Rasmus Fleischer's Blog, page 15

Positivt mottagande av Den svenska enhörningen

Min och Pelles nyligen utgivna bok om Spotify, Den svenska enhörningen, har överlag fått ett positivt mottagande i de stora dagstidningarna, med flera stort uppslagna recensioner. De flesta lyfter fram likartade teman: företagets opportunism, dess förmåga att berätta en framgångssaga vars innehåll skrivs om efter hand, de ekonomiska förlusterna och ovissheten kring företagets hållbarhet på sikt.

Först ut var Martin Jönsson i DN, som menade att boken “skickligt och metodiskt” monterar ner myten om Spotify. Benjamin Peetre i Sydsvenskan var lika positiv, men hade önskat sig mera om “hur strömmade tjänster har förändrat musiken i sig” – ett ämne som det säkerligen kommer skrivas fler böcker om.

Malin Ekman i Expressen finner boken “uppfriskande kritisk” och menar att vi är “två initierade författare med ovanligt skarp blick”. Men hon hade hellre önskat sig en journalistisk skildring byggd på intervjuer och strukturerad som en berättelse mer “närvarokänsla”. Inget ont om sådant, men det vore en annan bok, som där närvarojakten skulle styra innehållet i annan riktning. Även om det är trevligt för läsaren att få talstreck serverade, är det inte självklart att intervjumetoden tillför så mycket innehåll, särskilt inte när vi pratar om företag som lägger munkavle på sina anställda.

Aningen tjurigare formulerade sig Håkan Lindgren i SvD, som klagar på “upprepningar och självklarheter” i texten, även om han uppenbarligen inte fann boken ointressant.

Desto mer entusiastisk är recensionen i BTJ-häftet (varifrån bibliotek gör sina inköp), där slutsatsen blir:

Berättarglädje och vetenskaplig stringens gör Den svenska enhörningen till en mycket bra bok.

Det är alltid intressant att se hur en bok placeras på biblioteken. Bland de bibliotek som använder det klassiska SAB-systemet verkar Den enhörningen föga förvånande hamna under Qz Spotify (Ekonomi och näringsliv; särskilda företag). Men på vissa håll hamnar den också på specialhyllor om musik och bland högskolbibliotek som använder Dewey-systemet tycks det som att Den svenska enhörningen snarast klassificeras som en bok om informationsteknologi.

Just nu på gatorna i Tbilisi

Tiotusentals unga protesterar och dansar på gatorna i Georgiens huvudstad Tbilisi, efter att polisens specialstyrkor i fredags kväll stormade en rad av stadens nattklubbar, däribland den mytomspunna technoklubben Bassiani.

The club was started by Tato Getia, Zviad Gelbakhiani and Naja Orashvili as a political and activist statement of sorts. Being opposed to Georgia’s extremely strict drug policies and rampant homophobia, the founders made the club a venue where people can express such beliefs in a lively and a more free environment. It was to be a space for tolerance and equality regardless of sexuality, ethnicity, and religion. As such, the parties in the club became a form of expression themselves as techno became the music of protest in the process. No placards needed as the environment and the parties being held there speak for themselves.

In a place where anti-homophobia rallies end in violence and vegan cafés are attacked by sausage-wielding nationalists, techno clubs are symbols of progressiveness and tolerance, a refusal of their country’s narrow-mindedness. As the social activist Paata Sabelashvili put it to me: “In Georgia, raving is a political act.”

Polisen gick i fredags brutalt fram mot klubben s besökare, för att därefter tömma och försegla lokalerna. Tillslagen rättfärdigas soim ett led i att upprätthålla Georgiens extremt repressiva drogpolitik, men som Bassianis innehavare påpekar, följder det på en ihärdig smutskastningskampanj från Georgiens högerradikala krafter. Dessa verkar i själva verket främst rikta sig mot vad de kallar “homosexuell propaganda” och menar att technoklubben utgör “anti-georgisk verksamhet”. De bär rödvitsvarta armbindlar och missar heller inte att droppa de kodorden som antyder en judisk världskonspiration. De är aggressiva, men långt färre än de trotsigt dansande.

Under söndagskvällen skickades kravallpolis ut för att hålla isär de tiotusentals rejvarna och de högerradikala motdemonstranterna. Det tältläger som den dansande proteströrelsen hunnit börja bygga ska polisen ha rivit. Situationen föreföll under söndagkvällen laddad och oviss. Georgiens politiska partier försökte positionera sig, liksom den georgisk–ortodoxa kyrkan. Till slut kom inrikesminister Giorgi Gakharia ut för att tala med demonstranterna, som krävde hans avgång. Han uppges ha bett om ursäkt för polisens agerande mot Bassiani och öppnat för att diskutera en mindre repressiv drogpolitik. Under tiden demonstrerade berlinare sin solidaritet utanför Georgiens ambassad där.

