Mohamed Omar's Blog, page 28

Tintin i Kalifatet

[image error]Efter den jihadistiska terrorattacken mot Bryssel den 22 mars 2016 blev det populärt att dela bilder av en ledsen Tintin i sociala medier. Tintin skapades ju av den belgiske tecknaren Georges Remi (1907-1983), mera känd som Hergé, och har blivit en symbol för landet, särskilt huvudstaden. När Belgien är i sorg gråter Tintin.

Det är ett sätt att hantera händelsen, ett annat sätt är vrede. Själv delade jag en bild av en röd och ursinnig kapten Haddock som vrålar ”Hämnd!” under rubriken: ”Arg belgare reagerar”. För varför är det så att högerextremt våld ska mötas med vrede och hårda tag, medan islamistiskt våld ska mötas med nedstämd passivitet och kärlek? Jag tror att om Haddock hade fått möta jihadister i något äventyr skulle han ha drämt till dem en whiskyflaska och ett ”Pestråttor till jihadister! Jag ska lära er ett och annat!” Eller så han göra som Dupont: smyga sig på dem när de ber och ge dem en spark i baken när de minst anar det…

[image error]En Facebook-vän kommenterade under min bild att Haddock inte var belgare utan fransman från Bretagne. ”Jaha”, svarade jag, ”men han är en belgisk produkt”. Dessutom vet man inte säkert vad Haddock har för påbrå. Det är till och med troligt att han är lika belgisk som sin vän Tintin. I äventyret Koks i lasten kan man se kapten Haddock och Tintin visa sina pass vid en passkontroll. Båda har belgiska pass.

Den traditionella uppfattningen i islam är att det är förbjudet att avbilda levande varelser. Man stödjer sig här på yttranden av profeten Muhammed. Den salafistiska rörelsen strävar efter att hålla sig till islams två huvudkällor: Koranen och Muhammeds undervisning. Det innebär att salafister förbjuder Tintin såväl alla andra teckningar som föreställer människor och djur. Av någon anledning tillåter de dock både foto och video. De flesta av dem åtminstone.

Islamiska staten (IS) och Al-Qaida är salafistiska terrorgrupper som har det mesta av sin teologi gemensamt med andra, icke-våldsamma och missionerande salafistiska grupper. I Sverige domineras den islamiska missionen riktad till ungdomar av salafister. Det är den starkaste strömningen.

Tintin är en typisk modern västerlänning och på många sätt motsatsen till en inskränkt salafist. Han är öppen, kreativ och nyfiken. Han löser problem med logiken som verktyg. Jag tror att han självklart skulle bli ledsen av det som hände i Bryssel i mars 2016. Men sedan skulle han söka en lösning. Hitta de ansvariga och ställa dem inför rätta. Inte för att hämnas, som den lidelsefulla kapten Haddock, utan för att det är rätt och för att skydda Belgiens medborgare från jihadterror.

Men saken är den att den jihadistiska terrorn inte försvinner för att man fångar jihadisterna. Den är en idé och en idé kan inte låsas in eller dödas med kulor. Jihadismen har sina rötter i religionen islam och lyckas övertyga unga muslimer med argument ur Koranen och Muhammeds undervisning. Så länge det finns muslimer i väst som inte känner sig som en del av vår kultur, ja, som till och med hatar den, så kan jihadismen hitta rekryter.

Det här är ett problem som varken Tintin eller kapten Haddock kan lösa. Det är en historia som inte får plats i ett eller två seriealbum. Det är ett arbete som kan ta generationer. Jag talar om 1) hur islam ska reformeras och lämna den primitiva bokstavstron bakom sig och 2) hur muslimska invandrare och deras barn i väst ska kunna assimileras i vår kultur och känna sig som européer.

Jihadismen är en global rörelse och måste bekämpas globalt. Hur det går för jihadisterna på slagfältet i Syrien påverkar oss här. Det betyder att till exempel svensk, belgisk, fransk och engelsk polis har begränsade möjligheter att påverka den inhemska jihadismen. De unga muslimer som dras till denna idé är inte beroende av ledare och lokaler i länderna där de är bosatta. De är uppkopplade på nätet och lyssnar till de ledare som är stora på det globala planet.

Även om den svenska staten skulle lyckas med att knyta ett antal imamer till sig som predikar ett fredligt, antijihadistiskt budskap, en ”svensk islam” om man så vill, så kommer man inte att kunna nå alla svenska muslimer, särskilt inte de som finns i riskzonen och har lågt förtroende för staten och inte ens känner sig som en del av det svenska samhället. De inbitna salafisterna resonerar så här: vi följer inte imamer, utan profeten Muhammed.

[image error]

Men vi ska göra vad vi kan. Tintin är journalist och det journalistiska arbetet är en viktig del av kulturkampen som tyvärr länge varit försummad. Den salafistiska rörelsen har kunnat slå rot och växa ostört i Sverige medan journalister, som ju ofta har vänstersympatier, varit sysselsatta med att kartlägga högerextremister. Men det har börjat ändras. Allt fler journalister har börjat bevaka islamistisk extremism, och då särskilt salafismen, som är roten till Al-Qaida och IS.

I en intervju talade Hergé om idén till ett nytt äventyr, det som skulle bli Plan 714 till Sydney. ”Jag skulle gärna vilja att allt utspelas på en flygplats, från början till slut”, sa han. ”En flygplats är ett centrum som är rikt på mänskliga möjligheter, en mötesplats för olika nationaliteter; man finner hela världen i liten skala på en flygplats! Där kan allt hända – tragedier, skämt, exotism, äventyr…”

Han kunde nog inte ha anat att flygplatsen i hans egen stad skulle bli skådeplatsen för en tragedi av en sådan allvarlig art att den knappast lämpar sig för ett Tintin-äventyr.

[image error]

Tintin hör till de mest populära seriefigurerna, men han är inte omtyckt av alla. För sjätte året i rad hölls seriemässan Uppsala Comix 2017 på den gamla biografen Grand i Uppsala. På premiärkvällen den 1 april talade Tintinöversättaren Björn Wahlberg. Hans översättning kom ut under 75-årsjubileet 2004. Det var en stor händelse.

En annan nästan lika stor händelse, men betydligt mindre trevlig, var den så kallade Tintin-gate hösten 2012. Det var då rapparen Behrang Miri rensade ut alla Tintinalbum från barnbiblioteket på Kulturhuset. Han menade att Tintin var rasistisk, bland annat eftersom de arabiska figurerna färdas på flygande mattor. Men Miri hade inte läst Tintin. Det finns inga flygande mattor! Miri fick pudla. ”Jag ville lyfta ett debattinlägg kring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”, sa han i ett pressmeddelande.

