind the exhibition. As far as I understand (from talking with several participating artists) the concept of Art Hack Day boils down to this: artists work for free.

More than 80 artist/hackers have been invited to create an exhibit from scratch during 48 hours

And they get paid zero. It’s actually the artists who pay to participate in the exhibition at Transmediale, as they have to finance their materials themselves.

That the artworks were produced in 48 hours is obviously a myth. Some of the best installations were made with e-waste that the artists had made considerable efforts to collect. Nigerian dumps provided material for “Data retention – the resurrection” (by Bengt Sjölén & Nicklas Marelius), in which flashes from the web cache of a found hard disk are presented on a screen, as well as for the installation “Back to sender” (by Dani Ploeger & Jelili Atiku). Neo-colonialism was also thematized in relation to the mining boom in northern Sweden in “Mobile mining” (by Kristina, Lindström, Åsa Ståhl & Nicklas Marelius), yet another work which involved the process of collecting e-waste on another place.

These and other examples makes it obvious that the “Art Hack Day” was not the spontaneous creation of art during two days. Rather, it was an exhibition of artworks which were already finished before the start of the “hack”. Many of these works took lots of time for the artists and also involved significant costs for materials and travels. If the aim is to “make transparent the production process of art”, this should have been made clear. The glossy talk about art as a spontaneous “hack” is rather concealing the real process.

So let’s be honest: “Art Hack Day” is a way for art institutions to get artist to work for free.

I am not saying this to condemn neither the Transmediale arrangers, nor the participating artists. But if an art festival which talks about transparency on the one hand, and crisis on the other hand, it should first of all be transparent about its own austerities.

And what happened with those big names of new media art, formerly featured in exhibitions like Transmediale’s? My impression is that many of these have been moving from art to academia during the years of crisis. They are probably spending more time teaching and researching at universities, less with presenting stuff at exhibitions. They still participate at festivals like Transmediale, but not in the exhibition part but the conference part. While their art students are the ones who are expected to work for free to produce artworks that fill the exhibition.

Krisen, del 131: “Emerging markets” och krisens nya fas

Troligen kommer vi att minnas 2014 som året då den globala krisen gick in i ännu en ny fas. Under tre år stod EU:s skuldkris stått i centrum och även om krisen i Europa inte är över, verkar det ske en förskjutning i krisdynamiken: från Europas semiperiferi, till världsmarknadens semiperiferi, mer känd som “emerging markets“.

“Emerging markets” är ekonomspråk för stater som man tänker sig är på väg uppåt, från U-land till I-land (för att använda ett gammaldags språkbruk). Krisen har dock rört till det hela, för nu har faktiskt Grekland trillat ner från sin status som I-land och omdefinierats som en “emerging market”.

Det finns olika listor över “emerging markets”. Där ingår de fem stora länder som brukar förkortas BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika). Där brukar man även hitta större delen av Latinamerika, liksom delar av Sydostasien. Ibland inräknas även stora delar av Nordafrika och Östeuropa.

Ukraina, Turkiet, Thailand…

It looks like the world will be in for a rough ride in 2014. Better fasten your seatbelts — the next phase of the global financial crisis may be about to get started. Cities will burn and there will be blood. It won’t be pretty.

Jérôme Roos i ROAR Magazine

“Emerging markets” har räknats som den huvudsakliga motorn i världsekonomin sedan 2008 års krisutbrott. Bland dessa länder har Kina på flera sätt en särställning och bör nog analyseras separat. Detsamma kan nog sägas om Ryssland och Iran. Om vi bortser dessa, blir det ännu tydligare hur det ekonomiska läget är ganska likartat i länder som Argentina och Turkiet, men också i otaliga andra av de nämnda staterna i semiperiferin.

Till exempel är dessa länders valutor på sjunkande kurs, med förhållandevis hög inflation. I många fall är handelsbalansen usel och man har gjort sig beroende av export till Kina, där efterfrågan nu börjar svikta. Världsmarknadspriserna sjunker just nu på råvaror som olja och soja. Lägre valutakurser kan i någon mån förbättra handelsbalansen för de drabbade länderna, men får i stället utlandsskulden att explodera.

Förra veckan (torsdag-fredag) fick vi se ett dramatiskt utbrott där flertalet av de nämnda ländernas valutor rasade neråt. Men flera av dessa valutor har varit på stadig nedgång ända sedan våren 2013, då USA:s centralbank signalerade att de kunde tänka sig att trappa ner sina stimulansinjektioner.