Det hör inte tillvanligheterna med protestyttringar i så här stor skala i Georgien. Det ska bli intressant att följa hur denna “raveolution” utvecklar sig närmsta veckan. Utan tvivel har frågan redan blivit delvis integrerad i Georgiens partipolitiska spel, just nu präglat av att oligarken Bidzina Ivanishvili annonserat sin politiska comeback. Men den rörelse som nu kanske formerar sig i Georgien är utan tvivel uttryck för något mer än bara en maktkamp mellan liberala och konservativa värderingar, eller mellan väst- och östorienterade politiker, eller mellan unga och gamla georgier.

Spotify och marknadens dröm om framtida monopol

Förra veckan utkom vår bok Den svenska enhörningen: storyn om Spotify i materiell form och finns nu tillgänglig både i butik och i nätbokhandlarna. Samtidigt skrev jag en artikel åt Dagens ETC kring en av de frågor som står i centrum för boken, nämligen att ett företag som allmänt anses vara en succé samtidigt aldrig har gått med vinst: “Riskkapitalister håller Spotify flytande“. Artikeln (och boken) knyter an till ett ämne som varit uppe flera gånger här på Copyriot: hur 2010-talets digitala medieklimat är resultatet av ett finansiellt undantagstillstånd i finanskrisens kölvatten.

Tio år efter finanskrisens utbrott tycks vi befinna oss i ett skifte. Donald Trump sänker företagsskatterna vilket gynnar de företag som redan går med vinst. Samtidigt driver det på inflationen så att centralbanken måste svara med höjda räntor. I det nya läget blir dagens pengar mer värda än morgondagens. Verkliga jättar som Apple och Google kan bli ännu mer lönsamma. Men det kan bli svårare att driva förlustföretag på vaga löften om framtida vinst.

Det är ännu för tidigt att säga om Spotify i det längre perspektivet kommer bli en flipp eller en flopp. Det höga börsvärdet signalerar att det knappt finns någon mellanväg. Enda sättet att rättfärdiga fortsatta förluster inför marknaden är med ett löfte om framtida världsherravälde. Närmast till hands ligger tanken på att Spotify ska uppnå ett globalt monopol på musik – ungefär som Googles monopol inom webbsökning. Vägen dit skulle gå genom att Spotify köper upp andra företag i musiksfären, för att på sikt manövrera ut de traditionella skivbolagen och börja ge ut musik på egen hand. Så länge som skivbolagen kontrollerar all musik kommer det nämligen att bli svårt att uppnå lönsamhet i en musiktjänst som Spotify. Även om de skulle lyckas höja månadsavgiften från 100 till 200 kronor, skulle det bara leda till att skivbolagen höjde sina ersättningskrav. De har ju makten att stänga ner hela tjänsten genom att inte bevilja förnyade licenser. Att komma förbi dem blir inte lätt.

Ett alternativt scenario är att Spotify köps upp eller går samman med någon annan nätjätte, för att bilda ett företagsimperium som integrerar mjukvara, hårdvara, underhållning och storskalig övervakning av användarbeteenden. Musiken blir då mer av ett lockbete och behöver inte bli lönsam på egen hand. Men även i detta fall bygger lönsamheten på en rörelse mot ännu större monopol än de som i dag kontrolleras av Facebook och Google. Spotifys höga värdering går knappast att tolka som annat än som marknadens dröm om framtida monopolvinster.

Inget av dessa scenarion förefaller särskilt lockande för den som värderar musikalisk mångfald och nyskapande.

Läs hela artikeln på Dagens ETC.

Östdigitalt och västdigitalt

Se där två nya adjektiv som jag myntar i min senaste artikel på Expressens kultursida, som tar avstamp i den senaste uppståndelsen kring Facebook (och i de diskussioner som förts på Nettime).

Då tycker jag inte vi ska snöa in alltför mycket på Cambridge Analytica. Grejen är att Facebook, med flera teknikjättar, kommer att regleras på ett betydligt mer ingående sätt än idag. Såväl i Bryssel och London som i Washington slipar byråkraterna sina vapen, samtidigt som Mark Zuckerberg och de andra utan tvivel drar upp strategier för vad de kan få i utbyte.

