Annika Andebark's Blog, page 29
February 9, 2022
Maria Wollrath Söderbergs tips om hur vi kan bidra till beteendeförändring
Samtliga citat i inlägget nedan är hämtade från Maria Wollrath Söderbergs rapport för Miljörådsberedningen i augusti 2021 (Tankestrukturer som hindrar omställning – och hur vi kan överkomma dem) som du hittar här.
I Södertörns forskarpodd kan du lyssna på ett samtal med Maria Wollrath Söderberg om hållbarhet och retorik.
I genomsnitt orsakar en svensk växthusgasutsläpp på drygt 8 ton per år. Utsläppen har sjunkit med mellan 20 och 30 procent de senaste tio åren. Tre femtedelar av utsläppen kommer från hushållens konsumtion och resten från offentlig konsumtion och investeringar. Det globala genomsnittet är ca 4,5 ton per person och år. Ska vi klara Parisavtalet måste vi ned till ca 2,5 ton per capita och år fram till 2030 och till 0,7 ton 2050. (Akenji et al., 2019; Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser i Sverige och andra länder, 2020; UN Emissions Gap Report 2020 – Executive Summary, 2020)
Varför ställer vi inte om?
Tankestrukturer som hindrar omställning och legitimerar passivitet
Det har alltså visat sig att det är svårt att komma åt vanetänkande och omhuldade tankestrukturer (Lewandowsky et al., 2012). För att underlätta det behöver vi urskilja och prata om dem. Genom att sätta ord på dem, visa deras problematiska sidor, tala om hur de hänger ihop med olika antaganden och erfarenheter och genom att föreslå alternativ kan vi skapa förutsättningar för diskussioner om dem och på så vis bidra till ett mer informerat och ansvarsfyllt samtal. Sådana samtal tenderar att påverka normer. En tankestruktur som inte är socialt gångbar är inte heller särskilt användbar vare sig för individers eller organisationers eget beslutsfattande (Rosengren, 2002; Wolrath Söderberg, 2017a; Wolrath Söderberg & Wormbs, 2021)
”Andra är värre” – ”Mina utsläpp är en droppe i havet som inte gör någon skillnad”
Detta är ett vanligt argument för att inte förändra sina vanor. Varför skulle jag avstå från flygresan, det gör ändå ingen skillnad.
I den här typen av argumentation kan vi också se idéer om vad som är rimligt eller rättvist. ”Vi ska inte behöva bära hela jordens hållbarhetsarbete på våra axlar” är ett argument som synts i olika tappningar i sociala medier. ”Varför ska vi behöva uppoffra oss när Kina bygger nya kolkraftverk?” är en annan variant.
I det offentliga samtalet motiveras ibland passivitet med argumenten att vi i Sverige ligger långt fram i klimatarbetet. Det stämmer att Sverige har utvecklat mycket hållbar teknik och på många sätt också har varit drivande i det internationella klimatarbetet. Vi har nog också en självbild som miljömedvetna (formade av skogsmulle och Håll Sverige rent-kampanjen). Men det är en felaktig föreställning att Sverige har låga utsläpp av växthusgaser och bygger på att vi bara räknar utsläpp som sker i Sverige, så kallade territoriella utsläpp. Vi ligger visserligen inte i värsta tätgruppen med USA, Australien och Gulfstaterna, men i gruppen därefter. Detta gäller om man också räknar de konsumtionsbaserade utsläppen och alltså även de utsläpp som orsakas utanför vårt lands gränser genom vår konsumtion av till exempel resor, tillverkning och transporter (Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser i Sverige och andra länder, 2020; Peters et al., 2012).
Det stämmer att jämfört med hela jordens befolkning är vi svenskar få, och lilla jag är bara en av åtta miljarder. Men det är orättvist att jämföra Sverige med till exempel Kina som ju har en 135 gånger större folkmängd. Mer rimligt är att jämföra per capita och där har vi högre utsläpp. Dessutom missar lilla jag-resonemanget och Sverige är så litet-resonemanget något mycket viktigt, nämligen att just för att vi är så små och få är det kanske viktigaste sättet vi kan påverka utsläppen att gå före och leva förebildligt. Det är inte bara av moraliska skäl eller för att vi då kan dra med oss andra, utan för att våra argument för att andra ska ändra beteende, tappar sin retoriska kraft om vi inte lever som vi lär. Den som kräver av andra det man inte vill ställa upp på själv, undergräver sin möjlighet att påverka.
Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?
Det är viktigt med insikter och erfarenheter av att man som individ kan påverka.Det behövs insikter om hur förebildlighet fungerar och erfarenheter av att det gör det.Det behövs sociala sammanhang där man kan se resultaten av gemensamma ansträngningar.Förslag på åtgärd
Att lyfta fram förebildliga exempel på handlingar som minskar klimatpåverkan.”Det är systemet som måste förändras, inte jag”
Argument av typen ”Jag kan inte lösa hela samhällets problem” används för att motivera icke-handling. Andra exempel är ”Det är orättvist att lägga ansvaret på individen, när det är systemet som orsakar problemet” eller ”varför ska vi behöva uppoffra oss när det är industrin som släpper ut växthusgaserna”. Ofta lyfts det just som en rättvisefråga. En del individer uttrycker också att de vill se mer styrning och kontroll från politiken eller större ansvarstagande från myndigheter och näringslivet, så det är förstås inte bara en slags undanflykt från eget ansvar. Det är både legitimt och rimligt att kräva mer handlingskraft och insatser från alla de här nivåerna. Problematiskt blir det när argumentet används för att motivera att man själv kan fortsätta som vanligt.
Tankestrukturen att systemet måste lösa problemet utgår ofta från antagandet att individen är maktlös. Det är förstås sant att varje individ är en bråkdel av jordens befolkning, men det är viktigt att veta att sådana utsläpp som individen har ett inflytande över faktiskt står för den största andelen utsläpp (72% enligt Hertwich & Peters, 2009). Visserligen kan valen vara begränsade av brist på infrastruktur och av incitamentsstrukturer som sätts av systemet. (Det är till exempel inte så lätt att sluta skjutsa barn till skolan om det inte finns skolbuss). Samtidigt kan individer och familjer göra livsstilsförändringar som drastiskt kapar deras utsläpp, till exempel avstå flygresor eller kött. (Sådana val kan för många leda till uppemot halverade utsläpp).
Ett annat antagande är att det behövs en majoritet om det ska bli en politisk eller kulturell förändring. I själva verket behövs inte så många individer för att det ska blir fråga om en rörelse eller normförskjutning. Det avgörande är att det är individer som samtalar med varandra, bildar grupper, etablerar nya vanor och berättar om dem för varandra. Majoriteter uppstår inte heller plötsligt utan växter fram ur innovativa förbilder och sociala rörelser. Även små sådana normförändringar eller rörelser kan leda till att en fråga kommer på agendan eller att det uppfattas som en jordmån för politiska reformer (Centola et al., 2018; Chenoweth & Belgioioso, 2019; Chenoweth & Stephan, 2011; Endres et al., 2009; Wolf & Moser, 2011). Det är alltså inte antingen individen eller systemet som måste lösa problemet. Det är när omställning bedrivs på båda nivåerna (och allt däremellan) som det finns bäst chans att få till kraftfull och varaktig transformation. Nivåerna bör dessutom förstärka varandra (Akenji et al., 2019; Newell et al., 2021).2
Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?
Att vilja göra det rätta för klimatets skull, oavsett om det gör skillnad eller inte, måste hyllas som idé.Men framför allt behövs det ett samtal som bryter upp dikotomin mellan individ och system och kunskap om vad som karaktäriserar ett samspel mellan stat, marknad, civilsamhälle och individer som befordrar transformation (Scoones et al., 2015).Förslag på åtgärder
Att staten stöttar civilsamhällets organisationer och grupperingar i att samla det kollektiva engagemanget.”Tekniken kommer att rädda oss”
Varför är det problematiskt att lita till teknisk förändring? Behövs inte teknisk förändring för att lösa klimatkrisen? Svaret är jo, det behövs definitivt ny teknik. Men framför allt behöver vi använda den teknik som redan finns. Vi behöver sjösätta, få system på plats och skala upp. Mycket handlar också om att välja klimatvänlig teknik, men då är det egentligen snarare fråga om beteendeförändringar. Att kräva beteendeförändringar är emellertid knappast lika lockande som innovation, som politiskt budskap. (Ännu mindre lockande är det att tala om att vi måste avstå eller minska våra utsläppsgenererande handlingar eller konsumtion). Teknisk förändring behövs men kan aldrig vara ett argument för att ersätta annan omställning.
