Rasmus Fleischer's Blog, page 29

K252: Hur kollapsretorik används för att överskugga verkliga kollapser

Subtraktion är ofta en klargörande metod. Min vän Palle Torsson byggde en gång en uppmärksammad konstutställning, Minus Porn, på den enkla principen att ta pornografiska bilder men blurra bort själva porren. På liknande sätt går det att jobba med text.

“Är det den slutliga samhällskollapsen vi nu bevittnar?” – så löd rubriken på en krönika som i dag publicerades på en välbekant rasistblogg. Vad händer om vi klipper bort rasismen, antifeminismen och fixeringen vid migration? Då kan får man en betydligt mer kompakt kollapskrönika, som kan tjäna som ett rätt intressant diskussionsunderlag:

Många av oss har länge varnat för att Sverige förr eller senare kommer att mer eller mindre kollapsa. De senaste dagarna har allt fler indikationer framkommit som förstärker bilden att Sverige just nu genomgår en samhällskollaps av aldrig tidigare skådat slag i västvärlden i modern tid.

Som vi väl vet har svenska skolor helt förfallit.

Även vården går på knäna numera.

Inte heller polisen klarar längre av sitt uppdrag.

Socialtjänster i kommuner runt om i landet brakar ihop.

Svensk media är en ren katastrof.

Det finns naturligtvis fler exempel där olika delar av det svenska samhället är under kollaps.

Vi ser alltså en tågkrasch i slow motion mitt framför våra ögon. Trots det finns det inga indikationer på att något kommer att förändras till det bättre. Tvärtom. Indikationerna visar att läget bara blir allt sämre.

Meningsmotståndare påpekar självsäkert men naivt att Sverige naturligtvis inte kan kollapsa men ger samtidigt inga rationella och rimliga lösningar på de allt mer massiva samhällsproblemen landet genomgår. Istället sanktioneras och relativiseras utvecklingen vi ser. Hybris fällde slutligen Oedipus och Rom kollapsade i slutändan.

Subtraktionen ger oss en kristeori som är mindre borgerlig, mer renodlat tragisk.

Originalkrönikan räknar upp en rad institutioner som just nu påstås kollapsa – och allting är givetvis invandrarnas fel. Men i vår subtraherade krönika finns inga syndabockar, över huvud taget inga förklaringar, utan bara problemdiagnoser. Hur ska den bedömas politiskt?

Många skulle nog spontant reagera genom att tillbakavisa vad som sägs, fördöma “alarmism” och “undergångsretorik“, slänga in någon hänvisning till att BNP trots allt växer, à la pastor Rosling. Impulsen att tona ner kriser är ännu den dominerande bland vänsterns opinionsbildare, över hela spektrat från vänsterliberaler till vänsterradikaler.

Frågan är ändå om inte den motsatta metoden är mer avslöjande. Om vi i stället bejakar “alarmismen” kan vi fråga oss vad som saknas i rasistbloggens allmänna kollapsdiagnos. Framför allt saknas ju klimatkrisen, liksom för den delen alla andra andra varianter av ekologisk kris. Det är knappast förvånande. Klimatet känner ju inga nationsgränser – alltså är det taktiskt viktigt för all världens nationalister att förneka klimatkrisens betydelse. Det underlättas av att man skruvar upp tonläget i fråga om “nationella kriser”. Men för oss andra räcker det inte att skruva ner. Vi måste bredda, bredda, bredda.

Och kanske fundera mer på hur kristeorier används för att överskugga andra kristeorier.

K251: Tågkraschliknelsen

…som att betrakta en tågkrasch i slow motion.

Liknelsen är numera väletablerad, såväl på svenska som på engelska. Jag blev nyfiken på bakgrunden, rent begreppshistoriskt, så jag gjorde några snabba sökningar. De pekar tydligt på att liknelsens genomslag är knuten till den krisprocess som sattes i rullning av finanskrisen 2008.

För några månader sedan var det någon som jämförde den växande krisen med att betrakta en annalkande tågkrasch i ultrarapid. I förra veckan började krisen komma upp i överljudshastighet.

Irlands EU-kommissionär Charlie McCreevy i tal inför Europaparlamentet, måndagen den 22 september 2008.

På svenska hittar jag inga exempel alls på att tågkraschliknelsen skulle ha använts innan 2007–2008. På engelska återfinns spridda exempel, men de blir betydligt fler efter att ekonomijournalister börjat använda den för att beskriva den ekonomiska kris som satts i rullning.