Det finns en scen i Koks i lasten som illustrerar ett verkligt fenomen, något som de flesta svenskar i det moderna, mångkulturella samhället upplever. Jag tänker på det faktum att vissa muslimer inte vill, eller inte klarar av att, anpassa sig till den svenska kulturen utan fortsätter att leva som man gjorde i hemlandet. I Tintinalbumet är det Emir ben Kalish Ezab och hans följe som har flyttat in på slottet Moulinsart. De slår upp ett tält! De befinner sig i ett franskt slott, men vill leva som hemma i Arabien, eller snarare i det fiktiva landet Khemed.

[image error]

Trots frånvaron av flygande mattor, finns det saker i Tintinberättelserna att anmärka på. Det är framför allt albumet Tintin i Kongo från 30-talet som gör vissa nervösa. De afrikanska figurerna är barnsliga och löjliga, heter det. Men då glömmer man att alla figurer i Tintins värld är karikatyrer. Både svarta och vita. För visst ser väl också Dupontarna löjliga ut med sina stora näsor?

Och Tintin i Kongo var aldrig menat som en realistisk skildring av Afrika. I sitt anförande på Uppsala Comix beskrev Wahlberg albumet som en hollywoodsk djungelfilm från stumfilmseran. Tänk Buster Keaton i Afrika. Historien är fullkomligt bisarr. Tintin slaktar till exempel en apa och iklär sig dess skinn för att lura en annan apa. Hur någon kan ta detta på allvar…

I vår tid är man lättkränkt, sa Wahlberg. Ja, åtminstone i vissa kretsar. Det är framför allt muslimska fundamentalister som verkar ha svårt att leva med en alltför vidsträckt yttrandefrihet. Karikatyrer av profeten Muhammed är en no go-zon.

Den antirasistiska gruppen Groupe d’intervention contre racisme i Frankrike tog saken i egna händer. Man gick in i bokhandlarna och satte varningsetiketter på Tintin i Kongo-albumen med texten: ”Giftig produkt, rasistisk stank, kan skada den mentala hälsan”.

I Sverige gick inte de lättkränkta lika långt. Två av dem, representanter för Afrosvenskarnas förbund, JK-anmälde Tintin i Kongo för “hets mot folkgrupp”. Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil förklarade sina skäl i en debattartikel i Expressen den 23 augusti 2007. Bokförlaget Bonnier-Carlsen, skrev de två lättkränkta afrosvenskarna, sprider rasistisk propaganda genom att trycka Tintin.

[image error]

Man ska inte behöva försvara Tintin i Kongo. Låt oss säga att den är rasistisk. Och? Den ska gå att trycka och den ska finnas tillgänglig ändå. En stor del av vår litteraturhistoria är rasistisk med dagens mått mätt. Det vet Wahlberg som är litteraturvetare i botten. “Hur blir det då med våra klassiker?” undrade han.

Ja, vart ska det sluta? Varje tid har sin pk-regim. Hur skulle det bli om biblioteken rensas vid varje regimskifte? Det är upp till de kloka, de som inte är helt förblindade av nu-fixering, att stå pall mot de lättkränktas drev. Om vi ska kunna fortsätta kalla oss civiliserade. Om vi ska fortsätta ha bildning och kritiskt tänkande som ideal.

De två lättkränkta, Sabuni och Doubakil, har aldrig invänt mot att Koranen trycks och finns tillgänglig i varenda bokhandel och på varenda bibliotek. Trots att det i den boken hetsas något fruktansvärt mot “månggudadyrkare”. För att inte tala om hur judarna beskrivs i islams heliga bok. Ingen antirasistisk grupp har heller dristat sig att sätta varningsetiketter på Koranen. Detta trots att tusentals jihadister bevisligen inspirerats av denna bok. Det är Koranen som citeras när jihadister halshugger, pryglar och lemlästar sina offer. Samtidigt har jag inte hört talas om ett enda våldsdåd som har inspirerats av Tintin i Kongo.

Koranen, som bevisligen skapat jihadister, ska inte förses med någon varningsetikett, men Tintin i Kongo, som mig veterligen inte har skapat en enda våldsam rasist, ska det varnas för!

Jag klandrar inte Sabuni och Daoubakil för att de underlåtit att gnälla på Koranen. De har gjort helt rätt! För Koranen ska inte bort. Inte heller Tintin i Kongo. Det som ska bort är lättkränktheten och dumheten. Svensk bibliotekslag slår fast att biblioteken ”ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. En lovvärd ambition.

Inte bara Tintin är utsatt för angrepp från de lättkränkta. År 2016 ututbröt åter en rasism-i-barnböcker-debatt när förlaget Bonnier Carlsen påstod sig ha hittat ”stereotypa skildringar av andra kulturer” i Jan Lööfs böcker. En av bilderna man inte gillade fanns i boken Morfar är sjörövare från 1966 och föreställer den arabiske piraten Omar.

[image error]Jag läste då om boken och upptäckte att det ju är morfar som är skurken! Och morfar är en svensk man med typiskt europeiskt, nordiskt utseende. Det är morfar som seglar iväg med sitt piratskepp för att plundra Omars ö. Morfar lyckas också ta arabens skatt. Berättelsen handlar alltså inte om en god vit man som står emot en ond, mörk man. Båda är sjörövare, alltså skurkar, och av de två så är morfar den mest skurkaktige!

De ängsliga förläggarna på Bonnier Carlsen tror kanske att barn som läser boken kan få för sig att alla araber är pirater med kroksablar. Hur kan man vara säker på att barnen inte får för sig att alla svenska, gamla morfäder är sjörövare som vill ta andras skatter?

Förmodligen har man inte tänkt så djupt, man har bara lyssnat på någon nyvänsterjournalist som läst för mycket litteraturvetenskap på universitetet. Sjörövaren Omar är väldigt snäll jämfört med de verkliga, elaka araberna som araberna ser på tevenyheterna. Sådana som halshugger otrogna och förslavar kvinnor. Kanske bör man även klippa i nyheterna?