Ett problem som gäller nästan alla argument som involverar teknik är tidsfaktorn. Utsläppen måste upphöra nu. Flera av de här teknikerna finns inte ännu eller är i sin linda. Och bland dem som finns krävs att de snabbt måste kunna skalas upp. I vissa fall är det orealistiskt (vätgasflyg) och i andra fall omöjligt (att producera biobränslen för allt som man vill ha det till) (Laestadius, 2021). Visserligen har det tidigare skett stora och plötsliga teknikskutt, särskilt när det ställts utmanade krav på de inblandade aktörerna, men vi kan inte räkna in dem på förhand.
Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?
Vi behöver alternativa berättelser om mänsklig utveckling som också innefattar annat än teknik.Vi behöver berättelser om alternativa framtider (i plural). Berättelsen om att komma först till månen kan vara ganska samma för alla, men det är svårare med gemensamma berättelser om vad ett gott liv i framtiden kan vara.Förslag på åtgärder
Mycket utveckling som behövs är inte teknisk. Glöm inte rättvisa, hur vi följer lagar och regler, värderingar och ekonomi. Det är också en kulturfråga – kan vi utveckla ett tillräcklighetsideal, göra det till något eftersträvansvärt att vara nöjd med mindre?Att satsa på att möjliggöra småskaliga teknikskiften för individer och grupper, exempelvis solpaneler, genom enkla regler för tillstånd och ekonomiska incitament. Samma sak gäller delning (till exempel privata bilpoler) och cirkularitet (till exempel återbruksstationer där man också får ta saker).”Jag är hoppfull, det kommer att lösa sig”
Det verkar finnas fog för att dela upp tankestrukturen hopp i två olika sätt att resonera. Det ena säger att klimatkrisen nog inte är så farlig eller att någon/något (till exempel tekniken) kommer att lösa problemet. Den tanken verkar fungera passiviserande. Då behöver ju inte vi agera. Utifrån den befintliga klimatforskningen framstår den hållningen som verklighetsfrånvänd och farlig (Moser, 2019). Den bygger på önsketänkande.
Det andra sättet att resonera säger att klimatkrisen är ett stort och allvarligt hot mot mänskligheten och miljön. Därför behöver vi verkligen hopp. Hoppet kan driva oss att vilja göra allt vi kan och att tillsammans ta oss ur en svår situation (Johnstone & Macy, 2019). Det här hoppet kan beskrivas som motsatsen till vanmakt och är fyllt av den kraft som kommer av att man kavlar upp ärmarna och bistert hugger i. Susanne Moser kallar det autentiskt hopp för att det inte låtsas utan ser krisen i vitögat och radikalt för att det manar till rejäl transformation – i medvetenhet om att det blir utomordentligt svårt, en daglig kamp där man aldrig kan slappna av och vara framme och att det kommer att komma motgångar och förluster på vägen. Det är ett hopp där vi inser vår sårbarhet och ibland vacklar under tyngden och just därför blir det så centralt att vi tar oss an utmaningarna tillsammans (Moser, 2019).
I den allmänna debatten kan vi också möta ett motsatt argument, nämligen att det inte är någon idé. Läget är ändå hopplöst. Då kan vi lika gärna köra på och få ett gott liv så länge det varar. Det är dock knappast ett argument man möter så ofta i politisk diskussion. En besläktad men mer elegant variant av det här tänkesättet har dock fått ett visst genomslag och skymtar då och då fram i debatten. Det har sitt ursprung hos några filosofer, till exempel Roy Scranton, som menar att “We are doomed”, vi går oundvikligen mot avgrunden och det bästa vi kan göra är att acceptera det och låta vår civilisation dö. Därefter kanske vi kan bygga ett nytt samhälle i en större ödmjukhet för naturens gränser. Hos Scranton skymtar en ny mening bortom apokalypsen, vilken kanske kan upplevas som en tröst, men konsekvensen av tankestrukturen är passivitet inför klimatförändringarna. Det är meningslöst att göra något (Scranton, 2018).
Bland människor som slutat flyga för klimatet skull ser vi just sådant hopp som kan beskrivas som autentiskt. Det är också aktivt och radikalt. Man har blivit rejält skrämd av klimatkrisen, man har förstått allvaret, man sörjer det som gått förlorat, men går helhjärtat in för att rädda det som kan räddas. Inställningen får näring i sociala sammanhang och gynnas av exempel på personer som gått före och själva ställt om.
Vad kan vi lära oss och vad behöver vi göra?
Människor behöver höra om människor och grupper som ställer om.Förslag på åtgärder
Grupper och sociala nätverk som samlar människor med klimatengagemang behöver understödjas och få vind i seglen.Människor och grupper som går före behöver bekräftas och lyftas fram.”Varför ska jag när inte ens …”
Det här är på det hela tagit ett sunt förhållningssätt, att man kan lita på att människor menar det de säger och kommer att leverera det som de lovat, borgar för tillit i samhället. Det bidrar också till att, på gott och ont, upprätthålla normsystem.
Ibland kan vi dock se en problematisk biverkning av tankesystemet. Vi är särskilt skoningslösa när någon vars budskap vi ogillar eller som upplevs som präktig, beslås med en sådan spricka – när till exempel en skattehyllande politiker slarvar med skatten, en krismyndighetsföreträdare gör samma julresa som han avrått andra från eller när en politikers man målar sin båt med giftig färg. Vi avskyr hyckleri. Kanske väcker det till och med en särskild form av tillfredsställelse, för ibland kan man till och med se uttryck för skadeglädje. En hypotes är att det har att göra med att man så att säga höjer sin egen moral genom att relativisera den mot någon annans omoral (Jordan et al., 2017). Man framstår som lite dryg om man hyllar sin egen moral, men man tycks kunna få samma effekt genom att kritisera andras.
Inom klimatbeteendeforskning har däremot förebildlighetens påverkan länge lyfts fram och man har betonat vikten av goda exempel och inspirerande berättelser (Grabs et al., 2016; Hanna et al., 2018). Vi vet också att människor gör som vänner och bekanta gör. Förebildlighet fungerar genom identifikation (Drouvelis & Nosenzo, 2013). Den viktigaste faktorn för vilka som skaffar solpaneler är att grannar har gjort det (Bollinger & Gillingham, 2012; Fornara et al., 2016) och ett effektivt sätt att minska lokal energianvändning är att visa på grannar som minskat sin (Nolan et al., 2008; Schultz et al., 2007). De som vi ser upp till eller som har makt, resurser och inflytande, påverkar våra klimatbeteenden mer (Sweetman & Whitmarsh, 2016). På sätt och vis kan man säga att dessa grupper därför har ett större ansvar att driva klimatomställningen, vilket dessutom sammanfaller med att det brukar vara samma grupper som har höga klimatavtryck. Man kan också se att inte bara individer utan också grupper fungerar genom förebildlighet och att det har stor betydelse för människor som verkligen ställer om (Grabs et al., 2016; Wolrath Söderberg & Wormbs, 2019). Då brukar man emellertid kanske snarare tala om normer och inspiration. Men det som är intressant att notera är tillhörigheten. Att vara del i ett kollektiv som drar åt samma håll är en stark kraft.
Vad kan vi lära och vad måste vi göra?
Samtidigt behövs en medvetenhet om den starka förväntan på konsistens mellan ord och handling och om att sådan konsistens är helt central för tilliten både till budskapet och aktören. ”Kostnaden” för sprickor i konsistensen kan bli hög och långvarig.”Man borde istället …”
Flera av tankestrukturerna ovan är exempel på vad man skulle kunna kalla ansvarsförflyttning. Det finns en mängd andra tankestrukturer som också innebär en slags förflyttningar, av ansvar eller av uppmärksamhet, och som förekommer i omställningsdiskussionen. En vanlig sådan förflyttning brukar man kalla ”man borde istället”, eller whataboutism. Det är när man som svar på ett aktuellt problem, eller förslag, säger ”varför talar man inte om plasten i haven istället” eller ”man borde istället göra något åt kolkraftverken i Polen”.