I svensk nyhetspress gör liknelsen entré våren 2010, då för att beskriva den annalkande skuldkrisen i Grekland. Under 2011 vidgas tågkraschen till att omfatta hela eurokrisen och 2012 börjar olika skribenter även att använda samma liknelse för att beskriva socialdemokratin under Håkan Juholt.

Vi kommer inte undan metaforerna när vi talar om kriser – själva begreppet “kris” är ju förresten en medicinsk metafor i grunden. Ett problem med medicinska krismetaforer är att de för tankarna i riktning mot omedelbara sammanbrott. Talet om “slow motion” är ett sätt att komma bort från detta. Men hur lyckat är det med den där rälsen som vi får på köpet?

Apropå senaste boken av Apple-kyrkans apostel

Den som lyssnade på P1 i fredags kunde höra mig prata en stund om bilden av den digitala revolutionen, kopplat till utbildningspolitik och genidyrkan. Det hela utmynnar i ett resonemang om hur Apple tjänar som projektionsyta för den utopiska tanken om hur konst och teknik ska sammansmälta i en högre enhet.

Inlägget, som också kan läsas, är i grunden en recension av Walter Isaacsons bok Innovatörerna – en bok som jag finner både ytlig och lite tjatig.

Ännu sämre blir den i svensk översättning, där Roland Poirier Martinsson (som översatt större delen av boken) gjort en rad klavertramp, i synnerhet som han saknar koll på central teknikjargong. Exempelvis har begreppet commons inte översatts till “allmänningar” trots att det i sammanhanget vore självklart; i stället bjuds vi på formuleringar som “gemensambaserat massamarbete” (Yochai Benklers “commons-based peer production”). Begreppen wetware och hardware har obegripligt nog översatts till “fuktig materia” respektive “torr materia”. Slarvigt av Albert Bonniers Förlag att inte engagera en mer lämpad översättare, alternativt en svensk fackgranskare.

Walter Isaacson är även aktuell via den nya filmen Steve Jobs som baseras på hans storsäljande biografi över densamma. Trots att han i Innovatörerna kritiserar tendenser till genidyrkan, fortsätter han att utgå från att Jobs är något av en Messias, som pekat ut vägen till att förverkliga Ada Lovelace’ gamla profetia om “poetisk vetenskap”. Underförstått är Apple en kyrkan med Isaacson själv som dess apostel. Jag undrar hur länge den bilden är gångbar om Apples aktiekurs fortsätter nedåt.

K250: Mörka utsikter för världsekonomin under 2016

George Soros har tydligen sagt att vi är tillbaka i 2008, vilket ska tolkas som att vi får ännu en global finanskollaps under 2016. The Economist instämmer i att det finns stora orosmoln i världsekonomin, dels på det politiska/militära planet, dels i form av globala tendenser till stagnation inom handel och tillverkningsindustri.

Vad som kan ifrågasättas i 2008-parallellen är om det blir just en kreditbubbla som får finanssystemet att krascha; i så fall lär det denna gång bli en krasch med epicentrum i Kina.

Fast vad tjänar det till att diskutera om risken för en krasch kommer “inifrån” finanssystemet eller “utifrån”? Troligare är i slutändan ett samspel. Skuldbubblorna som byggts upp i Kina och annorstädes fortsätter att växa och växa och växa… tills en yttre chock skapar instabilitet och skapar tillfället där bubblan spricker. Även det motsatta är möjligt, att politisk-militär oro bidrar till att hålla bubblorna intakta längre än vad som annars vore fallet. Hur som helst kan de inte växa i evighet.

The general consensus, however, is that China can handle a debt crisis; state control of the economy is much greater

/…/

Of course, this state control means that non-performing loans are not recognised as quickly as they are in the west and that, as a result, struggling companies do not go out of business. These zombies hang around and make it much more difficult for competitors (including western companies) to be profitable. So the contagion effect will not be via the financial system but via corporate profits.

Värt att hålla i minnet: en finanskrasch med centrum i Kina kommer att sprida sig i världen, men kanske inte lika snabbt som den förra finanskraschen spred sig från USA.

En krasch i Kina, med arbetslöshet som följd, kommer att leda till protester upprorsrörelser runt om i landet. Hur en sådan dynamik kommer att spelas ut är svårt att spekulera i. Men ett troligt motdrag från den kinesiska regimen blir att devalvera valutan i syfte att skapa fler jobb i exportindustrin, skriver The Economist.