Det har funnits arabiska pirater på riktigt och de var inte särskilt snälla. De härjade på Medelhavet ända fram till början av 1800-talet och gjorde handeln otrygg. Den spanske författaren Cervantes, författaren till Don Quiojote, var en av många tusentals européer som rövades bort av sådana arabiska pirater. Även svenskar togs och hölls som slavar i Nordafrika.

Som arab och muslim bör man kunna stå ut med synen av de egna som skurkar. Svenska barn förväntas inte att bli kränkta av att se svenska skurkar i böcker eller på TV. Sjörövaren Omar är inte en värre skurk än den helsvenska Jönssonligan.

Om alla icke-vita figurer i fiktionens värld vore goda skulle det bli väldigt konstigt. Nu invänder någon att om det finns en elak arab i en berättelse måste det också finnas en snäll. Annars blir det ensidigt. Det måste det inte alls! Det är författaren som bestämmer utifrån berättelsens egna villkor. Om berättelsen handlar om en elak arab och en snäll svensk pojke så ska det finnas med en elak arab och en snäll svensk pojke. Handlar den om en elak svensk och en snäll arabisk pojke så ska dessa finnas med. De behöver inte ses som representanter för sina respektive etniska grupper utan som individuella figurer.

Varför gäller detta krav bara icke-europeiska kulturer? Man kräver ju inte att det för varje fuskande fransman, ska finnas en hederlig och för varje grym tysk, ska det finnas en barmhärtig. Det säger sig själv att under en sådan sträng regim så blir inga berättelser publicerade. Det är ingen som kräver att Asterix ska plockas bort från biblioteken eller sluta tryckas eftersom de innehåller ”stereotypa skildringar” av fransmän. Svarta män ser inte alls ut som figurerna i Tintin i Kongo, heter det. Men ser alla fransmän ut som Asterix och Obelix?

[image error]

Nu invänder någon att Goscinny var fransman och att det därför är det okej att han tecknar fransmännens förfäder på ett icke-smickrande sätt. Ja, svarar jag. Men Goscinny tecknade också vikingar på ett icke-smickrande sätt. Borde vi svenskar bli upprörda? Enligt denna logik krävs det en arabisk tecknare varje gång man ska teckna en arabisk skurk, en tysk varje gång man ska teckna en ond tysk och så vidare. Tänk er alla serieäventyr som har tecknas av icke-tyskar där hjältarna slåss mot nazister! Det blir omöjligt att producera serieböcker.

Barn är inte så dumma att de kommer att tro att varenda arab är pirat bara för att de har läst om piraten Omar i Jan Lööfs bok. De kommer heller inte tro att svarta människor ser ut och beter sig på ett visst sätt bara för att de någon gång har läst Tintin i Kongo. Lika lite som de kommer att få för sig att alla fransmän har lika stora näsor som Asterix och Obelix.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

NY PODD! Extremismen är ganska mainstream

[image error]I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (#492) pratar jag med Ronie Berggren om att axplock av de senaste nyheterna. Den populäraste imamen i världen på sociala heter Mohammad Al-Arifi och har har 21 miljoner följare på Facebook och 14 miljoner följare på Twitter.

Eftersom vi ofta får höra extremisterna inom islam bara är en liten minoritet så borde ju den stora stjärnan, särskilt bland unga, på sociala medier, vara en måttfull imam. Så är det inte. Al-Arifi ligger mycket nära Al-Qaida och Islamiska Staten i sina åsikter. För det som vi i väst kallar extremism är faktiskt ganska mainstream i islamvärlden.

Och Al-Qaida och Islamiska Staten har inte hittat på någonting nytt. De stödjer sig bara på Koranen och profeten Muhammeds budskap. Det är så de lyckas övertyga så många muslimer. När krisen i Syrien började hetsade Al-Arifi unga män att gå ut i jihad, det heliga kriget. Experter menar att Al-Arifis starkt emotionella framträdanden på YouTube – han till och med gråter – med maningar till jihad var en viktig anledning till att så många unga muslimska män reste till Syrien för att störta Assad och bygga en islamisk stat.

Lyssna här:

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Gustav Adolfsdagen 2017

Gustav II Adolf var Sveriges kung 1611-1632 och hann under dessa år grundlägga det svenska stormaktsväldet som gjorde vårt land till en av Europas största och ledande nationer. Hans dödsdag i slaget vid Lützen firas varje år den 6 november. I år, 2017, började jag med kaffe, punsch och Gustav Adolfsbakelse på konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala.

[image error]

Därefter gick vi vidare till obelisken i Odinslund, som restes av Karl XIV Johan för att hedra Gustav Adolf den store. Studenterna tågade med facklor och fanor från universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Det var stämningsfullt och värdigt. Fullmånen lyste.

[image error]

Vid obelisken framförde Allmänna sången Heidenstams ”Sverige” och psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Uppsala universitet står i tacksamhetsskuld till kungen. År 1624 donerade han närmare 400 gårdar, men även torp, kvarnar och ängar till universitetet.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,

vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,

och dåd blev saga, men med hand vid hand

svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!

Brinn, österstjärna, genom junikvällen!

Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,

du land, där våra barn en gång få bo

och våra fäder sova under kyrkohällen.

Efter hyllningen vid obelisken blev det föreläsning på Kalmar nation. Lars Munkhammar, tidigare förste bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek, talade över ämnet ”Gustav Adolf och böckerna”. Kungen var en stor främjare av lärdom.

[image error]

På Kalmar nation blev det också en bakelse till. Och punsch och kaffe – så ser den heliga treenigheten ut på 6 november.

[image error]

När föreläsningen var slut drog vi ut till Onkel Lehman, som är stormästare i Konservativa Måndagsklubben (KMK). Där blev det smörgås, öl och snaps. Vi sjöng ”Hjältar, som bedjen” och jag deklamerade en dikt av Snoilsky, ”Lützen” ur samlingen Svenska bilder (1886). Den slutar så här:

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,

med dimmiga droppar på kinden

jag såg det – en blodig dallrande syn,

som flyttades undan av vinden.

[image error]

Konservativa Måndagsklubben (KMK) sammanträder den sista måndagen varje månad på någon av Uppsalas studentnationer. Vi har också en gasque, det vill säga större sittning med sång, poesi och tal, varje månad. Hör av dig om du vill vara med!

Gillar du vad jag gör? Swisha ditt stöd till 0760078008 (Eddie)

Alla helgons dag 2017

[image error]Det var fullmåne på Alla helgons dag den 4 november när de åtta tappra musketörerna i Konservativa Måndagsklubben (KMK) besökte Gamla kyrkogården i Uppsala.

