Rasmus Fleischer's Blog, page 23

“Indirekt expropriering” och äganderättens virtualisering

Li Eriksdotter Andersson skriver pedagogiskt om begreppet “indirekt expropriering” som spelar en central roll i de s.k. frihandelsavtalen CETA och TTIP. Själva begreppet “frihandel” är rätt lurigt eftersom det betydde någonting ganska annorlunda på 1800-talet jämfört med idag. Då handlade det om negativ frihet, alltså handelns frihet från tullar, men efter hand skedde en glidning i riktning mot positiv frihet för företagen att få tillträde till marknader.

Den senare formen av frihandel, som är aktuell idag, brukar t.ex. även betyda att staterna förbunder sig att upprätthålla en viss nivå av patentskydd och att slå ner på t.ex. fildelningstjänster. Eller att förnya kontrakt om att sälja vapen till Saudiarabien. Här finner vi också den rättsliga princip om “investeringsskydd” som nuförtiden brukar skrivas in i de s.k. frihandelsavtalen.

Konceptet började skrivas in i amerikanska frihandelsavtal under 1980-talet, och har sedan dess blivit en helt naturlig del av handelsjuridiken. Men vad innebär det rent konkret?

Begreppet expropriering – att någon (till exempel staten) beslagtar privat egendom utan ägarens medgivande – är nog många bekanta med. Indirekt expropriering däremot, är betydligt mer komplext. Det har i juridiska sammanhang definierats som: ”när staten påverkar användningen, nöjet eller fördelarna av en egendom, även när egendomen inte beslagtas och den juridiska statusen hos egendomen inte påverkas”.

Krångligt, men i praktiken tillämpbart i fall där staten genomför en lagändring, och denna lagändring sedan påverkar den vinst någon har räknat med att kunna håva in. Så när Tyskland bestämde sig för att påbörja avveckla sin kärnkraft, kunde Vattenfall åberopa ett liknande avtal och säga: det här är en indirekt expropriering av de pengar vi skulle tjäna på våra kärnkraftverk, och häpp! – stämma Tyskland på cirka 43 miljarder kronor.

Mitt intryck blir att dessa investeringsskydd kan förstås inom ramen för en mer övergripande finansialisering, där kapitalet i allt högre grad blir vad Marx kallade “fiktivt kapital“, alltså spekulativa anspråk på framtida värde.

Li Eriksdotter Andersson visar hur detta innebär en förändrad innebörd i själva begreppet äganderätt.

Plötsligt omfattar den [äganderätten] inte längre bara det man faktiskt äger, utan också de pengar man räknat med att tjäna. En vinst som ännu inte existerar.

Om man är en riskkapitalist eller ett företag, vill säga. För för oss andra, vi som inte täcks av investeringsskyddet, finns knappast sådana garantier. Hade du räknat med att arbeta på Alfa Laval i ytterligare några år, men tillhör en av de 100 anställda som nu tvingas sluta på grund av företagets vinstras? Skulle du vilja kräva ersättning för de planerade årslöner som uteblir? Well, lycka till med det.

Giftets värde

I fredags disputerade min vän och kollega Daniel Berg på avhandlingen Giftets värde : Apotekares förståelse av opium i Sverige 1870-1925. Där undersöks en tid då opiumpreparat såldes fritt över disk men där det ändå inte var tal om att narkotika skulle vara ett samhällsproblem. Ur en samtida synvinkel framstår detta givetvis som en paradox och avhandlingen tar avstamp i just en “undran undan” det moderna kriget mot narkotikan.

Opium sågs både som en säker husmedicin, vars tillgänglighet var avgörande för folkhälsan, och som en rusgivande drog – samtidigt. Men de problem med opium som diskuterades handlade om faran med akut förgiftning snarare än om rus och beroende. Genom sin särskilda kunskap upprättade apotekarna ett eget rum för sitt vetande, fritt från läkarnas allt mer genomträngande “kliniska blick”.

Empiriskt handlar det i hög grad om hur apotekarna strävade efter att positionera sin profession och sitt monopol gentemot både läkare och kvacksalvare, slitna mellan ett folkligt vetande och en framväxande läkemedelsindustri.

Jag skulle nog påstå att kapitlen om teori och forskningsläge för ovanlighets skull är mer lättlästa än de empiriska kapitlen, vilket beror på den rigorösa metod för diskursanalys som anläggs i de senare. Men om något kännetecknar Daniels prosa så är det att där hela vägen finns mer än ett lager. Allra tydligast manifesteras detta i den stora mängden utvikningar i fotnoterna, som i not 196 som kommenterar Saussures semiotik:

I en psykos eller under vissa drogrus kan man uppleva hur dessa tecken gradvis förlorar sina diskursivt bestämda relationer, S skiljt från s. Verklighetens väv trasas sönder. Man tappar talförmågan, för man kan inte längre fästa orden till någon särskild mening. Spännande nog kan denna process uppstå på två olika sätt med hjälp av två helt olika droger. Under ett mycket kraftigt LSD-rus är det, just innan man försvinner som subjekt själv, som om det man ser har tusen betydelser. Det är svårt att tala för att varje ord bär med sig för mycket mening – eller så kan en kort mening eller ett enda ord synas innehålla all mening i hela världen: sanningseffekten kan vara enorm. LSD är en associativ drog, som psilosin. Signifikanten knyts till väldiga mängder signifikat: S = ssssssssss. Vid ett kraftigt doserande av ketamin försvinner så småningom också subjektet, men upplösningen är helt annorlunda. På vägen till subjektsupplösning har man upplevt hur de Signifikanter man ser, hör och känner inte har en enda riktigt bestämd betydelse. Drogen är dissociativ: S ≈ s.