Om Kina devalverar kommer andra länder i Asien se sig pressade att följa efter, för att inte förlora i konkurrenskraft. Men en våg av devalveringar i Asien kommer att slå hårt mot de asiatiska företag som har lån i dollar. Detta scenario påminner på ytan mer om 1998 än om 2008.

En asiatisk devalvering kommer dessutom att skicka en våg av deflation över hela jorden. Även detta är väl ett exempel på hur verkningarna av en krasch i Kina får en “seg” karaktär för övriga världen.

Den rika delen av världen befinner ju sig redan på randen till deflation. Även när det märks tendenser till ökad inflation, äts dessa upp genom ett deflationstryck utifrån, alltså av fallande priser på importvaror.

The Economist återger en räkneövning i att konstruera ett index över inflationsförväntingar i USA och Europa på grundval av priserna på olika långa obligationer. På fem års sikt rör det sig om en blygsam siffra på 1,3 % årlig prisökning på konsumtionsvaror i USA och under en procent i Europa. Att priset på guld har fallit rejält pekar i samma riktning, för guld är något som framför allt köps av de som vill skydda sig mot inflation.

Where inflation can be found in the world, it is not obviously a function of capacity constraints. The biggish economies in which core inflation is above the central bank’s target tend to be commodity exporters that have suffered big falls in their currencies. That, in turn, has stoked domestic inflation. Core inflation is typically well below target in countries that are importers of raw materials. And despite tighter labour markets in rich countries, wages are not rising very fast.

Ett sätt att förklara inflationen är helt enkelt att lönerna för flertalet har hållits nere under så många år att ingen längre förväntar sig några verkliga löneökningar. Vilken i sin tur hänger samman med att fackföreningarna knappt har någon förmåga att sätta kraft bakom sina krav. En annan förklaring tar sikte på bristande investeringar, att folk med pengar “sparar för mycket”, vilket kan hänga samman med ökande ojämlikhet – om allt mer pengar koncentreras hos ett fåtal rika, är det inte förvånande att pengarna sparas i stället för att cirkulera.

The Economist fortsätter med att hänvisa till ett inlägg på den lätt dubiösa bloggen Zerohedge, där den framgångsrike investeraren Martin Taylor förklarar varför han lägger ner sin hedgefond. Där finns flera intressanta punkter.

Martin Taylor menar att det blivit allt svårare att upprätthålla en framgångsrik investeringsstrategi eftersom den tillgängliga informationen om ekonomiska förhållanden är allt sämre – alltså en typ av bokföringskris. Framväxten av indexfonder och algoritmhandlande på börserna bidrar till att göra marknaderna allt mindre transparenta. Enskilda företag släpper också ut allt mindre information. Men värst av allt är kanske den makroekonomiska statistiken från Kina och Indien, som knappast går att lita på men som ändå har allt större betydelse för nästintill alla beslut som ska fattas av investerare.

(Det här blev ett sånt där inlägg som egentligen bara återger saker som skrivits i The Economist. Fler är att vänta. Jag har haft en del att läsa ikapp och det är en ganska intressant helhetsbild som framträder.)

K249: Om putiniseringen av Polen och den allmänna rörelsen mot “illiberal demokrati”

Journalisten Eszter Zalan har skrivit en träffsäker manual: “How to build an illiberal democracy in the EU. Det handlar alltså om hur Polen nu går i Ungerns fotspår; i förlängningen om hur Ungern precis som Turkiet går i Rysslands fotspår i riktning mot “illiberal demokrati” på nationalpopulistisk grund.

När allt fler länder går i samma riktning, blir jag allt mindre säker på att “putinisering” är det bästa ordet, särskilt som ingenting säger att dessa länder blir geopolitiskt allierade med Ryssland. I vilket fall rör det sig om en tendens som allt tydligare karakteriserar vår samtid, i synnerhet kanske Europas periferier och närområden.