Musketörer!? Ja, så kallar vi oss. I klubben har vi ett gradsystem som innebär att man börjar som musketör, efter tio sittningar blir man befordrad till Veneris fänrik, och efter ytterligare tio sittningar blir man titulerad Bacchi korpral.

Musketörsgraden har vi hämtat från Dumas roman De tre musketörerna. Vårt motto är också En för alla, alla för en. Veneris fänrik och Bacchi korpral har vi hämtat från Bellmans sång ”Kärlek och Bacchus”:

Kärlek och Bacchus helgas min skål;

bägge sku firas av ungdom och ålder;

en ger jag hjärtat, den andra min bål;

ty Bacchus ger Astrild härolder.

Femton års flicka och fuller pokal

är vad i världen helst mig behagar;

ack, vad jag önskar uti mina dagar;

hos Venus bli fänrik, hos Bacchus korpral!

På Alla helgons dag i år hedrade musketörerna fyra döda skalder: Geijer, Atterbom, Fröding och Thunman. Vi läste ur deras verk, ställde ljus på deras gravar och skålade i punsch. Den minsta kända av dessa är nog Olof Thunman (1879-1944). På hans och Atterboms gravar hade ingen ställt ljus innan vi kom dit. Mest ljus hade Fröding fått.

Thunman skrev förutom dikter flera visor, bland annat den kända ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Vi gå över daggstänkta berg

som lånat av smaragderna sin färg.

Sorger ha vi inga,

våra glada visor klinga

när vi gå över daggstänkta berg.

I mänskor, förglömmen er gråt,

och kommen och följen oss åt.

Se, fjärran vi gånga

att solskenet fånga

ja kommen och följen oss åt.

De gamla och kloka må le,

vi äro ej förståndiga som de.

Men vem skulle sjunga

om våren den unga,

om vi voro kloka som de?

Så gladeligt hand uti hand,

nu gå vi till fågel Fenix land.

Till ett sagoland som skiner

av kristaller och rubiner,

nu gå vi till fågel Fenix land.

I efterskriften till antologin I Uppland (1985) skriver Teddy Brunius:

”Vi som har arbetat med detta urval har velat att Olof Thunman skulle komma till tals som skildrare av Uppland. Det var i detta landskap han vandrade omkring i sin särpräglade klädsel. Han var en symbolist som ville få alla konstarter att klinga samman till en helhet men också en nationalist och en provinsialist som ville visa människorna i i Uppland i vilket landskap de levde. I minnet lever han som en bohem och vandrande trubadur.”

[image error]I förordet till Valda dikter (1954) skriver Nils Ålenius:

”Olof Thunman gick hela sitt liv över daggstänkta berg – däri ligger hemligheten med hans konst, hans diktning och hans livsföring. För honom förlorade livet inte som för oss andra någonsin det glittrande morgonskimret över tingen. Med en ynglings hänförda blick såg han ännu i ålderdomen på naturen och på människorna, med friska, öppna sinnen upplevde han livets många under, varje dag var en ny saga. Han var en livets vandringsman, ständigt spejande efter nya syner, nya vidder. Och längst bort hägrade ’Fågel Fenix land’, sagolandet som ’skiner av kristaller och rubiner’.”

”Olof Thunman kände för sitt landskap mer än de flesta. Att i hans närvaro säga något ofördelaktigt om Uppland eller upplänningar var farligt – nästan livsfarligt.”

Ålenius upplyser också om att Thunmans älsklingsrätt var rotmos och fläsklägg. Bra att veta för oss i KMK om vi någon gång arrangerar en Thunmansittning.

Thunman dog den 23 oktober 1944. Jordfästningsakten ägde rum den 28 samma månad i Domkyrkan, som var fylld till sista plats. Begravningsprocessionen gick genom Odinslund förbi Carolina, via Övre Slottsgatan och in genom Åsgrändsgrinden. Den kantades av en tusenhövdad människoskara med facklor. Som nekrolog skrev Evert Taube ”Balladen om Olof Thunman”, som framfördes vid en fest på Uplands nation. Den slutar ”Nu är han död, men lever än – som Pan”. Thunmans första diktsamling, som kom ut 1919, hette Pan spelar.

Se där ett uppslag till en halloweenfest nästa år: att klä ut sig till den bockfotade Pan, den återuppståndne skalden Thunman som hemsöker nationshuset.

Hör av dig om du vill vara med nästa gång KMK hittar på något roligt!

Jesus var inte som Muhammed

[image error]När man påtalar våldet i Koranen och i profeten Muhammeds liv och lära, får man ganska ofta höra att Bibeln minsann inte är bättre. De som svarar så har dock inte tänkt så djupt. Det är stor skillnad mellan Koranen och Bibeln. Våldet i Bibeln, och det är i Gamla Testamentet man finner det, består för det mesta av skildringar av krig och grymheter i det förflutna, inte av ännu gällande påbud att gå ut i krig. I Koranen däremot hittar vi påbud, som är menade att gälla i dag, om att gå ut i jihad, heligt krig.

De som är måna om att försvara islams rykte lyfter ibland fram en vers i Lukas evangelium för att visa att även Jesus predikade våld. Hur detta, även om det vore sant, skulle göra profeten Muhammed bättre, begriper jag inte.

Så här lyder versen:

”Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit och huggen ned dem här inför mig.” (Luk. 19:27)

Enligt dessa skulle Jesus, som här kallar sig konung, i denna vers befalla sina lärjungar att hugga ned de som vägrar erkänna hans kungavärdighet.

Det är självklart humbug. Versen är hämtad ur en liknelse om en förnäm man som gav sina tjänare ett pund var att förvalta medan han var borta. När mannen kom tillbaka hade han blivit kung. Den som inte hade förvaltat pundet väl drabbades av kungens vrede. På samma sätt kommer den som inte förvaltar Jesus budskap på rätt sätt inte att vara tillsammans med honom i himlen. Det har ingenting med fysiskt våld i denna värld att göra. Jesus talar om vad som ska ske på domedagen.

Om Jesus predikade våld mot dem som inte erkände honom, varför använde inte hans lärjungar, som ju älskade och lydde honom, våld? Profeten Muhammed predikade våld, jihad, och hans lärjungar gick ut i jihad. De dödade Muhammeds fiender, erövrade städer, och tog byte och slavar.

