Mohamed Omar's Blog, page 30

Ny podd! Katolske Daredevil vs. muslimska Ms. Marvel

I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser pratar jag med Ronie Berggren om den katolske superhjälten Daredevil och den nya Ms. Marvel, muslimska superhjälten Kamala Khan.

Kamala Khan skapades för att förbättra bilden av islam i västvärlden och motverka så kallad islamofobi. Men det är ju inte islamofobers fel att islam förknippas med terrorism, utan ansvaret för detta vilar på de muslimska terroristerna. Terroristerna som mördar gör det inte för att de har läst så kallat ”islamofobiska” bloggar, utan för att de har läst Koranen. De citerar inte ”islamofober” när de halshugger sina fiender, utan Koranen.

Lyssna på podden här:

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Två superhjältar – en katolik och en muslim

[image error]

I Markus evangelium berättas om hur Jesus botar den blinde i Betsaida. Han tog honom vid handen och ledde honom utanför byn, sedan spottade han på hans ögon och frågade: ”Ser du något?” Den blinde svarade: ”Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de liknar träd.”

Advokaten Matt Murdoch i Hell’s Kitchen är blind, men han kan urskilja människorna. Han ser dem ”gå omkring”, dock inte som träd, utan med deras verkliga, exakta former. Förlusten av Matts yttre syn har gett honom en ännu bättre inre syn, ja, supersinnen. Hans hörsel kan läsa av hjärtslag, vibrationer och ljud.

Matt vill dock inte att någon ska känna till hans superkrafter; han hjälper osjälviskt sina medmänniskor i hemlighet utan att förvänta sig någon lön. Ungefär som när Jesus botade den blinde i Betsaida och bad honom att inte avslöja någonting. Till vardags är han advokaten Matt, om natten är han Daredevil, medborgargardisten som ser till att skurkarna inte kommer undan rättvisan.

Matt är inte förklädd gud, men väl en förklädd superhjälte, en inte helt ovanlig typ i serietidningarnas värld. Clark Kent, Supermans alter ego, är ju till vardags en försynt och fumlig journalist, men när det behövs kommer supermänniskan fram, i hans fall en utomjording från planeten Krypton. Daredevil är dock betydligt mer mänsklig, han är en jordling, och är därmed också svagare än Superman. När han får stryk så gör det ont.

Matt blev blind som liten pojke när han fick kemikalier skvätta över ögonen. Han växte upp med sin ensamstående far som hankade sig fram som boxare och dränkte sina sorger i sprit. Pojken var begåvad och målmedveten och klarade sina studier med hjälp av blindskrift. Han kom in på universitetet och läste juridik. Det var när Matts pappa mördades av gangstrar som han blev medveten om orättvisan i samhället och bestämde sig för att stå på offrens sida.

[image error]När det första numret av serietidningen Daredevil kom ut 1964, skapad av Stan Lee och Bill Everett på Marvel Comics, fick vi veta att han hade irländsk bakgrund och var katolik, men det var först när serieskaparen Frank Miller tog sig an karaktären med berättelsen Born Again från 1986 som den katolska tron betonades och blev en del av stämningen och ikonografin. Han vårdas av nunnan Maggie, en madonnagestalt, som sedan visar sig vara den mor han aldrig känt.

”Jag bestämde att han måste vara katolik”, sa Miller i dokumentären ”The Men Without Fear: Creating Daredevil” från 2003, ”eftersom bara en katolik kunde vara medborgargardist och advokat på samma gång.” Daredevil både jagar och försvarar skurkarna på samma gång. Han drivs av en känsla av rättvisa och försöker stå emot hatet inom sig, men det är inte lätt.

Netflix nya teveserie Daredevil, som började visas våren 2015, fortsätter på Millers inslagna linje och ännu mer fokus sätts på hjältens katolska tro, och han är en psykologiskt mycket mer komplicerad gestalt än 1964 års endimensionelle seriefigur. Matts moraliska dilemman, reflektioner över den egna rollen som medborgargardist, självförebråelser och relationer till sina vänner, har blivit minst lika viktiga som actionscenerna, även om dessa också är både spännande och väl koreograferade.

[image error]Flera scener utspelas i kyrkan hos Matts biktfader, fader Lantom, och han tar sin tro på djupt allvar och vill inte skada någon mer än nöden kräver och får därför brottas med sin hämndlystnad. Den traditionella katolska kyrkomiljön, krucifixen och statyerna, bidrar också till den gotiska stämningen, där den moderna metropolen med sina skyskrapor, labyrintiska gatunät och mörka gränder liknar en gigantisk medeltida katedral, något vi känner igen från Batmans Gotham.

Den gotiska stämningen, som dock aldrig närmar sig skräck, förstärks också av Daredevils mörkröda dräkt med den behornade huvan och det illavarslande ordet ”devil” i namnet Daredevil. I Sverige har han hetat både Våghalsen, ett namn helt utan djävulska undertoner, och Demonen, som saknar ambivalensen i Daredevil. Är han god eller ond? Ängel eller djävul? Tittaren vet att hjälten står på rätt sida, men kan inte känna sig helt trygg. Där finns alltid en oro över att djävulen i honom, hatet och hämndlystnaden, ska förvrida hans karaktär. Skådespelaren Charlie Cox skildrar denna spänning väl och något demoniskt tycks hela tiden röra sig som en skugga över hans ansikte även i glada stunder.