Hur hänger denna tendens samman med den ekonomiska världskrisens fortlöpande rörelse? Det är inte så enkelt som att en ekonomisk nedgång i ett land leder till att landet går i en auktoritär politisk riktning. Men över tid går det att se kopplingarna mellan de båda krisprocesserna, den nationella demokratins och den globala ekonomins. Låt mig citera ur en tidigare artikel:

Putiniseringen av Ryssland inleddes 2007, när ekonomin var på topp tack vare höga oljepriser. Likaledes inleddes Turkiets putinisering år 2011 på höjden av en febrig högkonjunktur, underblåst av stimulanstriljonerna från USA och Kina. Vändpunkten inträffade i maj 2013 när ett ränteutspel från Ben Bernanke fick kapitalflödena att byta riktning och Turkiet att svaja.

På liknande vis är dagens Polen “ett av mycket få länder som har gått helskinnat genom den ekonomiska krisen och dessutom haft en exceptionell tillväxt i tjugo år”. Så skriver Eugeniusz Smolar i en mycket intressant artikel om Polens väg.

Artikeln nämner också uppgifter som antyder att det inte räcker att bara se till landets samlade BNP-utveckling. Trots den starka tillväxten har arbetslösheten i Polen legat kvar på över 10 procent, ännu högre bland ungdomar, trots att 1,5 miljoner har utvandrat för att söka jobb i länder som Tyskland och Irland. Lönerna har heller inte ökat i takt med arbetskraftens produktivitet.

Arbetsgivarna har i stor skala återgått till korttidsanställningar och vägrar att erbjuda heltidssysselsättning. Den allt större osäkerheten har fördjupat en växande demografisk kris – polska kvinnor föder färre barn jämfört med Storbritannien eller Sverige.

Ännu en motsägelse: i många sociologiska studier uppger en majoritet polacker att deras egen och familjens personliga situation är god, men att det går utför med landet.

Eugeniusz Smolar pekar på hur katolska kyrkan i Polen har givit sitt stöd till högerpartiet Lag och rättvisa (PiS), som nu alltså styr landet med egen majoritet. Åtminstone ytligt går det att se paralleller till den ortodoxa kyrkans roll i Ryssland, liksom till Erdoğans islamism.

Polen är nu ett djupt splittrat land. Det vi har bevittnat är inte bara politik. Det är också ett brinnande kulturellt krig mellan två stammar som inte har något gemensamt: traditionalisterna och modernisterna, precis som i Turkiet, Ungern och Ryssland. Därför är en kompromiss svår att föreställa sig. Jaroslaw Kaczynski och hans anhängare kommer att göra allt de kan för att säkra sin makt i framtiden.

Eugeniusz Smolar nämner också hur strategerna i PiS “lyfter fram den orealistiska idén om en ny allians av mindre stater från Östersjön till Svarta havet.” Han har säkert rätt i att en sådan allians är omöjlig så länge ländernas inställning till Putins Ryssland skiljer sig. Men det öppnar ändå tanken för vilka länder i Östeuropa som kan tänkas stå näst på tur för att genomgå samma process. En tanke som möjligtvis kan stå i vägen för att se parallella utvecklingar i Västeuropa.

Den svenska kärleksteorin (2): om falska alternativ till individualismen

I förra inlägget lovade jag återkomma till den riktigt pinsamma inslagen i Erik Gandinis dokumentärfilm The Swedish Theory of Love. Det handlar om de två inslag som presenteras som alternativ till den svenska individualismen och dess ensamhet.

Det ena “alternativet” har förvisso vissa komiska kvaliteter. Där får vi möta representanter för någon form av nyandlig sekt, som sitter och klämmer på varandra i en skogsdunge. De ser verkligen ut att ha tagit en rejäl dos MDMA, men om så verkligen är fallet ska jag låta vara osagt – jag betvivlar inte att liknande effekter kan uppnås via andra tekniker.

Vi ser bilder på hur dessa män och kvinnor rullar runt i gräset och fnissande smeker på varandras hud, men får också höra lite “visdomsord” från männen; medan kvinnorna mest nickar, suckar och fnissar.

Delvis är det rena Kenta & Stoffe-retoriken om att välja bort “Svenssonlivet” till förmån för någonting mer äkta. Detta mixas med en politisk kritik av hur välfärdsstaten lägger sig i människors liv och helst bara borde lämna alla i fred. Det är i grunden ett utpräglat högerbudskap; den etikett som ligger närmast är helt klart paleolibertarianismen. Men det blir knappast uppenbart för alla, eftersom denna nyandliga flumlibertarianism formuleras i namn av en högre gemenskap, som vänder sig mot ett samhälle som utpekas som ytligt och individualistiskt.

