Rasmus Fleischer's Blog, page 18

K295: Bostadsbubblan, eller vad vi nu ska kalla den

Bubbla eller ej – ordentliga prisfall på bostadsmarknaden är att vänta, vilket lär leda till någon form av dramatiska konsekvenser i Sverige. Vi gör gott i att fundera på möjliga scenarion (ekonomiskt, politiskt, kulturellt; vad det betyder för fattig och rik, gammal och ung, centrum och periferi).

Om någon nyhetskälla är värd att följa nu så är det nog Per Björklund, författare till den utmärkta boken Kasinolandet. Läs honom!

Intressant är också att läsa vad den marknadsliberale skribenten Mattias Svensson skriver i Fastighetstidningen, om hur fallande bostadspriser kan fortplanta sig genom storstadens ekonomi.

“Storstadens överdådiga köpcentrum, stora evenemangsarenor, fashionabla gallerior och uppiffade affärsstråk är alla dimensionerade efter senare års konsumtionsfest.” Inte minst byggvaruhus och heminredningsbutiker, och i synnerhet hela “den småskaliga tjänstesektor som vuxit fram kring välbärgade innerstadshushåll”, finansierad genom en kombination av RUT-subventioner och bostadslån. Även Mattias Svensson medger att detta inte bara är negativt. Fallande priser på affärslokaler sänker trösklarna för verksamheter som under 2000-talet har drivts bort från innerstaden. Men samtidigt “hackar motorn i hela den svenska ekonomin”.

Mot bakgrund av senare års kreditökning som blåst upp både bostadsvärden och aktievärden är risken stor att en anpassning eskalerar till en ekonomisk kris med generellt fallande konsumtion, fallande bostadspriser, stigande arbetslöshet och betalningssvårigheter på en nivå som skakar bankernas ekonomi.

Ingenting säger att det är just de högbelånade bostadsägarna som kommer att drabbas. Vi har redan historiskt låga räntor, som Riksbanken knappast lär höja om konjunkturen viker nedåt. Å andra sidan finns heller inte mycket utrymme till räntesänkningar för att dämpa nedgången. Det utrymmet är redan förbrukat, och det förbrukades på att blåsa upp bostadspriserna så att de i förlängningen blåste upp hela den högkonjunktur som vi nu befinner oss i.

Vi bör nog inte haka upp oss på ordet “bubbla”, som lätt blir missvisande. Prisfallet kan gå mer eller mindre snabbt (och var överhängande redan för två år sedan). Förloppets hastighet är en öppen fråga, liksom vilka som drabbas i första hand, liksom vilka politiska mobiliseringar som får fart. Kommer det ha brakat loss på allvar redan före nästa val? Vilka syndabockar kommer att pekas ut? Vilka praktiska möjligheter finns att helt enkelt besätta de bostäder och lokaler som ställs tomma?

Kommande veckan ska byggbolag komma med kvartalsrapporter, om jag fattat saken rätt. Vi är många som för tillfället har svårt att känna annat än skräckblandad förtjusning.

TMP #003

Pssst! I det tredje avsnittet av vår podd TMP snöar vi in lite djupare på detta med deltagande och hur det skiljer sig från att bara konsumera händelser, vilket har bäring både på nattliv och nätliv. Tonläget blir aningen mörkare och lite mer självkritiskt än i de två tidigare avsnitten. Detta glider över i ett samtal om Jeremy Gilberts begrepp “acid communism“, som är ett genomtänkt försök att hantera arvet av 1970-talets motkulturer, utvecklat tillsammans med Mark Fisher, delvis i polemik mot hur Slavoj Žižek och Adam Curtis tenderat att dra en rak linje från hippies till nyliberalism. (Nu namndroppar jag i klassisk blogganda men det gör vi knappast på podden, där rör sig samtalet mellan oss tre på helt andra sätt.)

Vi pratar också om ett nytt sätt att tjäna pengar på webbsidor, som möjligen kan fungera som ett (lika dubiöst) alternativ till reklam: att utnyttja besökarens dator till att majna kryptovaluta. Detta är en ny trend där The Pirate Bay verkar gå i bräschen och vi försöker förstå vad det innebär.

Därtill pratar vi om kassettformatet och spelar en del ny musik.

TMP #003 finns alltså på Soundcloud med flera ställen (en riktig webbsida med mp3-filer är på gång, lita på att vi inte kommer nöja oss med plattformsnärvaro).

Hur Spotify försökte stoppa oberoende forskning – förgäves

Spotify är, som bekant, på väg mot en börsnotering och ryktena surrar om en värdering så hög som 20 miljarder dollar. Ju högre förväntningarna skruvas upp, desto större blir risken för att marknaden blir rejält besviken. En besvikelse som i allra värsta fall – med tanke på Spotifys prekära finanser – kan bli till en kraschlandning.

Därför är det inte förvånande att Spotify nu agerar extra nervöst när det kommer till att kontrollera berättelsen om företaget. Men det är ändå rätt anmärkningsvärt att Spotify går så långt som till att försöka stoppa oberoende forskning.

Detta är vad som i korthet har hänt: En advokat anställd på Spotify skrev i våras ett brev till Vetenskapsrådet, i syfte att försöka stoppa utbetalningen av pengar till det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Streaming Heritage. Anledningen var att vissa av våra forskningsmetoder brutit mot Spotifys användarvillkor. Argumentationen från Spotifys advokat var ett uppsåtligt försök att blanda samman tre helt olika saker: brott mot användarvillkoren, brott mot forskningsetiska riktlinjer och brott mot lagen. Vetenskapsrådet lät sig dock inte luras, utan den 4 oktober meddelades att Spotifys klagomål ska lämnas utan åtgärd. Vårt forskningsprojekt kommer alltså att som planerat kunna fortsätta även under 2018, som planerat.

