Annika Andebark's Blog, page 26

Familjen Ikonnykova

Igår fyllde vi äntligen i formulären på Migrationsverkets hemsida. Natalia var oändligt tacksam att hon hamnade hos en fd advokat och Notarius publicus. För den som inte är van vid myndighetskontakter kan frågorna upplevas som krångliga.

För Natalias del var det förenat med ett stort motstånd att fylla i handlingarna. Hon har semester från sin tjänst som ekonom på kommunförvaltningen i Nikopol till slutet av maj. Vad som händer efter det vet hon inte. I det längsta ville hon se tiden i Sverige som en semesterresa, en resa som var tidsbegränsad så att hon kunde återvända till Ukraina i slutet av maj för att fortsätta jobba.

Men för varje dag som går inser vi att det kommer dröja innan livet återgår i sitt vardagslunk i Ukraina.

Vi gör det bästa av tiden.

Försöker skapa ett vardagsliv.

Döttrarna, Kseniia 17 år och Olha 15 år har distansundervisning dagligen kl 8-14. Därefter målar Kseniia, hon är en stor talang som undervisade i målning hemma i Nikopol och redan då sålde tavlor. Nu jobbar hon med en utställning som har vernissage den 7 maj i Billesholms Folkets park. Därefter kommer konsten ställas ut på olika platser. Just nu diskuterar vi med Belinda Wigerfelt, Biblioteket i Billesholm och Stenestads park.

Olha tar sin tillflykt till köket. Den första veckan bjöd hon oss på ukrainska specialiteter, men sedan hon fått min ”Sju sorters kakor” lär hon känna Sverige genom recepten. Nästa steg är att ta fram kakor för caféet den 7 maj.

I Ukraina undervisade Olha barn i ”Flying yoga”. Via min yogalärare Merethe fick jag veta att det i Sverige kallas Aerial yoga och erbjuds av Patricia Bohlén. I väntan på att hon kan återuppta yogan får hon testa att cykla MTB med Albertinorna på torsdag.

Olha vill absolut inte vara med på bild. Hellre står hon bakom kameran än framför. Jag la märke till att hon gärna fotograferade sin syster Kseniia och när de drömde om sin framtid fanns det med en iPhone hos Olha. Det visade sig att hon hade ett youtubekonto.

Dessa tre urstarka kvinnor imponerar och jag bestämde mig för att köpa en ny iPhone med bästa kameran så att Olha kunde använda min för att göra youtubefilmer. Vi får se vad det blir för kanal.

Children’s dreams

Natalias största oro den första kvällen var att hon inte skulle få ihop pengar till döttrarnas utbildning. Redan dagen efter vaknade jag med idéen att starta en insamling där Kseniia blir den första stipendiaten så att hon kan gå en treårig konstutbildning i Polen. Den kostar 145 EUR i månaden.

Jag berättade för Natalia om mina tankar och bad henne komma på ett namn. Samma kväll återkom hon med Ukrainian Children’s Dreams. Efterhand som vi använde orden kändes det för långt och vi kortade ner det till Children dreams. Sista ordet är inte sagt än.

Namnet gav mig en idé och via min svåger fick jag tips om Drewex, en butik med stort sortiment av konstnärsmaterial.

På torsdagen skulle jag lära tjejerna åka tåg i Sverige och vi började med att åka från Billesholm till Malmö Centralstation och promenerade sedan till Drewex. Här fick Kseniia fotografera det material hon drömde om och göra ett collage.

På lördagen gjorde vi must av äpplen och bjöd på cykelaffärens kunder mellan kl 13-15. Invid ställde vi upp en skylt med swishnummer.

Vi fick in 500 kr via swish och 600 kr i kontanter. Nästa tar tjejerna tåget till Malmö utan mig och köper konstnärsmaterial till Kseniia.

Att fokusera på drömmarna blir ett sätt att hantera det kaos vi befinner oss i. Och drömma är jag bra på. Vi låtsas att Kseniia redan är en världsberömd konstnär. För att nå det målet behöver hon lära sig engelska. Det är nästa projekt.

Jag är övertygad om att Natalia kommer vara med och bygga upp Ukraina. Därför bygger vi upp hennes kontaktnät i Sverige som kommer bli värdefullt i framtiden. Hon har även fått en skrivbok och från den 7 april kommer vi dagligen flödesskriva. Efter den 22 maj ska vi gå igenom materialet och ta ut en text som kommer publiceras i en antologi med release den 15 oktober. Detta blir början till Natalias författarskap. I min värld blir hon en världsberömd författare genom att berätta hur hon byggde Children dreams och tankens kraft.

Natalias och Kseniias framgångar blir möjliga tack vare Olhas kanaler i sociala media.

I Olhas blick ser jag en pigg ekorre. Hon är full av skratt och humor, något som jag tror hon kan få fram i sociala media. Kseniia har färdigställt tre tavlor, nu ser jag med spänning fram emot vad som kommer ur Olhas skapande.

Läs mer

Children dreams

Majdagarna den 7-22 maj

Inlägget Familjen Ikonnykova dök först upp på ANDEBARK.

Skyddad: Bokslut över projektet UpplevBillesholm 2018-2022

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenordet nedan:

Lösenord:

Skicka

Inlägget Skyddad: Bokslut över projektet UpplevBillesholm 2018-2022 dök först upp på ANDEBARK.

”Du befinner dig i väntrummet”

Orden är Lillemor Groths och hon skrev dem på sidan Konsten att tina en frusen själ.

I antologin Skiftet ger Lillemor Groth oss en reseguide till en ny tidsålder. I går gav hennes ord mig all den tröst jag behövde. Därför väljer jag att dela några av hennes citat här så jag kan gå tillbaka till dem.

När jag scrollar i flödet ser jag att vi är många som är i väntrummet just nu, många som gör förändringar.

Nymåne, fredagen den 1 april kl 08.24

”Välkommen till en spännande nymåne-vecka! På fredag den 1 april kl. 08:24 möts Solen och månen i Väduren på 11 grader. Numerologiskt är talet 11 som en dörr du kliver igenom, in i en ny värld.”

Ur Konsten att tina en frusen själ på FB

2002 blev jag sjukskriven för första gången i mitt liv. I samband med detta kom jag i kontakt med boken Månologi och upptäckte att Månen påverkade mina känslor. Under flera år planerade jag mitt liv utifrån månen. Från nymånen till fullmånen ägnade jag mig åt utåtriktad verksamhet. Marknadsföring, föredrag, tog in nya ärenden. Från fullmånen till nästa nymåne ägnade jag mig åt att fullfölja. Jag lärde mig att svartmånen tömde mig på energi. Att just innan det vände var det som värst. Då kom tårarna utan att jag visste varför.

Sedan gick åren.

Det fanns inte tid att leva efter månen och jag glömde bort det.

Sedan i måndags har jag mått skit. Saker som jag annars kan skaka av mig har gått rakt in. Jag ser ju själv hur dumt det är, ändå lyckas jag inte hantera känslorna på ett adekvat sätt.

Tack Lillemor Groth för att du fick mig att minnas tiden när jag levde efter månen.

Använd dina sår för att hjälpa världen

”Solen och månen har även den sårade helaren Chiron och Merkurius (ditt uttryck här på jorden) med sig. De sår som du har arbetat med i livet, kan du också hjälpa världen med. Du har troligen även din natala Eris i din födelsekarta i närheten av den här nymånen. Eris är underjordens gudinna Erishkigal som hjälper Venus/Inanna att gå igenom mörkrets prövningar – en slags renande skärseld – för att till slut föda fram en ny identitet.”

