Rasmus Fleischer's Blog, page 61

Anti-Foucault

“En kritisk blick på framgångssagan Foucault” står som rubrik på en essä i veckans Arbetaren, signerad David Brolin. Det både förvånar och glädjer mig att hitta den texten just där, även om jag verkligen inte håller med Brolin på varje punkt i hans attack på Foucault. Framför allt attackeras dock den akademiska foucauldianismen som sedan 1980-talet har ryckt fram som en del av “den ensidiga teoriimporten från USA”. Det går numera att tala om “en internationell Foucaultindustri med skandinaviska underleverantörer”, skriver Brolin.

Den foucauldianskt inriktade historikern Roddy Nilsson konstaterar att det är “relativt få forskare velat eller vågat följa Foucault i hans kunskapsteoretiska nominalism, antihumanism och omvärdering av subjektet. Detsamma gäller för hans diskontinuitetsinriktade och genealogiska uppfattning om historien”.

Desto fler historiker har influerats av Foucaults studier av disciplinsamhällenas framväxt, som är synnerligen värdefulla i fråga om en viss period, men samtidigt har den stora svagheten att de inte kan förklara varför de måste sätta punkt en bra bit innan 1900-talet.

Ännu fler har på ett pragmatiskt sätt använt sig av diskursanalysen, då den “framstår som en bra metod för att arbeta med stora mängder av disparat material, vilket ofta är fallet för forskare som ägnar sig åt modern historia”. Så gjorde t.ex. jag själv när jag skrev mina samtidshistoriska uppsatser 2003–2005. Eftersom jag då arbetade med ett stort material, dominerat av textarkiv på internet med oklar upphovsperson där passager klippts och klistrats, tedde det sig synnerligen praktiskt att sätta parentes kring författarfunktionen. I sådana lägen är det svårt att komma undan Foucaults noteringar från 1969.

Men det finns flera Foucault. Man brukar säga att den “sene Foucault” trädde fram från 1970 års installation vid Collège de France. Det är framför allt dennes idéer om maktens ontologi som förs fram av 2000-talets Foucaultindustri och som nu ligger i den brolinska skottlinjen.

Foucault uppfattas som en maktkritiker, men han är en maktkritiker som övertagit Nietzsches allomfattande maktbegrepp, där makten genomsyrar allt ifrån dominansmekanismer till motståndsformer. Antagandet att makten finns överallt få problematiska politiska och praktiska följder. Om människan inte kan undkomma maktförhållanden kan hon heller inte bedriva kritisk verksamhet, som Jürgen Habermas påpekar. Jag kan inte kritisera att det regnar, endast beklaga mig. Det sätt Foucault tematiserar maktproblematiken gör att människor känner sig maktlösa

Jag har väldigt svårt för den här typen av argumentation. För det första är det mycket underligt att skylla på Foucault när människor känner sig maktlösa. Tänk om de faktiskt är maktlösa! Skulle det då vara mindre problematiskt med en teori som lurar dem att de i själva verket ha massor av makt? Sådana teorier finns det också gott om på det postmoderna smörgåsbordet (inte minst i forskningen kring populärkultur). Jag vill nog påstå att föreställningarna om maktlöshet och om konsumentmakt är två sidor av samma mynt. Kanske två sidor av samma maktmetafysik, som sannerligen förtjänar att kritiseras. Men för att en sådan kritik ska bli möjlig, går det inte att utgå från att teorins syfte är att öka möjligheterna för motstånd mot “makten”. Det kan nog vara en idé att tydligare formulera vad det är vi vill befria oss ifrån.

Kombinationen av ett urvattnad nietzschanism och underförstådd anarkism bäddar inte för en lyckad maktanalys. Men just den kombinationen finns som en underliggande tendens i stora delar av den Foucault-marinerade akademin.

