Om hur begreppet “våldsbejakande” har uppstått och varför det bör förkastas

Detta är inget inlägg i någon debatt om politiskt våld. I enlighet med denna bloggs traditioner, kastar vi oss i stället rakt till metadebatten. Det gäller ett visst adjektiv. Närmare bestämt ett presensparticip, alltså ett oböjligt adjektiv som i grammatisk mening har bildats av ett verb. Emellertid existerar inte verbet våldsbejaka, vilket borde vara tillräckligt för att väcka misstankar mot det nya adjektivet: våldsbejakande.

Ja, ordet är nytt. Jag har just nu inte tid att spåra dess introduktion i svenska språket, men en sökning i artikelarkiven indikerar att det var under hösten 2007 som svenska politiker och proffstyckare började använda ordet “våldsbejakande”. Vanligast är att sätta det framför orden “radikalisering“, “extremism” eller “islamism”. Men det talas också lösare om “våldsbejakande miljöer” o.dyl.

“Värna demokratin mot våldsbejakande extremism.” Så lyder numera en av de sex målsättningarna för regeringens demokratipolitik. Härom veckan presenterades SOU 2013:81 om metoder för att “förebygga våldsbejakande extremism”. Inledningsvis fastslår utredningen:

Betoningen är på våldsbejakande extremism, med andra ord på våld som utövas av extremister med politiska/ideologiska motiv. /…/

I Sverige finns i huvudsak tre inriktningar: högerextrema miljöer, vänsterextrema eller autonoma rörelser och religiöst motiverad extremism i form av politisk islam eller islamism. /…/

Utredningens ståndpunkt är att det på fundamental nivå finns gemensamma nämnare för alla former av våldsbejakande extremism.

Sistnämnda ståndpunkt har redan fått tung kritik. Men även kritikerna accepterar den problemformulering som handlar om att “motverka våldsbejakande radikalisering”. Men som framgår av citatet ovan, bygger detta på en språklig glidning från våldets utövande till våldets bejakande.

Jag har en hypotes om varför den svenska statsapparaten på senare år har etablerat ordet “våldsbejakande” som ett centralt politiskt begrepp. Här kommer hypotesen i punktform:

Varje stat har en författning och ett säkerhetspolisiärt författningsskydd. Vissa stater gör anspråk på att vara demokratier. Ett av kriterierna för demokrati är att författningsskyddet i formell mening har ett avgränsat verksamhetsområde, så att det inte kan gripa in i den “ordinära” politiken. En liberal demokrati förutsätter alltså en brett förankrad definition av vad som hotar demokratin. (Carl Schmitt låter hälsa!)

Även religionsfrihet räknas som en grundsten i den liberala demokratin. Därför blir det extra krångligt när demokratin ser sig hotad av fiender med religiösa motiv. Under 2000-talet sattes detta på sin spets: det gällde att definera den islamistiska terrorn som ett hot, utan att dra in all form av “politisk islam”. Behovet av att särskilja mellan olika former av islamism hävdades från början inte minst från vänster, exempelvis av den framstående experten Mattias Gardell. Formulerandet av en ny gränsdragning har alltså inte skett ensidigt från det säkerhetspolisiära hållet, utan i samspel med mer kritiska röster.

Den demokratiska staten fann sig alltså tvungen att utarbeta tydliga kriterier för att skilja mellan “godartad” och “elakartad” islamism. Grovt sett stod valet mellan två slags kriterier: teori eller praktik.

I det ena fallet måste staten analysera gruppernas ideologi (teori) för att avgöra i vilka fall de har en målsättning som är oförenlig med liberal demokrati. Så görs t.ex. när författningsskyddet pekar ut “vänsterextremism” och “högerextremism” som fiender. Men i fråga om islamister blir det svårare – trots att det finns varianter av islamism som i ideologisk mening ligger mycket nära fascismen eller nationalsocialismen (vilket t.ex. påpekats av nämnde Mattias Gardell). Att låta en myndighet avgöra vilka islamister som har en antidemokratisk ideologi skulle bli en oerhört känslig sak. Dessutom skulle det kräva stora insatser av språklig och teologisk expertis. Det är lätt att begripa varför detta alternativ har valts bort.

I det andra fallet ser man till gruppernas metoder (praktik): den grupp som utövar våld är en fiende demokratin. Men ur polisiärt perspektiv blir ett sådant kriterium alltför snävt. Politiska grupper kan ändra skepnad, överlappa med varandra och tillämpa en taktisk arbetsdelning inom ramen för en våldsbenägen miljö.

Ur statens synvinkel blev det alltså angeläget att finna en tredje väg där kriterierna för att definiera demokratins fiender varken inskränks till teori eller till praktik. Detta behov uppstod primärt i förhållande till islamismen.

Etableringen av “våldsbejakande” som begrepp blev ett sätt att peka ut en sådan tredje väg. Begreppets luddighet har ur statens synvinkel klara fördelar. Efter att först ha använts i fråga om islamism, började man snart även att tala om “våldsbejakande extremism” i en mer allmän mening.

Sammanfattningsvis: det är lätt att förstå varför det blivit bekvämt för den demokratiska staten att definiera sina fiender som “våldsbejakande”. Men detta betyder inte att adjektivet någonsin platsar i en seriös analys.

Vissa forskare använder etiketten “våldsbejakande” på ett oreflekterat sätt. Att göra så är dålig vetenskap. Magnus Ranstorp kan tjäna som exempel. Mer än någon annan forskare i Sverige har han hängt upp sin forskning på begreppet “våldsbejakande”. Så här skriver han i sin senaste forskningsrapport, författad tillsammans med Peder Hyllengren:

Det är vedertaget bland forskare att uttrycket “extremism” är ett omtvistat begrepp inom den samhällsvetenskapliga forskningen. /…/

Som en konsekvens av syftet med denna rapport så är “bruka våld” ett operationellt relevant uttryck som ger extremism dess mening och syfte. I denna kontext kan uttrycket “bruka våld” även betyda, eller ersättas med, våldsbejakande. Därtill innefattar begreppet även stödjande av våld.

För tydlighetens skull används uttrycket “våldsbejakande extremism” konsekvent i denna rapport.

Tjusig manöver! Forskarna försvarar sitt bruk av det kritiserade begreppet “extremism” genom att trycka in ett förstärkande adjektiv som ännu inte har hunnit bli föremål för vetenskaplig kritik (vilket beror på att adjektivet dels är nyskapat, dels saknar tydlig motsvarighet på engelska).

Ranstorp & Hyllengren hade kunnat tala om “våldsbenägen” extremism, men då hade de varit tvungna att belägga ett faktiskt våldsutövande. I stället väljer det ett luddigare kriterium där “även stödjande av våld” inbegrips. Men vad betyder det att “stödja” eller “bejaka” våld? Och framför allt: vilket våld? Om man räknar alla former av våld i alla tider och på alla platser, då är det ytterst få som inte skulle kallas för “våldsbejakande”. Att begreppet ska definieras snävare än så är underförstått, men forskarna väljer ändå att avstå från att diskutera saken. Detta är dålig vetenskap.

Låt oss vårda språket bättre än så. “Våldsbejakande” är inget ord som platsar i seriösa diskussioner.