Någonting som kan höja trösklarna mot konkurrens, allra helst en politik som leder till att alla medborgare måste använda tjänster som levereras av Facebook, exempelvis för betalning och identifiering. Givetvis kommer Google och Amazon att förvänta sig liknande gentjänster som befäster deras monopol inom var sin del av den västdigitala kapitalismen.

Digitaliseringen överläts länge, i flera decennier, åt marknadskrafterna. Visst spelade militär finansiering alltid en viktig roll för den digitala teknikutvecklingen, men massmarknaden betraktades som civil. Detta har nu förändrats.

Företag som Google, Amazon och Facebook betraktas nu som som säkerhetspolitiska tillgångar, i dubbelt avseende. Dels för sin makt över det offentliga samtalet och som potentiella arenor för desinformation. Dels som aktörer i den teknologiska kapprustningen mellan två världsmakter, USA och Kina, om att sätta standarder för framtidens digitala infrastruktur. Den som tillverkat hårdvaran kan nämligen lägga in bakdörrar som kan aktiveras i händelse av konflikt. Det är därför som världens största tillverkare av telekomutrustning, kinesiska Huawei, stängs ute från den amerikanska marknaden. Övriga världen kan i förlängningen bli tvungen att välja sida mellan två teknopolitiska block: ett västdigitalt, ett östdigitalt.

Kina försöker komma ikapp USA bland annat genom att låta sina marknadsledande företag få tillgång till stora mängder data, exempelvis foton på 700 miljoner kineser som kan användas för att utveckla bättre system för ansiktsigenkänning. Liknande databanker kan mycket väl beviljas till företag som Facebook, i utbyte mot att myndigheterna får direkt möjlighet att gå in och styra informationsflödena. Ett konto som anses sprida desinformation behöver då inte stängas av. Det kan räcka att skruva lite på inställningarna för att ge budskapen mindre exponering, eller för att videoklipp från vissa avsändare tar länge tid att ladda – varianter av “mjuk censur” där Kina har visat vägen.

Medan vi rör oss in i en ny teknopolitisk epok, liknar de ständiga läckorna, säkerhetshålen och övervakningsskandalerna mest brusningar på ytan. Den historiska vändningen pekar bort från den liberala kapitalismens tydliga bodelning mellan stat och storföretag – precis som på 1930-talet. Vad vi får i stället är för tidigt att säga.

Att inte reglera Facebook är orimligt, men det är naivt att hoppas på att den stundande regleringen inte kommer gå hand i hand med en militarisering. Allra naivast är dock de liberala debattörer i USA som vill hitta lösningen i att göra Facebook till en betaltjänst. Visst stämmer att när vi inte själva betalar är det vår uppmärksamhet som blir såld. Men för den breda massan finns ingen väg bakåt. Däremot finns vägar ut ur Facebook.

Dessa utvägar är inget jag diskuterar närmare i artikeln. Men jag är väldigt trött på att diskussionen ständigt ska föras i individuella termer, om huruvida vi som enskilda användare kan eller bör lämna Facebook. Det är mer angeläget att ta utgångspunkt i politisk organisering eller kulturella arrangemang. Hur kan sådana få genomslag på andra vägar än via reklambaserade flödesmedier?

I mitten av Expressenartikeln diskuterar jag förresten hur rädslan för “destabilisering” frammanar en falsk “stabilitet” – som om det skulle gå att tala om stabilitet på en planet vars poler smälter.

Moishe Postone (1942–2018)

Vid en ålder av 75 år avled igår avled Moishe Postone i Chicago. Där han var professor i historia, även om han nog i grunden förblev en sociolog, präglad av sin studietid i Frankfurt åren kring 1980, ett årtionde efter att Theodor Adorno gått bort. Det var alltså i Frankfurt(skolan) som Postone tog avstamp i sin omläsning av Karl Marx’ kritik av den politiska ekonomin, som senare skulle resultera i boken Time, labour and social domination. Han skrev inga fler böcker, däremot en rad artiklar, som även lämnade ett viktigt bidrag till den kritiska teorin om antisemitism. Ett par av artiklarna har översatts till svenska av tidskriften Kris och kritik; alla finns tillgängliga som pdf, sammanställda av Ross Wolfe i en dödsruna.

Postone var allt annat än yvig i sin teoretiska gärna. Han sökte inte efter dramatiska liknelser, lanserade inte nya begrepp, rörde sig inte utanför de ramar han själv satt upp. Om han ofta upprepade sig, var det för att på tydligast möjliga vis slå fast sin poäng och visa hur den skiljer sig mot etablerade tolkningar. En kanske viktigaste insats var att visa på hur kategorierna i Marx’ Kapitalet – vara, värde, abstrakt arbete – måste begripas som historiskt specifika för kapitalismen. Han betonade hur denna samhällsformation inte primärt bygger på att en klass människor härskar över en annan. Problemet är långt större än att arbetskraften blir utsugen. Kapitalismen är för Postone en subjektlös fetischordning som kretsar kring ett ständigt närvarande tillväxttvång, en absurditet som i förlängningen utmynnar i en ekologisk katastrof. Tillväxttvånget är rent abstrakt, grundat i lönearbetets abstraktion av mänsklig tid, som Postone lyfter fram som central i kapitalismen – vilket betyder att det bara är ett sätt för människorna att organisera sin tid tillsammans med varandra, möjligt att ersätta med andra sätt.

Tydligare än andra före honom drog Postone en skiljelinje mellan å ena sidan “Marx’ ekonomikritik”, å andra sidan det som traditionellt kallats för “marxism”. Han var heller ingen marxolog, var inte ute efter att fastställa “vad Marx verkligen hade tänkt”, utan efter att rekonstruera en ekonomikritisk teori, med utgångspunkt i framför allt Kapitalet och dess förarbeten. (Marxismen, å andra sidan, bygger i första hand på andra verk av Marx och framför allt Engels.)

Vid tidpunkten för sin död arbetade Postone på en omläsning av Kapitalet (första boken) tänkt att utges på University of Chicago Press. Även om den aldrig kommer att fullbordas, hoppas jag att vi får läsa något av det som hanns med. Om inte, så tror jag ändå att Moishe Postones betydelse bara kommer att fortsätta att växa, särskilt inom akademin där han tills nyligen har förblivit enormt underskattad utanför ett ganska snävt sammanhang.

För den som vill ha en introduktion rekommenderas i första hand någon av alla de intervjuer som han gjorde på senare år; ett tidigare inlägg på Copyriot tog avstamp i en av dessa intervjuer.

Moishe Postone begravs idag.

Föreläsning i Malmö nästa vecka: Vad pengar (inte) kan mäta

Onsdagen den 7 mars kommer jag till Malmö för att föreläsa på galleri Signal, i anslutning till den pågående utställningen Digital Distress. Jag tänker att jag ska knyta ihop lite olika ämnen som delvis varit uppe här på bloggen senaste tiden, där ett sammanhållande tema är detta med pengar som mätredskap. Därav rubriken: “Vad pengar (inte) kan mäta“.

Pengar är inte bara ett ständigt närvarande tvång. Pengar är också ett redskap för att förstå världen, för att belysa orättvisor, för att upprätta jämförelser mellan dåtid, nutid och framtid. Har vi det bättre eller sämre ställt än våra föräldrar? Har kapitalismen återhämtat sig efter finanskrisen? Hur funkar skatteparadis? Vad innebär minusränta? Kommer våra pensioner, eller vår eventuella medborgarlön, gå att leva på? Om vi vill finna svar på sådana frågor så saknas det knappast siffror. Desto mer oklart är vad det faktiskt är som mäts, när pengar används som mätredskap.

Digitaliseringens verkningar är paradoxala. Å ena sidan skapas möjligheter för att sätta prislapp på allt fler saker, inklusive vår egen uppmärksamhet, uppdelad i mikrosekunder, som saluförs i algoritmiska auktioner medan vi scrollar i de sociala mediernas flöden. Å andra sidan finns ingen gräns för hur många nya sorters digitala pengar, från kundpoäng till kryptovalutor, som kan skapas. Ekonomin faller samman i bitar som blir allt svårare att pussla ihop till en meningsfull helhet. Hur kan vi förstå detta sönderfall? Vilka alternativa redskap står till buds för att tänka vår gemensamma framtid?

Bara i denna korta beskrivning, noterar jag nu, ställs sju frågor. Fler lär det bli. Färre svar, troligen.

Från 1930-talets “maskinkultur” till vad vi på 2010-talet kallar “artificiell intelligens”

En kväll förra veckan satt jag i Sigtuna och bläddrade igenom ett kuvert med svenska pressklipp från åren 1931 och 1932. Gemensamt för de utklippta artiklarna var att de berörde ämnet “maskinkultur”. Ingenting låg mer i tiden. Ingenting var heller mer svårfångat. Just därför kunde det bokstavligen skrivas spaltmeter som “maskinkulturen”, påfallande ofta under den fantasilösa rubriken “Människan och maskinen”. Flera av Sveriges större förlag lanserade titlar i ämnet nästan samtidigt. Alf Ahlberg höll föredrag om hur “maskinkulturen tar död på personligheten”, och så vidare.

I efterhand är det alltid lätt att skratta åt historiska exempel på onyanserad civilisationskritik. Eller för den delen åt motsatsen, det vill säga onyanserade hyllningar till det nya tekniska förnuftet, som det också fanns gott om exempel på vid samma tid (exempelvis Technocracy-rörelsen som fick sitt offentliga genomslag just år 1932). Men om man tittar närmare på vad som faktiskt skrevs, framstår polariseringen delvis som en retorisk konstruktion. De flesta och tyngsta opinionsbildarna såg sig själva som synnerligen nyanserade. De sökte placera sig själva i mitten och behövde just därför hänvisa till existensen av de två ytterligheter.

Ett utmärkt exempel ges av konstkritikern Gotthard Johansson, som även var funktionalismens främste förkämpe i svensk debatt. I en understreckare hösten 1932 recenserade han två av de aktuella böckerna om maskinkulturen och inledde med att lite karikatyrartat peka ut två ytterlighetspositioner. Å ena sidan de som ser maskinen som en demonisk kraft (och som paradoxalt nog ofta är välbeställda människor som själva äger aktier i industriföretag, enligt Johansson). Å andra sidan “maskindyrkarna”, som ser maskinen som “befriaren ur mänsklighetens nöd” (och som tydligast företräds av “radikala proletärskalder”, vilket Johansson fann lika paradoxalt).

Ytterligare en som sökte efter den nyanserade mittenpositionen var författaren Henry Peter Matthis, som skrev under rubriken “Maskinskräcken. Varning för falska idealister”:

Mest primitiva äro de idealister o.s.v. som gå omkring med sin maskinskräck och tala om ’tillvarons mekanisering’. /…/

Men den andra romantiken, den moderna naturmystiken – vår maskindyrkan – är också en kulturbrist.

Här är det lätt att se paralleller till vårt eget årtionde, som inleddes med en omfattande debatt om “digitaliseringen” – ett begrepp med ungefär lika svävande innebörd som “maskinkulturen” hade på 1930-talet. Då som nu fördes debatten i kölvattnet av en djup ekonomisk kris. Jag citerar mig själv ur det nyligen utgivna bokkapitlet “Nätutopier och nätdystopier“:

Finanskrisens utbrott år 2008, med efterföljande nedgång i den globala ekonomin, framstår i efterhand som en vattendelare i mediedebatten. Fallande annonsintäkter för dagspressen skapade en oro som färgade av sig även på spalternas innehåll. Hela perioden från 2008 till 2012 präglades av en stor öppenhet där nyfikenhet och skepsis bröts mot varandra i en livlig debatt. Från 2010 satte den nätpessimistiska litteraturen tydliga avtryck i svensk kulturdebatt, där många skribenter sökte sig mot en föregivet nyanserad mellanposition.

Men åter till 1932 och “maskinkulturen” – ett ord som då framstod som en paradoxal sammansättning, vilket gav en retorisk laddning som kan vara svår att uppfatta idag. Samma sak gäller begreppet “kulturindustri”, som skulle myntas 1944 av Adorno och Horkheimer, men vars innebörd var en annan. Upplysningens dialektik gav heller inget utrymme för något så odialektiskt som föregivet nyanserade mellanpositioner – enda utvägen gick genom ett upphävande av det historiska sammanhang som har konstituerat såväl “kultur” som “industri”.

Tvärtemot detta, tog Henry Peter Matthis sin utgångspunkt i ontologin. Det förde honom till en slutsats som nog klingar mer profetiskt för oss än vad han själv kunde inse. Så här skrev han 1932, om begreppet maskinkultur:

Kultur är ju odling, och maskin är redskap. Odling sker med redskaps hjälp /…/

När människan utvecklar redskapen till maskiner /…/ – kan det då uppstå något som varken är natur eller av människan skapat kultur? Något som redskapen, maskinerna på egen hand frambragt? – Detta skulle vara maskinkultur.

/…/

Tillvaron kan inte mekaniseras. Livet är härligt sprudlande av natur mitt i storstaden. /…/

Maskiner kunna ersätta många händer men inga tankar.

När det finns tankemaskiner – då blir maskin-kultur verklighet.

Till dess kunna vi tryggt tro på livet, älska naturen och arbeta vidare på kulturen.

Maskinen och kulturen kunde alltså leva sida vid sida i harmoni, menade Henry Peter Matthis. Åtminstone tills den tidpunkt “när det finns tankemaskiner”, för då rivs en gräns, då är det slut på harmonin, då finns skäl att lyssna på olyckskorparnas ord!

Det vill säga nu?

“Artificiell intelligens” är ännu ett begrepp med svävande innebörd, som dessutom får retoriska kraft genom att klinga paradoxalt – inte helt olikt “maskinkultur”.

Efter andra världskriget föll begreppet “maskinkultur” ur bruk, även om det fortsatt att skrivas oräkneliga artiklar under den lika fantasi- som tidlösa rubriken “Människan och maskinen”.

På samma sätt är det nog troligt att begreppet “digitalisering” snart faller ur bruk, liksom så småningom begreppet “artificiell intelligens”. (Jag minns att jag nyligen ögnade en text som på intressant sätt ifrågasatte AI-begreppet, men tyvärr hittar jag inte tillbaka till den.)

Alla dessa begrepp syftar på någonting verkligt, men på ett svävande sätt som vittnar om en bristande förmåga att sätta teknisk utveckling i sitt större sammanhang. Resultaten blir varje gång samma polarisering mellan ytterpositioner, som delvis är en chimär, frammanad av dem som vill tala utifrån en perfekt balanserad mittenposition. Vilket sällan resulterar i någon tankeverksamhet av betydelse.

Hur inflationen i Japan gömmer sig i minskad tjänstekvalitet

Härom veckan skrev jag om tjänsteprismätandets paradox. Det handlar om förhållandet mellan kvalitet och inflation. Saken belyses av några japanska exempel i The Economist. Först bara en kort rekapitulation.

För att mäta inflation räcker det inte att bara mäta priser. Man måste även mäta vad man får i utbyte, så väl kvantitativt som kvalitativt. Låt säga att mjölkpaketen halveras i storlek, från en liter till en halvliter, utan att prislappen förändras; då har det effektiva priset fördubblats genom minskning av varans kvantitet. Ungefär samma effekt skulle kunna uppnås om mejeriet helt frankt började späda ut mjölken med hälften vatten men fortsatte sälja enliterspaket till samma pris; då kan vi tala om prisfördubbling till följd av att varans kvalitet har minskad.

Så länge vi talar om fysiska varor brukar det gå någorlunda lätt att skilja mellan kvantitet och kvalitet. Så är inte alltid fallet med tjänster. Men för att mäta inflation krävs det fortfarande att man kan ha skaffa sig ett begrepp om “hur mycket tjänst man får för pengarna”. En minskning av tjänstekvaliteten med bibehållet pris ska fortfarande räknas som en effektiv prisökning, alltså som en inflationsfaktor. Det är bara så svårt för statistikmyndigheterna att implementera, så i praktiken görs knappt några försök i den riktningen.

Artikeln i The Economist handlar just om minskad tjänstekvalitet i Japan. Ändå görs inga kopplingar till Japans brottning med deflationen. Trots en extremt expansiv penningpolitik ligger den officiella inflationen fortfarande kring nollstrecket vilket ses som ytterst bekymmersamt och som ett varningstecken för resten av världen. Samtidigt står den s.k. tjänstesektorn för tre fjärdedelar av Japans BNP. Det borde alltså inte vara helt oväsentligt hur man i Japan mäter tjänstepriser, inklusive tjänstekvalitet.

The Economist börjar med att ge några exempel på Japans traditionellt höga servicenivån. Gott om personal i butikerna. Taxichaufförer som kör med vita handskar och efteråt går ut ur bilen för att buga. Beställer man något från Amazon kan man ofta vänta sig hemleverans samma dag. Men allt detta uppges nu på väg nedåt. Leveransföretag meddelar att de tänker ta längre tid på sig. Närbutiker och restauranger skär ner på öppettiderna. Japaner som är vana vid att bli uppassade men inte längre blir det klagar över att en nationell tradition, omotenashi, är på väg att dö ut.

Now Japanese are having slowly to adapt to levels of service long suffered by the rest of the world.

Allt detta går att rent nationalekonomiskt att förklara med att arbetskraft är dyrt i Japan. Arbetskraften är dyr på grund av en åldrande befolkning och obefintlig invandring.

I July last year the gap between the number of jobs on offer and the number of jobseekers hit a 43-year high. There are 1.59 jobs for every applicant, and not even Chinese students can fill the gap at konbini shops.

