Vad är “live” i den digitala världen?

Min forskning har på senare år kommit att handla allt mindre om musik. Men jag tänker fortfarande att musiken ger unika ingångar till att förstå hur motsatsställningen mellan människa och maskin har vuxit fram, luckrats upp, omförhandlats och återskapats. Förra fick jag en förfrågan av Riksbankens jubileumsfond att medverka med en text i dess nästa årsbok som utkommer senare i vår, detta år med tema musik. Jag tog det som ett tillfälle att bygga vidare på vissa delar av min doktorsavhandling från 2012, där jag visade hur “levande musik” fick sin moderna betydelse kring år 1930. Nu kan jag även visa t.ex. vad samma fras betydde för Wilhelm Peterson-Berger under 1920-talet. Från mellankrigstiden drar jag sedan linjer mot samtiden och diskuterar vad “live” står för idag. Här följer ett kort utdrag ur texten.

När tar apparaterna livet av musiken?

(…)

Begreppet ”mekanisk musik” föll till slut ur bruk, men dess motsats ”levande musik” fortsätter att spela en absolut central roll för hur vi begriper musiklivet. Det betecknar inte bara ett kulturpolitiskt ideal, utan också en sektor inom den kommersiella musikindustrin. Genom en sammanslagning år 2017 bildades intresseorganisationen Svensk Live som företräder olika slags musikarrangörer: från de multinationella bolagen Live Nation och FKP Scorpio till små musikföreningar i Kävlinge och Finspång.

I musikbranschens egen statistik kvarstår levande musik som en egen kategori — och det är just där som omsättningen har vuxit som allra mest under 2000-talet. Enligt organisationen Musiksverige står konsertintäkter numera för drygt hälften av musikbranschens intäkter.

År 1999 förutspådde Philip Auslander i boken Liveness att ”det symboliska kapital som ligger i liveframträdanden” skulle förlora i betydelse. Faktum är att exakt det motsatta har skett under 2000-talet. Den allt större tillgången på digital musik tycks ha skapat sin egen motreaktion som får människor att uppvärdera den fysiska närvaron i upplevelsen av musik. Räcker det då att en grupp människor har tagit sig till samma plats för att deras musikupplevelse ska bli ”live”? Eller krävs något mer, och i så fall vad?

Vad är ”live” i den digitala världen?

Sedan ett tiotal år har Metropolitan Opera i New York distribuerat vissa föreställningar digitalt via satellit. Visningsrättigheter har bland annat sålts till svenska Folkets Hus och Parker, som har lagt ner ett stort arbete på att digitalisera biografer runt om i Sverige. År 2007 lanserade de begreppet ”live på bio” för dessa direktsända operaföreställningar som snart kompletterades av teater och orkesterkonserter. Vissa föreställningar sänds även i repris påföljande dag och eftersom reprisen inte är ”live” betalar biopubliken då ett lägre biljettpris — för exakt samma audiovisuella upplevelse.

Exemplet belyser hur en idé om musikupplevelser som mer eller mindre ”levande” fortsätter att spela roll, på ett sätt som blir mätbart i pengar, trots att gränsdragningen blir allt mer oklar. Framför allt undergrävs livebegreppet genom bruket av elektroniska instrument och förinspelade bakgrunder. Inom delar av den elektroniska dansmusiken, där gränsen mellan discjockey och producent är flytande, råder särskilt stor oklarhet kring vad det innebär att ”spela live”. Vissa artister tycks göra föga mer än att gå upp på scen, trycka på play och veva med armarna.

En av 2010-talets största stjärnor inom elektronisk dansmusik (EDM) kallar sig Deadmau5. ”We all hit play”, skrev han 2012 som inledning till en bloggpost som orsakade en smärre storm bland kollegor och fans. Bloggposten förklarade att utrymmet för spontana infall är minimalt eftersom musiken på förhand har synkroniserats med en video- och ljusshow. Elektronisk dansmusik av detta slag är inte och kan heller inte vara någon scenkonst. Det är arbetet i studion som räknas. Vad jag gör på scen, det hade vem som helst kunnat göra, skrev Deadmau5.

Han fick emellertid mothugg från andra discjockeys och producenter, särskilt inom alternativa former av dansmusik, de som framträder i källarlokaler snarare än på fotbollsarenor. Bland dessa finns ofta starka normer som sätter gränser för hur mycket som får vara förprogrammerat. Att som discjockey spela techno- eller housemusik på enbart vinylskivor fungerar i praktiken som garanti för en viss nivå av liveness. Men även bland vinylfantasterna kan det råda delade meningar om huruvida det är acceptabelt att ha förberett en låtlista. Många menar att det hör till discjockeyns yrkeskodex att improvisera fram låtordningen i samspel med den dansande publiken.

Hela artikeln kommer i Riksbankens jubileumsfonds årsbok, som ges ut i maj. Återkommer med länk.