Annika Andebark's Blog, page 2

Res till 1925 med Cykelhistoriska föreningen

Den 31 maj 2025 firar vi World Bicycle Day i Billesholm. (FN har instiftat den 3 juni som en global dag för cykelglädje men vi firar lördagen innan den 3 juni så att fler ska ha möjlighet att vara med.)

Alla är välkomna att cykla sträckan från Cykelporten till Billesholmstraktens hembygdsförening där vi inviger utställningen om ”Billesholm år 1925”.

Billesholms gruvor

Visste du att vi haft gruvor i nordvästra Skåne.

Fortfarande kan man se rester av gruvepoken i bebyggelse och landskap.

Den 31 maj tar

För den som vill vara säker på att kunna delta erbjuder vi ”vädergaranti” för 295 kr.

Vad är vädergaranti?

Kl 9-10

Unik möjlighet att köpa cykeldelar direkt från lagret i Jönssons cykelaffär.

Från kl 10

Gruvarbetarfika och inledning av Andreas Bengtsson, Veterancykel.se. (Möjlighet för 15 personer att vara inomhus vid dåligt väder.)

Därefter cykling till Billesholmstraktens Hembygdsförening med guidning av Annika Andebark. (Vid dåligt väder i egen bil.)

Invigning av utställningen ”Billesholm 1925” samt modererade samtal med Skånes siste gruvarbetare. I väderförsäkringen ingår möjlighet att fika inomhus.

Cykling (eller bil) till 1925 års gruvorter i Billesholm med guidning av Annika Andebark.

De 15 ”väderförsäkringarna” släpps den 20 mars på Tickster då även mer information kommer.

Billesholm år 1925 utan vädergaranti

Det är gratis att delta i cykelturen (entré till museet löses separat).

I trädgården vid Billesholmstraktens hembygdsförening finns bänkar och bord för den som vill äta medhavd matsäck.

Det kan vara svårt att höra guidningarna, men vid fint väder kommer Andreas Bengtssons inledning hållas utanför Jönssons cykelaffär, Billesholmsvägen 95, med start kl 10.

Mer info

Den 20 mars kommer biljetterna för vädergaranti släppas via Tickster.

Utförligt program för gratiseventet presenteras i mitten av maj.

Inlägget Res till 1925 med Cykelhistoriska föreningen dök först upp på ANDEBARK.

Tegelbruk i Billesholm

Ett av stoppen på turen 1925 som du kan läsa mer om här.

Citat ur boken ”Södra Vrams socken” av John Johansson. (Boken finns till försäljning i Billesholmstraktens hembygdsförenings antikvariat.)

Under 1860-talet sänktes flera schakt i Billesholmstraktens för brytning av stenkol och lera. Satsningar på tegeltillverkning gjordes inledningsvis på privata initiativ.

Totalt var tegeltillverkningen förlagd till tre bruk.

Södra Vrams tegelbruks AB

Plats: Södra Vram 6:3 ”Tegelbrännarstället”

”Detta tegelbruk – det äldsta inom socknen – startades 1870 och drevs i privat regi till 1888 samt därefter som AB till nedläggningen 1912.”

Tegelbruket startades av Veterinär Wallcar Nielssen (f 1827) från Fredriksborg i Danmark.

Tegelmästare

1873-1877: Johan D Madsen (f 1841) från Fredriksborg, Danmark

1877-1881: Jöns Persson (f 1840) från Ekeby

1881-1887: Per Pålsson (f 1850) från Dagstorp

1887-1893: Johan På¨lsson (f 1857)

1893- J Wilhelm Reinhold (f 1840) från Flensburg (Tyskland?)

Enligt boken fanns det även maskinist, smed, böcker och tegelarbetare. Några av dem ska ha haft bostad på nr 6. Flera var långväga, Vinslöf, Hästveda, Halmstad, Danmark, Hishult, Svedala, Vanstad, V Sallerup.

Billesholms Tegelbruk AB

1888 startade Vallåkra Stenkols AB tegeltillverkning i Billesholm invid dåvarande Kapten Berg (där Isover ligger idag).

”Inledningsvis bedrevs tillverkning av alla slags eldfast mur- och formtegel samt eldfast lera. I samband med utvecklingen inom verksamheten skiftade bolaget 1895 namn till Billesholms – Bjuvs AB och vidare 1903 till Höganäs – Billesholms AB.”

1905 omfattade tillverkningen ”eldfast sten, saltglaserade lerrör, klinker, fasad- trottoar- och murtegel, samt diverse lerkärl.”

”Årsproduktionen kunde därefter, enligt Valter Sjölin, uppgå till omrking 5 milj. tegel. Men verksamheten fick ett plötsligt slut. Sedan anläggningen 1912 ödelags av eld överflyttades tillverkningen därefter till Bjuv.

Nybrodalens Tegelbruk, Södra Vram (3:7) 33:1

”Bland tegelbruken var detta det senaste tillskottet. Det startades 1903 av lantbrukaren Peter Nilsson på egendomen Södra Vram 3:1 och drevs helt i privat regi till 1923. Produktionen var dock av något mindre omfattning än vid de båda föregående. Tomten inkl. bostadsbyggnad är nu avstyckad.”

 

Inlägget Tegelbruk i Billesholm dök först upp på ANDEBARK.

Vad hände 1925

I år blir det en tidsresa för Cykelhistoriska föreningen lördagen innan cykelns dag.

Här kan du följa med på min research inför guidningen.

Här kan du läsa om programmet för den 31 maj 2025

För att förstå lokalhistorien behöver vi blicka ut. Ett sätt är att titta på bevarade filmer och lyssna på musiken.

Charlie Chaplin

16 april 1889 – 25 december 1977

Föräldrarna skildes när Chaplin var 3 år. Fadern var alkoholiserad och avled när Chaplin var 12 år. Modern hade psykiska problem och problem med ekonomin.

2 februari 1914 – Chaplin som reporter (en-aktare dvs ca 10 minuter lång)

7 februari 1924 – Charlie vill fotograferas

maj 1914 – Chaplins dollarbrud (anses som världens första långa komedifilm, över en timme lång)

1916 – Pantbanken

1918 – Ett hundliv, På axel gevär

1921 – Chaplins pojke (likheter med egen uppväxt)

1922 – Charlie som toffelhjälte

1923 – Ulv i fårakläder

juni 1925 – Guldfeber

januari 1928 – Cirkus (Chaplins sista stumfilm)

januari 1931 – Stadens ljus

februari 1936 – Moderna tider

1940 – Diktatorn (första rena ljudfilmen)

Under 1910 – 1920 var Chaplins filmer (enligt wikipedia) väldigt populära i Sverige.

Greta Garbo

18 september 1905 – 15 april 1990

Hennes storhetstid var under 1920 – 1930-talen

Hon har rankats som världens femte Hollywoodskådespelerska genom tiderna.

I juli 1920 fick hon arbete på PUB där hon även fick agera fotomodell. Hennes första film var en reklamfilm för PUB med premiär den 12 december 1920.

1921 – En lyckoriddare (biroll)

1922 – Luffar-Petter (en något större biroll)

1922 – 1924 studerade Greta vid dramatens elevskola.

4 december 1923: namnbyte till Garbo

1924 – Gösta Berglings saga

1925 – Den glädjelösa gatan

Greta Garbo och Mauritz Stiller bjöds till Hollywood

Edvard Persson

17 januari 1888 – 19 september 1977

Under 1925 spelade Edvard Persson bl a i Glada Änkan

Våren 1925 kom Edvard Persson till Hipp och blev ganska snart omåttligt populär. Sten Broman skrev ”Det var något absolut naturligt för Edvard att uttrycka sig komiskt. Han var spontan, originell och genuin.” Han blev filmfavorit i Sverige 1932 med filmen Söderkåkar – som blev en riktig succé! Men redan 1925 tog han de första trevande stegen in i filmens värld.

Man menade att han tillförde något nytt inom komikerfacket. Han arbetade med diskretare medel än sina kollegor och hans dialogteknik var välavvägd och exakt.

”En liden vid kanin” var Edvard Perssons signaturmelodi som han gärna sjöng vid publika evenemang. Vid en av hans turnéer drog han storpublik på 23 000 till Folkets park i Malmö. Programmet avslutades med att han ställde frågan som hela publiken stod och väntade på: Ska vi ta Kaninen?

Ernst Rolf

20 januari 1891 – 25 december 1932

Han blev en av de mest populära underhållningsartisterna som funnits i Sverige.

1906 började R på postorderfirman Åhlén och Holm där han träffade Ragnar Åkerblom och de bildade en artistduo.

1907 bytta han namn till Rolf och började turnera som skådespelare och vissångare.

1910 – från 1910 till sin död spelade han in mer än 800 sånger.

1917 ledare för Fenizcabareten

1920 – satte han upp gigantiska revyer med inspiration från USA, Tyskland, England och Frankrike. Det som var utmärkande för hans revyer var bländande dekor, förstklassiga artister och medryckande musik.

1925 spelade han i filmen Styrman Karlssons flammor

”Det kändes som om han sjöng bara för mig”

Alla revyerna gick med förlust och Ernst Rolf hade långt gångna självmordsplaner när han gav sig upp på isen 1932. Han avled på juldagen samma år i lunginflammation.

1920 ”Ju mer vi är tillsammans”

1923 ”Bättre och bättre dag för dag”

1927 ”De é grabbar med chokla i”

Inspelad 18 april 1928 men inte utgiven förrän 1933 (dvs efter hans död)

Mer info

Spellista på youtube

Klicka här för att komma till YouTube.

Kommentera gärna med länkar och händelser som du tycker att vi borde berätta om

Inlägget Vad hände 1925 dök först upp på ANDEBARK.

Kvindersmäss i Disatid

I det keltiska årshjulet firas åtta högtider.

När jag skrev Oväsen i Älvdalen reagerade jag över att avrättningar och rannsakningar ofta sammanföll med dessa högtider.

