Rasmus Fleischer's Blog, page 30

Om satsningen på digitalradio, 1995–2015; vilka som stod bakom, varför den föll

Någon gång kring 2050, tänker jag mig, kommer Sveriges mediehistoriker att samlas till ett symposium för att diskutera den misslyckade satsningen på marksänd digitalradio. Hur kunde detta kostsamma experiment få fortlöpa i tjugo års tid, 1995–2015, som om internet aldrig hände? Varför fortsatte politikerna att krampaktigt hålla fast vid idén om att släcka FM-bandet och göra landets alla existerande radiomottagare värdelösa? Vad hände år 2015 som fick regeringen att ta sitt förnuft tillfånga och stoppa digitalradion?

Kulturhistoriker kommer att tala om hur människorna i det tidiga 2000-talet förblindades av tanken på digitalisering som ett självändamål. Logiken tycktes glasklar. Först, under 1990-talet, ersattes den analoga mobiltelefonin (NMT) av en digital standard (GSM). Därefter var det televisionens tur att digitaliseras: år 2005 inleddes släckningen av det analoga tv-nätet. Självklart stod rundradion näst på tur! Att fortsätta med analog FM-radio skulle vara att förpassa radiomediet till gammelmediernas soptipp, enligt tidens enkelspåriga synsätt.

Andra historiker kommer att spåra karusellen tillbaka till det politiska beslutet om att bolagisera Televerket. År 1992 avknoppades radiomasterna till ett statsägt bolag, Teracom AB, som därmed fick en egen agenda: att till varje pris expandera sin egen verksamhet. Teracoms radiochef, med ansvar för “att radioportföljen utvecklas och är lönsam”, blev drivande i en lobbykampanj för att förmå företagets ägare – staten – att satsa miljarder på digital rundradio.

Föga förvånande stöddes kampanjen av reklamradiobranschen, som domineras av mediekoncernerna MTG och SBS. Dessa vittrade en växande marknad för nya frekvenser att lägga beslag på. Snöpligt nog tog de ut segern i förskott till den grad att de hamnade i öppen huggsexa om fördelningen av framtida sändningstillstånd. När regeringen till slut drog i bromsen, angavs oenigheten i radiobranschen som en av orsakerna. Därtill kom att Riksrevisionen ifrågasatt om digitalradio verkligen är samhällsekonomiskt lönsamt.

Normalt hade en regering lätt kunnat ignorera sådana invändningar. Men under det senaste året tillkom en ny faktor som förändrade radiofrågan: en konkret militär hotbild. Försvarsmakten påpekade att vår krisberedskap, som redan är usel, försämras ytterligare om FM-bandet släcks och alla mottagare skrotas. Totalförsvarets behov av att nå ut med krisinformation kom i slutändan att väga tyngre än mediekoncernernas behov av att nå ut med reklam. Det som beskrivits som en rent teknisk “branschfråga” förvandlades till en fråga om nationell säkerhet. Aningen tillspetsat kan sägas att Vladimir Putin räddade den svenska FM-radion.

Men de framtida mediehistorikerna bör heller inte glömma Sten-Ove Hermansson, en hittills okänd miljöpartist från Vänersborg. Det var han som skrev den motion som fick årets MP-kongress att gå emot partistyrelsens rekommendation och ta klar ställning för att behålla FM-radion.

Visst stämmer det att FM-bandet är fullt. Det finns inte plats för fler kanaler. Men är det fler kanaler som behövs? Reklamradions sändningar består ju till största del av ett rent musikflöde. Som radiomannen Göran Sommardal har frågat sig: blir vi lyckligare av att kunna välja mellan Lugna favoriter och Ännu lugnare favoriter? Är verkligen musik att betrakta som en bristvara i vår tid?

Spellistor för varje känslonyans erbjuds ju redan av Spotify. Nu vill MTG och SBS vill ta upp konkurrensen, men att skicka notan till svenska staten är magstarkt.

