K262: Pseudonatur och “strukturella krafter”

Dagens kristeoretiska reflexion tar avstamp i en kolumn på DN:s ledarsida, “Den positiva känslans politik“, närmare bestämt i en kort passage i denna kolumn.

Ur ett liberalkonservativt mittenperspektiv polemiserar kolumnisten David Brooks mot vänster- och högerpopulism i USA:s presidentvalkampanj:

Många tycker sig vara offer för en naturkatastrof som långsamt närmar sig. Sanders och Trump försöker lägga skulden för den på Wall Street eller invandrarna. Men i verkligheten är det en naturkatastrof orsakad av strukturella krafter, globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism.

Krisen som naturkatastrof – en klassisk metafor. Att samhället blir till en “andra natur” och framstår som någonting orubbligt, fast det egentligen bara är resultatet av stelnad praxis. Det var detta som Karl Marx försökte analysera i Kapitalet där han “hävdar att människor inte igenkänner varuproduktionens samhälleliga struktur som produkten av sina egna handlingar, utan tillskriver tingen magiska egenskaper, gör varorna till fetischer. Som sådana uppfattas deras egenskaper av att vara varor som en naturlig egenskap, en andra natur eller pseudonatur.” (Anders Ramsay)

Det behöver knappast påpekas att ledarkolumnisten tar denna pseudonatur för given – det hör trots allt till varje ledarkolumnists jobb.

Många amerikaner “tycker sig vara offer för en naturkatastrof”, skriver David Brooks och ger dem rätt – “i verkligheten är det en naturkatastrof” (min kursivering).

Enda sättet att bemöta en kristeori är med en annan kristeori – eller flera.

Just denna spänning mellan det singulära och det plurala frammanar David Brooks. (Kanske anas här även en parallell till förhållandet mellan populism och teknokrati.)

David Brooks attackerar de populister som ser en kris med en förklaring. I stället levererar han en hel lista av “faktorer” som samverkat till att skapa ett krisläge: “strukturella krafter, globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism”.

Det är väldigt underligt att inleda en sådan lista med “strukturella krafter”, som om inte de övriga faktorerna hängde samman i någon struktur. Underligheten beror på att Margareta Eklöf har felöversatt passagen. Ett litet skiljetecken kan göra stor skillnad. Här är originalpassagen:

Many Americans feel like they are the victims of a slow-moving natural disaster. Sanders and Trump try to put the blame for this disaster on discrete groups of people — Wall Street or immigrants. But in reality it’s a natural disaster caused by structural forces — globalization, technological change, the dissolution of the family, racism.

Okej, så David Brooks menar att “globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism” är exempel på “strukturella krafter”. Fast det klargör inte särskilt mycket. Formuleringen ger intrycket av en obestämd mångfald av strukturer som studsar runt och lite slumpvis krockar med varandra på ett sätt som ibland råkar förvärra eller lindra olika samhällsproblem.

(För övrigt är det lite lustigt att se en konservativ kolumnist beteckna rasismen som en “strukturell kraft”. Särskilt när hans kolumn publiceras på DN:s ledarsida som otaliga gånger har gått till storms mot teorier om “strukturell rasism”.)

Att skylla kristillstånd med en mångfald av “strukturella krafter” är slappt, så länge man inte gör minsta försök att reda ut i vilken mån de olika krafterna hör till samma struktur. Ingen kan rimligtvis mena att globalisering och digitalisering skulle sakna samband, eller att “familjens upplösning” är djupt kopplat till hur varuproduktionens behovet av arbetskraft under 1900-talet först ökade drastiskt, för att sedan åter minska. Massarbetslösheten som följde innebär att en allt större del av den urbaniserade mänskligheten framstår som överflödig. För den som betraktar varuproduktion som ett naturtillstånd är det då fullt logiskt att leta efter “naturliga” förklaringar till att vissa människogrupper måste hamna utanför. Och då kommer rasismen som ett brev på posten.

Här blir det även tydligt hur den metaforiska “andra naturen” tjänar till att bortbesvärja tanken på den första naturen. Inte ett ord om klimatet.