Rasmus Fleischer's Blog, page 22

Några minnesord om Mark Fisher (1968–2017)

Mark Fisher (K-punk) finns inte längre. Hans ständiga samtalspartner Simon Reynolds har samlat länkar till en lång rad vackra CCRU, som var verksamt vid universitetet i Warwick under 1900-talets sista skälvande år. De kultiverade en egenartad tankestil, esoterisk och extatisk, som definitivt kom att prägla flera av oss som några år senare bildade Piratbyrån i Sverige. För egen del hade jag alltså en relation till Mark Fisher innan jag visste vem han var. Själv träffade jag honom bara en gång, när han besökte Stockholm år 2011. Mina tankar går till hans familj och de framtider han försökte möjliggöra.

Varför pengar är ett dåligt mått på global ojämlikhet

Nu uppmärksammas en rapport från Oxfam som konstaterar att världens åtta rikaste män äger lika mycket som halva jordens befolkning. Det är fjärde året i rad som organisationen lägger fram en sådan rapport i anslutning till elitmötet World Economic Forum. Den här gången är siffran – 8 personer! – chockerande nog ännu lägre än tidigare. Reaktionen är given: ta från de rikaste, ge till de fattiga!

Jag är helt för att ta från de rika och ge till de fattiga. Ändå är jag djupt misstänksam mot den här typen av siffror, vad de säger och vilka visioner de formar. Problemets kärna är att allt kretsar kring pengar. Den som reagerar på siffrorna, utan att fråga vad de mäter, bidrar till att befästa en fetischistisk förståelse av pengar. Och det är just den fetischismen som måste rivas ner för att någon verklig omfördelning av resurser ska kunna komma till stånd.

En sida av saken, som jag tidigare tagit upp i Glänta, handlar om vad för slags tillgångar som mäts. Det är ju inte så att planetens åtta rikaste män är några Joakim von Anka-typer som sitter på väldiga skattkistor fyllda med guldmynt. Det är inte ens fråga om pengar på bankkonton. Här handlar det om pengar som mått på finansiella tillgångar av alla möjliga slag. Det kan vara aktier eller fastigheter, “intellektuell egendom” eller konstverk, utsläppsrätter eller optioner på att i framtiden få köpa en råvara till ett visst pris, eller ännu mer invecklade derivat. De flesta av dessa tillgångar är i sig helt oanvändbara för en fattig bonde i Bangladesh.

För att det ska bli tal om att omfördela pengar måste tillgångarna först säljas på en marknad. Problemet är bara att tillgångarnas marknadspriser bygger på att det inte görs några storskaliga försök till global omfördelning. Om de åtta rikaste männens tillgångar plötsligt skulle säljas av, skulle marknaderna krascha. Inget ont i att marknaderna kraschar, tvärtom – men i ett sådant läge skulle den enda meningsfulla omfördelningen behöva ske utan pengarnas förmedling.

Därför vore det kanske också bättre att från början diskutera ojämlikhet i icke-monetära termer. För det handlar om så mycket. Det handlar om hälsa, om förbrukning av naturresurser, om möjligheter att forma sitt eget liv. Det handlar om makt. (Och visst, “makt” är inte något oproblematiskt begrepp, men en fördel är att nästan alla inser att makt inte låter sig mätas objektivt – till skillnad från pengar, vars själva syfte är att mäta saker.)

På delvis samma spår skrev riksdagsledamoten Ali Esbati (V):

Ännu viktigare än att frysa bilden här, är att tänka på vad en sådan skev förmögenhetsfördelning betyder över tid, i en dynamisk världsekonomi. Vad betyder det att vara superrik i en kapitalistisk ekonomi idag? Stor tillgång till varor och tjänster av olika slag, förstås. Och fastigheter, ofta. Det mesta av rikedomen är dock lagrad i form av ägande av produktionsmedel och av andras finansiella skulder. Det innebär alltså inte bara att man här och nu kontrollerar resurser, utan att rikedomen bygger på den genom systemet överenskomna makten att kontrollera resurser som ännu inte är skapade, utan rätten att äga dem i framtiden.

Det skeva ägandet av produktionsmedlen gör att orättvisorna inte bara har uppstått i någon fjärran förtid, utan uppstår nu, i arbetet, inte efteråt i samband med någon orättvis fördelning.

Även om vi skulle acceptera pengar som mått på makt eller på livschanser, så kvarstår enorma problem med den metod som Oxfam använder. Vad de har gjort är helt enkelt att kombinera två datakällor. Först har de titta i den årliga “Global Wealth Databook” från banken Credit Suisse för att få fram en siffra på hur mycket som ägs mänsklighetens fattigaste hälft. Därefter har de gått till tidningen Forbes lista över världens rikaste individer och räknat uppifrån tills de kommit upp i samma summa.

Varför denna metod är skev har förklarats mycket tydligt av ekonomijournalisten Felix Salmon. “Rikedom” definieras, både av Credit Suisse och av Forbes, som ett netto: tillgångar minus skulder. För de individer som har större skulder än tillgångar kommer resultatet att bli negativt.

Paradoxen som uppstår med denna mätmetod är att många av världens “fattigaste” människor visar sig bo i västvärlden och ha det jämförelsevis bra. Jag skulle nog själv hamna i den kategorin. Jag har aldrig tagit några andra lån än studielånet, men min sexsiffriga skuld till CSN är sannolikt större än mina tillgångar. Om man nu inte väljer att räkna mitt “humankapital” som en tillgång. Eller mitt svenska medborgarskap, som ger mig tillgång till ett socialt skyddsnät. Men jag är ganska säker på att Credit Suisse inte sätter penningvärden på sådana tillgångar.

De flesta som tar del av Oxfams utspel tänker nog inte ens tanken på negativ rikedom, alltså skuld. De tänker att det finns ett fåtal som har väldigt många pengar och ett flertal som har väldigt få pengar. Inte att en stor del av västvärldens befolkning (särskilt i USA) har mindre än noll pengar, eller att en del i denna grupp definitivt hör till de som vi skulle kalla för rika.

Oxfam har nu i ett metoddokument besvarat en del av kritiken. Där medger de i princip att individers rikedom inte kan mätas så som de själva har gjort, men menar att det ändå blir rätt på en aggregerad nivå:

In the global wealth distribution, some people we may not think of as being poor show up among the very poorest, as they are in net debt. These people may be in debt but be income-rich, thanks to well-functioning credit markets (think of the indebted Harvard graduate). A number of such cases will exist. However, in terms of population, this group is insignificant at the aggregate global level.

Därtill medger Oxfam att det finns ett problem i att använda växelkurser för att räkna om alla penningvärden till dollar. För den som bor utanför USA har tillgångarnas dollarvärde en begränsad betydelse. Under fjolåret visade det sig till exempel att Storbritanniens samlade rikedomar föll med 1,5 biljoner dollar, inte för att britterna sammantaget blev fattigare utan för att pundet föll och dollarn steg. Växelkursens effekt blir troligen ännu större om man jämför ett rikt land med ett fattigt land, utan att ta hänsyn till att levnadsomkostnaderna i det fattiga landet troligen är mycket lägre. Ett alternativ till att använda växelkurser skulle vara att räkna med köpkraftsparitet (även om detta mått kommer med en helt egen uppsättning godtyckliga avgöranden, som i mycket löper parallellt med godtycket i prisindex).

