Rasmus Fleischer's Blog, page 14

Nationalvänster?

För evigheter sedan, när jag var 25 år, skrev jag en artikel som kritiserade nationalvänstern. Den blev ganska omdebatterad och jag tror den var välbehövlig just då, även om den inte pekade ut något alternativ (annat än en “globalvänster” som mest var en eftergift till tidskriftens redaktör). “Nationalvänstern” var min beteckning på de vänsterfalanger som då, år 2004, tenderade att upphöja den nationella suveräniteten till ett okränkbart värde. De som föredrog att tala om “det svenska folket” hellre än om “arbetarklassen”. Sedan dess har denna nationalvänster i hög grad dött ut, bortsett från i ganska marginella kretsar. Bara för att sedan återfödas som en ny slags nationalvänster som inte ens brinner för nationen, utan bara för realismen. Att vara politisk realist idag är ju att vara nationalist. Så resonerar inte så få inom vänstern i bredaste mening, från högersossar till vänstersossar, från reformistiska vänstersossar till revolutionära vänstersossar. Utan att ens tro på nationen, på den nationella suveräniteten som helig princip, så som nationalvänstern gjorde då.

Bara en preliminär minnesanteckning inför fortsatta inlägg.

Bokläsningens psykotypografi

Vissa böcker (exempelvis romaner av László Krasznahorkai) måste läsas i snabb takt, annars funkar det inte. Andra böcker måste läsas långsamt. Själv misslyckas jag ganska ofta efter bara några sidor. Hittar inte in i ett tempo som flyter och boken förblir oläst. Jag har alltid tänkt att detta har att göra med det litterära språket. Men kanske inte bara.

Kan det vara sÃ¥ att läsning som kroppslig aktivitet ger omedelbara effekter helt oavsett det sprÃ¥kliga innehÃ¥llet? Tanken kastas fram precis i slutet av en essä om litteratur och dissociation, som Carl-Michael Edenborg har skrivit för senaste numret av kulturtidskriften Vagant. Vad vi gör när vi läser är ju i typfallet att röra ögonen i sidled, rad för rad. “Vid ett tillfälle klockade jag att det tog mig 35 sekunder att läsa trettio rader i en bok”, skriver Edenborg. Mina egna klockningsförsök fÃ¥r ungefär samma resultat. “Normal” läshastighet verkar ligga pÃ¥ strax över en sekund per rad.

Det vill säga: ca två ögonrörelser i sekunden, precis som i en typisk EMDR-session.

EMDR (Eye movement desensitization and reprocessing) är en omstridd terapiform som används för att behandla psykiskt traumatiserade tillstånd som PTSD och DID. Enligt dess uppfinnare Francine Shapiro kan de snabba ögonrörelserna i sidled öppna upp vissa sidor av psyket helt enkelt eftersom de härmar ögonrörelserna under REM-sömnen, den del av sömnen då våra drömmar intensivt bearbetar vad vi varit med om. Kliniska studier har förvisso inte kunnat belägga de terapeutiska resultaten av att efterlikna dessa ögonrörelser i vaket tillstånd. Men många har liknande erfarenheter av att något händer. (När jag själv ska ta en tolv minuters tupplur, som kanske snarare är en sorts meditation, brukar jag helt enkelt blunda och röra ögonen i en liggande åtta, vilket uppenbarligen är något liknande.) Carl-Michael Edenborg avslutar:

Även om jag är den sista som vill tillskriva litteraturen en nyttofunktion, kan jag inte motstÃ¥ att presentera den här tanken. /…/

Vad om läsandet i sig imiterar REM-sömnen, avväpnar psyket, hjälper minnet att hantera trauman och minska ångest och hämndlystnad – och samtidigt gör läsaren mer mottaglig för att dela textens drömmerier och tro på dess trollkonster, höra dess röster, gå upp i dess karaktärer, berusa sig med verklighetsflykt och tankeflykt?