Vi i forskargruppen har alltså skrivit en bok om Spotify som kommer ut under 2018. Detta uppmärksammades i maj när jag blev intervjuad av Dagens Industri. En detalj från intervjun som plockades upp av internationell press rörde Spotifys tidiga historia. “Spotifys betaversion var från början en pirattjänst”, förklarade jag.

Under betaperioden (från maj 2007 till oktober 2008) distribuerade Spotify musik till tusentals användare helt utan att ha licens för detta; musiken som distribuerades var bland annat sådant som företagets anställda hade laddat ner från The Pirate Bay. Detta är i sig inga nyheter, men ändå en delvis bortglömd del av historien. En del som inte platsar i den historia som Spotify vill berätta inför sin börsnotering. Av allt att döma var det intervjun med mig som fick Spotify att se sig om efter sätt att stoppa vårt forskningsprojekt.

Som jag förklarade i intervjun, har vår forskning delvis “använt hackinginfluerade metoder för att komma åt data som Spotify själva inte vill lämna ut”. Till exempel skapades något hundratal robotanvändare för att studera om samma lyssningsbeteende resulterar olika rekommendationer beroende på om användaren registrerats som man eller kvinna. Vi har också i liten skala undersökt vilka möjligheter det finns att manipulera systemet. Däremot har vi inte samlat in någon som helst data om verkliga användare. Våra tänkta metoder framgick för flera år sedan i vår ansökan om forskningspengar som bifölls av Vetenskapsrådet, vilket uppmärksammades redan 2013. Självklart kan det innebära brott mot användningsvillkor att registrera påhittade användare för automatiserad inhämtning av information. Användningsvillkor är i allmänhet så luddigt skrivna att de lämnar öppet för företaget att stänga av i stort sett vilka konton de vill. Detta har dock ingenting att göra med vad som är brottsligt enligt lag. Det ska heller inte förväxlas med forskningsetik.

Spotify har varit medvetna om vårt projekt i flera år och vi har inte hört minsta klagomål från deras sida – förrän i år. Den 7 maj publicerade Dagens Industri intervjun med mig. Under veckan som följde började internationell press plocka upp det jag sagt om att Spotify börjat som en pirattjänst. Den 19 maj fick vår projektledare ett brev från Benjamin Helldén-Hegelund, jurist på Spotify. Tidpunkten var knappast en slump. Spotify krävde att vi skulle “skriftligen bekräfta” att vi “upphört med sådana aktiviteter som strider mot Användningsvillkoren”.

Spotifys jurist författade dessutom ett brev till Vetenskapsrådet, som uppmanades att “agera resolut” mot vårt projekt:

Spotify är synnerligen bekymrat över uppgifter som framkommit avseende forskningsgruppens metoder i projektet. Nämnda uppgifter ger vid handen att forskningsgruppen uppsåtligen vidtagit åtgärder som står i uttrycklig strid med Spotifys Användningsvillkor och medelst tekniska metoder sökt dölja dessa villkorsbrott. Forskningsgruppen har vidgått att den bland annat sökt att artificiellt öka antalet spelningar och manipulera Spotifys tjänster med hjälp av script eller andra automatiserade processer.

Spotify förutsätter att nämnda systematiska villkorsbrott inte varit kända för Vetenskapsrådet och är övertygat om att Vetenskapsrådet vinnlägger sig om att den forskning som bedrivs med stöd från Vetenskapsrådet i alla avseenden uppfyller etiska riktlinjer samt utförs redligt och i enlighet med gällande rätt.

Det stämmer att ett av de experiment som ingått i vår forskning har handlat om att “artificiellt öka antalet spelningar”, om än i mycket begränsad skala och utan kommersiell vinning. Syftet var helt enkelt att testa om det stämmer att Spotify skulle kunna manipuleras i större skala, vilket hävdats av journalister som gjort liknande experiment. Det stämmer också att vi “sökt dölja dessa villkorsbrott” genom att använda en VPN-uppkoppling. Inga konstigheter.

Spotifys jurist försökte alltså blanda ihop korten. Brott mot användarvillkoren framställdes som liktydigt med brott mot forskningsetiken, i ett juridiskt språkbruk som antydde ett överhängande hot om rättsliga åtgärder – som om detta hade någonting alls att göra med brott mot lagen. Argumentationen var ganska löjeväckande. Likväl kunde brevet inte tolkas annat än som ett försök från Spotifys sida att förhindra oss från att fullfölja forskningsprojektet. “Det är Spotifys förhoppning att Vetenskapsrådet agerar resolut”, skrev Benjamin Helldén-Hegelund avslutningsvis.

Dessbättre lät sig Vetenskapsrådet inte luras. Igår kom beskedet att ärendet avskrivs. Vårt forskningsprojekt om Spotify får möjlighet att fullbordas. En bok är på väg, liksom ett gäng artiklar samlade i en temasektion i tidskriften Culture Unbound, med flera vetenskapliga artiklar. Men det måste erkännas att Spotifys hot har tagit både tid och kraft från projektet. Vilket just brukar vara syftet, när storföretag ger sig på forskare som de uppfattar som obekväma. Forskningen kanske inte kan stoppas, men den kan fördröjas.

Spotifys beteende kan inte kallas annat än fegt. Visst att de ogillar att folk blir påminda om hur tjänsten började som en pirattjänst. Men i stället för att bjuda in till öppen dialog skickar man ut advokater i syfte att lägga munkavle på forskare.

Ytterligare ett exempel belyser hur Spotify på sistone visat en allt mer misstänksamhet mot forskarvärlden. I början av 2017 utlyste Spotify i samarbete med Riksbankens Jubileumsfond en så kallad Flexit-tjänst, som går ut på att en forskare under några år får sitta på ett företag och dela sin tid mellan att jobba för företaget och bedriva vetenskaplig forskning med anknytning dit. “Forskning om musikens roll i ett digitalt samhälle” stod som rubrik och Spotify hade alltså bestämt sig för att delfinansiera denna forskning. Ett antal forskare från olika discipliner lade ner betydande arbetstid på att författa projektansökningar, som sedan granskades av sakkunniga. Men sen drog sig Spotify ur. Riksbankens Jubileumsfond försökte lösa situationen, men Spotify hänvisade till att man var inne i en “omorganisationsprocess” och inte längre var intresserad av att ta in någon forskare. Trist för de kompetenta forskare som lagt ner en massa tid på saken – och kanske en smula talande för vad som just nu håller på att hända med Spotify.

