Rasmus Fleischer's Blog, page 10

För en halvautomatisk lyxkommunism

Fully Automated Luxury Communism (FALC) är en fras som cirkulerat sedan tiotalets mitt i nätets vänsterkretsar, med början på Tumblr. Snart kom den att särskilt associeras med det brittiska mediekollektivet Novara Media, vars redaktör Aaron Bastani började författa ett manifest med samma titel. Boken utkom i fjol året på stora vänsterförlaget Verso. I höst ges den ut i svensk översättning, med förord av Mathias Wåg, som Helautomatisk lyxkommunism.

Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik.

Vad jag inte tÃ¥l är det grumliga totalitetsansprÃ¥k som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns nÃ¥gonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är nÃ¥got annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där nÃ¥gonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är nÃ¥gonting annat – här frammanas en totalitet.

Vari består då denna totalitet? Förgäves letar jag efter svar hos Aaron Bastani.

‘Communism’ is used here for the benefit of precision; the intention being to denote a society in which work is eliminated, scarcity replaced by abundance and where labour and leisure blend into one another. /…/

With the arrival of communism any distinction between mental and physical labour would vanish, with work becoming more akin to play.

Medan detta duger fint som definition av kommunism, rymmer formuleringen tvÃ¥ olika engelska ord för arbete, bÃ¥de work och labour. Åtskillnaden tydliggörs aldrig av Bastani. Men medan det ena är nÃ¥got som ska “elimineras” – genom automatisering? – är det andra nÃ¥got som snarare ska upphävas, “glida samman” med fritiden i ett samhälle där lönearbetet avskaffas.

Det kan tyckas vara en enkel sak att det är arbetet som ska tas över av maskinerna. Men precis som i det tidiga 2010-talets vÃ¥g av arbetskritik i Sverige, utlöst av Roland Paulsens bok Arbetssamhället finns det även här en flertydighet i själva arbetsbegreppet. FrÃ¥gan mÃ¥ste ställas pÃ¥ nytt: “Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?“. Vad är det, mer exakt, som ska automatiseras fullt ut? Och vilka mänskliga sysslor kommer att vara fortsatt nödvändiga, men glida samman med fritiden?

Att frammana en “helautomatisk” framtid är att osynliggöra i synnerhet all den mellanmänskliga omsorg som i dagsläget utförs inom lönearbetets ramar – i synnerhet av kvinnor – men som för den skull inte kan automatiseras fullt ut. Enklare uttryckt: Kommunalarbetareförbundets medlemmar. Här är Aaron Bastani inte ett dugg bättre än alla andra män som predikar om automatisering.

Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.

Så skrev jag härom året apropå en marknadsliberal robotprofet. Det gäller i högsta grad även för Bastanis bok. Han skriver en hel del om automatiserad sjukvård, men undviker konsekvent att tala om barn- eller äldreomsorg. För att inte tala om hushållsarbete.

Jag söker i bokens fulltext och fÃ¥r noll träffar pÃ¥ ordet “reproduction”. Trots att 2010-talets marxistiska debatter knappt har haft nÃ¥got viktigare nyckelbegrepp än social reproduction.

Noll träffar pÃ¥ “gender”. Noll pÃ¥ feminism. Inget om hushÃ¥lls- och familjerelationer, vare sig nu eller i den framtida kommunismen. AlltsÃ¥ shit, enda gÃ¥ngen som Bastani över huvud taget nämner kvinnor är när han i förbifarten pÃ¥pekar att elektrifiering kan lösa problemet med att mÃ¥nga av världens kvinnor fortfarande löper risk att dö när de föder barn. (Däremot kommer han flera gÃ¥nger in pÃ¥ hälsoproblem som specifikt rör gruppen män.)

Signaturen mcm_cmc sammanfattar problemet väl i en kritisk recension:

Finally, by focusing on work as the production of goods, fully automated luxury communism risks overlooking other forms of labour such as those involved in social reproduction and care. Care work, such as the raising of children, looking after the sick, disabled and the elderly and the everyday tasks required for staying alive remains a large (and proportionately growing) burden of labour time, one for there seems no easy technological fix. Sure, care robots and other forms of automation have been suggested and implemented in part, but these are ill suited to accommodate the complex needs, requirement for human interaction and demands for dignity and agency which must surely be a key part of the provision of care in any future communist society.