Ja, det är onekligen en spännande tanke. Särskilt som läsningen av Edenborgs essä i sig rymmer ett förbehåll. Ett typografiskt förbehåll. Till skillnad från text på boksidor, är nämligen texten i Vagant satt i smala spalter. Jag klockar det till att jag läser 2,5 rader per sekund. Ögonen rör sig alltså både snabbare och kortare jämfört med bokläsning eller EMDR-terapi.

För att precisera Edenborgs spekulativa hypotes, skulle det alltsÃ¥ inte vara läsandet i sig som imiterar REM-sömnen, utan snarare bokläsandet, närmare bestämt läsandet av “normal prosa” satt i “normal typografi”. Det utesluter sÃ¥väl dagstidningar som lyrik. Det är en ganska spännande tanke att läsningen av prosa, grovt generaliserat, skulle ha en terapeutisk bieffekt som poesin inte har.

Sen har vi hela frågan om läsning på skärm. Eller om att skumma texter största allmänhet. Jag tänker mig att skummandet rent kroppsligt skiljer sig från läsandet genom att ögat inte rör sig lika systematiskt i sidled. Kanske betyder det inte bara att vi tar in mindre text eller ägnar mindre tanke åt varje ord. Kanske försätts vi helt enkelt inte i samma tillstånd.

Kanske blir det dags att mynta ett nytt begrepp: psykotypografi.

Bokläsningens psykotypografi

Vissa böcker (exempelvis romaner av László Krasznahorkai) måste läsas i snabb takt, annars funkar det inte. Andra böcker måste läsas långsamt. Själv misslyckas jag ganska ofta efter bara några sidor. Hittar inte in i ett tempo som flyter och boken förblir oläst. Jag har alltid tänkt att detta har att göra med det litterära språket. Men kanske inte bara.

Kan det vara så att läsning som kroppslig aktivitet ger omedelbara effekter helt oavsett det språkliga innehållet? Tanken kastas fram precis i slutet av en essä om litteratur och dissociation, som Carl-Michael Edenborg har skrivit för senaste numret av kulturtidskriften Vagant. Vad vi gör när vi läser är ju i typfallet att röra ögonen i sidled, rad för rad. “Vid ett tillfället klockade jag att det tog mig 35 sekunder att läsa trettio rader i en bok”, skriver Edenborg. Mina egna klockningsförsök fick samma resultat. “Normal” läshastighet verkar ligga på strax över en sekund per rad.

Det vill säga: ca två ögonrörelser i sekunden, precis som i en typisk EMDR-session.

EMDR (Eye movement desensitization and reprocessing) är en omstridd terapiform som används för att behandla psykiskt traumatiserade tillstånd som PTSD och DID. Enligt dess uppfinnare Francine Shapiro kan de snabba ögonrörelserna i sidled öppna upp vissa sidor av psyket helt enkelt eftersom de härmar ögonrörelserna under REM-sömnen, den del av sömnen då våra drömmar intensivt bearbetar vad vi varit med om. Kliniska studier har förvisso inte kunnat belägga de terapeutiska resultaten av att efterlikna dessa ögonrörelser i vaket tillstånd. Men många har liknande erfarenheter av att något händer. (När jag själv ska ta en tolv minuters tupplur, som kanske snarare är en sorts meditation, brukar jag helt enkelt blunda och röra ögonen i en liggande åtta, vilket uppenbarligen är något liknande.) Carl-Michael Edenborg avslutar:

Även om jag är den sista som vill tillskriva litteraturen en nyttofunktion, kan jag inte motstå att presentera den här tanken. /…/

Vad om läsandet i sig imiterar REM-sömnen, avväpnar psyket, hjälper minnet att hantera trauman och minska ångest och hämndlystnad – och samtidigt gör läsaren mer mottaglig för att dela textens drömmerier och tro på dess trollkonster, höra dess röster, gå upp i dess karaktärer, berusa sig med verklighetsflykt och tankeflykt?