Fanns det något som levde kvar från katolsk tid.

I Peder Svarts krönika hittade jag att folk samlades i gamla Uppsala för att fira Eriksmäss och på isen i Uppsala för en Disamarknad.

Disa?

Då visste jag inte vad Disa var – men tack vare Ulrika Jäger har jag fått lära mig mer.

Ulrika är etnolog och har studerat många äldre kulturer. Utifrån dessa studieresor och grävande i svenska arkiv har hon en stor kunskap om folktro i Norden.

Här hittar du hennes text om Disatiden (obs länken är endast tillgänglig fram till vårdagjämningen 2025).

Tideräkningen för dem som brukade jorden

Sedan urminnes tider har min släkt brukat jorden. Hur kunde mina förfäder veta när det var dags att så?

Råden i Bondepraktikan är ofta kopplade till namnsdagarna. Bakom namnen kan vi hitta katolska helgon. Fram till reformationen firades dessa helgon genom mässor och det var självklart att räkna tiden för sådd och skörd i relation till mässorna.

Men hur var det innan kristendomen? Dvs i slutet av 900-talet och tidigare.

Det finns teorier om att flera stensättningar är bygda med utgångspunkt från solhögtiderna.

Vad är solhögtiderna?

Det finns fyra solhögtider: Vårdagjämning, höstdagjämning, midsommar och midvinter. Mellan varje solhögtid är det tre fullmånar.

Kan de ha räknat tiden utifrån fullmånarna?

I så fall sammanfaller fullmåne nummer två med högtiderna i det keltiska årshjulet.

Vore det då inte rimligt att anta att motsvarande tideräkning användes här i Norden?

Hur skulle man annars veta när tiden för sådd infaller?

Vad hände i anslutning till andra fullmånen efter midvintersolståndet under 1600-talet?Dalarna 1671

Under vinter halvåret gjorde slädföret det lättare att färdas i Sverige. Därför hölls de ordinarie tingen under vintern.

Det var under ett sådant ting 1668 som den första rannsakningen hölls på ett ordinarie ting i det stora oväsendet. I anslutning till Eriksmäss 1669 avrättades de som dömts i de två första rannsakningarna. Då hade ryktesspridningen redan börjat i Mora.

I augusti hölls rannsakningen i Mora. Detta sammanfaller i tid med den andra fullmånen efter midsommarsolståndet.

Men det räckte inte för att få slut på ryktesspridningen. Nya rannsakningar hölls och domarna skickades till Hovrätten för att fastställas. Där blev de liggande och till slut hade folket fått nog och krävde en ny rannsakning. Det resulterade i den andra trolldomskommissionen som sändes till Leksand, Rättvik, Mora och Orsa i januari – februari 1671.

På bloggen har jag tidigare skrivit om den trolldomskommissionen, som du kan läsa om här.

Nordingrå februari 1675

I Nordingrå anklagades 113 kvinnor för trolldom.

Du kan läsa mer om den processen i ”Ondskan i Nordingrå” av Kalle Holmqvist.

På sidan Trolldomsprocesser har jag samlat information om Nordiska trolldomsprocesser och på FB-sidan Nordiska trolldomsprocesser hittar du dagens livesändning (kan hända att den försvinner efter 30 dagar).

Där hittar du också information om nästa högläsning.

Fysiska tidsresor

Under 2025 kommer jag utveckla bokningsbara event där jag delar med mig av mitt sätt att resa i tiden.

Stockholm i mars 2025 (mer info kommer)

Billesholm den 31 maj 2025 (tema 1925)

Billesholm den 10 juli 2025 (tema dinosaurier)

Österlen i augusti 2025 (mer info kommer)

Inlägget Kvindersmäss i Disatid dök först upp på ANDEBARK.

Sveagruvan på Spetsbergen

Samlingssida om 1925

Denna text är ett arbetsdokument till utställningen i Billesholmstraktens hembygdsförenings museum

Brytning 1919 – 19251910 – 1916 expeditioner

1910 – 1914 gjordes flera expeditioner för att undersöka kolet på Spetsbergen. De beräknade en kolproduktion om 50 000 ton om året. Kriget, kolbristen och de våldsamt stigande kolpriserna ledde till att ett nytt bolag bildades 1916, AB Spetsbergens Svenska Kolfält. Intresset för aktier var stort.

1917 – De första säsongernaBolagets krav och villkor

Minst 18 år, helst gift med utbildning.

Kontraktstid vanligen ett år, den som skrev kontrakt för tre år och stannade tiden ut fick en bonus på 10.000 kr.

Lön: 1,50 kr/timme medan en snickare i Sverige erhöll 47 öre per timme. Kostnaden för kost och logi var 1,50 kr/dygn.

Arbetsledningen ville dock inte veta av någon åttatimmarsdag. Man fick gärna arbeta hela dygnet, men minst 10 – 12 timmar alla dagar oavsett veckodag.

1917 startade AB Spetsbergens Svenska Kolfält stenkolsgruvan Svea.

1919 –

På eftermiddagen den 10 maj 1925

1925 utbröt eld i kolflösten. Det enda möjligheten att få bukt med branden var att spika igen gruvgångarna för att branden skulle självdö.

Brytningen återupptogs aldrig. 1934 övergick Svea gruva i norsk ägo.

Rekrytering

”Det var”, enligt uppgifter i Vi Billesholmare, gruvfogden ”Johan Jakobsson, som värvade yngre gruvarbetare att ta anställning vid Sveagruvan, vilket inte gillades av Höganäsbolagert som förlorade många arbetare i gruvdistriktet i Nordv. Skåne.”

Resan till eller från Spetsbergen

I boken Sveagruvan på Spetsbergen berättar far och söner Karlsson från Narvik om tågresan till Narvik.

De samlades i Storvik klockan tio på kvällen (Sandvikens kommun i Gästrikland). Tillsammans med skåningar, grängesbergare och Ludvikabor reste de hela natten. Följande natt klockan 2 hade de kommit till Gällivare där de stannade i två timmar innan resan fortsatte. Resan fortsatte ytterligare en natt innan de anlände till Narvik klockan elva dagen efter. (Tre nätter? Hur länge hade då skåningarna åkt för att komma till Storvik?)

Inkvartering på Hotell Svea tills det var dags att gå ombord. 1917 lade fartygen ut från hamnen i Narvik dagen efter midsommardagen. För att överhuvudtaget kunna komma fram behövde varje båt ha en ”islots”.

Oscar Sandberg, född 1890, beskriver färden 1917 så här:

Först seglade vi till Tromsö för att införskaffa den sista provianten och dynamiten. Eftersom första världskriget fortfarande pågick var det svårt att få tag i dynamit, vilket försenade expeditionen.

”På vägen från Tromsö till Spetsbergen var sjögången så kraftig att endast islotsen Svensson och jag själv klarade oss från att bli sjösjuka. Med på båten fanns det en häst som hette Lotta. Hon skulle bli gruvhäst och dragare.”

”Vi seglade i öppen sjö, men när vi kom till packisen så fick motorerna lov att användas. Skepparen satt då högst upp i masten för att hitta den mest lämpliga vägen. Sedan fick mannen som stod till rors arbeta väldigt intensivt för att hinna lägga om kurs efter de order kaptenen gav.”

Kockan, Naimie Möller, född 1896, beskriver att resan över ishavet (från Tromsö till Spetsbergen) tog nästan tio dygn (juli 1921).

”När man närmade sig Spetsbergen tornade isen upp sig. Båten som var byggd helt av ek hade endast tjugo centimeter mellan spanten och de längsgående plankorna som var tre tum tjocka orkade till slut inte med trycket utan ett bord knäcktes. Vi fick genast sätta igång med länspumpningen. Vi pumpade, i stort sett var hela besättningen med, i tre dygn i sträck innan vi nådde destinationsorten. Där fick vi lägga båten på grund för att kunna reparera skadan. … Vi frös fast i isen. Säkerligen gick halva överfartstiden åt till att vänta på att isen skulle röra sig så vi fick en chans att komma ytterligare en bit på vägen.”

I boken Sveagruvan på Spetsbergen har Anders Hedberg beskrivit hur svårt det var att ta sig från Sveagruvan till hamnen där båten skulle lägga till.

26 maj 1920

”Har nu tillryggalagt fyra och en halv mil på isen. Det var en svår resa. Vid framkomsten överraskades vi med kaffe och smörgåsar samt vilken sorts konserver vi behagade. Då vi sovit två timmar blev vi bjudna på middag av fogden Jakobsson. Det var biffstek med pickles, allt av utmärkt beskaffenhet. Sent ska jag glömma den här resan. Det var Nils och undertecknad som gjorde sällskap. Vi gick klockan nio på förmiddagen och kom fram tolv timmar senare, alltså klockan nio på kvällen. Vi ligger nu vid Kamp Morton, ett engelskt kolfält. Det är något mer än en timmes väg till iskanten. Vi hade tur som inte åkte skidor, då tövädret gjorde det nästan omöjligt att ta sig fram. Jag hade anat detta innan, det var därför vi gick. Sex timmar efter oss kom de som var närmast efter. De var trötta och blöta. De andra får vi nog vänta i natt och i morgon bitti. Någon båt syns ännu ej till, fast det är sju dygn sedan den lämnade Narvik.

27 maj 1920

”Någon båt har vi ännu ej sett. Alla är samlade här nu. De sista kom på morgonen. Fyra stycken måste hämtas med hundspann strax utanför lägret. De var i mycket utmattat tillstånd. Vi har inte mycket mat. Kött är det enda vi har. Vi har idag stekt biff och håller nu på att koka buljong. Väderlek och bostäderna är dåliga, men humöret är gott.”

29 maj 1920

”Det kom mat i går kväll, men ej mer än för två dagar. Ingen båt ännu synlig. Vi går med blickar spanande mot havet allesammans. Någon egentlig klagan hörs ej.”

