Rasmus Fleischer's Blog, page 27

K266: Antropocen? Några invändningar mot ett populärt begrepp

Tänkte skriva några ord om Roy Scrantons djupt pessimistiska lilla bok om klimatkrisen, Learning to die in the anthropocene. Men då vill jag först bringa reda i några av kontroverserna kring begreppet begreppet antropocen. Det står för en ny geologisk epok som, enligt vissa, nu har ersatt epoken holocen som inleddes för omkring 12000 år sedan. Andra menar att det “bara” är fråga om ett nytt stadium inom holocen. Ännu existerar inget vetenskapligt konsensus. Frågan diskuteras nu, sedan ett antal år, även av en särskild arbetsgrupp inom Internationella kommissionen för stratigrafi. Någon typ av besked väntas därifrån under 2016.

Vad som framför allt skulle definiera “människans tidsålder”, i geologisk mening, är alltså klimatförändringar och massutrotning.

Jodi Dean menar att den stora fascinationen för antropocenbegreppet handlar om en njutning i att få konstatera att “vi förändrade världen, trots allt”. Hon kritiserar den berättelse som bara tycks ge plats för människor i en av tre roller: betraktaren, offret, överlevaren:

A current of left anthropocenic enjoyment circulates through evocations of unprecedented, unthinkable catastrophe: the end of the world, the end of the human species, the end of civilization. Theorists embrace extinction, focus on deep time, and displace a politics of the people onto the agency of things. Postmodern Augustinians announce the guilt or hypocrisy of the entire human species.

En grundligare kritik mot begreppet antropocen kommer från humanekologerna vid Lunds universitet, i synnerhet Andreas Malm som både i The Anthropocene Review och i Jacobin har påpekat att det är fel att peka ut “mänskligheten” som ansvarig för fossilexplosionen. Att tala om antropocen är ett sätt att släta över den extremt ojämnlika förbrukningen av jordens resurser.

Andreas Malm går emellertid inte tillräckligt långt i sin kritik. Det menar den brasilianske skribenten Daniel Cunha, som skrivit en replik i The Anthropocene Review, tillika en artikel i Mediations. Influerad av värdekritikerna (Postone Jappe, Kurz) lägger Cunha större vikt vid det marxska begreppet fetischism. Resultatet blir mer än bara hårklyverier. Även om värdekritikern och humanekologen delar sin skepsis mot antropocen-begreppet, begrundas den på delvis olika sätt.

Daniel Cunha köper inte utpekandet av “kapitalisterna” som de skyldiga till klimatförändringarna. Då framstår det “som om störningarna i jordens biogeokemiska kretslopp skulle ha varit ett subjektivt val” hos den härskande klassen. Men att vattenkraft en gång ersattes av kolkraft hade ju ingenting att göra med någon som helst avsikt att påverka jordens klimatet. Det handlade helt enkelt om att fanns större tillgång till billig arbetskraft i städerna och att bruket av fossila bränslen gjorde det möjligt att flytta produktionen dit.

The most fundamental concept for a critical understanding og the Anthropocene is not inequality /…/ but rather fetishism. Fetishism, as conceptualised by Karl Marx, is the social process in which social relations are objectified and inverted: ‘the process of production has mastery over man, instead of the opposite’, because ‘the circulation of money as capital is an end in itself’.

/…/

Contrary to liberal economic thinkers, who invariably depict capitalism as the ultimate rational system – as shown by the expression ‘optimal allocation of resources’, /…/ Marx explicitly theorized capitalism as fetishistic or irrational.

Fetischismen syftar alltså inte (primärt) på något “falskt medvetande”. Det är ingen vrångbild av verkligheten, ingen villfarelse som skulle kunna avlägsnas för att blottlägga hur kapitalismen “verkligen” funkar. Fetischismen är verkligheten. Inte hela verkligheten, men det ekonomiska systemets verklighet. Ett system där kapitalägarna utför sina funktioner inte för att de är giriga eller oupplysta, utan för att de är underkastade samma systemtvång som alla andra. Som individer kan de såklart avstå, byta från en roll till en annan, men överlåter då bara sin funktion åt någon annan.