Det finns såklart massor mer att säga om digitala metoder, forskningsetik och användarvillkor (inklusive en massa internationella paralleller i samtida medieforskning). Men det får vänta lite. Just nu är jag mest glad över att Spotify misslyckades med att göra mig arbetslös nästa år, när vår bok ska komma ut. Och ser fram mot att vårt projekt, redan innan dess, ska få ut ett helt gäng forskningsartiklar.

TMP – en podd om teknik, musik och politik

Jag har blivit med podd! Aningen oväntat, för själv har jag aldrig varit någon riktig poddlyssnare. MEn när mina vänner Samira och Christoffer presenterade idén kändes det genast självklart.

TMP är en podd om teknik, musik och politik. Vi brukar säga att vi har ett deltagande underjordsperspektiv. Samtalen handlar mycket om danskultur, skapandet av gemensamma rum och makten över de digitala nätverken. Vi spelar små glimtar av ny musik vi upptäckt och tipsar om saker som ska hända. Förkortningen kan även utläsas som ett intresse för det temporära och dess plats i sådant som varar och växer.

Hittills har vi spelat in tre avsnitt: TMP #001 och TMP #002 är ute, medan trean håller på att klippas.

En redig hemsida ska komma, men tills vidare finns vi (ironiskt nog) bara på diverse plattformar. Följ oss där:

TMP på Soundcloud (RSS)
TMP på Itunes
TMP på Acast
TMP på Facebook

Och nej, att jag har fått en podd betyder inte att jag tänker överge min blogg. Här fortsätter aktiviteten att gå upp och ner, kanske mest på sparlåga, det ska erkännas, men efter att Copyriot nu har funnits i tretton år så känns det inte osannolikt att bloggen överlever lika länge till.

Män som pratar om automatisering

Sedan några år pratas, skrivs och tycks det en faslig massa om automatiseringen. Om en ny industriell revolution och om alla de jobb som kommer att försvinna. Idag tittade jag förbi den liberala tankesmedjan Fores för att lyssna på ännu ett samtal i mängden. Ryan Avent, journalist på The Economist, har skrivit boken The wealth of humans som på svenska fått titeln Stabilitetsillusionen. Huruvida den tillför något nytt till diskussionen vågar jag inte säga, men nog sätter jag den på min läslista.

Det mest slående med samtalet var dock könsbalansen, eller snarare frånvaron av balans. Publiken på cirka 80 personer bestod däremot till närmare hälften av kvinnor. Men av de som fick träda upp på scenen var sex av sju män. Undrar om detta är något som Fores över huvud taget noterade.

Frågan är större än att bara handla om representation i panelsamtal. Robotiseringsdebatten lider av en strukturell snedbalans där mansdominerade yrken konsekvent står i centrum. Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.

Vid ett tillfälle närmade sig Ryan Avent ändå saken. Det var när han sa att automatiseringen inte bara måste lösas genom omfördelningspolitik, utan också genom att vi som samhälle hittar nya sätt att värdera olika sysslor. Vi måste ta hänsyn till att människor vill bidra, inte bara sitta hemma i soffan. Därför borde vi visa större respekt för ideellt volontärarbete och oavlönad omsorg om äldre och barn, förklarade Avent – dock utan att nämna ett ord om vilket kön som tenderar att få ansvaret för detta oavlönade arbete. En något illvillig slutsats kunde vara att han menade att robotiseringen kommer att leda till en pånyttfödelse för hemmafruidealet.

Samtidigt var det slående att Ryan Avent tycktes stå en bra bit till vänster om LO-ekonomen Thomas Carlén. Inte nog med att Avent, på ett sätt som erinrade om Piketty, talade om behovet av ekonomisk omfördelning för större jämlikhet. Han drog också paralleller till den första industriella revolutionen och antydde att vår tid ännu väntar på en framväxt av något som kan motsvara den gamla arbetarrörelsen, som nödvändig motvikt till kapitalet. Detta sades alltså av en företrädare för marknadsliberala The Economist. Men från LO visades inget intresse av att plocka upp bollen. I stället presenterade Thomas Carlén vad han menade var en “ny idé”, nämligen att vi måste enas över klassgränserna för att försvara det egna landets företag: “Could there be a new kind of collaboration between labour and capital in the light of the digital revolution?” Ridå.

Dåligt väder, charterresor och inflationsstatistik

I veckan rapporterade SCB att KPI-inflationen stigit till 2,2 procent i juli, jämfört med 1,7 procent föregående månad. Äntligen passerades tvåprocentsmålet, för första gången på sju år!

Så fort siffran blivit offentlig, började finansmarknaderna att spekulera i att Riksbanken kommer att höja räntan redan nästa vår. Därför stärktes redan nu svenska kronan gentemot dollarn och euron. Därtill börjar det snackas om att höjda bolåneräntor är att vänta, vilket kan ge avtryck i prisutvecklingen på bostäder.

Allt detta på grund av dåligt väder! Nej, inte riktigt. Men den uppmätta ökningen av prisnivån berodde till större del, enligt SCB, på att charterresorna blivit rejält dyrare. Det beror både på ökad efterfrågan och dyrare flygbränsle.

– Paketresor, alltså charterresor, steg med 22 procent vilket är betydligt mer än normalt för juni. Även reguljärt utrikesflyg steg mer än väntat. Det två faktorerna förklarar i princip alltihop, säger Åke Gustafsson, ekonom på Swedbank, om månadsförändringen.