Utöver fotnoternas rikedom rymmer brödtexten flera subtila vändningar. Georges Batailles “allmänna ekonomi” introduceras inte förrän i avhandlingens absoluta slutkläm och kastar sitt ljus tillbaka över allt som skrivits. Lite som med Walter Benjamins formulering av “Historiens ängel” som för teorikapitlet till följande avslutningsord:

De problem vi nu lever med kan alla komma att trampas under hans fötter, till nya ruiner, till glömska. Ett nytt förgånget är möjligt att minnas och historien är den enda nyckel som kan släppa framtiden fri ur samtidens fängelsehålor.

Giftets värde är en utsökt vacker formgiven bok som kan köpas alternativt laddas ner.

Reklamkonflikter, VI: Allt handlar om att blunda

Förra hösten körde jag en kort bloggserie om “reklamkonflikter”:

Kampen mot tråket
Striden om annonsblockeringen
Vilken roll spelar reklamen på 2020 års internet?
Tar reklamen över allt mer av medievärlden, eller var reklamfinansiering en historisk parentes?
Juridiska åtgärder mot spridande av kunskap om hur man blockerar reklam i sin webbläsare

Nu tänkte jag försöka följa upp vad som hänt med striden kring den mjukvara som kan blockera reklam på webben. Det gör jag som vanligt genom att söka i några arkiv som inte är Google, öppna hundra flikar, gå igenom dem och anteckna grejer i en bloggpost.

Det hela visade sig inte vara så spännande, som “strid” betraktat. Däremot bjuder området på en del tragikomik.

Året började med nyheten att nyhetssajten Forbes likt vissa andra tagit strid mot annonsblockeringen, genom att blockera de besökare som blockerar annonser. Besökaren uppmanas att slå av Adblock och får som tack… malware! Det visade sig alltså att annonsutrymmet på Forbes bidrog till att sprida skadlig kod. Ett gott skäl att blockera annonserna och inte slå av blockeringen bara för att någon säger att man borde göra det.

As digital commentator Maciej Cegłowski put it: “There’s an ad bubble. It’s gonna blow.” With margins shrinking and most net revenues going to Google, Yahoo or Facebook, website hosts and online publications are driven to either barge into their visitors’ attention space with adverts, or else sell information about their customers. Consumers are fighting back with ad-blockers, creating a tit-for-tat struggle, with content publishers denying access if they detect that an ad-blocker in use.

Annars har förvånansvärt många mediehus kört vidare på den “snälla” linjen där man vädjar till människors moral för att få dem att vitlista den aktuella sajten i sin annonsblockerare. Genom att acceptera annonser på en viss sajt, skulle man alltså stödja sajten. Och i detta finns en viss logik, precis som det finns en viss logik i all komik. Det är verkligen en komisk tanke att man skulle stödja något genom att titta på reklam, utan att ens behöva klicka på den.

Årets komikpriset tas nog av Goodblock som utmålar sig som ett etiskt alternativ bland annonsblockerarna. Goodblock uppges göra samma sak som Adblock o.dyl., fast med skillnaden att man en gång per dag får möjlighet att se en annons, en “high quality ad”. Genom den blotta handlingen att se denna annons uppges man “skänka pengar till välgörenhet”.

Jag vill inte ens veta vad som händer om man just då väljer att blunda…

Nu börjar det kännas som att reklamen är “ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller“. Så mycket mer passande att Ethan Zuckerman har beskrivit reklamfinansieringen som internets “syndafall”:

The fallen state of our Internet is a direct, if unintentional, consequence of choosing advertising as the default model to support online content and services.

Jag kan bara instämma. Men det är en genuint tragisk analys, som inte kan peka ut en enkel utväg. Ingen annonsblockering kommer att göra syndafallet ogjort. Vad vi i praktiken ser är tvärtom hur annonsblockeringen i sig tas över av en reklamekonomisk logik. Jag har svårt att se annonsblockering som en strategi för att uppnå något. Däremot är det nog en taktisk självklarhet för den som vill undvika skadlig kod, men mest av allt är det en sak som är genuint orimlig att fördöma.

Jag kommer aldrig att förstå dem som menar att det någonsin kan vara en plikt att låta sig exponeras för reklam, om man har möjlighet att blunda för den. För detta är faktiskt verbet som bäst av allt beskriver saken: att blunda.

Må vara att man sällan löser något problem genom att blunda. Men tanken på att lösa problem genom att förhindra andra från att blunda är så mycket mer absurd.

(Här sätter vi punkt för idag. Jag har hundra flikar kvar att gå igenom, men det får vänta till nästa inlägg i denna irreguljära men nu återupptagna bloggserie.)

K284: Överflöd av kapital jämte en överflödig befolkning

Som en knorr till förra inlägget (som inväntar kommentarer) postar jag en översättning av två första punkterna i “L.A. Theses” från gruppen Endnotes:

1.

Vi lever i den långsamt utblomstrande samhällskrisens epok, en kris som i grunden handlar om den kapitalistiska organiseringen av samhällena. Anställningsförhållandena som har styrt produktionen och konsumtionen i kapitalistiska samhällen är i färd att bryta samman. Följden har blivit att vi bevittnar återkomsten av ett strukturellt tillstånd som Marx beskrevs i termer av överflöd av kapital jämte en överflödig befolkning. Teknologiska framsteg fortsätter att ske, inom ramen för en stagnerande ekonomi, vilket resulterar i ett läge där det finns alltför få jobb till alltför många människor. Samtidigt ser vi enorma summor pengar jaga runt jorden i jakt på vinstutsikter, vilket leder till periodiskt växande bubblor som spräcks i massiva krascher. Tilltagande jobbosäkerhet och ojämlikhet är symptom på den tilltagande omöjligheten i denna värld som sådan.