31 maj 1920

”… Kanhända att vi får resa härifrån denna vecka. Det vore bra ty det börjar bli trist. Hundspannet for idag efter mer mat och väntas hit i kväll. Brödet och potatisen är slut igen och av kon är det snart bara benrangel kvar. Vi har sänt bud till kamraterna vid Braganza och med deras påtryckningar hoppas vi får tillräckligt med mat.

Klockan åtta samma dag. Vi ser nu den första båten till havs. Det går inte att urskilja vilken det är. Den syns bara med kikare. Den kommer i tid, ty all mat är slut.

1 juni 1920

”… Vi har denna vecka levt av en och tre fjärdedels kaka bröd. Ett och ett halvt kilo potatis och halvruttet kött. Men den tiden är nu förbi. Det var svårt att frakta hit maten för hundarna var uttröttade så att en häst måste användas. Snösörjan stod honom ibland upp till magen. Tretton timmar tog transporten. Någon båt har ännu ej inkommit.

3 juni 1920

”Ligger nu ombord på Braganza. Bra mycket bättre än det som var tidigare. Mat får vi ordentligt och sover gör man gott. När vi får resa vet vi inte. Inte heller om det blir med den här båten eller någon annan.”

4 juni 1920

”… Jag ligger nu på Valand, med kurs mot blommor och gröna skogar. Isen ligger upptornar som murar så långt ögat ser. Är lyckan oss bevågen är vi i Narvik om tre dagar. Det är vackert väder och det ser ut att bli en härlig resa.

Vi har nu gått tretton timmar i isen. Halv sju passerade vi så ut ur isen och farten kunde ökas. Vi har god akterlig vind och båten gungar något.

Klockan tolv. Har nu genomgått sjösjukan med dess kval. Den här gången var det över på en timme. Sjön går nu hög.”

7 juni 1920 – Klockan elva siktades land!8 juni – på väg mot Narvik9 juni 1920 – nu sitter jag på Hotell Svea

Bara tågresan kvar …

Hur mycket tjänade man i Spetsbergen

En gruvarbetare i Billesholm tjänade 3 kronor om dagen. På Spetsbergen tjänade de minst 15 kronor om dagen, men det kunde bli det dubbla eftersom man hade 6 kronor i timmen för övertid. Värvaren, Johan Jakobsson, förtjänade ännu mer eftersom han ”var en kraftkarl av stora mått. På samma tid som en vanlig, duktig gruvarbetare bröt 3 lass kol klarade Johan Jakobsson 6 lass vilket höll på att inverka på ackordet, men ledningen tog hänsyn till hans styrka sedan man sett att han ensam tog en järnkonstruktion som användes vid vändningen av vagnar från ett spår till ett annat … på axeln och flyttade den vilket gjorde att ingen annan än han kunde lägga spår så snabbt.” Konstruktionen vägde 260 kg.

En arbetare från Dalarna konstaterade att han på elva månader tjänat ihop tio tusen kronor netto, utöver de pengar som han hade sänt hem till familjen under året.

En anonym arbetare berättar att när han undertecknat kontraktet meddelade mannen på kontoret att pengarna skulle betalas ut till ”min hustru. Jag skulle själv få bestämt hur mycket som skulle utbetalas. De brukade ha två utbetalningar per månad. Han föreslog att jag skulle skicka hem 350 kronor varje gång. 700 kronor i månaden! Beloppet var svindlande. Då skulle jag ändock ha kvar att klara mig själv på vid gruvan. Jag var tvungen att fråga om det verkligen stämde. Jag hade varit van vid två kronor per timme, när jag hade haft något arbete.”

För 100 kr år 1920 kunde man köpa lika mycket varor som 2.100 kronor mätt i konsumentprisindex. Omräknat enligt denna formel hade en gruvarbetare i Billesholm en måndadlön om ca 16.400 kr medan en ”spetsbergare” hade 81.900 kr innan övertidsersättningen.

Hur var det att arbeta och leva på Spetsbergen?

På Spetsbergen behövdes inga schakt då det gick att bryta rakt in i berget. Kolflötserna var upp emot 5 meter tjocka och man behövde inte hugga kolet utan sköt loss det med dynamit.

Det var två skift med 100 man i varje. Förmiddagsskiftet var mellan 06.00 – 14.00. Därefter var det nödvändigt med utvädring för att det skulle bli effektivt. Kvällsskiftet gick på kl 18.00 och arbetade till kl 02.00.

”Det var tjocka kolfötser och alltså lätt att bryta kol där men också riskfyllt på grund av gasbildning. Det kunde ej undgås utan att arbetare omkom av den orsaken och då skott gick för tidigt. Det var dock den bästa arbetsplats man kunde tänka sig, sade Walter Nilsson, även om vintern var mörk och kall. Kallaste temperaturen var 54 grader och då var det skönt att ha varma kläder att ta på sig.”

Einar Berggren, född 1893, var bergsingenjör vid Svea gruva 1919-1925

Enligt honom var det klar överbemanning bland befälen och ingen av dem hade egentligen fullt upp med arbete. ”

Så här beskriver han situationen när han anlände till Sveagruvan i slutet av september 1919.

”Förhållandena vid gruvan mellan arbetare och befall var spända vid den här tiden. Befälen ville skicka hem en del bråkstakar. Fackföreningen, alla arbetare var organiserade syndikalister, gick dock emot. Arbetarna vägrade till och med att gå till läkare när de blev sjuka. De trodde att de skulle bli sjukskrivna och hemsända.

Torsdagen den 2 oktober verkade det som om vi skulle kunna sända hem de värsta bråkstakarna. Men fortfarande fanns det tillräckligt många kvar för att det skulle börja jäsa bland dem som var lugna. Otvivelaktigt fanns det också fina arbetare där uppe.”

Den anonyme arbetaren delade rum med tre skåningar och ”vana kolgruvearbetare. Det fanns inte så mycket till tvätt möjligheter, men jag undrar om det inte också var slöhet som gjorde att mina arbetskamrater i stort sett aldrig var rena.”

Den anonyme hade lovat sin fru att inte dricka sprit och blev nog ”mobbad” av de andra gruvarbetarna. Redan på båten blev han kallad ”Den där djävla nykteristen och snåljåpen”. Han blev vän med bergsingenjören Berggren och den anonyme beskriver vänskapen så här:

”Vår vänskap blev annorlunda. För honom kunde jag berätta om min cellskräck, min ensamhet, verkstadsdrömmarna, vår lilla flicka (som vi alltså då fått). Det var sådana saker som säkert andra ville prata med sina kompisar om, men det gick inte något vidare att prata om familjen i ”de tuffas gäng”.”

”Jag uthärdade de två åren trots kamraternas hån för att jag varken rökte eller drack. Med tiden fick jag ytterligare ett smeknamn nämligen: Bankboken. Jag blev en trogen gäst i biblioteket och jag kunde försvinna i böckernas värld och den som alltid sporrade mig var ingenjör Einar Berggren. Han var många gånger som en lärare för mig och jag kan tacka honom för att jag vid hemkomsten började studera vidare inom verkstadsfacket.” När han kom hem byggde han upp en verkstad tillsammans med sin hustru som blev ett stort företag.

Johan Anders Hedberg, född 1880, skrev dagbok från Spetsbergen 1919. Här är några utdrag.

10 juli 1919 ankom Anders Hedberg till Sveagruvan, som han lämnade den 26 maj 202017 oktober 1919

”De första dagarna har flytt sedan sista båten har lämnat oss. Kamratandan är god.”

”Denna dag kan ingen vistas ute och arbeta. Det är stark snöstorm. Vi har idag börjat spränga en linbanestation i gruvan.”

25 november 1919

”Storm, men vi arbetade i gruvan dit inga vindstötar når. Temperaturen nere i gruvan är ungefär 4 á 5 minusgrader året om. Allt är fruset.”

27 november 1919

”Fint väder, lugnt, … En man är sjuk och han har varit det i två månader. Det är troligtvis reumatism. Det är nu sju månader till den första båten. Men eftersom humöret är gott och man är frisk så ilar tiden.”

30 november 1919

”I natt har det varit fest på Markis. Programmet för aftonen lydde så här: Sång av skalden Höglund, med undertecknad och gitarren som hjälp. Sången handlade om vårt socker som ej räcker till. Ett vill uppträde ägde rum på slutet och störde glädjen. En man blev knivhuggen. Någon drog sin revolver, men några skott avlossades aldrig.”

9 december 1919

”En hård snöstorm sveper över vår koloni. Vi har arbetat ute idag med reparationer av linbanan. Arbetet försvåras, eftersom vi inte hör varandras röster för stormens dån, mörkret och snön. Inte ser vi mycket heller. Men det fungerar ändå. Idag har vi fått det elektriska ljuset tillbaka i barackerna igen, så nu blir trevnaden bättre.”

31 december 1919

”Årets sista dag är kommen. Det är häftig snöstorm så man känner sig glad åt att ligga inne. I går inträffade en explosion här. Det var en kamin som flög i luften. Ingen fanns i rummet. En vägg samt sängkläder antändes, men släcktes omedelbart. Idag bjuder bolaget på en kvarter akvavit så man får en tröstare innan man tar farväl av 1919. Jag känner mig nöjd med det förflutna året. Visserligen har man fått försaka en stor del under den tid man varit här. Men bättre att lida ett år här än tio i Sverige. Och vad man försakat tar man igen 1920! Allt gott!”

Bergsingenjör Berggren beskriver nyårsafton så här:

”Gubbarna hade gjort i ordning markenteriet så det var riktigt trevligt. Men det blev ett vilt slagsmål i köket så bord och stolar slogs sönder. Provianten låg kringströdd i hela köket. 309 Lundberg var värst, han var skåning och alldeles hopplös.”