Av ren nyfikenhet tittade jag närmare på hur charterresor spelar in i framräkningen av inflationsstatistik. Som vanligt visar sig då en hel del godtycke. Det finns kort sagt inte ett givet sätt att väga in priserna på charterresor i konsumentprisindex. Ett första dilemma gäller de säsongsmässiga variationerna (som statistikerna tydligen hanterar med en ny modell från detta år). Ett andra dilemma handlar om hur man skiljer konsumtion i Sverige från konsumtion i utlandet. Ett tredje är om och hur man ska väga in förändringar i charterresornas kvalitet.

“Rekreation och kultur” är ett av de största delområdena i den privata konsumtionen. Det står för 12 procent av SCB:s varukorg; endast boende, mat och transporter är större. Rekreationskorgen ska mäta priserna på allt från gym till bokhandlar, men en väldigt stor del utgörs just av charterresor. En charterresa är en pakettjänst som brukar bestå av boende, mat, transporter.

Här visar sig problemet med att knyta konsumtion till ett visst land. Den som ordnar sin egen solsemester köper kanske flygbiljetten via en svensk tjänst (vilket då ska räknas som en del av “den svenska konsumtionen” i statistik över BNP och KPI), men restaurangbesöken under semestern är konsumtion i utlandet. För den som i stället köper ett charterpaket, all inclusive, blir även maten som äts under semestern en del av “den svenska konsumtionen”. SCB förklarar:

Det är den nationella konsumtionen som prismäts, det vill säga alla varor och tjänster för konsumtionsbruk som kan köpas inom landet. Svenskars konsumtion utomlands prismäts inte, men till exempel paketresor med inbakad utrikes semestervistelse prismäts eftersom hela tjänsten köps som ett paket i Sverige.

När SCB ska mäta priserna på charterresor väljer man först ut de största charterarrangörerna (resten bortser man från). Därefter väljer man ut vissa resepaket för prismätning. Urvalsmetoden är “ett slags kvoturval med avseende på kända prisbestämmande faktorer som till exempel destination, säsong, reslängd, ressällskap och logistandard”.

Här får vi an antydan om alla de subjektiva kvalitetsbedömningar som SCB:s statistiker måste göra för att vi andra ska få ett objektivt mått på Sveriges inflation. Eftersom utbudet av charterresor förändras från år till år, måste det finnas kriterier för vilka som är jämförbara. Men hur dessa kriterier ser ut i praktiken kan vi inte se, för de ligger inuti SCB:s black box.

Och då är charterresor – om jag fattar saken rätt – ändå inte klassat som en “kvalitetsjusteringsprodukt”. Hur jag än söker, lyckas jag bara hitta det ordet i följande mening, som återkommer i åtskilliga SCB-dokument:

Om produkten är definierad som en kvalitetsjusteringsprodukt så ska en kvalitetsjustering utföras vid produktbytet.

En annan återkommande mening är denna:

Kvalitetsjustering är ett område som ständigt behöver utvecklas.

Vi kan leka med tanken vad det skulle innebära att kvalitetsjustera priserna på charterresor. Kvalitetsjustering innebär att en prisökning kan räknas som noll, om den anses motsvara en ökad kvalitet.

Vilken kvalitet söker människor i första hand när de konsumerar charterresor? Svar: vackert väder. Närmare bestämt: vackrare väder. I princip borde alltså SCB konsultera SMHI som ett led i att beräkna den svenska inflationen.

Det förblir en öppen fråga huruvida charterresans kvalitet ligger i det absoluta vädret på semesterorten eller i den relativa skillnaden i väder mot Sverige. Att efterfrågan på charterresor ökar en regnig sommar pekar dock mot det senare. I så fall skulle alltså en regnig sommar betyda att charterresan får högre kvalitet, vilket i prisstatistiken ska vara detsamma som ett lägre pris och i slutändan lägre inflation.

Vem vet, om statistikerna bara tagit ordentlig hänsyn till vädret kanske Sverige inte ens skulle ha nått upp till sitt inflationmål på två procent?

Att skingra transaktionsdimman och skapa transparens hos nätjättarna – med hjälp av pengar som mätredskap?

Sju kloka it-debattörer har skrivit en artikel ihop med tankar kring hur det vore möjligt att skapa större transparens kring nätjättarnas verksamhet. Att “skingra transaktionsdimman” som det så snyggt heter i rubriken.

Vi lämnar ständigt ifrån oss en massa data. Exempelvis om “vad vi läser, gillar och postar” – men också om var vi befinner oss vid varje tidpunkt. Jag finner det lite märkligt att debattörerna inte nämner den storskaliga insamlingen av våra geografiska positioner. Eller de allt mer omfattande försöken att samla in ljud från vår omgivning via mikrofonen i vår mobiltelefon. Hur som helst är det en träffande problemformulering:

Vi tror att nättjänster, som vi alla uppskattar, är gratis. Vi inser ofta inte att vi har betalat med information om oss själva. Det som ytterligare bidrar till informationsobalansen är att vi inte ens om vi hade våra data, skulle förstå värdet. Det är i kombination med andra användares data som värdet verkligen uppstår och vi som användare saknar de analysverktyg som skulle behövas.

Bristen på transparens i transaktionen är historiskt sett ny. Tidigare köpte vi en tidning eller en tidskrift och betalade för ett lösnummer eller en prenumeration med ett visst belopp. Vi visste vad det kostade, vad vår valuta var värd och vad vi fick. Transaktionen var transparent.

Tidigare fanns en transparens: vi konsumerade materiella produkter i vetskap om deras pris, ett pris uttryckt i reda pengar.

Nu är transparensen borta: vi konsumerar digitala produkter i utbyte mot data, utan möjlighet att bedöma vad datan är värd.

Beror detta på digitaliseringen? Eller beror det på att något har hänt med själva pengarna – att de inte längre är “reda pengar” i samma utsträckning? Går dessa två saker ens att skilja åt?

Transparens betyder genomskinlighet – möjligheten att se igenom en yta, till det underliggande.