Krisen, del 130: Inflationens geografi

Senaste nytt är att den argentinska peson håller på att kollapsa. Sedan förra året skenar inflationen i Argentina och hårdvalutorna flyr ut ur landet. Kapitalflykten verkställs bl.a. genom att argentinarna i stor skala övergår till att köpa varor från utlandet via internet, vilket regeringen nu försökt att stoppa genom en ny lag mot näthandel.

Detta samtidigt som rädslan för deflation sprider sig i Europa. Strävan efter en högre inflation präglar penningpolitiken även i USA och Japan.

Vi har tidigare konstaterat att borgerliga kristeorier betraktar inflation och deflation som varandras motsatser. Detta hänger samman med det nationalekonomiska synsättet där varje nation (eller valutaområde) betraktas som en egen “ekonomi”. För en nationalekonom är det lika självklart att en deflationstendens i Europa beror på europeiska missförhållanden, som att en inflationstendens i Argentina beror på argentinska missförhållanden. Jag är nyfiken på analyser som lyckas lyfta från den borgerliga nationalekonomins ramverk.

Uppenbarligen rymmer den globala krisen både inflationära och deflationära tendenser, men på olika platser. Snarare än att förklara dessa med de olika misstag som gjorts på olika håll, bör en kritisk kristeori sträva efter att förstå dem som två sidor av samma mynt. Inflation och deflation som två uttryck för samma sak: penningmediets kris, på en global systemnivå.

Därefter kan man ställa sig frågan om varför denna kris kommer till skenbart motsatta uttryck på olika platser. Och hur detta hänger samman med de olika typer av protest- och upprorsrörelser vi ser på olika håll. Förra sommarens protester i Brasilien (som utvecklade sig i mindre lyckad riktning) var ju nära kopplade till inflationen, då en viktig fråga handlade om prishöjningar i kollektivtrafiken. Krisprotesterna i Sydeuropa utgår snarare från en deflationär situation. Att betrakta dessa situationer som motsatta är fel, men de är uppenbart olikartade.

Många frågor, få svar. Kanske kan vi komma någonstans genom att titta på inflationens geografi, via halvgamla topplistor och spridda nyhetsrapporter.

Längst upp inflationstopplistorna finner vi bland andra Belarus, Iran och Venezuela – länder med politiskt allierade regimer, där oljetillgångarna i de två sistnämnda spelar en viktig roll. Utöver detta går det nog att urskilja tre regioner på världskartan som utmärks av en förhållandevis hög inflation.

För det första har vi Afrika som i hög grad förenas av en hög eller skyhög inflation, som tycks särskilt framträdande i kontinentens östra delar: Egypten, Sudan, Somalia, Etiopien, Eritrea, Burundi, Uganda, Kenya, Tanzania…

För det andra har vi ex-Sovjet: Belarus ligger visserligen i en klass för sig, men även Ryssland och Ukraina har på senare år rapporterat en inflation på minst 8 procent och i de centralasiatiska republikerna är siffrorna ännu högre.

För det tredje har vi stora delar av Latinamerika, framför allt Venezuela och Argentina, men även Brasilien och Uruguay har förhållandevis hög inflation.

Kartan över Asien är mer splittrad. Kina har låg inflation, men Indien har hög, liksom Vietnam.

Och i Europa dominerar alltså den deflationära tendensen i EU, medan den del som orienterar sig mot Ryssland har hög inflation: det gäller Belarus och Ukraina, men även Serbien. Inflationen rusar uppåt även i Turkiet (vilket är intressant med tanke på hur Gezi Park-protesterna har uppvisade likheter med protesterna i Brasilien).

Bland de fem s.k. Brics-länderna, som bär en stor del av jordens industriproduktion, är alltså åtminstone tre klart inflationsdrabbade. Vid sidan om Ryssland, Indien och Brasilien kan vi lägga Argentina, Turkiet och Iran. Vågar man spekulera i att dessa länder även delar vissa förutsättningar för proteströrelsers framväxt?