Inget av detta är ägnat att bortförklara eller nedtona den extrema ojämlikhet som råder i världen. Man kan nog rentav vända på steken och säga att ojämlikheten underskattas när man försöker mäta den i pengar. Framför allt leder penningfetischen till att idéer om omfördelning blir fastlåsta i kapitalets kategorier. Som jag skrev i Glänta, apropå hur det brukar låta i svensk vänsterdebatt:

Efter att pengarna har fördelats ska de användas till att köpa saker. Själva premissen är alltså att naturresurserna och arbetskraften fortsätter att vara varor som är till salu på en marknad. Om det inte finns varor att köpa på marknaden, finns det ju ingen köpkraft i pengarna. Visionen om socialism förutsätter att kapitalismen består.

Vad är då alternativet? Själva tanken på ett alternativ till pengar är troligen feltänkt, eftersom det då fortfarande skulle handla om en “allmän ekvivalent”. Men det är hemskt spännande att tidskriften Subaltern i sitt senaste nummer har tagit upp Otto Neurath och naturalräkningen. Till detta historiska exempel ska vi nog snart återvända.

K287: Om teori och metod i försvarsprisindex (FPI)

Försvarsprisindex (FPI) är ett mått på “försvarsprisinflation” och har avgörande betydelse för tilldelningen av resurser till Sveriges försvarsmakt. Valet av beräkningsmetod har kallats “den osynlige beslutsfattaren” i svensk försvarspolitik. Det här inlägget handlar dock inte alls om försvarspolitik, utan tar blott upp FPI som ett intressant exempel på ett prisindex.

Att indexera priser innebär alltid att man gör en mängd teoretiska antaganden och metodologiska val, som ofta får högst politiska konsekvenser. Konsumentprisindex (KPI) används som mått på allmän inflation och vägleder inte bara Riksbankens räntepolitik, utan också förhandlingar om löner, pensioner och hyror. Försvarsprisindex (FPI) styr ”bara” den årliga uppräkningen av försvarsanslagen, men är metodologiskt intressant eftersom det är ett index som ska mäta priset på att producera den ekonomiska nyttigheten ”försvar”. Därmed kan det kasta ljus på metodologiska dilemman med bredare relevans, även för KPI och därmed även för möjligheten att mäta inflation. Jag kastade mig därför över några aktuella rapporter som handlar just om FPI och försvarsprisinflation.

“Översyn av försvarsprisindex för materiel” (ESV 2010)
“Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar: anslagstilldelning, kostnadsutveckling och priskompensation” (FOI 2014)
“Defence investment cost escalation

– A refinement of concepts and revised estimates (FFI 2015)
“Försvarsspecifik inflation : teori och internationella tillämpningar” (FOI 2016)

Syftet med prisindex är “att mäta prisförändringar på en prestanda- och kvalitetsmässigt oförändrad eller likvärdig vara eller tjänst” (FOI 2014). Det stora dilemmat för all prisindexering är att den verkliga marknaden inte är kvalitetsmässigt oföränderlig. Tvärtom byts varorna hela tiden ut, nya modeller ersätter gamla modeller. Olika varor köps i olika proportioner och i det långa loppet skapas system där det sällan är så enkelt som att en vara ersätter en annan. För att mäta prisförändringar är det ändå nödvändigt att räkna om kvaliteterna till kvantiteter. Kort sagt måste man sätta ett pris på den förbättrade (eller försämrade) kvalitet som erhålls.

Varor och tjänster förändras över tid. Ju längre tidshorisont, desto svårare blir problemet. En liter bensin är nog samma vara i dag som för tio år sedan, liksom en hårklippning. Men med olika sorters tillägg eller ändrad reningsgrad i bensinen, respektive förändrad service vid frisörbesöket, kan även sådana produkter få ändrat innehåll över tiden. Ju mer komplexa produkterna är, desto större är vanligen problematiken att bestämma vad som är pris och vad som är volym. Vid längre tidsperioder kan jämförelsen ofta bli närmast meningslös.

(ESV 2010)

Kostnad är inte detsamma som pris. För statistikerna är kostnadsutvecklingen en produkt av två faktorer: volymutveckling och prisutveckling. Dessa kan ses som helt parallella med vad Marx kallade bruksvärde och bytesvärde. Om en vara – exempelvis en hårklippning – blir bättre i kvalitet, ska detta räknas som en ökad volym. Om hårklippningen samtidigt blir dyrare, gäller det att avgöra om detta bara är en följd av den ökade varuvolymen. Kostnadsutveckling minus volymutveckling är lika med prisutveckling. Vad statistikerna benämner som “pris” är alltså en kategori där man i princip ska ha “städat bort” alla kvaliteter i varan. För att mäta ut t.ex. KPI är det alltså nödvändigt att kvantifiera kvalitetsutvecklingen, just för att kunna räkna bort den.

Bruno Latour ville en gång förstå själva moderniteten som vilande just på en ständig “renhållningsprocess” som syftar till att skilja subjekt från objekt. I detta fall handlar det om att hålla isär politik och ekonomi. I den statliga budgetprocessen tjänar prisindexering syftet “att skilja ut inflation och löneöklningar i den totala förändringarna av kostnaderna inom en verksamhet, så att förhandlingar om anslag enbart ska avse reala förändringar.” (ESV 2010) Syftet med FPI är “att kunna låta politikerna koncentrera sig på reala volymförändringar snarare än på pris- och löneförändringar” (FOI 2016).

Hur ska man hantera kvalitetsutveckling på försvarsområdet? Att ett vapensystem blir kraftfullare är en kvalitetsförbättring i en sorts absolut mening. Men krig är en mycket relativ verksamhet. Vapensystemens kvaliteter existerar i praktiken bara i relation till motståndarens vapensystem. Relativistiskt betraktat blir en teknologisk kapprustning i grunden ett nollsummespel.

Utifrån detta sätt att se på saken kommer en kvalitetsförbättring i den försvarsmateriel som används att mötas av en motsvarande kvalitet hos motståndaren. På så sätt bli kvaliteten på försvarets slutprodukt oförändrad, trots att kvaliteten på insatsvaran har förbättrats.

FOI (2016)

I formuleringar som denna märks det ständigt närvarande antagandet att “kvaliteten på försvarets slutprodukt” i grunden är en kvantitet, som kan växa eller krympa, även om det saknas empiriska redskap för att fastställa dess storlek. Detta är än en gång intressant, för det är ett antagande som finns närvarande i alla försök att använda pengar som mått på “reell” ekonomisk utveckling.

På en grov nivå kan man säga att försvaret producerar den kollektiva nyttigheten försvar. Det är närmast en tautologi.

(ESV 2010)

Vad är då en “oförändrad produkt” när det gäller produkten “försvaret”?