”Det finns andra värden som är viktigare”
Klimatomställning innebär ofta svåra val. För att minska utsläppen räcker det inte med att putsa bort lite lyxkonsumtion. Vi kan också behöva ge upp sådant som verkligen är viktigt eller värdefullt för oss. I det privata livet kan det handla om att upprätthålla relationer med vänner på andra sidan jorden som står i konflikt med klimatskadan med flygresor. Livet kan bli opraktiskt utan bil.
I vår studie om hur människor motiverar sina klimatskadliga val är ett vanligt argument att man ställt klimatnyttan mot ett annat behov. Då visar sig klimatet ofta väga lätt. ”De positiva konsekvenserna överväger de negativa” är ett vanligt motiv. Ibland lyfter man fram personliga behov, som att man var trött och behövde vila och därför gjorde en flygresa till solen. Men ibland lyfter man fram ett annat värde som är allmänt giltigt i det sociala sammanhang som man befinner sig i. En informant skriver till exempel att resandet är viktigt för att förstå andra kulturer.
Det värde som lyfts fram av flest informanter är familjen och framför allt barnen. Familjen är ett värde som är existentiellt och essentiellt i princip i alla kulturer. Därför är det närmast oavvisligt. En informant skriver apropå sina flygresor: ”familjen kompromissar jag inte med”. Det är förmodligen lätt att få sympati och stöd för ett sådant val. Andra exempel i studien är att man köper kött för att barnen vill det eller att man har bil för att kunna hälsa på sina gamla föräldrar. Allt det här är riktigt goda och viktiga argument. Problemet är att så många av oss har dem, och att det är lätt att finna sådana bevekelsegrunder, och då blir det inte mycket till omställning.
Det är när man laddat klimatskadliga handlingar med viktiga värden som möjliggör att man kan motivera att fortsätta med dem. Problemet är att inte bara enstaka individer gör det, utan att många gör det och på så vis reproducerar det som ett socialt accepterat beteende. Det i sin tur upprätthåller hela system av klimatskadliga verksamheter (Bandura, 2007). Inom moralfilosofin talar man ibland om viljesvaghet, akrasia, att man kan inte klarar att avstå något som man har lust till (till exempel i Platons Protagoras och i Aristoteles Nicomachiska Etiken). Och inom beteendeforskning talar man om oförmåga till långsiktigt tänkande eller brist på självkontroll, det vill säga att man fokuserar på omedelbar behovstillfredsställelse och därför inte klarar att göra omdömesgilla val (Redondo & Puelles, 2017; Stoknes, 2015). Denna benägenhet har också lyfts fram som en förklaringsmodell för trögheten i klimatomställningen (se avsnittet ”Jag är bara människa”). Men samtidigt verkar det som normer och moraliska idéer spelar stor roll för om det här med behovstillfredsställelse blir ett problem. Få av oss kommer till exempel på tanken att stjäla en cykel även om vi verkligen skulle behöva den och absolut vill ha den. Det skulle inte vara aktuellt ens för våra barns skull. Är det tillräckligt oacceptabelt socialt, eller strider mot vår moral, kan de flesta av oss avstå.
Den kanske mest smärtsamma målkonflikten har att göra med att alla människor på jorden bör ha förutsättningar för ett tryggt och hälsosamt liv inom de begränsningar av utsläppen som måste göras för att klara klimatmålen. Det finns studier som visar att det skulle vara fullt möjligt med den befolkning jorden har idag, men det är en svår utmaning som skulle förutsätta att de flesta av oss som genererar större utsläpp än vår andel drastiskt minskade vår påverkan. Det i sin tur skulle kräva rejäla livsstilsförändringar (O’Neill et al., 2018). Mycket tyder på att chansen att klara det ligger i att tala om det, att på ett precist vis explicitgöra vad det är man väljer mellan. Det har nämligen visat sig att när man får klart för sig vilken större förlust som väntar i framtiden om man inte agerar är man mer benägen att acceptera en omställning idag, även om den smärtar (Bilandzic et al., 2017)
Bland personer som ställer om är det inte så att målkonflikterna är borta. De har ofta varit plågsamma, men man har insett att man inte kan få allt. När man fått insikter om klimatkrisens allvar, storleken, akutheten och vad som står på spel, framstår den för många som den mest prioriterade frågan. Det verkar emellertid som om det krävs vissa förutsättningar för den insikten. En sådan verkar vara att man har ett sammanhang där man kan dela upplevelsen av en slags existentiell kris och där man kan hämta kraft och idéer om hur man kan agera
Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?
Vi behöver tala uppriktigt om de svåra val mänskligheten står inför och om de krav på omställning som det innebär.Vi behöver öka kunskapen om hur klimatkrisen är överordnad många andra problem, inte för att vi väljer det utan på grund av fysikens lagar. Att erkänna det är att skapa sig möjlighet att påverka proaktivt snarare än att bli offer för det längre fram.Vi behöver öka medvetenheten om att varje försenad insats kommer innebär att större och dyrare insatser blir nödvändiga senare.Det behövs sammanhang där medborgare och även politiker och makthavare kan dela insikten om krisens allvar och de därmed förknippade målkonflikterna och även känslor som det väcker.(Magdala)Förslag på åtgärder
Att lyfta fram målkonflikterna och tala öppet om att man inte kan få allt. Vi måste göra val.”Jag har på kontot …”
Det vi kallar kontotänkande är när mindre miljöskadliga val räknas som plus på kontot och man föreställer sig att man göra uttag senare. Man cyklar till jobbet, äter veganskt på måndagar, åker kommunalt, handlar ekologiskt eller källsorterar. På så vis förtjänar man sin resa till Kanarieöarna eller Thailand.
En tankestruktur med nära släktskap med kontotänkande är kompensationstänkande. Vissa föreställer sig att de kan kompensera sina utsläpp med gröna inköp eller med andra klimatsmarta val. Somliga menar att de får kompensera en mödosam tid, eller sjukdomar och sorger, med utsläpp. Hit kan vi också räkna olika former av klimatkompensation till exempel i form av trädplantering.
En snarlik, också ekonomisk, tankestruktur är budgeten. Man föreställer sig att man har en klimatbudget, en sorts personlig utsläppsrätt. Den tycks i allmänhet sättas utifrån vad man uppfattar som normalt. Ofta är det en obestämd mängd människor som utgör denna normerande grupp ”jag är i alla fall inte lika skyldig som vissa andra” säger en informant. Budgeten kan också sättas i relation till vad man uppfattar som en rättighet eller som rättvist. När man sätter sin budget utifrån en uppfattning om vad som är normalt eller rättvist gör man det ofta utifrån ett lokalt perspektiv. Måttstocken sätts utifrån vad grannar och vänner gör, eller utifrån den egen vanan, snarare än från vad som är globalt normalt eller hållbart (Wolrath Söderberg & Wormbs, 2021
”Det fungerar inte”
Ett mycket vanligt och mänskligt argument som används för att legitimera att man inte ställer om för klimatets skull är att det är opraktiskt. Att åka tåg istället för att flyga tar för lång tid, är krångligt, är svårt att boka osv. Att åka bil istället för buss kanske kräver ett byte som man tycker är jobbigt, busstationen är för långt borta eller så är busstrafiken opålitlig. Att laga vegetariskt går inte när det finns så dåligt med alternativ i butiken. Ibland beskrivs omständigheterna som tvingande, att det är omöjligt att till exempel låta bli att flyga så länge tågtrafiken inte fungerar bättre. Det ger en slags ”jag har inget val”-argument där man saknar ansvar och egentligen är ett offer för omständigheterna (Wolrath Söderberg & Wormbs, 2021).
Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?
Att exempel från andra som ändrat beteende påverkar upplevelsen av vad som är rimligt och möjligt.Att göra enkäter om vad som praktiskt hindrar människor. Stäm av det mot vilka åtgärder som snabbast och mest minskar växthusgasutsläppen. (Samarbete med psykologiska institutionen)Att skapa kanaler där medborgare kan anmäla sådant som fungerar dåligt ur ett klimatperspektiv och se till att den informationen når berörda myndigheter och aktörer. (Bjuda in företrädare för kommuner och region för att samla in idéer)Att understödja initiativ att lyfta fram eller bekräfta dem som gör klimatsmarta val och särskilt sådana initiativ som har en social dimension. Grannar tenderar till exempel att dra med sig grannar.”Jag är bara en människa”
Det är nästan omöjligt för en enskild medborgare i Sverige att lyckas komma ned till de utsläppsnivåer som egentligen krävs för att vi ska klara klimatavtalen. Dels har enbart den kollektiva välfärdsapparaten så pass mycket utsläpp att den äter upp en betydande del av den individuella utsläppsbudgeten. Dels lever vi i en utsläppshög kultur som är svår att frigöra sig från och vi är beroende av en infrastruktur som gör vissa val svårare än andra. Det kan kännas tröstlöst. Bara genom att födas och andas genererar vi utsläpp. Vi kan inte undvika det. Däremot kan vi förstås påverka hur mycket vi överskrider hållbara nivåer. I kapitlet ”Det är systemet som måste förändras, inte jag” diskuterades just detta.