Urbana och digitala gråzoner

Håkan Forsell skissar på en alternativ förståelse av urbanisering. Vi misstar oss om vi tänker “staden” som given slutdestination. Urbanisering är en process som kan resultera i stadsliv, men inte alltid. Snarare upprättas en “urban ekonomi” som inte bara omfattar städer och deras “tillväxtkorridorer”, utan även avfolkningsbygderna, särskilt i den mån de rymmer naturresurser. Inte minst handlar det om att se hur urbaniseringen skapar gråzoner.

Gråzoneringen förvandlar nyttjanderätt till platsen till någonting provisoriskt och motverkar en systematisk längre användning. De grå zonerna är “pseudo-permanenta marginaler i dagens urbana ordning”. Det är ett rum där staten administrerar oönskade, “otämjda” invånare och svårflyttade grupper.

Men det är också ett rum där det sker sociopolitiska transformationer av bärande vikt för samhällets funktioner; naturresurser eller tillfällig, inte sällan semilegal arbetskraft befinner sig i gråzonerna i mängder.

Jag är inte helt säker på hur “gråzoneringen” ska begripas. Ordet i sig tycks mig rymma en ambivalens som inte kan reduceras till ett ensidigt påförande av neo-kolonial makt.

Piratbyrån pratade mycket om gråzoner som en möjlighet. Med tiden överfördes dessa tankar i någon mån på stadslivet, där vi började tala om värdet av “gråzoner mellan de båda ytterligheterna privat och offentligt” (se t.ex. texten “Att göra gemensamma rum i Brand 1/2010). Fast detta kanske är en helt annan typ av “gråzonering”?

I vilket fall vore det intressant att pröva en återknytning av Håkan Forsells idéer till det digitala territoriet. Föreställningen att urbanisering resulterar i städer kan nog jämställas med föreställningen att digitalisering resulterar i ett cyberspace (eller i “molnet”). Går parallellen att fortsätta in i gråzonerna?

När vi talar om nätets gråzoner kan vi syfta på väldigt olika fenomen. Om vi t.ex. talar om upphovsrättsliga gråzoner kan vi syfta på The Pirate Bay och Aaaaarg, men lika gärna om “ljusgrå” fenomen som Youtube och Soundcloud. Om vi däremot tittar på Anonymous, Bitcoin eller Flashback får vi anledning att tänka på andra typer av digitala gråzoner. Går det att påstå att alla dessa har blivit “gråzonade”? Man kan alltid fundera på vilken maktanalys detta skulle implicera.

Även i detta fall stämmer det som Håkan Forsell skriver: “När jag tänker efter är det flera frågor som kunde rymmas inom denna teoriram. Betydligt fler än vad den håller för, tyvärr.”

Premiär för pdf-tidskriften PFT

En ny pdf-tidskrift har sett dagens ljus. Dess namn är PFT. Jag uppskattar dess enkla form: inga fåniga gränssnitt för att bläddra i webbläsaren, inga jävla appar, utan bara ett pdf-dokument som omfattar 43 A4-sidor och kan laddas ner av alla, eller skrivas ut. Detta är i sig ett ställningstagande. Därtill förklarar redaktionen sina avsikter på ett sympatiskt sätt:

PFT är en kultur och samhällstidning i pdf-format. Vi är temabaserade och kommer ut sporadiskt. Vi hänger inte med i debatten. Vi är ambivalenta. Vi är inte aktuella, tvärtom. Vi är båda fakta och fiktion. Ibland vet vi inte vad som är vad. /…/

Vi har ingen absolut poäng. Ingen klickvänlig analys. Vi skriver långt. Vi skriver krångligt. Vi hoppas innerligt att ni läser. /…/

Skriv gärna ut PFT och lägg där andra kan läsa den.