Ur Konsten att tina en frusen själ på FB

Om vi antar att universum/skaparen hjälper oss få syn på våra sår för att vi ska kunna läka dem. Vad har jag då fått lära denna vecka?

I vissa sammanhang är jag för drivande. Människor mår dåligt av min röda energi. Jag behöver vara mer försiktig med hur jag använder orden och skiljetecken. Ett utropstecken kan tolkas som ett hot. Jag uppfattas som opålitlig. En mer högfrekvent version av dig själv

”En lättare, gladare och mer högfrekvent version av dig själv. Ditt nya jag där du lever mer i ditt hjärta, än i dina tankar.

Den här veckan är det precis det du gör. Inför en nymåne är månen inte längre synlig, den blir en mörkermåne. Precis på samma sätt som när naturen blir helt stilla innan ett åskväder bryter ut, blir energierna på himlavalvet intensiva och laddade.

Avvaktande.

Som att du befinner dig i väntrummet. Innan det plötsligt bryter loss och då med full kraft. Just nu befinner du dig i ett sådant väntrum. Som om du sitter i gaten och väntar på att få gå på flygplanet.”

Ur konsten att tina en frusen själ på FB

I går visade jag Natalia Reseguiden i antologin Skiftet. Vi lever verkligen i en magisk tid.

”När det var dags för dig att födas in i den här världen var du själv med och la planen. Och du valde att födas just nu, i den här spännande tiden. Mitt i skiftet mellan två dimensioner och två tidsåldrar. Du bestämde också vad du ville lära dig och vilka resurser och begåvningar du ville ha med dig.”

Ur antologin Skiftet

Inlägget ”Du befinner dig i väntrummet” dök först upp på ANDEBARK.

När det blir för mycket …

Medan vi går ner till affären i Billesholm talar vi om tacksamhet, Natalia och jag.

Bakom oss går hennes döttrar, tjattrande och skrattande. Solen skiner och vi hittar vitsippor längs vägen. De har vitsippor även i Ukraina.

Vi talar om hat. Om det går att vända det till tacksamhet. Att utan kriget hade Natalia och jag aldrig träffats, Natalia hade aldrig kommit till Sverige. Men det går inte.

Vi talar om hur ett sätt att vinna detta krig är att kunna känna glädje, att njuta av det som är här och nu. Kanske kan de se detta som en resa där de får lära något alldeles nytt som de inte hade fått gjort annars. Vi vänder och vrider på det som händer. Men kommer tillbaka till detta ofattbara, grymheten.

Ord om att man behöver kasta ut det gamla för att kunna bygga upp något nytt blir också fel. Vi lever mitt i ett krig, för även om det är i Ukraina det bombas är vi en del av kriget. Vi kan vara soldater även i Sverige. Vi kan slåss med ord och kärlek.

”I must be strong”, säger Natalia gång på gång. Som ett mantra upprepar hon orden.

Jag vill också vara stark. För henne. För hennes döttrar.

Och jag är så djävla förbannad på den Onde i Kreml.

Tänker på Zelinsky – denna modiga man som i grunden förändrat Ukraina. Fram till att han valdes till president var Ukrainas ledare nära allierade med Ryssland och jag börjar förstå den ryske cyklisten som jag tidigare var i kontakt med.

Han upprepade att kriget var USAs fel, att det var Zelinskys fel. Allt beror ju på ur vilken synvinkel man ser det. Med de gamla ledarna skulle det inte ha blivit ett krig, för de lydde Putin. Men det gör inte Zelinsky, han rensar upp bland korruption – vägrar gå i någon annans ledband. Han förändrar.

Är det värt det?

Vilket pris är vi beredda att betala för friheten?

Vad får vi för värld om vi inte står upp nu?

Det är ett krig mellan den gamla världen och den nya där triangeln blir en symbol för det gamla och cirkeln för det nya – eller nygamla.

För det är som om allt flyter samman och jag är rädd att jag håller på att bli tokig. Det är som om jag fullständigt tappat greppet – att jag flyger, hinner inte tänka. Engelska och svenska flyter ihop. Jag talar engelska med min omgivning och jag tänker stundtals på engelska. Och jag vet att min psykiska hälsa vacklar.

Samma beteende som en spelberoende eller alkoholist. När jag väl tappat taget blir det bara mer och mer. Jag startar nya projekt, drar in mer människor. Min omgivning varnar mig, men jag kan inte stoppa.

Natalia har blivit som en mor, säger till på skarpen – nu äter vi UTAN dator, utan mobil. Jag har bett henne göra det.

Patricio försökte förklara för mig i lördags, jag ser att han är bekymrad.

Cykelhandlaren hade ett allvarligt samtal med mig i lördags, ändå fortsätter jag. I går satt jag gråtande i hans famn.

”Du hör ju inte vad jag säger, det händer att jag upprepar saker tre fyra gånger innan du lyssnar. Ser du inte vad du gör? Du raserar allt omkring dig.”

Jo, jag ser vad jag gör, men jag kan inte stoppa. Jag är tillbaka i gamla destruktiva hjulspår och det började långt innan Natalia kom. Kanske var det dumt att starta dessa stiftelser – både mina mor och min son har varnat mig.

Varför kan jag inte nöja mig?

Jag vet inte … eller jo, jag anar … och jag bestämmer mig för att vara öppen med det.

Här och nu.

Jag är rädd att skriva om detta, inte ens för Cykelhandlaren har jag öppenhjärtligt talat om det. Natalia var en av de första som jag öppnade upp för. Och hon lyssnade.

Kanske var det hennes upprepning av ”This is unreal” som fick mig att uttala orden.

Och att jag läste mina instagram-inlägg på andebark_forfattare:

Om jag skulle förklara det med Stor-völvans ord. 
.
Vi har en kanal upp till stjärnorna. Ni har samma stjärna och den talar om för er vad ni ska göra. Så tänk inte – bara lyssna i era hjärtan för era hjärtan vet vad ni ska göra. 
.
Ni har haft era uppdrag slumrande i era själar i femhundra år. Det är dags nu. 
.
Ni är frihetens soldater. 
.
Era vapen är ord och kreativitet. Med dessa vapen kommer kärleken besegra ondskan. 
.
Ukrainas folk är redan vinnare. Ryssland har redan förlorat – de vet det inte än. 
.
Ibland måste du offra något för att kunna bygga upp något nytt. 
.
Hus som förstörts kommer ersättas och då byggas med den nyaste kunskap. Det gör att Ukraina kommer bli ett showroom för klimatsmarta samhällen. Alla kommer vända sig till Ukraina för att inspireras. 
.
Efter detta vill Ukraina utradera allt som påminner om Ryssland. Ukraina kommer bygga en helt ny organisation där trianglar ersätts med cirklar. 
.
Trianglar är den gamla tiden där du har en Putin-man i toppen som ensam kan bestämma. 
.
Den nya tiden är cirklar. För att bilda en cirkel måste ni vara minst tre personer, men ni kan vara fler. 
.
För att aldrig upprepa detta hemska kommer ni bestämma att inga viktiga beslut får fattas av färre än tre personer. 
.
Människor är inte på flykt. 
.
De är ute på en studieresa för att snabbt lära sig om andra samhällen och plocka de bästa delarna. 
.
Med hjälp av internet kommer ni kunna samlas och planera för återuppbyggnaden. 
.
Så använd denna resa väl. 
.
Ta hjälp av människorna ni träffar. 
.
Våga fråga när du inte förstår. 
.
Och ni som har gäster – berätta om er kultur. 
.
Berätta vad som är bra. Vad ska ni undvika. 
.
Och ta med era gäster på en resa. 