Ja, det är onekligen en spännande tanke. Särskilt som läsningen av Edenborgs essä i sig rymmer ett förbehåll. Ett typografiskt förbehåll. Till skillnad från text på boksidor, är nämligen texten i Vagant satt i smala spalter. Jag klockar det till att jag läser 2,5 rader per sekund. Ögonen rör sig alltså både snabbare och kortare jämfört med bokläsning eller EMDR-terapi.

För att precisera Edenborgs spekulativa hypotes, skulle det alltså inte vara läsandet i sig som imiterar REM-sömnen, utan snarare bokläsandet, närmare bestämt läsandet av “normal prosa” satt i “normal typografi”. Det utesluter såväl dagstidningar som lyrik. Det är en ganska spännande tanke att läsningen av prosa, grovt generaliserat, skulle ha en terapeutisk bieffekt som poesin inte har.

Sen har vi hela frågan om läsning på skärm. Eller om att skumma texter största allmänhet. Jag tänker mig att skummandet rent kroppsligt skiljer sig från läsandet genom att ögat inte rör sig lika systematiskt i sidled. Kanske betyder det inte bara att vi tar in mindre text eller ägnar mindre tanke åt varje ord. Kanske försätts vi helt enkelt inte i samma tillstånd.

Kanske blir det dags att mynta ett nytt begrepp: psykotypografi.

Om “antisocialt dominansbeteende”

Moderaterna, med Anna König Jerlmyr i spetsen vill ge polisen befogenheter att ingripa mot “antisociala dominans­beteenden”. Det sägs handla om “unga män som ofta i grupp kuvar eller skrämmer sin omgivning”.

För att komma till rätta med problemet behöver Sverige ta efter det initiativ som Tony Blair och det brittiska Labour-partiet tog under sent 1990-tal, med lagar mot antisociala beteenden. Som i Storbritannien behöver begreppet ordningsstörning utvidgas och beteendet kriminaliseras.

Moderaterna vill alltså kopiera Storbritanniens ASBO (anti-social behaviour order) som infördes 1998, även om det formellt avskaffades 2014 till förmån för en ny lagstiftning om antisocialt beteende. Men ASBO var en form av föreläggande, utfärdat av en domstol, som beslutar att en viss person förbjuds att upprepa ett visst beteende under tio års tid. Ett brott mot föreläggandet kunde straffas med fängelse. De beteenden som saken gällde behövde inte vara generellt kriminaliserade. Det kunde gälla att bära vissa slags symboler, att tigga, att vara högljudd eller att på olika sätt bete sig utstuderat otrevligt.

Passar på att citera ur Owen Jones bok Chavs:

Take Anti-Social Behaviour Orders (ASBOs), introduced under New Labour but now facing abolition under the Conservative-led gov­ ernment. They could be imposed for minor incidents and restrict the individual’s behaviour in various ways: like banning them from a street, or forbidding them from swearing. If the ASBO was violated, the culprit could be sent to prison for up to five years. Originally, New Labour promised that under-eighteens would only have ASBOs served under exceptional circumstances but, as it tumed out, year on year around half were imposed on the young. Overwhelmingly, those on the receiving end were both poor and working class— and, according to a survey in 2005, nearly four out of every ten ASBOs went to young people with mental health problems such as Asperger’s Syndrome. In one case, a child with Tourette’s was given an ASBO for his compulsive swearing.

Man skulle nog kunna säga att ASBO i formell mening innebar en individualisering av straffrätten.

Debattartikeln från Moderaterna handlar däremot om att ta krafttag mot grupper, gäng. Inte ett ord om att domstolar ska utfärda förelägganden. De verkar snarare tänka sig att Sveriges polis ska få friare händer att själva definiera vad “antisocialt beteende” är. Tankarna går snarare till begreppet “huliganism” (khuliganstvo) i sovjetisk och rysk straffrätt.

