Krisen, del 133: När täcket dras undan – en grov skiss över upprorsläget i världens tröskelstater

En väldigt grov skiss över den politiska turbulensen i världen, våren 2014:

Efter 2008 års finansiella sammanbrott inleddes – i USA, Europa och Japan – en stimulansfest utan historiskt motstycke. Biljontals dollar pumpades in i banksektorn bara av USA:s centralbank genom köp av obligationer. Detta ledde till att börskurserna har flugit i taket samtidigt som räntorna pressats i botten. De extremt låga räntorna (negativ realränta) har stimulerat kapitalet att söka sig utomlands, i jakt på investeringsobjekt som bär större risk och ger högre avkastning. Ganska snart tycks detta ha resulterat i kraftigt stigande råvarupriser, alltså dyrare mat för världens befolkning, vilket bildar en del av bakgrunden till 2011 års upprorsvåg (som väl i första hand drabbade länder som är beroende av att importera sin mat). Men stimulansfesten i centrum ledde även till att pengar svämmade ut i tröskelstaterna (semiperiferin, emerging market), som kunde dra fördel av stimulansen i form av någorlunda låga räntor på statsskulden.

Under 2013 började USA:s riksbank att försiktigt trappa ner stimulansinjektionerna. Festen är långt ifrån slut, men det räcker att deltagarna tycker sig se skymten av knarkpåsens botten för att oron ska sprida sig. På världens kapitalmarknaden uppstod genast ett slags baksug – pengarna söker sig tillbaka till tryggare placeringar i USA. Vissa av stimulansens tidiga verkningar blir nu inverterade: råvarupriser börjar falla och skuldsatta tröskelstater blir hårt pressade. Mot dessa staters valutor uppstod genast ett hårt tryck nedåt och tendensen till inflation har varit kraftig.

Några exempel på “tröskelstater” som hamnat i monetärt blåsväder under krisens nya fas: Turkiet, Thailand, Uganda, Venezuela, Brasilien, Argentina, Sydafrika, Ryssland, Ukraina…

När det uppstår ett “monetärt baksug”, uppstår en karakteristisk effekt i många av de drabbade länderna. Det kan liknas vid att ljuset tänds, eller att täcket dras bort. En massa skit blir plötsligt synlig!

Korruptionen hade funnits där hela tiden och alla visste det, men inte så många orkade bry sig. Vad som nu händer samtidigt, i tröskelstater runt om på jorden – trots enorma skillnader i politiska förhållanden – är att den korruptionen plötsligt ter sig outhärdlig. En känslan fortplantar sig genom samhället: Något måste göras!

Motståndet mot korruption kan ta sig uttryck i uppror på gatan. Förra sommaren brakade det loss i Turkiet och Brasilien. Nu lamslås både Thailand och Venezuela av protester och trots att det är olika politiska grupper som tar ledarrollen i varje enskilt land, rider de på samma våg av ilska mot olika former av korruption, som kommit upp i ljuset när “täcket rycks undan”. Ofta är just inflationen en bidragande faktor till att utlösa protesterna.

Även upproret i Ukraina tog sin början på samma sätt. Mobiliseringen på Maidan hade aldrig skett om inte en stor del av befolkningen känt att nu går det inte längre att tolerera korruptionen. Att upproret snabbt blev överkodat av geopolitik är faktiskt en annan sak.

Nu är många regimer livrädda för att upproret ska drabba dem. De söker efter strategier sätt att kanalisera antikorruptionen. Deras hopp står vid en eller annan ideologi som kan förklara korruptionen på ett sätt som oskadliggör en gatans kritik. På en global nivå kan vi redan nu se hur två klassiskt reaktionära ideologier kommer väl till pass:

Antisemitismen har en given förklaring till ökade räntor och monetär turbulens – allt förklaras som medvetna manipulationer från en dunkel, kosmopolitisk makt. Ofta behöver det knappt nämnas vilka som står bakom, för ryktet om judarna är redan etablerat. Ett exempel på denna strategi ser vi i Turkiet, där premiärminister Erdoğan tjatar om att “räntelobbyn” ligger bakom landets problem.
Homofobin har en lång tradition av att tjäna som ideologisk förklaring till korruption (tänk bara Kejneaffären). När vi nu ser hur de styrande i Ryssland och Uganda tonar upp hetsen mot homosexuella, får detta ses som ett sätt att dra uppmärksamheten från den verkliga korruptionen.

Tyvärr får vi nog räkna med att ännu fler regimer i världens tröskelstater, trängda av hotet om uppror, kommer att underblåsa antisemitism och homofobi under 2014.

Skissen är grov, som sagt. Jag har försökt att ta sikte på de stora sammanhangen och är alls inte säker på att alla detaljer har blivit korrekta. Rätta mig gärna!

(PS. Jag inser att mitt bruk av ordet “tröskelstater” inte är vedertaget på svenska, utan det är en översättning av tyskans Schwellenländer.)