Att jorda sig

Mette ger mig ofta rådet att jorda mig. Med det menar hon att stoppa fingrarna i jorden och bara vara. Ett annat sätt jag jordar mig på är att göra yoga. Eller att bara vandra i naturen.

Motsatsen till att jorda mig är när jag är i sociala media, sitter vid datorn, läser saker på nätet.

Jag kan inte sova, vaknar tidigt av hur kroppen skakar. Det är då alla bilderna finns där. Jag ser bilder av framtiden, eller kanske inte bilder – det är väldigt subtilt.

Just nu är det som om jag är en kanal – som om någon fyller mig av saker, av möjligheter som jag behöver berätta för världen.

Jag har svårt att hantera detta.

På en av trumresorna fick jag bilden att jag bara skulle vara tyst och sitta och skriva. Ändå drar jag igång grejor – och det blir så fel.

Var gång jag gör det stöter jag på motstånd.

Som det här med Folkets park.

Som om det inte är tänkt att jag ska göra NÅGONTING annat än att skriva och sedan låta andra fånga upp vad som ska göras, själva välja.

Som om jag skapar en idébank på nätet.

Till andra.

Sedan en tid är Kicki Westerberg min coach. Min Human Design karta förklarar allt. Jag är helt öppen både i ”huvudet” och i magen. Det innebär att jag helt tar in omgivningens känslor och tankar, men att jag även är extremt mottaglig för det kollektiva.

Det kan förklara mina tre senaste svåra perioder.

2018 – solen brände och jag fick klimatångest

2020 – pandemin och jag drog igång digitala event, Kvinnohistorier – fullständig panik

2022 – kriget där jag ser att Children dreams måste starta nu. Vi kan inte vänta.

Men på vägen har jag kört över människor, när jag tappar greppet blir jag en maskin, en stridsvagn som kör över allt och alla.

Och när jag möter människor tar jag över deras problem – går in i deras känslor och vill lösa det åt dem.

Jag vet att det är fel.

För om det kommer in en ny känsla tar den över.

Hela tiden är det den starkaste känslan som tar över och tränger undan allt annat.

Mette försöker lära mig att vara i hjärtat. Men när jag är det blir det andra som blir lidande. Som nu.

Igen.

Och jag kan inte skylla på någon.

Det handlar om mig.

Det är jag som gör fel.

Jag behöver lära mig att avskärma mig från andras känslor.

Att inte sätta igång NÅGOT enda projekt till.

Olha är 16 år och vill absolut inte vara med på bild. Den här är dock ok när man inte ser hennes ansikte. Jag försöker känna in tjejerna. Hur kan jag göra deras tid i Sverige meningsfull? Jag försöker fokusera på detta enda – stötta Natalia och komma på hur jag kan bidra till tjejernas framtid på ett positivt sätt. Genom att fokusera på dem kan jag tillfälligt stänga ute alla känslorna som gäller kriget. Annars blir jag tokig – och det är ingen hjälpt av.

Inlägget När det blir för mycket … dök först upp på ANDEBARK.

Children dreams

Jag och min ukrainska syster har bestämt oss för att fokusera på barnens drömmar. På badhuset har vi skapat en krigsfri zon – dvs om någon försöker fråga om kriget kommer Natalia vänligt men bestämt svara att hon gärna pratar om det när hon är i cykelaffären, men här är hon för avkoppling. Här vill hon tala om drömmen, om hur vi bygger upp Ukraina.

Detta sätt att se på framtiden gav mig en ny idé. Så klart startar vi en insamling. Sedan i onsdags kväll har vi provpratat. Inledningsvis var namnet Ukrainian Children’s dreams, men vi har nu kortat ner det till Children Dreams.

De första som uppmanats att drömma är så klart Natalias döttrar och till dem börjar vi samla in pengar idag.

Tillsammans har de gjort collage om vad de drömmer om.

Hoppas att du vill hjälpa till att förverkliga deras drömmar genom att dela detta inlägg.

Insamlingen drivs i Insamlingsstiftelsen Upplev Billesholms regi. Swish är ännu inte klart -men det går att använda

***Bankgiro: 5820-7754***

Andebarks swish 070-6632180

Idag – lördagen den 26 mars kl 13-15 – finns vi utanför Sven Jönssons cykelaffär i Billesholm och berättar mer om projektet.

Inlägget Children dreams dök först upp på ANDEBARK.

Vi kan alla göra något!

Det har varit en märklig vecka som jag i framtiden kommer se tillbaka på med förvåning. Därför gör jag en sammanställning.

Söndagen den 20 mars

Jag och Tania Bauder såg solen stiga upp på Höje hall. Därefter visade jag henne källan och vi började tillsammans drömma om en plats där man kunde samlas och bara vara. En plats utan allemansrätt som är avskild för meditation.

Här kan du läsa mer

Måndagen den 21 mars

Frustration.

Trots så många kontakter med Billesholms Folkets park hade vi fortfarande inte fått besked. Skulle det överhuvudtaget gå att genomföra evenemanget den 7 maj?

Nej, någon subventionering fick vi inte – men vi bestämde oss för att ändå hyra hela parken och jag kunde äntligen ringa till Annika Christensen och diskutera programmet.

Natalia skrev att de skulle komma till Sturup kl 8.45 på tisdagen. Även om hon tidigare visat mig bokningen så hoppades vi in i det sista på ett fredsavtal. Därför ville jag inte dra in några andra. Jag ringde Thomas Nilsson på Lindells bil och han erbjöd sig utan omsvep att låna ut en demo-bil vars nyckel jag hämtade på vägen hem från Helsingborg där jag varit både för att träffa Patricio och få massage hos Merethe.

Tisdagen den 22 mars

Jag cyklade till Lindells bil och passade även på att filma för en vlogg.

Att köra elbil var helt fantastiskt!

I morgontrafiken blev jag försenad.

Samtidigt som jag klev innanför dörrarna kom Natalia ut i vänthallen. Länge kramade vi om varandra innan vi gick ut i bilen. Jag kom på att jag missat att betala för parkeringen, så jag gick tillbaka in medan de placerade sina ryggsäckar i bagageutrymmet och satte sig i bilen. Nu talar vi inte om några stora ryggsäckar, nej inte större än en skolryggsäck var.

Det visade sig att det var gratis parkering eftersom jag stannat mindre än femton minuter. Medan jag var för mig själv reflekterade jag över vilken stark känsla av systerskap det fanns mellan oss fastän det gått mindre än en vecka sedan vi fått den första kontakten.

”Is it your car?”, frågade Natalia.

Och jag försökte förklara att vi bara lånat den. I baksätet verkade tjejerna uppspelta över bilen. Det gjorde mig glad att känna den förväntan som låg i luften. Ganska snart somnade tjejerna lutade mot varandra.

”It’s the first time I drive electric car”, förklarade jag, men jag vet inte om hon förstod.

”It’s the first flight for my daughters.”

Jag babblade på om platserna vi passerade, försökte förklara lite om Sverige. Natalia ställde intresserade frågor, mest om hur man får jobb i Sverige. Och så berättade hon att Ksenila är konstnär. Vi talade om hur jag bäst kunde hjälpa barnen att få en meningsfull tillvaro. Hon berättade att de har skola från klockan åtta varje morgon. När hon berättade att Ksenila var konstnär bestämde jag att vi skulle försöka få tag i konstnärsmaterial omgående så hon skulle kunna få ut känslorna genom kreativiteten. Olhas intresse var svårare att bli klok på. Hon utbildade sig inom vården, var intresserad av barn.

Jag var rädd för att ställa fel frågor, men förstod att hon hade kvar en far och en bror i Ukraina, men att hon inte levde tillsammans med döttrarnas far.