Allra märkligast är att Sveriges Radio – som borde sätta kvalitet framför kvantitet – har ingått en ohelig allians med reklamradiolobbyn. Radiochefen Cilla Benkö må ha rätt i att Sveriges Radio förtänar ett något större kanalutrymme, för att undvika krockar mellan konstmusik och minoritetsspråk. Men detta kan enkelt lösas även på det existerande FM-bandet. År 2018 kommer ändå alla sändningstillstånd att återkallas för att delas ut på nytt.

Det är en politisk fråga huruvida reklamradioföretagen bör erbjudas större eller mindre frekvensutrymme än i dag. Om inte dessa kan erbjuda något bättre än spellistor med reklam, är det bara att minska frekvensutrymmet för reklamradio och i stället ge det till Sveriges Radio. Så var den frågan löst.

* * *

Artikeln är ett utkast som jag skrev i våras men som av olika skäl kom att bli liggande.

Apropå ett par nya artiklar om radikalhögern i Sverige

Några saker apropå Björn af Kleens långa reportage om den högerradikala subkulturen i Sverige, strack till höger om Sverigedemokraterna. Närmare bestämt: den högerradikala subkulturen i välbeställda kretsar i Sveriges storstäder. Reportaget tar sin början på Grand Hôtel i Stockholm och visar på det avstånd som finns mellan dessa elitister och “stolpskotten på riksdagslistan”. Ett avstånd som nu manifesteras i att Sverigedemokraterna har “i praktiken två ungdomsförbund”, som båda erhåller statligt stöd.

Framför allt handlar reportaget om det uteslutna ungdomsförbundet SDU, men också om kretsen kring Motpol/Arktos. Heléne Lööw påpekar något väldigt viktigt:

– Att placera tankegodset i en arbetarklass på landet blir ett sätt för intellektuella att befria sig från problemet. Det hänger också samman med den inbitna föreställningen om att kunskap är motgiftet. Att extremismen härrör ut ett bildningsproblem. Så är det naturligtvis inte. Detta är intellektuella skapelser. Även hos våldsutövarna.

Emellertid finns vissa problem med hur begreppen “akademiker” och “intellektuell” används i reportaget.

“Akademiker” är ett lurigt ord i nutidssvenskan. Egentligen syftar det på en person med examen från högskola eller universitet, vilket nuförtiden är en väldigt bred kategori. Men denna innebörd håller på att trängas undan av en anglicism där “akademiker” tolkas som en direkt översättning av engelskans substantiv “academic“, vilket syftar på någon som är anställd på högskola eller universitet, som forskare eller lärare. Eller kanske på någon med forskarutbildning. I vilket fall är den anglicistiska innebörden betydligt snävare.

Glidningen mellan dessa två innebörder av “akademiker” skapar ofta förvirring, vilket även är fallet i Björn af Kleens reportage.

– Man kan redan nu se intellektuella på glid mot partiet, säger Per Svensson.

“Intellektuell” är ett begrepp som varken har eller bör ha en fast definition. Det borde användas deskriptivt men glider obönhörligen mot det normativa. Artikeln tenderar tyvärr att överdriva radikalhögerns förankring bland “intellektuella”, utan att göra klart vilka och hur många dessa är.

Där nämns bara tre personer med förankring i forskarsamhället: nationalekonomen Tino Sanandaji, idéhistorikern Jan Olof Bengtsson och arkivchefen Lars-Erik Hansen. Det är särskilt frapperande med Bengtssons antisemitiska uttalanden men av sådant märks inga direkta spår i hans bidrag till den utmärkta volymen Tysk idealism och han verkar inte ha någon hemvist bland de idéhistoriska institutionerna. Av de tre nämnda är det veterligen endast Sanandaji som ägnar sig åt forskning med direkt relevans för en nationalistisk rörelse.

Ändå är det viktigt att vi som är verksamma i “akademiska” eller “intellektuella” sammanhang inte kan förvänta oss att slippa möta fascister eller andra högerradikaler där. Tvärtom tror jag vi måste räkna med mer sånt, om inte annat till följd av aktiva trollningsförsök.

* * *

En ny artikel med närliggande tema har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Fascism av vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad: “Ikea Fascism: Metapedia and the Internationalization of Swedish Generic Fascism“.