Spinoza säger också något annat som är värt att tänka på, nämligen att vi inte gläds för att vi överkommer våra lustar, utan att vi överkommer våra lustar för att vi gläds åt att göra det. För Spinoza är det förstås kopplat till glädjen i Gud. Men det går att översätta till glädjen till naturen, glädjen i att klimatet mår bra, glädjen i att verka som en ansvarsfull människa i ett sammanhang eller i att bidra till andra människors eller framtida generationers liv. En hel del forskning bekräftar att sådana drivkrafter är betydelsefulla för benägenheten till en omställning som också håller över tiden
Alla de här perspektiven fokuserar på individen, men något som visat sig i otaliga forskningsstudier som gäller hälsa är att det spelar roll för både benägenheten att övervinna sin viljesvaghet och gå till handling och för hållfastheten i det nya beteendet att man är en del av en grupp eller har någon form av socialt stöd. Mycket tyder på att detsamma gäller klimatrelaterade beteenden
I flygstudien rapporterar en stor del av informanterna ”att de inte kunde se sig själva i ögonen” (eller i flera fall ”se sina barn i ögonen”). De där argumenten som lappade och lagade diskrepansen mellan borde och gjorde dög inte längre, och det blev en smärtsam spricka som manade till handling. Klimatbeteenden hade kommit att inte bara handla om klimatet utan också om vem man är som individ.
Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?
Människor är förmögna till beteendeförändringar om de har tillräcklig krismedvetenhet och upplever sig ha alternativ.Samvetet är en stark drivkraft för att överkomma sin viljesvaghet, särskilt i kombination med socialt stöd.Att övervinna sin viljesvaghet är sannolikt en kompetens man kan träna upp. Man kanske också kan odla viljan och glädjen i att göra det som är bra för klimatet.Om det inte är socialt sanktionerat att följa sina drifter på ett visst sätt är det mindre sannolikt att man gör det.Förslag på åtgärder
Det låter som en mossig idé, men mycket tyder på att utbildningen kan ha en roll i att befordra karaktärsstyrka. Dessutom spelar det troligen roll för människors benägenhet att prioritera hållbarhet om de infostrats i en vardaglig relation till naturen.Våga använda moraliska argumentTid och rum
Nu kryper klimatkrisen allt närmare oss. Sverige har blivit varmare och blötare. Våren kommer 10 dagar tidigare och frosten 25 dagar senare än för 60 år sedan. Sverige värms upp snabbare än många andra länder – dubbelt så fort som den globala uppvärmningen på grund av vår närhet till polen. Klimatzonerna rör sig norrut med en hastighet om 11 meter per dygn norrut varje år. Vattnet stiger i Skåne och många kommuner räknar med att behöva vidta kostsamma åtgärder för skyddsåtgärder mot översvämningar (en tillgänglig översikt över hur klimatförändringarna drabbar Sverige finns i Bjerström, 2020). Tittar man på diskussionerna i sociala medier och i politiska sammanhang tyder mycket på en ökande krisinsikt och en upplevelse av att klimatförändringarna också gäller oss.
Några slutsatser av allt detta är att egen erfarenhet, eller sådan som är delad med andra, tycks vara starkast. Därnäst att hotet går att föreställa sig i en värld som man älskar (eller som är befolkad med dem man älskar). Det spelar roll att medier och samhällsdebatt fångar upp och lyfter fram de klimatförändringar som redan berör oss eller är på gång (Schuldt et al., 2018). Men om det ska leda till beteendeförändringar verkar det också spela det roll hur det presenteras. Är det abstrakt, svårt att se framför sig, eller relatera till, så påverkar det mindre. Vittnesmål och upplevelser i andra hand är ofta starkare än mer allmänna beskrivningar. Det är värt att påpeka att det sålunda finns en slags konflikt mellan det språkbruk som präglat mycket klimatkommunikation, nämligen det vetenskapliga språkidealen som är distanserade och abstrakta, och frånkopplade från situationer som kan erfaras, och den här kommunikationen som verkar betyda något för benägenheten att ställa om.
”Klimatproblemen är komplexa”
Det är därför lätt att ge upp och tänka att det omöjligt att hantera den här typen av problem där det egentligen inte går att göra rätt. Samtidigt måste vi. Forskningen utifrån detta perspektiv fokuserar på att vi måste förstå att klimatkrisen är ett sådant här besvärligt och komplext problem och inte låtsas som något annat, för då hamnar vi antingen i att vi småduttar otillräckligt eller att vi gör stuprörslösningar, det vill säga försöker hantera delar, men missar helheten, med potentiellt farliga följder (Duckett et al., 2016; Hulme, 2009).
Steg ett är alltså att erkänna att det är komplext. Sedan behöver vi klargöra samband fast de kan vara svåra och innehålla osäkerheter, till exempel mellan väderhändelser, pandemier och klimat. Systemtänkande, mångperspektiviskhet, fokus på dilemman bör ställas i fokus. Och när det gäller kommunikation gäller det att klargöra målkonflikterna, tala öppet om dem och på allvar försöka komma överens fast det kanske kräver svåra uppoffringar och väcker känslor.
Skuld och skam
Informanterna i undersökningen lyfter fram sitt samvete. De upplever sig uppenbarligen inte skammade eller pressade socialt, men det är ändå uppenbart att den påträngande moraliska känslan inte uppstått i ett vacuum. Många nämner hur klimatfrågan lyfts i medier, hur det diskuterats på jobbet och i familjen och hur de inspirerats av personer i medier eller i sitt nätverk som följt sitt samvete eller som berättat om härliga tågresor. Det finns alltså en social dimension, det pågår ett socialt samtal med moraliska dimensioner och en normförskjutning som de här informanterna är del av (Wolrath Söderberg & Wormbs, 2019). De här personerna skäms inte, men det behöver de heller inte göra, för de har ju ändrat beteende. Det är däremot möjligt att de skulle göra det om de fortsatt att flyga.
Normförskjutningar verkar också genom de argument vi väljer. De argument som vi använder för att ursäkta oss inför oss själva för våra klimatskadliga val, är sådana argument som vi också föreställer oss är giltiga i vårt kollektiv. Om ett argument blir allmänt dissat bland vännerna på Facebook blir
det oanvändbart även i individens interna överläggning med sig själv. En hypotes är att ju fler sådana undanflyktsmanövrar som blir omöjliga att använda för att rädda sitt samvete, desto plågsammare blir det att fortsätta med sitt klimatskadliga beteende. Och när vi inte längre står ut – då förändrar vi vårt beteende (Dickerson et al., 1992; Thøgersen, 2004).
Som människor har vi ett stort behov av att tillhöra ett sammanhang och ingå i en grupp och på många sätt är det avgörande för vår överlevnad. Skam, och även skuld, skyddar vår sociala identitet och varnar oss från beteenden som skulle kunna hota vår tillhörighet och leda till att vi blev uteslutna (Vanderheiden & Mayer, 2017). Våra beteenden präglas i hög grad av vad som är socialt accepterat och prioriterat. Skam är den negativt laddade beskrivningen av detta. Även om skam kan fungera destruktivt, så fyller det också en funktion i mänskligt liv (Uebel, 2019). Men skammen har också några positiva släktingar som vi brukar kalla inspiration eller förebilder. Den mest påtagliga faktorn för att förutsäga vilka som kommer att skaffa solpaneler är förmodligen att deras grannar gjort det. Man tror att man är originell och kom på det alldeles själv, men lustigt nog har alla andra också börjat brygga kombucha och göra surkål. Utvecklingen sker alltså inte bara genom att vi låter bli att göra på vissa vis, utan genom att vi upptäcker och sprider nya sätt – till exempel berättar vi om våra tågresor för varandra och instagrammar våra veganska middagar. Om människor förändrar sina beteenden och pratar om dem med varandra, om folk till och med börjar förvänta sig beteendeförändringar av varandra, så uppstår nya normer. Normer i sin tur styr hur individer orienterar sitt tänkande. Genom våra val, både sådana som gäller konsumtion och sådana som handlar om omtanke om naturen, visar vi också vem vi är. Upplevelsen av identitet och av tillhörighet, har visat sig mycket betydelsefull för omställning.