1 januari 1920

”Stormarna som förekommer här är av en särskild beskaffenhet. Den snö som ryker är så fin och torr att den tränger sig in överallt där det finns insatt öppning och bränner som eld där ansiktet inte är skyddat. Vi saknar en almanacka för det nya året, men får leta oss tillrätta ändå. Jag är vid gott humör.”

4 januari 1920

”Telegram anlände från Store Norske, att en explosion ägt rum i deras gruva. Tjugosex man omkom!!”

10 januari 1920

”Halvårsdagen för m in vistelse på Spetsbergen är kommen. Det är annorlunda än den dagen jag kom hit. Det råder full orkan med snö. Allt arbete ligger nere och vi kan ej gå de femhundra meter som vi har till gruvan. Snön täpper till ögonen så man inte ser att gå. Då vi gick från gruvan i går kom vi 150 meter på sidan om vårt mål. Flera stycken har nu begärt att få resa hem med den första båten. Jag har ännu inte tänkt på när jag ska få resa. Blir det ljust så blir nog det en lättnad och då stannar jag nog i det längsta. Är det klart väder någon dag, så syns en ljusstrimma stiga upp i söder. Om en vecka är den egentliga mörkertiden slut och med den ett stort obehag som påverkar människorna så olika. Hittills har inte några större rubbningar märkts, varje man bjuder till för att hålla humöret uppe.”

16 januari 1920

”Det är stark vinter, värst är det för fötterna och de delar av ansiktet som är oskyddade. Många är sjuka, däribland föreståndarinnan som har symptom på vansinne. Ljuset börjar visa sig i söder som en båge som sakta ökar sig. På denna båge bygger vi vårt hopp. Har idag erhållit telegram från ljusare trakter, från mitt hem.”

18 januari 1920

”I natt har det varit fest för dem som varit med i matkommittén, samt för en del som hade hand om nöjena under julhelgen. Tyvärr blev det misslyckat. En av skåningarna dråsade en hammare (skomakarehammare) i huvudet på en annan ett par gånger. Skåningar är det mest otrevliga folkslag som finns här. Storskrävlare så gott som alla, det finns några undantag. En mindre snöstorm rasar idag. Kölden är omkring 25 grader. Fyra av våra matfröknar ligger nu sjuka i blåskatarr, blindtarmsinflammation. Men vi lider ändock inte brist på mat.”

31 januari 1920

”Härligt väder, omkring 2 grader kallt. Isens tjocklek varierar mellan 0,80 och 1 meter. … Ishavsbåten väntas i första hälften av april. 12 man har anmält sig hittills för hemresa med den, men det blir säkert fler. Vi har idag erhållit telegram från Sverige att nittiotusen arbetare är lockoutade. Jag känner mig nöjd med den dag då jag kom på idén att resa hit. Undan allt bråk och alla bekymmer. Istället kan jag bjuda min familj en trygg ställning, en bra tid framöver, om hälsan står mig bi.”

13 mars 1920

”Ett olycksfall inträffade vid kälkbacksåkningen i eftermiddags. En av deltagarna bröt armen då han ramlade av sin kälke. Det är inte vanliga kälkbackar som anlitas, ty vi åker på det branta fjället. Det blir en svindlande fart då vi susar nerför.”

6 maj 1920

De första breven anländer med båten från Narvik. (Båten skulle avgå från Narvik den 15 april.)

10 maj 1920

”Idag reser våra kamrater hem. De har en svår väg framför sig till iskanten. Det är tjugo centimeter vatten på isen, samt snösörja en halv mil från båten. Hoppas att det värsta slasket försvinner tills vi går härifrån. De som anlände idag från båtarna var mycket medtagna. Största delen var stelbenta som tuppar och haltade. Vädret är det bästa, lugnt och nollgradig. Erhöll brev ed båtarna och bestämde mig för att åka hem. Någonting av sommaren vill jag ha med. Längtar, men för övrigt är allt väl!”

25 maj 1920

”… inatt sover vi sista natten här och anträder resan hem i morgon. Om fjorton dagar är vi i Stockholm om allt går bra. Min förtjänst på elva månader är nu tio tusen kronor netto, utan den ordinarie hemsändningen, och jag är belåten.”

Även Johan Persson blev intervjuad i Vi Billesholmare 1974. Här ett citat från sidan 132 i en bok som Leif Thörnqvist hittat.

”Trots kylan blev man sällan förkyld på Spetsbergen. Det blev man egentligen bara då inlandsbåten kom och förde baciller med sig, berättar Johan Persson.” ”En dag skulle han och några arbetskamrater bege sig till en rysk gruva som bolaget köpt. Den låg 30 mil bort och för att gardera sig mot blindtarmsinflammation måste alla operera bort blindtarmen innan de gav sig iväg.”

I boken Sveagruvan på Spetsbergen berättar Oscar Sandberg att det var alldeles svart fyra månader om året och att solen aldrig gick ner under fyra månader.

Hygienen var inte den bästa. Skulle man tvätta sig fick man smälta snö.

Bolaget hade med sig massor av sprit i stora tunnor eftersom alkohol skulle få ”blodet att rinna bättre”. Varje lördag utdelades en kvarter brännvin till varje man.

”Brytningssystemet i Sveagruvan var så kallad ort- och pelarbrytning. Det är samma teknik som användes i Höganäs, och alltså något som de arbetare som rekryterades från Skåne var vana vid.

Metoderna var manuella. Man använde en ”förskrämningshacka” för att hugga ut en ränna i ”kolflötsens” (kollagrets) undre del, och borrade med handborr för att placera sprängmedel. Det brutna stenkolet lastades i vagnar och transporterades till en omlastningsstation vid gruvmynningen.”

Citat är Populärhistoria

Livet på Spetsbergen

Ibland rasade hårda stormar som gjorde att arbetarna inte kunde lämna sina bostäder. Det hände att linbanans korgar blåste iväg i orkaner. Fjordisen bröt sönder hamnkajen. Permafrosten tinade där man grävt tunnlar, så att taket i gruvgångarna rasade in.

Kolpriset avgörande

Dessutom var det svenska forskare, med Finlandsfödde A E Nordenskiöld i spetsen, som i årtionden hade dominerat forskningen om ögruppen och som hade kartlagt mineralfyndigheterna där. Forskarna ville att kunskapen skulle komma den svenska industrin till del, samtidigt som de ville säkra finansieringen av framtida forskningsföretag.

Sommaren 1910 skickade därför Jernkontoret en expedition till ett antal områden på Svalbard. Kolfyndigheterna märktes nogsamt med skyltar som bar texten »Swedish occupation«. Jernkontoret bildade ett företag och bad Herman Lagercrantz, stålverksägare tillika Sveriges ambassadör i USA, att flytta hem för att bli bolagets styrelseordförande.

Under de följande åren var världsmarknadspriset på stenkol lågt och den planerade gruvan ansågs olönsam. Det hade dessutom visat sig att kolet på Svalbard trots allt inte lämpade sig för stålindustrins behov.

Kolprisern mångdubblades

Läget förändrades med första världskriget, som fick kolpriserna att mångdubblas. Sveriges fokus på Svalbard skiftade från stålindustrins behov till att leverera kol till järnvägen.

I augusti 1917 började AB Spetsbergens svenska kolfält bygget av Sveagruvan på Braganzavågen, längst in i Van Mijenfjorden. Företaget hävdade att gruvkolonin skulle kunna tillgodose Sveriges behov av stenkol under hundratals år.

Allt detta bidrog till att mängden kol som bröts inte nådde upp till företagets målsättning. Som om detta inte var nog gick hela världen in i en djup ekonomisk kris i början av 1920-talet. Priset för det stenkol som Sveagruvan exporterade rasade från 160 kronor per ton till bara 30 kronor.

Dagboksanteckningar

Den första januari 1920 skriver Johan Anders Hedberg, bas för utearbetarna vid Sveagruvan, följande i sin dagbok:

”Stormarna som förekommer här är av en särskild beskaffenhet. Den snö som ryker är så fin och torr att den tränger sig in överallt där det finns minsta öppning och bränner som eld där ansiktet inte är skyddat. Vi saknar en almanacka för det nya året, men får leta oss tillrätta ändå. Jag är vid gott humör.”

Johan Hedbergs anteckningar, återgivna i boken Sveagruvan på Spetsbergen (1979) av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, ger en bild av vardagen i Svea under gruvans tredje vinter.

Billesholmare i Sveagruvan

På 80-talet intervjuade Josef Nilsson fyra av de fem då levande ”arbetare i Sveagruvan ”spetsbergare”. En av dem var Walter Nilsson, 75 år, och vars barnbarn varit med och tagit fram utställningen. Det är min förhoppning att jag får möjlighet att intervjua en av Walters söner som lär veta mer om tiden på Spetsbergen.

Walter for till Spetsbergen 1919 och stannade där i ett år. Enligt hans barnbarn återvände han inte till Spetsbergen fler gånger.

Hedberg var född i Dalarna 1880 och var bland annat med och byggde Stockholms stadshus. På Svalbard kunde han tjäna betydligt bättre än hemma i Sverige. I slutet av maj konstaterar Hedberg att han har uppnått sitt mål, och under elva månader tjänat ihop tio tusen kronor netto, utöver de pengar som han hade sänt hem till familjen under året.

Priset som han och andra som arbetade vid Sveagruvan fick betala var isoleringen, mörkret och kylan – som kan variera från några köldgrader till minus 37.

Hedberg är ändå nöjd och avslutar ofta sina anteckningar med ”Allt väl!” Han noterar några brutna ben och sjukdomsfall bland männen, men anser att en särskild tur tycks vila över anläggningen eftersom inga allvarligare olyckor har inträffat.

Ta reda på vem som dog och gravstenen

I januari 1920 hade Svea fått ett telegram från den norska gruvan i närliggande Longyearbyen. Det berättade att en explosion hade dödat 26 män. Den svåra olyckan skapade naturligtvis oro även i Sveagruvan.