As Sylvia Federici argues ‘while production has been restructured through a technological leap in key areas of the world economy, no technological leap has occurred in the sphere of domestic work significantly reducing the labour socially necessary for the reproduction of the workforce.’5

Here we should also take into account the gendered aspect of the conceptions of work that is being used. What is being focused on is the abolition of work in terms of privileged ‘male’ forms of industrial and ‘productive’ work, whilst the female dominated ‘private’ work of care and social reproduction which is harder to eliminate is largely overlooked insofar as it is even acknowledged as work at all. Thus in taking its technological underpinnings directly from the late capitalist present luxury communism seems in danger of also continuing its basis in gender oppression.

Allt detta kan ledas tillbaka inte sÃ¥ mycket till optimismen eller strävan efter “lyx”, utan till det totalitetsansprÃ¥k som finns i frasen “helautomatisk” (fully automated). All den mänskliga verksamhet som inte kan automatiseras, den är helt enkelt inte intressant för Bastani. Utan att det behöver sägas rakt ut, eller ens tänkas, skjuts den ännu djupare in i en “kvinnlig” sfär dit lyxkommunismen inte nÃ¥r.

För en halvautomatisk lyxkommunism

Fully Automated Luxury Communism (FALC) är en fras som cirkulerat sedan tiotalets mitt i nätets vänsterkretsar, med början på Tumblr. Snart kom den att särskilt associeras med det brittiska mediekollektivet Novara Media, vars redaktör Aaron Bastani började författa ett manifest med samma titel. Boken utkom i fjol året på stora vänsterförlaget Verso. I höst ges den ut i svensk översättning, med förord av Mathias Wåg, som Helautomatisk lyxkommunism.

Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik.

Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.

Vari består då denna totalitet? Förgäves letar jag efter svar hos Aaron Bastani.

‘Communism’ is used here for the benefit of precision; the intention being to denote a society in which work is eliminated, scarcity replaced by abundance and where labour and leisure blend into one another. /…/

With the arrival of communism any distinction between mental and physical labour would vanish, with work becoming more akin to play.

Medan detta duger fint som definition av kommunism, rymmer formuleringen två olika engelska ord för arbete, både work och labour. Åtskillnaden tydliggörs aldrig av Bastani. Men medan det ena är något som ska “elimineras” – genom automatisering? – är det andra något som snarare ska upphävas, “glida samman” med fritiden i ett samhälle där lönearbetet avskaffas.

Det kan tyckas vara en enkel sak att det är arbetet som ska tas över av maskinerna. Men precis som i det tidiga 2010-talets våg av arbetskritik i Sverige, utlöst av Roland Paulsens bok Arbetssamhället finns det även här en flertydighet i själva arbetsbegreppet. Frågan måste ställas på nytt: “Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?“. Vad är det, mer exakt, som ska automatiseras fullt ut? Och vilka mänskliga sysslor kommer att vara fortsatt nödvändiga, men glida samman med fritiden?

Att frammana en “helautomatisk” framtid är att osynliggöra i synnerhet all den mellanmänskliga omsorg som i dagsläget utförs inom lönearbetets ramar – i synnerhet av kvinnor – men som för den skull inte kan automatiseras fullt ut. Enklare uttryckt: Kommunalarbetareförbundets medlemmar. Här är Aaron Bastani inte ett dugg bättre än alla andra män som predikar om automatisering.

Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.

Så skrev jag härom året apropå en marknadsliberal robotprofet. Det gäller i högsta grad även för Bastanis bok. Han skriver en hel del om automatiserad sjukvård, men undviker konsekvent att tala om barn- eller äldreomsorg. För att inte tala om hushållsarbete.

Jag söker i bokens fulltext och får noll träffar på ordet “reproduction”. Trots att 2010-talets marxistiska debatter knappt har haft något viktigare nyckelbegrepp än social reproduction.

Noll träffar på “gender”. Noll på feminism. Inget om hushålls- och familjerelationer, vare sig nu eller i den framtida kommunismen. Alltså shit, enda gången som Bastani över huvud taget nämner kvinnor är när han i förbifarten påpekar att elektrifiering kan lösa problemet med att många av världens kvinnor fortfarande löper risk att dö när de föder barn. (Däremot kommer han flera gånger in på hälsoproblem som specifikt rör gruppen män.)