Som ni säkert vet är Metapedia ett högerradikalt (för att inte säga fascistiskt) uppslagsverk på webben, efter förebild från Wikipedia. Initiativet kom 2006 från svenska nazistkretsar. Ämnet diskuterades här tidigare i år under rubriken “Wikipedia, Metapedia och de inter-encyklopediska konflikterna“. Då skrev jag följande:

Mitt intryck är att Metapedia har ett begränsat inflytande på den högerradikala miljön i Sverige. Grundargruppen är visserligen en nyckelspelare i den ideologiska konflikt som nu sliter sönder Sverigedermokraterna. Men det är tydligt att denna konflikt främst utspelar sig på bloggar som Axpixlat och Fria Tider, medan den knappt verkar ha lämnat några spår på Metapedia.

Aktiviteten på svenska Metapedia verkar också ganska låg. Antalet artiklar ligger på drygt 10000. Engelskspråkiga Metapedia är inte mycket större. Men två versioner har blivit riktigt stora: den tyska (cirka 50000 artiklar) och framför allt den ungerska (cirka 150000 artiklar).

Henrik Arnstad noterar likaledes att den ungerska versionen av Metapedia är den överlägset största, följt av den tyska. Långt därefter följer versionerna på engelska, svenska och spanska. Ändå hänvisar hans artikel enbart till artiklar på engelska Metapedia, utan att lufta frågan om det ideologiska innehållet där verkligen är identisk med t.ex. den ungerska versionen.

Därutöver driver Arnstad tesen att Metapedia är ett svenskt projekt och att dess internationella prägel är uttryck för någonting som även ligger till grund för företag som Ikea och Spotify. Visst finns det något intressant i detta, men det blir väldigt spekulativt. Parallellen till Ikea uttrycks dock rätt slagkraftigt i en kommentar från en av redaktörerna för Fascism, som (udda nog i denna genre) direktciteras av Arnstad:

Metapedia as a wiki is cheap, generic in its visual form, and accessibly diy. The contributors ‘assemble’ the edifice themselves, piece by piece. Like Ikea products, Metapedia articles can be produced in countries like Hungary, yet still benefit from the overarching ‘brand’ (linked to Sweden) that implies a degree of quality and reliability. On social media, I’ve seen people unwittingly (?) link to Metapedia articles, as if they were as reliable sources on persons or institutions, in order to argue their points. This can only happen because, at first glance, Metapedia looks as familiarly ‘reputable’ as Wikipedia (same visual ‘feel’, often copies notes and references, etc.)

Det enda jag vill ifrågasätta här är detta med Metapedias svenskhet. Det står visserligen klart att Metapedia startades år 2006 på initiativ av Nordiska Förbundet. Men såvitt jag kan se lyckas inte Arnstad belägga att Metapedia fortfarande är “svenskt”. Han bara förutsätter att det fortsätter vara ett uttryck för “svenskhet”, oavsett det faktum att det i praktiken domineras av ungerska och tyska skribenter. Frågan som borde ha ställts är vem som idag har makten över Metapedia.

Ytterligare en invänding mot Arnstads artikel i Fascism gäller följande påstående: “The latest idea of the Metapedia-team is to make a massive multiplayer online computer game”.

Uppgiften hänvisas till en artikel av Mathias Wåg, som i sin tur hänvisar till ett inlägg på Motpol.nu:s internforum från februari 2007. Över åtta år har gått. Det är inte rimligt att som Arnstad kalla detta “den senaste idén från Metapedia-teamet”. Här tycker jag nog att Fascism har brustit i sin fackgranskning.

PS.

“Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna” löd en rubrik här för fem år sedan. Onekligen har en del hänt sedan dess.

Reklamkonflikter, VII: Moralism och malvertising

Bytte just titel på bloggserien från “Reklamens framtid” till “Reklamkonflikter”. Det är ju konflikterna som är det intressanta, när vi nu kikar lite på reklamens framtida roll i de digitala medierna.

