“Indirekt expropriering” och äganderättens virtualisering

Li Eriksdotter Andersson skriver pedagogiskt om begreppet “indirekt expropriering” som spelar en central roll i de s.k. frihandelsavtalen CETA och TTIP. Själva begreppet “frihandel” är rätt lurigt eftersom det betydde någonting ganska annorlunda på 1800-talet jämfört med idag. Då handlade det om negativ frihet, alltså handelns frihet från tullar, men efter hand skedde en glidning i riktning mot positiv frihet för företagen att få tillträde till marknader.

Den senare formen av frihandel, som är aktuell idag, brukar t.ex. även betyda att staterna förbunder sig att upprätthålla en viss nivå av patentskydd och att slå ner på t.ex. fildelningstjänster. Eller att förnya kontrakt om att sälja vapen till Saudiarabien. Här finner vi också den rättsliga princip om “investeringsskydd” som nuförtiden brukar skrivas in i de s.k. frihandelsavtalen.

Konceptet började skrivas in i amerikanska frihandelsavtal under 1980-talet, och har sedan dess blivit en helt naturlig del av handelsjuridiken. Men vad innebär det rent konkret?

Begreppet expropriering – att någon (till exempel staten) beslagtar privat egendom utan ägarens medgivande – är nog många bekanta med. Indirekt expropriering däremot, är betydligt mer komplext. Det har i juridiska sammanhang definierats som: ”när staten påverkar användningen, nöjet eller fördelarna av en egendom, även när egendomen inte beslagtas och den juridiska statusen hos egendomen inte påverkas”.

Krångligt, men i praktiken tillämpbart i fall där staten genomför en lagändring, och denna lagändring sedan påverkar den vinst någon har räknat med att kunna håva in. Så när Tyskland bestämde sig för att påbörja avveckla sin kärnkraft, kunde Vattenfall åberopa ett liknande avtal och säga: det här är en indirekt expropriering av de pengar vi skulle tjäna på våra kärnkraftverk, och häpp! – stämma Tyskland på cirka 43 miljarder kronor.

Mitt intryck blir att dessa investeringsskydd kan förstås inom ramen för en mer övergripande finansialisering, där kapitalet i allt högre grad blir vad Marx kallade “fiktivt kapital“, alltså spekulativa anspråk på framtida värde.

Li Eriksdotter Andersson visar hur detta innebär en förändrad innebörd i själva begreppet äganderätt.

Plötsligt omfattar den [äganderätten] inte längre bara det man faktiskt äger, utan också de pengar man räknat med att tjäna. En vinst som ännu inte existerar.

Om man är en riskkapitalist eller ett företag, vill säga. För för oss andra, vi som inte täcks av investeringsskyddet, finns knappast sådana garantier. Hade du räknat med att arbeta på Alfa Laval i ytterligare några år, men tillhör en av de 100 anställda som nu tvingas sluta på grund av företagets vinstras? Skulle du vilja kräva ersättning för de planerade årslöner som uteblir? Well, lycka till med det.