För de flesta andra produkter är det den absoluta effekten av produkten som är intressant. Som konsument kan man utan förbehåll glädja sig åt en säkrare bil, en TV med klart skarpare bild, en ljudanläggning med bättre ljud osv. Vad gäller produkten “försvar” är det däremot den relativa effekten jämfört med en potentiell motståndare som är intressant. Om ett vapensystem med bättre eldkraft, räckvidd och skydd riskerar att förlora en strid det tidigare skulle ha vunnit som ett resultat av att motståndaren skaffat sig ännu kraftfullare vapensystem, så har ju försvarsprodukten minskat i relativ effekt, trots att den absoluta effekten har blivit större.

Utifrån detta resonemang kan det hävdas att en “oförändrad produkt” är en produkt med en oförändrad relativ effekt mot en potentiell motståndare, trots att produkten i absoluta termer har högre prestanda.

Detta reser frågan om pris- och lönekompensationen inom försvarsområdet ska kompensera kostnadsutveckling för en oförändrad relativ effekt mot en potentiell motståndare eller bara oförändrat absolut effekt.

(FOI 2014)

Det speciella med försvaret är att dess kvalitet måste bedömas i förhållande till “motståndaren”. Då måste man i slutändan också, för att mäta prisutvecklingen, ha en idé om vem motståndaren är. Ett övervaknings- eller vapensystem kan ju ha olika bra effekt beroende på om det används mot Ryssland, mot IS-terrorister eller mot en befolkning som gör uppror i ett krisläge. Här anas ett närmast schmittskt moment i den skenbart objektiva prisindexeringen: hur man mäter försvarets prisutveckling beror ytterst på vem som är den tänkta fienden.

Vissa av de författare som ingått i litteraturgenomgången, exempelvis Kirkpatrick (2008), hävdar dock att det är försvarseffekten jämfört med en potentiell motståndare som bestämmer den nytta som försvaret skapar. Han benämner försvarsmateriel som “tournament goods”

FOI (2016)

“Tournament goods” verkar inte vara något etablerat begrepp inom ekonomivetenskaperna, utan har mest använts ett fåtal gånger av försvarsekonomer. Men det är intressant att fundera på dess potentiella tillämpningsområde.

Tournament goods are goods that only have value when compared to the goods of other actors. A good example of a tournament good is football players. A football player has, as military equipment, no intrinsic value, but is valued when compared to the opponents players. There seem to be little research done on tournament goods, but some insight into the mechanics of tournament goods can be derived from Lazear and Rosen

(1981).

/…/

In case of military equipment, the difference in gain from winning and loosing could be quite large.

For essential equipment like fighter aircraft, the best fighter aircraft will give control of the air, hence the rank is essential. In this case we could expect quite high willingness to invest.

/…/

If television sets were a tournament good and, say, only the

50 per cent largest television sets of any block of apartments were working at any time, the prices of television sets would inevitably increase.

(FFI 2015)

Defence and Peace Economics heter en vetenskaplig tidskrift som för bara någon vecka sedan publicerade ett temanummer om försvarsinflation, med bidrag från bland andra Peter Nordlund vid FOI. Tidigare under 2016 stod han som en av tre författare till rapporten “Försvarsspecifik inflation” (FOI 2016), som tittade på försöken att mäta försvarets prisutveckling i andra länder. Där konstateras att prisutveckling i normala fall ska mätas i förhållande till en given “output”, men att alla är överens om det omöjliga i att mäta försvarets output “i form av försvarsförmåga, försvarseffekt, nytta eller liknande”.

Det är svårt att över huvud taget definiera produktionen av försvar på ett sätt som tillåter mätning.
Det är svårt att kombinera bredden av produktionen till ett enhetligt mått.

/…/

försvarseffekten är svår, eller kanske t.o.m. omöjlig att mäta i standardiserade enheter över tid.
(FOI 2016)

Dessa skäl är intressanta, eftersom de i varierande grad fäller även för produktionen av många andra nyttigheter. Tänk t.ex. barnomsorg, utbildning eller kulturverksamheter. Även i dessa fall anses det allmänt vara svårt att mäta produktivitet, just eftersom produktivitet är ett mått på förhållandet input/output. I stället för att mäta output mäter man då input och gör antagandet att produktivitetsutvecklingen antingen är noll, eller att den följer någon sektor i ekonomin som förefaller lättare att mäta.

I beräkningen av FPI har man lagt in ett “produktivitetsavdrag” vars syfte är att stimulera Försvarsmakten till effektiviseringar. “Enligt detta produktivitetsavdrag förväntas Försvarsmakten ha samma produktivitetsavdrag som den privata, lönsamhetsdrivna sektorn.” (FOI 2014)

Eftersom FPI baseras på input och inte på output har det konstruerats som ett kompositindex, alltså en viktad sammansättning av icke-militära prisindex, som ska återspegla hur priserna utvecklas för “sammansättningen av arbetskraft, materiel, varor och tjänster som försvaret köper” (FOI 2014). Det är fråga om ett grovt försök till approximation som möter en massa problem inte minst i fråga om hur snabbt och kraftfullt som ändrade växelkurser ska få genomslag. Dessa detaljer är i sig inte särskilt intressanta. Det är däremot frågan om hur man kan mäta prisutveckling när det kommer till stora investeringar i infrastruktur som görs med mycket långa mellanrum:

Ett speciellt problem rörande mätning av priser som är aktuellt för försvaret gäller unika och stora produkter. Det rör varor som ofta tillverkas av en enda säljare för en enda köpare och dessutom nog så ofta vid ett enda tillfälle, eller åtminstone med så många års mellanrum att produktens kvalitet förändrats i så hög utsträckning att de inte är jämförbara. /…/ Det innebär att det i Sverige för många varor inom försvarsområdet i dagsläget inte är möjligt att fastställa vad som är pris respektive volym i den sammanlagda kostnadsförändringen.

Grunderna för prismätning /…/ är alltså i fallet försvarets inköp /…/ behäftat med allvarliga problem i samtliga led.

(ESV 2010)

Frågan är om inte den sista kommentaren är giltig för prismätning i allmänhet.

S287: Om teori och metod i försvarsprisindex (FPI)

Försvarsprisindex (FPI) är ett mått på “försvarsprisinflation” och har avgörande betydelse för tilldelningen av resurser till Sveriges försvarsmakt. Valet av beräkningsmetod har kallats “den osynlige beslutsfattaren” i svensk försvarspolitik. Det här inlägget handlar dock inte alls om försvarspolitik, utan tar blott upp FPI som ett intressant exempel på ett prisindex.

Att indexera priser innebär alltid att man gör en mängd teoretiska antaganden och metodologiska val, som ofta får högst politiska konsekvenser. Konsumentprisindex (KPI) används som mått på allmän inflation och vägleder inte bara Riksbankens räntepolitik, utan också förhandlingar om löner, pensioner och hyror. Försvarsprisindex (FPI) styr ”bara” den årliga uppräkningen av försvarsanslagen, men är metodologiskt intressant eftersom det är ett index som ska mäta priset på att producera den ekonomiska nyttigheten ”försvar”. Därmed kan det kasta ljus på metodologiska dilemman med bredare relevans, även för KPI och därmed även för möjligheten att mäta inflation. Jag kastade mig därför över några aktuella rapporter som handlar just om FPI och försvarsprisinflation.