Advokatbyrån som Matt driver med vännen från studietiden, Foggy Nelson, är nästan för bra för att vara sann. En kristen önskan att tjäna medmänniskan, snarare än vinstintresset, bestämmer verksamheten. Matt väljer de klienter som är i mest behov av hjälp utan att tänka på om de kan betala arvoden eller inte. Detta tär på förhållandet till Foggy, som vid sidan om att hjälpa, också vill göra karriär. Foggy ifrågasätter Matt, ber honom vara mer realistisk, men hyser samtidigt stor respekt för hans osjälviskhet och det blir till slut som Matt vill. Vänskapen mellan Matt och Foggy, och så småningom också sekreteraren, senare delägaren, Karen Page, tillför teveserien glädje som lättar upp stämningen efter våld och spänning, men också sorg som fördjupar tittarens inlevelse.

Seriens ärkeskurk heter Kingpin, en jättelik varelse med ett jättelikt begär efter makt. Han äger Hell’s Kitchen och alla fruktar honom. Han är full av hat och vrede och tvekar inte att döda med sina bara händer. Men han har en svaghet, kärleken till flickvännen Vanessa, det enda som hindrar honom från att bli ett monster helt igenom. När Matt ställs mot denna ondska blir han smittad av hatet, han fylls av längtan att göra slut på sina fiender, att behandla dem med samma grymhet som de behandlar sina offer. Det är då han söker upp fader Lantom och säger till sin biktfader att om han mördar Kingpin kommer hans själ att förgås. Han lämnar kyrkan med den fasta avsikten att mörda. Han ska rädda sin stad från ondskan till priset av sin egen frälsning. Men han gör det inte.

Så han är inte en god kristen i betydelsen att han inte känner hat eller tänker syndiga tankar, utan i betydelsen en som känner stor skuld när han gör fel och strävar efter att göra det rätta. För att bevara sin hemlighet, rollen som nattlig brottsbekämpare, tvingas Matt svika sina vänner Foggy och Karen, lämna dem i ovisshet och rädsla. Och det ger honom ständigt dåligt samvete, men känslan av ansvar för brottslighetens offer är starkare. Eftersom han har de krafter han har, eftersom han kan göra något, vore det fel att bara dra sig undan, sköta sitt jobb och ha kul med sina vänner som vilken vanlig dödlig som helst. Med superkrafter kommer superansvar – och superskuld.

[image error]Så vill jag också säga något om den nya Miss Marvel som släpptes 2014: Kamala Khan, den muslimska superhjältinnan. Hon skapades G. Willow Wilson, en konvertit till islam, i det uttalade syftet att förbättra islams image i västvärlden. Kamala Khan är inte en så märkvärdig figur – tonåringen som känner sig utanför, upptäcker superkrafter och får en meningsfull uppgift. Det är just hennes religion som är ”grejen”, och den har nämnts i alla recensioner. Daredevil däremot, har aldrig har marknadsförts som ”den katolske superhjälten”.

Om G. Willow Wilson vill förbättra bilden av islam är frågan om hon prioriterat rätt. Vems bild av islam är det viktigast att förbättra? Det finns en negativ bild av islam bland icke-muslimer; en stor grupp uppfattar till exempel islam som en våldsam, intolerant och hatisk religion. Men varför ser icke-muslimer islam som en krigisk religion? En anledning, tror jag, är att en icke obetydlig grupp muslimer själva har den bilden av sin egen religion, de uppfattar att deras religion är våldsam, intolerant och hatisk och handlar därefter.

Visst kan man skapa positiva förebilder i fiktionens värld, roman-, serie- och filmfigurer. Det kommer bara att ha begränsad effekt så länge en stor grupp verkliga muslimer i verkligheten uppför sig som negativa motbilder. Den svåra utmaningen, i min egen erfarenhet svårare än att förbättra icke-muslimers negativa bild av islam, är att förändra muslimers ”negativa” bild av sin egen religion. Särskilt när dessa uppfattar denna bild som positiv! Det vi skulle kalla våldsamt, intolerant och hatiskt skulle de kalla fromhet, gudfruktighet och underkastelse under Gud. Det är onekligen svårare att förändra något som man inte ser som dåligt och i behov av förändring!

Alltså: det är inte så kallade ”islamofobers” fel att islam förknippas med terrorism, utan ansvaret för detta vilar på de muslimska terroristerna. Terroristerna som mördar gör det inte för att de har läst så kallat ”islamofobiska” bloggar, utan för att de har läst Koranen. De citerar inte ”islamofober” när de halshugger sina fiender, utan Koranen.

När jag var redaktör för den islamiska kulturtidskriften Minaret under några år hade jag samma ambition som G. Willow Wilson, att förbättra icke-muslimernas bild av islam. Jag minns att jag talade på bibliotek, och i kyrkor och skolor och i andra sammanhang, där jag fördömde hemskheter som begås i islams namn och menade att det inte behövde vara så. Då kunde det hända att någon av åhörarna räckte upp handen och berättade att han eller hon varit på studiebesök i en moské där han eller hon fått höra att dessa hemskheter var rätta och riktiga. Moskéfolket kunde också uppvisa ett tydligt stöd i Koranen och i haditherna, berättelserna om Muhammeds ord och gärningar, något som jag saknade.