Om stimulansåtgärderna i USA, Europa och Japan trappas ned, betyder det att räntorna stiger. Låga räntor innebar att kapitalet sökte sig till utländska riskmarknader i förhoppning om bättre avkastning, men om räntorna stiger i USA, Europa och Japan så attraheras kapitalet åter dit. När injektionerna tar slut uppstår alltså ett slags baksug.

Exakt vilken skepnad som krisen kommer ta i den nya fasen är svårt att säga, men vi har ganska tydliga indikationer på var det kommer att hetta till. Nu kan vi börja fundera på hur 2014 års protest- och upprorsrörelser kommer att skilja sig från 2011 års rörelser. Kommer det att bli strider kring prishöjningar i inflationära ekonomier? Eller kommer politiska krafter att hinna före meda att utnyttja den urgröpta stabiliteten? Jag väntar med spänning på fler rapporter från stämningarna på gatan i Argentina, Turkiet och annorstädes.

Anti-Standing (prekaritet, prekariat, prekarisering)

Sveriges vänsteretablissemang är galet uppspelt över att ha lärt sig ett nytt ord: “prekariatet”. En rad tunga skribenter har förklarat att detta är ett helt nytt begrepp som har myntats av ILO-ekonomen Guy Standing. Till honom hänvisas det varje gång som de svenska kultur- och ledarsidorna skriver om prekariatet, vilket numera är ganska ofta.

Guy Standing har alltså skrivit en bok som heter just Prekariatet. “Årtiondets viktigaste samhällspolitiska analys” (Per Wirtén i Expressen); “den bästa sammanfattning jag hittills läst om den splittrade globala klasstrukturen” (Åsa Linderborg); “Få böcker ger så mycket inblick i hur världen fungerar just nu” (Arbetet); etc, etc.

Bokens kärntes är att “det globala prekariatet” är på väg att bli en ny samhällsklass. Vad menar då Guy Standing med “klass”? Att utröna detta är inte lätt. Han häver ur sig att det numera finns sju distinkta samhällsklasser, varav prekariatet skulle vara en, medan proletariatet är en annan klass. Ju mer krut Guy Standing plöjer ner i påståendet att prekariatet inte skulle vara en del av proletariatet, desto tydligare blir det att hans har en mycket inskränkt definition av “proletariat” där bl.a. anställningstrygghet är ett kriterium. Menar verkligen Åsa Linderborg et.al. att detta är ett rimligt sätt att definiera samhällsklasser?

Låt mig citera en kommentar av MB, postad på Copyriot för tre år sedan och fortfarande väldigt läsvärd:

Debatten om prekarisering är tvivelsutan ett väldigt stort steg framåt, men som jag ser det är det problematiskt att sätta termen i motsatsställning till proletarisering, vilket tyvärr händer titt som tätt (och vilket framförallt visar sig i den politiska praktik som utformats runt begreppet). En bra definition av proletariatet är en klass utan reserver, vilket visar att proletariatets vara är synonymt med instabilitet, negativitet, osäkerhet, kris…

Och i texten “Lönlösa liv” heter det:

Proletariatet är inte lönearbetarna, utan de utan reserver – de som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Det är inte lönearbetet utan tvånget till lönearbete som utmärker proletärens livssituation. Proletariatet utgör därför inte bara en klass av människor utan reserver, utan även alltmer människor som lever utanför möjligheten att leva utan reserver, de som i ekonomin är ingenting.

Åter till Guy Standing. Han är ju uppenbarligen en sån där outhärdlig samhällsvetare som älskar att göra listor; “seven forms of this, eight types of that“. Sådana bör man undvika att läsa. Listandet sker alltid på bekostnad av resonemangens klarhet.

Så fort en samhällsvetare listar mer en 2–3 av någonting, börjar det bli grumligt vad som listas. I detta fall är det alltså klassbegreppet som blir enormt tillgrumlat.

Jag vill tipsa om en mycket välriktad sågning som nyss har levererats av professor Jan Breman, under rubriken “A bogus concept“. Där visas tydligt hur oerhört begränsad Guy Standings analys är i såväl tid som rum. Den saknar både historiskt djup och globalt perspektiv.

Guy Standing målar sin bild av samtidens arbetsmarknad i kontrast mot den anställningstrygghet som omfattade stora delar av befolkningen i västvärlden under decennierna efter 1945. Men denna episor utgör en mycket liten del av kapitalismens historia, vilket framhållits av arbetarhistoriker som Marcel van der Linden, påpekar Jan Breman.