2.

Dessa motsättningar, som tidigare kunde hållas inom schack i de kapitalistiska samhällena, är just nu på väg att explodera. Finanskrisen 2008 var ett led i denna process. Den inledde en global kampvåg som fortfarande håller på att vecklas ut. I syfte att återta kontrollen över en sjudande kris har staterna styrt upp koordinerade bailouts av finansinstitutioner och andra företag. Statsskulden steg till nivåer som inte beskådats sedan andra världskriget. Därför har bailouts av kapitalister ofrånkomligen följts av nedskärningar som drabbar arbetare, när staterna försökt att få sina finanser i bättre balans samtidigt som man återskapar ett utrymme för kapitaltillväxt. Likväl har dess försök bara lyckats i begränsad utsträckning. Rika länders ekonomi fortsätter att växa allt långsammare trots att de skuldsätter sig allt mer på varje nivå. Även fattigare länders ekonomier står tvekande. Vi betecknar denna situation som vänteläget och hävdar att fortsatt ekonomisk turbulens är kan väntas resultera i en kapitalistisk kraschlandning.

“Vänteläget” är mitt försök till översättning av den flygtekniska termen “the holding pattern” som Endnotes tidigare har använt för att beskriva världsekonomins rådande tillstånd, med deflationen lurande runt hörnet och styrräntorna parkerade i botten. Ett oroligt cirklande i luften, där kapitalet ständigt tappar höjd i väntan på att en utväg ska öppna sig.

Läs gärna de återstående sex teserna från Endnotes i “L.A. Theses“.

K283: Om populism och teknokrati – och en intervju med Moishe Postone

Daniel Strand – som nästa vecka disputerar i idéhistoria – skriver i Dagens Arena: “De progressiva måste återta populismen“. Hans plädering för en vänsterpopulism à la Sanders/Syriza/Podemos övertygar inte mig, det ska väl sägas. Mer om det snart. Men artikeln gör skarpa observationer av den brännmärkning av populismen som under 2016 har tilltagit i intensitet hos “representanter för den politiska och mediala eliten”. Med hänvisning till Jacques Rancière beskriver Daniel Strand “en elitism där folket, i stället för att utgöra demokratins fundament, uppfattas som ett potentiellt hot”.

Populismens centrala princip handlar om folket mot eliten. Men motsatsen till populism är för den skull inte elitism. Elitism existerar i massor av former, inte minst bland nationalistiska högerpopulister som utfärdar löften om att det egna folket ska få känna sig som en elit i förhållande till de främmande. Man kan säga att nationalismen är en demokratiserad elitism, vilket inte betyder att den är demokratiserande. Nåväl.

Jag tänker mig att samtidens politiska läge känntecknas av en motsatsställning mellan populism och teknokrati. Det amerikanska presidentvalet var ett val mellan populisten Trump och teknokraten Clinton. Det föregicks av ett primärval mellan teknokraten Clinton och populisten Sanders. Samma sak i brittiska Labour. Samma sak med Brexit, obviously. Samma sak i spelet mellan Syriza och trojkan. Samma sak överallt.

Det är som att en permanent krisande kapitalism spottar ur sig motsatsparet populism och teknokrati, med en sådan kraft att det tränger motsatsen mellan höger och vänster åt sidan. Eller nåt i den stilen.

Mekanismen bakom detta berörs i en ny intervju med Moishe Postone, gjord av Agon Hamza och Frank Ruda för tidskriften Crisis & Critique. Jag skulle inte bli helt förvånad om tidskriftens svenska namn Kris och kritik kommer att översätta Postone-intervjun, som förresten med fördela kan läsas jämsides den intervju med Anselm Jappe som Kris och kritik översatte till sitt senaste nummre.

today, on a global level, the production of “superfluous populations” is an even bigger problem than exploitation. I am convinced that this kind of theoretical critique and its practical consequences are the only alternative to the rising tide of populism which restricts its critique to opposition to banks, speculation and the financial sphere, and which could result in a dangerous mix of left-wing and traditional right-wing opinion.

Anselm Jappe

If, withTrump’s racist and xenophobic explanation, it is the Mexicans and the Muslims etc., for the populist Left it is the banks and trade. If it were not for “them” we would have jobs in America. Well, jobs are not going to come back to America.The reasons have much more to do with the logic of capital, than they do with trade policies. But instead of thinking about how we are going to deal with a society where manufacturing jobs are disappearing, about what the responsibility of the government is in a new situation the populist Left avoids such questions. /…/ So we have elite technocrats on the one hand, and populist anger on the other.

Moishe Postone

Låt mig gå lite närmare in på intervjun med Moishe Postone, som verkligen är läsvärd. Intervjuarna låter inte resonemangen fastna på marxologisk nivå utan får Postone att prata lite mer tillämpat om hur han ser på kapitalismens tillstånd och framtid. Där på köpet tar de upp den franske filosofen Jean-Pierre Dupuy och hans “katastrofism”.

I centrum för resonemanget står frågan om hur det abstrakta förhåller sig till det konkreta.