Här stod jag och försökte förbättra icke-muslimernas negativa bild av islam, tänkte jag, medan ett kanske större problem är muslimernas ”negativa” bild av islam. Jag kände att jag hade lättare att tala om nytolkning av sharia och en liberalare eller ”mjukare” form av islam i icke-muslimska sammanhang än i muslimska. Jag kunde stå inför icke-muslimer och säga att det där med stening är vedervärdigt och passé. Sade jag samma sak i ett muslimskt sammanhang blev jag ifrågasatt. ”Vad har du för bevis för att det är så?” undrade muslimerna. ”Lägg fram dina bevis från Koranen och sunna!” Till muslimer gick det inte att bara komma med egna åsikter. Islam menade de, är inte vad du eller jag tycker att det ska vara, utan vad Gud vill att det ska vara, och Guds vilja hittar man i Koranen och i profetens sunna, det vill säga hans undervisning och sed.

När jag har pläderat för att islam inte bör vara diskriminerande mot icke-muslimer, intolerant, vetenskapsfientlig eller jihadistisk, har jag mötts med fientlighet av troende muslimer. De upplever inte dessa negativa drag som negativa. Det är nog här det behövs en ordentlig insats. Man kan ju hoppas att superhjältinnan Kamala Khan inte bara påverkar icke-muslimers syn på islam utan även muslimernas syn på sin egen religion. Men det är ganska osannolikt, för vad är en serietidning mot Koranen och sunna? Vad väger tyngst i de troendes ögon? För de troende handlar det om himmel eller helvete.

Kamala är en sextonårig tjej som bor med sin pakistanska familj i New Jersey. Hon står och balanserar mellan två livsstilar: kompisarnas västerländska och familjens islamiska. Hon får inte gå och festa, men smyger ut i alla fall, och smakar till och med sprit. Det är vid festen hon räddar en tjej som håller på att drunkna. Det är en tjej som inte varit särskilt snäll mot henne, en mobbare. Serien framställer det så att det är hennes islamiska tro som manar henne att ingripa:

”Theres this ayah from the Quran that my dad always quotes when he sees something bad on tv, a fire or a flood or a bombing. ’Whoever kills one person, it is as if he has killed all of mankind, and whoever saves one person it is as if he has saved all of mankind.’”

[image error]

Den är versen, vers 32 i Koranens femte kapitel, brukar lyftas fram av de som hävdar att Koranen förbjuder dödande. Problemet är bara att den både förvrängs och tas ur sitt sammanhang. Kamala citerar inte hela versen. Det står inte att döda ett liv är som att döda hela mänskligheten. Det står att döda ett oskyldigt liv är som att döda hela mänskligheten. I Marmaduke Pickthalls engelska översättning (1930):

”For that cause We decreed for the Children of Israel that whosoever killeth a human being for other than manslaughter or corruption in the earth, it shall be as if he had killed all mankind, and whoso saveth the life of one, it shall be as if he had saved the life of all mankind.”

Alltså: det som är förbjudet är att ta ett liv som det är förbjudet att ta. Det är inte förbjudet att ta de liv som det inte är förbjudet att ta! Versen tas också ur sitt sammanhang, de som citerar den förbigår gärna fortsättningen med tystnad. För det står det inte att bara att det inte är förbjudet att ta vissa liv utan att det är en plikt att göra det. Du skall döda! Så här låter den i Zetterstéens svenska översättning (1917):

”Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ut landet. Detta varder deras skam i detta livet, och i det tillkommande väntar dem ett förskräckligt straff.”

Eftersom Kamala tydligen ser Koranen som en auktoritet, hon handlar efter dess bud, borde hon då inte även ta till sig detta? Kan du föreställa dig Miss Marvel korsfästa människor?

Hugga av deras händer och fötter korsvis? Om hon verkligen ville följa Koranen skulle hon gå ut på jihad mot de som ”bekämpa Gud och hans apostel”, det vill säga profeten Muhammed.

För Muhammed blev inte som Jesus korsfäst, utan han korsfäste andra. Jesus dog för andra, Muhammed dödade. Men Kamala är bättre än Muhammed, så med vilken rätt kan hon kallas en muslimsk superhjälte? En muslimsk superhjältes föredöme borde väl vara Muhammed? Mitt svar är nej, Kamala är ingen muslimsk superhjälte. Hon är en västerländsk superhjälte med ett muslimskt namn. Hennes moral är västerländsk, inte islamisk.

Kamala är inte den muslimska motsvarigheten till Daredevil. Daredevil kämpar för att leva upp till sina kristna ideal om att inte döda och inte hata, men Kamala struntar i sin profets ideal om att hata Guds fiender och korsfästa dem. Om Kamala hade levt upp till Muhammeds ideal hade hon inte varit en hjälte, utan en skurk. Daredevil är en kristen superhjälte, men Kamala är en superhjälte som råkar vara född i en muslimsk familj och bära ett muslimskt namn. Det som gör henne till god och till en hjälte är att hon är bättre än Muhammed, inte att hon följer Muhammed.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Uppland, vår hembygd i längtan och dröm

[image error]

Fredagen den 15 september deltog Konservativa Måndagsklubben (KMK) i en gasque å Uplands nation. Poeten Olof Thunman skrev Sång till Uppland som alltid inleder alla sittningar på nationen. Han är begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala och vi kommer att besöka graven både på Alla helgons dag och på hans födelsedag. Vi i KMK gör massor av saker, allt redovisas inte på den här bloggen. Vill man veta mer, och kanske bli medlem, kontaktar man mig. Här är två verser ur Sång till Uppland:

Här ligger landet, landet med ära,

sagornas, minnenas, löftenas trakt.