PFT #1 handlar om resor och resenärer. Jag bidrar med essän “Baserad i Berlin” som är en samtidshistorisk och personlig betraktelse kring CSN och P2P, boende och språk, dans och flyg, svenskar och schwaber, kredit och musik, bohemerier och valutakurser, turism och antiturism. Essän har redan hunnit publiceras i Tapirskrift (s. 139–148) men nu går den alltså även att hitta i en pdf som kan laddas ner här. Själv tänkte jag skriva ut resten av texterna i PFT innan jag nästa vecka reser till just Berlin.

Det finns ingen upphovsrättsfråga

En bekant, som en gång i tiden varit med i starten av Piratbyrån, slängde fram en fråga på IRC:

finns det någon som helst piratfråga/copyleft/upphovsrätt som är relevant och rolig?

Mitt spontana svar: nej.

Alltså, nej, i dagsläget finns det nog ingen upphovsrättsfråga som är relevant. Åtminstone inte relevant på ett omedelbart sätt. Inte relevant i kraft av sin växande betydelse, sina universella implikationer, sin mobiliserande förmåga. Inte relevant – och definitivt inte rolig – på det sätt som upphovsrättsfrågor trots allt var i början av seklet.

Däremot går det att räkna upp en lång rad olika konflikter kring upphovsrätt, som är synnerligen relevanta för utvecklingen på olika områden. Men det framstår då just om olika konflikter på olika områden – inte som en stor konflikt. Att tala om “upphovsrättsfrågan” är knappast meningsfullt.

Att lyfta fram kopplingar mellan dessa olika stridigheter är lika relevant som någonsin. Men om linjerna ska ritas på ett ärligt sätt, kommer de inte att resultera i en avgränsad härva, för varje strid om upphovsrätt är en del i större strider som även involverar andra rättsområden. Framför allt involveras det vi kan kalla för ekonomin, eller makten över produktionsmedlen.

Jag kallar mig upphovsrättskritiker. Med “upphovsrättskritik” menar jag ett skärskådande av hela det komplex som kallas för upphovsrätt, hur det har kunnat uppstå, vilka premisser det vilar på, hur det är i förändring, var det har sina logiska och historiska gränser. Till skillnad från upphovsrättsideologerna, tror inte upphovsrättskritiker att upphovsrätten kan luta sig på några evigt giltiga principer.

Grejen är att varje försök att isolera upphovsrättskritiken – genom att t.ex. mobilisera politiskt för en upphovsrättsreform – kommer få kritiken att urarta till den plattaste typen av ideologi. Då är det i stället den fria cirkulationen som upphöjs till universell princip som rymmer lösningen på alla frågor. (Se exempelvis det som brukar kallas för “piratpolitik” eller “piratideologi“.)

En konsekvent upphovsrättskritik kan visa att det inte finns någon “upphovsrättsfråga”. Samtidigt kan upphovsrättskritiken belysa olika samband mellan de partikulära striderna som på olika sätt rör upphovsrätt – i historien, i samtiden och i den nära framtiden. Bilden som träder fram är alltså inte en enda härva. Men det är heller inte helt oformligt. Om man kisar lite, ser det nog snarast ut som två härvor.

Ena härvan kan vi kalla “kulturpolitik”.

Andra härvan kan vi kalla “nätpolitik”.

Givetvis är dessa två härvor intimt förbundna med varandra. Men det är ingalunda så att upphovsrätten är den viktigaste länken mellan de kulturpolitiska och de nätpolitiska frågorna. Inom varje härva har upphovsrättskritiken väldigt stor relevans. Däremot finns det väldigt få, om några, rena upphovsrättsfrågor.

Hur akustiska varumärken äger rum

Rikets rådigaste rättshaverist heter Percy Nilsson. Hans kamp förtjänar respekt. Inte för att han är byggmagnat, multimiljonär och bosatt i Vellinge. Utan för sin militans. Och för kampens själva syfte, som skiljer sig från det mesta i rättshaverisammanhang.

Musikens ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld.