“Översyn av försvarsprisindex för materiel” (ESV 2010)
“Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar: anslagstilldelning, kostnadsutveckling och priskompensation” (FOI 2014)
“Defence investment cost escalation

– A refinement of concepts and revised estimates (FFI 2015)
“Försvarsspecifik inflation : teori och internationella tillämpningar” (FOI 2016)

Syftet med prisindex är “att mäta prisförändringar på en prestanda- och kvalitetsmässigt oförändrad eller likvärdig vara eller tjänst” (FOI 2014). Det stora dilemmat för all prisindexering är att den verkliga marknaden inte är kvalitetsmässigt oföränderlig. Tvärtom byts varorna hela tiden ut, nya modeller ersätter gamla modeller. Olika varor köps i olika proportioner och i det långa loppet skapas system där det sällan är så enkelt som att en vara ersätter en annan. För att mäta prisförändringar är det ändå nödvändigt att räkna om kvaliteterna till kvantiteter. Kort sagt måste man sätta ett pris på den förbättrade (eller försämrade) kvalitet som erhålls.

Varor och tjänster förändras över tid. Ju längre tidshorisont, desto svårare blir problemet. En liter bensin är nog samma vara i dag som för tio år sedan, liksom en hårklippning. Men med olika sorters tillägg eller ändrad reningsgrad i bensinen, respektive förändrad service vid frisörbesöket, kan även sådana produkter få ändrat innehåll över tiden. Ju mer komplexa produkterna är, desto större är vanligen problematiken att bestämma vad som är pris och vad som är volym. Vid längre tidsperioder kan jämförelsen ofta bli närmast meningslös.

(ESV 2010)

Kostnad är inte detsamma som pris. För statistikerna är kostnadsutvecklingen en produkt av två faktorer: volymutveckling och prisutveckling. Dessa kan ses som helt parallella med vad Marx kallade bruksvärde och bytesvärde. Om en vara – exempelvis en hårklippning – blir bättre i kvalitet, ska detta räknas som en ökad volym. Om hårklippningen samtidigt blir dyrare, gäller det att avgöra om detta bara är en följd av den ökade varuvolymen. Kostnadsutveckling minus volymutveckling är lika med prisutveckling. Vad statistikerna benämner som “pris” är alltså en kategori där man i princip ska ha “städat bort” alla kvaliteter i varan. För att mäta ut t.ex. KPI är det alltså nödvändigt att kvantifiera kvalitetsutvecklingen, just för att kunna räkna bort den.

Bruno Latour ville en gång förstå själva moderniteten som vilande just på en ständig “renhållningsprocess” som syftar till att skilja subjekt från objekt. I detta fall handlar det om att hålla isär politik och ekonomi. I den statliga budgetprocessen tjänar prisindexering syftet “att skilja ut inflation och löneöklningar i den totala förändringarna av kostnaderna inom en verksamhet, så att förhandlingar om anslag enbart ska avse reala förändringar.” (ESV 2010) Syftet med FPI är “att kunna låta politikerna koncentrera sig på reala volymförändringar snarare än på pris- och löneförändringar” (FOI 2016).

Hur ska man hantera kvalitetsutveckling på försvarsområdet? Att ett vapensystem blir kraftfullare är en kvalitetsförbättring i en sorts absolut mening. Men krig är en mycket relativ verksamhet. Vapensystemens kvaliteter existerar i praktiken bara i relation till motståndarens vapensystem. Relativistiskt betraktat blir en teknologisk kapprustning i grunden ett nollsummespel.

Utifrån detta sätt att se på saken kommer en kvalitetsförbättring i den försvarsmateriel som används att mötas av en motsvarande kvalitet hos motståndaren. På så sätt bli kvaliteten på försvarets slutprodukt oförändrad, trots att kvaliteten på insatsvaran har förbättrats.

FOI (2016)

I formuleringar som denna märks det ständigt närvarande antagandet att “kvaliteten på försvarets slutprodukt” i grunden är en kvantitet, som kan växa eller krympa, även om det saknas empiriska redskap för att fastställa dess storlek. Detta är än en gång intressant, för det är ett antagande som finns närvarande i alla försök att använda pengar som mått på “reell” ekonomisk utveckling.

På en grov nivå kan man säga att försvaret producerar den kollektiva nyttigheten försvar. Det är närmast en tautologi.

(ESV 2010)

Vad är då en “oförändrad produkt” när det gäller produkten “försvaret”?

För de flesta andra produkter är det den absoluta effekten av produkten som är intressant. Som konsument kan man utan förbehåll glädja sig åt en säkrare bil, en TV med klart skarpare bild, en ljudanläggning med bättre ljud osv. Vad gäller produkten “försvar” är det däremot den relativa effekten jämfört med en potentiell motståndare som är intressant. Om ett vapensystem med bättre eldkraft, räckvidd och skydd riskerar att förlora en strid det tidigare skulle ha vunnit som ett resultat av att motståndaren skaffat sig ännu kraftfullare vapensystem, så har ju försvarsprodukten minskat i relativ effekt, trots att den absoluta effekten har blivit större.

Utifrån detta resonemang kan det hävdas att en “oförändrad produkt” är en produkt med en oförändrad relativ effekt mot en potentiell motståndare, trots att produkten i absoluta termer har högre prestanda.

Detta reser frågan om pris- och lönekompensationen inom försvarsområdet ska kompensera kostnadsutveckling för en oförändrad relativ effekt mot en potentiell motståndare eller bara oförändrat absolut effekt.

(FOI 2014)

Det speciella med försvaret är att dess kvalitet måste bedömas i förhållande till “motståndaren”. Då måste man i slutändan också, för att mäta prisutvecklingen, ha en idé om vem motståndaren är. Ett övervaknings- eller vapensystem kan ju ha olika bra effekt beroende på om det används mot Ryssland, mot IS-terrorister eller mot en befolkning som gör uppror i ett krisläge. Här anas ett närmast schmittskt moment i den skenbart objektiva prisindexeringen: hur man mäter försvarets prisutveckling beror ytterst på vem som är den tänkta fienden.

Vissa av de författare som ingått i litteraturgenomgången, exempelvis Kirkpatrick (2008), hävdar dock att det är försvarseffekten jämfört med en potentiell motståndare som bestämmer den nytta som försvaret skapar. Han benämner försvarsmateriel som “tournament goods”

FOI (2016)

“Tournament goods” verkar inte vara något etablerat begrepp inom ekonomivetenskaperna, utan har mest använts ett fåtal gånger av försvarsekonomer. Men det är intressant att fundera på dess potentiella tillämpningsområde.

Tournament goods are goods that only have value when compared to the goods of other actors. A good example of a tournament good is football players. A football player has, as military equipment, no intrinsic value, but is valued when compared to the opponents players. There seem to be little research done on tournament goods, but some insight into the mechanics of tournament goods can be derived from Lazear and Rosen

(1981).