Hembygd, din fana glada vi bära,

fladdre den högt emot skyarnas jakt!

:// Sjung den som kan det:

Här ligger landet,

Uppland, vår hembygd med skördar och järn. ://

Var vi än vandra långt bort i världen,

vart vi än stäva på levnadens ström,

styr dock vår tanke jublande färden

hit till vår hembygd i längtan och dröm.

:// Sjung den som kan det:

Här ligger landet,

Uppland, vår hembygd i längtan och dröm. ://

Klicka här och gilla min sida på Facebook!

Olof Rudbecks födelsedag

[image error]Onsdagen den 13:e september firade Konservativa Måndagsklubben i Uppsala (KMK) Olof Rudbecks den äldres födelsedag år 1630. Vi möttes på kvällen vid hans byst, som står framför Anatomicum vid Svandammen.

Där skålade vi i punsch, lyssnade på ett tal av den upsaliensiska kulturpersonligheten Michaël Lehman, även känd som Charles Keatingtin, och så deklamerade vi Snoilskys långa dikt ”Olof Rudbeck” ur samlingen Svenska bilder (1894). När vi läst dikten framförde vi tillsammans de tre första verserna ur gluntsången ”Uppsala är bäst”. Sedan gick vi till Gustavianum och lade ner en röd ros på trappan. Rudbecks grav finns i Domkyrkan, men den hade stängt.

Här följer Snoilskys dikt:

Olaus Rudbeck, så kallades han,

De lärde herrarnes överman,

En bjässe på Uppsalaslätten.

I katedralen båd’ kor och valv

Av genljud skalv,

När han tog upp psalmen, den väldige jätten.

Vid Fyris bragte han allt å ban.

Vad göras skulle, han gjorde i sta’n

Som lärosätets kurator,

Och vivat ljöd från de ungas led,

Varhelst han skred,

Den höga gestalten, på leriga gator.

[image error]

Och kom han på fädernas samlingsrum,

Som skeppet bland vikande böljeskum

Han gick mellan böjda hjässor,

Med viljekraftens och snillets rätt,

Som den där lätt

I var fakultet kunde dugt till professor.

Som medikus var det, han först steg opp,

Och lymfans gångar i mänskans kropp

Han blottat för vetenskapen

Stred om sin upptäckt mot Bartholin

På vred latin,

Som Karl emot Fredrik med ljungande vapen.

För allt han räckte — han delte vård

Åt vettets växt i Atenes gård

Och liljans örtesängar.

I toner ändades mödans dag —

I sångmörs lag

Den vilande Herkules lekte på strängar.

Så hade han sysslat med många ting

Med rastlös tanke, som irrat kring

Att pejla, forska och fråga,

Fick samlad hela sin spridda glöd,

Som sken och sjöd,

Till sist i en allt behärskande låga.

Den hette Sverige. Du nya tid,

Som hånar hans drömmar, glöm ej därvid,

Att namnets klang var en annan,

Då än från Leipzigs och Warschaus dar

Den minste bar

Av gloria liksom ett skimmer på pannan.

Den svenske studenten i sliten dräkt

Bland fina främlingar trädde käckt

Till tysk och holländsk kateder.

Ett enda ord gjorde grinarn stum —

Romanus sum!

På yppersta bänken slog svensken sig neder.

Och svensk var Rudbeck som ingen mer.

Det gamla landet, där mången ser

Ett bördornas karga rike,

För honom var det bland snö och is

Ett paradis

Med mjölk och med honung, ett land utan like:

Det forna Atlantis med dygd och mod,

Där människosläktets vagga stod,

Ett urhem för ljus och bildning,

Där hugstore siare vuxo opp

Vid Fyris’ lopp,

Då Hellas ännu låg i natt och förvildning

[image error]

En bägare, bräddad av styrkans mjöd,

Som svämmande gjutit sitt överflöd

Av cimbrer och göter kring världen —

Från dem och till Lützens blå brigad

Vad ändlös rad,

Som Svitiod sänt ut på den strålande färden!

Så svärmaren skapade efter hand

Berusad av drömmen om sagans land,

Ett kaos av dårskap och snille,

En bild av Manhem så fram han bar,

Ej som det var,

Men så som den blindaste kärlek det ville.

En skatt för lekman liksom för klerk,

På hyllan tronade Rudbecks verk

Hos bibeln med silverknäppen.

Det lästes av konung och karolin,

Och bifallsmin

Om smala mustascherna spelte på läppen.

Och folket jublande gick i god

För diktens sanning — det kostat blod

Att träda drömmen för nära.

Ett nyktert tvivel, om viskat blott,

Var högmålsbrott

Mot svears och göters uråldriga ära.

Ty varför tvivla? Med Karls drabant

Starkodders minne vart åter sant

Vid Narva, i blixt och dunder,

Och fabelns härlighet gick igen

I kunglig sven,

Vid aderton år ren en saga, ett under.

Nu Rudbeck själv var gammal och grå,

Men rak och oböjd han stod ändå

I aftonens tynande dagrar,

Och fläkten, som lekte kring gubbens kind,

Var segervind

Helt varm ifrån söder med dofter av lagrar.