Det postdigitala manifestet, § 46

Percy Nilsson tar upp kampen om hur musik äger rum. Hans måltavla är Hemglass – ett franchisingföretag i sötsaksbranschen som är mest känt för sitt akustiska varumärke. Affärsidén bygger på att den korta melodislingan basuneras ut genom högtalare i bostadsområden.

Musik äger rum och som brukligt är, ägs detta rum samtidigt av fastighetsägare. Det är ett rum som bebos av människor, varav många inte alls vill bli utsatta för akustisk spam. Percy Nilsson må vara en simpel förkämpe för fastighetsägarnas äganderätt, men när tar upp den akustiska aspekten, bidrar han i någon mening samtidigt till att destabilisera äganderätten i sig.

Det tycks vara lite av ett mysterium att Hemglass kan hålla på. De har aldrig sökt eller fått tillstånd att åka runt med högtalarbilar. Varje år kommer mängder av anmälningar, men ingen leder till att de fälls. Ljudet verkar studsa mellan paragraferna.

Hemglass hänvisar till att man blivit friad i miljödomstolen, som konstaterade att ljudet inte kan klassas som “olägenhet” i miljöbalkens mening. Men många kommunala regler har tydliga föreskrifter om att tillstånd måste sökas, vilket Hemglass alltså har skitit i. Vellinge kommun har exempelvis slagit fast: “Information, reklam, propaganda eller andra budskap som riktar sig till personer på offentliga platser får inte ske genom högtalare eller liknande utan tillstånd av polismyndigheten”.

Professorn i ljuddesign Björn Hellström har varnat för konsekvenserna av att det saknas effektiva regler mot ljudreklam:

– Det kommer ju mer och mer ljudreklam. Det visuella rummet är redan fullt, folk kan inte ta in mer text- och bildreklam. Men ljudrummet är fortfarande ganska fritt. Om vi inte ändrar lagstiftningen så kommer det komma fler konkurrenter till Hemglass.

Förra sommaren valde Percy Nilsson att punktera glassbilens däck med hjälp av en borrmaskin. Han hänvisar till nödvärn i rättegången som just har inletts. Dom meddelas nästa vecka.

Samtidigt – vilket är mer intressant – har Percy Nilsson själv sökt tillstånd för att själv köra ut med högtalarbilar, från vilka han bland annat ska sälja hörselskydd. Om hans ansökan får avslag, öppnas en ny front för att angripa Hemglass. Om den beviljas, ligger däremot vägen öppen för den reklamkakafoni som Björn Hellström varnat för. Men denna väg blir då också väl belyst, vilket förbättrar chanserna att faktiskt stifta lagar (vilket oavsett utfall blir en intressant process). En eloge till Percy!

Två onsdagssamtal på Aspuddens bokhandel

Nästa månad kommer jag att medverka i två olika samtal på Aspuddens bokhandel. Här kommer den korta info som de just gick ut med.

Kapitalismens yttersta horisont: Ett samtal med Rasmus Fleischer utifrån hans bok Tapirskrift

Onsdagen den 5 februari kl 19:00 gästar Rasmus Fleischer Aspuddens bokhandel för ett samtal med Karl Lydén om sin senaste bok Tapirskrift.

After work: Farväl till arbetslinjen

Onsdagen den 19 februari kl 19:00 gästas bokhandeln av Kristian Borg, Linn Spross och Rasmus Fleischer för ett samtal om arbetskritik och boken “After Work: Farväl till arbetslinjen” som nyligen gavs ut på Verbal förlag.

Båda samtalen har 50 kronor i inträdesavgift. Om någon skulle ha särskilda önskemål om frågor att ta upp i något av samtalen så går det bra att skriva dem här!