En del av detta blir att titta på den nya reklammoralism som har vuxit fram. Som när chefredaktören för en avdankad datortidning återanvänder samma retorik som han för tio år sedan använda i fråga om fildelning, nu riktat mot annonsblockering:

För mig är det enkelt: Den som inte jobbar kan inte kräva någon lunch. Den som varken är beredd att betala eller titta på annonser kan heller inte kräva någon journalistik.

Retoriken är intressant på flera sätt. Dels för att chefredaktören utan vidare sätter likhetstecken mellan att “titta på annonser” och att “jobba”. Dels för att han verkar utgå från att läsare av papperstidningar alltid tittar på annonserna (och att tv-tittare aldrig reser sig ur soffan eller byter kanal när det blir reklamavbrott).

Därtill påpekar DFRI det som reklammoralisterna ständigt undviker att prata om, nämligen att det reklamen inte bara är något som du tittar på, utan att den även tittar på dig. Internetannonsering är inget enkelriktat medium. Det används för att sprida information, men också för att samla in information.

Inte nog med att användaren profileras med information så som ålder, kön, intressen, etc. Denna information säljs också vidare. /…/

Den som surfar utan annonsblockering löper också en betydligt större risk att utsättas för skadlig kod (virus, trojaner etc). Problemet är så utbrett att det fått ett eget namn, ”malvertising”, en kombination av de engelska orden ”malware” och ”advertising”. /…/

Visst, som innehållsproducent kan du välja bort det mest störande, men inte utan att få betydligt mindre betalt. Allt bygger på att reklamen ska få exekvera kod på slutanvändarens dator via javascript eller flash, komponenter som ofta möjliggör den största integritetsöverträdelsen och som naturligtvis också är den största vektorn för skadlig kod mot webbläsare.

Men hallå, vem är det som gratisäter egentligen?

Läs vidare hos DFRI.

På samma tema säger Edward Snowden i en aktuell intervju:

We’ve seen internet providers like Comcast, AT&T, or whoever it is, insert their own ads into your plaintext http connections. … As long as service providers are serving ads with active content that require the use of Javascript to display, that have some kind of active content like Flash embedded in it, anything that can be a vector for attack in your web browser — you should be actively trying to block these. Because if the service provider is not working to protect the sanctity of the relationship between reader and publisher, you have not just a right but a duty to take every effort to protect yourself in response.

Under hösten 2015 har det börjat talas om att malvertising blivit en epidemi. Nätet är likt en frukt som börjat ruttna inifrån. Samtidigt pågår alltså en debatt om det omoraliska i att skala frukten innan man äter den.

Fundering kring en möjlig musikblockerare för Spotify

Förra inlägget skrev jag egentligen mest för att jag vill vända på steken. Jag är ute efter möjligheten att blockera musiken från Spotify så att man bara får reklam.

Varför då? Tja, man kan tänka sig flera möjliga orsaker. Man kan intressera sig för att arkivera reklamen av strikt vetenskapliga skäl. Det kan finnas en konstnärlig poäng i att sampla jinglarna. Eller så råkar man vara en reklammoralist som vill stödja Spotify genom att lyssna på dess reklam så mycket det går, utan att störas av musik.

Oavsett vilket verkar det alltså som att Spotify markerar all reklam genom att inleda ljudspårets identifieringsdata med “spotify:ad”. På detta förlitar sig reklamblockeraren Spotifree som enkelt borde gå att invertera till att bli en musikblockerare. Inte sant?

Helst skulle jag (av olika skäl) vilja bygga ut denna musikblockerare till en reklamsparare. Det skulle väl i stort sett räcka att spara ljudströmmen i en ny fil varje gång tystnaden bryts och spara filen med track ID som filnamn. Någon som har praktiska tips om det enklaste sättet att realisera detta?

Reklamkonflikter, VI: Om möjligheterna att blockera reklam i Spotify

Den aktuella konflikten kring annonsblockering kretsar främst kring bannerannonser på nyhetssajter. För att klargöra konfliktens implikationer måste frågan vidgas till det audiovisuella området. Vilka metoder finns det för att blockera den reklam som bäddas in i nätets olika ljud- och videoflöden? Två särskilt intressanta exempel är Spotify och Youtube.