Än majestätisk han skred som förr

Vid orgelbrus genom domens dörr,

Han skred bland de stores grifter.

För honom templet tillsammans band

Hans Gud, hans land,

Hans tro och hans älskade hjältars bedrifter.

Och stum därute han kunde stå

Och se dess torn i det matta blå

Med kvällsol på koppartinne,

Som ginge hans tankar kring minnets hem

På vakt för dem,

Som slumrat från bragder i marmorn därinne.

Själv var han ej färdig att söka frid

Uti hans Atland, hans levnads id,

Det fattades ännu mycket.

Av hans berömmelses monument,

I bild och pränt,

Där lågo än delar och väntade trycket.

Så satt han en afton vid egen härd

Bland hopade skatter ur forntidsvärld,

Klenoder för själ och öga.

I handskrift verket låg helt tillreds —

Han var till freds!

Allt annat i livet betydde nu föga.

Men tyst — ett anskri, ett väktarrop!

Med brådskande fötter en uppskrämd hop

Utefter gatan hörs trampa.

Ett eldsken ger dag åt det mörka hus,

Och i dess ljus

Förlorar sig skimret av forskarens lampa.

Se, lågan växer — med prasslande brak

Hon föres av vinden från tak till tak,

I kojor näring hon finner.

Det är ej nu några gårdar mer,

Ej ett kvarter,

Nej, jämmer och skräck, det är staden, som brinner.

Det härliga templet i götisk prakt

Än bryter den rasande brandens makt,

En klippö i hav av lågor.

Som nödrop sänder det klockors skall

Kring Fyrisvall,

Kring dagsljusa slätter och rodnande vågor.

Ren slicka flammor båd’ torn och skepp.

Vem vrider rovet ur härjarns grepp?

Vem djärves att livet våga?

Vem tar befäl över rådvill här?

Det Rudbeck är,

Den starke, som låga kan sätta mot låga.

[image error]

På Gustavianum, i brandens tjut,

Sin post han valde — här höll han ut,

Fast hettan glödgade plåten.

Han ledde försvaret med fältherrblick

Och hjälteskick,

Så själve kung Karl skulle varit belåten.

En klagan höjdes ur folkets brus:

»I Svartbäcken brinner professorns hus!»

Hans stämma med tordönsstyrka

Ljöd klar tillbaka ur rök och kvalm,

Som förr hans psalm:

»Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka!»

Hon brann icke heller. Han seger vann

I strid med härjaren man mot man

Att minnenas tempel värja.

Den väldiga stommen stod oskadd kvar,

Fastän dess par

Av prunkande spiror ej stått till att bärga.

Men så var ock segrarens styrka slut.

Ur Gustavianum han fördes ut

Med svedda kläder och lockar,

En bruten gubbe med slocknad röst

I kraftlöst bröst,

Han bars bland ruiner och kolande stockar.

Åt sidan hopen steg vördnadsfull,

Då till en koja vid Svartbäckstull

Sin kosa nu tåget styrde.

På vägen Rudbeck fick se sitt bus —

En hög av grus!

I askan av Atland än gnistorna yrde.

Hans levnads gärning var ett fragment,

Hans ryktes tempel till stoft var bränt,

Atlantikan kom till korta.

Det svällde en tår bak hans ögonlock

Han log ändock —

Den flyktiga skymten av svaghet var borta.

Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring,

Han fann sig i sina studenters ring,

På trofasta armar bäddad.

Hans läppar viskande rörde sig:

»Stor sak med mig!

Men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad.

Mitt eget verk det är grus och mull,

Men Sverige, det vet jag, slås ej omkull,

Och därför jag tryggt kan flytta.

Om blott min kärlek — jag har ej mer —

Står upp i er,

Så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.»

Välsignande sträckte han ut sin hand:

»Gud skydde Carolus och vårt land,

Och, gossar, farväl med eder!»

I dörren ännu han avsked bjöd,

Och vivat ljöd,

Men sakta, helt sakta, ur vikande leder.

Vill du gå med i Konservativa Måndagsklubben? Hör av dig till mig!

Nydd podd! Sexton år efter 11 september-attacken

Sexton år har gått sedan Al Qaidas attack mot USA den 11 september 2001. I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser pratar jag och USA-kännaren Ronie Berggren om hur vi tänkte då. Vad har vi lärt oss sedan dess? Jag var ju muslim på den tiden.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Stening är en del av islam

I en debatt på norsk TV mellan islamledaren Fahad Qureshi och Norges invandringsminister Sylvi Listhaug vägrade Qureshi att ta avstånd från stening. I den här videon förklarar jag att stening är en del av islam och att det var en av anledningarna till att jag , efter många år som muslim, lämnade religionen:

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Jag röstade på Sverigedemokraterna i kyrkovalet

[image error]Svenska kyrkan förlorar tusentals medlemmar varje månad. Inget ser ut att kunna hejda tappet. Förr var det icke-troende som lämnade, sedan ett tag tillbaka lämnar även troende eftersom man anser att kyrkan inte längre står för traditionell kristen tro.

Jag förstår att kristna, människor som tar sin tro på allvar, lämnar kyrkan. Men jag tycker inte att de gör rätt. De bör stanna och försöka påverka. Det är ju deras kyrka, den grundades av kristna som tog sin tro på allvar. De som byggde upp kyrkan i Sverige offrade mycket, till och med sina liv. Det känns inte rätt att den ska lekas sönder.