Krisen, del 129: Vi är inte klara än

Nej, vi är inte klara. Krisserien har saktat av. Delvis har det handlat om att sålla i de redan skrivna textmassorna, ett sållande som skett utanför bloggen. Men nu, kanske fram till vårkanten, kan det vara läge att åter låta bloggen bli plats för några varv i den långa undersökningen. Att vända ryggen till mikrobloggen gav en omedelbar känsla av frihet. Sen läste jag dessa inspirerande rader:

Vi läser tillsammans, metodiskt. Om krisen, om strukturomvandlingen, om systemens mekanismer, om underliggande processer och långtgående konsekvenser. Här sysslar vi inte med oreflekterande aktivism. Läs, förstå, kritisera. Läs igen. Fortsätt. Vår cirkel är inte för hetsporrar. Vi börjar om från början, från grunden, det allra mest grundläggande. Men vi måste erkänna, att vi inte riktigt vet vad det är. Krisen? Men krisen är abstrakt och konkret, global och lokal, den är så mycket och så svår att greppa. Vardagen? Vardagens mönster, de gråa erfarenheter från vardagen som vi knappt minns, som vi förtränger så fort vi kommit hem? Arbetet? Det som de intellektuella säger är upprätthållandet av vardagen, är det det som är grunden? Vi vet inte längre. Men vi tror att vi måste undersöka. Det är vårat ledord: undersök!

Vart är det vi strävar? Kanske handlar det just om att avbryta det “tomma flödet av icke-händelser”, som det uttrycks i den aktuella texten. Att skapa en smitta.

Överösa dem med krisinsikt, infektera dem med vår sjuka. Inget skulle göra oss gladare än att se paniken i deras ögon, desperata gester och skriken. Det är vad vi drömmer om. Lite kaos och panik. Dynamik. Det är i de tillstånden krisinsikter kan bli dynamit.

Om offentligheten (och motoffentligheten) som fetisch

För ett år sedan diskuterades här samtidsslaveriet på Twitter och möjliga utvägar. Då framkastades följande paroll:

SKÄNDA SAMTIDEN

VÄGRA DEBATT

SVIK DAGORDNINGEN

VAR PASSÉ

#KUKEN

Samma ord avslutar texten “Svik dagordningen!” som jag skrev på beställning av tidskriften Subaltern och som även är med som den sista texten i Tapirskrift. Det är en liten undersökning av hur “offentligheten” kanske är att betrakta som en fetisch i marxsk mening.

Från att referera Habermas tes om offentlighetens framväxt fortsätter texten med att diskutera hur “det sociala” uppstår när barriären mellan “det privata” och “det offentliga” löses upp – något som observerades redan hos Hannah Arendt, men som har satts i system av inte minst Facebook.

Det som har tillkommit är en ny nivå av mätbarhet. Mass- medierna strävar nu efter omedelbart genomslag, vilket numera är mätbart: genomslagskraften mäts i antal del- ningar av en länk i sociala medier. Detta mått avspeglar inte den intellektuella betydelsen av en yttring, utan hur många som kände något inför den på ett snabbt och entydigt vis.

Jag idkar även en viss självkritik i fråga om den fixering vid hastighet som uppvisades i slutklämmen på Boken & Biblioteket.

Vad innebär det att plädera för att det offentliga samta- let borde fungera annorlunda? Att detta pläderande sker just med adress till en befintlig offentlighet med gällande hastighetsregler? Vem eller vad är det som ska reformera det rådande debattklimatet?

För alla som inte attraheras av diskursiv ingenjörskonst, återstår tanken på en motoffentlighet.

Men tyvärr – motoffentligheten är inte vad den var. Numera konkurrerar offentlighet och motoffentlighet om uppmärksamhet inom samma mätbarhetsdrivna medier. Det går att tala om en dialektisk relation som blir tydlig i hur begreppet “allmänintresse” tänjs ut i samspel mellan dagspressen och Flashback. Johannes Nilsson beskrev för sin del tidigt hur Flashback och Twitter blivit till två sidor av samma mynt.