Fritiden

På fritiden, berättar Hedberg, åker arbetarna kälke eller skidor och ordnar fester, men fientligheter bubblar under ytan. Han skriver om en trevlig afton, där han tillsammans med en kamrat framfört en sång ”om vårt socker som ej räcker till”. Plötsligt ändras stämningen:

”Ett vilt uppträde ägde rum på slutet och störde glädjen. En man blev knivhuggen. Någon drog sin revolver, men några skott avlossades aldrig”, skriver han.

Klass samhälle

Några gånger nämner Johan Hedberg att arbetarna är missnöjda med maten. I februari kommer så en vändning: föreståndarinnan avskedas från sin befattning i köket.

”Hon hade burit de bästa bitarna in i befälsmässen fast att ransonerna är lika. En gris slaktades, då arbetarna skulle få sin del fanns bara späcket kvar. Hämnden är ljuv!”

Låg isolerat från omvärlden

Konflikter mellan arbetare och arbetsledning var en viktig orsak till att Svalbards första gruvsamhälle, brittiskägda Advent City, hade misslyckats.

Ögruppen var ett ingenmansland som under den största delen av året låg isolerat från omvärlden. Detta var något som gav arbetarna större makt än vad de hade i gruvorna på kontinenten.

Dag Avango skriver i sin avhandling att AB Spetsbergens svenska kolfält var mycket medvetna om detta, och utformade Svea för att vidmakthålla fred och säkra en stabil produktion.

Fritidslokal med bibliotek

Det gjorde företaget bland annat genom att erbjuda relativt sett drägliga levnadsförhållanden. Bostäderna höll god standard, man hade grisar som levande köttförråd för den långa vintern, och man drygade ut matförrådet med renjakt.

Vidare hade arbetarna en fritidslokal som rymde ett bibliotek, vilket kunde användas för möten, teater och dans.

Samtidigt byggdes hela samhället för att upprätthålla hierarkin mellan tjänstemän och arbetare. Linbanan delade in Svea i två delar.

På västra sidan om den låg ingenjörernas och arbetsledningens hus, på den östra sidan fanns arbetarbostäderna. Ingenjörernas bostäder utrustades med fina möbler, porslin, tapeter och prydnadsföremål för att återskapa en svensk borgerlig standard mitt i Arktis.

Skapade hierarkier

Ett undantag från denna ordning gällde gifta arbetare. De fick också sina bostäder på den västra sidan, granne med ingenjörerna. Tanken var att skapa hierarkier mellan olika kategorier av arbetare och därmed försvaga den fackliga sammanhållningen.

Kvinnorna i Svea var medföljande fruar eller arbetade i köket och tvätteriet. En av dem var Naimie Gevert (gift Möller), som var kocka i Svea 1921–24.

I en intervju med Resar-Herman Jakobsson (en av författarna till ovan nämnda bok) berättar hon att de en lördag var tre flickor vid dansen, tillsammans med nästan tvåhundra män.

”Jag dansade med en av gubbarna, då han plötsligt började bli i mitt tycke ganska oförskämd. Det var någonting ovanligt, eftersom det nästan var någonting heligt att männen skulle sköta sig vid danserna”, berättar Gevert.

Kvinnor bannades från danserna

Efter den händelsen beslutade kvinnorna att inte längre delta i danserna. De ändrade sig tre veckor senare, när de andra arbetarna hade tvingat den aktuelle mannen att be om ursäkt.

”Efter den händelsen kontrollerade gubbarna varandra så att ingenting skulle få oss att ändra oss igen”, säger Naimie Gevert i intervjun.

Källförteckning

Anakaisa Suni, Populär historia 7 maj 2021

Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, Svea gruvan på Spetsbergen, LT:s förlag Falköping 1979

Josef Nilsson, Spetsbergsminnen ur Vi Billesholmare 1974

Inlägget Sveagruvan på Spetsbergen dök först upp på ANDEBARK.

Sveagruvan

Samlingssida om 1925

Denna text är ett arbetsdokument till utställningen i Billesholmstraktens hembygdsförenings museum

Citat ur text av Anakaisa Suni, Populär historia 7 maj 2021

”Brytningssystemet i Sveagruvan var så kallad ort- och pelarbrytning. Det är samma teknik som användes i Höganäs, och alltså något som de arbetare som rekryterades från Skåne var vana vid.

Metoderna var manuella. Man använde en ”förskrämningshacka” för att hugga ut en ränna i ”kolflötsens” (kollagrets) undre del, och borrade med handborr för att placera sprängmedel. Det brutna stenkolet lastades i vagnar och transporterades till en omlastningsstation vid gruvmynningen.”

Livet på Spetsbergen

Ibland rasade hårda stormar som gjorde att arbetarna inte kunde lämna sina bostäder. Det hände att linbanans korgar blåste iväg i orkaner. Fjordisen bröt sönder hamnkajen. Permafrosten tinade där man grävt tunnlar, så att taket i gruvgångarna rasade in.

Kolpriset avgörande

Dessutom var det svenska forskare, med Finlandsfödde A E Nordenskiöld i spetsen, som i årtionden hade dominerat forskningen om ögruppen och som hade kartlagt mineralfyndigheterna där. Forskarna ville att kunskapen skulle komma den svenska industrin till del, samtidigt som de ville säkra finansieringen av framtida forskningsföretag.

Sommaren 1910 skickade därför Jernkontoret en expedition till ett antal områden på Svalbard. Kolfyndigheterna märktes nogsamt med skyltar som bar texten »Swedish occupation«. Jernkontoret bildade ett företag och bad Herman Lagercrantz, stålverksägare tillika Sveriges ambassadör i USA, att flytta hem för att bli bolagets styrelseordförande.

Under de följande åren var världsmarknadspriset på stenkol lågt och den planerade gruvan ansågs olönsam. Det hade dessutom visat sig att kolet på Svalbard trots allt inte lämpade sig för stålindustrins behov.

Kolprisern mångdubblades

Läget förändrades med första världskriget, som fick kolpriserna att mångdubblas. Sveriges fokus på Svalbard skiftade från stålindustrins behov till att leverera kol till järnvägen.

I augusti 1917 började AB Spetsbergens svenska kolfält bygget av Sveagruvan på Braganzavågen, längst in i Van Mijenfjorden. Företaget hävdade att gruvkolonin skulle kunna tillgodose Sveriges behov av stenkol under hundratals år.

Allt detta bidrog till att mängden kol som bröts inte nådde upp till företagets målsättning. Som om detta inte var nog gick hela världen in i en djup ekonomisk kris i början av 1920-talet. Priset för det stenkol som Sveagruvan exporterade rasade från 160 kronor per ton till bara 30 kronor.

Dagboksanteckningar

Den första januari 1920 skriver Johan Anders Hedberg, bas för utearbetarna vid Sveagruvan, följande i sin dagbok:

”Stormarna som förekommer här är av en särskild beskaffenhet. Den snö som ryker är så fin och torr att den tränger sig in överallt där det finns minsta öppning och bränner som eld där ansiktet inte är skyddat. Vi saknar en almanacka för det nya året, men får leta oss tillrätta ändå. Jag är vid gott humör.”

Johan Hedbergs anteckningar, återgivna i boken Sveagruvan på Spetsbergen (1979) av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, ger en bild av vardagen i Svea under gruvans tredje vinter.

Ta reda på mer om Walter från Billesholm

Hedberg var född i Dalarna 1880 och var bland annat med och byggde Stockholms stadshus. På Svalbard kunde han tjäna betydligt bättre än hemma i Sverige. I slutet av maj konstaterar Hedberg att han har uppnått sitt mål, och under elva månader tjänat ihop tio tusen kronor netto, utöver de pengar som han hade sänt hem till familjen under året.

Priset som han och andra som arbetade vid Sveagruvan fick betala var isoleringen, mörkret och kylan – som kan variera från några köldgrader till minus 37.

Hedberg är ändå nöjd och avslutar ofta sina anteckningar med ”Allt väl!” Han noterar några brutna ben och sjukdomsfall bland männen, men anser att en särskild tur tycks vila över anläggningen eftersom inga allvarligare olyckor har inträffat.

Ta reda på vem som dog och gravstenen

I januari 1920 hade Svea fått ett telegram från den norska gruvan i närliggande Longyearbyen. Det berättade att en explosion hade dödat 26 män. Den svåra olyckan skapade naturligtvis oro även i Sveagruvan.

Fritiden

På fritiden, berättar Hedberg, åker arbetarna kälke eller skidor och ordnar fester, men fientligheter bubblar under ytan. Han skriver om en trevlig afton, där han tillsammans med en kamrat framfört en sång ”om vårt socker som ej räcker till”. Plötsligt ändras stämningen:

”Ett vilt uppträde ägde rum på slutet och störde glädjen. En man blev knivhuggen. Någon drog sin revolver, men några skott avlossades aldrig”, skriver han.

Klass samhälle

Några gånger nämner Johan Hedberg att arbetarna är missnöjda med maten. I februari kommer så en vändning: föreståndarinnan avskedas från sin befattning i köket.

”Hon hade burit de bästa bitarna in i befälsmässen fast att ransonerna är lika. En gris slaktades, då arbetarna skulle få sin del fanns bara späcket kvar. Hämnden är ljuv!”

Låg isolerat från omvärlden

Konflikter mellan arbetare och arbetsledning var en viktig orsak till att Svalbards första gruvsamhälle, brittiskägda Advent City, hade misslyckats.

Ögruppen var ett ingenmansland som under den största delen av året låg isolerat från omvärlden. Detta var något som gav arbetarna större makt än vad de hade i gruvorna på kontinenten.

Dag Avango skriver i sin avhandling att AB Spetsbergens svenska kolfält var mycket medvetna om detta, och utformade Svea för att vidmakthålla fred och säkra en stabil produktion.

Fritidslokal med bibliotek

Det gjorde företaget bland annat genom att erbjuda relativt sett drägliga levnadsförhållanden. Bostäderna höll god standard, man hade grisar som levande köttförråd för den långa vintern, och man drygade ut matförrådet med renjakt.