För mig är det inte tron som är grejen. Jag är visserligen döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan. Som barn gick jag i kyrkan på söndagar. Sedan blev jag muslim. Varför och hur är en lång historia. Jag var muslim i många år, jag tvivlade, sökte, studerade och kämpade inom islam. Sedan lämnade jag. Idag har jag ingen tro.

Men som svensk är jag sympatiskt inställd till Svenska kyrkan. Den bär på en stor del av vårt kulturarv. Jag tycker om att gå till kyrkan för att fira lucia, jul och andra högtider. Det gjorde jag även ibland då jag var muslim. Jag var ju svensk och hade en kristen kulturbakgrund. Jag gick på midnattsmässa i Domkyrkan i Uppsala. På konserter också.

Jag försökte alltid försona islam med min svenska kultur och överbrygga skillnader. Jag såg det svenska utifrån och längtade tillbaka. Men det var svårt. De flesta muslimer jag mötte var inte intresserade eller negativt inställda. Att fira jul är haram, sa de. Det fanns kurdiska islamiska föreningar, somaliska och bosniska, men ingen svensk. Det går inte att förena islam med svensk kultur. Man måste välja. Jag valde att bli svensk.

Ja, visst låter det töntigt! Vi har fått lära sig att det svenska är töntigt och allt utländskt är häftigt. Men det är struntprat och bara att skaka av sig. Vi har många stora, svenska poeter att vara stolta över som Bellman, Fröding och Evert Taube. Vi har ingen anledning att skämmas, vi är ett litet folk med ett stort språk!

För mig är psalmerna poesi. Mässan är ett skådespel. När jag hör prästen uttala nattvardens inledande ord, ”Den natt då han blev förrådd”, blir jag alltid berörd. Det är starka ord och en stark berättelse. Gud kommer till världen som en människa, han blir hånad, förråds och dör för oss. Men är det sant? Jag tror inte det.

Sommaren 2016 gick jag med i kyrkan igen. För att jag vill ha kyrkan där, jag vill kunna gå dit och höra psalmerna, fira jul och lucia, och känna att det där magiska rör vid mitt hjärta. Berättelsen om Jesus i stallet, Josef och Maria och änglarna. Då blir jag själv som ett barn igen.

Men det finns folk i kyrkan som vill förstöra denna upplevelse. Det har hänt att jag besökt Domkyrkan för en stunds meditation och funnit att någon ställt in skrot och skräp där. Det skulle tydligen föreställa konst.

Det har hänt att man skulle fira lucia i Domkyrkan, men allt blev förstört av att någon hoppade in och rappade. Det var många som blev besvikna och ledsna den dagen. Någon kanske hade tagit med en turist för att visa hur vi firar lucia i Sverige och så får de uppleva detta.

Rap behöver inte vara dåligt. Jag är själv inte förtjust i det, men det finns säkert god rap. Dock hör det inte hemma i luciafirandet. Då blir det någonting annat. Inte det människor förväntade sig.

Eftersom jag nu är medlem i kyrkan kunde jag rösta i kyrkovalet den 17 september 2017. Jag förtidsröstade idag den 7 september. Jag lade min röst på Sverigedemokraterna. För att de vill att kyrkan ska bevara och hålla levande våra traditioner. Att det ska vara värdigt och vackert. De vill inte att någon så kallad ”konstnär” skräpar ner kyrkan. De vill heller inte att rappare ska förstöra luciafirandet.

Jag minns en gång under min islamiska tid. Vi hade en dialog i Missionskyrkan i Uppsala. Muslimerna ville dock inte lära sig något, bara predika islams förträfflighet. När det var dags för bön fick vi muslimer gå in i ett mindre rum och be. Men först täcktes krucifixet över med en jacka. Jag undrar: om kristna gäster i moskén skulle vilja be, skulle muslimerna gå med på att täcka över skriften ”och Muhammed är hans profet”? Eller låta de kristna männen och kvinnorna fira gudstjänst tillsammans. Tveksamt.

Muslimer kanske inte ens behöver täcka över krucifix i framtiden. Prästerna kan ta bort dem åt dem. Eva Brunne, biskop i Stockholms stift, föreslog ju att man skulle ta bort ett krucifix från Sjömanskyrkan i Stockholm och ersätta det med en pil som visade riktningen mot Mecka.

I Gävle ville Svenska kyrkan samarbeta med moskén. Det gick till så att muslimer fick komma till kyrkan för att berätta om islam och läsa ur Koranen, men de kristna fick inte läsa ur evangeliet för muslimerna i moskén.

Tycker det är märkligt att de kristna ska ha så dåligt självförtroende i dialogen med muslimer när den kristna tron är så mycket bättre! Jesus blev korsfäst för att, som de kristna tror, rädda andra människor. Men Muhammed korsfäste andra människor! Det är en oerhörd stor skillnad mellan Jesus och Muhammed, och därmed också mellan kristendomen och islam.

Jag röstade på SD i kyrkovalet 2017, gör det du med!

Bild: Uppsala domkyrka

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Under Svea banér

Jag, Antikalifen, skickar i denna video en hälsning till den så kallade ”konstnär” som ställt en krökt flaggstång på Sergels torg i Stockholm. Vår svenska slokande svenska flagga behöver muntras upp. Jag är ingen skönsångare, utan en dilettant med glatt humör. För att gör sig ännu muntrare bör man ha ett snapsglas till hands. Jag föredrar O. P. Anderssons akvavit.