En som nyligen ryckte ut till islams försvar på detta ohederliga sätt är vänsterjournalisten Gellert Tamas. I en artikel i Aftonbladet den 14 september 2017 använde han just denna vers ur Lukas evangelium för att visa att Jesus var lika våldsam och krigisk som Muhammed. Han påstår där att Jesus ”uppmanar till mord på dem som inte erkänner honom som sin konung”.

Som sagt, lärjungarna älskade Jesus och gick i flera fall i döden för honom. De blev förföljda för sin tro. Om Jesus uppmanade dem att använda våld, varför gjorde de inte det? Jo, därför att de till skillnad från Tamas begrep att orden var en del av en liknelse om domens dag.

Det bör också påpekas att profeten Muhammed var en riktig kung. Han styrde ett rike. Och han befallde faktiskt att de som var upproriska skulle dödas, bland annat genom korsfästelse. Jesus däremot, hans rike var inte av denna värld. Han korsfäste ingen, utan blev själv korsfäst.

Gellert Tamas bör fråga sig hur många terrorgrupper i världen idag som citerar Lukas evangelium innan de halshugger, korsfäster, stympar och spränger människor luften. Inga, vad jag vet. Däremot finns det många terrorgrupper som citerar Muhammeds väldigt tydliga yttranden när de utför hemska handlingar. Och det finns inte bara ett yttrande utan åtskilliga. I ett yttrande säger Muhammed: ”Jag har gjorts segerrik genom skräck”. Du hittar yttrandet i Bukharis samling, som av sunniterna räknas till de mest tillförlitliga samlingarna.

[image error]

Tamas tror att han genom att citera versen ur Lukas har bevisat sin tes: att alla de tre abrahamitiska religionerna är lika våldsamma:

”Exemplen är en tydlig illustration på det som torde vara en självklarhet; samtliga de tre monoteistiska världsreligionerna, kristendom, islam och judendom, har skrifter som innehåller uppmaningar till våld – sida vid sida med budskapen om kärlek och tolerans.”

I själva verket har Tamas bara lyckats bevisa en av två saker: sin egen okunnighet eller sin egen ohederlighet. Det finns nämligen inga ”uppmaningar till våld” i evangelierna. I evangelierna kunde Tamas bara hitta denna enda vers – som han dessutom missförstod. I Koranen finns det ett överflöd av verser, som därtill är av en annan, tydligare karaktär, och som genom hela islams historia har tolkats som uppmaningar till heligt krig.

I syfte att likställa kristendomen med islam, Bibeln med Koranen, Jesus med Muhammed, förvränger Tamas inte bara evangeliet, utan även Koranen:

”En av Koranens mest citerade verser, sura 5:32, slår exempelvis fast att dödandet av en oskyldig människa kan jämföras med att döda hela mänskligheten. Och att den som räddar ett människoliv samtidigt räddar hela mänskligheten.”

Men vem är egentligen oskyldig? Tamas bör även läsa nästföljande vers där det står vilka Muhammeds följare bör döda. Här i Zetterstéens översättning från 1917:

”Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ut landet. Detta varder deras skam i detta livet, och i det tillkommande väntar dem ett förskräckligt straff.”

Detta är alltså inte en skildring av händelser i det förflutna, utan ett ännu gällande bud. Dessutom glömmer Tamas att nämna att orden, om att mordet av en oskyldig människa kan jämföras med mord av hela mänskligheten, var riktade till judarna, Israels barn, inte till Muhammeds samfund:

”Fördenskull hava vi föreskrivit Israels barn, att det, om någon dödar ett liv, utan att det föreligger någon blodskuld eller ofärd på jorden, skall vara, som om han hade dödat människor i allmänhet, och om någon frälser ett liv, skall det vara, som om han hade frälst människors liv i allmänhet.”

Tamas fortsätter:

”I dag är det militanta islamistiska grupperingar, nästan alla med bakgrund i den djupt konservativa salafistiska miljön, som påstår att Koranen rättfärdigar mord och folkfördrivning av muslimer, kristna och andra religiösa grupper. Men det innebär naturligtvis inte att denna tolkning är den enda rätta – eller möjliga.”

Menar han att det finns någon bättre uttolkare av Koranen än Muhammed? Profeten, som Gud utvalde för att ta emot uppenbarelsen, tolkade jihad som krig med svärd. Han bar själv svärd. Finns det någon imam som kan stå upp en moské och säga: ”Muhammed missförstod sin Koran. När Koranen talar om krig så betyder det inte krig utan fred.”. Låter det rimligt?

Visst skulle Tamas kunna hitta på alla möjliga fantasifulla tolkningar av Koranen. Frågan är om de kommer att övertyga de troende muslimer som ser Koranen som Guds ord och Muhammed som dess främste uttolkare och alla muslimers föredöme.

Kristna som utför terrorhandlingar gör det i strid med Jesus läror, medan muslimer som utför terrorhandlingar har stöd för detta i Muhammeds liv och lära. Tack och lov är många muslimer, trots att de kallar honom sitt föredöme, bättre än Muhammed.

Bild: Bergspredikan av Carl Bloch (1877)

Gillar du vad jag gör? Då kan du stödja mig genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Här är också en video:

 

Spanien under islam var inget paradis

[image error]I en krönika i Aftonbladet den 21 oktober menar Anders Lindberg att svenska folket vet för lite om islam. ”Festligt hur lite vi vet om islam” lyder rubriken. Sedan ägnar han hela artikeln till att visa hur lite han själv vet om islam. Men det är inte festligt, snarare sorgligt, eftersom han själv är omedveten om hur lite han vet.

I ett stycke framställer han den islamiska erövringen av Spanien, som skedde genom jihad eller heligt krig, som att muslimer ”korsade Gibraltar sund”:

”I början av 700-talet korsade muslimerna Gibraltar sund och etablerade sig i Europa.”

Lindberg berättar att han har läst en ny bok om islam, ”I Visdomens hus”, skriven av en vänsterakademiker och en muslimsk akademiker, Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi. I den boken har hans egna vänsterfördomar hittat näring.

Lindberg borde pröva att läsa forskning som utmanar hans egna fördomar. Jag skulle rekommendera forskaren Dario Fernandez-Moreras bok ”The Myth of the Andalusian Paradise”. Med mängder av bevis slår Fernandez-Morera hål på myten om det mångkulturella paradiset i det islamiskt styrda Spanien.