Vidare hade arbetarna en fritidslokal som rymde ett bibliotek, vilket kunde användas för möten, teater och dans.

Samtidigt byggdes hela samhället för att upprätthålla hierarkin mellan tjänstemän och arbetare. Linbanan delade in Svea i två delar.

På västra sidan om den låg ingenjörernas och arbetsledningens hus, på den östra sidan fanns arbetarbostäderna. Ingenjörernas bostäder utrustades med fina möbler, porslin, tapeter och prydnadsföremål för att återskapa en svensk borgerlig standard mitt i Arktis.

Skapade hierarkier

Ett undantag från denna ordning gällde gifta arbetare. De fick också sina bostäder på den västra sidan, granne med ingenjörerna. Tanken var att skapa hierarkier mellan olika kategorier av arbetare och därmed försvaga den fackliga sammanhållningen.

Kvinnorna i Svea var medföljande fruar eller arbetade i köket och tvätteriet. En av dem var Naimie Gevert (gift Möller), som var kocka i Svea 1921–24.

I en intervju med Resar-Herman Jakobsson (en av författarna till ovan nämnda bok) berättar hon att de en lördag var tre flickor vid dansen, tillsammans med nästan tvåhundra män.

”Jag dansade med en av gubbarna, då han plötsligt började bli i mitt tycke ganska oförskämd. Det var någonting ovanligt, eftersom det nästan var någonting heligt att männen skulle sköta sig vid danserna”, berättar Gevert.

Kvinnor bannades från danserna

Efter den händelsen beslutade kvinnorna att inte längre delta i danserna. De ändrade sig tre veckor senare, när de andra arbetarna hade tvingat den aktuelle mannen att be om ursäkt.

”Efter den händelsen kontrollerade gubbarna varandra så att ingenting skulle få oss att ändra oss igen”, säger Naimie Gevert i intervjun.

Inlägget Sveagruvan dök först upp på ANDEBARK.

Ett nytt trevande försök

I mars 2014 lämnade jag det jag trodde var mitt drömliv.

Rollen som advokat.

En titel jag kämpat så hårt för att få.

Inte nog med att jag mot alla odds blivit advokat – jag hade dessutom byggt ett starkt varumärke. Då hade jag Sveriges första och största advokatblogg. Jag hade uppdrag som föreläsare, bl a för advokatsamfundets avdelningar i olika delar av Sverige.

Efter en föreläsning jag höll i Örebro blev jag uppringd av en åhörare som uppgav att han ringde från Regeringskansliet. Jag trodde det var ett skämt, men insåg efter en stund att han faktiskt menade allvar. Han övertalade mig att åta mig uppdraget som ersättare i Regelrådet.

I februari 2014 låstes jag in på psykiatriska kliniken. Chefsläkaren presenterade de två alternativ jag hade att välja på:

Elchocksbehandling som skulle innebära att jag var tillbaka i arbete efter någon vecka. Psykodynamisk analys som skulle innebära flera år av sjukskrivning och i förlängningen att jag skulle behöva avveckla mig företag.

Läkaren rekommenderade det första alternativet. Mina föräldrar litade på honom. Cykelhandlaren, liksom min syster, röstade för alternativ två. Under den här tiden hade jag inte någon kontakt med mina barn som då var 18 respektive 16 år.

Vad ville jag själv?

Min hjärna fungerade inte. Den enda känslan som fanns var värdelöshet. Flera nätters sömnlöshet, konflikter både privat och i företaget hade fått mig att ”höra röster”. Jag var övertygad om att jag hade blivit psykiskt sjuk och skulle bli inlåst för all framtid. Framför mig såg jag demenssjuka patienter från sommaren när jag arbetade på hemtjänsten.

Nej, så ville jag inte att mina barn skulle minnas mig.

Fortfarande var jag snygg.

Ingen visste hur jag mådde.

Mina självmordstankar var på riktigt – de första dagarna fick jag inte ens ha laddaren till mobiltelefonen på rummet.

Cykelhandlaren såg till att jag fick permission för en lunch.

”Du som alltid drömt om att skriva, ska du verkligen riskera din hjärna?”

Tillsammans åkte vi till Stockholm för att lämna in min utträdesansökan. En sista gång gick jag längs gatan som kantades av ambassader och villor med höga murar. En sista gång ringde jag på ekdörren och gick in i hallen med mörka träpaneler. I samma hall som jag några år tidigare minglat med advokater inför de första advokatdagarna.

Hade det ens funnits några andra advokater från Skåne på det minglet?

Med fransk manikyr, en blå klänning och höga klackar kom jag i samspråk med några advokater från Halmstad. De föreslog att jag skulle hänga med till Operakällaren, vi skulle bara vänta in Örjan.

Vad jag inte visste då var att Örjan var ”gurun” inom familjerätt. Han som skrev doktrinen.

Vi hade en trevlig kväll och talade om allt mellan himmel och jord. Dagen efter förstod jag hur hög status han hade. När vi träffades i trapporna hälsade han glatt. Och det var som om ryktet spred sig. Plötsligt blev jag behandlad på ett annat sätt.

Det höll i sig genom alla år.

Fortfarande kan jag sakna advokatdagarna som var fyllda med föredrag inom olika juridiska områden, spännande samtal i pauserna, middagar med nya kontakter och fri champagne i baren.

Allt detta lämnade jag och flydde till Billesholm.

Fram tills idag har jag famlat, arbetat ”bakom” andra. Byggt upp Cykelhandlarens varumärke, rekryterat två entreprenörer till en destination som inspirerar till hållbarhet, letat upp och inspirerat Marit Norin att utveckla Älvdalens häxvecka, coachat Anna Vild och finansierat hennes verksamhet under 2020-2021, inspirerat andra aktörer att utveckla sina företag. Och inte minst – lagt grunden till en destination som inspirerar till hållbarhet.

Många av mina projekt har misslyckats – som det där med att starta stiftelser.

Men det jag lyckats med är inte så illa ändå: en trädgård för biologisk mångfald byggd av material från dinosaurieutgrävningarna där jag kan berätta historien om det stora utdöendet, samarbetet med Belinda Wigerfelt som odlar ekologiska snittblommor i säsong och erbjuder workshops, samarbetet med Mats och Katarina Karlsson som startat cykelklubben Team Albert MTB som arrangerar Vintercupen och Team Albert 2-dagars.

Det som en gång såg ut som en soptipp har idag utvecklats till två cykelaffärer som kompletterar varandra. Jönssons cykelaffär har allt från begagnade barncyklar till elcyklar. Söderåsen MTB har sportcyklar från 10.000 kr och uppåt. Dessutom erbjuder de skräddarsydda event, hyrcyklar och vedeldad bastuflotte.

Och jag har levt ett otroligt spännande liv!

Tidsresan till Trias som forskarna tog mig med på är osannolik. Att få följa med på resan när min roman blev ett filmmanus är en av mina topp-upplevelser. Likaså när jag var med på vernissagen av Pompe Hedengrens utställning HÄXOR. Att hänga i studion när Patricio Silva skapade den magiska låten Älven. Norden-runt-resan under sommaren 2023.

Ja, listan över allt häftigt jag fått vara med om kan göras lång. Och det mesta finns dokumenterat här på bloggen.

Terapi

Det räckte inte med två år av psykodynamisk analys.

Längs vägen hände fick jag malignt melanom som ledde till dödsångest och klimatångest. Cykelaffären förvärvade dagbrottet och jag engagerade mig i de fortsatta utgrävningarna och att skapa en destination kring dinosauriefynden.

Min första roman släpptes mitt under pandemin och allt jag planerat ställdes in.

Återigen ville jag rädda världen och drog igång en massa digitala event.

För att hitta finansiering till att bygga en destination kring dinosaurierna bildade jag Insamlingsstiftelsen Upplev Billesholm och för att få in pengar till filmatiseringen av Oväsen i Älvdalen bildade jag Insamlingsstiftelsen Upplev Billesholm.

2022 drog min impulsivitet åter iväg med mig. Vi tog emot en familj från Ukraina och jag gjorde mitt yttersta för att de skulle må bra. Allt eftersom tempot skruvades upp tappade jag återigen fotfästet. Idag kan jag se att jag då släpper in narcissister i mitt liv.

Sedan 2022 har jag haft återkommande depressioner. Under 2024 hann jag knappast ta mig upp ur en depression förrän något hände som kastade ner mig i gropen igen.

Men alla dessa motgångar har fått mig att se på mitt liv ur nya perspektiv.

Kanske kommer jag en dag kunna vara tacksam för alla motgångar. Som ett mantra upprepade jag.

” Det är i motvind drakarna lyfter”

Social Brand Lab för LaLinda

Hösten 2023 anmälde jag mig till kursen Social Brandlab för Linda Hörnfelt. Idag kan jag se hur mycket kursen betytt för mig – även om det tog tid innan jag orkade ta tag i saker.

I FB-gruppen för Social Brandlab ställdes frågan om det fanns någon som ville göra en nystart på kursen – och jag hängde på. Vi träffas en timme varje måndag och deras respons på mitt konto har varit ovärderlig.

Den 16 januari träffade jag Patricio Silva som återkopplade några dagar senare med ett förslag hur man skulle kunna göra om hemsidor för att få en större enhetlighet.

Sedan 2022 har jag varit på väg att stänga ner både sidan www.cyklat.se, www.trolldomsprocesser.se och www.kvinnohistorier.se. Men jag har inte kommit till skott. Istället har jag fortsatt betala för domännamn och webbhotell helt i onödan.

Ynkryggar

December 2024 blev en vändpunkt. Tack vare min terapeut och Ulrika Jäger lyckades jag ta mig igenom händelser utan att ramla ner i gropen. För första gången orkade jag ta mig igenom känslan, stanna kvar utan att fly till ett annat fokus. Händelserna ledde till så mycket klarsyn.