Trots att Guy Standing driver tesen att prekariatet skulle vara en “global klass”, uppehåller han sig i stort sett enbart i de avancerade industriländerna, med enstaka utflykter till Kina. Bokens faktauppgifter är sparsmakade och exemplen är i huvudsak hämtade från engelskspråkig nyhetspress – inte från ILO:s stora databanker. Detta är desto märkligare med tanke på Guy Standings egna meriter.

På 1990-talet forskade han åt ILO om arbetskraftens osäkrade villkor i bland annat Sydafrika och ex-Sovjet. Han sammanfattade sina rön i analyser som kretsade kring begreppet “flexiworkers”, senare utbytt mot “precariat”. The Precariat är dels en populärvetenskaplig sammanfattning av dessa rön, där Guy Standing lägger till sin nya tes om att “det globala prekariatet” – som nu skildras ur ett väldigt europeiskt perspektiv – är på väg att bli en ny samhällsklass. Han använder även denna klass-i-görande som projektionsduk för ett politiskt program:

Standing identifies a ‘bad precariat’ which, angry and bitter at seeing governments bail out bankers at its expense, and corroded by nostalgia for a golden social-democratic age, is drawn to ‘populist neo-fascism’. By contrast the ‘good precariat’ is young, unburdened by memories of full employment and said to favour a political agenda remarkably similar to Standing’s own: a ‘politics of paradise’ that envisages a universal basic income, lifelong education, residency rights for migrants, cooperatives and the revalorization of work

Förresten. Alla som hävdar att Guy Standing skulle ha myntat begreppet “prekariat” är dåligt pålästa. Han skriver rentav själv att han plockat upp begreppet från aktivistsammanhang. Jan Breman reder ut saken ytterligare i sin sågning.

Etymologin går tillbaka till latinets precari (ett ord som spelar en viss roll i katolsk tradition). Det var i 1990-talets Frankrike som précarité (prekaritet) blev ett begrepp i diskussionen om den nya fattigdomen. Därifrån plockades det upp av postoperaistiska aktivister i Italien, som myntade begreppet il precariato (prekariatet) – enligt Jan Breman lanserades det i samband med May Day-protesten år 2004. För dessa aktivister handlade det om att hitta snärtiga slagord, inte om att utveckla en helt ny klassanalys. Fem år senare plockades ordet upp av Guy Standing och förvandlades i praktiken till något av ett varumärke, för nu är det som att ingen kan säga “prekariatet” utan att hänvisa till den listälskande ekonomen.

“I Italien har precariato kommit att beteckna mer än bara människor som utför tillfälligt arbete med låg inkomst och implicerar även en osäker tillvaro som livets normaltillstånd”, skriver Guy Standing. Denna italienska tolkning må vara fluffig, men har större potential. Vi kan koppla prekära arbetsförhållanden till prekära bostadsförhållanden och därifrån fundera på hur människor präglas av prekaritet, hur prekariteten förenar generationer och kontinenter.

Jag önskar att vi kunde glömma idén om att “prekariatet” skulle vara en distinkt grupp av människor. Vi borde prata mindre om prekariatet och mer om prekaritet. Framför allt kan det finnas poänger i att tala om prekarisering.

Precis detsamma gäller för ett begrepp som proletariat. Inte heller där är det särskilt meningsfullt att tänka sig en avgränsad grupp av människor. Snarare handlar det om proletarisering som en process där tvånget till lönearbete återskapas och förstärks, oavsett om lönearbeten är tillgängliga eller inte. Om saken betraktas på detta sätt, blir det enbart idiotiskt att dra konstlade skiljelinjer mellan “prekariat” och “proletariat”.

Relevanshelvetet

I högerspalten på Copyriot finns en sökruta. Jag använder själv den ganska ofta när jag vill återvända till gjorda anteckningar. Såvitt jag kan minnas har den alltid presenterat sökresultaten i kronologisk sortering. Men nu får jag i stället en vild blandning av gammalt och nytt, sorterat enligt någon algoritm för s.k. relevans.

Av allt att döma skedde förändringen med senaste uppdateringen av WordPress-mjukvaran. Men ingenstans i dokumentationen hittar jag något om saken. Allt jag kan säga är att jag inte uppskattar förändringen. Visst händer det att jag vill ha en relevanssortering, men då kan jag söka på Google med site:copyriot.se. På bloggen vill jag kunna få sökresultat i kronologisk sortering för att även kunna hitta de halvnya inläggen där ett begrepp kanske bara nämnts en gång. Relevanssorteringen får sådant att drunka i gamla inlägg där samma begrepp nämnts desto fler gånger.

Kan någon hjälpa mig att reda ut om relevanssorteringen verkligen beror på en WordPress-uppdatering och säga hur jag ska göra för att återfå en kronologisk sortering?