Det kapitalistiska produktionssättets yttersta drivkraft är inte egenintresset hos någon klass, utan kapitalets egen logik där tillväxt är ett självändamål. Inom dessa ramar är det knappast tänkbart att “mänskligheten” skulle ta kontroll över jordens klimat, vilket antyds av begreppet antropocen.

Intressant nog tycks den radikala kritiken hos Daniel Cunha i någon mening gå varvet runt: antropocen inte som beteckningen på en innevarande epok, utan som utopi. Genom att integrera ekologiska systemvetenskap med matematisk modellering till en “geocybernetik” skulle det kanske vara möjligt att konstituera ett “världssubjekt”, skriver Cunha (som är påtagligt influerad av Herbert Marcuse). Ett sådant bruk av teknikens möjligheter skulle givetvis vara liktydigt med kapitalismens avskaffande.

Technology so reconfigured and socialized would no longer be determined by profitability, but would be the technical translation of new values, and would tend to become art. Instead of being determined by the unidimensional valorization of value, social production would be the outcome of a multiplicity of commonly discussed criteria, ranging from social, ecological, aesthetic, and ethical considerations, and beyond — in other words, material wealth should be freed from the value-form.

/…/

Then and only then Man could be in conscious control of planetary material cycles and could use this control for human ends (even if deciding to keep them in their “natural” state). In fact, this means taking the promise of the Anthropocene very seriously, that is, Man should take conscious control of planetary material cycles

/…/

what emerges here is a truly utopian perspective, the promise of the realization of the Anthropocene, not as an anthropological constant or a “natural” force, but as a fully historical species-being that consciously controls and gives form to the material conditions of the planet.

Oavsett vad man säger om denna utopi och dess beståndsdelar, finns det onekligen något intressant i att vända på steken som Cunha gör.

K265: Helikoptersuveränen

Souverän ist, wer über den Ausnahmezustand entscheidet.

Carl Schmitt

Dagens Industri basunerar ut längtan efter en stark man som sätter sig över lagen. En suverän.

Mario Draghi borde göra “något oväntat – och otillåtet”. Han borde “göra det förbjudna”.

Det finns någonting nästan ekivokt i de formuleringar som Dagens Industri lyfter fram. Som att det avgörande inte är innehållet i de stimulansåtgärder som Europeiska centralbanken väntas presentera i eftermiddag, utan att de innebär en överträdelse av en rättsordning som kan bevisa att det finns en suverän i den sönderfallande unionen.

Konkret handlar det om helikopterpengar. Alla ansatser till politisk debatt kretsar, såvitt jag kan se, kring de två alternativen “för” och “mot”. Förespråkarna verkar måttligt intresserade av att dryfta frågan om var helikoptern ska släppa pengarna.

Det måste ju finnas ett otal möjligheter, varav Dagens Industri nämner två: “en höjning av exempelvis barnbidrag eller sänkta skatter”. Helikopterpengar skulle också kunna innebära en utbetalning av ett större engångsbelopp till varje medborgare, eller varje vuxen medborgare. Eller något annat. De olika alternativen kan uppenbarligen få helt olika konsekvenser i fråga om fördelning, klimatpåverkan och så vidare. Men om detta hörs nu inte ett ord. I stället väntar alla spänt på att suveränen ska visa ett prov på sin suveränitet.

Soffsamtal om arkivfrågor

Därtill har jag i veckan hunnit med ett besök i Oslo, inbjuden av norska Riksarkivet för att sitta i en soffa och medverka i en trivsam och välbesökt talkshow. Ämnet här var alltså arkivfrågor, i bred bemärkelse.

Hva skjer med arkivene i møte med ny teknologi? Lydopptak, film, video og datamaskiner har gjort det mulig å lagre mye mer informasjon enn før. Samtidig utfordres våre tradisjonelle forestillinger om arkivet som noe stabilt og varig. Det krever at vi tenker nytt om kollektiv hukommelse. Hva skjer når alt blir digitalisert? Når bevaring møter en ny mediekultur med fokus på konstant overføring og umiddelbar tilgjengelighet?

Om detta samtalade jag med professorn i konsthistoria Ina Blom, under ledning av Ellef Prestsæter.

För den som är intresserad går det att se och höra samtalet på Youtube:

(Ja, det finns onekligen en stor ironi i att det statliga Riksarkivet ordnar ett samtal om arkivens digitalisering – och sedan väljer att använda den privata arkivtjänsten Youtube för att sprida distributionen.)

Poddsamtal om antisemitism

Härom dagen samtalade jag en stund med Mirjam Katzin och Somar Al Naher kring ämnet antisemitism – hur den fungerar och vilka uttryck den tar sig i samtiden. Hur skiljer sig antisemitismen från den rasism som snarare bottnar i koloniala förhållanden. Varför har delar av vänstern så svårt att ta tydlig ställning mot antisemitism?

Samtalet, som ägde rum inför publik i ABF-husets foajé, är upplagt i poddformat och går att lyssna på här.

K264: Vad är skillnaden mellan undergång och icke-hållbarhet?

Vi behöver alla inse att läget är akut. Vi är vid en ödesmättad vändpunkt i mänsklighetens historia och vi har sannolikt mindre än 50 procents chans att skapa en hållbar värld.

Så säger nu Johan Rockström, professor i miljövetenskap. Hur går det över huvud taget att ta in ett sådant påstående?

Jag vet att “hållbarhet” är ett begrepp som givits delvis olika definitioner, både politiska och akademiska. Särskilt inflytelserik var Brundtlandkommissionens defition från 1987.

Men det går ändå inte att komma undan frågan om icke-hållbarheten. Vad är det som troligen inte kommer att hålla? Någonting måste det vara som brister. Kanske inte omedelbart, men förr eller senare.

För om hållbarheten i princip tar sikte på evigheten, innebär icke-hållbarheten rent logiskt en kurva som slutar i undergången. Frågan är bara om vi snackar “samhällets”, “civilisationens”, “mänsklighetens” eller “jordens” undergång (och vad vi lägger i respektive begrepp).

Samtidigt är det självklart att en person som Rockström aldrig skulle säga att “undergången är trolig”. Eller var det vad han just sa?

K263: Att jubla över BNP-siffror, i antirasismens namn

Det har visat sig att BNP-tillväxten i Sverige tog lite extra fart i slutet av förra året. För hela 2015 hamnade tillväxten på 4,1 procent. Förr i tiden hade det varit normalbra men i Europa post-2008 är det alldeles fenomenalt mycket.

Dagens Industri rapporterar om detta under rubriken “Flyktingvågen ligger bakom Sveriges BNP-tillväxt“. Och genast utbryter jublet från vänster. Länken postas vidare av grupper och individer som aldrig tidigare postat en länk till DI och som troligen inte ens läst mer än rubriken men vad spelat det för roll när budskapet är antirasistiskt.

Som om det vore antirasistiskt att behandla flyktingar som finansstimulanser. Som om det vore vänster att applådera kortsiktiga uppgångar i en nationalstatlig BNP. Som om det funnes några ursäkter alls för att okritiskt acceptera BNP som ensamt mått på hur “ekonomin” mår, utan att se till sådant som skuldsättning eller fördelning.

Det är rätt bedrövligt att se hur svenska vänsterröster glatt förvandlar sig till BNP-nissar så länge det passar den kortsiktiga debattpositionetingen. Och sen? När skuldbubblor spricket och BNP dyker? Då får man äta upp att man så blint accepterade en nationalstatlig, nationalekonomisk, kvartalskapitalistisk räknelogik. Eller tja, vem blir det som får äta upp det? Kanske de vars rätt till en fristad nu villkoras av att de bidragit till en kortsiktig BNP-uppgång.

K262: Pseudonatur och “strukturella krafter”

Dagens kristeoretiska reflexion tar avstamp i en kolumn på DN:s ledarsida, “Den positiva känslans politik“, närmare bestämt i en kort passage i denna kolumn.

Ur ett liberalkonservativt mittenperspektiv polemiserar kolumnisten David Brooks mot vänster- och högerpopulism i USA:s presidentvalkampanj:

Många tycker sig vara offer för en naturkatastrof som långsamt närmar sig. Sanders och Trump försöker lägga skulden för den på Wall Street eller invandrarna. Men i verkligheten är det en naturkatastrof orsakad av strukturella krafter, globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism.