Det har funnits en rad olika annonsblockerare för Spotify, med namn som Smutefy och Blockify. För fem år sedan skrev jag om Mutify, som väckte viss uppståndelse i början av 2009:

Mutify gjorde helt enkelt att den enerverande reklamen i gratisversionen av Spotify ersattes av tystnad. Effekten blev densamma som av att dra ner volymen på stereon eller gå ut ur rummet, men Mutify gjorde det automatiskt. Entusiastiska användare av Spotify försökte inskärpa moralen i olika webbforum: ”Förstör nu inte en oerhört grym tjänst genom att ladda ner Mutify. Det gör bara alla skada. Ärligt. Ta reklamen och lyssna vidare, för så störande är den inte.” /…/

Det skulle i förlängningen innebära ett moraliskt imperativ om att all reklam som möter oss måste få vår uppmärksamhet.

En motsvarande moralism återkommer nu i maningarna att “stödja” utvalda webbsidor genom att stänga av annonsblockering för dem.

Men just nu fiskar jag mer efter de rent tekniska aspekterna. Efter att Spotify gjort en smärre uppdatering, slutade Mutify att fungera. Men saken var knappast utagerad. Numera finns Spotifree som uppges göra samma sak.

Spotifree har öppen källkod och verkar fungera mycket simpelt:

Spotifree is polling Spotify every .5 seconds to see if the prefix of the current track URL is spotify:ad (as in all ads). If it is, Spotify is muted for a duration of an ad. When an ad is over, the volume is set to the way it was before.

Man kan tycka att Spotify ganska enkelt borde kunna försvåra för reklamblockeringen genom att inte markera all reklam med “spotify:ad”. Ändå verkar så inte ha skett. Varför inte? Är det så enkelt som att det antalet användare som blockerar reklam på Spotify hittills varit så få att de inte betraktas som ett problem?

(En liten brasklapp är på sin plats: jag har själv inte testat Spotifree eller motsvarande program och jag har inte satt mig in i vilka funktioner som track URL fyller. Upplys mig gärna!)

Arbetar “vi” mer eller arbetar “vi” mindre?

“Vi arbetar mer än någonsin” påstod livsstilsmagasinet Bon i ingressen till en intervju med sociologen Roland Paulsen. Detta retade fallfeber på nationalekonomen Jesper Roine, som tvärtom vill hävda att vi nuförtiden arbetar mindre än någonsin.

Det finns bara ett problem med hela diskussionen. Problemet stavas “vi”.

Vad som menas med “vi” är långt ifrån självklart. Detta “vi” är ju inget vetenskapligt begrepp, så det är inte förvånande om exempelvis en sociolog, en historiker och en nationalekonom lägger olika betydelser i det.

Inte heller är det förvånande att nationalekonomer tenderar att landa i en nationalistisk vi-förståelse, eftersom de är vana vid att okritiskt utgå från nationellt aggregerad statistik.

“Vi jobbar mer än någonsin” löd nyligen en rubrik i tidningen ETC. Då syftade det på antalet arbetstimmar i veckan bland de som har ett jobb.

På liknande sätt rapporterades en studie från Svenskt Näringsliv, där man undersökt antalet arbetstimmar i veckan i befolkningen mellan 20 och 64 år. Om man accepterar en sådan definition av “vi” så finns det utan tvekan fog för påståendet att “vi jobbar mer”. Det handlar bland annat om att det blivit svårare att bli sjukskriven i Sverige.

Jesper Roine avfärdar bryskt sådana siffror, eftersom han utgår från ett helt annat “vi”. Det är ett “vi” som även inkluderar barn och gamlingar. Han ställer frågan om arbetstidens andel av livstiden och kommer då fram till att “vi” arbetar allt mindre. Även om vi kanske jobbar fler timmar i veckan under de mest intensiva åren, får vi allt fler år som är helt utan arbete. Alltså upptar arbetet en allt mindre del av våra liv. Att sen arbetet är ojämnt fördelat är inget som bekymrar den nationalekonom som bara har ögon för aggregat.

Visst ligger det något rimligt i en synvinkel som inte på förhand utesluter barn och gamlingar ur ett “vi”. Grejen är bara att skiftet i synsätt förutsätter en helt annan nivå av spekulation.