Några slutsatser man kan dra är att positivt socialt tryck, stöd, inspiration, förebilder och moraliska samtal har stor betydelse för benägenhet till omställning. Skam och skuld står inte i ett motsatsförhållande utan är förenligt med detta. Att lyfta moraliska perspektiv i omställningsarbete är hur som helst centralt för att åstadkomma nödvändiga normförflyttningar. Skuld kan då hjälpa oss att göra reflekterade val och ta ansvar och skam kan hjälpa oss till samexistens med andra delar av jordens befolkning (Aaltola, 2021). Om man avsiktligt försöker pådyvla någon skam är det kanske inte sannolikt att det leder till ett snabbt förändrat beteende, men även det kan fungera sidledes, på så vis att det påverkar normer. Men om man vill nå någon på ett mer direkt sätt behöver man använda ett mer empatiskt förhållningssätt (Stone & Fernandez, 2008), exempelvis vittnesmål där människor berättar om sin egen kamp mot sina drifter. Genom att dela den mänskliga ofullkomligheten kan man möjliggöra för andra att glänta på förlåten kring sina egna brister. Då kan samvetet få verka utan ansiktshot och slipper göra motstånd.
Uppoffring
Det är också intressant att notera att det som först upplevdes som en smärtsam uppoffring efter en tid bleknar och blir en slags nostalgi som man tänker på med viss glädje (kanske också uppblandat med vemod). Många upptäcker också snart nya sätt att leva och påfallande många berättar om hur man upptäckt nya sätt att leva och vara (hemester, svemester, tågresor i Europa) och nu knappt kan förstå varför det skulle vara så svårt att avstå flygresor (Wolrath Söderberg & Wormbs, 2019). Uppoffringen upplevs alltså som svårare före än efteråt. Samma sak tycks också gälla mindre uppoffringar – så svårt var det inte att ta med en egen kasse till affären.
Studier har dessutom visat att klimatkommunikation som fokuserar på oegennyttiga värden har en mer långsiktigt kraftfull effekt och också leder till en slags överspridningseffekt mellan olika klimatmässiga beteenden, jämfört med mer egennyttigt orienterad kommunikation, med till exempel ekonomiska argument, statusargument eller bekvämlighetsargument (Evans et al., 2013).
Slutsatser man kan dra av allt detta är – prata om uppoffringen, gör det rumsrent att sakna sådant man måste avstå för klimatets skull. Vi medborgare behöver öva beredskapen att omförhandla det vi tagit för givet. Vi behöver lära oss att vi inte kan få allt. Vi kommer att behöva avstå från sådant vi inte vill skiljas ifrån och politiker kommer att behöva fatta jobbiga impopulära beslut. Sätt igång, inget blir bättre av att vänta.
Sådant som underlättar kan vara att betona rättvisedimensionen, peka på handlingsmöjligheter och ge valmöjligheter inom begränsade ramar. För att få med sig folk är det centralt med legitimitet och därför är konsekvens och förebildlighet så viktigt.
Vision för Stiftelsen UpplevBillesholm
Vi vill skapa sammanhang där man kan dela sina funderingar och få socialt stöd för beteendeförändringar.
I rapporten framgår det att delad upplevelse och gemensamt engagemang ökar benägenheten till omställning och framför allt, minskar risken att det klingar av.
Vi vill lyfta fram dem som ställer om så att de kan inspirera andra till beteendeförändringar.
Vi ska vara föregångare – våra handlingar ska överensstämma med budskapet
Forskningsfronten är enig om att omställning är nödvändig. Antingen blir den på naturens villkor där dess verklighet sätter gränserna. Då blir det kaotiskt och smärtsamt för mänskligheten och vi kommer att få anpassa oss vare sig vi vill eller inte. Eller så blir omställningen åtminstone delvis på våra villkor, det vill säga att vi lyckas ordna den på kloka och långsiktigt hållbara vis. Det står inte öppet för oss att välja bort omställning. Sådana argument bygger helt enkelt på myter.
Inlägget Maria Wollrath Söderbergs tips om hur vi kan bidra till beteendeförändring dök först upp på ANDEBARK.
February 7, 2022
Hantera kritik på ett sätt som gör att du utvecklas
(Här hittar du sammanställningen för tredje veckan av Lev Kreativt)
Jag kommer stanna upp i det här kapitlet en vecka extra då vrede och synkronicitet behöver fördjupas även till boken jag skriver på.
Hantera kritik
”Kom ihåg att även om du faktiskt åstadkommit något riktigt dåligt, så kanske det var nödvändigt för att du skulle kunna komma vidare till nästa steg. Konst mognar långsamt och kräver tillväststadier där den mest liknar en ful ankunge. ”
”Konstnären som eftersträvar perfektion i all är de som inte kan uppnå den i något” Eugene Delacroie
Övningar
En av övningarna i boken är att skriva ett brev till kritikern (tänkte göra det som ett blogginlägg istället) där jag försvarar arbetet och erkänner vilka kommentarer som faktist jag blev hjälpt av.
Gör en vänlig handling mot dig själv varje dag. Öva på att vara snäll mot dig själv med små, konkreta gester.
Var uppmärksam på stöd och uppmuntran från oväntat håll. Ta emot oväntade gåvor.
Flera gånger om dagen ska du stanna till ett kort ögonblick och fråga dig hur du har det. Lyssna till svaret.
Tre dåliga vanor (undvika yogan, undvika morgonpromenaden, säga nej till Cykelhandlarens idéer)
Att läsa vad folk skriver om Oväsen i Älvdalen är både underbart och helt fruktansvärt. Detta är en av de uppgifterna jag har tänkt jobba vidare med den här veckan. Bilden är från releasefesten.
Inlägget Hantera kritik på ett sätt som gör att du utvecklas dök först upp på ANDEBARK.
February 6, 2022
Skam
(Du hittar sammanfattningen för vecka 3 med Lev kreativt här)
Skammen är ett kontrollvapen. Att få någon att skämmas är et tförsök att hindra den personen från att uppföra sig på sett sätt som gör oss generade.”
”När folk inte vill veta, blir de arga på den som berättar det för dem.”
”Dålig kritik är en sådan primär skamkälla för många konstnärer. Och det stämmer – många recenssioner är ute efter att få konstnären att skämmas. ’Skäms på dig! Hur vågade du göra så usel konst.’”
”Många konstnärer ger sig på ett arbete, trivs med det … och så, när det närmar sig fullbordan upptäcker de att det plötsligt saknar alla kvaliteter. Det är inte längre mödan värt. Terapeuter ser det här plötsliga ointresset som en vanlig metod som används för att smärta och förtränga sårbarhet.”
”En livstids erfarenheter av den här typen, där behovet av erkännande regelbundet ignoreras, lär ett barn att det är farligt att rikta uppmärksamheten på något.”
”Skammen fortlever, begravd under det spelar ingen roll, och bara väntar på att få klibba sig fast vid våra nya ansträngningar. Blotta försöket att skapa konst framkallar skam.”
”Den kritik som skadar är den som nedvärderar, avfärdar, förlöjligar och fördömer. Den är ofta illvillig, men ganska vag och svår att opponera sig mot.
Skammen efter en sådan krigik kan få en konstnär att bli blockerad eller sluta skicka ut sina verk i världen.”
”Vi kan lära oss att trösta vårt konstnärsbarn när kritiken är orättvis; vi kan lära oss att gå till vänner som tillåter att vi ventilerar vår smärta. Vi kan lära oss att inte förneka och förtränga våra känslor när vi har blivit överkörda. – Konst måste ruvas och kläckas i trygghet… Det gör vi genom att avväpna barndomens skam, skriva ner den och visa den för en pålitlig person som inte dömer – eller framkallar skam.
Vi måste vägra ta till oss det första tvivlet!
Botemedlet mot skam är självkärlek. Så därför är det bra att spara på guldkorn som man tar till när skammen kommer.