Det som Marx kallar “fetischism” handlar just om hur det abstrakta ersätter det konkreta, i förhållanden mellan människor. Alla tre band av Kapitalet är, i Postones läsning, en studie av den moderna fetischismen, där människors interaktion förmedlas av det universella tvånget att tjäna pengar. Men kapitalismen är inte bara fetischism i denna snäva bemärkelse. Den konkreta världen ersätts inte av abstrakta storheter, utan förblir vid existens, samtidigt som det konkreta formas av det abstrakta. Som när en sysslar förvandlas till ett lönearbete, vilket betyder att arbetet följer instruktioner som utfärdas av någon som har att ta hänsyn till den produktivitetsnivå som marknaden kräver. Tillföljd av abstrakta tvång, ändras arbetets konkreta innehåll. Eller så görs det överflödigt med hjälp av nya maskiner. Arbetets avskaffande som kapitalets telos och yttersta gräns = kroppen utan organ (Deleuze/Guattari) = dödsdriften (Freud).

The fact that there is a limit to capital does not mean that capital collapses. Rather the limit is an asymptotic curve, you get closer and closer to an absolute limit but you never reach it.

Utan att gå så långt som till den freudska dödsdriften, framhäver Postone ändå den djupare innebörden av det marxska begreppsparet “levande arbete” (arbetskraft) och “dött arbete” (maskiner, byggnader, infrastruktur, kod). Han säger också att vägen till en friare värld inte går via ett upphöjande av det levande arbetet, utan snarare ska sökas i bruket av dött arbete.

Motsättningen mellan “levande” och “dött” arbete hör, likt motsättningen mellan det konkreta och det abstrakta, till kapitalismens inre dynamik. Därav dess ständiga tendens att åter reproducera sig på det politiska området. Vad är populismen om inte det levande arbetets bejakande av sådant som uppfattas som konkret och ursprungligt, i systematisk motsats till det abstrakta maskineri som uppfattas vara orkestrerat av en elit?

Privileging immanence over transcendence, multiplicity over unity, and concrete local engagements over abstract mediations is just simply taking one pole of the dichotomies constituted by capital. So, what we unfortunately are seeing all too often is a debate between globalizing intellectuals and economic elites who represent the abstract side, on the one hand, and reactionary and also Left populist activists who take the concrete side, on the other.

Postone med rätta för den romantiska antikapitalism som han menar “genereras av kapitalismen själv”. Däremot tycker jag att han är lite orättvis i sitt förkastande av anarkismen, som han förknippar just med den romantiska antikapitalism som okritiskt bejakar det lokala, partikulära, konkreta. Det känns som att han kanske mest talar om en viss subkulturell anarkism i Nordamerika.

Inom akademisk poststrukturalism och postmarxism gäller i regel att man bör hylla allt som på något vis kan klassas som “motstånd”. Mot detta vänder sig Postone, som påpekar att “motstånd” lika gärna kan vara av reaktionärt slag; begreppet saknar innehåll.

Detta hänger också samman med vad Postone säger om hur antisemitismen skiljer sig från rasism. “Antisemitismen handlar om vem som styr världen”, skriver Postone. “Ingen tror att syriska, afghanska eller afrikanska flyktingar styr världen.” Inte heller trodde någon i den amerikanska Södern att världen styrdes av de svarta. Den fruktan som i allmänhet artikuleras av rasismen handlar om att värna den egna livsstilen gentemot ett yttre hot som föreställs vara av konkret art. Antisemitismen vänder sig däremot mot en abstrakt makt, personifierad i någon form som direkt eller indirekt associeras till “judarna”. Just därför, vill jag tillägga, fungerar rasismen och antisemitismen som parhästar inom högerpopulismens ramar.

I think that the Holocaust should serve as a significant warning against all of the forms of utopia that reify the concrete and vilify the abstract – instead of seeing that both, the abstract and the concrete, as well as their separation are what makes up capital.That is the first point.The second is, that capital, (and this is based on my reading of Marx), is not simply an abstract vampire sitting on top of the concrete whereby one could simply get rid of it, like taking a headache pill. Within this imaginary, capital is considered extrinsic to the concrete, to production or labour. Capital, however, actually molds the concrete. It empties labour increasingly of its meaningfulness. At the same time it is an alienated form of human sociality, of human capacities. As such, it is generative of socially general forms of knowledge and power, even if it generates them historically in a form that oppresses the living. Yet, in many respects, precisely this becomes the source of future possibilities.

Vänsterns traditionella svar på en krisande kapitalism har varit att resa krav på full sysselsättning. “Det kommer inte längre att funka”, skriver Postone. Problemet är inte att det bara rör sig om reformer och inte om revolution, utan att den fulla sysselsättningens tid är förbi.

Ungefär detsamma säger Anselm Jappe i den ovan nämnda intervjun:

The workers’ movement, in its various currents, was mostly a struggle for a fairer redistribution of the basic categories that were no longer questioned: money and value, labor and the commodity. They were therefore essentially forms of immanent critique, linked to the ascending phase of capitalism, when there was still something to distribute. But from the very start, there was a major contradiction lurking inside the process of value-production: only living labor—labor in the act of its execution—creates value. Technology does not.

Postone räknas ofta till den “värdekritiska” skolan, men har till skillnad från de tyska värdekritikerna (Robert Kurz et.al.) inte formulerat någon uttalad sammanbrottsteori. I intervjun säger han lite om sin personliga motvilja mot att tala om katastrofer. Han tycks mena att detta tal lätt glider över i ett bejakande. Ändå är han mycket tydlig med att han ser ett samhälleligt sammanbrott som en möjlighet:

What we can have is an image of complete social collapse. Capitalism would not necessarily collapse economically, as a system of social mediation of wealth. But the society to which it gave rise would collapse.The result would be a form of social life that would either be Hobbesian — brutal nasty and short (think of Mad Max) — or it would be militarily controlled. We are on the verge of this sort of social collapse.