Det går jui inte att veta hur mycket någon som är född 1970 kommer att jobba. Ändå hänvisar Jesper Roine till diagram som visar just detta. Det bygger då på en gissning om när denna person kommer att gå i pension. Detta har tidigare påpekats i en kommentar på Copyriot (2011) av Kristoffer Nolgren:

Jag finner det lite märkligt att prata om pensionslängd som något som är. De som jobbar idag kommer antagligen inte kunna åtnjuta samma pensionslängd som tidigare generationer. Jag försöker mig på en formulering. “Våra produktivitetsvinningar har inte resulterat i kortare arbetstid, utan istället att den äldre delen av befolkningen tagit ledigt.

Ytterligare en invändning reses av signaturen J i kommentarerna till Roines bloggpost:

från individens perspektiv går det att argumentera att mycket utbildning (särskilt eftergymnasial) är en form av arbete. Den som vill arbeta som ingenjör måste t ex i praktiken genomgå en ingenjörsutbildning. En del kompetensutveckling som förr kanske ingick inom ramen för lönearbetet tycks ha flyttats från kategorin ”arbete” till kategorin ”utbildning”.

Det finns kort sagt inget givet svar på frågan om huruvida vi arbetar mer eller mindre. Allt faller tillbaka på vilka “vi” är, vad “arbete” är samt hur man gissar att arbetstid och pensionsålder kommer att utveckla sig i framtiden.

K247: “Samhällsutmaningar”

Om man inte vill säga ordet “kris”, kan man alltid tala om “samhällsutmaningar”. Det senare ordet har börjat dyka upp allt oftare och blivit något av ett trendbegrepp inom offentlig sektor, så jag blev lite nyfiken på bakgrunden.

Universitetens nya roll är att hantera samhällsutmaningar. Samma påstående har i olika variationer upprepats i officiella dokument från svenska universitet under 2010-talet. Men vad menas?

En sökning i pressarkiven visar att man innan 2010-talet i stort sett aldrig använde ordet “samhällsutmaningar”. Därefter började det leta sig in i jargongen och ordets verkliga genombrott har skett nu under 2015. Ungefär likadant ser det ut i riksdagens databas, där resultatlistan pekar i riktning mot forskningspolitik. Där återfinns ett tidigt omnämnande från 2008 som återspeglar en EU-process om “gemensam programplanering för forskning”. Detta var strax innan finanskrisens utbrott, definitivt innan eurokrisen. Då lät det så här:

Hur Europa reagerar på ett antal viktiga samhällsutmaningar kommer att forma dess framtid under de kommande årtiondena. Dessa utmaningar inbegriper att bevara Europas välstånd inför en ökad global konkurrens, att ta itu med behoven hos dess åldrande befolkning och de utmaningar som invandringen för med sig, att främja en hållbar utveckling, särskilt inom ramen för klimatförändringen, att säkerställa energitillförseln, att bevara miljön och människors hälsa, att säkerställa kvaliteten på livsmedel och dess tillgänglighet samt att trygga medborgarnas säkerhet.

De europeiska medborgarna förväntar sig i ökad grad att lösningarna på dessa utmaningar ska komma genom vetenskap och teknik.

En fotnot preciserar att begreppet samhällsutmaningar “omfattar ekonomiska och sociala utmaningar och miljöutmaningar”.

Horizon 2020 är nu EU:s megasatsning på forskning som löper från 2014 och har en budget på 80 miljarder euro. Det hela är strukturerat kring tre “pelare”; förutom “spetskompetens” och “industriell ledarskap” satsar man på forskning kring det som kallas societal challenges. Härifrån kommer alltså det plötsliga uppsvinget för talet om “samhällsutmaningar” eller “samhälleliga utmaningar”.

Man kan gott ägna en tanke åt den eventuella skillnaden mellan “societal” och “social”. Själv är jag böjd att förneka att det alls finns någon sådan skillnad. Samhällsvetenskap heter ju t.ex. “social science” på engelska, inte “societal science”.