Vi började med att lämna av väskorna hos oss. Jag hade inte hunnit in om dörren förrän de frågade om lösenordet till wi-fi. På frågan om de ätit frukost nickade Natalia innan de dök ner i mobilerna.

Jag letade upp mina akvarellfärger och block, när jag kom upp satt döttrarna fortfarande med mobilerna och jag visade runt Natalai i lägenheten och visade vilka kvarlämnade hygienprodukter som fanns och förklarade att jag skulle betala för vad de behövde komplettera med. Hon frågade om det var möjligt att koka te.

”Så klart!”

Jag sprang ner i köket och fyllde famnen med teburkar, knäckebröd, smör, ost och lämnar till henne att fixa medan jag gick för att kolla mailen. Det var då min värld rasade. Det hade uppstått någon felbokning med Folkets park. Hur skulle jag få rätsida med Billesholmsdagarna nu när Natalia behövde mig. Inte kunde jag lämna dem åt sitt öde. Nej, jag ville det inte heller. Jag ville hjälpa dem att finna sig tillrätta i Sverige och då behövde jag finnas tillgänglig för dem. Någonstans anade jag att det jag gett mig in på inte gick att ta med en axelryckning. Jag ringde Bengt och Catarina på kommunen, mailade hastigt och ringde Patricio. Allt i en känsla av panik.

Klockan hade blivit över ett innan vi parkerade utanför Dollarstore. Tjejerna sa inte mycket. Inte Natalia heller. Medan jag tog med Ksenila till dessa uppmanade jag Natalia att plocka ihop allt de behövde. Kläder. Hygienartiklar som duschtvål och hårschampo.

Hennes frågor handlade om valutakurser och jag upprepade ännu några gånger att hon inte behövde bry sig om det. Att jag skulle betala. Att hon inte behövde betala tillbaka.

När jag kom tillbaka till Ksenila hade hon valt ut EN ENDA målarduk.

Snabbt plockade jag på mig flera stycken och kollade i kassan att vi kunde ha dem i trettiodagar på öppet köp. Sedan fortsatte vi till cashen och vi gjorde en deal, jag och Natalia. Om jag lovade att fixa fram ett jobb till på måndag så kunde hon acceptera att vi bjöd dem på mat och att vi fick ge dem presenter veckan ut. Skulle hon inte kunna tänka sig att bara tillbringa tid med döttrarna? Skapa ett hem tillsammans med dem. Kunde hon acceptera det?

Med tårfyllda ögon nickade hon.

Ändå övervägde hon varje produkt noga innan hon la den i vagnen. Vi diskuterade sockerinnehåll och varumärken. Hon var mån om vad barnen åt. Det enda hon verkligen frågade efter var mjölk.

Det var jag som la korv, yoghurt, knäckebröd och juice i vagnen.

När vi kom tillbaka frågade hon efter sopskyffel och kort därefter var hon igång och städade. Gång på gång förklarade jag att de kunde se det här som sitt hem, att de fick stanna hur länge de ville.

På kvällen åt vi middag tillsammans med Natalia och Ksenila. Olha sov fortfarande. Även de andra hade sovit.

Cykelhandlaren frågade om städers storlek, om löner, hyreskostnader och familjen.

Natalia hade jobbat som ekonom på kommunen i Nikopol. Hon bodde i sin fars lägenhet tillsammans med honom. Han hade en låg pension och hon tog hand om honom eftersom han haft stroke. Nu var det hennes bror som skulle ta hand om fadern. Brodern hade en son på sju år och hustrun var gravid.

Sedan talade vi om framtiden. Natalia ville ha ett jobb så hon kunde börja spara ihop pengar till Ksenilas konstutbildning i Polen. Den skulle kosta 145 euro i månaden under tre år.

Vi insåg att det skulle bli problem att lösa det administrativa för en anställning innan måndag, men gjorde en deal att hon skulle få skriva upp hur många timmar hon jobbade och få pengar för det. Det formella fick vi ordna i efterhand. Just nu handlade det om hennes stolthet. Hon ville inte ta emot bidrag och allmosor. Hon ville göra rätt för sig.

Trädgårdarna är stora och antagligen skulle det dessutom vara bra för Natalia och hennes döttrar att tillbringa tid i trädgården.

När de gått upp till sig började jag scrolla på nätet efter information, hittade en länk i en FB-grupp om hur man skulle tänka kring psykisk hälsa. Vidarebefordrade inlägget till Natalia i vår chatt:

Your daughters feel very calm – but I can not know. Find this if you need.

Natalia svarade:

Thanks so much! Everything is ok. Thanks once more

Efter vår middag kändes Natalia överkvalificerad för att stå i cykelaffären och putsa cyklar. Det måste finnas någon väg in på arbetsmarknaden. Putsa cyklar skulle kunna vara något initialt för att hon skulle ta emot vårt stöd, men sedan. Ja, det måste finnas något sätt in på arbetsmarknaden. Kanske via kommunerna, kanske skulle någon kommun vilja vara vänort till Nikopol. Jag skickade iväg en massa mail till olika kontakter, hittade sidor i olika FB-grupper som jag vidarebefordrade till Natalia. Nu gick det att anmäla sig via Migrationsverkets webbsida. Det skulle vi fixa på onsdag och på torsdag kunde Natalia följa med mig till Malmö/Lund eftersom jag sedan tidigare bestämt möte med min dotter. Då skulle jag kunna ta reda på hur det fungerade med gratiståg.

Onsdagen den 23 mars

”Natalia är här och det är en helt underbar människa – även hennes döttrar är jättefina. Vi åt middag i går och Ksenila berättade om sin målning, om konstutbildningen hon vill gå i Polen. Min bild som kom på morgonen är att Porten till Söderåsen är vid Billesholms station … Natalia och Tania ansvarar för att bygga upp en central i gamla blomsteraffären dit människor kan skänka grejor. Ukrainare får hämta upp saker gratis, andra får betala till ett speciellt konto som är ett samarbete med Magdala och Kvinnohistorier. Ett gemensamt projekt där Ukrainas unga kan söka stipendier för att utbilda sig. Detta får jag diskutera med Patricio … och att 7/5 är en samverkan med dessa så att vi tillsammans bildar en helhet.

Biffen: Annika Christensen

Börsen: Magnus Alfredsson

Bilen: Thomas Nilsson

Bostaden: Per Skjelmose

… konst, kultur, blommor. Måla in kärleken och friheten i bilden … bilden ska bli en symbol. Här behöver vi träffa Mette Bohlin. Kanske skulle Ksenila behöva bo hos henne under en tid.”

Utdrag ur onsdagens morgonsidor.

Sedan var jag igång och skrev en massa mail till olika människor. Min hjärna gick på högvarv – någon behövde göras. NU! Det gick inte att vänta.

Tomorrow I think 9.06 is a good time for taking the train to Malmö. Martin Zoné wrote about cards for telephone in a helping-group. Perhaps you can have a meeting with him. Also good to find ways how we can help other from ukraine

7.04:

Morning

Morning – I am ready for a walk if you are.

Vi började morgonpromenaden med en tur till cykelaffären där jag visade henne att det fanns jobb som hon skulle klara av. Sedan promenerade vi ner till dammen och källan. Jag berättade om visionen om en mötesplats som jag och Tania diskuterat på vårdagjämningen. Det gladde mig att se hur Natalia njöt av naturen och tog flera foton. Det var som om hennes axlar sänktes när hon fick vara för sig själv.