När denna sikt försvinner kan det, väldigt förenklat, bero på två saker.

Antingen har ytan blivit ogenomskinlig. Eller så finns det inte längre någonting under att se.

Dessa är de frågor som debattartikeln väcker hos mig. Tyvärr ligger de ännu på ett väldigt abstrakt plan. En bloggpost som denna är ett trevande försök att närma sig någonting lite mer konkret.

Jag associerar till en bloggpost jag skrev härom året, om samband mellan skuldsättning och övervakning. Den praktik som tidigare kallades kreditupplysning har numera svämmat ut i hela den digitala reklamindustrin. Företag som Klarna och Facebook försöker bedöma människors betalningsförmåga utifrån olika beteendedata. Betalningsförmågan är dock ingenting som finns, utan befinner sig i framtiden – oavsett om det gäller en faktura som ska betalas nästa månad, eller ett bostadslån som ska betalas över årtionden. Kreditupplysningen är alltid ett spekulativt omdöme, ett försök att förutsäga framtiden, att kvantifiera en risk. Själva spekulerandet kan vara mer eller mindre transparent. Men framtiden kan inte vara det, för den finns ännu inte.

De sju debattörerna snuddar kort vid en liknande problematik när de diskuterar det ekonomiska värdet av insamlad data:

Aktörer av det här slaget samlar omfattande personakter om oss alla, utan att det är uppenbart för någon hur datan används eller kommer att användas. Det tycks inte alltid vara klart ens för bolagen själva.

Just därför måste vi fråga oss om det över huvud taget går att sätta en “korrekt” prislapp på insamlad data. Finns inte risken att vi lurar oss själva?

Vi menar att det ligger i allas intresse att informationen är öppen om vad de data vi lämnar ifrån oss används till och vad den är värd. Det gäller både det direkta annonsvärdet men också det värde informationen kan ha i framtiden när data bearbetas i stora mängder, det som kallas Big Data.

/…/

Nätverksföretagen bör ha ett eget intresse av att vara transparenta med värdet av användardata eftersom ägare och investerare har ett uppenbart intresse av det som skapar värdet på bolagen. Alla har nytta av jämförbara värderingar av användardata.

/…/

Nu vi ser vi fram emot nya tekniska lösningar och applikationer som kan beräkna värdet av våra transaktioner och en större öppenhet från dem som tjänar pengar på oss.

De sju debattörerna vill alltså sätta en prislapp på “det värde informationen kan ha i framtiden”. Sådana spekulationer hör visserligen till bokföringens grunder. Men kanske bör vi skilja mellan å ena sidan kvalificerad spekulation, å andra sidan verklig transparens. Då bör vi också fråga oss om det ens är möjligt att skapa den transparens som debattörerna efterlyser.

Ett scenario som jag ibland har nämnt är att Facebook i framtiden – kanske efter nästa stora finanskris – säljs till ett företag kopplat till kinesiska staten. Då handlar det inte längre bara om att någon “tjänar pengar på oss”, utan om säkerhetspolitik på högsta globala nivå. Värdet av en så stor databank är inte bara monetärt utan kan även vara militärt. Hur väl kan sådant fångas med hjälp av pengar?

Men vi behöver inte gå så långt för att ifrågasätta hur mycket transparens som egentligen kan skapas med pengar som mätredskap.

Som sagt, detta är inte menat som polemik mot debattörernas förslag. Det är tankar som väcks och som jag vill få ner i hopp om att något kan leda vidare till någonting annat.

Slutligen måste jag fråga mig vad DN:s debattredaktör sysslar med. “Transaktionsdimman” är ett jättebra ord som nog aldrig använts förr, men som nu dyker upp i debattartikelns rubrik och ingress (som normalt sätts av redaktören), däremot inte i brödtexten. En seriös debattredaktör bör vara tydlig med vad som är debattörernas ord och vad som är redaktörens. Sveriges officiellaste debattsida misslyckas med att leva upp till detta.

Läsanteckningar till Norman O. Brown, del 3

del 1 | del 2

6. Language and Eros

Språket uppkom inte som ett nyttoinriktat redskap, utan som en lek – som sång. Först i ett senare led blir språket underordnat verklighetsprincipen. Språket blir därmed till en kompromissformation, likt alla neurotiska symptom. Språket som sjukdom – en monstruös hypotes, men ofrånkomlig (och möjlig att knyta an till Wittgenstein).

Språket bygger på metaforer, det vill säga ordlekar. I denna lek ligger språkets erotiska komponent, som inte är genital utan barnsligt polymorf.

När lingvister försöker reducera språket till logiska operatorer, förnekar de dess libidinala kärna. Wittgenstein, å sin sida, instämmer med psykoanalysens insikt att språket är neurotiskt. För honom är det filosofins uppgift att inse språkets ofrånkomliga galenskap.

Psykonalysen tar vid där Wittgenstein sätter punkt. Problemet är inte språket som sjukdom, utan den sjukdom som kallas människan.

Språket som sjukdom och språket som lek.

Neurotisk lek = magi.

Magi är för Freud tron på tankens allmakt, en tro som återfinns hos barn och hos vuxna narcissister.

Språket utvecklas parallellt med att barnet utvecklar vad Freud kallade ett Lust-Ich, ett jag orienterat helt mot njutning, ett jag som lever i en drömvärld där varje önskan blir sann. Hos barnet är detta till stånd inte neurotiskt, eftersom barnet som lever under de vuxnas beskydd ännu inte har behövt konfrontera verklighetsprincipen, med alla de konflikter (och möjliga neuroser) som då följer.

Om alltså språket kännetecknas av en neurotisk konflikt mellan en (erotisk) lustprincip och en (instrumentell) nyttoprincip, så är det en subversiv handling att ta orden i poetiskt bruk. Poesin destabiliserar kompromissen och pekar mot andra möjliga sätt att tala.

7. Instinctual dualism and instinctual dialectics

“Drift” (ty. Trieb, en. instinct) är ett besvärligt begrepp, eftersom det tycks syfta på en oföränderlig, biologisk kraft som grund för alla människors beteende. Än mer tveksamt kan tyckas att Freud insisterar på att det skulle finnas just två drifter. Samtidigt som han under sin karriär bytte uppfattning om vilka dessa två drifter skulle vara. Kan sådant verkligen kallas vetenskap? (Notera dock skillnaden mellan Jungs monism som betonar arketyper och Freuds dualism som betonar konflikter.)

Freud kan tala om drifterna som “mytiska väsen” och vill tilldela dem samma centrala status inom psykoanalysen som begreppen materia och energi har inom fysiken. Men psykoanalysen är en ung vetenskap och driftbegreppets konturer är onekligen suddiga. Det rör sig i gränstrakterna mellan människa och djur.

Som sagt, allt snack om drifter blir lite rörigt, eftersom Freud helt bytte uppfattning, två gånger under sin karriär. Han var hela tiden säker på att människans psyke kännetecknas av en konflikt mellan två drifter, men formulerade alltså tre olika teorier om vilka två drifter det rörde sig om. Här kommer en schematisk framställning:

I. SEX – SJÄLVBEVARELSE

Bevarandet av arten står mot bevarandet av individen. Motsatsparet sexualdrift/självbevarelsedrift var kopplat till motsatsparet lustprincip/verklighetsprincip. Vid denna tid hävdade Freud att dessa principer styrde inte bara människans psyke, utan ägde giltighet för hela djurriket, kanske rentav för allt biologiskt liv.

Det var när Freud genom kliniska studier upptäckte narcissismen, som detta system började vackla. Freud började söka efter en ny superdualism.

II. SEX – AGGRESSION

Som ofta influerades Freud av den tyska romantikens diktare. Från dem lånade han tanken på en spänning mellan kärlek och hat, vilka Freud omformulerade som sexualdrift och aggressionsdrift. Inom detta ramverk föreföll det särskilt intressant att studera fenomen som sadism och masochism. Men efter hand övergav Freud även detta system.

III. LIV – DÖD

I den senare fasen av sitt liv, kom Freud att betrakta det mänskliga psykets inre konflikter som uttryck för en fundamental dualism mellan Livet (Eros) och Döden. Steget togs i Bortom lustprincipen och fullföljdes i Vi vantrivs i kulturen.

Freuds efterföljare har i allmänhet vägrat ta detta sista steg. Psykoanalytikerna, som “saknar Freuds stoiska mod”, har valt att blankt ignorera den besvärliga dödsdriften – utan att sätta någon alternativ hypotes i dess ställe. Därför har psykoanalysen drivit åt å ena sidan mot monism (Jung), å andra sidan en avteoretiserad form av teknokratisk kunskap.

Ju mer pessimist Freud blir mot slutet av sitt liv, desto mindre blir hans direkta relevans för terapeuterna. Det förvånar inte att praktikerna är ovilliga att tala om dödsdriften, för den är tyvärr helt oanvändbar som teoretisk grundval för en terapi. Åtminstone om dödsdriften ses som en biologisk konstant, närvarande i allt biologiskt liv. Freuds tendens att projicera de mänskliga drifterna på hela djurriket, får som ofrånkomligt resultat att neuroserna framstår som ett obotbart faktum.

Människans essens är neuros och neurosen är uttryck för en konflikt. En psykoanalys som syftar till att bota neuroser måste hålla fast vid att dessa konflikter är av unikt mänskligt slag. Det är inte lika ambivalent att vara djur, som det är att vara människa.

Man måste ändå medge att Freud, när han når sin högsta nivå av pessimism, blir till en metafysiker i klass med Spinoza och Empedokles, skriver Brown. Empedokles föreställde sig en yttersta kosmisk konflikt mellan kärlek och strid. Brown vill dock påpeka att han föredrar Anaximander, som menade att alla motsättningar uppstår ur en ursprunglig, odifferentierad enhet. Skillnaden mellan Empedokles och Anaximander är talande för den omläsning som Brown vill göra av Freud. Brown tar upp exempel som på samma gång visar på låsningar i Freuds tänkande, men också på Freuds förmåga att ibland överskrida sig själv.

I stället för drifternas dualism (som Freud fastnar i), förordar Brown en drifternas dialektik. Freuds universella dualism kan inte accepteras, eftersom den inte tillåter någon gränsdragning mellan driftslivet hos människor och djur. Om vi följer Anaximanders synsätt – att det fanns en ursprunglig enhet innan den splittrades i två – blir det möjligt att tala om både kontinuitet och diskontinuitet mellan djur och människa.

Freuds ontologiska postulat om drifternas eviga ambivalens motsägs av hans egna observationer av ett pre-ambivalent stadium i människans tidiga barndom. Eftersom varje människa har upplevt detta stadium, finns det också hos mänskligheten ett omedvetet begär efter att återställa motsatserna i en enhet.

En återförening av de motsatta drifterna – Eros och Död – kan bara åstadkommas av Eros, eftersom Eros konsekvent strävar efter att förena. Eros återfinns inte bara i jaget, utan också i detet. (Freud ser alltför optimistiskt på jaget, men alltför pessimistiskt på detet.)

Psykoanalysen är fulländningen av den romantiska filosofin: tanken på att det som har separerats skall återföras till sin ursprungliga enhet, fast på en högre nivå. Här finns paralleller till Schiller, Herder, Hegel och Marx.

Vad sådana filosofer har att erbjuda psykoanalysen är en historiefilosofi som rymmer en eskatologi – ett hopp om förlösning från mänsklighetens neuros.

Mer som tyder på att Ravekommissionen har återupptagit sitt kulturkrig

Förra inlägget tog upp det senaste agerandet från polisen i Stockholms län mot olika rejvfestivaler. Dels den aggressiva insatsen mot Cult Cosmic utanför Norrtälje, där de hundratals besökarna systematiskt visiterades och i vissa fall kläddes av nakna och förnedrades. Dels polisbeslutet att dra tillbaka tillståndet för den internationella festivalen Into The Factory utanför Nynäshamn, med hänvisning till att rejvmusik får folk att ta droger och droger får folk att hoppa från byggnader.