Allt jag kan tänka på är detta: hur genuin är sektmedlemmarnas gemenskap den dagen som någon av kvinnorna utsätts för övergrepp av någon av männen. Vågar hon tala högt om saken, kan hon räkna med att backas upp av de övriga? Inte ens chans.

Efter att ha googlat ett par av namnen noterar jag att männen i gruppen verkar ha kopplingar till Ängsbacka kursgård och att de tar rejält betalt för olika kurser i bl.a. “sexsibility”.

Människorna i skogsdungen presenteras alltså i filmen som ett alternativ till den svenska individualismen. Inget kunde vara mer fel. Att dessa människor kunnat välja att tillbringa tid i en nyandlig sekt är tvärtom ett resultat av den statsindividualism som befriar människor från beroendet av familjen.

Även om Erik Gandini låter sektmedlemmarna framstå som helknasiga, släpper han inte in något av denna ambivalens i sin skildring av fenomenet.

Det andra psedoalternativet hittar Erik Gandini på Etopiens landsbygd, dit han åker för att träffa den danske läkaren “doktor Erichsen”, som har valt bort det alltför perfekta Skandinavien till förmån för ett liv som han finner mycket mer äkta. Han talar sig varm för hur bra de fattiga människorna har det i Afrika, där man inte drabbats av den förödande individualismen utan tar hand om varandra i traditionella familjestrukturer.

Afrika skildras i värsta tänkbara stereotyperna. Här finns inget urbant liv, utan folk bor i hyddor och jagar med spjut. Inga svarta människor får själva komma till tals, utan den vite doktorn förblir deras språkrör. Att doktorn inte ens presenteras med förnamn stärker bara den koloniala känslan. Det känns faktiskt smått obegripligt att Erik Gandini kan komma undan att göra detta år 2016, med stöd från såväl SVT som Filminstitutet.

Den svenska kärleksteorin (1): om historieskrivningen i en gravt misslyckad dokumentärfilm

Hösten 1972 antog Socialdemokratiska kvinnoförbundet en familjepolitisk programskrift som lade stor vikt vid idealet om självständighet och dess grund i ekonomiskt oberoende. Det handlar om att unga ska kunna välja utbildning och bostadsort utan att luta sig på föräldrarna och om att äldre ska ha rätt till offentlig omsorg, inte behöva förlita sig på sina barn. Framför allt handlar det om att kvinnor som lever tillsammans med män inte ska vara helt utlämnade till mannens vilja. Regelverket borde enligt S-kvinnorna utformas så att gifta makar “kan behålla ett stort mått av självständighet under äktenskapet”.

Alla vuxna människor skall vara ekonomiskt oberoende av anhöriga.

Om det inte är det ekonomiska beroendet som får ett äktenskap att fortbestå eller en familj att hålla samman, blir samlevnaden mer av ett genuint och ömsesidigt val. Denna vision om “frivilliga relationer” bildar kärnan i vad Henrik Berggren och Lars Trägårdh har kallat “den svenska teorin om kärlek”.

Att detta skulle vara unikt svenskt, eller fullständigt implementerat i Sverige, är givetvis retoriska överdrifter. Historiskt må de vara fallet att Sverige med sin välfärdsstat gick allra längst på “statsindividualismens” väg, som i vissa avseenden faller tillbaka på en längre svensk historia där statskyrkan spelar en viktig roll, något som framhävs av Berggren/Trägårdh. Men detta är likväl historia.

De senaste 30 årens utveckling har inte inneburit realiseringen av 1970-talets självständighetsvisioner. I många avseenden har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning. Äldre blir åter beroende av sina barn, kanske inte för den dagliga omsorgen men för att lotsa dem genom valfrihetens snårskog, fram till de rättigheter som de formellt ännu har. För att inte tala om hur bostadsmarknaden, som gynnat en äldre generation, sätter den yngre generationen i nya beroendeförhållanden till föräldrarna. Och det vore ett stort skämt att påstå att vår tids svenska parförhållanden skulle ut- eller avveckla sig oberoende av den extrema bostadsbristen.

Mot bakgrund av detta blir det rätt konstigt att som Erik utpeka 1972 som starten på ett stort samhällsexperiment som nu har gjort svenskarna till världens mest ensamma folk. Detta är nämligen den tes som han kastar fram i dokumentärfilmen The Swedish Theory of Love som hade premiär igår.