Signaturen mcm_cmc sammanfattar problemet väl i en kritisk recension:

Finally, by focusing on work as the production of goods, fully automated luxury communism risks overlooking other forms of labour such as those involved in social reproduction and care. Care work, such as the raising of children, looking after the sick, disabled and the elderly and the everyday tasks required for staying alive remains a large (and proportionately growing) burden of labour time, one for there seems no easy technological fix. Sure, care robots and other forms of automation have been suggested and implemented in part, but these are ill suited to accommodate the complex needs, requirement for human interaction and demands for dignity and agency which must surely be a key part of the provision of care in any future communist society.

As Sylvia Federici argues ‘while production has been restructured through a technological leap in key areas of the world economy, no technological leap has occurred in the sphere of domestic work significantly reducing the labour socially necessary for the reproduction of the workforce.’5

Here we should also take into account the gendered aspect of the conceptions of work that is being used. What is being focused on is the abolition of work in terms of privileged ‘male’ forms of industrial and ‘productive’ work, whilst the female dominated ‘private’ work of care and social reproduction which is harder to eliminate is largely overlooked insofar as it is even acknowledged as work at all. Thus in taking its technological underpinnings directly from the late capitalist present luxury communism seems in danger of also continuing its basis in gender oppression.

Allt detta kan ledas tillbaka inte så mycket till optimismen eller strävan efter “lyx”, utan till det totalitetsanspråk som finns i frasen “helautomatisk” (fully automated). All den mänskliga verksamhet som inte kan automatiseras, den är helt enkelt inte intressant för Bastani. Utan att det behöver sägas rakt ut, eller ens tänkas, skjuts den ännu djupare in i en “kvinnlig” sfär dit lyxkommunismen inte når.

Tre sommartips

Här ekar det för tillfället tyst. Det är för att jag skriver på en annan sak. Får återkomma till det. Så länge återpostar jag några sådana där kulturtips som Det fria ordets hus (Växjö) bad mig att dela.

BZZZ!

I den gamla väderkvarnen i Harplinge utanför Halmstad hålls 6-7 juli en gemytlig minifestival för ljudkonst och musik på hembyggda instrument.

Kronofonika

Litet svenskt kassettbolag som ger ut musik i pyttesmå upplagor och med egenartad humor. Efter flera släpp med lekfull acid house drämde man just till med en kassett med black metal-projektet Kulturprofilen, där alla låtar knyter an till ett välkänt tema.

Robert Barry, The Music of the Future

En utsökt idéhistorisk essä om hur gångna tiders kompositörer, ingenjörer och utopister föreställde sig framtidens musik som någonting helt annat än vad som hittills hade hörts. Och samtidigt en efterlysning av lika radikala visioner för vår tid. Följ sedan upp med att läsa Three True Tales About Music and Technology, en ny och mycket kort bok av samma författare, med illustrationer av Amanda de Frumerie, på exakt samma tema fast med skillnaden att alla historierna är påhittade, tror jag.

Spotifyboken piratkopierad

Tre månader efter att boken Spotify Teardown kom ut på MIT Press, har den nu börjat cirkulera på piratbiblioteken. Först hittades den på ZLibrary där den lagts upp i två format, epub och pdf. Jag antar att någon har rippat den officiella e-boksversionen, men noterar att pirat-pdf:en är något bristfällig då det inte går att söka i den eller kopiera ur den, vilket däremot går i epub-versionen.

The shape of medieval music to come – 15 år senare

För ganska exakt femton år sedan grundades inte bara den här bloggen. Då släppte vi även den postmedeltida musikgruppen Vox Vulgaris sitt (hittills) enda album. Det gavs ut på en cd som vi själva sålde i utbyte mot kontanter, i samband med att vi spelade på olika ställen, typ i Visby. Vi såg också till att det fanns tillgänligt via The Pirate Bay; torrenten levde nog i åtminstone tio år. Vox Vulgaris lade däremot ner verksamheten, för att återuppta den ett par enstaka gånger, senast 2016 när vi spelade på Electric Moon Fest.

Albumets titel var ganska kaxig: The shape of Medieval Music to come.