Det tog åtta hundra år för spanjorerna att ta tillbaka sitt land. Detta krig kallas reconquistan, återerövringen, och målningen ovan visar hur Granada, det sista islamiska fästet, år 1492 kapitulerar för Isabella, drottning av Kastilien, och hennes make Ferdinand.

I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (#480) pratar jag och Ronie Berggren om ”The Myth of the Andalusian Paradise” och om hur historien förvrängs för att passa dagens politiska agendor.

Lyssna på podden här:

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Deus vult!

[image error]Idag den 18 oktober år 1009 förstördes den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Kyrkan sägs innehålla graven där Jesus låg innan han uppstod från det döda. Kyrkan har varit ett pilgrimsmål för kristna sedan 300-talet.

Enligt kyrkofadern Eusebios av Caesarea (263-339), den främste lärde inom kyrkan på sin tid och författare till den första kyrkohistorien, byggde på 100-talet den romerske kejsaren Hadrianus ett Venustempel på Jesus grav för att dölja den. Den förste kristne kejsaren, Konstantin den store, ska sedan år 325 eller 326 sedan ha ersatt templet med en kyrka.

När muslimerna under ledning av kalifen Omar erövrade Jerusalem i april år 637 fick kyrkan stå kvar, men de kristna underkastades stränga och förödmjukande lagar.

Den 18 oktober år 1009 förstördes alltså kyrkan fullständigt av den fatimidiske kalifen Al-Hakim bi-Amr Allah som en del av en hård politik gentemot de kristna i Palestina och Egypten. I Europa, som då var en kristen kontinent, reagerade folk med fruktan och sorg.

Fatimiderna var en dynasti som styrde Nordafrika från 909 till 1171. De grundlade Kairo i Egypten som blev deras säte. Det fatimidiska kalifatet var shiitiskt och bitter fiende och rival till den sunnitiska dynasti, abbasiderna, som ledde till sunnitiska kalifatet med säte i Bagdad. Visst påminner det om vår tids rivalitet mellan det sunnitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran?

I västerländsk litteratur kallas Al-Hakim ofta ”den galne kalifen” på grund av sin grymhet, sitt nyckfulla beteende och sitt hat mot de kristna. Han förbjöd kristna att fira sina högtider och att dricka vin. Han förbjöd kvinnor att gå ut med otäckta ansikten.

Ett av de viktigaste målen för de europeiska korstågen var att befria den heliga graven från islamiskt styre och trygga pilgrimslederna. När påven Urban II i sitt tal den 27 november 1095 utanför katedralen i Clermont, utropade det första korståget, betonade han den heliga gravens öde.

Men han talade också om det turkiska hotet mot Östrom, det grekiska kristna riket med Konstantinopel som huvudstad.

”Vi har en oerhört viktig uppgift framför oss. Ni måste bistå era bröder i Östern. Turkarna har besegrat kristna i strid och ödelagt Guds kungarike”, sade påven.

”Vilka är då dessa kristenhetens fiender? Turkarna är fiender till Gud och till allt som är heligt. De omskär kristna, befläckar altare och orenar dopfuntar. De torterar kristna till döds. De våldtar kristna kvinnor och skändar kristna barn. De ställer upp sina hästar i de heliga kyrkorna. Den Heliga Graven är ockuperad av ett orent folk.”

”Om ni vill skona era odödliga själar, skynda er då modigt fram som Guds riddare och befria den heliga graven. Se hur ädelt det är att dö för Kristus i den stad där han dog för våra synder!”

”Låt Guds armé ropa mot Hans fiender: Deus vult! Deus vult!” *

Det första korståget hade alltså som mål att återta den heliga graven och göra den tillgänglig för kristna pilgrimer. Den 15 juli 1099 hade korsfararna segrat i Jerusalem. Gottfrid av Bouillon, som ledde det första korståget, blev kung i det nya riket. Han kallade sig dock inte kung, utan ”Advocatus Sancti Sepulchri” (den heliga gravens beskyddare).

Palästinalied är en korsfararsång skriven av den tyske minnesångaren Walther von der Vogelweide (1170-1228):

I västvärlden lider man av dåligt samvete på grund av korstågen, man betonar gärna de negativa delarna, som plundring och övergrepp, men förbigår det faktum att det i grund och botten var ett försvarskrig för att återta och skydda de kristnas heliga platser.

Först kom jihad, sedan kom korstågen. Jihad hade pågått i fyra hundra år när korstågen inleddes. Man kan se det som ett väldigt sent, och otillräckligt, svar. De kristna länder som hade erövrats av islams arméer är ju fortfarande under islamiskt styre och de kristna blir allt färre och färre. I vår tid har förföljelserna tilltagit och man befarar att kristendomen snart kommer att vara utplånad.

I islamvärlden finns ingen motsvarande självkritik när det kommer till jihad, man ser i stället med stolthet på erövringarna som Muhammed, och hans efterträdare kaliferna, gjorde. Till skillnad från i kristendomen är ju jihad, det heliga kriget för att utbreda islam, en del av religionen och finns tydligt uttryckt i både Koranen och i Muhammeds liv och undervisning.

Profeten Muhammed själv var en härförare som drog ut i krig och tog slavar och byte medan Jesus var en fridfull man, en predikant utan världslig makt som aldrig använde våld. ”Ej kom han med härar”, som det heter i adventspsalmen. Jesus blev korsfäst, Muhammed korsfäste. Jesus talade om moraliska lagar medan Muhammed instiftade riktiga lagar och straffade dem som bröt dem.

I Europa är det knappast någon som kommer ihåg Gottfrid av Bouillon, än mindre hyllar honom, men i islamvärlden är Saladin, som tog Jerusalem från de kristna år 1187, en hjälte, man uppkallar sina barn efter honom och han åberopas i predikningar i moskéer världen över.

Men det är i den sunnitiska världen, shiamuslimerna hatar honom. Han störtade ju det shiitiska, fatimidiska kalifatet och införde sunnismen som statsreligion i Egypten, som han lade under det abbasidiska kalifatet i Bagdad.

I den självspäkande västerländska historieskrivningen brukar det framhållas att Saladin, när han intog Jerusalem, skonade stadens befolkning. Det är en sanning med modifikation. Han hade först bestämt att alla kristna skulle dödas, men när befälhavaren i staden hotade med att döda alla muslimska invånare, ändrade han sig. Saladin krävde istället lösen, och de som inte kunde betala förslavades. Kvinnorna våldtogs och såldes på slavmarknader. Han plundrade kyrkorna och gjorde om dem till moskéer. Korsen togs ner.