Samtidigt i Ludvika har nazisterna i NMR fått polistillstånd för att stå varje dag på torget och bedriva valkampanj. Ludvikabor undviker att röra sig i stadskärnan som de upplever som en ockuperad plats. Men ingenting sådant tas upp i den moderata debattartikeln. Där handlar allt om “förortstorg”.

Alla vet att NMR är redo att ta till våld när som helst. Är inte detta ett paradexempel på “män i grupp som kuvar sin omgivning”? Jo, men NMR gör det med politiska förtecken. Då blir det inte längre tal om antisocialt beteende. I stället är det tydligen antidemokratiskt att inte låta dominansbeteendet fortgå.

Läsvärd bok om konspirationstänkandet

Samtidens politiska kris visar sig inte minst genom att konspirationstänkandet i allt högre grad erövrar det politiska samtalet. Att förstÃ¥ detta bättre är av högsta vikt. Samtidigt är ämnet notoriskt svÃ¥rt att avgränsa och greppa. Fallgroparna är mÃ¥nga. Den som skriver om konspirationsteorier hamnar inte sällan själv i en sorts konspirationsteori med dolda samband mellan allt “extremt”. Eller faller in i ett tröttsamt raljerande över foliehattar och mÃ¥nlandningar. Alltför mÃ¥nga glömmer att konspirationsteorier i sig är en fullt legitim typ av historiska hypoteser, eftersom konspirationer bevisligen har funnits och finns. Men detta är nÃ¥got annat än tendensen att se alla konspirationer som sammanlänkade i en enda jättekonspiration, där en liten grupps medvetna ränker har styrt i stort sett hela den moderna världshistorien.

Med tanke på allt detta, är jag väldigt imponerad av journalisten Kent Wernes nya bok Allt är en konspiration. Han lyckas inte bara undvika fallgroparna utan även på ett elegant sätt varva reportage från fältet med en gedigen återgivning av det idéhistoriska sammanhanget. Jag recenserar boken i dagens Expressen.

Läsvärd bok om konspirationstänkandet

Samtidens politiska kris visar sig inte minst genom att konspirationstänkandet i allt högre grad erövrar det politiska samtalet. Att förstå detta bättre är av högsta vikt. Samtidigt är ämnet notoriskt svårt att avgränsa och greppa. Fallgroparna är många. Den som skriver om konspirationsteorier hamnar inte sällan själv i en sorts konspirationsteori med dolda samband mellan allt “extremt”. Eller faller in i ett tröttsamt raljerande över foliehattar och månlandningar. Alltför många glömmer att konspirationsteorier i sig är en fullt legitim typ av historiska hypoteser, eftersom konspirationer bevisligen har funnits och finns. Men detta är något annat än tendensen att se alla konspirationer som sammanlänkade i en enda jättekonspiration, där en liten grupps medvetna ränker har styrt i stort sett hela den moderna världshistorien.

Med tanke på allt detta, är jag väldigt imponerad av journalisten Kent Wernes nya bok Allt är en konspiration. Han lyckas inte bara undvika fallgroparna utan även på ett elegant sätt varva reportage från fältet med en gedigen återgivning av det idéhistoriska sammanhanget. Jag recenserar boken i dagens Expressen.

Sommarens bloggstiltje

Så gick det visst två månader utan att några inlägg postades på Copyriot. En blogg som nu faktiskt har levt kontinuerligt i drygt 14 år och kommer leva vidare, tro inget annat. Det här är inte ett sånt där inlägg som ligger överst på flertalet bloggruiner, där bloggaren ursäktar sig för inaktivitet och utlovar nya tag – varpå ingenting skedde.