Brist på arbetskraft ska “normalt” leda till ökad inflation. Frågan som väcks är om inte sjunkande tjänstekvalitet då är det sätt på vilket inflationen kommer till uttryck i Japan – bara att den inte registreras i dess officiella konsumentprisindex.

Detta vore intressant att titta närmare på, eftersom det väcker vissa följdfrågor. För låt säga att de japanska myndigheterna bli bättre på att mäta förändringar i tjänstekvalitet och att detta skulle leda till att inflationen skrevs upp till 2 procent. Skulle det betyda att det akuta deflationshotet kan skrivas av? Nej, troligen inte. För det är inte alls självklart att inflation och deflation skulle utesluta varandra. De kan givetvis samexistera på olika håll inom samma nation, även om nationalekonomer tenderar att missa det i sin fixering vid nationella aggregat.

På en ännu djupare nivå är det troligen nödvändigt att skilja mellan olika sorters inflation och deflation. Köpkraftens förändringar kommer inte alltid till uttryck i nominella prisförändringar, utan kan ta sig mer subtila former, som de här exemplen antyder. Det är inte inflation som Japan saknar, utan nominell inflation.

Spotifyboken färdig

Slutmanus är nu lämnat till Det svenska enhörningen, boken om Spotify som jag skrivit tillsammans med Pelle Snickars. Vi är väldigt nöjda med resultatet och ser fram mot utgivningen i slutet av april. Tio kapitel, ett par hundra sidor.

Att det hela tycks tajma väl med börsintroduktionen är extra kul. Ett genomgående tema är ju det paradoxala i hur Spotify å ena sidan är ett makalöst framgångsrikt företag, å andra sidan aldrig har gjort vinst och befinner sig i en ytterst prekär position. Dubbelheten är rätt talande för vår tid, alltså det årtionde som nu har gått sen finanskrisen, som bland mycket annat har präglats av att miljarderna kastas över techföretag som aldrig gått med vinst. Därför tror jag att boken har en relevans som går bortom ett enskilt företag. För att citera en kort passage ur efterordet:

Lägg till detta sådant som puttrar under ytan på varje plats för digital massdistribution: fejkade spellistor, köpta följare och spam som lätt kan få en tjänst som Spotify att ruttna inifrån om inte grindarna vaktas rätt. Samtidigt sätts press på varje grindvakt i en tid av politisk polarisering. Vad är egentligen tillåtet att sprida på Spotify? Rollen som neutral distributör blir i slutändan omöjlig, särskilt om man på allvar vill expandera till att erbjuda poddar och nyhetsprogram. Efter det amerikanska presidentvalet har vi sett hur Facebook och Twitter förvandlats till säkerhetspolitiska nyckelaktörer och det är inte omöjligt att Spotify står näst på tur att motvilligt dras in. Det kan i sin tur skapa politiska hinder för global expansion.

Ett exempel på hur en tjänst “ruttnar inifrån” gavs i veckan, när det rapporterades om “the Bulgarian Spotify scam“. Någon (i Bulgarien) lyckades bluffa till sig omkring en miljon dollar från Spotify, enligt uppgift utan att bryta någon lag. Det räckte att ladda upp några hundra ljudfiler, omkring en halv minut långa, placera dem i spellistor och sen låta några tusen fejkade användarkonton spela dessa spellistor dag ut och dag in. Det hela upptäcktes när ett par av spellistorna – betitlade “Soulful Music” och “Music From The Heart” – började klättra på topplistorna över tjänstens mest populära spellistor. Det är alltså fullt tänkbart att andra bluffmakare, som vet att flyga under radarn, fortsätter att mjölka Spotify på pengar. Vilket såklart sker på bekostnad av alla “legitima” rättighetshavare.

Inom ramen för vårt forskningsprojekt har vi gjort ett liknande experiment – fast helt öppet, i betydligt mindre skala och under begränsad tid. Då svarade Spotify med att försöka stoppa finansieringen av vårt projekt. Självklart skriver vi även om den episoden i Den svenska enhörningen, som alltså utkommer i slutet av april, på Mondial förlag.

Senare under året kommer även vår akademiska volym om Spotify, där vi är fem medförfattare, på MIT Press. Den processen går lite långsammare.

Vad är “live” i den digitala världen?