Detta tycks mig ligga helt i linje med det sammanbrottsscenario som skisserats av värdekritikerna kring Robert Kurz. Må vara att det enligt Postone inte behöver innebära kapitalismens sammanbrott som ekonomiskt system. Men jag uppfattar nog att den värdekritiska kristeorin strikt talat handlar om kapitalets sammanbrott, snarare än om kapitalismens. Kapitalet är självförmerande värde, en tom tillväxtprocess som lägger grunden för krediten och för staten. “All hittillsvarande historia är historien om fetischförhållanden”, skrev Robert Kurz i sin sista bok. Medan marxisterna uppfattat kapitalismen som klassherravälde, beskrev Kurz den som ett fetischförhållande där det trots all grotesk ojämlikhet inte finns något nämnvärt manöverutrymme ens för eliterna.

Då går det möjligen att tänka sig att kapitalismen består samtidigt som kapitalet faller samman. Och det blir inte så svårt att se varför de tidigare skedena i en sådan process kännetecknas av ett upprepningssyndrom i partipolitiken, där motsättningen mellan populism och teknokrati spelas upp med ständigt nya masker.

K282: Några av alla dessa skräckscenarion

På tunnelbanan i morse var det som att alla talade om Trump. Samtal som rymde långa tystnader innan de bytte ämne. Damerna bredvid mig: “Jag begriper inte vad som hände med världen, fram tills för sådär åtta-tio år sedan verkade ju allt bara bli bättre och nu…”

Sen det globala krisutbrottet 2008 har vi inte haft någon ekonomisk “återhämtning” som inte gått hand i hand med en politisk och militär “återhämtning” i ordets bokstavliga, reaktionära bemärkelse. En eskalation som framför allt visat sig i form av nationalism, islamism och antifeminism. Valrörelser och valresultat spelar där en inte oviktig roll, inte alls bara (eller ens främst) genom att de resulterar i maktskiften, utan som distraktioner och gränsförskjutare.

Begreppet “extremism” var aldrig lyckat, eftersom det hänger upp allt på ett föreställt mittfält vilket rör sig över tid, men nu går det verkligen inte att urskilja något politiskt mittfält, inte på övernationell nivå, ens om man försöker frysa tiden. När den svenska regeringen väl etablerat kontakter med Trumps administration kommer det bli väldigt svårt för samma regering att utdefiniera de aktörer som går ens hälften så långt som Trump gjorde i valrörelsen.

Det här är ett sånt där inlägg som inte gör anspråk på att lägga till någonting, bara kopiera in text från olika håll för att fixera en bild att tänka vidare från.

Nej, jag tänker inte röra vid diskussionen om varför Trump vann, åtminstone inte på ett halvår eller så. Inte heller vid diskussionen om vilken politik han (eller folket som han tillsätter) faktiskt kommer att föra i USA. Men det är ändå omöjligt att inte se den möjliga kedjereaktionen, som skapar stor entusiasm på Europas yttre högerflank. Den formulerades i korthet av fascisten Kent Ekeroth (SD):

Österrikiska presidentvalet i december

Franska presidentvalet våren 2017

Holländska parlamentsvalet 2017

Tyska parlamentsvalet hösten 2017

SD 2018

En mer utförlig skräckprognos formuleras av forskaren Tobias Hübinette:

Högerpopulismens och extremhögerns perfekta (och reaktionära) storm är nu och kommer med stor sannolikhet att pågå för överskådlig framtid:

8/11 2016: Donald Trump erhåller över 50% i USA och väljs till president.

4/12 2016: Norbert Hofer erhåller över 50% i Österrike och väljs till president.

15/3 2017: Partij voor de Vrijheid erhåller 25% i Nederländerna.

april-maj 2017: Marine Le Pen erhåller över 40% i Frankrike och kommer tvåa i presidentvalet.

juni 2017: Front National erhåller 25% i Frankrike.

11/7 2017: Fremskrittspartiet erhåller 25% i Norge.

augusti-oktober 2017: Alternative für Deutschland erhåller 20% i Tyskland och väljs in i förbundsdagen.

9/9 2018: Sverigedemokraterna erhåller 25% i Sverige.

september 2018: Freiheitliche Partei Österreichs erhåller 30% i Österrike.

april 2019: Perussuomalaiset erhåller 25% i Finland.

juni 2019: Dansk Folkeparti erhåller 30% i Danmark.

juni 2019: De högerextrema och högerpopulistiska partierna erhåller mellan 15-35% i de olika medlemsstaterna i EU-valet och sammanlagt 10-tals miljoner röster runtom i Europa: 25% i Bulgarien, 30% i Danmark, 15% i Estland, 30% i Frankrike, 20% i Grekland, 25% i Nederländerna, 25% i Storbritannien, 25% i Tyskland, 25% i Ungern o s v.

oktober 2019: Schweizerische Volkspartei erhåller 35% i Schweiz.

o s v o s v o s v

Detta är inte förutbestämt, men det är heller ingen omöjlighet. Väldigt mycket hänger såklart på när nästa storkris bryter ut i världsekonomin och hur den slår mot just Europa. Samt på hur offensivt Ryssland kommer att agera. Ännu ett skräckscenario signerat Kjell Häglund:

Trump kommer att försöka genomföra en rad fascistiska åtgärder, var så säkra. Det kommer att kännas en hel del Putin över honom. Han kommer att inskränka mediers frihet, bland annat genom att försöka införa mkt hårdare förtalslagar.