/…/

In case of military equipment, the difference in gain from winning and loosing could be quite large.

For essential equipment like fighter aircraft, the best fighter aircraft will give control of the air, hence the rank is essential. In this case we could expect quite high willingness to invest.

/…/

If television sets were a tournament good and, say, only the

50 per cent largest television sets of any block of apartments were working at any time, the prices of television sets would inevitably increase.

(FFI 2015)

Defence and Peace Economics heter en vetenskaplig tidskrift som för bara någon vecka sedan publicerade ett temanummer om försvarsinflation, med bidrag från bland andra Peter Nordlund vid FOI. Tidigare under 2016 stod han som en av tre författare till rapporten “Försvarsspecifik inflation” (FOI 2016), som tittade på försöken att mäta försvarets prisutveckling i andra länder. Där konstateras att prisutveckling i normala fall ska mätas i förhållande till en given “output”, men att alla är överens om det omöjliga i att mäta försvarets output “i form av försvarsförmåga, försvarseffekt, nytta eller liknande”.

Det är svårt att över huvud taget definiera produktionen av försvar på ett sätt som tillåter mätning.
Det är svårt att kombinera bredden av produktionen till ett enhetligt mått.

/…/

försvarseffekten är svår, eller kanske t.o.m. omöjlig att mäta i standardiserade enheter över tid.
(FOI 2016)

Dessa skäl är intressanta, eftersom de i varierande grad fäller även för produktionen av många andra nyttigheter. Tänk t.ex. barnomsorg, utbildning eller kulturverksamheter. Även i dessa fall anses det allmänt vara svårt att mäta produktivitet, just eftersom produktivitet är ett mått på förhållandet input/output. I stället för att mäta output mäter man då input och gör antagandet att produktivitetsutvecklingen antingen är noll, eller att den följer någon sektor i ekonomin som förefaller lättare att mäta.

I beräkningen av FPI har man lagt in ett “produktivitetsavdrag” vars syfte är att stimulera Försvarsmakten till effektiviseringar. “Enligt detta produktivitetsavdrag förväntas Försvarsmakten ha samma produktivitetsavdrag som den privata, lönsamhetsdrivna sektorn.” (FOI 2014)

Eftersom FPI baseras på input och inte på output har det konstruerats som ett kompositindex, alltså en viktad sammansättning av icke-militära prisindex, som ska återspegla hur priserna utvecklas för “sammansättningen av arbetskraft, materiel, varor och tjänster som försvaret köper” (FOI 2014). Det är fråga om ett grovt försök till approximation som möter en massa problem inte minst i fråga om hur snabbt och kraftfullt som ändrade växelkurser ska få genomslag. Dessa detaljer är i sig inte särskilt intressanta. Det är däremot frågan om hur man kan mäta prisutveckling när det kommer till stora investeringar i infrastruktur som görs med mycket långa mellanrum:

Ett speciellt problem rörande mätning av priser som är aktuellt för försvaret gäller unika och stora produkter. Det rör varor som ofta tillverkas av en enda säljare för en enda köpare och dessutom nog så ofta vid ett enda tillfälle, eller åtminstone med så många års mellanrum att produktens kvalitet förändrats i så hög utsträckning att de inte är jämförbara. /…/ Det innebär att det i Sverige för många varor inom försvarsområdet i dagsläget inte är möjligt att fastställa vad som är pris respektive volym i den sammanlagda kostnadsförändringen.

Grunderna för prismätning /…/ är alltså i fallet försvarets inköp /…/ behäftat med allvarliga problem i samtliga led.

(ESV 2010)

Frågan är om inte den sista kommentaren är giltig för prismätning i allmänhet.

K286: Anteckning om USA:s styrränta

Ungefär samtidigt som Donald Trump valdes till president i USA, höjdes den amerikanska styrräntan, som nu alltså ligger på plus. Samtidigt styr minusräntor i Europa och Japan. Men även om västvärldens penningpolitik i någon mån glider i sär, är det fortfarande inom ramen för samma historiskt unika lågräntepolitik.

Det monetära undantagstillståndet består och inte heller i USA finns något nämnvärt utrymme för ytterligare räntesänkningar nästa gång en akut finanskris bryter ut. Ingen kan säga hur förhållandet kommer att se ut mellan Trump-regeringen och Federal Reserve. Trump angrep Fed hårt i sin valkampanj, angrepp som på slutet även innehöll tydligt antisemitiska inslag. Det kan hända att målsättningarna kolliderar om Fed finner skäl att höja räntorna desto mer för att motverka överhettning till följd av de infrastruktursatsningar som Trump utlovat. Men det är minst lika troligt att Trump och Fed kommer att hitta en synk, till priset av att Trump sviker vissa vallöften – vilket han definitivt kommer att göra, åtminstone enligt finansmarknadernas bedömning. Den senaste tidens börseufori i USA talar sitt tydliga språk:

Markets seem to be expecting higher interest rates, rather than an inflationary boom. /…/

Markets are betting that he will abandon the issues that defined his candidacy and disappoint the voters who won him the election.

Tomas Konicz drar parallellerna till den s.k. Volcker-shocken kring 1980, när räntan i USA plötsligt höjdes drastiskt. Följderna blev att kapital flödade från övriga världen till USA, som gick in i sin långa fas av finansdriven tillväxt. Andra sidor av samma mynt var stigande statsskuld och avindustrialisering. Räntehöjningen satte igång alla slags flöden från periferin till centrum: i global skala, men också inom USA. Följderna är grafiskt tydliga på kartor över var i landet det sker flest självmord eller överdoser. När kapitalet strömmade i riktning mot finanscentren, efterlämnades ett “unnecessariat“:

Here’s the thing: from where I live, the world has drifted away. We aren’t precarious, we’re unnecessary. The money has gone to the top. The wages have gone to the top. The recovery has gone to the top. And what’s worst of all, everybody who matters seems basically pretty okay with that. /…/

If there’s no economic plan for the Unnecessariat, there’s certainly an abundance for plans to extract value from them. /…/

If I still don’t have your attention, consider this: county by county, where life expectancy is dropping survivors are voting for Trump.

För att återgå till det kortsiktiga perspektivet: att USA:s styrränta höjs en liten bit över nollstrecket signalerar en vändpunkt, men det är knappast någon räntechock så som Volckershocken var. Den stora skillnaden är att finansialiseringen nu redan är fullt utblommad. Den stora likheten är nog vilka följderna blir i den globala ekonomin. Volckershocken ledde direkt till Mexikos stora skuldkris 1982, den första i en rad kriser i den globala semiperiferin, som tvingade fram olika “åtgärdsprogram” med privatiseringar som centralt inslag.

Räntehöjningen i USA fungerar i praktiken som ett sätt att skjuta över bördor på Kina. Kinas valutareserver smälter bort i full fart, likt isen på Grönland. Smältvattnet sugs upp av finansmarknaderna i USA och bidrar till att hålla uppe börsvärderna. Sådan är kanske kärnmekanismen i den lilla men symboliska räntehöjningen.