Sedan tidigare hade jag bokat möte med Helen Back från Sembo och Belinda Wigerfelt. Jag frågade om Natalia ville vara med. Och det ville hon. Redan här hade vi börjat diskutera saker på en djupare nivå och jag insåg att min roll var att peppa henne för att hon skulle se sin styrka. Ord jag använde var ”we are soldiers, we fight for freedom”

Mötet med Helen och Belinda blev mycket positivt, men oron hoppade som hagel inom mig. Det gick inte att blunda för Natalias kamp, hur hon var lugn på utsidan, stark för alla som behövde henne. Stark för döttrarna och stark för alla sina nära och kära hemma i Ukraina. Människor som hon dagligen träffade via messenger och i telefonsamtal. Jag kom upp i köket medan hon satt och talade med sin gamla moster, kriget närmade sig. Hennes kusin med familj funderade på att ge sig av.

Jag hade uppmanat henne att ta en promenad med döttrarna och visa de platser jag visat för Natalia. Men när jag kom upp på eftermiddagen var hon uppriven. Hon förklarade att hon behövde ta flyget till Polen för att skriva in döttrarna vid universitetet där. Det skulle vara bättre för dem att läsa i Polen för då slapp de lära ett nytt språk. Och det var intagning till de polska kurserna just nu. Sedan skulle Natalia komma tillbaka till Sverige, för kvinnor fick inte några jobb i Polen och hon behövde pengar. Vi hade ju lovat ordna jobb till henne.

Paniken dallrade i rummet, vi kramade om varandra och grät. Det gick inte att sätta sig in i hennes situation. Det närmaste jag kom var när jag bestämde mig för att skiljas, känslan av att inte vara med mina barn. Det gick inte. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig. Vad hjälpte mina ord om att de inte skulle kunna få det bättre någonstans i världen just nu än just hos oss. Att vi verkligen hade resurser att hjälpa dem, att jag redan connectat med Natalia så att hon kändes som min syster. Att jag inte skulle stå ut med att leva med osäkerheten om hon skickade döttrarna till Polen – alla faror med människohandel.

Jag vet inte om hon lyssnade när jag föreslog att de skulle ta det lugnt. Bara stanna här. Att det gick att studera i Sverige – eller så skulle kanske döttrarna kunna ta ett sabbatsår och studera istället. De skulle kunna ta det som en resa och jag berättade hur min dotter tog ett sabbatsår med jobb och resor till Asien, USA och Hawaii.

Kanske hon lyssnade, jag ville tro det.

Det visade sig att döttrarna också ville följa med till Malmö och jag började planera för hur vi skulle ta oss till tåget. Natalia hade inte cyklat sedan hon var barn, så hon behövde träna innan hon satte sig på en cykel. Skulle vi hinna göra det på morgonen.

Om döttrarna följde med oss ville jag göra det till en upplevelse, ett äventyr. Men hur skulle jag kunna göra det när allt jag bjöd döttrarna på var en förolämpning mot Natalia?

Jag kom att tänka på min svåger som varit ansvarig för konstnärsmaterial och skrev till honom och frågade om han visste något bra ställe i Malmö. Han föreslog Drewex och jag skickade länken till Natalia så att Ksenila skulle kunna börja drömma om framtiden.

Torsdagen den 24 mars

Jag vet inte hur länge min sömn varit helt rubbad. Men torsdagen vaknade jag tidigt, låg och vred mig medan bilderna fladdrade förbi i den där dvalan mellan sömn och vakenhet. Till slut gick jag upp och skrev så här i min skrivbok:

”Ingen skulle tro mig om jag skulle försöka förklara. …

Lördagen den 26 mars

Cykelhandlaren kommer in och frågar hur tidigt jag vaknade. Det leder fram till en diskussion som slutar med att från nu ska jag inte läsa några nyheter om kriget och enbart fokusera på våra gästers lycka. Annars går jag sönder. Visst finns det plats att ta emot fler hos oss – men priset skulle bli för högt. Natalia och hennes barn håller på att göra sig hemmastadda. Vi har först och främst ett ansvar för att ta hand om dem.

Jag har så många idéer. Så många projekt. Men vi bestämmer att mitt projekt heter ”Våfflor not War” och går ut på att hitta bästa våffelreceptet till den 7 maj.

Children dreams är Natalias projekt och det kommer hon få hjälp av Patricio Silva och Joacim Sager att driva.

Vi ses kl 13 utanför gamla blomsteraffären. Nu ska jag visa Natalia badet så att hon kan gå dit med sina döttrar när hon känner för det.

Inlägget Vi kan alla göra något! dök först upp på ANDEBARK.

Stop war!

Klockan 4.29 kryper jag upp på ett vårskinn i soffan. På bordet står två ljushållare i form av änglar. Ljusen brinner. Med darrande hand för jag pennan till pappret i skrivboken där jag försöker få ner dessa tre morgonsidor varje dag.

Armarna darrar och munnen är som frotté när jag trycker tummen mot tändarens knapp. Det går varken att sova eller ta det lugnt. Rummet är fult av änglar, jag vet att Mette skulle säga att det är hjälpänglar, men vad jag menar är att jag lämnat kvar julens änglar. De finns i fönsterna och på bordet.

Vi har så förbaskat mycket saker.

Igår frågade natalia om jag hade en nagelfil. Ur badrumsskåpet tog jag fram en väcka som jag inte öppnat på flera år. Där fanns minst tio engångsnagelfilar, två nagelklippare och en massa andra grejor jag inte använt. Åren efter skilsmässan var kaos med dubbla boenden. Men det var inte vad jag skulle skriva om nu, men jag minns hur jag mådde på den tiden. Kaoset när jag lämnade det mesta jag hade. Eller 2014 när jag gick från etablerad advokat till hemlös med nästan två miljoner i privata skulder och borgensåtaganden. Jag överlevde, men traumat förföljde mig under flera år. Jämfört med det Natalia går inom nu är det ingenting.

Dagarna flyter samman. Jag känner igen kroppens reaktioner, kriget har värt mig nära den där väggen.

Jag skäms över mina reaktioner.

Tiden flyter ihop.

Jag önskar att jag vore lika stark som Natalia, jag vill hjälpa henne bära bördorna så hon orkar fortsätta att vara den Power-kvinna hon är.

När vi pratar om det säger hon att hon inte har något val. Hon måste slåss.

Hon måste göra vad som krävs av henne.

För döttrarnas skull.

I går satt hon länge i telefonen, istället talade jag med äldsta dottern Ksenila. Till min förvåning talade hon riktigt bra engelska. Hon visade mig de första bilderna hon skapat sedan hon kom till Sverige.

No war av Ksenila Kiannykova. Första verket i Sverige

Några timmar senare skrev Natalia till mig i messenger.

Orden går rakt in som ett knytnävsslag, nej som en kniv som skär i rumsvarmt smör.

Alla påminner mig om att jag inte kan rädda världen. När jag lagt i torsdags la upp eventet om Children dreams blev Cykelhandlaren arg på mig på riktigt. ”Om jag hade visst att du gick upp så här i kriget hade det varit bättre om vi inte gjort något.”

Men jag vet att jag skulle mått ännu sämre av att inte göra något.

Detta är vårt krig – inte bara Ukrainas.

Jag kan inte sitta och se på utan att göra något!

Jag vet att jag måste ta hand om mig och ha fokus på Natalia, men det är också va jag gör. Jag känner hennes känslor i min kropp. Skillnaden är att jag har mycket större möjligheter att påverka.

Tillsammans kan vi påverka!

Inlägget Stop war! dök först upp på ANDEBARK.

Vi befinner oss mitt i det tredje världskriget

Länk till eventet den 26 mars kl 13-15

Jag vet faktiskt inte var jag ska börja, men inser att jag behöver skriva av mig en gång för alla för det finns helt enkelt varken tid eller ork att dra historien så många gånger. Vi har långt mycket viktigare saker att göra.