Trots att vÃ¥r inspelning aldrig har distribueras via nÃ¥gra officiella (licensierade) kanaler, annat än frÃ¥n hand till hand, har den numera fÃ¥tt en global lyssnarskara. Mestadels utan vÃ¥r medverkan (och ofta med ganska fÃ¥nigt bildmaterial), har lÃ¥tarna letat sig ut pÃ¥ Youtube. NÃ¥gra har fÃ¥tt miljoner lyssningar där. Det har ocksÃ¥ visat sig att andra ensembler runt om i världen har plockat upp vÃ¥ra rätt fria tolkningar av medeltida musikfragment och Ã¥terskapat dem, ibland ner till varje liten improvisation. Jag fÃ¥r regelbundet e-post frÃ¥n folk i Sydeuropa och Latinamerika som frÃ¥gar om de fÃ¥r spela “vÃ¥ra” lÃ¥tar eller använda dem i föreställningar och videoproduktioner. Det är rätt fascinerande hur musiken lever vidare trots att vi sedan 2014 inte har lyft ett finger för att sprida den, eller informera om den pÃ¥ nätet. Vux Vulgaris har aldrig ens haft en hemsida. Trots att vi fortsatt känna ett behov av att berätta för lyssnarna om bakgrunden till vÃ¥ra tolkningar. Särskilt som inspelningarna pÃ¥ Youtube även har missbrukats av “identitära” spÃ¥n som leker tempelriddare och löjligt nog tycker jag höra en hyllning till Europa eller till Västerlandet i musiken.

Nu tänkte vi ändra på det och trots allt tillgängliggöra The shape of Medieval Music to come via några musiktjänster. Framför allt då Bandcamp, som låter en presentera musiken med kontext, vilket i praktiken är bannlyst hos skvalströmmare som Spotify. Men okej, vi lägger nog upp albumet även där.

Tills dess inskränker sig den tillgängliga informationen om Vox Vulgaris till sparsmakad metadata på ställen som Discogs, Last.fm, och Rateyourmusic. På sistnämnda sida finns en recension av The shape of medieval music to come, skriven 2016 av användaren LauraMarx (som i övrigt verkar digga svartmetall, vaporwave och högmodernistisk konstmusik). Beskrivningen gav mig nästan rysningar. Det är svårt att fatta att det handlar om musik som vi hafsade ihop när vi var fyra personer i 20-25-årsåldern som extraknäckte i medeltidsbranschen på somrarna. Alltså, läs detta:

One of these performers is a founder of the PirateBay. He plays recorder.

There is a raging debate in the world of early music – about how it should be played, or if it should even be played at all. docperkins review of a La Reverdie album highlights well enough one side of the debate. The basic idea is: nowadays ensembles are trying to play early music as accurately and historically as they can, recreating an actual experience of medieval music as a medieval listener might have heard it – and their opponents say, you can't play it accurately, trying to play 10th century music accurately in the 20th (or 21st) century is impossible, that "attempt[s] to understand the past in terms of the past is—paradoxically—an absolutely contemporary phenomenon", that "embod[y] a whole wish list of modern(ist) values, validated in the academy and the marketplace alike by an eclectic, opportunistic reading of historical evidence" (from Wikipedia)

Enter Vox Vulgaris, with an album called 'the Shape of Medieval Music to Come', featuring a cover of naked humans being tortured on musical instruments by Hieronymus Bosch, and at least one legal fugitive on recorder.

What is the statement they're making? I don't know. But Vox Vulgaris aren't like other medieval ensembles. They don't have anywhere near the polish, certainly, or the vision. We are not gently guided along an imagined jouney to Bethlehem, nor are we transported to the Crusades, or invited for a drink at a medieval tavern or to worship at an ancient monestary – we are just hearing Vox Vulgaris kick out the jams.

Do they sound as good, all the same? Even better? Not really. They're nowhere near as good at their instumnets, honestly, and there's a lot of stumbling through their pieces. But it's kind of the wrong question… Were the Sex Pistols as good as Chuck Berry? No. They were bloody awful, honestly! That's not why you listened to them!

Why listen to Vox Vulgaris? First of all: that fucking horn solo in Cantiga no. 213 is so fucking raw dude. It struck me immediately, like — really? It sounds like a jazz solo. But why not? How do you know they didn't play jazz licks in the 1060s? (It actually sounds like a Carnyx). Also: those wonky harmonies all over Ghaetta? Those POUNDING, dark polyphonic lines on the last song? There's so much going on there, it's huge. You won't hear that in other ensembles.