Jag tror inte på att välja sida. Målet måste vara att sabotera själva dialektiken. Hur detta ska gå till är en öppen fråga, men att lämna Twitter åt sitt öde under valrörelsehelvetet känns som en väldigt rimlig sak.

Texten som jag just har refererat finns nu upplagd som PDF av Axl Books som gett ut Tapirskrift. Där finns även en annan text ur boken, “Tio preliminära teser om liberalismen“.

Spotifieringen av tåg, än en gång

Först sålde SJ resor. Sedan sålde de upplevelser. Nu säljer de resenärer.

Så skrev jag för två år sedan i en kort text om spotifieringen av tåg (nyligen återpublicerad i Tapirskrift). Då hade nämligen SJ just börjat satsa på att exponera sina resenärer för mer reklam – inte bara på olika slags ytor, utan även via högtalarutrop och genom att säljare fick ta över bistrovagnarna. Därtill talades det om möjligheten att visa rörlig reklam på de skärmar som installerats i det nya snabbtåget SJ3000.

Dessbättre verkar SJ:s spotifiering ha kommit av sig. Sedan 2011 har det åtminstone inte blivit värre, såvitt jag har kunnat uppfatta. Efter att SJ3000 nu har satts in på Västkusten, testade jag tåget för första gången idag, vilket var en positiv erfarenhet. De där skärmarna visade sig vara få och sitta utom synhåll från sittplatserna, dessutom var de släckta och planerna på att fylla dem med reklam verkar ha lagts på is.

Jag spekulerade i att SJ skulle följa exemplet från Spotify genom att låta 1 klass bli reklamfri, medan 2 klass blir allt mer svåruthärdlig. Någon sådan tendens har dock inte märkts av. När jag kollade in SJ3000 märktes snarare motsatsen: 1 klass ser exakt likadan ut som 2 klass. Sätena är lika breda och i båda klasserna finns reklam. Kanske prioriterar SJ möjligheten att kunna “klassa om” vagnarna i flexibilitetens namn, vad vet jag.

Däremot fann jag det intressant att sätesreklamens innehåll hade en mycket tydlig tendens till “spotifism”. Jag baserar denna observation på de två olika snabbtåg som jag åkte med idag. Reklamen kom från fyra olika företag.

Magine som distribuerar tv i form av en digital pakettjänst och säljer abonnemang för 99 kronor per månad.

Readly som distribuerar tidskrifter i form av en digital pakettjänst och säljer abonnemang för 99 kronor per månad.

Collector som lånar ut pengar genom att utfärda kreditkort med en effektiv årsränta på 14 %.

Frilans Finans som lånar ut pengar genom att förskottsbetala fakturor (s.k. factoring).

Moln- och kredittjänster, med andra ord. Detta är vad som gäller i SJ:s reklamutbud. Om man inte öppnar papperstidningen Kupé, vars reklam är av helt annat slag, huvudsakligen riktad till välbeställda typer i övre medelåldern som intresserar sig för läderhandskap och weekendpaket.

Jag får känslan av att reklamsäljarna har kommit fram till att det bland SJ:s resenärer finns en stor grupp yngre människor som är upptagna med sina skärmar, aldrig skulle öppna en papperstidning och som har en livsstil som passar perfekt med moln- och kredittjänsterna. Det är alltså på snabbtågen – snarare än på bussen, på flygplatserna eller hemma i tv-soffan – som vi finner spotifismens avantgarde.

En annan sak som kan noteras är att “tågresan som upplevelse” i någon mån har återkommit på marknaden. Jag tänker på “Blå Tåget“, som kör ett fåtal turer mellan Stockholm och Göteborg med fina gamla trävagnar. När jag hamnade där förra veckan kände jag mig genast väl till mods och till detta bidrog inte minst vagnarnas avsaknad av reklam. Därtill det makalösa faktum att dessa tåg har en bar där en riktig pianist spelar på ett riktigt piano.