I mars år 2000 omfamnade påven Johannes Paulus II ett stort krucifix i Peterskyrkan och bad om förlåtelse för många saker, bland annat för övergrepp som begicks under korstågen. Vilka islamiska ledare har bett de kristna om förlåtelse för övergreppen i jihad? Jag förstår varför de inte gör det, det är inte lika lätt. Man kan ju inte gärna säga att religionens grundare, den ofelbare profeten Muhammed, gjorde fel. När Saladan lät våldta kvinnor och sälja dem på marknaden var det inga övergrepp, utan helt i enlighet med Muhammeds exempel och lagar.

* ”Deus vult!” betyder ”Gud vill det!” och var korsfararnas lösen.

Ny podd! Jimmie Åkesson talade i Uppsala

I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (#478) pratar jag med Ronie Berggren och Michaël Lehman om Jimmie Åkessons besök i Uppsala den 12 oktober och om utmaningen från de nya, tuffa Moderaterna.

Lyssna här!

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Ny podd! Europa och islamvärlden har aldrig varit lika

I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (#477) pratar jag med Ronie Berggren om skillnaderna i kultur och värderingar mellan Europa och islamvärlden. I ett uttalande från 2016 sade Liberalernas partiledare Jan Björklund så här om massinvandringen från islamvärlden till Sverige:

”Det kommer en stor grupp människor till Sverige från Mellanöstern som har uppfostrats och vuxit upp med helt andra värderingar när det gäller jämställdhet, många gånger värderingar som fanns här ett antal generationer tillbaka, kanske på 1800-talet.”

Men Björklund hade helt fel. Sverige på 1800-talet var inte som islamvärlden. Vi hade inte månggifte, hedersmord och kvinnlig omskärelse. En anledning till detta är att kristendomen, den religion som präglat svensk kultur, är helt annorlunda än islam.

Lyssna här!

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Europa var hotat

[image error]Den 14 oktober 1529 avslutades den första turkiska belägringen av Wien. Det var mycket som stod på spel den dagen, kanske till och med Europas överlevnad. Ändå får vi knappt läsa något i skolan om den månghundraåriga kraftmätningen mellan det ottomanska riket, efter 1517 ett kalifat, och Europa.

Den gången slogs de turkiska arméerna tillbaka, men de skulle komma tillbaka. Det ottomanska riket var under lång tid islams främsta makt och utgjorde ett allvarligt hot mot Europa.

Levanten och Nordafrika, som tidigare hade ingått i den kristna kulturkretsen, hade fallit för islam, kvar stod Europa som den enda kristna världsdelen. Den 29 maj 1453 föll Konstantinopel, en europeisk och kristen stad, grundad av den romerske kejsaren Konstantin år 330 e.Kr. Stadens namn ändrades till Istanbul och den mäktiga katedralen Hagia Sofia, gjordes om till moské.

Sultan Selm I (1512-1520) hade erövrat Syrien och Egypten och år 1517 utropade han sig alltså till kalif, alla muslimers ledare, efter att ha avsatt den förre kalifen i Kairo. Han lämnade ett ofantligt imperium, det sträckte sig från österrikiska gränsen i väster till Persien i öster, från västra Ukraina i norr till Jemen och Nordafrika i söder, till sin efterträdare Süleyman I (1520-1566), även kallad ”den store”.

Ottomanerna drömde om att erövra Europa. Det skulle ske i tre steg: först att erövra det östromerska rikets huvudstad, Konstantinopel, därefter det västromerska rikets nya huvudstad, Wien, och slutligen det västromerska rikets gamla huvudstad, Rom.

Under Süleyman den stores styre stod det ottomanska kalifatet på höjden av sin makt. Det tycktes expandera oavbrutet, utan att kunna hejdas. Ungern hade fallit. I Europa fruktade många att slutet för deras civilisation var nära.

Eftersom Europa var världens enda kristna kontinent uppfattades under denna tid begreppen Europa och kristenheten som synonymer. Europas fall betydde kristenhetens fall.

Süleyman ledde själv sin armé på mellan 120 och 300 000 man i marschen mot Wien. Där fanns det bepansrade kavalleriet, sipahi, och de dödsföraktande och fanatiska infanteriet, janitscharerna. Men belägringen av Wien 1529 blev en vändpunkt. Efter nästan hundra års turkisk-islamisk jihad i Europa, råkade man ut för en allvarlig motgång.

[image error]Detta första slag om Wien, det andra ägde rum år 1683, skildras i en novell av den amerikanske pulpförfattaren Robert E. Howard: ”The Shadow of the Vulture”. Howard (1906-36) är annars mest känd för sina berättelser om Conan barbaren, som filmatiserades på 80-talet med Arnold Schwarzneger i rollen som den bistre, svärdssvingande antihjälten (1982 och 1984).

Han var en produktiv författare som skrev i många genrer som vilda västern, orientaliska äventyr, detektivhistorier och skräck. Och skrev alltså även historiska berättelser, denna om Wien 1529 publicerades första gången i tidskriften The Magic Carpet Magazine i januari 1934. Här uppträder en dådkraftig och vacker kvinna vid namn Röda Sonja av Rogatino. Låter det bekant? Hon blev förebild för den kvinnliga barbarkvinnan Röda Sonja, en figur som skapades efter Howards död. I filmen Red Sonja från 1985 spelas hon av Birgit Nielsen.

I ”The Shadow of the Vulture” beskriver Howard hur slaget om Wien handlar om så mycket mer än en stad – det är två civilisationer som står mot varandra. Men enda sida har mer att förlora än den andra, ett nederlag skulle betyda undergång.

Vid stadens murar finner vi Röda Sonja, en polsk-ukrainsk flicka, som strider jämsides med männen. Den 12 oktober bestämde sig kalifen för att satsa allt på ett kort. Han lovade sina krigare stora belöningar av slavar och byte. Men anfallet slogs tillbaka.

När ottomanerna retirerade jublade folket i Wien och kyrkklockorna ringde. Försvaret hade letts ifrån Sankt Stefanskatedralen. På platsen där Süleyman den store ska ha haft sitt tält under belägringen byggde den tysk-romerske kejsaren Maximilian II sedan slottet Neugebaeude.

[image error]

I Howards novell, som man läsa i sin helhet här, skildras kalifens dröm om att erövra det otrogna Europa för islam:

Suleyman’s ambitions embraced all Europe—that stubborn Frankistan which had for centuries sporadically poured forth hordes chanting and pillaging into the East, whose illogical and wayward peoples had again and again seemed ripe for Moslem conquest, yet who had always emerged, if not victorious, at least unconquered.