Planen är att fylla på med tillbakablickar som en dagbok – men inte nu. Jag behöver komma ner på min yogamatta och hitta lugnet. Cykelhandlaren har tydligt varnat mig – jag befinner mig nära gränsen för att gå i väggen igen. Med det sagt kan du ju bara föreställa dig vad Natalia genomlever. Ja, vad hela Ukrainas folk genomlever.

Som du ser i mina tidigare inlägg berördes jag på djupet av den ryska invasionen. Söndagen den 13 mars skrev Natalia till mig via en hosting-tjänst. Snabbt växte det upp ett nära systerskap och sedan dess har jag följt hennes flykt till Sverige minut för minut. Men mer om det i ett annat inlägg.

Det har hänt så mycket sedan vi fick kontakt och min hjärna är så förvirrad. Så trött. Gång på gång uppmanar Natalia mig att jag måste sova, att hon ser hur trött jag är. Men hur ska jag kunna sova när vi befinner oss mitt i det tredje världskriget. Nato må säga att väst inte ska gå in – men de har redan gått in. Skillnaden är att vi slåss med den nya tidens vapen – ord och kreativitet – och jag är övertygad om att vi kommer vinna över den gamla tidens missiler och gevär.

Ukrainas folk är redan vinnare och Rysslands folk har redan förlorat, även om de inte insett det än. För lång tid framöver kommer det ryska folket behöva betala av skulden för de skador de orsakat Ukraina. Väst betraktar varje ukrainare som en hjälte. I går när vi besökte Lund och Malmö var det uppenbart. Natalia behandlas som den power-woman hon är. Var vi än kommer bemöts hon med vördnad och för varje möte sträcker hon på sin smala rygg.

Natalia är den starkaste kvinna jag någonsin mött (och det säger inte lite för jag har mött oerhört många starka kvinnor). Hon är stolt och vägrar ta emot ekonomisk hjälp. Från första stund är det en enda sak som varit viktigt för henne – att hon kan få ett jobb så att hon kan få ihop pengar till sin äldsta dotters konst-utbildning. Utbildningen kostar 145 euro i månaden och pågår i tre år.

Oj, jag inser att mina tankar är så förvirrade – att de far fram och tillbaka och att jag borde göra min yoga innan jag skriver mer.

Men innan jag rullar ut yogamattan vill jag besvara en fråga jag fick via FB-igår. Fortsättningsvis ber jag att alla frågor läggs som kommentarer här på bloggen då det är lättare för mig att besvara dem här lite mer organiserat. Det ger mig möjlighet att länka samman de olika svaren.

Hej Annika det är jag med kontakt in i Kiev genom mitt sommarbarn. Han börjar fråga nu om jag kan hjälpa till kanske inte för ögonblicket men kanske inom en snar framtid. Jag är lite försiktig med att lova något jag inte kan stå för. Du hade ju hjälpt några kvinnor och barn. Det jag är ute efter är tips hur jag ska tänka.

Du behöver vara stark för att stötta dina gäster

Först ska du vara medveten om att du kommer beröras på djupet. Du tar in kriget i ditt eget hem. Du behöver vara stark för att kunna ge dina gäster styrka.

MEN – det är värt det. Jag skulle ha mått sämre om jag inte hade gjort detta. Nu kan jag helt koncentrera all min energi på att hjälpa Natalia – och jag ser att mitt engagemang gör skillnad. Och hon berättar det för mig. Hon säger att jag är hennes ängel. Nu tror jag ju inte att jag är hennes ängel, men i går hände det så många magiska saker att vi säkerligen har kontakt med någon högre makt. Vad det är har jag ingen aning om. Men för oss båda går det lättare att tänka så.

Jag ser mig som en soldat i den svenska armén som Natalia leder. Våra vapen är ord och kreativitet. Vi slåss för kärlek och frihet. Det handlar inte om oss – det handlar om något betydligt större. Tillsammans drömmer vi fram en ny värld – men mer om det längre fram.

Det är kärlek och inte saker som är det viktiga

Natalia har lärt mig så oerhört mycket.

Hon vill jobba. Hon vill klara sig själv. Hon vill vara stark inför sina döttrar. Och hon är stark. Jag gråter mer än hon gör och hon ber mig att inte gråta. Hon vill att hennes döttrar ska skratta, vara glada. Och de skrattar och tjattrar tillsammans som om det inte fanns något krig i världen.

I går tog vi tåget till Malmö och Lund. Natalia är mån om sin frihet, hon vill inte bli betraktad som ett offer. Hon slåss och gör hela tiden uppoffringar för att skapa en bra framtid för hennes döttrar. Det är för döttrarna hon kämpar och hon är så otroligt stark. Aldrig har jag beundrat någon som jag beundrar Natalia.

Redan från första stund har vi fokuserat på tjejernas drömmar.

Ksenila är en begåvad konstnär. I går besökte vi Drevex i Malmö. Tillsammans gick tjejerna runt i butiken och fotograferade allt konstnärsmaterial hon drömde om. Idag kommer jag lägga upp ett blogginlägg med dessa bilder. Jag tror nämligen att vi svenskar har väldigt mycket grejor i våra hem som vi inte använder. Kanske är det någon som har exakt de grejorna som Ksenila drömmer om och vill skänka det till henne.

Natalia och Ksenila tillsammans med en av Drevex anställda som skänkte material för 300 kronor till Ksenila

Olha älskar bilar. Eftersom Cykelhandlarens bil endast har ett passagerarsäte frågade jag Thomas Nilsson på Lindells bil om jag kunde låna en bil. Utan krångel lånade han ut en ny elbil. Trots att tjejerna måste ha varit helt dödströtta efter att ha tillbringat natten på flygplatsen var de helt överlyckliga över att få åka i den splitternya bilen.

I Billesholm bor en kille som målat sin Porsche i Ukrainas flagga. Han hade varit i Cykelaffären i går så nu ska vi fråga om Olha kan få åka i hans Porsche. Det skulle verkligen göra henne lycklig.

Thomas Nilsson Lindells bil i Billesholm

När de kom hade de vars en liten ryggsäck med sig. Gång på gång har jag erbjudit dem att köpa exakt vad de vill och vi betalar. Men Natalia är ståndaktig och jag ser att hon skäms vid de tillfällen hon behöver be om hjälp.

De har en egen lägenhet med kök och badrum här. Att de får ha sin egen plats, ett eget hem tror jag är viktigt för dem. Och framförallt att de behandlas med respekt. Natalia är inte någon flykting – hon vägrar anmäla sig till Migrationsverket. Natalia är vår gäst, ingen som står med mössan i hand. Hon har pondus och vet vad som är bäst för sina tjejer. I mycket är hon ödmjuk – men inte när det gäller döttrarna. Här är hon en varghona som försvarar sin flock.

Men även mammor får ha drömmar.

Natalia drömde om ett jobb. Det här är hennes arbetsskor.

Till slut lyckades vi övertala Natalia att ”ta semester” fram till måndag. Efter lång övertalning gick hon med på att vi får betala maten fram till dess. När vi var i Lund kom vi överens om att hon fick ut ett förskott på lönen så att hon med egna pengar kunde betala (jo, hon har ett fungerande bankkort som hon har pengar på. Men samtidigt vet jag att hon har kvar sin far i Ukraina och att han behöver henne, men mer om det i kommande inlägg.)

På måndag börjar hon jobba i Cykelaffären … eller egentligen redan på lördag. Hon kommer fylla i en tidrapport där hon även kan skriva upp tiden hon lägger på projektet Children dreams. Men även detta kräver ett eget inlägg.