Under Svea banér, som också kallas Marche för de studerande i Upsala, framfördes första gången den 24 oktober 1808, under kriget mot Ryssland. Studenterna marscherade upp på borggården med flaggor och facklor.

Texten är skriven av professorn i teologi och psalmdiktaren Samuel Ödmann. Musiken är komponerad av director musices vid Uppsala universitet Johann Christian Friedrich Haeffner.

Under Svea banér; Himlen seger oss ger;

Då för Konung och Land Äran lyfter sin hand.

Ännu Svearnes mod sig bereder en Stod

Utav Lagrarne höjd, fast beseglad med blod.

Himlen give oss frid!

Men om den icke vinnes utan vapen och strid,

Blive Segern då vår, ögat offre sin tår

Den som faller, ock rätt till vår tacksamhet får.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Gottsunda håller på att fucka ur

[image error] Lördagskvällen den 26 augusti blev en man knivskuren och rånad i Gottsunda. I flera nätter i rad har det brunnit i soprum. Rån, misshandel, våldtäkter. Detta är de mest iögonfallande uttrycken för att något inte fungerar. Emil Khodagholi, som livesände en gruppvåldtäkt på Facebook, kom från Gottsunda. Han tittade in i kameran och sa: ”Lyssna! Jag ska fucka ur ikväll, jag svär på min mamma jag ska göra kaos nu här.”

Ja, Gottsunda håller på att ”fucka ur”. Förra veckan mötte jag en polis på stan. Han kom fram och hälsade, sa att han uppskattade mina artiklar här på Det Goda Samhället. Han har arbetat i Gottsunda. Det kommer bara att bli värre, sa han, bara värre. Jag instämmer – jag kan inte se något tecken på att det kommer att vända. Trenden har varit tydlig i decennier.

Jag har bott i Gottsunda, i folkmun kallat ”Brottsunda”, i tretton år. Jag behöver ingen statistik, jag vet vilka som ”gör kaos”. Det är sådana som Emil Khodagholi, unga män med invandrarbakgrund. De har inte sin bakgrund i Tyskland och Frankrike utan i Irak, Somalia, Syrien, Iran och Afghanistan. Till och med ängsliga Dagens Nyheter, den politiska korrekthetens väktare, vågade berätta att unga män från Mellanöstern och Nordafrika ligger bakom nästan alla mord och mordförsök med skjutvapen.

Dessa länder har någonting gemensamt: islam. Jag påstår inte att de som bråkar och stökar är goda muslimer. För det är de inte. De håller inte sina fem, dagliga böner. De brukar dricka sprit. Men de känner sig som muslimer och de ingår i den muslimska kulturen. De är färgade av den muslimska synen på de otrogna, icke-muslimerna, som en sämre sort. Och de är färgade av kvinnosynen.

Man bör också tänka på att dessa länder är mycket mer rasistiska än Sverige. Det är helt normalt att tala om att vi är si och dom är så. Det är helt normalt att se ner på människor på grund av deras ursprung. Tanken att olika folkgrupper är på olika sätt har inte blivit ifrågasatt. Det finns, mig veterligen, ingen antirasistisk rörelse i vare sig Somalia eller Irak.

Dessa två saker, islam och ras- eller klantänket, tror jag är en del av förklaringen till varför dessa män blir asociala och kriminella. Både den islamiska chauvinismen, muslimerna som en överlägsen grupp, och ras- och klantänket bidrar till känslan av att svenskarna är religiöst och etniskt annorlunda, att de både står utanför umman, den islamiska gemenskapen, och folket/klanen.

Om du frågar mig handlar det inte om att de unga männen har ont om pengar. Jag har lyssnat på dem. Jag har varit hemma hos deras familjer. Jag har druckit té i moskén med deras pappor. Det handlar snarare om en inställning, ja, om ett mentalt utanförskap. Känslan av att Sverige inte är deras land. Svenskarna är de andra. Deras lagar är inte våra lagar.

Även om de flesta imamer inte direkt uppmanar till kriminalitet, så bidrar de till att underblåsa detta mentala utanförskap genom budskapet att islams lagar står över Sveriges lagar. Sveriges lagar följs av pragmatiska skäl, för att man måste, men de saknar i grunden legitimitet.

Jag kan berätta om något jag sett med egna ögon. Hösten 2015 såg jag en ung kille i svensk soldatuniform vänta på bussen. Han hade ett typiskt svenskt utseende och var förmodligen engagerad i Försvarets ungdomsutbildning. Ett gäng grabbar med invandrarbakgrund började putta på honom. En av dem skrattade och sa ”Jag säger Allahu akbar nu, jag svär han skiter på sig”. Den andre sa: ”Vilken fitta han är”. En annan sa: ”Det här är inte Sverige, åk hem!”

Killen i uniform såg rädd ut. Det var minst fyra värstingar som stod och puttade på honom. Men bussen hann komma innan det ”fuckade ur”. Jag berättar om detta för att visa hur det mentala utanförskapet kan yttra sig i vardagen. En svensk uniform provocerar. De unga killarna, vilka alla självklart hade bakgrund i Mellanöstern, såg sig inte som en del av den svenska gemenskapen. De såg inte ens Gottsunda som en del av Sverige. Det är samma attityder som verkar när polis och brandkår attackeras i samma område. Man ser dem som representanter för ”de andra”.