Åren efter 2008 fanns ett slags globalt konsensus kring stimulanspolitik som svar på krisen (må vara att Tyskland drog i motsatt riktning inom EU). Nu har detta konsensus brutit samman. Räntor som rör sig åt olika håll är del av samma mönster som protektionism och militära upptrappningar.

Nixon närmade sig Kina som ett led i sin antisovjetiska strategi. Att nu Trump närmar sig Putin kan rentav ses som en historisk upprepning med ombytta roller, skriver Konicz – alltså som ett försök att motverka Kinas globala maktambitioner. I en sådan strategi passar höjda styrräntor i USA påfallande väl.

Men all denna geopolitik är inte hälften så intressant som den “geoekonomiska” frågan om var vårt tids nya “unnecessariat” kommer att skapas.

S286: Anteckning om USA:s styrränta

Ungefär samtidigt som Donald Trump valdes till president i USA, höjdes den amerikanska styrräntan, som nu alltså ligger på plus. Samtidigt styr minusräntor i Europa och Japan. Men även om västvärldens penningpolitik i någon mån glider i sär, är det fortfarande inom ramen för samma historiskt unika lågräntepolitik.

Det monetära undantagstillståndet består och inte heller i USA finns något nämnvärt utrymme för ytterligare räntesänkningar nästa gång en akut finanskris bryter ut. Ingen kan säga hur förhållandet kommer att se ut mellan Trump-regeringen och Federal Reserve. Trump angrep Fed hårt i sin valkampanj, angrepp som på slutet även innehöll tydligt antisemitiska inslag. Det kan hända att målsättningarna kolliderar om Fed finner skäl att höja räntorna desto mer för att motverka överhettning till följd av de infrastruktursatsningar som Trump utlovat. Men det är minst lika troligt att Trump och Fed kommer att hitta en synk, till priset av att Trump sviker vissa vallöften – vilket han definitivt kommer att göra, åtminstone enligt finansmarknadernas bedömning. Den senaste tidens börseufori i USA talar sitt tydliga språk:

Markets seem to be expecting higher interest rates, rather than an inflationary boom. /…/

Markets are betting that he will abandon the issues that defined his candidacy and disappoint the voters who won him the election.

Tomas Konicz drar parallellerna till den s.k. Volcker-shocken kring 1980, när räntan i USA plötsligt höjdes drastiskt. Följderna blev att kapital flödade från övriga världen till USA, som gick in i sin långa fas av finansdriven tillväxt. Andra sidor av samma mynt var stigande statsskuld och avindustrialisering. Räntehöjningen satte igång alla slags flöden från periferin till centrum: i global skala, men också inom USA. Följderna är grafiskt tydliga på kartor över var i landet det sker flest självmord eller överdoser. När kapitalet strömmade i riktning mot finanscentren, efterlämnades ett “unnecessariat“:

Here’s the thing: from where I live, the world has drifted away. We aren’t precarious, we’re unnecessary. The money has gone to the top. The wages have gone to the top. The recovery has gone to the top. And what’s worst of all, everybody who matters seems basically pretty okay with that. /…/

If there’s no economic plan for the Unnecessariat, there’s certainly an abundance for plans to extract value from them. /…/

If I still don’t have your attention, consider this: county by county, where life expectancy is dropping survivors are voting for Trump.

För att återgå till det kortsiktiga perspektivet: att USA:s styrränta höjs en liten bit över nollstrecket signalerar en vändpunkt, men det är knappast någon räntechock så som Volckershocken var. Den stora skillnaden är att finansialiseringen nu redan är fullt utblommad. Den stora likheten är nog vilka följderna blir i den globala ekonomin. Volckershocken ledde direkt till Mexikos stora skuldkris 1982, den första i en rad kriser i den globala semiperiferin, som tvingade fram olika “åtgärdsprogram” med privatiseringar som centralt inslag.

Räntehöjningen i USA fungerar i praktiken som ett sätt att skjuta över bördor på Kina. Kinas valutareserver smälter bort i full fart, likt isen på Grönland. Smältvattnet sugs upp av finansmarknaderna i USA och bidrar till att hålla uppe börsvärderna. Sådan är kanske kärnmekanismen i den lilla men symboliska räntehöjningen.

Åren efter 2008 fanns ett slags globalt konsensus kring stimulanspolitik som svar på krisen (må vara att Tyskland drog i motsatt riktning inom EU). Nu har detta konsensus brutit samman. Räntor som rör sig åt olika håll är del av samma mönster som protektionism och militära upptrappningar.

Nixon närmade sig Kina som ett led i sin antisovjetiska strategi. Att nu Trump närmar sig Putin kan rentav ses som en historisk upprepning med ombytta roller, skriver Konicz – alltså som ett försök att motverka Kinas globala maktambitioner. I en sådan strategi passar höjda styrräntor i USA påfallande väl.

Men all denna geopolitik är inte hälften så intressant som den “geoekonomiska” frågan om var vårt tids nya “unnecessariat” kommer att skapas.

Kassetthouse 2016 – årets 12 bästa släpp

För en gångs skulle levererar denna blogg en årsbästalista.

Jag har köpt och lyssnat på en hel del musikkassetter under 2016. Andra kassetter har jag velat köpa men inte kunnat eftersom de små upplagorna – ofta bara runt 50 ex – brukar sälja slut snabbt. Så jag har också laddat ner en hel del digital kassettmusik från Bandcamp eller via Soulseek. Olika sorters musik, ofta i gränstrakterna mellan genrer men ändå inte på ett helt flytande vis, just tack vare de kassettbolag som går in för att bygga egna musikaliska rum med särprägel. Dessa kassettbolag – från länder som Ryssland, Kanada, Kroatien, Frankrike, Sverige och USA – utmärker sig ofta för en estetisk konsekvens i utgivningen. Efter att ha upptäckt en kassett som faller en i smaken kan man lika gärna beställa hem de andra kassetterna från samma bolag och räkna med gott utbyte.

Följaktligen har kassettåret 2016 för mig i väldigt hög grad kretsat kring kassetthouse. Vilket inte är någon genre, men väl ett sånt där “eget rum”, eller snarare en hel lägenhet där de olika rummen representeras av kassettbolag som 100% Silk och 1080p, med korridorerna fulla av artister som distribuerar på helt egen hand. Musiken är analogsyntetisk, taktfast och drömmig. (Jag vet inte varför jag skrev “drömmig” i stället för “drömsk” men det känns tidsenligt.) Den kan dra åt ambient eller funk, shoegaze eller dub, men själva noden för dessa kopplingar är ändå house. Ibland strösslas etiketter som “outsider house”, “introvert house”, eller “lo-fi house”.

Skitsamma, jag säger kassetthouse, även om många av artisterna även släpper musik på vinyl eller i rent digitala versioner. Sådana format kan användas till DJ-mixar. Kassettmediet, däremot, låter sig inte mixas. Detta har betydelse när det kommer till olika varianter av housemusik, som annars ofta släpps med DJ:s i särskild åtanke, efter att ha producerats med mixvänliga intron och outron. Sånt kan göra musiken mindre lyssningsbar i omixat skick. När musiken däremot släpps på kassett så är det en tydlig markering om att den faktiskt är gjord för att lyssnas på, alltså även utan att först ha mixats av en DJ. Därför är form och innehåll oskiljbart i kassetthouse, vilket inte förminskas av att musiken samtidigt distribueras i digitala kanaler.