Teorin är att det nyligen fattats ett centralt beslut inom Polisregion Stockholm, med innebörden att man återupptar den gamla Ravekommissionens systematiska trakasserier av en viss kulturyttring. Tydligare än förr punktmarkeras nu de underjordiska, icke-kommersiella evenemangen som drivs av entusiaster – de som nu, särskilt sommartid, är så många att de på allvar tar publik från innerstadens kommersiella nattklubbar. Det är inte otänkbart att dessa nattklubbsägare, i sina regelbundna möten med polisen, har pekat ut sådana rejvfestivaler som de upplever som ovälkommen konkurrens. Det kan vara så, men måste inte. Nog så troligt är att polisen i god NPM-anda vill plocka poäng genom att rapportera in många gripanden, i detta fall för ringa narkotikabrott (även om det bara var en liten andel av alla kroppsvisiterade som faktiskt greps på Cult Cosmic). Men att polisregionen har koordinerat detta centralt förefaller väldigt troligt. Särskilt efter denna kommuniké från en Cult Cosmic-arrangör, som jag vill posta här i sin helhet:

I helgen gjorde Stockholmspolisen ett tillslag mot en konst- och musikfestival i Norrtälje. Tillslaget var enligt polisen planerat sedan länge men de hade inte hört av sig till arrangörerna innan med några frågor eller synpunkter på festivalen. Syftet var alltså inte att skapa trygghet/säkerhet på festivalen utan endast att gripa så många som möjligt för narkotikabrott, till vilket pris som helst. Det är inte omöjligt att anledningen var att skapa statistik som kan avvändas för att stoppa andra festivaler.

Vi hade en jättebra dialog med den lokala polisen och räddningstjänsten innan festivalen. De var på plats varje dag från måndagen och vi gick igenom allt: säkerhet, vakter, sjukvård, alkohol, droger, brandsäkerhet, vatten, ljudvolym mm. De tyckte festivalen var mycket välorganiserad och vi fick en hel del beröm samt vissa synpunkter (som vi åtgärdade). Den enda punkt där vi inte kom överens var huruvida tillställningen var offentlig eller inte. Efter polisens önskemål tog vi dock in extra vakter för att uppfylla de krav som gäller om det skulle ha varit en offentlig tillställning. Överlag ett mycket bra samarbete med patrullerna på plats och insatsledare Johan på Norrtäljepolisen, så tack till er. Samarbetet med polisen fungerar när alla jobbar mot samma mål: en säker och trygg tillställning där gäster, arrangörer, grannar och polis blir nöjda (antal klagomål från grannar i år: noll).

Men i hemlighet hade Stockholmspolisen tillsammans med cheferna på Norrtäljepolisen planerat ett tillslag, ett av de största någonsin på denna typ av evenemang. 15 civilklädda poliser kom till området och slog till brutalt mot nästan alla gäster. Alla var misstänkta. Människor brottades ner och fick handfängsel, folk drogs in i skåpbilar och fick ta av sig alla kläder eller kläddes av nakna i skogen framför andra människor och kroppsvisiterades. Man satte handfängsel på folk för att sedan klä av dem och ta urinprov. En kiss-station sattes upp mitt i Ovan Jords konstinstallation som de arbetat med i månader. Dit slussades festivalbesökare på löpande band. En person fick sina hjärtmediciner beslagtagna och fick åka till Stockholm för att hämta nya. Jag har under snart 20 år inom den elektroniska musikvärden sett en del trakasserier från polisen, men aldrig tidigare så brutala systematiska övergrepp. Det var uppenbart att de ville förnedra och skrämma oss.

Vilka var misstänka då? Svar: alla. Det räckte med att vara på festivalen för att misstänkas. Själv blev jag stoppad för att jag “kom från ett konstigt ställe i skogen”. Det är uppenbart att urval också gjordes utifrån etnicitet. Mörkhyade personer vittnar om att de blivit stoppade upp till 5 gånger samma kväll.

Vi arrangörer vet att detta inte är vårt fel men vill ändå be om ursäkt för det obehag som våra gäster och personal kände. Vi har t.ex. haft utländsk personal som (nyktra) har blivit indragna i bilar och avklädda alla kläder och som undrar vad detta är för land där sådant kan förekomma. Jag vet inte vad man ska svara. Jag skäms. Vill påpeka att detta inte är ett problem med ordningsmakten i stort, utan specifikt Stockholmspolisen som alltid har velat göra ett exempel av människor som lyssnar på elektronisk musik. Liknande tillslag har aldrig gjorts på Grammisgalan, Gröne Jägaren, Sturehof eller i riksdagen men jag gissar att antalet misstänkta skulle bli lika många. Droger finns i hela samhället och det är inte rätt att vi blir ett slagträ för att vi musiken vi lyssnar på inte är producerad av akustiska instrument.

Med det sagt, Cult Cosmic 2017 var magiskt. Tack alla som inte lät polisens försök till förnedring och trakasserier sabba vår vibb. De försökte. Vi vann. De förlorade. Tack alla som kom och tack till alla artister och konstnärer som kom från hela världen och bidrog. Stort tack till alla som slitit i 8 månader för att få till detta. Tack alla grannar som hjälpt till och stöttat. Vi lyckades göra det mer och bättre än någonsin, trots 15 rövhattar från Stockholm på egotripp-turné.

Ungefär samma sak hände alltså i Norrtälje i norr och Nynäshamn i syd. Festivalarrangörerna hade en bra kontakt med den lokala polisen – tills det kom order från Polisregion Stockholm att slå till.