I stort sett alla etniska svenskar jag känner i Gottsunda funderar på att flytta. Särskilt de som har barn är oroliga. Flickor med typiskt svenskt utseende är särskilt utsatta. För det är sådana flickor som blir offer för sexövergrepp och våldtäkter, inte de ”fina flickorna” med sjalar. Värstingarna vet att om de skulle röra en ”fin flicka” skulle hennes bröder och kusiner hämnas, men den svenska flickans familj skulle bara ringa polisen. På sin höjd. Flickan kanske inte ens vågar berätta. Hon kanske är rädd för repressalier.

Polisen kommer och går, men gängen består. Det är dem du möter varje dag när du lämnar hemmet på morgonen och på när du kommer hem på kvällen. De står där ute på gatan. Dag och natt. Du vill inte att de ska uppmärksamma dig. Du vill framför allt inte vara deras fiende. För vart ska du då söka asyl? Den humanitära, svenska regeringen kommer inte att ställa upp för dig.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Mångkultur är bra i Sverige, inte i Saudiarabien

[image error]Omar Mustafa, intervjuad av SVT som ansvarig för den resebyrå som i anslutning till Islamiska förbundet anordnar resor till Mecka. 

När vi talar om Islamiska Staten (IS) i bestämd form singular glömmer vi att det finns flera islamiska stater i världen. Den som är mest lik terrorgruppen IS är Saudiarabien, som jag brukar kalla Islamiska Staten i Saudiarabien (ISS).

Kalifatet leds av en kalif medan Saudiarabien leds av en kung. I båda staterna har man ambitionen att följa Koranen och profeten Muhammeds lära till punkt och pricka. Det betyder att kvinnan ska lyda sin man, annars kan hon agas. Det betyder att en man kan ha fyra fruar. Det betyder ingen yttrandefrihet. Det betyder halshuggning och prygel.

I detta videoklipp kan du se hur folkmassan jublar när Raif Badawi blir pryglad utanför Al-Jafali-moskén i Jeddah den 9 maj 2015. Eftersom han sagt att judar, kristna, muslimer och ateister är likvärdiga dömdes han för att ha ”förolämpat islam” till tio års fängelse och tusen piskrapp:

Visst, IS är ett omedelbart hot mot Europas säkerhet. Dess fanatiska anhängare kan slå till när som helst. Men det är Islamiska staten i Saudiarabien (ISS) också. Den är ett hot genom att den finansierar islamistisk extremism i vårt land. Den står bakom extremistiska moskéer och delar ut stipendier till unga muslimer för att studera i Saudiarabien.

Den Islamiska Staten i Saudiarabien tjänar en hel del på olja. Men den drar också in massor av pengar varje år på hajj, vallfärden till Mecka. Den första september i år var det eid al-adha, offerfesten. Då offrade muslimer över hela världen djur till Gud. Miljontals djur slaktas.

Från en blygsam början har hajj växt till enorma proportioner. År 1920 kom det 58 000 pilgrimer från länder utanför Arabien, 2015 kom det en miljon och 385 tusen. De inhemska pilgrimerna blir också fler. Sammanlagt blir det ungefär två miljoner människor som ska trängas i staden. Det hela har utvecklats till en mångmiljardindustri som skänker den saudiska regimen både kapital och prestige.

Muslimska ledare i Sverige tycker om att gnälla över ”islamofobi”. Det svenska samhället är ju så islamofobiskt. Det är ju så svårt att leva här. Samma ledare tycker att det är helt okej att vallfärda till den djupt intoleranta Islamiska Staten i Saudiarabien och göda dess regim med pengar. Det var framgår av en artikel på SVT den 24 september 2015 att den tidigare ordföranden för Islamiska Förbundet i Stockholm, Omar Mustafa, var ansvarig för en resebyrå som anordnade resor till Mecka. Mustafa är känd, eller kanske snarare ökänd, som islamisten som lyckades ta sig in i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013.

Varje år sätter sig ungefär 1600 svenska muslimer frivilligt på ett plan och flyger till det religiösa förtryckets högborg i världen! Till ett land helt utan demokrati och mänskliga rättigheter. Till ett land där kvinnor är andra klassens medborgare. Till ett land där icke-muslimer förföljs och diskrimineras. Till att land där man kan bli fängslad, pryglad och avrättad för att man yttrar sig kritiskt om islam. Man kan undra hur många av dessa 1600 pilgrimer som en gång kommit till Sverige som flyktingar, ja, som påstått att de flytt ifrån förtryck. Hm… de verkar inte ha någonting emot islamiskt förtryck.

Omar Mustafa, som gärna gnäller över den så kallade ”islamofobin” i Sverige, det vill säga sådana hemskheter som att en kvinna i sjal upplever att man ser snett på henne på stan, har ingenting emot att turista i ett land där kristna torteras och avrättas. Där kristen mission är olaglig och där det är förbjudet att bygga kyrkor.

Nästa gång någon muslimsk ledare gnäller över den hemska islamofobin i Sverige, fråga om han har varit på hajj i Saudiarabien. Fråga om han tycker att det är okej att göda en sådan ”kristofobisk” regim. För min erfarenhet av muslimska fundamentalister är att de tycker om ”tolerans”, ”religionsfrihet” och ”mångkultur” i Sverige, men inte i islamiska länder.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal: