Rasmus Fleischer's Blog, page 31

K246: Kris mot kris, som på räls

“Något håller på att gå sönder i Sverige.” Meningen inledde Socialdemokraternas valmanifest 2014, men skulle lika gärna kunna hämtas från nästan vilken borgerlig opinionsbildare som helst senaste året.

“Sverige går mot systemkollaps”, sa utrikesminister Margot Wallström i förra veckan, ett citat som med sin direkta koppling till flyktingströmmarna entusiastiskt har plockats upp av det som kallas alternativmedia. De senaste månadernas flyktingmottagning har onekligen ansträngt systemen, men kollapstanken har legat där och grott länge, hos många. Samtidigt spås förstås rekord för julhandeln, som varje år.

Det finns något här som är värt att nysta i.

Så skriver Isobel Hadley-Kamptz. Betraktelsen tangerar vad som skrevs här förra månaden, om hur sammanbrottsteorierna blivit allmängods över hela det politiska spektrat. Här finns flera möjliga riktningar att nysta i.

Det finns något här som är värt att nysta i. Inte bara skillnaden mellan de konkreta levnadsförhållandena, som för nästan alla svenskar förbättras stadigt varje år, och bilden av de tilltagande sprickorna i muren. Inte heller bara mellan reallöneökningarna för de många och försämringarna för de få, tilltagande otrygghet på arbetsmarknaden, ökad barnfattigdom, segregering, ojämlika skolor och framtidsutsikter.

Vi måste även fråga oss om “de konkreta levnadsförhållandena” verkligen går att avgränsa. Är inte motsättningen mellan konkret och abstrakt lika missvisande som den marxistiska dogmen om bas och överbyggnad? För våra verkliga liv byggs ju upp med hjälp av abstraktioner. Vad ska vi annars kalla sådant som medborgarskap och äktenskap, hyreskontrakt och banklån? Det är abstraktioner som givits juridisk stadga. Än mer abstrakt blir det när vi börjar skåda in i framtiden. När vi räknar med hur saker ska utveckla sig i framtiden, till exempel med att vi ska få en pension när vi blir gamla och att pensionspengarna ska besitta en viss köpkraft. Denna framtida köpkraft existerar inte i den konkreta världen utan är rent abstrakt. Men den ligger till grund för konkreta beslut om hur vi lever våra liv idag.

Abstraktionerna bygger som sagt våra liv, våra samhällen. För att bygga vidare på byggmetaforen (ursäkta den språkliga rundgången), går det förstås att fråga sig vilken roll som de spelar. “När huset är byggt bör man ta bort byggnadsställningarna”, skrev Nietzsche. Men rör det sig inte snarare om murbruk? Om vi tänker oss att “det konkreta” är tegel och “det abstrakta” är cement, finns inte längre någon motsättning mellan att “de konkreta levnadsförhållandena” blir bättre samtidigt som alla talar om “de tilltagande sprickorna i muren”. En mur kan spricka alldeles oavsett de enskilda tegelstenarnas hållfasthet.

I ett annat flöder läser jag någon, troligen en vänsterpartist, som skriver:

OECD påpekar att det går bra för Sverige! Allt tal om den vanskötta Sverige som går mot systemkollaps är/var ett sätt att skrämma folk. Allt tal om att läget är så dåligt att Sverige inte kan ta emot en enda flykting till är lögn och förbannad dikt fabricerad av M, C, KD, FP, S, MP och SD

Ja, enligt OECD:s senaste konjunkturrapport kommer Sveriges tillväxt att ligga kring 3,0 procent både 2015, 2016 och 2017. Det får räknas som mycket bra med samtida måttstock. Även om metaforen i Aftonbladets rubrik ger visst skäl till oro – “Sveriges ekonomi går som på räls” – så säger ju OECD ingenting om tågtrafiken, utan bara om den samlade BNP-utvecklingen i vårt land.

Till saken hör då även att antalet invånare i Sverige nu ökar kraftigt till följs av flyktingströmmarna. Om den årliga ökningen skulle bli över 3,0 procent, kommer därmed BNP per invånare att minska (efter att ha stått still i flera år). Förvisso är detta inte ett rimligt mått på levnadsstandard, men det är åtminstone lite mer konkret än att bara räkna på BNP.

Vänsterdebattörer som hänvisar till positiva prognoser för BNP-utvecklingen riskerar att skjuta sig själva (och andra) i foten. För vad händer om prognoserna inte slår in? Skulle en sämre ekonomisk utveckling innebära att det blir lite mer okej med protektionism, nationalism och rasism? Risken finns att vänstern bäddar för en sådan rekyl, både på längre och kortare sikt, om man glatt börjar hänvisa till kortsiktigt glada BNP-prognoser från OECD.

Om god ekonomi är det starkaste argumentet för solidaritet med människor på flykt, vad säger man då när ekonomin vänder nedåt?

Samtidigt skriver min institutionskollega Lars Ahnland, utifrån sin kvantitativt inriktade forskning, att oron för en bostadsbubbla är berättigad:

Det finns ett statistiskt säkert samband mellan förekomsten av finansiella kriser och ökande privat skuldsättning två år före en kris. Det visar ekonometriska studier av de fyra djupa finanskriserna på 1920-, 1930-, 1990-, och 2000-talen. Undersökningen, som publiceras i kommande nummer av tidskriften Scandinavian Economic History Review, visar även att den privata skuldsättningen i förhållande till BNP aldrig varit högre än nu under Sveriges ­moderna finanshistoria (1900–2012).

Om samma sak skriver borgerliga ledarskribenten Adam Cwejman, med tidstypisk retorik, att “Sverige närmar sig stupet“:

Oavsett om vi går en krasch till mötes eller bara en värdeminskning på bostäder behöver Sverige förbereda sig. Inget land i Europa har en lika stor andel av befolkningen boende i lägenheter och hus som är köpta med lån som fortfarande betalas av. Det gör oss oerhört sårbara för priskrascher eller snabbt stigande räntor. /…/

Problemet med att förbereda sig på konsekvenserna av en bostadsbubbla är att ingen av reformerna är politiskt populära. En eventuell krasch upplevs av många svenskar som abstrakt och avlägsen. Det krävs därför en stor portion statsmannaskap och ansvarstagande från regeringen.

Kan sådana farhågor avfärdas som “alarmism”? Jag märker en sådan tendens från visst (partipolitiskt) vänsterhåll. Man värjer sig desperat mot allt tal om kris, sammanbrott och systemkollaps. Åtminstone när det finns en koppling till flyktingströmmarna. För retoriken är märkligt dubbel. Samma vänsterpartister fortsätter glatt att dela Andreas Cervenkas krönikor om hur “ekonomin närmar sig stupet” – som om finansbubblor och flyktingströmmar kunde analyseras frikopplat från varandra. Det kan de givetvis inte. De är förbundna på djupet, staten och kapitalet, i sina kriser.

Vi har att göra med en global krisdynamik som har spelat ut sig i ett distinkt mönster sedan 2008. Dit hör Europas politiska kris, som bottnar i skuldkrisen och eurofiaskot, som nu spelas ut i brutal protektionism och gränskontroller. Dit hör även den utveckling som lett fram till “världsinbördeskriget” i Mellanöstern, liksom till “putiniseringen” av länder som Ryssland, Turkiet och Ungern.

Även på en mer utplattat nationalekonomisk nivå uppmärksammas nu en koppling mellan flyktingströmmen och finansoron: “Flyktingström kan skynda på höjd styrränta“. Här handlar det alltså inte om de offentliga kostnaderna för att ta emot fler asylsökande. Det handlar om att flyktingströmmen, i det rådande ekonomiska systemet, får funktionen som en keynesiansk stimulansåtgärd. Den skapar ökad efterfrågan i Sverige, leder till minskad arbetslöshet och ökad inflation. Men detta är inte odelat positivt eftersom såväl inflationen som arbetslösheten är ojämnt fördelade. Därför talar nu vissa om att Riksbanken måste höja styrräntan i stället för att fortsätta sänka den. Detta lär få avgörande betydelse för vad som sker med bostadspriserna. En räntehöjning kan leda till bostadskrasch, en räntesänkning ökar sannolikheten för att kraschen blir ordentlig när den väl kommer.

Mot bakgrund av allt detta vet jag faktiskt inte vad jag tänker om Isobels slutsats. Nog är det så att rädslan och otryggheten kan främja det sämsta i oss. Jag tror verkligen på att tänka i psykologiska termer. Men då vill jag ändå resa frågan om olika terapimetoder (och nu talar jag inte om olika politiska “lösningar” utan är kvar i frågan om psykologisk krishantering och frågan om förnekelse).

Är det verkligen bättre att förtränga otryggheten genom “positivt tänkande” än att ta itu med dess underliggande orsak?

K245: Robotiseringen är ojämnt fördelad (och lär så förbli)

Kapitalism = industrialisering = ökad produktivitet.

(Närmare bestämt: ökad arbetsproduktivitet i varuproduktionen. Det krävs alltså mindre arbetskraft för att uppnå samma konkreta resultat, oavsett om resultatet är en jordbruksprodukt, en hårdvarupryl, en mjukvarutjänst eller en personlig tjänst. En vara är i detta sammanhang något som görs för att säljas på en marknad.)

Produktiviteten ökar inte bara i den totala varuproduktionen, utan även i varje enskilt fall. Det går knappt att finna exempel på någon produktion som präglas av en varaktig sänkning av produktiviteten, utan att denna produkt faller ut ur varuformen och/eller ersätts av ett substitut.

Men även om produktiviteten ökar överallt, så ökar den olika fort. Under varje industriell epok finns det vissa typer av produktion där människor i särskilt hög grad går att ersätta. Omvänt måste det finnas annan produktion där produktiviteten visserligen ökar, men långsammare. Kapitalismens historia präglas alltså av en ojämnt ökande produktivitet som leder till långsiktiga förändringar av konsumtionen och arbetslivet.

Detta gäller i än högre grad för industrialiseringens nuvarande fas, som i dagligt tal omtalas med begreppen robotisering, automatisering och digitalisering. Inom ekonomisk-historisk forskning talar man ofta om den tredje industriella revolutionen; på sistone har de inflytelserika ekonomerna Brynjolfsson & McAfee lanserat “den andra maskinåldern“, men de syftar i grunden på samma sak.

“Vartannat jobb automatiseras inom 20 år” hävdar Stefan Fölster, nationalekonom och chef för Reforminstitutet (nära knutet till Svenskt näringsliv). Snart utkommer han med boken Robotrevolutionen som lär sätta ytterligare fart på diskussionen. (Observera den tidstypiska spänningen mellan “reform” och “revolution” hos Fölster!)

Det är främst rutinartade jobb inom handel och administration, men även vissa högkvalificerade jobb, som kan komma att ersättas. Från att ha ersatt muskler, ersätter den nya teknologin även den mänskliga hjärnan i allt högre utsträckning.

Diskussionen just nu är väldigt inriktad på de verksamheter där produktiviteten ökar snabbare än genomsnittet. Ofta utmålas det som ett problem att jobben försvinner.

Men det finns också en motsatt diskussion om de problem som uppstår i verksamheter där produktiviteten ökar långsammare. Problemet anses då vara att själva produkten blir allt dyrare, till den grad att den inte längre kan hävda sig på marknaden utan ersätts av olika substitut. I centrum står då alltså inte jobben, utan priserna (relativpriserna). Allra tydligast är detta i fråga om s.k. personliga tjänster, t.ex. frisörbesök eller teaterföreställningar, som alldeles uppenbart blir relativt dyrare jämfört med fickdatorer eller flygresor. Fenomenet kallas ofta för Baumols kostnadssjuka och har blivit föremål för en långdragen och ofta förvirrad debatt bland nationalekonomer; förvirrad eftersom man oftast utgått från en given kategori av tjänster, för att sedan trassla in sig i svårigheterna att kvantifiera produktivitet.

Jag saknar det samlade greppet kring frågan om ojämn produktivitetsutveckling och hur alla dessa ojämnheter samspelar med en långsiktig krisdynamik. Vi vet att mikroelektronik och robotisering får allt bredare tillämpning. Från att ersätta mänskliga händer, ersätts i allt högre grad mänskliga hjärnor. Men detta betyder inte att effekterna på något vis jämnas ut. Så länge vissa saker hamnar över robitiseringens genomsnitt, finns det andra som hamnar under. Det skapas bara andra ojämnheter. Att då de senare sakerna blir relativt dyrare får en massa effekter som det är värt att fundera över.

Vilka typer av varuproduktion är det då som tycks hamna under snittet för produktivitetsökning i den tredje industriella revolutionens epok? Bortsett från det självklara (typ personliga tjänster), tänker jag på två saker.

1) Mat. Om vi tittar historiskt, har de tre industriella revolutionerna samspelat med två globala lantbruksrevolutioner. Att det har skett en enorm ökning av arbetsproduktiviteten i lantbruket är vad som har frigjort arbetskraft till städernas industrier. Under den andra av dessa, “Gröna revolutionen” (cirka 1935–85), uppnåddes detta särskilt med hjälp av fossila energikällor, både som bränsle till maskiner och bevattning och som den kemiska basen för konstgödning. Men det fanns en gräns för hur hur långt fossilerna kan stegra matproduktionen. Det är svårt att tänka sig hur någonting liknande förra seklets lantbruksutveckling skulle kunna uppnås av digital teknik eller ens av bioteknik. Någon tredje lantbruksrevolution är inte i sikte. Däremot pressas lantbruket av klimatförändringar. Och fisket ska vi inte ens tala om. Även om världen just nu präglas av låga matpriser, måste vi kanske räkna med att maten blir betydligt dyrare i framtiden. En gissning är att den ekonomiska ojämlikheten i ännu högre grad kommer att visa sig i vad vi äter.

2) Byggen. Här tänker jag både på bostadsbyggen och olika slags tyngre infrastrukturprojekt, typ tunnlar. Jag har inte tittat på befintlig statistik, men mitt intryck är att produktiviteten i sådana byggnadsprojekt har stagnerat ganska länge. I diskussionerna om att bygga ut Stockholms tunnelbana blir det tydligt att behovet av arbetskraft i sådana byggprojekt knappt har minskat alls, jämfört med vad som skett i industrin. Det är rätt logiskt. Tunnlar byggs ju inte i tomma luften eller på löpande band, utan i en svårberäknelig natur som skapar unika förutsättningar i varje enskilt fall.

Samma sak med olika slags renoveringar, typ takläggning eller väggmåleri. Anledningen till att sånt subventioneras av staten (rot-avdrag), är väl just att de ständigt blir relativt dyrare, eftersom de halkar efter i produktivitetsutvecklingen. Det finns heller inte mycket som tyder på att takläggare eller målare kommer att ersättas av robotar inom en överskådlig framtid.

Om vi däremot tittar på energi, så dominerar just nu uppfattningen om att energin blir billigare i framtiden. Till stor del handlar det förstås om de låga oljepriserna. Men också om solenergi – ett område där det nu tycks ha inletts en mycket stark utveckling, inte bara av själva solcellerna utan också av batterier för att lagra den skördade solkraften, tillsammans med digitaliserade energinätverk som har stor potential för effektivisering. Sammantaget tycks det alltså peka på ökad produktivitet, lägre priser och färre sysselsatta i elproduktionen.

Men elektricitet är inte synonymt med energi. Batterier väger mer än bensin. Det betyder att en massa fordon inte kan drivas på el. Framför allt finns det ingenting som pekar på flygtrafiken skulle kunna gå över till eldrift. Här kan vi också återknyta till lantbrukets bruk av energi i form av konstgödning.

Det tycks som att den postfossila utvecklingen – i en mån som den tillåts ta fart – i sig skapar nya ojämnheter i produktivitetsutvecklingen i och mellan olika slags energisystem.

Jag lägger gärna energin åt sidan ett tag. Men i den fortsatta diskussionen om robotisering skulle jag gärna vilja att vi även kunde ägna några tankar åt detta med relativpriser och vad robotiseringen innebär för allt sådant som inte kan robotiseras i samma snabba takt. Typ maten man äter och husen man bor i.

K244: Fler prognoser om krisens globala breddning

Ett bokreferat på Flyktlinjer bjuder på ännu ett försök att teckna en samlad bild av den globala krisdynamiken. Det är historikerna Marcel van der Linden och Karl Heinz Roth som utgår från rapporter från FN, OECD och ILO. De urskiljer sex parallella processer:

Global massarbetslöshet.
Betydande delar av jordens befolkning står inför hotet om absolut fattigdom, hunger och kronisk undernäring.
Prekära arbets- och boendeförhållanden har blivit norm.
Det är framför allt yngre människor (upp till 24 år) som har drabbats av krisens effekter.
Substantiella delar av jordens medelklassbefolkningar har erfarit social deklassering.
Alla dessa utvecklingar överskuggas av en tydlig polarisering av den sociala strukturen, med prekarisering och allmän social nedklassning på ena sidan, och extrem rikedom och utopisk lyx på den andra sidan.

Jag snubblade också över rapporten “Global Risks 2015” från World Economic Forum (WEF). Nyckelbegreppet här är alltså “risk” snarare än “kris”, men jag vill hävda att orden är lika synonyma som de är akronyma. När WEF:s expertpanel blickar tio år framåt, kretsar mycket kring hur statskollapser och arbetslöshet leder till social oro. Detta samverkar med extrema väderhändelser och andra följder av klimatkrisen. Vi tycks få räkna med både matkriser, vattenkriser och migrationskriser.

Längre ut på visualiseringens marginaler återfinns finansbubblor, cyberkriser och infrastrukturella missöden. Det ska nog tolkas som att sådana händelser inte utlöser samma typ av dominoeffekter. All världens kriser har en socialekologisk kärna, om man vill hårdra tolkningen.

Jämfört med tidigare års WEF-rapporter märks en tydlig förskjutning. År 2007–2010 dominerade de finansiella och ekonomiska kriserna. Från 2011 har topplistan i stället präglats av sociala, ekologiska, politiska och militära kriser. En tydlig bild av en krisdynamik som från 2007–2008 har spridit sig på bredden, både sektoriellt och geografiskt.

Having not featured prominently in previous editions of the report, interstate conflict is this year considered the most likely high-impact risk over the next 10 years

/…/

Growing nationalism is evident around the world: in Russia, as seen in the Crimea crisis; in India, with the rising popularity of nationalist politicians;

and in Europe, with the rise of far-right, nationalistic and Eurosceptic parties in a number of countries.

/…/

Failure of national governance features strongly this year

Men att ekonomin har börjat hamna i skuggan av de andra krisområdena, betyder inte att de ekonomiska utsikterna som beskrivs av WEF kan kallas ljusa.

Arbetslösheten kommer att förbli hög i västvärlden. Det pressar lönerna, vilket sätter eurozonens ekonomi under permanent deflationstryck, så att alla skulder blir allt tyngre att bära. För att undvika deflation måste räntorna vara låga, men de låga räntorna skapar samtidigt en risk för inflation, som inte sprider sig över hela ekonomin utan koncentrerar sig till enskilda tillgångsbubblor, exempelvis teknikföretag eller fastigheter.

Det bör nämnas att WEF-rapporten inte bygger på någon samlad analys, utan på en enkät som besvarats av 896 “experter”, utvalda av WEF. Tre av fyra experter är män, flertalet är från Europa eller Nordamerika, där finns gott om ekonomer men få naturvetare.

Oavsett vilket är rapporten intressant som en tidsteckning av europeiska teknokraternas oro inför framtiden. Rapporten urskiljer särskilt tre “riskkonstellationer”. Den ena handlar om risken för att geopolitiska konflikter leder till ekonomisk protektionism, avglobalisering och förlust av gemensamma regelverk. Den andra handlar om behovet av att kontrollera megastädernas befolkningar så att man både kan förebygga epidemier, motverka social oro och möjliggöra en fortsatt kapitalackumulation (alltså om nödvändigt flytta på folk till förmån för “infrastrukturutveckling”). Den tredje riskkonstellationen handlar staternas möjlighet att kontrollera nya teknologier, från bioteknik till kryptovaluta.

Dessutom gör WEF en snabb skiss över krisernas fördelning över kontinenterna:

social instability features among the three global risks that Europe, Latin America and the Caribbean, and the Middle East and North Africa are least prepared for. Other societal risks, ranging from the failure of urban planning in South Asia to water crises in the Middle East and North Africa, are also prominent. And capacity to tackle persistent unemployment – an important risk connected with social instability – is a major concern in Europe and sub- Saharan Africa.

Europas kommande 10 år riskerar alltså att handla om permanent massarbetslöshet, nationalism och social oro. Dess närmsta omvärld drabbas av vattenkriser och Sydasiens megaständer förvandlas till krutdurkar. Fortfarande enligt en diffus expertpanel, utvald av WEF. Vad de inte säger något om är vilken sorts “social oro”. Man får nästan intrycket att de tycker att strejker och pogromer är ungefär lika jobbiga störningsmoment.

Som kontast till detta avslutar jag med att citera vad Flyktlinjer skriver om de tendenser som nämndes ovan:

Och ifall vi går tillbaka och tittar närmare på de sex tendenserna som där identifierades så har de alla en sak gemensamt: det är krisen, det vill säga kapitalet, som driver utvecklingen framåt och inte någon kämpande arbetarklass eller några stridbara sociala rörelser. Det finns givetvis mängder av kämpande rörelser, men de agerar främst reaktivt och konstituerar ingen avgörande global makt i samtiden.

Vad hjälper 1 biljon låtsaskronor om 220 år?

På tio år har antalet miljardärer i Sverige fördubblats. Deras samlade förmögenhet uppgår nu till över en biljon kronor, uppges det (1120, miljarder för att vara exakt).

Med anledning av detta skrev härom dagen den socialdemokratiske ledarskribenten Fredrik Virtanen: “De rika kan försörja våra äldre i 220 år“.

Meh! Så kan man inte räkna, säger nyliberal vän av ordning. Men visst kan man det. Det är helt en fråga om inställning, om filosofi, om politisk åskådning. Höger mot vänster, i all enkelhet. Men sant är att ingen tänker så, vi är sedan länge indoktrinerade, och någon vänster finns inte längre.

Nej, någon vänster finns sannerligen inte bland dem som kallt räknar med att det kommer finnas pengar om 220 år. Om man inte ens på två sekels sikt kan tänka möjligheten av en grundläggande förändring i hur äldre människor lever sina liv tillsammans med oss andra, då kan man lika gärna ge upp. Så som Fredrik Virtanen ger upp när han gör upp kalkyler över framtida pensionspengar och därmed utgår från att det ska finnas en marknad där pengarna kan spenderas.

Så länge vi utgår från att pensionärer ska försörjas via marknaden – att de ska köpa sin mat, betala sin hyra och vid behov få hjälp i hemmet av avlönad personal – så har “­nyliberal vän av ordning” rätt i sitt påpekande:

Problemet är att Virtanen enbart ser en siffra, 1120 miljarder, men inte förstår vad de består av. Om något verkar han tro att miljarderna ligger orörda i en stor pengabinge, redo för klåfingriga politiker att hämta upp och börja använda.

På miljardärlistans 40:e plats återfinns Spotifys grundare, Daniel och och Martin Lorentzon. Båda uppges ha en förmögenhet på fyra miljarder kronor. Detta syftar alltså på aktier i Spotify. Siffran “fyra miljarder” bygger alltså på en värdering av Spotify som är helt hypotetisk; senaste budet var 9 miljarder dollar (vilket skulle betyda att grundarna numera, efter sju år av ständigt nya tillskott av riskkapital, äger cirka 5 % av aktierna vardera).

Detta är alltså inte pengar som “finns”, åtminstone inte som i att finnas tillgängliga för beskattning. Inte förrän aktierna har sålts till en köpare som är beredd att betala det rätta priset, kan staten göra anspråk på pengarna. Även om staten skulle konfiskera aktierna, är det inte långt ifrån säkert att de kan realiseras i pengar. Detta är inte bara “en fråga om inställning”. Eller jo, men inte på det sätt som Virtanen tänker sig.

(För övrigt tänker jag att han nog skulle passa bättre som MMT–anhängare. Dessa hävdar just att allt bara en en fråga om politisk vilja och de behöver inte ens planera konfiskering av tillgångar, eftersom de anser att staten helt enkelt kan skapa så mycket pengar som behövs.)

Kärnan i problemet: faktiskt så är det oklart huruvida pengar alls kan fördelas. Vardagserfarenheten säger att det går: vi kan samla kontanter i en hög och dela ut dem på nytt. Men en vänsterpolitik för monetär omfördelning, som exempelvis föreslås av Virtanen, kan inte nöja sig med kontanter utan måste också omfördela illikvida tillgångar, exempelvis bostadsrätter i Vasastan eller aktier i Spotify. Om tanken är att dessa måste säljas av i stor skala, för att finansiera en välfärd, kommer detta att påverka priserna, inte bara på dessa tillgångar utan i förlängningen priset på själva valutan.

Det finns kort sagt inga garantier för vilken köpkraft som finns i 1120 miljarder kronor. Framför allt inte om 220 år. Då får vi sannerligen hoppas att mänskligheten har gjort civilisatoriska framsteg som får våra pengar att framstå som en ockult kuriositet.

Vad som däremot går att expropriera, det är själva tillgångarna – fastigheter, fabriker, immateriella rättigheter och annat. Penningvärdet är ointressant. Det enda som räknas är om lägenheten i Vasastan kan användas som ett flyktingboende, om kolkraftverket har någon utrustning som går att använda till legitim verksamhet. Det är möjligt att de miljarder dollar som nu existerar som aktier i Spotify inte går att omsätta i äldrevård. Men de representerar ändå vissa immaterialrättsliga tillgångar som i princip är möjliga att släppa fria; hit räknas både patent, mjukvara, databaser och anställda som skrivit på kontrakt som begränsar deras rätt att använda sina kunskaper. Sådant kan “omfördelas” genom att de immateriella rättigheterna helt enkelt upphävs, precis som fastighetstillgångar kan “omfördelas” genom husockupationer. Att däremot idka omfördelning med pengar som medium är sällan en framkomlig väg.

Om putiniseringen av Turkiet och dess svenska påhejare

Katastrofhösten 2015 rullar vidare in i en ny månad, som inleds med att Tayyip Erdoğan och högerpartiet AKP stärker greppet om Turkiet efter en smutsig omvalskampanj. Tusentals oppositionella har fängslats, kritiska pressröster har stängts eller tagits över, pogromer mot kurder har uppmuntrats och hela samhällsklimatet har militariserats.

Det här kommer att få sorgliga konsekvenser, både innanför och utanför den turkiska statens gränser. Kanske kommer vi får snart att få se ytterligare en stor flyktingström till Europa, när oppositionella och minoriteter tvingas fly från Turkiet.

Nu förbereder väl någon redan en sarkastisk kommentar om hur jag har mage att påstå att “turkarna har röstat fel”? Men nej, jag generaliserar inte kring någon stats medborgare. Jag spekulerar heller inte i valsiffrornas tillförlitlighet och lägger ingen större vikt vid femtioprocentsgränsen. Det räcker att konstatera att en stor del av Turkiets medborgare ger entusiastiskt stöd till Erdoğans allt mer auktoritära regim. De föredrar nationalismens tydliga fiendebilder framför abstrakta principer om yttrandefrihet. De hoppas på stabilitet i ett läge där landets ekonomin har försämrats hastigt och framtiden är osäker.

Det är alltså inget konstigt att Erdoğan har stort stöd i Turkiet, att Orbán har stort stöd i Ungern eller att Putin har stort stöd i Ryssland. Nu är det nödvändigt att fundera på parallellerna mellan dessa tre regimer.

Putinisering är inte ett statsskick utan en process – en enpartistat i tillblivelse. De demokratiska institutionerna lever kvar, men slutar att fungera som varandras motvikter. Makten centraliseras kring ett stort parti som identifieras med idén om nationell samling, som i val efter val får en överväldigande majoritet av väljarnas röster. Kampen mot korruption är lika selektiv som nitisk och inte helt lätt att skilja från utmanövrerandet av oppositionella röster i politik och medier. /…/

Vägen till putinisering börjar just som en motreaktion mot en reell och omfattande korruption, som i 90-talets Ryssland eller under Ungerns förra socialistregering.

Så skrev jag om “putinisering” i början av 2011. Då handlade det alltså om Ungern. Jag pekade även på tendenser i Ukraina och Bulgarien värda att hålla ögonen på. Däremot nämnde jag ännu inte Turkiet. Det skulle dröja ett halvår innan det blev aktuellt att tala om en putinisering där.

Vi kan jämföra med hur Putin visserligen blev president redan år 2000, men “putiniseringen” av Ryssland inleddes inte omedelbart. På allvar satte den nog fart i samband med kriget i Georgien (2008). Tidpunkten präglades av en tydligt upptrappad konflikt mellan Ryssland och andra stormakter. Samtidigt inledde Putin sin tredje mandatperiod vid makten och bytte tillfälligt titel från president till premiärminister.

Turkiet tycks följa exakt samma utveckling med tre års eftersläpning. Erdoğan blev premiärminister 2003, men det var först efter att han omvalts för en tredje mandatperiod sommaren 2011 som han började putinisera Turkiet. Det var samtidigt som inbördeskriget i Syrien bröt ut, där den turkiska säkerhetstjänsten blev djupt involverad, inte minst i att stödja IS.

Detta var också en tidpunkt när Turkiets ekonomi gick alldeles lysande. Jag har skrivit om det världshistoriska sammanhanget flera gånger tidigare (K130, K131, K133, K154, K210). Några klipp:

Svaret på den akuta finanskrisen år 2008 blev en synnerligen expansiv penningpolitik av Federal Reserve. En följd av detta blev en allmän boom för de “tröskelstater” som ansågs befinna sig mitt i en snabb industrialisering. Länder som Brasilien och Turkiet sågs som världsekonomins nya lokomotiv. Kapitalet flödade dit och skuldsättningen ökade. Men denna boomen (2009-2013) var bara ett eko den nyss spräckta kreditbubbla som tidigare (2003-2007) hade burit fram Europa och USA.

[2013] började flödena att vända, när Federal Reserve började trappa ner på stimulansen. Genast kastades en rad av tröskelstaterna i en djup skuldkris, där räntekostnaderna gröper ur staternas budget.

Dollarstegringen inleddes i maj 2013, när dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke nämnde att det snart kunde bli dags att avsluta stimulansinjektionerna (QE). /…/ Förväntningar om höjda räntor i USA ledde till att pengar som investerats i “emerging markets” åter drogs tillbaka; en kraftig avsäljning av världsekonomins “mellanskiktsvalutor” som sedan dess har fortgått med varierande intensitet.

När det uppstår ett “monetärt baksug”, uppstår en karakteristisk effekt i många av de drabbade länderna. Det kan liknas vid att ljuset tänds, eller att täcket dras bort. En massa skit blir plötsligt synlig! /…/

[Sommaren 2013] brakade det loss i Turkiet och Brasilien. [Våren 2014] lamslås både Thailand och Venezuela av protester och trots att det är olika politiska grupper som tar ledarrollen i varje enskilt land, rider de på samma våg av ilska mot olika former av korruption, som kommit upp i ljuset när “täcket rycks undan”. Ofta är just inflationen en bidragande faktor till att utlösa protesterna.

Även upproret i Ukraina tog sin början på samma sätt.

Det är fascinerande att återvända till kronologin. Den 21 maj 2013 gjorde Ben Bernanke sitt utspel. Två dagar senare märktes effekterna på Turkiets ekonomi, som började svaja. Valutan föll och fallet blev desto kraftigare av att centralbanken sänkte styrräntan för att hålla uppe inflationstrycket året ut.

Bara en vecka efter denna världsekonomiska händelse, den, 28 maj, inleddes upproret i Gezi-parken, riktat mot Erdoğan och AKP-regimen.

Efter att ha kväst upproret med våldsamma polisinsatser, satsade AKP på en klassisk typ av syndabocksretorik. Man började helt enkelt släppa antydningar om att Turkiet stod under angrepp av den judiska världskonspirationen, eller “räntelobbyn” som Erdoğan ofta föredrar att säga. Citerar ur en rapport från sommaren 2013:

Turkish Prime Minister Recep Tayyip Erdoğan claimed a few weeks ago that the protests in Turkey and Brazil were orchestrated by the same unspecified conspirators. The Guardian reports Erdoğan declaring: “The same game is now being played over Brazil. The symbols are the same, the posters are the same, Twitter, Facebook are the same, the international media is the same. They (the protests) are being led from the same centre.” He added, “[t]hey are doing their best to achieve in Brazil what they could not achieve in Turkey. It’s the same game, the same trap, the same aim.”

The alleged conspiracy has now taken the more specific form of the “interest rate lobby”, a group of financiers and others who apparently want to suppress Turkey’s growth.

Antisemitismen har en given förklaring till ökade räntor och monetär turbulens – allt förklaras som medvetna manipulationer från en dunkel, kosmopolitisk makt. Ofta behöver det knappt nämnas vilka som står bakom, för ryktet om judarna är redan etablerat. [K133]

Antisemitiska konspirationsteorier är en integrerad del i putiniseringen av Turkiet. Redan sommaren 2011 så uppmärksammades Erdoğan för ett utspel där han klagade över hur hans parti svartmålades i “internationella medier” och påstod att detta orkestrerats av “Israel”. Men två år senare, efter Gezi-upproret, skruvades tonläget upp – både mot judar och mot homosexuella, liksom mot armenier och andra minoriteter. “Erdoğan har satt antisemitismen i system“, skriver tidskriften Expo.

Efter gårdagens valseger samlades AKP-anhängare utanför partihögkvarteret för att fira. Enligt flera rapporter ropade de slagordet “Död åt Israel” eller “Ner med Israel“. Det handlar givetvis inte i första hand om staten Israel. Sammanhanget är ju inrikespolitiskt. När detta slagord ropas för att fira en valseger, så betyder det att anhängarna anser sig fira en seger över den judiska konspirationen.

På sistone verkar också AKP:s propagandamaskin ha börjat satsa på bilden av Erdoğan som blivande kalif, alltså en ledare för alla världens sunnimuslimer. Så ska han t.ex. ha presenterats vid ett stort propagandamöte i Strasbourg några veckor innan valet. Budskapet upprepades sedan av Abdurrahman Dilipak, välkänd kolumnist i den islamistiska, AKP-nära dagstidningen Yeni Akit, när han talade på ett AKP-möte i Toronto.

Det är också tydligt hur vissa islamistiska kretsar i Sverige är lojala med AKP. När valsegern stod klar utbröt jubel på Twitter bland ledande företrädare för Islamiska förbundet och Sveriges unga muslimer (t.ex. Mohammed Kharraki och Mustafa Issa). Dessa utger sig gärna för att representera alla muslimer i Sverige, men i själva verket representerar de en islamistisk falang som står mycket nära Muslimska brödraskapet och som även kontrollerar den stora moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm. Av deras reaktioner på Twitter framgår också deras hat mot vänsterpartiet HDP, som de uppenbarligen ser som en huvudmotståndare.

Inför den fortsatta eskalationen i Turkiet med omnejd är det inte oviktigt att vara medveten om det AKP-lojala nätverk av islamister som är aktivt i Sverige, även inom de politiska partierna. Men det är ännu viktigare att komma ihåg hur Europas högsta politiska ledare har givit sitt aktiva stöd till putiniseringen av Turkiet. Bland dessa finns inte minst Carl Bildt, som länge haft ett gott öga till AKP. Sommaren 2013 skrev han en debattartikel som hyllade Erdoğan för att han fört in Turkiet “på rätt väg“. Detta var alltså efter att putiniseringen satt full fart, efter att tusentals oppositionspolitiker och journalister fängslats, efter att Gezi-protesterna slagits ner, efter de antisemitiska uttalandena.

Carl Bildt är inte ensam, utan i gott sällskap av bland andra Angela Merkel. Inför valet i Turkiet gav EU i praktiken givit sitt stöd till AKP. Den styrande analysen var att valet stod mellan “Erdoğan eller kaos”. Man har hoppats på en stark regering med egen majoritet, som kan hjälpa EU att stoppa de flyktingströmmar som nu passerar Turkiet (vilket i praktiken betyder att de åter ska styras om till den farliga vägen över Medelhavet). Självklart förväntar sig då AKP-regeringen någon typ av gentjänster.

Mitt under den turkiska valrörelsen fick Erdoğan tillfälle att glänsa på statsbesök hos Angela Merkel med flera. Han bjöds på bankett hos den belgiska kungafamiljen. Och EU-kommissionen valde att skjuta upp publiceringen av en ny rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i Turkiet, för att inte riskera att ge draghjälp på oppositionen. Mycket hjälpsamt, EU!

Kommentarer till en ovetenskaplig studie om ovetenskaplighet

Nyligen presenterades resultaten av en enkätstudie gjord på uppdrag av Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), rörande folks inställning till “konspirationsteorier, alternativmedicin och annat”. Det låter ju intressant, men i vetenskaplighetens namn tror jag det är läge att ställa några kritiska motfrågor om studiens metod. Nu har jag inte haft tid att titta särskilt noga på studien utan nöjer mig med att ta upp ett par detaljer som råkar falla inom mitt eget intresseområde.

Under rubriken “konspirationsteorier” listas nio påståenden:

Forskningsresultat är ofta köpta av industrin och är därmed inte tillförlitliga.
Läkemedelsindustrin arbetar för att hålla människor sjuka, snarare än friska, för att göra större ekonomisk vinst.
Chemtrails, dvs avsiktliga utsläpp av ämnen från flygplan, används för att manipulera människor eller väder.
ADHD är en diagnos påhittad av läkemedelsindustrin för att de skall kunna sälja receptbelagda droger till allmänheten.
Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, har på grund av en sammansvärjning bland journalister felaktigt frikänts från en rad mord.
USA och västvärlden skapade medvetet konflikten i Ukraina.
Månlandningen den 20 juli 1969 (Apollo 11) var i själva verket gjord i en filmstudio.
Terrorattackerna 11 september 2001 var i själva verket iscensatta av USA:s egen regering.
Estoniakatastrofen var ingen olycka, utan fartyget sänktes medvetet.

Det resultat som omedelbart sticker ut är att ytterst få tror på konspirationsteorierna kring Estonia och 11 september, medan betydligt fler “tror på chemtrails”. Men om man skärskådar frågorna är det tveksamt om de håller måttet.

Det är nämligen ett faktum att det sker avsiktliga utsläpp av ämnen från flygplan i syfte att manipulera vädret. Den mest kända tekniken kallas molnsådd och brukar bestå i att man sprider ut silver- eller kaliumjodid över ett moln för att det ska avge nederbörd. Att detta används framför allt i Kina är ingen hemlighet och absolut ingen konspiration. Enkätfrågan bör alltså besvaras med ett “ja” och detta svar kan inte självklart tolkas som en tro på chemtrailkonspirationer.

Och vad ska vi säga om det första påståendet? Det är väl alldeles uppenbart att forskning ofta är finansierad av industriintressen, att finansiärerna förväntar sig en viss typ av resultat, att detta får betydelse för forskningens teori och metod, vilket i slutändan kan påverka resultatens tillförlitlighet. Huruvida detta sker “ofta” är en annan sak; “ofta” är ett kvantitativt begrepp vars innebörd är synnerligen vag.

Därtill kommer att inte heller begreppet “forskning” har någon självklar definition. Akademisk forskning bekänner sig till vetenskapliga principer, men detta är inte nödvändigtvis fallet för den målstyrda forskning som bedrivs inom företag (R&D). Det går rentav att påstå att den aktuella rapporten från VoF skulle vara “forskning”, men det betyder inte att den håller vetenskaplig standard!

Alltså kan det finnas goda skäl att instämma i påståendet om att forskningsresultat ofta är köpta. Det är orimligt att VoF utpekar detta som en “konspirationsteori” i klass med den karikatyrmässiga sagan om en fejkad månlandning. Förresten är även månlandningspåståendet lite otydligt formulerat. Det kan tolkas som att det gäller produktionsplatsen för de välkända bilderna, snarare än om månlandningen ägt rum eller ej.

VoF:s undersökning fortsätter med att dra en massa slutsatser utifrån ganska små skillnader i antal svar mellan olika åldersgrupper och partisympatier. Typ att många moderater men få sverigedemokrater “tror på s.k. chemtrails”. Även bortsett från att enkätfrågan är dåligt formulerad torde dessa skillnader i partisympatier grundas på mycket få svar. Andra får avgöra hur vetenskapligt det är att dra så stora växlar på enkätresultaten som VoF gör.

Däremot är det ju glädjande att nästan alla de tillfrågade instämmer i att det pågår en global uppvärmning som är orsakad av människan.

K243: Anselm Jappe om kapitalismens “flykt framåt”

Här kommer ännu en dragning av den värdekritiska kristeorin. Det som följer är helt enkelt mina läsanteckningar till ett av kapitlen i Anselm Jappes bok Die Abenteuer der Ware (2003).

Kapitlet om kristeori följer efter kapitel om varuform, realabstraktion och arbetskritik. Det följs av flera ytterligare kapitel som jag inte heller går in på här. I stället hoppar vi rakt in i Jappes beskrivning av kapitalismens yttersta gräns:

Kapitalismens slutgiltiga seger är de förkapitalistiska resterna är också dess slutgiltiga nederlag.

/…/

När kapitalismen går mot slutet av sin historiska bana, är det inte längre utsugningen som utgör dess värsta övergrepp mot människorna, utan uteslutningen.

/…/

En allt större del av mänskligheten är inte längre “användbara” för tillväxtlogiken. Kapitalismens slutstadium kännetecknas inte av en ständigt växande massa av proletärer, utan av en överflödig mänsklighet.

Det finns en avgörande skillnad mellan kapitalismen och alla föregående samhällsordningar, exempelvis den feodala och religiösa ordning som präglade Europas medeltid. Som produktionssätt betraktat syftade feodalismen att tillfredsställa de härskande skiktens behov. Oavsett hur brutal och miserabel denna ordning var, hade den tydliga ramar och någon typ av jämnviktspunkt.

Kapitalismen har däremot inget syfte utanför sig själv. Tillväxten är ett självändamål. Kapitalet är en tautologi. Allra tydligast blir detta i den ekologiska krisen, som i grunden bara är följden av det tvångsmässiga förvandlandet av arbete till pengar. De materiella prylarna spelar här bara rollen som ett medium för värdets tillväxtrörelse. Ju mindre arbete som nedläggs i varje pryl, desto fler prylar måste tillverkas för att upprätthålla arbetssamhällets expansion. Ju mer naturresurser måste förbrukas för att det ska bli fråga om någon ekonomisk tillväxt.

Ekologisterna missförstår ofta detta, när de söker roten till det onda i människors “girighet”, i den allmänna lusten att få fler konkreta prylar. Men så länge vi har ett samhälle som hålls samman av pengar och varor, kommer tillväxttvånget att förbli verksamt.

Inte heller är det riktigt att, som diverse neo-malthusianer, skylla den ekologiska krisen på en växande befolkning. “Sex miljarder människor skulle mycket väl kunna leva betydligt bättre än vad som är fallet och trots detta producera och arbeta betydligt mindre än vad de gör idag.”

Jag väljer att hoppa över de marxologiska utvikningarna. Poängen som Jappe vill ha fram är att det hos Marx inte går att skilja mellan värdeteori och kristeori. De utgör två sidor av samma sak eftersom allt bottnar i varuformens inre motsägelse – en motsägelse mellan form och innehåll. Formen är kvantitativt oändlig, men innehållet har sina materiella gränser. Emellertid präglas livet i varusamhället av diverse fantasier om den gränslösa möjligheten att manipulera verkligheten; Jappe syftar här på “alla relativistiska teorier, från positivism till postmodernism”.

Även om varuformen nu kanske är överspelad i “objektiv” mening, är den ingalunda på väg att försvinna. Snarare inleds en grotesk självdestruktion där formen förstör sitt eget innehåll.

Hela den konkreta världen förbrukas steg för steg i syfte att upprätthålla varuformen. Den stigande arbetsproduktiviteten förvandlas i varusamhället till en förbannelse och till den egentliga grunden till den ekologiska krisen. Det handlar alltså om en yttring av motsättningen mellan abstrakt form och konkret innehåll, som löper genom hela kapitalismens historia.

Marxisterna har intresserat sig föga för denna fundamentala kristeori hos Marx. I den mån de alls har använt Marx för att analysera kriser, har analysen oftast inskränkt sig till rent kvantitativa förhållanden. Detta gäller både för teorierna om överproduktion och underkonsumtion och för de teorier som betonar “profitkvotens fallande tendens”.

När arbetskraft ersätts av maskiner, så att arbetsproduktiviteten höjs, blir det samlade resultatet att profitkvoten faller. Detta är en av de tydligast synbara yttre manifestationerna av kapitalismens inre motsättning. Men en fundamental kristeori kan inte stanna vid detta ytfenomen, utan söka efter den historiska dynamik som ramar in det.

Profitkvotens fallande tendens har varit verksam genom kapitalismens hela historia. Men länge kunde den fallande profitkvoten kompenseras genom en växande profitmassa. Det var bara en fråga om tillräckligt snabbt expanderande varuproduktion, så “faktum är att kapitalismen sedan över hundra år har ägnat sig åt en ‘framåtflykt'”. Det är denna framåtflykt som har skapat den ekologiska krisen genom att tvinga fram en ökat förbrukning av naturresurser.

Den långsiktigt avtagande profitmassan är alltså en följd av en minskning i kapitalets bruk av värdeproduktivt arbete. För kapitalet räcker det nämligen inte att bara suga i sig arbete. Det måste ske på en tillräcklig lönsamhetsnivå, en nivå som i varje moment bestäms genom konkurrensen /…/ För att utnyttjandet av arbetskraft ska bli lönsamt krävs enorma investeringar, vilket märks i det välbekanta faktum att varje enskilt arbetstillfälle “kostar” allt mer.

Allt arbete är alltså inte värdeproduktivt. Här finns två distinktioner att göra. För det första räknas bara den “samhälleligt nödvändiga arbetstiden” som räknas, alltså den arbetsinsats som krävs för en viss typ av produktion vid en viss nivå av teknisk utveckling. Om ett företag väljer att flytta produktionen till ett låglöneland i stället för att ersätta arbetare med robotar, kan arbetskraften inte betraktas som fullt kapitalproduktiv i det större perspektivet.

För det andra finns det en mängd sysslor som (ur kapitalets synvinkel) är “improduktiva” eftersom de inte är omedelbart delaktiga i varuproduktion. Inte heller detta kan avgöras i varje enskilt fall, men blir tydligare om man höjer blicken till varusamhällets totalitet. Hit kan man säkert räkna en massa administrativa funktioner inom företagen, men framför allt de flesta jobb som finansieras via den offentliga sektorn.

Detta har ingenting att göra med konkret nytta. Improduktiva arbeten kan vara hur nödvändiga som helst, för mänsklig välfärd eller för kapitalets möjligheter att växa, men de bidrar inte i sig till att skapa mervärde åt kapitalet – tvärtom måste det improduktiva arbetet finansieras genom produktivt arbete. Därav följer ett ständigt närvarande tryck att avskaffa det improduktiva arbetet eller förvandla det till produktivt arbete. Det är dock inte så enkelt som att t.ex. privatisera skolor och sjukhus, om dessa även i fortsättningen ska finansieras via skattepengar. (Att sådana privatiseringar kan skapa vinster för enskilda kapitalägare är en annan sak, som faktiskt är sekundär i sammanhanget.)

Anselm Jappe menar att det “bara är en mycket liten del av världens alla verksamheter som fortfarande skapar mervärde och därmed håller kapitalismen i gång”. Genom hela kapitalismens historia har varuproduktionen blivit allt mer beroende av improduktivt arbete, vars kostnader faller på staten. Det handlar om utbildning, rättsväsende, infrastruktur, vård, omsorg och så vidare. (Här bör man komma också nämna de eskalerande kostnader som följer av klimatförändringarna.)

Att värdeproduktionen gradvis kvävs på grund av allt större “faux frais” och allt mer improduktivt arbete /…/ är – på den logiska nivån – en ofrånkomlig följd av varans grundläggande motsättning. Den historiska verkligheten har bekräftat denna logiska slutledning. Till att börja med genom att den klassiska kapitalismen, som karakteriserades av guldmyntfoten, /…/ nådde sin slutpunkt i första världskriget.

Här märks en av skillnaderna mellan Anselm Jappe och andra värdekritiker. Tydligast är skillnaden mot Lohoff/Trenkle som mycket kraftigt betonar den tredje industriella revolutionen (digitaliseringen) som utlösande orsak till kapitalismens slutkris, samt lägger stor vikt vid finansialisering och kreditexpansion. De förlägger alltså en historisk brytpunkt någonstans kring 1975–85. Visst nämner även Jappe detta skifte, men för honom är digitalisering och finansialisering mest försvårande faktorer i en betydligt större totalprocess, där den avgörande brytpunkten snarare inträffade 1914. (Om vi tänker oss Jappe och Lohoff/Trenkle som två poler inom den värdekritiska kristeorin, skulle jag nog säga att Robert Kurz hamnar mitt emellan.)

Den som är nyfiken på Anselm Jappe kan med fördel ta en titt på en nyligen publicerad intervju, där han bland annat pratar om arvet från Situationistiska internationalen och om hur han tänker sig det praktiska övervinnandet av kapitalismen.

Reklamens framtid, V: Juridiska åtgärder mot spridande av kunskap om hur man blockerar reklam i sin webbläsare

Och så en liten uppdatering av striden om annonsblockeringen. Sist jämförde jag med nollnolltalets konflikter kring fildelning och nu kommer ännu en nyhet som bekräftar parallellen.

Det tyska mediehuset Axel Springer har ju typ förklarat krig mot det tyska mjukvaruföretaget Eyeo GmbH. Det är nämligen Eyeo som ligger bakom det omåttligt populära insticksprogrammet Adblock Plus.

Vi har tidigare tagit upp den tekniska kapprustningen, där företag som Schibsted anlitar särskilda tjänster för att kringgå annonsblockering. Samtidigt juridifieras konflikten, åtminstone i Tyskland.

Redan förra året stämdes Eyeo av en grupp tyska medieföretag. Det är oklart vilket lagrum som åberopades och vad som hänt med fallet. Enligt uppgift har även Axel Springer försökt att stämma Eyeo, men förlorat då domstolen i Köln konstaterade att annonsblockering är lagligt.

Men precis som i fildelningsstriden öppnas även här flera olika juridiska fronter. Om man inte kan stämma dem som tillverkat mjukvaran, kan man exempelvis stämma dem som sprider kunskapen om hur tekniska spärrar kan kringgås. För tio år sedan ledde detta till absurditeter av typen olagliga primtal. Striden om annonsblockeringen är nu på väg åt liknande håll.

Axel Springer valde alltså förra månaden att blockera tillgången till sin vedervärdiga skräptidning Bild för alla som har en känd annonsblockerare installerad i sin webbläsare. Tilltaget blev såklart omtalat på många håll, även Origin.

Reklamens framtid, IV: Tar reklamen över allt mer av medievärlden, eller var reklamfinansiering en historisk parentes?

Tre av den senaste tidens inlägg har handlat om reklamindustrin, om dess sökande efter nya metoder för att sälja vår uppmärksamhet och om de praktiska svårigheterna att finansiera saker med reklam. Efter att jag nu i efterhand har numrerat dem, är vi nu mitt inne i en ny bloggserie om reklamens framtid. Eller kanske om reklamens framtida roll i de digitala medierna och om de konfliktlinjer som kan uppstå kring reklam.

Här finns en massa frågor som jag själv inte vet svaren på. Ännu fler kom fram i den livliga kommentarstråden om annonsblockering. Så låt oss nysta vidare lite till.

Det här med reklam är ju något som ofta avhandlas på Fredrik Edins blogg, nu senast i ett läsvärt inlägg om mediekrisen. En central utsaga lyder:

En gång i tiden sålde tidningarna just tidningar till sina läsare. Idag säljer tidningarna i allt större utsträckning sina läsare till annonsörer.

Stämmer verkligen detta? Det beror såklart på vilket tidsperspektiv och vilka tidningar man väljer att tala om. Men låt oss ta svenska dagstidningar i ett femtioårigt perspektiv. Vi jämför alltså 1965 med 2015. Har det då skett en förskjutning av tidningarnas intäkter från att sälja lösnummer till att sälja reklam?

Tyvärr är jag dåligt påläst i just detta ämne. Klart är att det i Sverige sedan länge funnits en djup skillnad i affärsmodell mellan kvällstidningar och morgontidningar. Kvällstidningar säljer lösnummer, morgontidningar har varit mer beroende av att sälja annonser. För 20 år sedan grundades så gratistidningen Metro, som följde morgontidningsmodellen hela vägen ut genom att ha reklamen som enda intäktskälla.

Fredrik Edin påpekar att Metro är Sveriges största dagstidning, mätt i antal läsare. En annan sida av saken är att det efter 2007 inte har längre har gått särskilt bra för Metro och dess annonsförsäljning. När radioprogrammet Medierna tog upp jubiléet i vintras beskrevs Metros framgångar rentav som “en historisk parentes”. Citerar ur ett tidigare inlägg:

Reklamfinansierade medier lever ju i hög grad på krediter som andra tar. Ju större kreditbubblor som blåses upp, desto fler medier finns det plats för. Ändå kan inga krediter ändra det faktum att människors tid och uppmärksamhet är begränsad. Där stupar reklamens expansion till slut. Som framhölls i Medierna, byggde ju framgångssagan Metro på att man exploaterade ett visst “tidsfönster”: människors resa till och från arbetet. Just detta fönster krossades när mobilnätet byggdes ut till den grad att stockholmarna fick tillgång till mobilt internet på tunnelbanan.

Om vi vidgar perspektivet lite, ställs vi inför frågan om reklamen tar större eller mindre plats – en fråga som egentligen är två frågor, eftersom den kan handla dels om reklamens plats i ekonomin, dels om reklamens plats i våra liv. Kanske är det rimligt att hålla isär dessa aspekter när vi pratar om journalistikens förutsättningar och konflikter kring annonsblockerare. Men de tenderar att flyta samman när vi frågar oss vad som kommer att ske med Facebook, Twitter och Google – dessa reklamföretag vars tjänster vi gjort oss individuellt och kollektivt beroende av.

K242: Undergångsretorik – passiviserande eller aktiverande?

Här kommer några väldigt lösa tankar om form och innehåll, om ord och handling, om hur kristeori kan omsättas i praktik. Om det sistnämnda nu alls är möjligt.

Vissa skulle säkert säga att talet om “krisen” bara föder passivitet. Argumentet dök nyligen upp härom veckan, då en skribent i Brand ville lyfta makten i en optimistisk “berättelse” om en bättre framtid i en återupprättad välfärdsstat.

Jag uttryckte vissa tvivel om att det någonsin åter kommer gå att bygga en välfärdsstat genom att beskatta kapitalet. Då blev någon upprörd och menade att mitt tjat om kapitalets kris bara stod i vägen för de rörelser som faktiskt vill göra något åt sakernas tillstånd.

Att det inte är okej att bara ifrågasätta saker om man inte samtidigt kan visa på vad som borde göras i stället. Nej, jag köper inte den inställningen. Den öppnar för sektmentalitet och får absurda konsekvenser både i mindre grupper och i samhället i stort. Framför allt vägrar jag se det som en uppgift för min personliga blogg att utveckla praktiska förslag på vad olika rörelser borde göra.

Praktiska idéer är inget som individer hittar på utan växer fram ur delade erfarenheter och gemensamma samtal. Jag tänker mig att bloggen på sin höjd kan återspegla vad som framkommit i sådana samtal.

Här har vi däremot del 242 i en pågående undersökning av krisfenomen, kristeorier och krismedvetanden. Syftena med denna undersökning är helt andra. Här framförs väldigt få konstruktiva idéer om hur politiska rörelser kan förhålla sig till krisen. Däremot slinker det med något fler påpekanden om vilka politiska projekt som tycks leda in i återvändsgränder. Möjligen kan man se det som en vaccination mot besvikelser. Men det är ändå svårt att rättfärdiga en kristeori utifrån ett omedelbart praktiskt behov hos någon typ av aktivism (vilket bygger på att man accepterar en strikt uppdelning mellan teori och praktik). Då glider man lätt in i att eftersträva någon typ av idealisk “balans” mellan negativitet och positivitet.

Förresten läste jag nyss en nyhet om att Afa Stockholm gjort hembesök hos Sverigedemokraternas presschef, målat hans ytterdörr röd och lämnat ett meddelande i hans brevlåda:

Ni sverigedemokrater har målat upp en bild av Sverige som ett land på gränsen till undergång, den domedagsstämning som ni piskat upp är just vad som får era fotsoldater att gå från ord till handling.

Aktionen är idiotisk – å ena sidan framstår den mest som ett massmedialt utspel, å andra sidan bjuder den in till våldsamma hämndaktioner från högerradikalerna, även mot folk utan koppling till Afa. (Märk väl hur jag nu ännu en gång tar jag mig rätten att ifrågasätta någonting utan att genast föreskriva ett bättre alternativ!)

Men bortsett från själva aktionen är det intressant att fundera över den analys som Afa lägger fram i brevet. Kritiken av Sverigedemokraterna skiljer sig nämligen föga från vad som senaste veckorna har hörts från det politiska mittfältet i Sverige. Det är en kritik som inte ägnar nämnvärt intresse åt det politiska innehållet, utan uppehåller sig vid formen, alltså den sverigedemokratiska undergångsretoriken.

Talet om kris, kollaps och undergång fungerar alltså, enligt Afa Stockholm, som ett sätt för SD att mobilisera sina “fotsoldater att gå från ord till handling”. Frågan som inställer sig är om något motsvarande även skulle funkar för vänsterradikala rörelser, eller om det finns en inneboende högerkaraktär i undergångsretoriken.