Krisen som naturkatastrof – en klassisk metafor. Att samhället blir till en “andra natur” och framstår som någonting orubbligt, fast det egentligen bara är resultatet av stelnad praxis. Det var detta som Karl Marx försökte analysera i Kapitalet där han “hävdar att människor inte igenkänner varuproduktionens samhälleliga struktur som produkten av sina egna handlingar, utan tillskriver tingen magiska egenskaper, gör varorna till fetischer. Som sådana uppfattas deras egenskaper av att vara varor som en naturlig egenskap, en andra natur eller pseudonatur.” (Anders Ramsay)

Det behöver knappast påpekas att ledarkolumnisten tar denna pseudonatur för given – det hör trots allt till varje ledarkolumnists jobb.

Många amerikaner “tycker sig vara offer för en naturkatastrof”, skriver David Brooks och ger dem rätt – “i verkligheten är det en naturkatastrof” (min kursivering).

Enda sättet att bemöta en kristeori är med en annan kristeori – eller flera.

Just denna spänning mellan det singulära och det plurala frammanar David Brooks. (Kanske anas här även en parallell till förhållandet mellan populism och teknokrati.)

David Brooks attackerar de populister som ser en kris med en förklaring. I stället levererar han en hel lista av “faktorer” som samverkat till att skapa ett krisläge: “strukturella krafter, globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism”.

Det är väldigt underligt att inleda en sådan lista med “strukturella krafter”, som om inte de övriga faktorerna hängde samman i någon struktur. Underligheten beror på att Margareta Eklöf har felöversatt passagen. Ett litet skiljetecken kan göra stor skillnad. Här är originalpassagen:

Many Americans feel like they are the victims of a slow-moving natural disaster. Sanders and Trump try to put the blame for this disaster on discrete groups of people — Wall Street or immigrants. But in reality it’s a natural disaster caused by structural forces — globalization, technological change, the dissolution of the family, racism.

Okej, så David Brooks menar att “globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism” är exempel på “strukturella krafter”. Fast det klargör inte särskilt mycket. Formuleringen ger intrycket av en obestämd mångfald av strukturer som studsar runt och lite slumpvis krockar med varandra på ett sätt som ibland råkar förvärra eller lindra olika samhällsproblem.

(För övrigt är det lite lustigt att se en konservativ kolumnist beteckna rasismen som en “strukturell kraft”. Särskilt när hans kolumn publiceras på DN:s ledarsida som otaliga gånger har gått till storms mot teorier om “strukturell rasism”.)

Att skylla kristillstånd med en mångfald av “strukturella krafter” är slappt, så länge man inte gör minsta försök att reda ut i vilken mån de olika krafterna hör till samma struktur. Ingen kan rimligtvis mena att globalisering och digitalisering skulle sakna samband, eller att “familjens upplösning” är djupt kopplat till hur varuproduktionens behovet av arbetskraft under 1900-talet först ökade drastiskt, för att sedan åter minska. Massarbetslösheten som följde innebär att en allt större del av den urbaniserade mänskligheten framstår som överflödig. För den som betraktar varuproduktion som ett naturtillstånd är det då fullt logiskt att leta efter “naturliga” förklaringar till att vissa människogrupper måste hamna utanför. Och då kommer rasismen som ett brev på posten.

Här blir det även tydligt hur den metaforiska “andra naturen” tjänar till att bortbesvärja tanken på den första naturen. Inte ett ord om klimatet.

K261: Vad minusräntan säger om vår tid

I torsdags sänkte Riksbanken den svenska styrräntan till -0,5 procent. Beslutet får kallas historiskt, men innebär ändå inget världsrekord för Sverige, för ett land har gått ännu djupare på negativt territorium: Schweiz med -0,75 procent. På tredje plats återfinns eurozonen där ECB satt en styrränta på -0,3 procent.

Detta har resulterat i negativa räntor på statsobligationer runt om i Europa. Den som lånar ut pengar till staten kan alltså se fram att få fram ett nominellt mindre belopp. En översikt i The Economist visar på vissa skillnader inom Europa. I länder som Spanien och Italien gäller bara den negativa räntorna i upp till två år, därefter ges positiv ränta på statsobligationerna. Schweiz tar rekordet med minusränta ända upp på tioåriga statsobligationer, följt av Tyskland med sju år. Här återfinns Sverige på en europeisk mellanposition, vad nu det säger.