Vad berodde sommarens bloggstiltje på? I vart fall inte på tidsbrist. Min erfarenhet av de fjorton åren är att ju mindre tid jag har att blogga, desto mer bloggar jag. Det är kanske ett flyktbeteende. Att fly från ett större skrivande genom att skriva om tio andra småsaker. Ju fler marginella vinklar som fyller upp bloggen, desto mer självklart blir det att nästan vilka ämnen som helst är rimliga att ta avstamp i. När det däremot har varit stiltje ett tag, då kommer känslan av att nästa inlägg faktiskt måste ta tag i något som är stort och angeläget. Hur kan det vara rimligt att inte skriva om klimatet? Den känslan. Vem fan bryr sig egentligen om Spotify?

Jodå, flödet kommer att fortsätta sippra, men det kommer aldrig att forsa som det gjorde 2010.

K298: Var inte rädda – “de flesta” miljöproblemen blir bättre!

“I verkligheten minskar de flesta miljöproblem i världen”, skriver Mattias Svensson. Visst kan man ägna sig Ã¥t sÃ¥dana räkneövningar: först rita upp en lista över ett visst antal miljöproblem, för att sedan kryssa i huruvida de “ökar” eller “minskar”. Men summeringen av dessa plus och minus säger ändÃ¥ ingenting alls om planetens tillstÃ¥nd, helt enkelt eftersom det vi kallar för “miljön” inte är summan av ett visst antal särskiljbara funktioner.

Tvärtom är “miljön” ett ord som vi använder just för sÃ¥dant som inte lÃ¥ter sig delas upp i variabler för att sedan Ã¥ter summeras till ett värde. Det vore meningslöst att pÃ¥stÃ¥ att “miljön ökar”. Eller att summan av de globala miljöproblemen gör det. Vi har helt enkelt inte göra med en mätbar storhet, utan med ett svÃ¥röverskÃ¥dligt myller av fenomen vars olika mÃ¥tt endast med rejält godtycke lÃ¥ter sig sammanföras till ett index.

Ett sÃ¥dant index, som Mattias Svensson hänvisar till, är Environmental Performance Index (EPI). Ett index syftar bokstavligen till att ge en fingervisning om vart nÃ¥gonting rör sig (snarare än att mäta en verkligt existerande storhet). SÃ¥ här förklaras syftet med EPI: “These metrics provide a gauge at a national scale of how close countries are to established environmental policy goals.” MiljömÃ¥len är 24 till antalet, frÃ¥n utsläpp av tungmetaller till skydd av känsliga habitat. Dessa ges sedan olika viktning i sammanräkningen av index; jag har inte lyckats utröna i vad för miljöteori som viktningen grundas. Klimat- och energifrÃ¥gor stÃ¥r exempelvis för 30 procent. Men man medger att det saknas viktig data i frÃ¥ga om hÃ¥llbart jordbruk, avfallshantering och biodiversitet.

Mattias Svensson verkar alltså inte riktigt ha förstått syftet med EPI när han sammanfattar dess resultat så här:

Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.

Indexkonstruktionen innebär faktiskt att en ekologisk katastrof skulle kunna leda till massdöd samtidigt som den totala kurvan fortsätter röra sig i positiv riktning. I den reellt existerande miljön kan dock minskade blyutsläpp eller fler naturreservat aldrig kompensera för en ökad andel växthusgaser i atmosfären.

Vi är på väg mot fyra graders höjning av jordens medeltemperatur: en hel istid – fast åt andra hållet, som Johan Berggren skriver i Ordfront Magasin:

Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.

En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.

Men tydligen fungerar inte politik så.

Nej, politik fungerar inte så. Uppenbarligen inte. Där finns ett sanningskorn i Mattias Svenssons kritik av miljöpolitiken. De absurda exempel han levererar, på hur jakten på diverse miljömål får regeringar att stifta lagar som i slutändan ger motsatt resultat, är bara toppen på ett isberg. Och i någon mening går hans kritik bara halvvägs när den lutar sig på statistik som är fast i samma nationalstatliga ramverk, trots att miljöproblemen i sig inte känner några nationsgränser.