Han kommer att godkänna Rysslands olagliga annektering av Krim. Han kommer att ställa omöjliga betalningskrav på många Natoländer. Han kommer att lyfta sanktionerna mot Ryssland. Han kommer att liera sig med Putin i all utrikespolitik. Och Putin kommer inte ens att invänta de lyfta sanktionerna innan han invaderar Baltikum. Hotet mot Sverige har inte varit större i modern tid. Hotet mot Gotland är konkret. Jag har alltid varit pacifist, under större delen av mitt liv praktiskt taget velat lägga ner försvaret – nu är jag nog för en snabb upprustning.

Han kommer att låta USA lämna klimatuppgörelsen – har redan aviserat att han ska dra in utlovade 100 miljarder dollar.

Muslimer, svarta och hispanics kommer att få ett helvete. Som UK efter Brexit fast värre. Glöm de utlovade insatserna i “inner cities”. Den satsningen görs på en polisstat i stället. USA kommer att bli djupt delat och förbittrat. Den politiska atmosfären kommer att bli uppskrämd och misstänksam.

En stor, avgörande fråga jag ställer mig: hur kommer senat och kongress att agera? Moståndet från Demokrater kommer att bli mycket högljutt – men verkningslöst. Kan koalitioner mot Trump bildas? Hur kommer Trump att kunna bemöta sådana? Olika former av utrensningar kommer att bli vanliga under Trump.

Och slutligen några rader från Malte Blom:

Are liberals even capable of learning through experience? The same kind of feigned chock when Bush was elected and then re-elected.

Liberals don’t understand that there is no internal limit to horror in the world. Always secretly believe: ‘I cannot get worse than this’

And then of course, since this belief stops them from organizing, it does get worse, because it can and nothing is stopping the world.

But of course, now we might have Trump, ‘I cannot get worse than this’. No reason to organize, just wait for next election.

Ett par analyser jag är nyfiken på men ännu inte hunnit läsa kommer från ChrimethInc och Insurgent Notes

Pengar måste vara ojämlikt fördelade för att fungera som pengar

Glömde nämna att jag lagt upp min essä om pengar som jag skrev för Gläntas temanummer.

Det är som sagt en text i tio stycken som börjar på en rätt hög abstraktionsnivå med att diskutera själva definitionen av pengar, för att sedan dyka ner i några historiska och antropologiska ingångar. Essän utmynnar i en kritik av den vänster som föreställer sig att pengar är ett lämpligt medium för fördelning av resurser. Tesen som jag prövar är, lite tillspetsat, att pengar måste vara ojämlikt fördelade för att fungera som pengar. Varje försök att använda pengar till annat än abstrakt kapitaltillväxt riskerar att bidra till att pengarna förlorar sin köpkraft, när kapitalet tar sin tillflykt till en annan typ av pengar. Alltså är det lika bra att utgå från att en omfördelning av makt och resurser, om den ska bli varaktig, måste ske via andra medel än pengar.

Det hela är väldigt skissartat men kommer förhoppningsvis bilda utgångspunkt för mer utförliga undersökningar framöver. Läs och kommentera gärna: “Kan pengar fördelas?”

(Dock lyckades jag inte få med de många fotnoter som finns i originaltexten. Kanske vill någon tipsa om ett smidigt sätt att konvertera dokument från ordbehandlingsformat (odf/docx) till html så att man får med fotnoter, utan att en massa överflödig skräpkod följer med på köpet. För detta vore jag tacksam!)

K281: Spotify som dilemma för ekonomisk statistik

Inflationen, styrräntan, BNP-tillväxten, produktivitetstillväxten – alla dessa siffror tycks gravitera mot nollpunkten. Det borde tyda på någon form av ekonomiskt undantagstillstånd. Eller åtminstone en allmän stagnation som drabbat hela västvärlden. Men siffrorna är långt ifrån oskyldiga. Därför finns det en mängd sätt att bortförklara dem och hävda att läget egentligen är alldeles strålande – precis som att undergångsprofeter har alla möjligheter att hävda att procenttalen egentligen befinner sig långt under nollpunkten.

“Spotify is causing a major problem for economists” – så lyder rubriken på en rätt intressant artikel, som bygger på en rapport från James Pomeroy, som är ekonom vid storbanken HSBC. Han är särskilt inriktad på att analyser de ekonomiska utsikterna för Skandinavien, och han har profilerat sig på utspel vars genomgående budskap är att läget för världsekonomin är rätt ljust, trots allt. Så även denna gång. Själva rapporten verkar bara finnas tillgänglig i ett kort sammandrag, men till Business Insider säger Pomeroy:

Are we basically mismeasuring the actual amount of output? Are we mismeasuring productivity because of this quality element? Are we actually mismeasuring what is actually growth? I think Spotify is a good example

/…/

It might not be necessarily as terrible as growth and productivity being weak maybe, or inflation being zero for the same reasons. Because there’s a sort of measurement issue in there because of the greater use of technology.

Business Insider verkar misuppfatta det hela en smula. De får det att låta som att Spotifys försäljning av abonnemang inte alls skulle ge avtryck i statistiken över BNP och handelsbalans. Det är jag ganska säker på att den gör. (För exempel på hur streamingtjänster går in i nationalräkenskaperna, se t.ex. KPI-nämndens promemoria från förra året, “Hantering av abonnemang i KPI“. Där framgår f.ö. att musikstreaming ingår i samma produktgrupp som cd-skivor när SCB gör sina prisundersökningar.)

På rak hand är jag visserligen osäker på om Spotifys försäljning av abonnemang till utlandet räknas som export från Sverige – moderbolaget ligger som bekant i Luxemburg, med en mängd dotterbolag i olika länder. Men det är inte som att de försäljningsintäkter som Spotify faktiskt har skulle falla ut ur de officiella totalsiffrorna på hur mycket som säljs.