That's the idea, I think – Vox Vulgaris contribution. An alternative imagining of early music ensembles. No longer dominated by record company organized history lessons, but music for musics own sake.

Nevermind the Bollocks, here's the Middle Ages!

EDIT: I feel I was a little too harsh about their musicianship here. Compared to the overpolished & squeaky clean playing of many HIP ensembles, this is very raw, but they are obviously accomplished musicians. I still think there are audibly wonky bits, but the more I listen to it the more and more exceptional I realize this record is. One of the best performances of early music available IMO

The shape of medieval music to come – 15 år senare

För ganska exakt femton år sedan grundades inte bara den här bloggen. Då släppte vi även den postmedeltida musikgruppen Vox Vulgaris sitt (hittills) enda album. Det gavs ut på en cd som vi själva sålde i utbyte mot kontanter, i samband med att vi spelade på olika ställen, typ i Visby. Vi såg också till att det fanns tillgänligt via The Pirate Bay; torrenten levde nog i åtminstone tio år. Vox Vulgaris lade däremot ner verksamheten, för att återuppta den ett par enstaka gånger, senast 2016 när vi spelade på Electric Moon Fest.

Albumets titel var ganska kaxig: The shape of Medieval Music to come.

Trots att vår inspelning aldrig har distribueras via några officiella (licensierade) kanaler, annat än från hand till hand, har den numera fått en global lyssnarskara. Mestadels utan vår medverkan (och ofta med ganska fånigt bildmaterial), har låtarna letat sig ut på Youtube. Några har fått miljoner lyssningar där. Det har också visat sig att andra ensembler runt om i världen har plockat upp våra rätt fria tolkningar av medeltida musikfragment och återskapat dem, ibland ner till varje liten improvisation. Jag får regelbundet e-post från folk i Sydeuropa och Latinamerika som frågar om de får spela “våra” låtar eller använda dem i föreställningar och videoproduktioner. Det är rätt fascinerande hur musiken lever vidare trots att vi sedan 2014 inte har lyft ett finger för att sprida den, eller informera om den på nätet. Vux Vulgaris har aldrig ens haft en hemsida. Trots att vi fortsatt känna ett behov av att berätta för lyssnarna om bakgrunden till våra tolkningar. Särskilt som inspelningarna på Youtube även har missbrukats av “identitära” spån som leker tempelriddare och löjligt nog tycker jag höra en hyllning till Europa eller till Västerlandet i musiken.

Nu tänkte vi ändra på det och trots allt tillgängliggöra The shape of Medieval Music to come via några musiktjänster. Framför allt då Bandcamp, som låter en presentera musiken med kontext, vilket i praktiken är bannlyst hos skvalströmmare som Spotify. Men okej, vi lägger nog upp albumet även där.

Tills dess inskränker sig den tillgängliga informationen om Vox Vulgaris till sparsmakad metadata på ställen som Discogs, Last.fm, och Rateyourmusic. På sistnämnda sida finns en recension av The shape of medieval music to come, skriven 2016 av användaren LauraMarx (som i övrigt verkar digga svartmetall, vaporwave och högmodernistisk konstmusik). Beskrivningen gav mig nästan rysningar. Det är svårt att fatta att det handlar om musik som vi hafsade ihop när vi var fyra personer i 20-25-årsåldern som extraknäckte i medeltidsbranschen på somrarna. Alltså, läs detta:

One of these performers is a founder of the PirateBay. He plays recorder.

There is a raging debate in the world of early music – about how it should be played, or if it should even be played at all. docperkins review of a La Reverdie album highlights well enough one side of the debate. The basic idea is: nowadays ensembles are trying to play early music as accurately and historically as they can, recreating an actual experience of medieval music as a medieval listener might have heard it – and their opponents say, you can't play it accurately, trying to play 10th century music accurately in the 20th (or 21st) century is impossible, that "attempt[s] to understand the past in terms of the past is—paradoxically—an absolutely contemporary phenomenon", that "embod[y] a whole wish list of modern(ist) values, validated in the academy and the marketplace alike by an eclectic, opportunistic reading of historical evidence" (from Wikipedia)

Enter Vox Vulgaris, with an album called 'the Shape of Medieval Music to Come', featuring a cover of naked humans being tortured on musical instruments by Hieronymus Bosch, and at least one legal fugitive on recorder.

What is the statement they're making? I don't know. But Vox Vulgaris aren't like other medieval ensembles. They don't have anywhere near the polish, certainly, or the vision. We are not gently guided along an imagined jouney to Bethlehem, nor are we transported to the Crusades, or invited for a drink at a medieval tavern or to worship at an ancient monestary – we are just hearing Vox Vulgaris kick out the jams.

Do they sound as good, all the same? Even better? Not really. They're nowhere near as good at their instumnets, honestly, and there's a lot of stumbling through their pieces. But it's kind of the wrong question… Were the Sex Pistols as good as Chuck Berry? No. They were bloody awful, honestly! That's not why you listened to them!

Why listen to Vox Vulgaris? First of all: that fucking horn solo in Cantiga no. 213 is so fucking raw dude. It struck me immediately, like — really? It sounds like a jazz solo. But why not? How do you know they didn't play jazz licks in the 1060s? (It actually sounds like a Carnyx). Also: those wonky harmonies all over Ghaetta? Those POUNDING, dark polyphonic lines on the last song? There's so much going on there, it's huge. You won't hear that in other ensembles.

That's the idea, I think – Vox Vulgaris contribution. An alternative imagining of early music ensembles. No longer dominated by record company organized history lessons, but music for musics own sake.

Nevermind the Bollocks, here's the Middle Ages!

EDIT: I feel I was a little too harsh about their musicianship here. Compared to the overpolished & squeaky clean playing of many HIP ensembles, this is very raw, but they are obviously accomplished musicians. I still think there are audibly wonky bits, but the more I listen to it the more and more exceptional I realize this record is. One of the best performances of early music available IMO

Om övervakningskapitalism och uppmärksamhetskris

Under 2010-talets lopp förvandlades internet från ett löfte till ett hot.

Jo, jag misstänker att detta kommer bli ett återkommande konstaterande i historieskrivningen över det årtionde som vi snart lämnar.

“Kan vi ta tillbaka internet?” lyder rubriken pÃ¥ en medellÃ¥ng artikel jag skrev för Dagens ETC. Där resonerar jag kring nÃ¥gra aktuella linjer i den nätkritiska debatten, som under 2010-talet har utvecklat sig bort frÃ¥n en resignerad pessimism, mot att i högre grad försöka förstÃ¥ distraktion och övervakning i ekonomiska termer.

En bok som pÃ¥ sistone hamnat i centrum för diskussionen är Shoshana Zuboffs The Age of Surveillance Capitalism, en riktig tegelsten som tyvärr inte ens försöker greppa det där med “kapitalism”. NÃ¥got som oerhört vältaligt pÃ¥pekas i Evgeny Morozovs lååånga recension, som i alla sina utvikningar är betydligt intressantare läsning än den recenserade boken. Inte jätteförvÃ¥nande; medan amerikansk facklitteratur nästan alltid gÃ¥r pÃ¥ tomgÃ¥ng och kunde strykas ner till halva sidantalet utan att nÃ¥got väsentligt gÃ¥tt förlorat, sÃ¥ är den facklitterära kritiken i amerikanska kvalitetstidskrifter desto mer pregnant.

Egentligen är det inte övervakningen som Zuboff vänder sig mot. Att våra beteenden kartläggs är bara ett medel på vägen mot det större målet, att förutsäga våra handlingar och styra våra viljor. Kort sagt handlar det om beteendemodifikation med hjälp av betingning – med andra ord behaviorism, den psykoteknik som utarbetades kring 1900-talets mitt av psykologer som B.F. Skinner. Vår tids framgångsrika appar bygger direkt vidare på deras upptäckter, samt på nyare neurovetenskaplig forskning om hjärnans belöningssystem och signalsubstansen dopamin.

I artikeln kommenterar jag även initiativet Time Well Spent och vädrar några invändningar mot deras retorik och strategi.

Även om Time Well Spent tar upp viktiga problem, räcker inte den liberala analysen, som enbart kretsar kring den enskilda individens frihet från yttre manipulation. En verklig förändring måste utgå från hur vi vill leva tillsammans och kan inte förlita sig på att teknikföretag ska bortse från vinstmotivet av respekt för våra nervsystem.