Det viktigaste

Jo förresten. En sak är viktig för dem.

Vi hade inte mer än kommit innanför dörren förrän de frågade efter wi-fi. Döttrarna fortsätter sin skolgång på distans. Klockan åtta varje morgon börjar lektionerna. De har kontakt med alla sina vänner via messenger och andra appar. Wi-fi är nödvändigt för dem.

Frågor

Natalia har så oändligt många frågor, men just nu har vi bestämt oss för att vänta med dem till nästa vecka. Vi fokuserar på att känna glädje – att tjejerna ska se detta som ett äventyr och att vi skapar positiva reseminnen för dem.

Filmtips

Tillsammans har jag och Natalia byggt en dröm. För att förstå vad vi håller på med skulle jag rekommendera att du tittar på ”The Secret – Dare to dream” som finns på Netflix.

När jag såg tjejerna utforska Malmö och Lund, posera framför vackra vyer, ställa frågor till mig om platser kände jag att vi var något stort på spåren.

Inlägget Vi befinner oss mitt i det tredje världskriget dök först upp på ANDEBARK.

Filmatisering av Oväsen i Älvdalen

Enligt Robin Sharma består tur av förberedelser och möjligheter, något som blir tydligt gällande Oväsen.

Förhöret av Marit september 1668Destinationen trolldomsprocesser

När jag hittade protokollet från den första häxprocessen i det stora oväsendet var det en besöksdestination jag såg, guidade turer till platserna där de häxanklagade levde. Idag leder en av Gyris Marits ättlingar, Marit Norin, vandringar i de häxanklagades fotspår. Det tog mig sex år av förberedelser innan visionen hade förverkligats.

Vandringarna blir snabbt fullbokade. Sommaren 2021 fick Marit Norin göra flera extrainsatta vandringar med bokade grupper.Filmen Oväsen

Sommaren 2015 dök Gyris Marit och hennes barnbarn Marit Matsdotter upp i en vägledd meditation för Tove Folkesson. När jag läste upp texten på sommarkursens avslutning kom två deltagare fram till mig. De berättade att de såg händelserna som en film och ville köpa boken. Vid det tillfället hade jag inte en tanke på att det skulle bli en bok, men deras intresse sådde ett frö. Tänk om jag skulle försöka mig på att skriva en novellsamling.

Sedan dess är det många som sagt att de sett texterna som på en film. Med åren blev orden till min sanning. Som om jag bara visste att det skulle hända. Många skrivkursdeltagare berättade att de inte var intresserade av historia men att nyfikenheten hade väckts av mina texter, att de ville veta mer.

Deras ord blev avgörande våren 2019 när Historisk media efter långt övervägande tackade nej. Insikten om livets skörhet från 2018 ledde till att jag tecknade avtal med Hoi om att ge ut boken. Jag kunde helt enkelt inte vänta längre. Redan 2018 hade jag börjat hålla föredrag om boken och ville i större utsträckning föreläsa om häxprocesserna.

Idag – den 21 mars – för två år sedan debuterade jag som författare. Massor av föredrag var inplanerade, men covid förändrade allt. Min kreativa dotter föreslog att jag skulle göra en minidokumentär istället. Det jag ville var ju att nå ut.

Sagt och gjort – hon skapade sidan Trolldomsprocesser där du kan se filmerna.

Under hösten 2019 hade jag kommit i kontakt med Anna Vild som delade mitt intresse för Trolldomsprocesserna. Hon hade redan startat NNM – Nordic Noise Movement. Vi fördelade arbetsuppgifterna så att hon frontade och jag stöttade i bakgrunden. Pandemin hade ställt in hennes spelningar. I destinationstanken hade jag sett en audioguide och föreslog att hon skulle läsa in den, antingen kunde hon sälja audioguide eller lägga upp den på izi och få intäkterna. När hon ville göra en musikal av boken gav jag henne den rätten utan att ställa krav på ekonomisk ersättning. I vår gemensamma kreativa bubbla skapade vi även Tidsresebyrån.

Det var Anna som förde samman mig med Henrik Ahlström. Jag bjöd honom på uppehälle i Älvdalen i september 2020 för att lära mig mer om filmbranschen. Han berättade om den långa vägen det var från idé till film. Bara att få fram ett treatment var en process på flera år.

”Och om jag kan lösa finansieringen?”

I juli 2021 var treatmentet klart och därmed fas 1 i filmprocessen avklarad. Produktionsbolaget Tulpa creatives skickade treatmentet tillsammans med ytterligare fem filmförslag till en utländsk agentur för att göra estimat på hur stort intresset skulle kunna vara för de olika filmerna. När uppskattade intäkter sattes i relation till uppskattade produktionskostnader blev nyckeltalen för Oväsen de mest intressanta.

Steg 2 i filmprocessen är att skapa ett manus. För detta arbete finns det projektmedel att söka, men då vill finansiärerna vara med och påverka. Dessutom tar resan väldigt lång tid. När jag började skriva om häxprocesserna 2014 hittade jag bara två skönlitterära böcker om häxprocesserna – Vägen till Bålberget och Dit du icke vill. Ingen av dem byggde fullt ut på de verkliga händelserna. Innan jag hunnit debutera som författare kom det ytterligare tre böcker. Efter att Oväsen i Älvdalen släpptes har det kommit flera nya böcker om häxprocesserna. Vi var rädda att någon skulle hinna före oss, vi ville komma igång direkt.

Nu behövdes finansiering. Den 26 januari i år kunde vi äntligen trycka på startknappen – den första finansiären sa ja. Simon Kölle hade sagt att det alltid är de första pengarna som är svårast. Samma dag publicerade vi länken där du kan prenumerera på nyhetsbrevet om filmen.

Finansiering

Tankemässigt är jag nu i filmens fas 3 – hitta finansiering för den totala budgeten som är på ca 30 miljoner. Det är väldigt mycket pengar. Återigen kommer jag att tänka på Robin Sharmas definition av tur. Förberedelser och möjligheter.

Förberedelser

Sedan 2014 har jag gjort förberedelser för att göra Älvdalen till ett besöksmål på temat trolldomsprocesser. Den 19 januari 2022 hade vi möte med Älvdalens kommun och VisitDalarna där vi berättade om filmen. Det var underbart att höra hur de märkt ett ökat intresse kring trolldomsprocesserna. Det är min förhoppning att de ser potentialen i detta och kan medfinansiera filmprojektet. Fortsättningsvis är det Henrik Summanen och Simon Kölle som tar dessa kontakter.

I dagarna ombildar vi nätverket Kvinnohistorier till en Insamlingsstiftelse. Här kommer vi skapa en filmfond för att bidra till att lyfta upp de skrivna och oskrivna kvinnohistorierna på filmduken. Till filmfonden kommer du kunna lämna gåvor, men det ger också insamlingsstiftelsen möjlighet att söka samverkan med andra stiftelser. För inkomna medel kommer Kvinnohistorier köpa andelar i Oväsen. Det innebär att Kvinnohistorier kommer erhålla del av framtida vinster från filmprojektet och med dem gå in och finansiera andra filmprojekt.

Från den anrika utescenen i Billesholms Folkets Park invigdes den Sveriges första digitala bokmässa på #digitalfestivalbillesholmMöjligheter

Idag försöker jag undvika att ”jaga på”. Istället tänker jag det som att jag sår frö, några kommer gro, några dör. Av de som gror kommer några vissna ner innan de nått sin fulla potential och några kommer växa sig starka. Ju fler frön jag sår och ju mer jag vårdar dem desto större möjligheter att idéerna ska blomstra och förverkligas.