(Bilden är från kontoret i Hammenhög. I dessa takbjälkar såg jag mig hänga. Min kropp hade slutat att fungera. Jag hade kört fullständigt slut på mig själv. Jag hade inte klarat att förverkliga min vision fullt ut. Jag skämdes. Värst var det vad andra skulle säga. Där och då tyckte jag att det var bättre för mina nära och kära att jag var död. Det andra alternativet var att jag skulle bli inlåst på en anstalt. Detta är något jag skriver om i Sätta punkt. )
February 5, 2022
Synkronicitet
(Här hittar du samlingsinlägget för vecka 3 med Lev Kreativt)
”Universum kommer att belöna dig för att du tar risker å dess vägnar” Shakti Gawain
”En upptäckt sägs vara en slump som möter ett förberett sinne” Albert Szent-Gyorgyi
När jag läser Julia Camerons text om synkronicitet kommer jag att tänka på nordisk mytologi där vi får en skyddsdis när vi föds. Om vi tänker oss att hon står i direktförbindelse med Nornorna som sitter och väver in alla våra trådar blir det vad Julia Cameron skriver om fast anpassat efter nordisk mytologi.
Några citat även om detta.
”Om vi faktiskt har att handskas med en kraft bortom oss själva som är inblandad i våra liv, då måste vi kanske agera utifrån de drömmar som tidigare framstod som orimliga.”
”Livet blir vad vi gör det till. Det spelar ingenroll om vi föreställer oss något slags inre, god kraft eller en yttre Gud. Det som spelar roll är om vi förlitar oss på den kraften. ’Ty var och en som beder, han får; och den som söker han finner; och frö den som klappar skall vara upplåtet…’ De orden hör till de obehagligaste som tillskrivits Jesus. De antyder möjligheten att använda en vetenskaplig metod: be (experimenera) och se vad som händer (skriv upp resultatet.)”
”Är det så konstigt att vi avfärdar bönhörelsen? Vi kallar den sammanträffande. Vi kallar den tur. Vi kallar den vid allat utom sitt rätta namn: Guds hand, eller det goda som aktiveras av vår egenhand när vi handlar för att förverkliga våra äkta drömmar, när vi tar ställning för vår egen skull.
Denna text får mig att tänka på skrivandet. Under många år drömde jag om att ägna mig åt att skriva. 1999 gick jag programmet Våga Växa för Ulla Sturesson och blev överraskad när ”Skriva en bok” hamnade på listan över saker jag ville göra. Där och då fick jag tag på min barndomsdröm som varit bortglömd. 2002 blev jag första gången sjukskriven för utmattningsdepression. Skrivande var vägen ur depressionen och jag gick min första skrivkurs på nätet, började skriva krönikor om juridik. 2010 blev jag ambassadör för kvinnors företagande och där fanns en blogg som jag började skriva på. Det ena gav det andra och jag startade en egen blogg. När jag i efterhand tittar på mitt liv så ser jag att trots att jag var framgångsrik som advokat hela tiden längtade efter att få skriva mer. Kanske var det därför allt gick som det gick, fast jag inte såg det då.
Synkronicitet = en lycklig kombination av händelser enligt CG Jung
”Genom att följa sin egen vägledare kom han att uppleva och beskriva ett fenomen som en del av oss helst ignorerar: möjligheten att universum är intelligent och påverbart, att det agerar och reagerar i vårt intresse.”
När jag läste stannade jag upp och funderade över den nordiska mytologin. Som jag har förstått det offrade man till moder jord både som tack men också för att få tillbaka något. Ett offer som när vi slänger ett mynt i önskebrunnen. Dessa tankar om synkronicitet är således applicerbara på Nordens ursprungreligion.
Julia Camerons tumregel är att aldrig fråga sig om man kan göra något utan istället säga att man håller på att göra det.
Universum hjälper gärna till ”med goda planer, i synnerhet om det är festliga och vidlyftiga. Jag har sällan kläckt en riktigt bra plan utan att sedan få möjlighet att förverkliga den. Tänk på att vad måste komma före hur. Tänk först ut vad du skulle göra. Frågan om hur löser sig ofta av sig själv.”
Just det här tänkandet tillämpade jag 1999 när jag börja tänja mina gränser. Gång på gång bevisade jag att jag kunde göra det omöjliga möjligt. Nåja, kanske inte så klokt agerande – men det funkade (förutom att jag brände ut mig själv rejält).
”Kom ihåg att krativiteten är en grupperfarenhet, och gruppens ålder kommer att inviga de begåvade ungdomarna som kommer i deras väg. Det kanske låter som önsketänkande, men det är det inte. Ibland kan en äldre konstnär till och med sträcka ut en hjälpande hand mot sin egen vilja. ”
Följande citat är hämtat från Goethe:
”I det ögonblick man slutgiltigt bestämmer sig försätter sig också Försynen i rörelse. Allt möjligt inträffar till ens hjälp som annars inte hade inträffat. En ström av tilldragelser springer fram ur bslutet och frambringar allsköns gynnsamma händelser och möten och materiellt bistånd som ingen hade trott skulle komma i hans väg.
Påbörja vadhelst du tror eller är övertygad om att du kan göra.
Handling rymmer magi, behag och kraft.”
(Bilden är från när vi beslutade oss för att bilda Insamlingsstiftelsen Magdala. Att dessa människor hamnat i mitt liv är så mycket synkronicitet)
Inlägget Synkronicitet dök först upp på ANDEBARK.
February 4, 2022
Tre systerstiftelser
Som jag skrev i förra inlägget har jag under hösten initierat tre insamlingsstiftelser som alla förhoppningsvis ska bli lite av ”krockkuddar” i min tillvaro.
Bild: Mette Bohlin ”En droppe lösgör sig från molnet, landar mjukt på ett blad. Det kommer fler droppar och till slut tömmer bladet sig mot marken. Där samlas fler droppar och blir till en rännil som letar sig iväg mot det okända. På sin väg blir dropparna fler och fler och bildar åar, bäckar och floder. Vissa mäktiga och kraftfulla, andra lugna och stillsamma. En dag förenas dropparna i det stora havet där de blir en enda enhet som omsluter hela vår värld.”
– Ann-Lie Brattås-Fejne
Insamlingsstiftelsen Magdala
I februari 2022 kom jag i kontakt med Ann-Lie Brattås Fejne som är en av de tre som startade nätverket Magdala. Under våren visade jag en bild som jag ritat efter ett yogapass för Ann-Lie och Mette Bohlin. I bilden hade jag ritat tre blommor som skulle stötta nya verksamheter. När verksamheterna gav vinst skulle sedan kapitalet tillbaka till stiftelserna. På så sätt skulle vi få ett nytt entreprenörskap som byggde på tillit istället för girighet.
Dessa tre blommor på skissen var de tre stiftelserna.
Först ut var Insamlingsstiftelsen Magdala.
Målgrupp
En av frågorna som dyker upp när vi i framtiden ska göra projektansöknignar är detta med målgrupp. Här har jag använt Beteendetrappan i senaste Svanenbarometern för att klargöra vad som skiljer Magdala och de andra stiftelsernas målgrupper.
Beteendetrappan har sju steg. Magdalas målgrupp befinner sig redan på steg 5 (jag väger alltid in klimat och miljöaspekter när jag fattar beslut) till steg 7 (jag prioriterar det klimat- och miljövänliga valet på alla områden, även när det är mer obekvämt och kostar mer).
Syfte
Magdala kommer driva projekt som handlar om engagemang och samverkan.
Du kan läsa mer om Stiftelsen Magdala här.
Hur blir Magdala min krockkudde?
När jag 2018 drabbades av klimatångest kände jag mig maktlös. Räddningen blev när jag fann Greta Thunbergs klimatstrejk och hängde på. Den gemenskap jag kände de gångerna jag deltog i Stockholm är svårslaget. Här kände jag hopp om att vi tillsammans kan förändra. Detta hopp ville jag bidra till att fler skulle få känna. Sommaren 2019 gjorde jag ett försök att arrangera Söderåsdagen på detta tema men gensvaret från kommun och företagarna i området var en besvikelse. Några eldsjälar kom jag i kontakt med och dem tar jag med mig in i nästa stiftelse.
Magdala erbjuder den samhörighet som jag hade behövt 2018!