Man kan fråga sig varför någon vill låna ut pengar till en stat om räntan är negativ. Svaret är att dessa investerare inte ser några bättre alternativ och någonstans måste ju pengar placeras, om de ska fortsätta vara pengar.

Att låna ut pengar till minusränta blir också direkt lönsamt i ett deflationskris, där pengarnas köpkraft ökar mer än vad deras antal minskar. Därtill går det att spekulera i ändrade valutakurser. En grekisk investerare som väntar sig att Grekland ska kastas ut ur euron gör nog helt rätt i att köpa tyska eller svenska statsobligationer.

Att svenska staten (och svenska kommuner) kan få betalt för att låna pengar, det säger mest av allt något om den globala bristen på ställen att investera pengar i kapitalistisk varuproduktion med vinstutsikter.

Omvänt så är det ofrånkomligt att minusräntor innebär ett uppsving för kapitalistisk varuproduktion utan vinstutsikter. Det som affärspressen brukar kalla “felinvesteringar” (som om det funnes ett “rätt” i dagens läge).

Sverige har nu haft minusränta i drygt ett år. Det återstår att se hur denna episod kommer att skildras i framtida historieskrivning. Visserligen är det inte självklart att just styrräntans nollstreck skulle vara så viktigt i sig, men det har onekligen ett symboliskt värde. Detta i kombination med det senaste årets politiska högerkantring. Med tiden kommer politik och ekonomi att smälta samman till en enda backspegling.

Andreas Cervenka kammar hem några poänger (och missar några andra) i sitt raljerande över Riksbanken. Enligt riksbankslagen ska myndigheten verka för “prisstabilitet” – men av ganska godtyckliga skäl har man bestämt sig för att stabilitet innebär två procents inflation. Plötsligt framstår en verkligt stabil prisnivå på noll procent som ett problem som måste bekämpas genom extrema räntesänkningar.

Av Riksbankens retorik att döma får man lätt uppfattningen att detta mål räknats fram i ett nationalekonomiskt superlaboratorium med män i vita rockar som stirrar på en liten nål och ser den stanna på exakt 2,000 procent.

Sanningen är att siffran 2 procent är resultatet av ett blött finger i luften. Två procent var vad inflationen råkade ligga på 1993 när målet sattes.

Men förvirringen är ännu större än vad Cervenka påvisar. Det handlar inte bara om inflationsmål utan även om inflationsmått. Vi får inte glömma bort att varje inflationssiffra vilar på en ofattbar mängd godtyckliga kvalitetsjusteringar där man använder s.k. hedoniska metoder för att bedöma hur mycket bättre årets smartphone är än förra årets. (Om priset är oförändrat med en ny funktion har tillkommit, bör detta i princip resultera i att ytterligare lite deflation skrivs in i nationalräkenskaperna.)

Vi måste också ifrågasätta premissen att inflation och deflation skulle vara varandras motsatser. Citerar ur ett tidigare inlägg:

Ett rimligt antagande, tror jag, är snarare att vi går mot en situation med både deflation och inflation. Nationalekonomerna kan inte tänka sig något sådant, eftersom de förstår ekonomin utifrån en nationellt aggregerad nivå. Deras mätredskap låter deflation och inflation ta ut varandra i en siffra som ser “lagom” ut trots att penningmediet kanske befinner sig i fullt sammanbrott.

/…/

Efter ett sekel av allmän inflation (1914–2014) med spridda inslag av deflation, kanske vi i den rikaste delen av världen är på väg in i en allmän deflation med inslag av inflation.

Då räcker det inte att, som Cervenka gör, definiera deflation som “fallande konsumentpriser”. Prisfall är bara ett symptom, precis som att lönesänkningar är ett (mycket tidstypiskt) symptom på deflation. Arbetslöshet, konkurser och obetalda skulder hör till samma helhetsbild. Vissa bitar har fallit på plats, andra svävar fortfarande i luften.

Vad säger minusräntan om vår tid? Vad säger den om Europa (plus Japan)? Vad varslar den om?