Det fick mig också att agera.

Insikten om hur förtal påverkar utan att man kan sätta fingret på det fick mig att avsluta båda stiftelserna.

Tack vare kursen för Linda Hörnfelt vågar jag äntligen börja bygga mitt personliga varumärke igen. Våga satsa på något nytt som är bara mitt.

2025

I år har jag lovat mig själv att sätta mitt eget välmående i första rummet. Regelbunden träning – men också att inte pressa mig själv.

På listan över vad jag vill ha mer av står spela teater, lyssna på konserter och göra guidade tidsresor. Ett guldkorn från 2024 är dagen med medlemmar från Cykelhistoriska föreningen.

Under 2025 har jag lovat att vara snäll mot mig själv, ge mig tid att testa utan att bestämma mig.

Det ska inte bokas in mer i min kalender. En träning är att säga tack, men nej tack.

Vrede i Älvdalen får specifika perioder av skrivande utan att jag får känna någon press att bli klar. Kanske blir det inte fler böcker, men det saknar betydelse. Skrivandet ska i första hand vara lustfyllt.

Kanske är det guidade turer, YouTube och andra sociala media som är kanalen för att få ut mina berättelser. Jag har ingen aning.

Men vad jag vet är att jag under 2025 ska testa följande kärnkategorier i mina kanaler

Årstiderna i Skåne

Det finns så mycket att uppleva. På instagram-kontot andebarkcykelinfluencer kommer du även i fortsättningen hitta bilder från våra cykelturer. Dock är inte detta mitt fokus utan snarare en cykeldagbok.

På instagramkontot andebark och i youtubekanalen andebark kommer du hitta mer bilder, mer filmer från naturens växlingar. Kanske kan det även kopplas till några gamla traditioner kopplat till skånska årstider som t ex Mårten gås.

Här kan du även få hänga med på några av cykelturerna som jag gör med Cykelhandlaren. (På iCloud ligger massor av filmklipp och bilder som behöver rensas upp. Skulle du vilja se några filmer av detta innan jag rensar ut?)

Tidsresenär

Att resa i tiden har varit min favoritsysselsättning sedan 5-årsåldern när far visade stenyxor som han hittat i jorden.

Jag är intresserad av allt!!!

Stenålder, bronsålder (med alla bronsåldershögar), järnålder (med Jarlens hall i Järrestad), vikingatid (och alla runstenar i Skåne), 1100-tal (med Övraby kyrka), 1300-tal (med drottning Margareta och Ide Pedersdatter Falk), 1500-tal (med Glimmingehus och Ballerup), 1600-tal (med häxprocesserna), 1700-tal (med pesten som kom till Övraby och Hanna Isacs), 1800-tal (mors släktforskning, enskiftet), 1900-tal (gruvepoken i Billesholm) – ja och inte minst Dinosaurietiden som forskarna bjöd in mig till.

Men jag kan ju inte göra allt i sociala media.

Jag förstår att det varit väldigt spretigt sedan 2014.

Nu har jag hittat en riktning.

2015 – 2025

Mötet med forskarna från Uppsala universitet och Naturhistoriska riksmuseet. Utgrävningarna. Byggandet av Triasträdgården. Researchen jag gjort.

Målet är att detta ska landa i ett bokningsbart event den 10 juli med titeln ”Tidsresan till Trias”. Detta kommer jag inte sätta igång med förrän i juni.

1925

Vad ägde rum för 100 år sedan i Billesholm?

Den 31 maj arrangerar jag en tidsresa för medlemmar i Cykelhistoriska föreningen. För den som vill kommer det att vara möjligt att boka för grupper. Just nu är det fokus på att få upp mitt första evenemang på Tickster. Sedan ska jag göra budget för kommande evenemang.

1675 och häxprocesserna

Vad hände 1675? Det tänker jag skriva om här på bloggen. Jag kommer även göra en resa i Hanna Isacs fotspår under augusti. Planeringen av den resan kommer göras tidigast i juli, men så snart jag spikat datum för resan kommer jag kontakta samarbetspartners och erbjuda föredrag.

För dig som är intresserad kommer jag göra ett kostnadsfritt föredrag på Litteraturrundan den 3 maj.

Livesändningar

På FB-sidan Nordiska trolldomsprocesser blir det högläsning i anslutning till årshjulets högtider. Du hittar eventen här.

1 februari: Tema trolldomskommissionen i Dalarna och Disa-blot

22 mars: Vårdagjämning och folktro kring skärtorsdagen

9 augusti: Andra fullmånen av de tre som är mellan midsommarsolståndet och höstdagjämningen. Tankar kring sol och månhögtider.

20 september: inför Höstdagjämningen

21 december: Vintersolståndet

På instagramkontot andebark testar jag livesändningar under Stockholmsresan den 26-31 mars.

På youtubekontot andebark är målsättningen att göra fyrajag livesändningar på temat häxprocesser

19 maj: avrättningar i Älvdalen 1669 (läggs upp på FB-nordiska trolldomsprocesser den 24 maj)

9 juni: fjärdingstinget i Älvdalen (läggs upp på FB-nordiska trolldomsprocesser den 21 juni)

5 september: förhöret av Look Anna

5 november: fångenskapen i Falun (andra fullmånen av tre mellan höstdagjämning och midvintersolståndet)

1525

För 500 år sedan uppviglade Sören Norby bönderna i ett uppror mot den danske kungen Fredrik I. En av gårdarna som brändes ner var Bille-ättens sätesgård i Ljungsgård.

Mitt pågående skrivprojekt utspelar sig under perioden 1520 – 1528. Det var så intresset väcktes för Sören Norby. Under året hoppas jag på intresse från församlingarna i Norra Vram, Stenestad och Kågeröd om en guidad cykeltur i deras regi. Jag ställer gärna upp som guide, men efter att ha blivit motarbetad sedan 2018 när jag försökt skapa gemensamma evenemang kommer jag inte ta några initiativ till detta. Men jag har berättelserna och delar gärna med mig av dem.

Är du intresserad av youtubefilmer på detta tema?

Förtal och den tysta massans ansvar

Efter att ha mött många narcissister i mitt liv fortsätter jag att gräva i vad förtal gör med oss och om den tysta massans ansvar. Samma tema som i Oväsen i Älvdalen och mitt nuvarande skrivprojekt.

Häng med på resan!

Vore det intressant att hänga med på resan hur man bygger upp ett evenemang.

Går det att försörja sig på att vara tidsreseguide?

I sociala medier har jag ofta fått höra att jag är för privat, men jag har ett behov av att dela med mig av tankar och känslor.

När jag började blogga på ambassadörer för kvinnors företagande fick man följa resan om hur det var att utveckla företag. Skulle du vara intresserad av att hänga med på resan om hur man bygger en Tidsresebyrå?

Tålamod

Tålamod är inte min starkaste sida, men det är vad jag ska träna på 2025.

Jag hoppas att du också har tålamod att hänga med mig när jag bygger ett nytt personligt varumärke.

”En skapare är en bågskytt som skjuter i mörkret.”

Gustav Mahler (1860–1911) österrikisk tonsättare och dirigent, skrev symfonier.

Inlägget Ett nytt trevande försök dök först upp på ANDEBARK.

Kan man resa i tiden?

När jag skriver använder jag alla sinnen för att hjälpa läsaren att resa i tiden. Nu funderar på om det går att använda samma teknik för att skapa cyklande eller vandrande resor i tiden.

I båda fallen rör förflyttar man sig i samma takt som i gamla tider.

2023 lärde Suzanne Gadd och Hans Klaive mig hur man bygger bokningsbara event. Jag fick provcykla sträckor flera gånger, ta fram informationsmaterial, dela inlägg i sociala media och sköta pressbearbetningen.

Sedan dess har jag funderat på hur jag kan vidareutveckla KladdoHojs koncept till något eget.

När Cykelfrämjandet uppmärksammade att de funnits sedan 1934 fick jag en idé. Varför inte bjuda in Cykelhistoriska föreningens medlemmar att resa i tiden.

Sagt och gjort, jag kontaktade Andreas Bengtsson har en stor samling veterancyklar. Han gillade idén och bjöd in Cykelhistoriska föreningens medlemmar. Du hittar en film från dagen här nedan.

Det var en av de roligaste guidningarna jag gjort och samtalen med deltagarna inspirerade till en mer nischad resa i tiden.

Sedan dess har jag tillsammans med Leif Thörnqvist rest i tiden. På gruvmuseet i Bjuv hittade jag information om en storstrejk. Leif fyllde på om en brand i en gruva på Spetsbergen som fick konsekvenser i Billesholm. Och på den vägen är det.

Tanken är att arrangera tidsresan helgen innan cykelns dag. För den som vill resa i tiden kommer det även vara möjligt att göra turen som ett skräddarsytt event.

Cykelns dag

2024 bjöd vi in Cykelhistoriska föreningen att resa i tiden med Söderåsens Cykelport som startpunkt.

Bara älskade att få dela med mig av allt Leif Thörnqvist lärt mig!

Här kan du läsa mer om

1925

KladdoHoj och deras resor.

Cykelhistoriska föreningen

Andreas Bengtssons cykelsamling

World Bicycle Day som är en global dag för cykelglädje, instiftad av FN

Cykelfrämjandet

Team Albert MTB

I Oväsen i Älvdalen hittar du exempel på att resa i tiden

Gratis länk till Oväsen i Älvdalen

Inlägget Kan man resa i tiden? dök först upp på ANDEBARK.

Bodensjön runt (1)

Hösten 2019 cyklade vi Bodensjön runt. Efteråt skrev jag inlägg om resan på www.cyklat.se. Då jag nu är på väg att stänga ner sidan cyklat kan du hänga med på vår resa i efterhand.

I flera år har vi talat om att cykla runt Bodensjön, svårigheten har varit att planera resan dit och hem. (Hur vi tog oss till och från Friedrichshafen kan du läsa här.)

I det här inlägget kommer jag sammanfatta hur det var att cykla runt Bodensjön. Inlägget kommer utvecklas med vLoggar och inlägg om vad vi åt och gjorde efterhand. Med risk för att inlägget förblir halvfärdigt låter jag dig hänga med när texten utvecklas. Se det som ett arbetsdokument och berätta gärna vad du vill veta mer om så försöker jag besvara dina frågor. 

1 Friedrichshafen – Bregenz, 41 km

Efter flera grådagar sken solen när vi nådde Bodensjön. Vi började turen runt Bodensjön ute på bryggan i FriedrichshafenFriedrichshafen är den minst charmiga av de tyska samhällena runt Bodensjön. Flera vattendrag rinner ut i Bodensjön, Argen, Ach och en massa vattendrag som slutar på -bach. Vilket av dem det är blev jag varken klok på då eller nu. Leden är välsaltad, men ibland frestades vi att lämna den för att komma närmare vattnet. Oftast blev resultatet att vi fick vända eftersom det inte gick att komma fram. Bäst vy över Bodensjön har du från norra sidan med alperna i horisonten. Det är gott om färjetrafik över Bodensjön, de flesta båtarna tar även cyklar (det kommer separat inlägg med länkar). Lindau – massor av turister trots lågsäsong. Mysig hamn och stadskärna. Lindau sedd från östra delen. 

BODENSEE 
Alla regntunga dagar var bortglömda
Inte en droppe regn
Duniga moln och färgexplosioner
.

Från #friedrichshafen till #lindau via byar med caféer och restauranger .

I #Bregenz tog vi linbanan upp till Pfänder (1.064 meter)
Vilken utsikt! 
Jag njöt varje sekund av de 20 km nerför 
Koskällor och porlande vattenfall
Doft av ormbunkar och alpluft
Vidunderliga vyer över Bodensjön och 240 alptoppar
Bästa cyklingen ever!
.
Friedrichshafen – Bregenz 41 km platt och lättrullat – totalt idag 61 km .
I morgon cyklar vi vidare till Schweiz
.

Över Bregenz vilade det ett lugn – kanske för att stadskärnan var bilfri. Vi tog oss upp till Pfänder 1.064 meter och cyklade genom bergsbyar ner. Resans höjdpunkt!

Läs mer

Linbana till Pfänder

Wienerschnitzel i Bregenz

Hotell Messmer i Bregenz

Inlägget Bodensjön runt (1) dök först upp på ANDEBARK.

Som ringar på vatten

Det är temat för lördagens högläsning på Nordiska trolldomsprocesser.

*** Här hittar du länk till högläsningen ***

Inledning: Tärnvers

”Hon skriver bok om en mörk tid i Älvdalen” Mora tidning den 5 oktober 2018, Stefan Rämgård

”Annika Andebark har i fyra års tid fördjupat si en särskild del av Älvdalens historia: häxprocesserna. Nu hoppas hon publicera en skönlitterär bok på temat.”

Fakta

”350 år sedan Häxavrättningarna i Orsa”, Dalarötter januari 2021, Torbjörn Näs

”De 63 personer (7 dödsdömda) och över 140 vittnen som omnämns i Häxprocesserna från Orsa är värda att minnas, de är alla våra anor. Ser man till Orsas befolkning år 1670 så var det var 20:e person (var 10:e kvinna) i Orsa som blev anklagad! Och hälften av de minderåriga barnen tvingades vittna emot dessa.”

”Häxprocesserna i Orsa för 360 år sedan”, Genklang nr 45, december 2019, Torbjörn Näs

”Uppgifterna är lite oklara, och varierar från olika källor. Men vi vet att det i december 1669 utfärdades fem dödsdomar i Orsa.

Det dröjde dock ända tills januari 1671 innan alla dödsdomarna kunde bli fastställda. En av de dömda avrättades inte utan dog en naturlig död. Krönigssvärd anger att hon och sex andra i Orsa blev dömda från livet.

Efter decemberrättegångarna 1669 hölls inte några mer rättegångar på över ett år. I januari 1671 togs nästa steg, då en trolldomskommission rannsakade i flera dalasocknar, däribland Orsa. Några protokoll eller domar finns dock inte bevarade från dessa rannsakningar, så vi vet inte exakt vilka dessa personer var. Klart är däremot att sex av dem avrättades den 23 januari 1671″

”Ondskans tid”, Dick Harrison, Historisk media 2022, sid 370-371, 372

”Sammanlagt avrättades omkring 400 personer i de svenska häxprocesserna, varav tre fjärdedelar under ”det stora oväsendet”. Denna summa inkluderar dock bara de landområden som hörde till dagens Sverige vid tiden för rättegångarna. Avrättningarna i Skånelandskapen och andra landskap som var danska före frederna i Brömsebro och Roskilde är inte medräknade, ej heller avrättningarna i Finland och det svenska Baltikum och Pommern. Om vi lägger till dessa stiger antalet betydligt. Enbart i Malmö brändes 41 människor levande på bål före försvenskningen. I Finland avrättades minst 115 personer, i Estland långt fler än 50.

Om vi räknar ihop uppskattningar för hela Europa hamnar slutsumman på 80.000 processer och 35.000 avrättningar. Majoriteten av de människor som drabbades tillhörde de lägre socialskikten och långt mer än hälften, mellan 75 och 85 procent av samtliga åtalade i Europa, var kvinnor.”

”I flera byar fanns det gott om svårlösta konflikteroch tillbakahållen vrede som behövde vardagsjuridiska ventiler för att inte den senare skulle koka över. Häxprocessen kunde fungera som just den typ av kanal som i trängda lägen fick lokalsamhället att fungera – eller inte fungera. En anklagelse följdes lätt av en motanklagelse, och när allt var över hade nya konflikter alstrats. Därtill kom, såsom nämnts ovan, den utbredda föreställningen om det begränsade goda, att den samhälleliga lyckan var ett nollsummespel. Om en familj fick mer framgång än övriga var det något som var fel: den tursamma familjen hade kapat åt sig lycka på övrigas bekostnad, en orättvisa som borde justeras.”

De som stod och såg på

Anita Jerlerud, ättling till Bond Elin, Knås Elin m fl

”Idag när vi hedrar våra häxanklagade anmödrar, vill jag även skänka en tanke till dem som stod runt dem.

Jag tänker på dem som stod tillsammans med våra anklagade.

Föräldrar, makar, barn och vänner som stod där med ”skammen” över vad någon som hade fantiserat ihop.

De rädda prästerskapet som lät sig duperas av småbarn och som fyllde på med sina egna fantasier.

De som fick stå kvar och försöka uppehålla ett värdigt liv.

De som skulle försöka få tillstånd så att man överlevde på sina ägor.

De som försökte att hålla huvudet högt i ett samhälle med illvilligt tal och elaka blickar.

Grannar som dömde grannar, där barnen kastade, och även de äldre kastade glopord mot varandra.

Där man skulle försöka att överleva och gå vidare.

Här i min bygd fick man lov att förlika sig med alla. Här fick man lov att tillåta sina nära och kära att ingå äktenskap till och med med den fördömande prästens avkommor.

Jag anser att de överlevande var väl så modiga som de häxanklagade.

De som överlevde, trots skammen, kunde gå med huvudet högt.

”Min teatersyn handlar mycket om att försöka se med nya ögon”, programblad för Häxjakten av Arthur Miller, Regissören Alexander Mörk-Eidem i samtal med Betty Skawonius

Benny Fredriksson avgick som VD för Kulturhuset och tog sitt liv 2018 efter en publicering i Aftonbladet i samband med #Metoo

Efter Bennys död ”blev jag intresserad av hur mekanismerna som leder till masshysteri uppstår. Hur alla är delaktiga och på något sätt medskyldiga. Bara grader i helvetet.

Förhoppningsvis blir det en berättelse om hur lätt ett samhälle kan brytas ned, inte en hjältesaga om några få som handlar rätt när alla andra handlar fel. Utan om allas delaktighet. De som utnyttjar sin maktposition och de som inte använder sin makt. De som agerar, de som löper med och de som håller tyst.

Du var tyst

– Ja, ja, tyst var jag.

Det kändes svårt att göra något medan det pågick, Kunde mig feg. Vet ju inte om det hade hjälpt något, det får man ju aldrig veta. Så nu försöker jag komma underfund med skammen jag känner.

Det var ingen som frågade dig?

– Nej, nej, jag tror inte tidningarna ringde till folk som inte följde deras narrativ.

Jag vill ju mer att den ska handla om mekanismer när sånt händer. När rykten går eller masshysteri sätter igång.

Häxprocesserna i Salem är ju en sådan historisk händelse, där en enda händelse sätter en sten i rullning. Plötsligt rasar hela samhället nerför slänten och ingen förstår egentligen hur de hamnade där.

Man kan så klart jämföra överlagt mord på en massa människor med ett mediadrev. Men man kan läsa pjäsen som den allegori den blev skriven som och placera den på nutida tendenser. OM det är polarisering, demonisering av andra på grund av deras åsikter, vet jag inte. Det viktigaste är att föreställningen är koppels nog för att väcka tankar kring den tid vi lever i.”

De anklagade

Oväsen i Älvdalen sid 136

Livet går vidare sid 13

Som ringar på vatten

Mora tidning, 5 oktober 2018

Älven

Kl 10.20

Vi tända vårt ljus i de mörkaste tider

när världen är full utav oro och strider

Mörkret vi skingrar och driver på flykt

– allt i vår värld som är ont och styggt.

*****

”Där mörker möter ljus”, Agneta Nyholm

Läka det trasiga systerskapet

Läkande krafter – värdegrund för ett gott liv

”Kind words can be short and easy to speak, but their echos are truly endless”

Moder Teresa

Inlägget Som ringar på vatten dök först upp på ANDEBARK.