Här kommer så min lista som rymmer tolv kassettsläpp i inte så strikt ordningsföljd.

Elka – Chants

1080p | Discogs | Bandcamp

Om en kassett från 2016 ska få representera den nya vågen av kassetthouse så får det nog ändå bli den här kassetten från Vancouver, som är epicentrum för hela grejen. Elka (Elan Benaroch) producerar i grunden klassisk deep house (med i slag av acid), men med en maximerad kontrast mellan de energiskt synkoperade trummorna och de ibland närmast somnabula syntharmonier som svävar i bakgrunden.

"Chants" by Elka

Bludwork ‎– Nightmare

100% Silk | Discogs | Bandcamp

Bludwork är enligt uppgift en 18-åring från Georgia, som i höstas gav ut sin andra kassett på 100% Silk. Inte helt olikt ovan nämnda Elka, men kanske varmare klanger och stundtals ännu mer dansant.

Body-san ‎– Shining The Money Ball

1080p | Discogs | Bandcamp

Brandon Knocke i Portland kallade sig tidigare Discoverer men det här är mer egenartat, lite släpigt, mycket drömmigt. Det blir inte mindre egenartat när man ser videon till ett av spåren.

Kaazi ‎– Zen Travel

100% Silk | Discogs | Bandcamp

Släpptes samtidigt som Bludworks kassett (se ovan) och har väl musikaliskt rätt stora likheter. “Cycle” är ett fantastiskt spår som förtjänar att bli dansat till. I väntan på detta har Kaazis kassett rullat många varv på repeat hos mig.

Zen Travel by Kaazi

Nerea / DJ Longdick ‎– Carnet de Voyage

House Plants Records | Discogs | Bandcamp

Splitkassett med en schweizisk och en australiensisk artist, varav den senare använder ett verkligt avskräckande namn. Låter som något från 100% Silk men är utgivet på ett nytt kassettbolag från Toulouse, House Plants Records. Kan passa på att tipsa om deras mixtape Heat from Toulouse #1 som på rör sig från lofi-house till marockanska rytmer.

Betonkust & Palmbomen II ‎– Center Parcs EP

1080p | Discogs | Bandcamp

I vissa ljud finns en kantighet som kan låta som ett konverteringsfel från 1980-talet, vilket kan föra tankarna till vaporwave. Utgivet på 1080p men skiljer sig ändå en smula från det typidksa Vancouver-soundet. Palmbomen är holländaren Kai Hugo som förra året delade sitt artistnamn i två, kanske som en vink till Amon Düül II och Silvester Anfang II. Använder sig av upphittad videofilm, som alla andra.

Buz Ludzha ‎– Jungle Tapes

Tape Throb Records | Discogs | Bandcamp

Hallå, den här kassetten är ännu inte slutsåld! Jag fick den med en hälsning från artisten och ett fint klistermärke med budskapet “home taping is making music”. Irländaren Andrew Morrison, som släpper musik både som Buz Ludzha och som The Cyclist, har som få andra i scenen gått in för en ljudbild präglad av just kassettbandet och dess distortion. Under året har han även släppt ett par riktigt bra vinylsläpp, mer dansgolvsorienterade: The Cyclist – Pressing Matters och Buz Ludzha ‎– Basslines For Life.

Men den här kassetten är ett försök att rekonstruera jungle, distat och svajande över i dub, punk och blues. Det påminner förresten om ett liknande sidoprojekt som släppts på kassett under året: Luca Lozanos Junglish Massive.

Perfume Advert ‎– Foreverware

Seagrave | Discogs | Bandcamp

Brittisk duo som tidigare gett ut två kassetter på Opal Tapes och 1080p. Den här gången kanske lite tyngre förankrade i dubtechnon. Låter tyskt och tidlöst.

Foreverware by Perfume Advert

Pleasure Model ‎– Kendo Dynamics

100% Silk | Discogs | Bandcamp

Antoni Maiovvi kommer från italohållet vilket kanske märks på de smått bombastiska arrangemangen, samtidigt som ljudbilden är väldigt karakteristisk för vad som ges ut på 100% Silk.

Potions ‎– Pushing The Cuboid

100% Silk ‎ | Discogs | Pretty All Right

Potions har gett ut typ 20 kassetter på fem år, det är rätt starkt. Här märks en del syntpopinfluenser och en låt är byggd på en Throbbing Gristle-sampling, en annan staplar saxofoner.

ISSHU ‎– Greyscale

Seagrave | Discogs | Bandcamp

Jag vet inte, men utgår från att ISSHU kommer från London. Väldigt mörkt på det brittiska sättet, där musikens dansanta kvaliteter känns som förvrängda ekon från ett dansgolv. Således svårt att inte dra paralleller till Burial, även om ljudbilden här är betydligt mer oslipad. Kassetten släpptes bara härom veckan och jag hann beställa ett ex innan det såldes slut. När jag får hem den ska den få rulla på repeat några gånger, men dessförinnan håller jag mig till lite digitalt nosande.

Greyscale by ISSHU

Kort historik över kreditkonsumtionen i Sverige, 1945–1985

Jag har publicerat min första peer review-artikel som tydligt faller inom ämnet ekonomisk historia (där jag alltså forskar numera, efter att tidigare ha disputerat i historia. Senaste numret av Historisk Tidskrift innehåller min artikel “Kreditkonsumtion i Sverige, 1945–1985. Avbetalningshandel, kreditkort och dess politiska reglering”. Empiriskt bygger den främst på branschtidskrifter från detaljhandeln (Rateko, Kooperatören) samt statliga utredningar. Den teoretiska diskussion om finansialisering som jag först förde blev utlyft och passar nog bättre i en annan tidskrift, en annan gång.

Kring år 1960 köpte många svenska hushåll sin första tv-apparat. Bland dessa var det bara hälften som först hade sparat ihop köpesumman – resten undertecknade i stället ett avbetalningskontrakt. Fyrtio år senare blev mobiltelefonen var mans egendom och kunde ofta köpas till priset av endast en krona – förutsatt att köparen förband sig att teckna ett flerårigt abonnemang hos en teleoperatör.

Exemplen antyder vilken betydelse som finansmarknaderna har haft för att skapa nya massmarknader för hemelektronik. Bilar, möbler och hushållsmaskiner är andra varor som till stor del har köpts på kredit under den svenska efterkrigstiden, en tid som länge präglades av en hårt reglerad finansmarknad. Men alla har inte haft samma möjligheter att konsumera på kredit och alla varor har inte sålts på samma kreditvillkor. Den politiska regleringen av kreditgivningen har bidragit till att forma konsumtionsmönster på ett sätt som förtjänar större uppmärksamhet i konsumtionshistorisk forskning.