Ändå är det begripligt att man inom EU inte talar om “sociala utmaningar”. Dels eftersom det aktuella forskningsprogrammet har en kraftig slagsida mot teknik och naturvetenskap, på bekostnad av samhällsvetenskap och humaniora. Dels för att adjektivet “social” på många europeiska språk tenderar att associeras till vissa politiska värderingar som ifrågasätter marknadsliberalismen (från vänster eller från höger). Sålunda talar man inte om “social challenges” utan väljer att skjuta en tre extra bokstäver för att få fram uttrycket “societal challenges”.

Enligt den officiella EU-definitionen kan “samhällsutmaningarna” delas upp i sju områden. Men om man tittar på denna sjudelning handlar den inte om separata “utmaningar”. Snarare pekar man ut olika områden där man hoppas på att finna lösningar på de utmaningarna. Vad som sker i den forskningspolitiska manövern är alltså att utmaningarna i sig dras undan från forskningen.

Vi tycks ha hamnat långt från den vision som uttrycktes av regeringen för ett drygt årtionde sedan i Prop. 2004/05:80, som kan ha varit första gången som ordet “samhällsutmaningar” förekom i riksdagstrycket. Då talades det om hur humaniora och samhällsvetenskap “bidrar med framåtblickande visioner, beslutsunderlag och strategier för samhällets organisation”. Man framhöll behovet av “en bättre förståelse för samhällsutmaningarnas bakgrund och orsaker och därmed skapa underlag för åtgärder”. Sådana reflexioner prioriteras inte i Horizon 2020.

Nu under hösten 2015 verkar begreppet “samhällsutmaningar” i allt högre grad ha letat sig in i den partipolitiska retoriken. Det är inte så förvånande att ordet framför allt har använts av Folkpartiet. Inte heller förvånar det att “samhällsutmaningar” i allt högre grad associeras till den flyktingvåg som man kanske inte vill kalla för en “kris”.

Transportörsansvaret i ett större perspektiv

Hänger inte riktigt med i vad som händer i Sverige, eftersom jag tillbringar en dryg vecka i Kalifornien. Det senaste verkar alltså vara att regeringen inför ett utökat transportörsansvar. Tidigare har det gällt EU:s yttre gränser men nu när EU-projektet faller sönder – just nu är det vad vi ser, utan tvekan – upprättas flyttar upprättas kontrollerna i stället vid Sveriges gränser.

Så nu ska det tydligen krävas legitimation för att ta tåget över Öresund. Eller så kommer det bara att krävas för den som ser utländsk ut. Det är svårt att säga. Poängen med transportörsansvar är ju att gränskontrollen outsourcas till privata företag.

– Man lägger helt och hållet över ansvaret på privata aktörer som under straffansvar har att tillse så att passagerare har adekvata resehandlingar, säger Roberth Hårdh, chef för Civil Rights Defenders.

Transportörsansvaret som infördes i Schengenkonventionerna och preciserades och skärptes i EU 2001 och i svensk lag 2004, kräver exempelvis att flygbolag och färjeföretag ska göra en förhandsgranskning av passagerare för att avgöra om personerna kan komma att söka asyl (liksom en spontan prövning av om denna asylsökan kan tänkas vara välgrundad). Det är en anledning till att så stor del av flyktinginvandringen i dag sker via smuggling.

Transportörsansvaret nämndes redan i ett av de allra första inläggen på Copyriot i maj 2004. Kopplingen gjordes då mellan gränskontroller och nätpolitik. Samma koppling återkom i senare inlägg (2006) om hur kontrollen över kopieringsmedier tenderar att läggas ut på privata företag:

Oerhört typiskt för vår tids politik, är hur ansvaret för att upprätthålla statliga regleringar “outsourcas” till de företag som står för infrastrukturen. Vi ser det i utlänningslagens nya transportörsansvar, vi ser det i Bodströms EU-förslag om datalagring. Friheten att leverera vissa tjänster ska begränsas, företag ska tvingas att lägga resurser på att övervaka hur kunderna använder infrastrukturen och i utvalda fall kunna bistå staten med information. Skillnaden mot postsystemet och järnvägarna tål att betänkas.