Bild från Norra Albert oktober 2018Insamlingsstiftelsen UpplevBillesholm
I september 2018 förvärvade Sven Jönssons cykelaffär AB ett 40 ha stort område som en klimatkompensation (Cykelhandlaren är snäll han … visst låter det helt tokigt … men jag var bara tvungen att på något sätt visa att jag kunde göra skillnad … handlade så klart även om att bevisa för mina vita blodkroppar om att jag behövde leva. Detta har jag skrivit om i texten Nya fåror som finns i antologin Skiftet)
Nåja, cykelaffären köpte alltså ett dagbrott. Sommaren 2019 finansierade cykelaffären Söderåsdagen. 2020 stöttade vi familjen Karlssons utveckling av Norra Albert till ett MTB-område med egen klubb. 2021 var cykelaffären en av finansiärerna bakom sidan www.upplevbillesholm.se. Vi arrangerade även Littera-turen, biologiska mångfaldens dag och hållbarhetsdagen. Tre evenemang som alla har hållbarhet som tema.
Idag fick jag besked om att Länsstyrelsen den 21 januari 2022 registrerade Insamlingsstiftelsen UpplevBillesholm!!! Nu är vi på gång!
Hur kan den här stiftelsen fungera som krockkudde?
Att förvärva Norra Albert är den svåraste fastighetsaffär jag någonsin hanterat med många osäkerhetsfaktorer som miljöfarlig verksamhet etc. För framtiden kommer Lars Salomon bygga en struktur där man kan beräkna hur mycket koldioxidutsläpp som ”samlas in” om en skog räddas. Det är vår förhoppning att företag skall välja att klimatkompensera genom Insamlingsstiftelsen Upplev Billesholm så att vi kan rädda fler områden för biologisk mångfald. Men det är inte jag som ska göra detta – utan Lars Salomon. Och i projektet ska även han avlönas för att kunna genomföra arbetet.
Den andra delen är event – det som jag fixat sedan jag ordnade den första cykeldagen i Billesholm tillsammans med Cykelfrämjandet, Friluftsfrämjandet och Naturskyddsföreningen.
I Insamlingsstiftelsen UpplevBillesholm är Patricio Silva projektledare. Han har fått mycket tydliga instruktioner om att hjälpa mig sätta gränser för mitt engagemang. Till honom mailar jag alla idéer som ploppar upp och han strukturerar vilka som vi drar vidare. När jag har mailat FÅR jag inte göra mer. Och jag är inte behörig att ta några initiativ utan att rådgöra med Patricio.
Jag har en stark drivkraft – därför behövs denna tydlighet.
Och eftersom det är Patricio som bestämmer skriver jag inte mer än så – men jag kan redan nu tipsa dig om att reservera den 7-21 maj. Inom kort kommer Patricio gå ut med mer info.
Här kan du läsa mer om Upplev Billesholm
Målgrupp
I Svanenbarometerns beteendetrappa har Insamlingsstiftelsen Billesholm fokus på dem som befinner sig på steg tre (jag utför vissa klimat och miljövänliga handlingar), fyra och fem (jag väger alltid in klimat och miljöaspekter när jag fattar beslut).
Enligt Svanenbarometern befann sig 74% av dem som svarade på enkäten på dessa steg.
Enligt barometern är det bara 4 % som befinner sig på barometerns två första trappsteg (Jag tar inte hänsyn till miljö och klimat när jag fattar beslut i min vardag).
Genom event som lockar och väcker nyfikenhet vill vi få målgruppen att ta nästa steg i beteendetrappan och kanske hitta vägen in i Magdala på sikt.
Insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier
Idag fick jag förslag till urkund för den här stiftelsen. Den är en fortsättning på det nätverk som jag haft runt mig när jag dragit igång de digitala bokmässorna, författarsamtal, Littera-turen och en massa annat.
Men nu tänker jag att detta ska formaliseras.
Stiftelsens syfte är att lyfta fram de skrivna och oskrivna kvinnohistorierna från dåtid till nutid. Detta kan ske genom skrivkurser, författarsamtal, föredrag etc. Allt kommer vara möjligt – det handlar bara om vem som orkar driva projekten och söka projektmedel.
Vi planerar att ordna en fysisk mässa i Skåne den 15 oktober 2022. Förhoppningsvis kommer sedan denna mässa flytta runt i Sverige (där jag så klart hoppas att den arrangeras i Dalarna 2023).
Jag kommer driva på att mässan genomförs i Skåne. Därefter kommer jag ägna mig åt kvinnohistoriers filmfond. Som du kanske anat håller Oväsen i Älvdalen bli till film – du kan prenumerera på nyhetsbrevet här.
Du kan läsa mer om min vision för filmen här
I maj 2014 väckte Marit Matsdotters historia mitt engagemang. Skrivandet av boken handlade om att bidra till de häxanklagades upprättelse. Nu har jag tagit det ett steg längre – minnesdagen den 19 maj är för häxprocessernas offer. Dvs även barn och ättlingar. Genom Johanna Willmarks familjeberättelse – Dödsblommeört – ser man hur traumat satt spår även i efterkommande generationer.
Det är min förhoppning att fler, liksom jag, vill bidra till att filmen blir verklighet. Ett sätt är att skänka pengar till filmfonden. För inkomna medel kommer Insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier köpa andelar i filmen. Så klart hoppas jag att filmen även blir en ekonomisk framgång. Då skulle insamlingsstiftelsen få ta del av denna avkastning.
I hela filmprojektet har jag varit tydlig med min personlighet, att jag är extremt drivande och även kan köra över omgivningen i pressade situationer. Min roll i filmprojektet kommer därför anpassas efter min personlighet.
Och det där med att skriva böcker …
Att nå ut med en bok är oerhört svårt. Därför är min bedömning att det är bättre att satsa fullt ut på filmprojektet och stiftelserna under 2022 med målsättning att skriva klart Vrede och Tumult så att de kan släppas i samband med filmpremiären. När den äger rum vet vi inte.
Bilden är från den 20 november 2021 när vi träffade Joacim Sager på match more som hjälpt mig med alla tre stiftelserna.
Mitten: Åsa Liljenroth, stiftare till Insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier. Hennes föräldrar diskuterade att starta en stiftelse, men det genomfördes aldrig. Nu förverkligar Åsa deras vision.
Bredvid Åsa Liljenroth; Mette Bohlin och Ann-Lie Brattås Fejne som utgör styrelsen för Insamlingsstiftelsen Magdala
I ytterkanterna Elna-Katrin Håkansson (vänster) som jag träffade 1975 när jag började i förskolan i Hammenhög. Hon var med när jag i augusti började se de tre stiftelserna klarare även om jag då inte förstod vad de innebar. Åse Jolin Mellgård, läkare och den som berättade för mig att jag i Enneagrammet är en sjua (något som gett mig ytterligare pusselbitar i att förstå mig själv).
Inlägget Tre systerstiftelser dök först upp på ANDEBARK.
Grundprinciperna i Lev Kreativt
Nu har jag dagligen läst ovanstående lista två gånger om dagen i snart tre veckor. Det är bara mening nummer nio jag har problem med. Flera gånger i livet har jag känt som om jag håller på att bli tokig. Som att jag totalt tappar greppet. Kanske är det mina föräldrar som uttryckt sig något om det där att jag inte skulle vara riktigt frisk. Men det har satt sig långt inuti mig.
Jag har lätt för att ge mig hän – både åt ilska, kreativitet och njutning.
Sedan 2014 har jag gett kreativiteten stort utrymme. Det var en av många strategier för att jag skulle få tillbaka livsgnistan efter självmordsplanerna.
Samtidigt är det läskigt.
Jag är rädd – oerhört rädd. För jag märker att även min omgivning är rädd.
Vid tre tillfällen har jag bett läkarvetenskapen utreda mig. Är jag bipolär? Har jag ADHD? Alla gångerna har jag fått samma svar – nej, du är inte bipolär/har inte ADHD. Det är din personlighet som du måste lära dig leva med.
Kreativiteten i kombination med ett extremt driv. (Vid två olika tillfällen har jag gjort IPU-test. Båda gångerna har de kommit fram till att jag är 100% röd. Ingen av dem som genomförde testet hade någonsin träffat en person som var så röd.) Min drivkraft är så stark att jag är farlig för mig själv – ja, även för omgivningen som jag kör över när jag sätter på skygglapparna.
Allra värst blir det när jag både släpper på kreativiteten och måste ha skygglappar för att nå ett mål. Då är jag direkt odräglig. Jag går in i karaktärerna, känner deras känslor. När jag samtidigt har monterat ner alla skyddsmurar för att ”tanka ur” texterna kan vad som helst hända (tyvärr inte till det positiva när jag som nu skriver Vrede i Älvdalen).