Environmental Performance Index (EPI) är alltsÃ¥ ett sätt att rangordna olika länder utifrÃ¥n hur det ser ut med miljöproblemen pÃ¥ plats. “Det som framgÃ¥r av mätningen är att de länder som är bäst pÃ¥ miljöåtgärder är rika och demokratiska”, skriver Mattias Svensson. Men den slutsatsen vilar pÃ¥ ett närmast nationalistiskt antagande: att en stat bara han ansvar för “sin egen” miljö. SÃ¥ fort som varuproduktionen utlokaliseras till andra länder – i typfallet fattigare och mindre demokratiska, vilket betyder billigare arbetskraft – sÃ¥ dyker miljöproblemen i stället upp nÃ¥gon annanstans. Där finns ett kärnproblem i snart sagt all miljöstatistik. Varje försök att tala om globala miljöproblem i nationella termer är att förljuga hela frÃ¥gan.

Den självutnämnt konservativa debattören Margit Richert nuddar vid denna insikt i dagens krönika:

Vi sitter alla i samma sjunkande båt när klimatförändringarna slår igenom. När Golfströmmen väl stannat av kan inget välfärdssystem i världen locka nya människor till Norden. Så passa på att njut av oron och minusräntan och eldningsförbudet – att ha något att förlora är själva definitionen av en ynnest.

/…/

Senkapitalismens – och därmed människans, som vi kommit att känna henne – dagar är räknade, och i den skymningen ekar Pär Lagerkvists ord med en ny klang:

“Allt är givet människan som lÃ¥n. Allt är mitt och allt skall tagas ifrÃ¥n mig, inom kort skall allting tagas ifrÃ¥n mig.”

Glad midsommar, gott folk.

Och även om golfströmmen stannar av – kom ihåg att de flesta miljöproblem minskar!

K298: Var inte rädda – “de flesta” miljöproblemen blir bättre!

“I verkligheten minskar de flesta miljöproblem i världen”, skriver Mattias Svensson. Visst kan man ägna sig åt sådana räkneövningar: först rita upp en lista över ett visst antal miljöproblem, för att sedan kryssa i huruvida de “ökar” eller “minskar”. Men summeringen av dessa plus och minus säger ändå ingenting alls om planetens tillstånd, helt enkelt eftersom det vi kallar för “miljön” inte är summan av ett visst antal särskiljbara funktioner.

Tvärtom är “miljön” ett ord som vi använder just för sådant som inte låter sig delas upp i variabler för att sedan åter summeras till ett värde. Det vore meningslöst att påstå att “miljön ökar”. Eller att summan av de globala miljöproblemen gör det. Vi har helt enkelt inte göra med en mätbar storhet, utan med ett svåröverskådligt myller av fenomen vars olika mått endast med rejält godtycke låter sig sammanföras till ett index.

Ett sådant index, som Mattias Svensson hänvisar till, är Environmental Performance Index (EPI). Ett index syftar bokstavligen till att ge en fingervisning om vart någonting rör sig (snarare än att mäta en verkligt existerande storhet). Så här förklaras syftet med EPI: “These metrics provide a gauge at a national scale of how close countries are to established environmental policy goals.” Miljömålen är 24 till antalet, från utsläpp av tungmetaller till skydd av känsliga habitat. Dessa ges sedan olika viktning i sammanräkningen av index; jag har inte lyckats utröna i vad för miljöteori som viktningen grundas. Klimat- och energifrågor står exempelvis för 30 procent. Men man medger att det saknas viktig data i fråga om hållbart jordbruk, avfallshantering och biodiversitet.

Mattias Svensson verkar alltså inte riktigt ha förstått syftet med EPI när han sammanfattar dess resultat så här:

Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.