Så inleds artikeln – notera att hänvisningen till mobilabonnemang som kreditform stammar från tidigare diskussioner på Copyriot).

Artikeln råkar (det var faktiskt inte meningen) redan finnas tillgänglig som pdf. Tacksam för respons!

K285: Zygmunt Bauman om retrotopia

Om en månad utkommer sociologen Zygmunt Bauman med boken Retrotopia, ur vilken ett utdrag har publicerats i senaste numret av Glänta. Bauman driver tesen att vår samtid präglas av en “’tillbaka till det förflutna’-vändning” på en rad olika nivåer. Tydligaste uttrycket torde vara nationalistiska och högerpopulistiska rörelser, kanske räknar han även islamismen hit – det vet jag inte, eftersom resonemanget i textutdraget rör sig på en ganska övergripande nivå.

Analysen som läggs fram är i grunden föga originell. De svepande slutsatserna känns också illa underbyggda. Allt bakåtblickande är nostalgi och all nostalgi klumpas samman som uttryck för samma förlust av framåtblickandet.

I den översatta texten lutar sig Bauman tungt mot en bok av slavisten Svetlana Boym, The future of nostalgia (2001). Där diagnosticerade hon vår tids “globala nostalgiepidemi” som uttryck för “en längtan efter kontinuitet i en fragmenterad värld”. Utan vidare anammar Bauman den medicinska metaforen. Men vad betyder det egentligen att likna nostalgin vid en epidemi? Sprids den genom smitta, från individ till individ? En sociolog bör vara mer varsam med sina begrepp än så.

Ändå gillar jag den finansiella metafor som Bauman samtidigt tar i bruk. Tidigare bokfördes framtiden som en tillgång och det förflutna som en skuld, men nu har det skett en omkastning. Nu är det förflutenheten – “en plats där det fortfarande var möjligt att träffa fria val och hysa förhoppningar” – som bokförs på tillgångssidan. (Fast jag blir inte klok på när denna omkastning skulle ha skett och jag skulle önska en analys av de paradoxer och motsättningar som ofrånkomligen måste följa under den tid då omkastningen pågår.)

Om man ska måla med den allra bredaste penslen så är det förvisso inte fel att konstatera ett skifte där blickarna vänts 180 grader på tidsaxeln: “efter att ha satt sitt hopp till den alltför-uppenbart-opålitliga framtiden har människor istället kommit att satsa på vaga minnesbilder av ett förflutet som uppskattas för sin förmenta stabilitet”.

“Det handlar framförallt om återupprättandet av den gemenskapsmodell som kännetecknade stamsamhället”, skriver Bauman. Verkligen? Om detta ska föreställa ett försök till analys av vår tids nationalism så är jag inte övertygad. Stamsamhället är per definition ett samhälle som inte är integrerat i en stat. Vår tids politiska nostalgi – inte bara till höger – orienterar sig i första hand mot ett mera nära förflutet, då nationalstaten i vissa avseenden var starkare, stabilare eller mer suverän. Men samtidigt rymmer nationalismen, särskilt i sin fascistiska version, ett framåtblickande moment. Och om vi ska tala IS, är jag alls inte övertygad om att de skulle drivas av nostalgi, alldeles oavsett att de byggt sin mytologi på det tidiga kalifatet. (Här tror jag faktiskt att det freudska begreppet dödsdrift har mer att ge än nostalgibegreppet.)

Nu har jag som sagt bara läst ett utdrag av den ännu outkomna boken, så det är möjligt att Bauman diskuterar dessa saker i andra kapitel. Men hans tendens att blanda ihop stam- och statsnostalgi, eller hans slängiga snack om en “nostalgisk epidemi”, inger mig inga stora förhoppningar.

S285: Zygmunt Bauman om retrotopia

Om en månad utkommer sociologen Zygmunt Bauman med boken Retrotopia, ur vilken ett utdrag har publicerats i senaste numret av Glänta. Bauman driver tesen att vår samtid präglas av en “’tillbaka till det förflutna’-vändning” på en rad olika nivåer. Tydligaste uttrycket torde vara nationalistiska och högerpopulistiska rörelser, kanske räknar han även islamismen hit – det vet jag inte, eftersom resonemanget i textutdraget rör sig på en ganska övergripande nivå.

Analysen som läggs fram är i grunden föga originell. De svepande slutsatserna känns också illa underbyggda. Allt bakåtblickande är nostalgi och all nostalgi klumpas samman som uttryck för samma förlust av framåtblickandet.

I den översatta texten lutar sig Bauman tungt mot en bok av slavisten Svetlana Boym, The future of nostalgia (2001). Där diagnosticerade hon vår tids “globala nostalgiepidemi” som uttryck för “en längtan efter kontinuitet i en fragmenterad värld”. Utan vidare anammar Bauman den medicinska metaforen. Men vad betyder det egentligen att likna nostalgin vid en epidemi? Sprids den genom smitta, från individ till individ? En sociolog bör vara mer varsam med sina begrepp än så.

Ändå gillar jag den finansiella metafor som Bauman samtidigt tar i bruk. Tidigare bokfördes framtiden som en tillgång och det förflutna som en skuld, men nu har det skett en omkastning. Nu är det förflutenheten – “en plats där det fortfarande var möjligt att träffa fria val och hysa förhoppningar” – som bokförs på tillgångssidan. (Fast jag blir inte klok på när denna omkastning skulle ha skett och jag skulle önska en analys av de paradoxer och motsättningar som ofrånkomligen måste följa under den tid då omkastningen pågår.)

Om man ska måla med den allra bredaste penslen så är det förvisso inte fel att konstatera ett skifte där blickarna vänts 180 grader på tidsaxeln: “efter att ha satt sitt hopp till den alltför-uppenbart-opålitliga framtiden har människor istället kommit att satsa på vaga minnesbilder av ett förflutet som uppskattas för sin förmenta stabilitet”.

“Det handlar framförallt om återupprättandet av den gemenskapsmodell som kännetecknade stamsamhället”, skriver Bauman. Verkligen? Om detta ska föreställa ett försök till analys av vår tids nationalism så är jag inte övertygad. Stamsamhället är per definition ett samhälle som inte är integrerat i en stat. Vår tids politiska nostalgi – inte bara till höger – orienterar sig i första hand mot ett mera nära förflutet, då nationalstaten i vissa avseenden var starkare, stabilare eller mer suverän. Men samtidigt rymmer nationalismen, särskilt i sin fascistiska version, ett framåtblickande moment. Och om vi ska tala IS, är jag alls inte övertygad om att de skulle drivas av nostalgi, alldeles oavsett att de byggt sin mytologi på det tidiga kalifatet. (Här tror jag faktiskt att det freudska begreppet dödsdrift har mer att ge än nostalgibegreppet.)

Nu har jag som sagt bara läst ett utdrag av den ännu outkomna boken, så det är möjligt att Bauman diskuterar dessa saker i andra kapitel. Men hans tendens att blanda ihop stam- och statsnostalgi, eller hans slängiga snack om en “nostalgisk epidemi”, inger mig inga stora förhoppningar.