Nej, vad Pomeroy säger är (om jag tolkar honom rätt) att pengarna som Spotify drar in borde räknas inte bara en gång – att de borde multipliceras innan de blir en pluspost i i den stora sammanräkningen av BNP-tillväxt. Det må låta absurt, men är helt i linje med den allmänna trenden i riktning mot hedoniska metoder i nationalräkenskaperna.

När man ska räkna ut inflationen i ett land, går det helt enkelt inte att använda samma varukort i år efter år. Vissa varor försvinner, andra kommer till eller byter skepnad. Många som tidigare köpte cd-skivor för 300 spänn i månaden betalar nu bara 100 spänn för ett Spotifyabonnemang. Om statistikerna utgår från att det är “samma” produkt som säljs, så kommer det att bli en rätt klar deflationsfaktor, som bidrar till att hålla nere den totala inflationssiffran – vilket i sin tur bidrar till att centralbankerna håller nere styrräntan.

Men statistikerna har andra möjligheter att räkna på priset på ett Spotifyabonnemang. De skulle kunna ta fasta på att konsumenten får tillgång till så mycket mer musik, jämfört med vad samma belopp gav i cd-skivor. Då skulle det alltså röra sig om en kvalitetsförbättring, som statistikerna på något sätt måste kvantifiera. Vem som helst förstår att en sådan kvantifiering av “consumer surplus” är en fruktansvärt godtycklig sak. Ändå pläderar nu många ekonomer för att det borde göras i betydligt högre grad.

Erik Brynjolfsson anser sig exempelvis ha visat att gratis nättjänster skapar en konsumentnytta som är värd minst 100 miljarder dollar per år, enbart i USA. Detta är inte pengar som någonsin bytt ägare. Siffran är fullständigt hypotetisk. Men det höjs ändå röster för att sådana kalkyler ska in i nationalräkenskaperna – vilket redan sker, för vissa produkttyper, sedan 1990-talet.

Alla de synpunkter som Pomeroy framför om den ekonomiska statistiken, framförs med betydligt större finess av Diane Coyle i den läsvärda boken GDP: a brief but affectionate history. Coyle framstår som en ovanligt öppensinnad mainstreamekonom och jag får nog återkomma till hennes bok, som jag nyligen läste. Precis som Pomeroy understryker hon att “produktivitet” är ett mått som är anpassat för materiell massproduktion, men öppnar för ett eskalerande godtycke när det appliceras på digitala tjänster.

Coyle förklarar varför BNP-måttet blir allt mer passé och troligen är omöjligt att reformera. Samtidigt utgår hon från att “tillväxten”, som BNP är tänkt att mäta, är något som faktiskt existerar, oberoende av mätredskapen. Hon är kritisk till de aktuella metoderna för kvalitetsjustering, men sympatiserar ändå med den underliggande ambitionen att man borde justera BNP uppåt för att återspegla det digitala tjänsteutbudet.

Det intressanta är att man bara brukar bemöda sig om att kvalitetsjustera för de produkttyper där man på förhand vet att man kommer konstatera en kraftigt ökad kvalitet. Det motsatta sker aldrig, men skulle i princip kunna göras enligt samma logik. Om inte Postnord lyckas dela ut sina paket kunde det räknas som en de facto-höjning av portot. Samma sak med priset på tågbiljetter om förseningarna ökar. Eller med förskoletaxan om grupperna blir större. Om man skulle räkna ihop alla kvalitetsförsämringar skulle man få en faktor som räknar upp inflationen och följaktligen räknar ner BNP-tillväxten.

Just detta med prisundersökning av omsorgstjänster vore intressant att titta närmare på. Tydligen planerar SCB att införa äldreomsorg i KPI från 2017, som framgår av KPI-nämndens promemoria “Äldreomsorg i KPI“. Det är slående att den inte innehåller ordet “kvalitet”.

För att sammanfatta: det går inte att mäta tillväxt utan att mäta inflation och det går inte att mäta inflation utan att mäta förändringar i produktkvalitet, det vill säga översätta kvaliteten till kvantitet. Detta är i dagsläget en uppgift som faller på statistiska myndigheter. Sen tar ekonomer och politiker emot de färdiga siffrorna och behandlar dem som objektiva faktum, oftast utan en tanke på att det finns en djupt subjektiv kalkyl i de kvalitetsvärderingar som görs. Det är upplivande att dessa frågor ibland luftas, men trist att det bara görs av rusiga teknikoptimister.

För övrigt kan man fundera på vad som skulle hända med nationalräkenskaperna om man inte bara satte ett hypotetiskt värde på den nytta som användare erhåller från nättänster, utan även på all den personliga data som nätanvändare lämnar ifrån sig, liksom på den uppmärksamhet som konfiskeras genom reklam.

Riot.Strike.Riot V: Recension publicerad i Arena

Arbetarrörelsens historia är intimt förbunden med strejken som kampform. Att föra klasskampen in i själva varuproduktionen, kapitalismens hjärta. Denna väg har emellertid aldrig varit öppen för alla. Endast den som har en arbetsplats kan ta kampen där. Strejkvapnet har också varit som mest effektivt under de tider då arbetslösheten varit låg och tillväxten hög, alltså när det funnits en växande kaka att omfördela. Denna kapitalets guldålder tycks nu vara förbi.

Sedan ungefär fyrtio år har västvärldens kapitalism i stället präglats av en allt skakigare tillväxt, avindustrialisering, finanskriser, arbetslöshet och osäkrare anställningar. Följaktligen har också de stora strejkerna blivit alltmer sällsynta.