Slaget framställs som ett armageddon, en apokalyptisk kamp mellan Asien och Europa, två civilisationer, på samma sätt som Thermopyle hade varit år 480 f.Kr:

The steel tides rolled and broke, and rolled on again, till the very gods must have stood aghast at the giant capacity of men for suffering and enduring. It was the Armageddon of races—Asia against Europe. About the walls raved a sea of Eastern faces—Turks, Tatars, Kurds, Arabs, Algerians, snarling, screaming, dying before the roaring matchlocks of the Spaniards, the thrust of Austrian pikes, the strokes of the German Lanzknechts, who swung their two-handed swords like reapers mowing ripe grain. Those within the walls were no more heroic than those without, stumbling among fields of their own dead.

[image error]

I en hemsk scen beskriver Howard hur turkarna bränner sina fångar levande. Det är något vi känner igen från dagens jihadister, och dessa har i sin tur fått det från tidigare kalifer som Abu Bakr och Ali:

Gottfried knew that message-laden arrows were loosed from the tower roof into this mantlet. But just then he gave little thought to that. His attention was riveted on the Turkish camp. There a leaping glare paled the spreading dawn; above the mad clangor of the bells rose the crackle of flames, mingled with awful screams.

”The Janizaries are burning their prisoners,” said Red Sonya.

”Judgment Day in the morning,” muttered Gottfried, awed at the sight that met his eyes.

From their eyrie the companions could see almost all of the plain. Under a cold gray leaden sky, tinged a somber crimson with dawn, it lay strewn with Turkish corpses as far as the sight would carry. And the hosts of the living were melting away. From Semmering the great pavilion had vanished. The other tents were now coming down fast. Already the head of the long column was out of sight, moving into the hills through the cold dawn. Snow began falling in light swift flakes.

[image error]

Efter nederlaget tvingas Süleyman den store, som nu blivit något mindre, att, för denna gång, överge sin dröm att erövra Wien. Han skulle aldrig bli herre över Europa. Med hatisk blick betraktar han de murar som skilde Europa från islamvärlden, kristenheten från kalifatet:

Grimly rode Suleyman among his Solaks. He wished to put as much distance as possible between himself and the scene of his first defeat, where the rotting bodies of thirty thousand Muhammadans reminded him of his crushed ambitions. Lord of western Asia he was; master of Europe he could never be. Those despised walls had saved the Western world from Moslem dominion, and Suleyman knew it. The rolling thunder of the Ottoman power re-echoed around the world, paling the glories of Persia and Mogul India. But in the West the yellow- haired Aryan barbarian stood unshaken. It was not written that the Turk should rule beyond the Danube.

Howard använder ett tidstypiskt språk, som vi idag skulle uppfatta som rasistiskt, när han försöker fånga dramatiken i denna civilisationernas kamp. Hunnerna hade visserligen hotat Europa, och européerna hade enats för att slå dem, men aldrig hade en storm som denna dragit in över vår kontinent:

Again the destroyer was riding out of the blue mysterious East as his brothers had ridden before him—Attila—Subotai —Bayazid—Muhammad the Conqueror. But never before had such a storm risen against the West.

De fruktade janitscharerna, kalifens stormtrupper, var inte turkar. De var kristna barn som rövats bort från sina föräldrar och fostrats till fanatiska jihadkrigare:

For the Janizaries were not Turks. With a few exceptions, where Turkish parents had smuggled their offspring into the ranks to save them from the grinding life of a peasant, they were sons of Christians—Greeks, Serbs, Hungarians—stolen in infancy and raised in the ranks of Islam, knowing but one master—the Sultan; but one occupation—slaughter.

Men Süleyman vägrade att erkänna sitt nederlag. Där satt han i sitt palats, omgiven av sina slavar och konkubiner, och inbillade sig att han hade segrat. Föga kunde han ana att slutet för det ottomanska kalifatet hade börjat – nu skulle det stadigt bli svagare:

Suleyman was blinding the eyes of the world with the blaze of his wealth and glory, and striving to make himself believe that he had actually accomplished all he had intended. He had not been beaten on the field of open battle; he had set his puppet on the Hungarian throne; he had devastated Austria; the markets of Stamboul and Asia were full of Christian slaves. With this knowledge he soothed his vanity, ignoring the fact that thirty thousand of his subjects rotted before Vienna, and that his dreams of European conquest had been shattered.

Profeten Muhammed hade lockat sina krigare med byte och slavar i denna värld om de segrade och levde, och orörda jungfrur och vin och mat i överflöd i paradiset, om de stupade i det heliga kriget för islams utbredning.

[image error]

Kalifen, profetens efterträdare, hade på jorden inrättat en skugga av detta paradis. I profetens bok, Koranen, skildras hur de rättrogna muslimerna ska sitta på kuddar och serveras vin av unga gossar, och hur de ska förlusta sig med flickor som aldrig förlorar sin mödom, hur ofta man än omfamnar dem:

Behind the throne shone the spoils of war—silken and velvet pavilions, wrested from the Persians, the Arabs, the Egyptian memluks; costly tapestries, heavy with gold embroidery. At his feet were heaped the gifts and tributes of subject and allied princes. There were vests of Venetian velvet, golden goblets crusted with jewels from the courts of the Grand Moghul, ermine- lined kaftans from Erzeroum, carven jade from Cathay, silver Persian helmets with horse-hair plumes, turban-cloths, cunningly sewn with gems, from Egypt, curved Damascus blades of watered steel, matchlocks from Kabul worked richly in chased silver, breastplates and shields of Indian steel, rare furs from Mongolia. The throne was flanked on either hand by a long rank of youthful slaves, made fast by golden collars to a single, long silver chain. One file was composed of young Greek and Hungarian boys, the other of girls; all clad only in plumed head-pieces and jeweled ornaments intended to emphasize their nudity.

Det ottomanska kalifatet gick under, och Europa lever. Men jihad, det heliga kriget som profeten utropade, pågår än. Och drömmen om att erövra Europa lockar fortfarande fanatiska män att samlas under profetens fana.

(Den nedersta bilden är en teckning från 1639 som visar turkiska soldater med europeiska slavar)

Gillar du vad jag gör? Swisha ditt stöd till 0760078008 (Eddie)

Klicka här och lajka min sida på Facebook!