Indexkonstruktionen innebär faktiskt att en ekologisk katastrof skulle kunna leda till massdöd samtidigt som den totala kurvan fortsätter röra sig i positiv riktning. I den reellt existerande miljön kan dock minskade blyutsläpp eller fler naturreservat aldrig kompensera för en ökad andel växthusgaser i atmosfären.

Vi är på väg mot fyra graders höjning av jordens medeltemperatur: en hel istid – fast åt andra hållet, som Johan Berggren skriver i Ordfront Magasin:

Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.

En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.

Men tydligen fungerar inte politik så.

Nej, politik fungerar inte så. Uppenbarligen inte. Där finns ett sanningskorn i Mattias Svenssons kritik av miljöpolitiken. De absurda exempel han levererar, på hur jakten på diverse miljömål får regeringar att stifta lagar som i slutändan ger motsatt resultat, är bara toppen på ett isberg. Och i någon mening går hans kritik bara halvvägs när den lutar sig på statistik som är fast i samma nationalstatliga ramverk, trots att miljöproblemen i sig inte känner några nationsgränser.

Environmental Performance Index (EPI) är alltså ett sätt att rangordna olika länder utifrån hur det ser ut med miljöproblemen på plats. “Det som framgår av mätningen är att de länder som är bäst på miljöåtgärder är rika och demokratiska”, skriver Mattias Svensson. Men den slutsatsen vilar på ett närmast nationalistiskt antagande: att en stat bara han ansvar för “sin egen” miljö. Så fort som varuproduktionen utlokaliseras till andra länder – i typfallet fattigare och mindre demokratiska, vilket betyder billigare arbetskraft – så dyker miljöproblemen i stället upp någon annanstans. Där finns ett kärnproblem i snart sagt all miljöstatistik. Varje försök att tala om globala miljöproblem i nationella termer är att förljuga hela frågan.

Den självutnämnt konservativa debattören Margit Richert nuddar vid denna insikt i dagens krönika:

Vi sitter alla i samma sjunkande båt när klimatförändringarna slår igenom. När Golfströmmen väl stannat av kan inget välfärdssystem i världen locka nya människor till Norden. Så passa på att njut av oron och minusräntan och eldningsförbudet – att ha något att förlora är själva definitionen av en ynnest.

/…/

Senkapitalismens – och därmed människans, som vi kommit att känna henne – dagar är räknade, och i den skymningen ekar Pär Lagerkvists ord med en ny klang:

“Allt är givet människan som lån. Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig.”

Glad midsommar, gott folk.

Och även om golfströmmen stannar av – kom ihåg att de flesta miljöproblem minskar!

K297: En titt på några “bra saker” som “ökar” enligt Hans Rosling

Tar folk fortfarande Hans Rosling på allvar? Hans postumt utgivna bok Factfulness har fått ett entusiastiskt mottagande. Själv har jag svårt att sluta skratta efter att ha kastat ett öga på bokens 32 centrala diagram (på s. 60-63 i den engelska upplagan), under rubrikerna “16 bad things decreasing” respektive “16 good things increasing”. De glatt uppåtpekande kurvorna sprids nu vidare bland annat av världens rikaste man:

Alltså, kom igen… Hur kan någon tänkande människa få för sig att dessa grafer på rimligt sätt skulle återspegla verkliga framsteg?

Vi kan börja med grafen “science“. Här förutsätter Rosling att vetenskapliga framsteg kan mätas i “antal vetenskapliga artiklar publicerade per år”. Siffror på detta har nämligen en gång sammanställts av en doktorand, då dock utan anspråk på att mäta den verkliga vetenskapsproduktionen. Vid mitten av 1600-talet, mitt under den naturvetenskapliga revolutionen, publicerades årligen bara något hundratal artiklar som uppfyller vår tids kriterier. Alltså stod vetenskapen då, enligt det roslingska synsättet, i stort sett stilla. Numera publiceras miljontals vetenskapliga artiklar varje år; ökningen uppgår till över två miljoner procent! Men ingen av oss som bidragit till denna ökning kan väl på allvar tro att antalet artiklar kan likställas kvantitativt med verklig tillväxt av vetenskaplig kunskap.