Vår tids konflikter tenderar att ta sig andra former; de utspelar sig på gator och torg snarare än på arbetsplatserna. Såtillvida påminner ”den nya upprorsepoken” mer om brödkravallernas tid i kapitalismens ungdom, före det industriella genombrottet.

Vad som skett i spåren av den senaste finanskrisen – från Tahrir till Ferguson – är uttryck för en historisk situation där allt fler människor blir ekonomiskt överflödiga. Så går det att sammanfatta den tes som Joshua Clover, kalifornisk poet och aktivist, för fram i Riot.Strike.Riot.

Inte bara lagstiftare utan även forskare och journalister har överlag tenderat att definiera upploppet som ett plötsligt utbrott av våld, ett avbrott i en vardag som antas vara fredlig. Mot detta vänder sig Clover: upploppet förtjänar att teoretiseras i sin egen rätt. Med dialektisk snits tar han spjärn mot de analyser som vill reducera gatuprotester till antingen ren politik eller ren ekonomi.

Människor går inte ut på gatan för att de förenas av någon storslagen ”idé” om en bättre värld, vilket somliga politiska filosofer gärna föreställer sig. Men det är heller inte rimligt att, som i vissa nationalekonomers modeller, tolka kravaller som en ren spasm, vanligen som resultatet av stigande matpriser. Båda synsätten rymmer visserligen ett korn av sanning, enligt Clover, men för att förstå

den globala upprorsvågen gäller det att anlägga ett långt historiskt perspektiv, influerat av 2000-talets

nya läsningar av Karl Marx.

Kapitalismens utvecklingsbana kan på enklaste vis tänkas i tre faser, lite som formeln för ett klassiskt drama: början, mitt och slut. Tyngdpunkten har förskjutits först från handels- till industrikapital, därefter från industri- till finanskapital. Strejken var som viktigast när industrikapitalismen var som mest dynamisk, alltså från det tidiga 1800-talet fram till den ”långa kris” vars inträde ofta förknippas med årtalet 1973. Sedan dess tenderar kapitalet att fly bort från varuproduktionen och in i det som Marx kallade för cirkulationssfären. Allt fler människor blir överflödiga, ur kapitalets perspektiv. De hänvisas till att leva ”lönlösa liv”, för att låna ett uttryck från det Malmöbaserade kollektivet Motarbetaren. Clover avvisar de gammelmarxistiska idéerna om ”den arbetande klassen” som historiens subjekt. I stället talar han om proletariatet som en klass ”utan reserver” – inklusive de som fallit ner i den informella ekonomins misär, en population som tenderar att bli rasifierad och betraktas som ett polisiärt problem. Till skillnad från 1700-talets brödkravaller, tenderar vår tids upplopp att utbryta ”inte vid kornboden utan vid polisstationen”.

Riot.Strike.Riot är både elegant och provokativt skriven. Det är uppfriskande hur författaren undviker slitna begrepp som ”motstånd” och ”aktivism”. Resonemanget rymmer samtidigt stora luckor. Framför allt saknar jag en ansats att tänka upploppens mörka sida: alla de fall där gatuprotester kanaliserats in i rasistiska och sexistiska lynchmobbar. Årtalet 1992 är förvisso kravallhistoriskt signifikant, men inte bara för Los Angeles utan även för Rostock där folkmassor attackerade flyktingboenden med brandbomber. Det är störande att Clover ingenstans nämner ordet ”pogrom”, liksom att genusperspektivet i stort sett saknas. Samtidsanalysen är fast fixerad vid USA – vad skulle hända om man förde in frågan om fotbollshuliganernas politiska betydelse i länder som Ryssland eller Egypten? De historiska resonemangen i Riot.Strike.Riot förtjänar att användas som språngbräda till en ännu bredare analys av samtidens gatukonflikter.

Bokrecensionen publicerades i tidskriften Arena 4/2016

Avbrott

Insåg just att jag inte postat något här på sex-sju veckor. Det är nog längsta avbrottet någonsin under denna bloggs tolvåriga historia och detta efter ett halvår av insaktad aktivitet. Inte för att särskilt många verkar bry sig, men jag vill ändå göra klart – åtminstone för mig själv- att det inte kommer att bli fråga om något långsamt utdöende, som annars är brukligt bland bloggar. Jag tänker mig att Copyriot ska puttra på, även om det ibland kan gå några veckor mellan inläggen.

Avbrottet har nog att göra med att jag skriver och läser på ett delvis annat sätt, i delvis andra sammanhang. Dels har jag rätt mycket att göra rent akademiskt, dels händer saker i mer kollektiv form i anslutning till olika läsecirklar. Och så får jag ur mig någon sporadisk tidskriftsartikel, typ i nya Brand (som jag får återkomma till).

En fråga är hur jag ska göra med K-serien som snart har rullat i fem år. Den utgör ju redan förarbetet till en bok, även om det inte kan bli fråga om att lyfta över text direkt från bloggen. Men jag har ännu inte lyckats sätta punkt. Hemma ligger också åtskilliga kilo papper – jag överdriver inte – och väntar på att bli föremål för läsanteckningar. Grejen är bara att jag aldrig kommer lyckas göra det i form av tematiskt sammanhållna bloggposter. I stället överväger jag en slutspurt där anteckningarna kastas fram utan att ens få någon titel utöver K281, K282, K283… bara fylla varje inlägg med en handfull noteringar kring saker jag läst som jag på något sätt hoppas kunna länka samman. Jo, så får det nog bli. Jag ska göra ett försök och om det ger någon respons i kommentarsfältet så kör jag på. Kanske lyckas jag då hitta fram till den där punkten som låter mig ta ett nästa steg.