Min forskning har på senare år kommit att handla allt mindre om musik. Men jag tänker fortfarande att musiken ger unika ingångar till att förstå hur motsatsställningen mellan människa och maskin har vuxit fram, luckrats upp, omförhandlats och återskapats. Förra fick jag en förfrågan av Riksbankens jubileumsfond att medverka med en text i dess nästa årsbok som utkommer senare i vår, detta år med tema musik. Jag tog det som ett tillfälle att bygga vidare på vissa delar av min doktorsavhandling från 2012, där jag visade hur “levande musik” fick sin moderna betydelse kring år 1930. Nu kan jag även visa t.ex. vad samma fras betydde för Wilhelm Peterson-Berger under 1920-talet. Från mellankrigstiden drar jag sedan linjer mot samtiden och diskuterar vad “live” står för idag. Här följer ett kort utdrag ur texten.

När tar apparaterna livet av musiken?

(…)

Begreppet ”mekanisk musik” föll till slut ur bruk, men dess motsats ”levande musik” fortsätter att spela en absolut central roll för hur vi begriper musiklivet. Det betecknar inte bara ett kulturpolitiskt ideal, utan också en sektor inom den kommersiella musikindustrin. Genom en sammanslagning år 2017 bildades intresseorganisationen Svensk Live som företräder olika slags musikarrangörer: från de multinationella bolagen Live Nation och FKP Scorpio till små musikföreningar i Kävlinge och Finspång.

I musikbranschens egen statistik kvarstår levande musik som en egen kategori — och det är just där som omsättningen har vuxit som allra mest under 2000-talet. Enligt organisationen Musiksverige står konsertintäkter numera för drygt hälften av musikbranschens intäkter.

År 1999 förutspådde Philip Auslander i boken Liveness att ”det symboliska kapital som ligger i liveframträdanden” skulle förlora i betydelse. Faktum är att exakt det motsatta har skett under 2000-talet. Den allt större tillgången på digital musik tycks ha skapat sin egen motreaktion som får människor att uppvärdera den fysiska närvaron i upplevelsen av musik. Räcker det då att en grupp människor har tagit sig till samma plats för att deras musikupplevelse ska bli ”live”? Eller krävs något mer, och i så fall vad?

Vad är ”live” i den digitala världen?

Sedan ett tiotal år har Metropolitan Opera i New York distribuerat vissa föreställningar digitalt via satellit. Visningsrättigheter har bland annat sålts till svenska Folkets Hus och Parker, som har lagt ner ett stort arbete på att digitalisera biografer runt om i Sverige. År 2007 lanserade de begreppet ”live på bio” för dessa direktsända operaföreställningar som snart kompletterades av teater och orkesterkonserter. Vissa föreställningar sänds även i repris påföljande dag och eftersom reprisen inte är ”live” betalar biopubliken då ett lägre biljettpris — för exakt samma audiovisuella upplevelse.

Exemplet belyser hur en idé om musikupplevelser som mer eller mindre ”levande” fortsätter att spela roll, på ett sätt som blir mätbart i pengar, trots att gränsdragningen blir allt mer oklar. Framför allt undergrävs livebegreppet genom bruket av elektroniska instrument och förinspelade bakgrunder. Inom delar av den elektroniska dansmusiken, där gränsen mellan discjockey och producent är flytande, råder särskilt stor oklarhet kring vad det innebär att ”spela live”. Vissa artister tycks göra föga mer än att gå upp på scen, trycka på play och veva med armarna.

En av 2010-talets största stjärnor inom elektronisk dansmusik (EDM) kallar sig Deadmau5. ”We all hit play”, skrev han 2012 som inledning till en bloggpost som orsakade en smärre storm bland kollegor och fans. Bloggposten förklarade att utrymmet för spontana infall är minimalt eftersom musiken på förhand har synkroniserats med en video- och ljusshow. Elektronisk dansmusik av detta slag är inte och kan heller inte vara någon scenkonst. Det är arbetet i studion som räknas. Vad jag gör på scen, det hade vem som helst kunnat göra, skrev Deadmau5.

Han fick emellertid mothugg från andra discjockeys och producenter, särskilt inom alternativa former av dansmusik, de som framträder i källarlokaler snarare än på fotbollsarenor. Bland dessa finns ofta starka normer som sätter gränser för hur mycket som får vara förprogrammerat. Att som discjockey spela techno- eller housemusik på enbart vinylskivor fungerar i praktiken som garanti för en viss nivå av liveness. Men även bland vinylfantasterna kan det råda delade meningar om huruvida det är acceptabelt att ha förberett en låtlista. Många menar att det hör till discjockeyns yrkeskodex att improvisera fram låtordningen i samspel med den dansande publiken.

Hela artikeln kommer i Riksbankens jubileumsfonds årsbok, som ges ut i maj. Återkommer med länk.