Nu använder jag mina kanaler i sociala media till att så fröna och tänker att om det är tänkt att filmprojektet ska bli verklighet så kommer rätt människor hitta hit. Människor som vill investera i filmen eller människor som, liksom jag, vill lyfta fram kvinnohistorier. I det arbetet kan du hjälpa till genom att dela detta inlägg.

Idag har mitt samarbete med Anna Vild upphört och hon är inte längre aktiv inom NNM, utan henne hade jag kanske inte haft kontakt med Tulpa. Men allt som hänt sedan jag fann protokollet 2014 gör mig övertygad att Oväsen i Älvdalen förr eller senare skulle bli film.

Tillsammans med Tini och Lennart har jag utforskat Älvdalens historia sedan 2014

Inlägget Filmatisering av Oväsen i Älvdalen dök först upp på ANDEBARK.

Vårdagjämningen – när ljuset återvänder

I boken Vrede i Älvdalen försöker jag gestalta tiden innan människan trodde sig kunna äga jorden, innan hon såg sig som överlägsen djur och växter. Tänk dig en nordisk indiankultur.

”Storskiftet innebar gemensamt ägda skogar, besparingsskogar, där alla fick del av avkastningen.”

Källa: Särna-Idre besparingsskog

Embryot till dessa tankar kom när Lennart berättade om en rättsprocess i Dalarna mellan svenska staten och älvdalsfolket. Staten vann eftersom dalfolket inte kunde bevisa individuell äganderätt till skogen. Helt enkelt för att de inte ansåg att man kunde äga skogen.

Det handlar om en helt annan världsåskådning än vad vi är vana vid.

Denna världsåskådning har jag ägnat flera år åt att tränga ner i och jag har full förståelse för om min omgivning tycker att jag beter mig märkligt. Denna research har lett mig till schamaner och ner i myterna. Med hjälp av trummor har jag tagit mig ner i mitt undermedvetna. I morgon ska jag testa något nytt.

Nedanstående text är hämtad från Älvdalens besparingsskogs hemsida

1882 hade arbetet med storskiftet hunnit så långt att man började förbereda en uppdelning av jord och skog mellan byarna. Då hölls också det första sammanträdet för att bestämma ”oskifto” för socknemännens gemensamma behov. Året därpå kunde lantmätaren redovisa den första planen för en bydelning av inägorna som fastställdes av länsstyrelsen 1884.    1885 är minnesvärt för att skogsmarken då delades upp mellan byarna och man samtidigt gjorde den betydelsefulla avsättning som fick namnet besparingsskogen. Varje markägare som fick skog avsatt till besparingsskogen fick andelar i den i form av jordtal.  Delägare i besparingsskogen och socknemännens övriga samfällda tillgångar är de som äger fastigheter med åsatt reducerat jordtal. I det kungabrev som tillkännagavs på Stockholms slott 30 september 1885 genom konung Oscar anges grunden för besparingsskogens tillkomst och fastighetens delaktighet.
Vi har…”funnit gott i nåder förordna, att av den i Älvdalens socken befintliga graderade skogsmarken trettiotre kvadratrev skola tilldelas varje reducerat snesland inägojord, dock så att därav graderad skogsmark motsvarande elva kvadratrev för varje reducerat snesland inägojord, avsättes för socknens räkning såsom samfällighetsmark”.

Del av något större

Principerna i Lev Kreativt av Julia Cameron och filmen The Secret: Dare to dream (som finns på Netflix) är gemensamma med den urvisdom jag tycker mig ha funnit spår av.

Det blir då självklart att solen är en viktig del av livet som kopplas samman med magiska ritualer. Vårdagjämning och höstdagjämning. Midvintersolstånd och midsommarsolstånd.

Att leva efter årshjulet

Hos Kicki Westerberg hittar du en podd om att leva efter årshjulet.

Utsikt mot Orsasjön från HykjebergHykjeberg

Det var min avsikt att tillbringa årets vårdagjämning i Älvdalen för att skriva. Här hoppades jag hitta en magisk plats för firandet av vårdagjämningen.

Så kom jag att tänka på Hykjeberg, men vore det ens möjligt för tre kvinnor att ta sig upp till Hykjeberg på vårdagjämningen?

Kort fakta om Hykjeberg

Höjd: 594 meter över havet

Berget vetter mot söder och blir som en värmedepå.

”Redan 1734 besökte Carl von Linné Hykjeberget och beskrev den säregna floran nedanför bergsbranten. Här kan man finna arter som annars är ovanliga i dessa trakter – lönn, lind, skogstry, sötvedel, getrams och gaffelbräken. Lindarna är många, fler än 40 stycken och är därför ett av Dalarnas rikaste lindbestånd.”

Källa: Länsstyrelsen – läs mer via länk

Nya perspektiv. I mars 2018 fick jag åka skoter med Lennart Matsson till Hykjeberg. Ales stenar

Vårdagjämningen 2021 firade jag på Ales stenar med ceremonier ledda av Shaeen Svanede och Marie Birsch. Det var helt magiskt, som om vi var länkar i en uråldrig kedja.

Det hade jag tänkt göra i år också, men så var det som om universum ville annorlunda.

Läs mer: Kopplingen Stonhedge – Ales stenar av Bob Lind

2021 såg vi solen stiga upp vid Ales stenar på vårdagjämningen. Bilden är tagen kl 5.22[image error]Höjehall, Söderåsen

I stället har jag bestämt mig för att bege mig till Skånes högsta punkt – Höjehall.

Varför Höjehall?

Namnet. Enligt makarna Liljenroth har platser som består av orden hel- eller -hall varit heliga för för Nordens första människor. Höjehall är dessutom en av Skånes två högsta punkter (det lär skilja några centimeter, men det tror jag inte våra förfäder kunde bedöma).

På Söderåsen finns spår av järnåldersbosättningar och stenåldersbosättningar. Här finns lämningar från både fornåkrar och hålvägar.

Jag ska ta med mig den pläd som jag låtsas är ett lodjursskinn och en stav som blir min Völvastav. Egentligen borde jag gå dit upp, men jag måste tyvärr erkänna min lathet. Jag kommer ta bilen, rädd att annars komma alldeles för sent för att uppleva soluppgången (på Skäralid går solen upp kl 6.10 i morgon och i Raus kl 6.12). Det är trots allt en bit att gå också från parkeringen, så det är nog klokast att jag är vid parkeringen kl 5 och då kör från Billesholm kl 04.45. Ja, nog låter det vansinnigt. Men jag behöver göra det för mitt skrivande.

I kväll ska jag tala med Shaeen Svanede. På sin hemsida beskriver hon sig så här:

”Jag ser mig själv som en bärare av den fornnordiska traditionen och slår vakt om vår urgamla kunskap där man ’vandrar mellan världarna’ som något naturligt och värnar om naturen och allt levande.”

Länk till Shaeen Svanedes hemsida

Från parkeringen är det skyltat mot Höjehall (bild från besöket med Anna Vild den 7 februari 2021) Det finns en plan avsats där jag får bilden av att Vövlan stått. Bara några hundra meter från Höjehall finns dessa stenformationer. Då ljuset återvänder

Låt årets vårdagjämning bli symbolisk där vi tillsammans firar att ljuset återvänder. Inte bara i år – utan att vi gemensamt är med om ett skifte i världen.

Det finns många evenemang att delta i under morgondagen. Följ länkarna nedan för mer info.

SM i Stubbesittning

Ales stenar kl 5.30-7.00

Höje hall kl 5.15-7.00

Global Gathering for Harmony and Peace

Nätverket Magdala kl 16-18

Inlägget Vårdagjämningen – när ljuset återvänder dök först upp på ANDEBARK.