Som sagt: polisens prioritering av insatser mot rejv är ett politiskt beslut. Men det är också en ekonomisk intervention i den faktiska konkurrens som finns mellan innerstadens nattklubbar och rejvfester. Jag tänkte återkomma till de politiska implikationerna kring detta, som redan berörts av de läsvärda kommentarerna till förra inlägget.

20 år tillbaks i tiden? Än en gång går Stockholmspolisen in för att kväsa rejvkulturen

På senare år har den underjordiska rejvscenen i Stockholm blomstrat, särskilt under sommarmånaderna när det hålls ett otal fester varje helg. Flertalet rejv är rätt små, någonstans i gränslandet mellan öppna och slutna tillställningar. Ingen verkar riktigt ha översikt för det är egentligen inte så mycket fråga om en samlad “scen”. Snarare finns nu ett pärlband av olika rejvscener med olika musikalisk inriktning (inte bara s.k. “elektronisk” dansmusik) och med olika publik, som bara delvis överlappar. Därtill har kommit allt fler festivalarrangemang i utkanterna av Stockholmsområdet.

Det har varit en mäktig utveckling där de underjordiska dansfesterna dessutom har gett energi till nya musikprojekt som sprider sig från Stockholm till världen. Men på sistone verkar det som polisen i Stockholmsregionen ånyo har fått order från högre ort om att slå ner systematiskt just på rejvkulturen.

Idag kom nyheten att festivalen Into The Factory – som hade bokat en imponerade mängd internationella artister – tvingas ställa in på grund av polisens repression. Här handlar det inte om en underjordisk fest, utan om ett stort, semikommersiellt, tillståndsgivet arrangemang som lockar en publik från stora delar av Europa. Arrangörerna berättar i ett pressmeddelande om hur de upplevt polisen som tillmötesgående under hela det år som de arbetat med festivalen, samtidigt som det slutgiltiga tillståndet har dröjt ovanligt länge. Så kom plötsligt beskedet att polisen nekar tillstånd, med hänvisning till att det i industrilokalen finns föremål som går att klättra på. Och eftersom det är rejv så kan det finnas folk som är påtända, och folk som är påtända brukar tro att de kan flyga – enligt en urgammal myt som lokalpolisen i Nynäshamn plockar upp i sitt beslut att stoppa festivalen:

Risken för fallolyckor, alternativt klättring i kombination med narkotikapåverkan där tanken på att flyga från höjder inte förefaller alldeles främmande, gör att lokalpolisområdet ser enorma säkerhetsrisker i byggnadernas utformning avseende klättringsmöjligheterna till de höga höjderna.

/…/

Vidare skulle orimliga polisiära resurser krävas för att garantera en godtagbar säkerhetsnivå.

Håkan Momenth, med lång erfarenhet som discjockey och arrangör, skriver:

Återigen kastas man 20 år tillbaks i tiden då man inser att polisen fortfarande får bedriva egen ideologisk linje.

Hade vilken annan myndighet som helst i Sverige bedrivit sin verksamhet på detta subjektiva sätt hade det blivit ramaskri.

Tyvärr är det en bredd av politiker i riksdagen som blundar för detta rättsliga övergrepp eftersom många har en sekteristisk syn på kultur man inte gillar och då gäller plötsligt inte likhet inför lagen.

Man hoppas ju att de stämmer polisen för detta. Det har lyckats förut där polisen fått betala stort skadestånd för att de dragit in tillstånd med kort varsel.

Andra festivaler med mer mainstreaminriktning som har mångdubbelt större publik och där det begås massvis med våldtäkter, sexuella övergrepp och grova misshandlar får däremot frikort från polisen.

När ska vi börja snacka om vilka brott som är viktiga att beivra?

Teorin om att det gått ut en central order från Polisregion Stockholm stärks av den senaste helgens händelser i Roslagen utanför Norrtälje. Under den gångna helgen anordnades där festivalen Cult Cosmic för andra gången. Jag var inte där i år, men fick höra från vänner om en synnerligen aggressiv polisnärvaro. Bland annat uppgifter om hur polisen plockat festivaldeltagare åt sidan och klätt av dem nakna. Uppgifter om en ung tjej som stod där naken och gråtande medan poliserna hånskrattar åt henne.

Den mycket påkostade insatsen resulterade i ett smärre antal gripanden för narkotikabrott (bland åtskilliga hundratals festivalbesökare). Detta samtidigt som det i landet arrangerades stadsfester där det ramlade in anmälningar om våldtäkter och sexuella ofredanden utan att polisen gjorde några särskilda insatser mot dessa.

Citerar vad en festivalbesökare skrev på Instagram:

Tack för en fin festival alla arrangörer, deltagare och discjockeys! Låt oss minnas allt kul vi har haft och inte låta repressionen från ravekommissionen få oss att tappa lusten. Framöver måste vi bli bättre på att hålla ihop och agera tillsammans mot polisen, när de släpar ut en kille i skogen och tvingar av honom kläderna så är de inte ute efter knark, de vill avskräcka oss från att rejva. Stöttar vi varandra blir deras terror verkningslös.

Norrtäljepolisen väljer på sin Facebooksida att beskriva Cult Cosmic som ett “musikarrangemang”, demonstrativt skrivet inom citattecken.

Valet att slå ner på rejvkulturen är en politisk prioritering. Möjligen influerad av kommersiella klubbägare i innerstan som ogillar konkurrens från de underjordiska festerna – det har hänt förr att dessa företagare har drivit på aktivt för fler polisinsatser mot rejv. Men som det är nu är rejvkulturen i Stockholm alldeles för stor för att stoppas. Det avgörande är att arrangörer och deltagare inte låter sig skrämmas av polisens trakasserier. Att vi organiserar oss för att dokumentera och göra motstånd.

“Dansgolvet har en inneboende kraft som få andra miljöer har i dagens samhälle.” Så skriver Pedram Nasouri i en spännande historielektion, publicerad i Populär Poesi: “Why Can’t We Live Together? Om David Mancuso, The Loft och konsten att berätta en historia“. Läs!