Gandini är alltså djupt influerad av Berggren/Trägårdh-kakan, men har valt bort den längre historiska kontexten till förmån för att suggerera S-kvinnornas kongress år 1972 som den stora vändpunkten i svensk historia. Det blir lite av en konspirationsteori. Gott så. Konspirationsteorier kan funka utmärkt som utgångspunkt för dokumentärfilmer, som Adam Curtis flera gånger har demonstrerat. Men hos Curtis sker detta genom en historieskrivning som sätter skruv på sig själv genom att frilägga dolda samband mellan skenbart skilda strömningar. Så icke hos Erik Gandini, vars nya film är monumentalt endimensionell.

Även denna endimensionalitet hade kanske varit okej om den hade genomförts med bättre valda exempel och om han kunnat hålla sig till ämnet. Men det gör han tyvärr inte. För filmen handlar väldigt lite om just kärlek. I stället handlar den om ensamhet och antyder att den “svenska ensamheten” skulle vara ett resultat av just den politiska strävan efter att möjliggöra “frivilliga relationer”. Antyds därmed att kärlek och ensamhet skulle utgöra varandras motsatser, eller att ett samhälle byggt på ofrivilliga (familje)relationer åter skulle bli mindre ensamt? Detta förblir oklart och åskådaren stimuleras knappast att själva tänka vidare i dessa banor.

Erik Gandini misslyckas alltså med att följa upp sitt eget tema. Därtill är det ganska förbluffande hur han lyckas undvika genusaspekten i att det framför allt är manlig ensamhet som han skildrar – och att visionen från 1972 handlade om att befria kvinnor från beroendet av män. Värst av allt är dock de två motexempel som han anför. Till dessa vill jag återkomma.

Sista ordet i filmen får den åldrade sociologen Zygmunt Bauman, som sannerligen inte gör sitt livs insats. Det är riktigt skämskuddevarning på den intervjun. Efter att ha uppställt en polariserad motsättning mellan “internet” och “verkligheten” trasslar sig den leende Bauman allt djupare in i ren rappakalja. På internet knyts inga mellanmänskliga band och allt präglas av fragmentering, medan verkligheten påstås vara precis tvärtom. Så fort man inte är på internet så befinner man sig i en förlovad värld av genuina möten, för i verkligheten existerar ingen segregation. Tack för den, Zygmunt Bauman.

Jag har ännu inte kommit till de värsta bitarna i The Swedish Theory of Love, som jag såg på en förhandsvisning på Bio Rio i förrgår, men hoppas det framgår att detta är en riktigt misslyckad dokumentärfilm. (Jag tänker för övrigt att tesen hade kunnat drivas bättre i en spelfilm.)

Min uppfattning verkar överlag delas av flera filmkritiker, typ Malin Krutmeijer i Sydsvenskan, Ida Therén i ETC och Gunnar Bolin i radions Kulturnytt. De är alla läsvärda.

Från postdigitalt till postanalogt?

Enligt min kollega Pelle Snickars är det dags att “överge det post-digitala som begrepp”, när vi talar om alla exempel på nyväckt intresse för “analoga” medieformat: vinylskiva, pappersbok, sjuttiomillimetersfilm.

jag undrar om detta koncept inte snarare borde föras över mot resonemang kring ett slags övergripande post-analogitet som tar spjärn mot “det digitala”.

Jag håller med om att begreppet “postdigital” ofta har fått en alltför smetig tillämpning, särskilt i talet om en “postdigital estetik” som sedan 2012 blivit populärt i vissa konstkretsar.

Men i stället för att förkasta begreppet helt, tror jag på en mer rigorös definition. Det handlar då inte om någon särskild estetik, utan om produktionsteknik. Pappersboken är bokstavligen ett postdigitalt objekt, när den först har existerat som digital förlaga, exempelvis ett pdf-dokument, för att sedan ha materialiserats på ett tryckeri. Samma sak gäller de allra flesta vinylskivor och kassettband.

Postdigitaliteten hos sådana objekt är något att förhålla sig till såväl estetiskt som ekonomiskt, men innebär inte nödvändigtvis att de är uttryck för en enda “postdigital estetik”.

Vad är då det postanaloga? Finns det verkligen ett behov av ett sådant begrepp? Jag avstår från att besvara de frågorna, men min nyårskänsla säger mig att det finns goda chanser att vi får se en ökad förekomst av begreppet “post-analog” under 2016. Åtminstone i konstvärlden. Redan förra året ställde ett New York-galleri ut måleri under rubriken “Post-analog painting“.