Youtubify – inte riktigt en klon av Spotify

Youtubify är namnet på en kommersiell, icke-fri programvara som användaren Vebto lade upp på marknadsplatsen Envato i november 2015. Den beskrivs som en “Youtube music engine” och namnets ändelse avslöjar det mesta.

Den som installerar Youtubify kan driva vad som liknar en egen streamingtjänst, till det yttre mycket lik Spotifys webbversion. Det hela kan testas på youtubify.vebto.com, som inte ens kräver inloggning. Det är bara att börja lyssna på det samlade musikutbud som finns uppe på Youtube. (Huruvida detta utbud är större eller mindre än på Spotify ska jag låta vara osagt, men det är inte identiskt. Mycket musik som jag själv lyssnar på finns tillgänglig på Youtube men inte på Spotify.)

Igår uppmärksammades Youtubify på Torrentfreak, som brukar få stort genomslag i internationell teknikpress. Där uppges att det troligen redan finns dussintals, om inte hundratals, liknande sajter som är uppe och rullar.

Ungefär i skrivande stund kan vi räkna med att skivindustrins jurister börjar kavla upp ärmarna för att skriva den första omgången nedtagningsorder. Krismöten bokas in, troligen med deltagande både av skivbolagen och Spotify.

Hur det rättsliga läget ser ut är jag inte rätt person att besvara. Såvitt jag förstår är Youtubify bara ett gränssnitt som används för att spela upp material från Youtube. (Nästa logiska steg vore att bygga in stöd även för Soundcloud och Bandcamp.)

Att bygga ett sådant gränssnitt bryter säkerligen mot Youtubes användarvillkor, men om det bryter mot lagen är inte lika självklart. Lagen skiljer ju sig från land till land och det finns även världspolitiska aspekter i om t.ex. det ryska rättsväsendet är intresserat av att gripa in.

I vilket fall kan konstateras att den som installerar Youtubify på sin server inte startar en egen streamingtjänst, utan bara öppnar en alternativ väg att använda streamingtjänsten Youtube. Det är mest på ytan som det hela liknar Spotify. Även om programvaran också innehåller funktioner för statistisk övervakning av användarnas musikbruk.

Är då Youtubify, ur användarens perspektiv, att betrakta som en klon av Spotify? Det beror nog på vilket användande vi pratar om. Här väcks frågan om vad det är Spotify har att erbjuda.

Ett svar på frågan är “musik”. Åtminstone i Sverige har vi vant oss vid att betrakta Spotify som en musiktjänst i bemärkelsen en tjänst som levererar produkten “musik” i form av låtar och album.

Men efter hand, särskilt efter USA-lanseringen, har Spotify (liksom dess konkurrenter) allt mer utvecklats till att erbjuda någonting bredare, mer omslutande. Jeremy Wade Morris och Devon Powers skriver i en ny forskningsartikel:

Ultimately, we suggest that digital music services no longer sell discrete musical objects, nor do they focus exclusively on content offerings. Instead, services sell branded musical experiences, inviting consumers to see themselves and their attitudes, habits and sentiments about music reflected by the service they choose to adopt.

/…/

The control users have over the choice of music they listen to, over the platforms they listen to music on and even over the files themselves is exchanged for a branded musical experience that foregrounds instant, multi-platform accessibility. The stream, despite attempts by providers to position it as ever flowing and always on, is just as often an opportunity to separate, segment and differentiate among different levels of consumers, and different groupings of musical consumption activities.

Ur detta perspektiv framstår ett gränssnitt som Youtubify som hopplöst efter. Användaren tvingas ju välja! Visst, där finns kanske vissa funktioner för att rekommendera musik. Men vad Spotify har, som Youtubify saknar, är en ambition att leverera ett ständigt flöde av musik som ska följa användaren genom olika känslotillstånd, aktiviteter och klockslag.

Möjligen kan Youtubify bidra till att bringa lite mer klarhet i frågan om vad olika grupper av användare faktiskt förväntar sig av Spotify.