Sedan 2014 har jag jobbat intensivt med att bygga upp ”krockkuddar” i min tillvaro. För tyvärr är det så att hur mycket jag än intalar mig att nu ska jag ha lärt mig av tidigare misstag så är alla förmaningar bortglömda när hänförelsen drar iväg med mig. Jag är lite av dr Jekyll Hyde.
Nu hoppas jag genom stiftelserna ha hittat ett nytt sätt att hantera detta. Mer om det i nästa inlägg.
Inlägget Grundprinciperna i Lev Kreativt dök först upp på ANDEBARK.
Vrede
(Detta avsnitt ingår i tredje veckans arbetsuppgifter – du hittar sammanfattningen här).
I boken Vrede i Älvdalen utforskar jag bland annat Vrede. Under min uppväxt fick jag alltid höra att man inte får bli arg. Det gjorde mig ännu argare eftersom jag har ett hetsigt temperament. Mina barns far föredrog tigandet istället för att rensa luften vilket ytterligare förstärkte känslan av skam när jag blir heligt förbannad.
Cykelhandlarens syn på Vrede passar mig bättre. Hos oss kan diskussionerna gå höga, men vi säger alltid vad vi tycker. För mig är det befriande. Därför blev jag så glad när jag läste de här orden.
”Vreden är en karta. Vreden visar oss var våra gränser går. Vreden visar oss vart vi vill gå. Den berättar var vi har varit och talar om när vi inte har tyckt om det. Vreden pekar ut vägen, den pekar inte bara finger.”
”Vreden är till för att avlyssnas. Vreden är en röst, ett rop, en bön, ett krav. Vreden ska respekteras.”
”Vi ska använda vreden som bränsle för att göra det vi behöver för att komma i den riktning vreden pekar ut. Med lite eftertanke kan vi för det mesta översätta det meddelande vreden förmedlar till oss.”
”Vreden berättar att det gamla livet håller på att dö. Den berättar att vi håller på att födas igen, och det gör ont att födas igen. Smärtan gör oss arga.”
”Vreden är den eldstorm som förebådar det gamla livets död. Vreden är samtidigt bränslet som driver oss in i det nya. Vreden är ett verktyg, inte en herre. Vreden ska man dra kraft ur och använda. En väl använd vrede är användbar.”
Vreden är inte en handling, utan en inbjudan till handling.”
(Bilden är från yogaretreaten på Sju sjöar i juni när jag skrev avslutet på Vrede i Älvdalen.)
February 3, 2022
Lev kreativt – vecka 3
(Här hittar du det första inlägget om Lev Kreativ t)
I helgen gjorde jag utrymme för skrivandet. Tanken var att jag skulle gå ur skrivbubblan söndag kväll, men kastades inte ut i verkligheten förrän på tisdagen. Vissa av de partier jag då skrivit känns som mästerverk – men när jag tittade på helheten såg jag att det inte var den bok jag egentligen ville skriva. Kristina Gyllenstierna, som är en väldigt drivande person, hade helt enkelt tagit över berättelsen. Lyfja hade nästan helt försvunnit.
Jag blev helt knäckt! Skulle Vrede någonsin bli färdig?
Efter att ha tittat igenom det jag skrivit gjorde jag upp en ny plan för Lyfja, men kände mig fortfarande nedstämd. Så satte jag mig i morse för att läsa i Lev Kreativt och dagens kapitel var EXAKT de bitar jag jag behöver utveckla Vrede.
Vrede
Synkronicitet
Skam
Hantera kritik och Tillväxt
Jag bestämde mig för att tro på synkroniciteten och det gjorde hela skillnaden. När jag fick något meddelande testade jag att ringa upp den personen direkt. Och i detta hände helt magiska saker – hela dagen.
Ett tråkigare beslut var att skjuta fram utgivningen av boken. Det kändes väldigt tråkigt eftersom jag redan börjat tänka på releaseresan. Men jag hade inte mer än skickat iväg mailet till förlaget förrän jag helt oväntat fick ett mail från Mora kommun om jag kunde komma och hålla ett föredrag hos dem den 24/8! Föredraget i samband med mitt förra boksläpp blev ju inställt.
Jag såg det som synkronicitet då det stämmer väldigt bra med en annan tidplan som du kan få veta mer om genom det här nyhetsbrevet. https://www.tulpacreatives.com/ovasen-newsletter
Inlägget Lev kreativt – vecka 3 dök först upp på ANDEBARK.
February 1, 2022
Februari – månaden då det vänder
I februari 2002 blev jag sjukskriven för första gången i mitt liv. En utmattningsdepression. Antagligen fick den inte läka ut ordentligt – jag hade för bråttom. 2012 var det dags igen – fast den här gången kämpade jag på till det fullständiga sammanbrottet den 13 februari 2014 när jag var nära att ta mitt eget liv.
Det ledde till en nystart.
I år är det åtta år sedan och jag börjar kunna se det nya som såddes vid varje sammanbrott.
När saker händer kan vi inte förstå vad de innebär i det långa perspektivet.
Bilden är från den 7 februari 2021 som var mitt första möte med Mette Bohlin. Den 4 februari hade Ann-Lie Brattås Fejne guidat mig på Kullen utifrån att vi skulle göra tidsresor där.
På den här bilden använder Mette för första gången sin nyinköpta trumma om jag minns rätt. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig hur viktiga Mette och Ann-Lie skulle bli i mitt liv. Tillsammans med dem har bidragit till Insamlingsstiftelsen Magdala.
I fredags gav jag mig in i skrivbubblan. De texter som kom ut var fantastiska, men den 1 februari på kvällen insåg jag att det var fel texter, att Lyfja inte fanns där.
Denna insikt vara som att rasa ner i ett svart hål. Boken var skriven, antalet tecken fanns där – men inte det viktigaste Lyfja! Boken om Kristina Gyllenstierna ska inte ges ut nu. Den ska vänta tills jag lärt mig att skriva en spännande historia. Bokserien Eldarna är något annat. Det är inte en spännande historia – det är berättelserna om Kvinnor!
Modfäld slog jag upp boken Lev Kreativt efter att ha skrivit mina morgonsidor. Döm om min förvåning när jag insåg att i just det här kapitlet fanns det som Vrede i Älvdalen ska handla om.
Nu överlämnar jag tidsplaneringen åt andra. Försöker lyssna in universum istället för att driva på. Detta är vad jag behöver lära mig för att kunna skriva Lyfjas historia.
Det är inte en berättelse som kan läsas in – för det spelar ingen roll hur mycket jag letar. Förra årets research var grundlig, men den innehöll inte Lyfja. Den enda kvinna som fanns var Kristina Gyllenstierna, och därför kom det att handla om henne istället. Lyfja finns i trädens viskningar, i fjärilens fladder. Först när jag lärt mig lyssna kommer texten att kunna skrivas.
MEN – det blir ändå någon form av resa till Älvdalen i slutet av augusti. När jag väl bestämt mig och skrivit ner mina tankar kring boken fick jag mail från Mora. Föredraget som ställdes in i mars 2020 kommer genomföras den 24 augusti!
Det där med synkronicitet är något jag ska fördjupa mig i när jag för tredje gången ger mig på att skriva berättelsen om Lyfja.
På Nätverket Magdalas sida kan du läsa mer om stiftelsen
Varför är kvinnokroppen helig?
Att göra
Beskära fruktträd och spara ympkvistar.
Förodla grönsaker
Inspiration
På instagramkontot andebark_odlar delar jag med mig av bilder och tankar kring trädgården
Här hittar du bilder från januariträdgården blandade med sommarbilder.
Annika Christensen
På Annikas instagramkonto hittar du massor av inspiration om att grodda.
Du hittar filmklipp under ”Gott med …” om du klickar här.
Malin Lindgren Sundström
Förutom en massa bra ta tillvara tips brukar Malin inspirera till att komma igång med att så. Detta är något jag slarvat med de senaste åren – men i år när jag mest ska stanna hemma tänkte jag ge mig på det. Här kan du läsa mer.
Inlägget Februari – månaden då det vänder dök först upp på ANDEBARK.
January 31, 2022
Januari
Den ??? fick vi månadens första regn – ?? millimeter.
Maten
SkrivandeSociala medierMånadens bästaMånadens sämstaLärdomMål för februariLångsiktiga målTacksamhet