Men om begreppet ska få någon praktisk betydelse tror jag det är bättre att, som Snickars föreslår, börja från det motsatta hållet:

Olika slags pågående omförhandlingar kring boken (och dess materialitet) som medium bör snarare betecknas som post-analogt – och här är det givetvis också intressant att fundera på vilka medieformer som inte tar sig den här typen av uttryck, televisionen framför allt. Post-analog tv finns ju inte på kartan (även om det linjära tittandet fortfarande är omfattande).

Vad är poängen med “politisk teori”?

Samtida politisk teori är titeln på en ny antologi, utgiven på Tankekraft förlag, med Stefan Jonsson som redaktör. Där presenteras sexton internationellt berömda teoretiker i kapitel skrivna av svenska forskare.

Redaktören är tydlig i sitt urval såtillvida att det handlar om en viss tradition av kritisk teori som vill ifrågasätta själva de politiska grundbegreppen; sådant som medborgarskap, demokrati och mänskliga rättigheter. Men adjektivet “politisk” fungerar också som en outtalad avgränsning mot andra former av kritisk teori, som i stället räknas som kulturkritik eller ekonomikritik.

Här anas också en akademisk bo mellan “politisk” och “social” teori. Även detta förtjänar att ifrågasättas, liksom själva föreställningen om att “teori” är något som skapas av professionella individer inom akademin.

Vissa “politiska teoretiker” har gjort karriär på att lansera egna definitioner av “det politiska” som påstås ha närmast evig, metafysisk giltighet. Jag tror att sådan egentlighetsjargong i slutändan minskar teoriernas samhällskritiska relevans.

Allt detta och lite till tog jag upp i min recension av antologin som publicerades på DN:s kultursida. (Jag blev inkallad som gästrecensent eftersom Jonsson är ordinarie medarbetare där.)

Tyvärr fanns inte utrymme för mig att ta upp alla enskilda bidrag till boken. Jag hade gärna nämnt de kapitel där t.ex. Fredrika Spindler skriver om Gilles Deleuze eller där Mathias Wåg skriver om Antonio Negri. Just dessa kapitel överskrider delvis den allmänna inramning som sätts av begreppet “politisk teori”.

Min recension knyter förresten an till en tidigare “kritik av den politiska ontologin”.

K248: “Systemkollapsen” (igen)

Ordet “systemkollaps” kom onekligen att prägla Sveriges politiska klimat under sista kvartalet 2015. Vi skrev lite om det vid dess genomslag i oktober. Ännu mer systematiskt spåras utveckligen av vänsterpartisten Erik Berg i Flamman-krönika, “Systemkollapsen som aldrig fanns“. Aldrig? Jämför med Cecilia Höglunds Arbetaren-krönika som i stället driver tesen att “systemkollapsen startade långt innan september i år”.

Här anas en taktisk skiljelinje inom vänstern i fråga om hur man ska ställa sig till tanken på ett sammanbrott. Å ena sidan har vi krisförnekarna, exempelvis Erik Berg som menar att talet om “systemkollaps” enbart är en målmedveten kampanj från höger. Alla som ens har nämnt ordet är enligt honom medskyldiga till den “alarmism” som låtit högern flytta fram sina positioner.

Å andra sidan har vi en taktik som tar sikte på att fördjupa krismedvetandet. Att ta känslorna på allvar men utmana idén om att detta skulle ha skett plötsligt. Huruvida det funkar är delvis en fråga om hur långt i tiden man kan sträcka ut tanken på en “kollaps”. Går det att tänka sig en gradvis kollaps under flera decennier?

Hittills är det den förstnämnda linjen som dominerar i svensk vänsterdebatt. Som någon skriver:

Krismedvetande har närmast definitionsmässigt blivit något för högern medan vänstern i allt större utsträckning menar att vi ska sitta lugnt i båten medan de high-fivar första bästa liberal som kommer med positiv statistik över ”tillväxten” eller ”ekonomin” – begrepp som i sig borde granskas kritiskt.

Men samma sak gäller även för begreppen “system” och “kollaps”. Erik Berg har helt rätt i detta:

Det framgår aldrig vilket system det är som kommer kollapsa; är det sjukvården, omsorgen, socialtjänsten, skolan, transfereringssystemen, banksektorn, polisen, bostadssektorn, energisystemen?