Som någon påpekade förs tankarna mest av allt till det gamla datorspelet Civilization:

Musik är enligt Rosling en annan “bra sak” som “ökar”. Måttet på ökningen är “nya musikinspelningar per år”. Ja – uppenbarligen menar Rosling att det inte existerade någon musik innan fonografen uppfanns, samtidigt som varje ny inspelning (och varje nyutgåva) utgör ett nytt och likvärdigt bidrag till mänsklighetens ackumulerade musik. Följaktligen börjar här kurvan på noll vid år 1860, för att stiga närmast vertikalt i höjden efter år 2000. (Som datakälla anges “Spotify & Wikipedia”; en liknande graf över “new movies” baserar sig på data från IMDB.)

Av någon anledning räknar Rosling lite annorlunda på skörd; här lyder underrubriken “cereal yield (thousand kg per hectare)”. Medan produktionen av vetenskap, musik och film mäts i absoluta termer (som om den skedde ur tomma intet), mäts produktionen av spannmål relativt till hur stor åkermark som krävs. Detta är i sig inte orimligt. Men ingen hänsyn tas till de ständigt ökade insatserna av konstgödsel (t.ex. fosfor) och konstbevattning, som innebär att varje odlad hektar åkermark i tilltagande grad blivit beroende av att begränsade resurser hämtas från andra marker. Ingen hänsyn tas till hur moderna jordbrukstekniker utarmar jorden, övergöder haven eller slår ut insektslivet. Visst kan man mena att ändamålen helgar medlen. Att skördarna stiger är givetvis en positiv sak, men om stigningen ska mätas i relativa termer måste man fråga sig i förhållande till vad den mäts – till åkeryta, till resursförbrukning eller till insats av mänskligt arbete, exempelvis.

Den som oroar sig för miljöförstöring kan lugnas inte bara av att jordens klimat lyser med sin frånvaro bland Roslings 32 diagram. Där bjuds också på en kurva över att antalet arter som blivit officiellt rödlistade på grund av hot om utrotning har ökat kraftigt under 2000-talet; denna ökning räknar alltså Rosling som en “bra sak”.

På motsvarande vis bjuds vi en graf som visar hur andelen av jordens yta som är “skyddad natur” har ökat sedan år 1900, från nästan ingenting till uppemot 15 procent. Här syftas alltså på nationalparker, naturreservat och liknande. Vad skyddet innebär i praktiken lämnas därhän, liksom varför det har införts. Det är helt enkelt en “bra sak” att större ytor får någon form av rättslig skyddsstatus, enligt Rosling. Trots att inga nationalparker i världen skyddas från de globala klimatförändringarnas verkningar.

Visst finns det, bland de 32 graferna, de som säger något om verkliga framsteg. Främst bland dessa är väl den som visar på läs- och skrivkunnighet. Måttet på demokrati är desto mer dubiöst: “share of humanity living in democracy” uppges nu ligga strax över 50 %. Det grundläggande antagandet är alltså av binärt slag: en stat är antingen en demokrati (1) eller inte (0). Här hänvisas till Our World In Data där grönlistningen kan studeras närmare. Som demokratier räknas då exempelvis Nigeria, Pakistan och Irak, däremot inte Ryssland eller Turkiet. Rent statsvetenskapligt finns säkert goda grunder för en sådan kategorisering, men man kan fråga sig vad den säger om det faktiska livet för alla invånare i dessa länders olika landsändar. Det är en sak att kategorisera politiska styreseskick, en annan sak att räkna på hur många människor som “lever i demokrati”. Och en tredje sak att twittra ut kurvor som pekar upp, upp, upp.