I nollnolltalets fildelningsdebatt kom det efterhand bli allt vanligare att upphovsrättshökar pläderade för att internetoperatörer borde vara ansvariga för att stoppa fildelning, med hänvisning till att flygbolag redan gjorts ansvariga för att stoppa asylsökande.

I arkivet hittar jag också min egen artikel “Flygplatssamhället” från 2010 (även tryckt i Tapirskrift):

Det är slående hur flygplatser har tjänat som förebild och experimentverkstad för regleringen av nätet. Flygplatssamhället innebär att kontrollfunktioner överlåts till privata företag, som tvingas registrera alla kunders aktiviteter vare sig de vill eller inte. Sedan år 2004 gäller en lag om ”transportörsansvar”, gemensamt genomdriven av socialdemokrater och moderater, som innebär att ett flygbolag kan straffas om det släpper ombord resenärer som kan misstänkas vilja söka asyl. Förespråkarna för nya lagar om övervakning av nätet har hänvisat till just denna lag som förebild. Ipred-lagen och Datalagringsdirektivet handlar båda om att nätoperatörer tvingas till att bli underleverantörer av personuppgifter till såväl statliga som kommersiella intressen. Övervakningen går hand i hand med monopolisering, för det blir med tiden uppenbart att dessa känsliga sysslor bara kan överlåtas till licensierade företag, inte vill vem som helst.

Kanske är det värt att fundera ännu ett varv kring de större tendenser som är i rörelse när myndighetsfunktioner överlåts till företag och hur detta samspelar med EU-projektets sönderfallstendens. Särskilt som det nu också verkar talas om en massa nya övervakningslagar som kanske inte har konkretiserats men som troligen inte går att förverkliga helt inom ramen för statsapparaten.

Recension av Paul Masons “Postcapitalism”

I dag publiceras min recension av Paul Masons bok Postcapitalism. Om innehållet finns massor av mer att säga, varav en del lär komma upp här på bloggen, en del kanske i kväll. Jag känner för att spara många av mina invändningar tills fler har hunnit läsa boken, för den förtjänar att vara en startpunkt för diskussioner.

Visst ryms där en mängd små naiva exempel och stora vita fläckar, men blotta ambitionsnivån är sådan att vi bjuds på en ovanligt fantasieggande karta över dessa fläckar. Framför allt är Postcapitalism rysligt välskriven och njutbar att läsa. När kommer översättningen?

Några andra som hunnit skriva om boken är P O Ågren i Västerbottens-Kuriren, Jon Weman i Helsingborgs Dagblad, Karin Pettersson i Aftonbladet, Remi Nilsen i Klassekampen och Evgeny Morozov i Morgenbladet; se även Frederick H Pitts för en mer teoretiskt djuplodande diskussion.

Samtal om Wikipedia och postkapitalismen

Förra månaden disputerade Arwid Lund i biblioteks- och informationsvetenskap på avhandlingen Frihetens rike. Wikipedianer om sin praktik, sitt produktionssätt och kapitalismen. Dess omfång är enormt: 670 sidor (alltså en bit över min egen avhandling). Ur en sammanfattning:

De senaste tio åren har begrepp som webb 2.0, playbour och prosumers förökat sig inom det som samhällsvetenskapen kallar för den kognitiva kapitalismen; en kapitalism som i allt högre grad beror på ett tänkande och kunnande som inte helt går att införliva med maskiner och infrastruktur. /…/

Lund frågar sig om det i den allmänningsbaserade jämlika produktionen av Wikipedia finns en underström av kritik och frigörande öppningar mot ett postkapitalistiskt samhälle?

Här anas en beröringspunkt med Paul Masons uppmärksammade (och ganska tjocka) bok Postcapitalism som utkom samtidigt med nämnda avhandling. Fast medan Mason är ganska säker på att Wikipedia kan ses som en modell för ett framtida samhälle, är nog Lund mer benägen att problematisera svaret på frågan.

Jag tänkte ta upp detta nu på måndag (16 november) när jag är inbjuden att leda ett samtal med Arwid Lund i Aspuddens bokhandel. Kom gärna dit och ställ era egna frågor!