Om satsningen på digitalradio, 1995–2015; vilka som stod bakom, varför den föll

Någon gång kring 2050, tänker jag mig, kommer Sveriges mediehistoriker att samlas till ett symposium för att diskutera den misslyckade satsningen på marksänd digitalradio. Hur kunde detta kostsamma experiment få fortlöpa i tjugo års tid, 1995–2015, som om internet aldrig hände? Varför fortsatte politikerna att krampaktigt hålla fast vid idén om att släcka FM-bandet och göra landets alla existerande radiomottagare värdelösa? Vad hände år 2015 som fick regeringen att ta sitt förnuft tillfånga och stoppa digitalradion?

Kulturhistoriker kommer att tala om hur människorna i det tidiga 2000-talet förblindades av tanken på digitalisering som ett självändamål. Logiken tycktes glasklar. Först, under 1990-talet, ersattes den analoga mobiltelefonin (NMT) av en digital standard (GSM). Därefter var det televisionens tur att digitaliseras: år 2005 inleddes släckningen av det analoga tv-nätet. Självklart stod rundradion näst på tur! Att fortsätta med analog FM-radio skulle vara att förpassa radiomediet till gammelmediernas soptipp, enligt tidens enkelspåriga synsätt.

Andra historiker kommer att spåra karusellen tillbaka till det politiska beslutet om att bolagisera Televerket. År 1992 avknoppades radiomasterna till ett statsägt bolag, Teracom AB, som därmed fick en egen agenda: att till varje pris expandera sin egen verksamhet. Teracoms radiochef, med ansvar för “att radioportföljen utvecklas och är lönsam”, blev drivande i en lobbykampanj för att förmå företagets ägare – staten – att satsa miljarder på digital rundradio.

Föga förvånande stöddes kampanjen av reklamradiobranschen, som domineras av mediekoncernerna MTG och SBS. Dessa vittrade en växande marknad för nya frekvenser att lägga beslag på. Snöpligt nog tog de ut segern i förskott till den grad att de hamnade i öppen huggsexa om fördelningen av framtida sändningstillstånd. När regeringen till slut drog i bromsen, angavs oenigheten i radiobranschen som en av orsakerna. Därtill kom att Riksrevisionen ifrågasatt om digitalradio verkligen är samhällsekonomiskt lönsamt.

Normalt hade en regering lätt kunnat ignorera sådana invändningar. Men under det senaste året tillkom en ny faktor som förändrade radiofrågan: en konkret militär hotbild. Försvarsmakten påpekade att vår krisberedskap, som redan är usel, försämras ytterligare om FM-bandet släcks och alla mottagare skrotas. Totalförsvarets behov av att nå ut med krisinformation kom i slutändan att väga tyngre än mediekoncernernas behov av att nå ut med reklam. Det som beskrivits som en rent teknisk “branschfråga” förvandlades till en fråga om nationell säkerhet. Aningen tillspetsat kan sägas att Vladimir Putin räddade den svenska FM-radion.

Men de framtida mediehistorikerna bör heller inte glömma Sten-Ove Hermansson, en hittills okänd miljöpartist från Vänersborg. Det var han som skrev den motion som fick årets MP-kongress att gå emot partistyrelsens rekommendation och ta klar ställning för att behålla FM-radion.

Visst stämmer det att FM-bandet är fullt. Det finns inte plats för fler kanaler. Men är det fler kanaler som behövs? Reklamradions sändningar består ju till största del av ett rent musikflöde. Som radiomannen Göran Sommardal har frågat sig: blir vi lyckligare av att kunna välja mellan Lugna favoriter och Ännu lugnare favoriter? Är verkligen musik att betrakta som en bristvara i vår tid?

Spellistor för varje känslonyans erbjuds ju redan av Spotify. Nu vill MTG och SBS vill ta upp konkurrensen, men att skicka notan till svenska staten är magstarkt.

Allra märkligast är att Sveriges Radio – som borde sätta kvalitet framför kvantitet – har ingått en ohelig allians med reklamradiolobbyn. Radiochefen Cilla Benkö må ha rätt i att Sveriges Radio förtänar ett något större kanalutrymme, för att undvika krockar mellan konstmusik och minoritetsspråk. Men detta kan enkelt lösas även på det existerande FM-bandet. År 2018 kommer ändå alla sändningstillstånd att återkallas för att delas ut på nytt.

Det är en politisk fråga huruvida reklamradioföretagen bör erbjudas större eller mindre frekvensutrymme än i dag. Om inte dessa kan erbjuda något bättre än spellistor med reklam, är det bara att minska frekvensutrymmet för reklamradio och i stället ge det till Sveriges Radio. Så var den frågan löst.

* * *

Artikeln är ett utkast som jag skrev i våras men som av olika skäl kom att bli liggande.