K260: “En perfekt storm” – ett urfånigt uttryck för att tala om den annalkande finanskrisen

Här kommer min topplista över de tre fånigaste uttrycken som används alldeles för mycket i skriverierna om hotande finanskriser:

“en perfekt storm
“en svart svan“
“en tågkrasch i slow motion“

Tågkraschliknelsen har jag redan skrivit om. Den är inte så fånig, mest slapp och ofta missledande.

Listans etta och tvåa har desto större implikationer för kristeorin. Både “svanen” och “stormen” är liknelser som används för att vifta bort möjligheten att det skulle kunna finnas en mer djupgående krisprocess i historien, en gemensam grund till mångfalden av framträdande krisfenomen. Båda representerar den raka motsatsen till tanken på en totalitet, fast ändå på olika sätt.

Säger man att det var en “svart svan” som orsakade en finanskris, betyder det att den var stört omöjlig att förutse. Alltså är ingen ansvarig. Shit happens.

Om man däremot skildrar finanskrisen som en “perfekt storm” hänvisar man till en mångfald av “faktorer” som råkat samverka på ett synnerligen olyckligt sätt. Det som hände gick att förutse, även om det kanske inte gick att förhindra.

Hur de olika “faktorerna” hänger samman lämnas hängande i luften. Uttrycket “en perfekt storm” kan betraktas som en journalistisk version av fenomenet “teoretiker som gör listor“.

Som aktuellt exempel kan vi ta en artikel i The Telegraph:

a confluence of factors – led by oil, but encompassing China, the emerging world, and financial markets – are all brewing to create a perfect storm in a global economy that has barely come to terms with the Great Recession.

Talet om “sammanflödande faktorer” ger intryck av att dessa från början skulle ha haft separata upprinnelser, för att sedan börja samverka. Det är trams. Man kan inte betrakta de sjunkande råvarupriserna och den stigande dollarkursen som två “faktorer” – de är uppenbarligen två sidor av samma mynt, särskilt som råvarupriserna mäts i dollar! Ingetdera kan heller betraktas som separat från nedgången i Kina, som ju yttrar sig i minskad efterfrågan på råvaror. Och alla världens prisrörelser knyts sedan länge samman i ett finanssystem, vilket betyder att finansiell oro aldrig kan begripas som en yttre kraft som utövar påverkan på världsekonomin.

Lika tramsigt är talet om hur stormen nu olyckligtvis råkar hota den världsekonomi som just var på väg att hämta sig från den förra krisen. Ur ett globalt perspektiv handlar det inte om två separata kriser, utan om en enda utdragen krisprocess som under det senaste årtiondet har fått olika slags uttryck och rört sig i ett distinkt mönster över jorden. Nu verkar krisen ha gått varvet runt och blir åter märkbar i USA. För dem som inte vill kännas vid detta historiska sammanhang ter det praktiskt att ta till vädermetaforerna och i stället tala om “en perfekt storm”.

En ny rapport från Citibank talar i stället om en hotande “dödsspiral”. Även här radar man upp fyra faktorer eller “sammanlänkade fenomen”. Men vari består själva länken? Den frågan lämnas som vanligt obesvarad.

“It appears that four inter-linked phenomena are driving a negative feedback loop in the global economy and across financial markets,” the analysts write, citing the resilient U.S. dollar, lower commodities prices, weaker trade and capital flows, and declining emerging market growth.

Notera även hur Citybanks analytiker fullständigt har missförstått de cybernetiska begrepp som de slänger sig med. “Negativ feedback” syftar ju på hur ett system korrigerar sig själv i riktning mot ökad stabilitet. Vad de egentligen talar om är ju positiv feedback. Vilket den ovan nämnda Telegraph-artikeln ger några exempel på.

Under 2016 väntas en våg av konkurser inom olje- och gasindustrin, både i USA och i övriga världen. Dessa företag har lånat enorma mängder pengar för att investera i nya, destruktiva tekniker för att utvinna olja ur skiffer. När dessa lån inte kan betalas tillbaka kommer oljepriskraschen att transformeras till en bank- och finanskris. Samtidigt tycks det allt mer ofrånkomligt att Kina kommer att devalvera sin valuta rejält under året, vilket kommer att frisätta en ännu starkare deflationsvåg över världen. Bara en slappskalle skulle beskriva detta som “en perfekt storm”.