Det rÃ¥der förvisso inget tvivel om att digitala tjänster skapas i syfte att vara beroendeframkallande. En Ã¥terkommande referenspunkt har blivit Natasha Dow Schülls antropologiska studie Addiction by Design om spelmaskiner i Las Vegas, som i slutändan befinner sig pÃ¥ samma skala som valfritt mobilspel, liksom alla sociala medier. Men hur kan man pÃ¥ bästa sätt ta sig an detta elakartade kontinuum? De svenska orden “beroende” och “missbruk” framstÃ¥r tyvärr som tämligen värdelösa i sammanhanget. Behöver vi hitta ett nytt sprÃ¥k för att tala om skärmarnas kittlande av vÃ¥ra belöningsmekanismer, om den “uppmärksamhetskrisen” som det resulterar i och om fördelning av ansvar i den digitala behaviorismens tid.

Kapitalismen har skapat ett kommunikationssystem som inte tar hänsyn till mening, utan bara till möjligheten att utvinna mätbart ”engagemang”.

Avslutningsvis Ã¥terger jag nÃ¥gra av de tankegÃ¥ngar som pÃ¥ sistone har förts fram av den schweiziske sociologen Felix Stalder, som enligt min uppfattning har mer att bidra med än Zuboff – som fortsätter att sätta sitt hopp till företag som Apple, vilka hon uppfattar som en godartad motvikt till “övervakningskapitalismen”.

Läs artikeln ur Dagens ETC, “Kan vi ta tillbaka internet?“

Om övervakningskapitalism och uppmärksamhetskris

Under 2010-talets lopp förvandlades internet från ett löfte till ett hot.

Jo, jag misstänker att detta kommer bli ett återkommande konstaterande i historieskrivningen över det årtionde som vi snart lämnar.

“Kan vi ta tillbaka internet?” lyder rubriken på en medellång artikel jag skrev för Dagens ETC. Där resonerar jag kring några aktuella linjer i den nätkritiska debatten, som under 2010-talet har utvecklat sig bort från en resignerad pessimism, mot att i högre grad försöka förstå distraktion och övervakning i ekonomiska termer.

En bok som på sistone hamnat i centrum för diskussionen är Shoshana Zuboffs The Age of Surveillance Capitalism, en riktig tegelsten som tyvärr inte ens försöker greppa det där med “kapitalism”. Något som oerhört vältaligt påpekas i Evgeny Morozovs lååånga recension, som i alla sina utvikningar är betydligt intressantare läsning än den recenserade boken. Inte jätteförvånande; medan amerikansk facklitteratur nästan alltid går på tomgång och kunde strykas ner till halva sidantalet utan att något väsentligt gått förlorat, så är den facklitterära kritiken i amerikanska kvalitetstidskrifter desto mer pregnant.

Egentligen är det inte övervakningen som Zuboff vänder sig mot. Att våra beteenden kartläggs är bara ett medel på vägen mot det större målet, att förutsäga våra handlingar och styra våra viljor. Kort sagt handlar det om beteendemodifikation med hjälp av betingning – med andra ord behaviorism, den psykoteknik som utarbetades kring 1900-talets mitt av psykologer som B.F. Skinner. Vår tids framgångsrika appar bygger direkt vidare på deras upptäckter, samt på nyare neurovetenskaplig forskning om hjärnans belöningssystem och signalsubstansen dopamin.

I artikeln kommenterar jag även initiativet Time Well Spent och vädrar några invändningar mot deras retorik och strategi.

Även om Time Well Spent tar upp viktiga problem, räcker inte den liberala analysen, som enbart kretsar kring den enskilda individens frihet från yttre manipulation. En verklig förändring måste utgå från hur vi vill leva tillsammans och kan inte förlita sig på att teknikföretag ska bortse från vinstmotivet av respekt för våra nervsystem.

Det råder förvisso inget tvivel om att digitala tjänster skapas i syfte att vara beroendeframkallande. En återkommande referenspunkt har blivit Natasha Dow Schülls antropologiska studie Addiction by Design om spelmaskiner i Las Vegas, som i slutändan befinner sig på samma skala som valfritt mobilspel, liksom alla sociala medier. Men hur kan man på bästa sätt ta sig an detta elakartade kontinuum? De svenska orden “beroende” och “missbruk” framstår tyvärr som tämligen värdelösa i sammanhanget. Behöver vi hitta ett nytt språk för att tala om skärmarnas kittlande av våra belöningsmekanismer, om den “uppmärksamhetskrisen” som det resulterar i och om fördelning av ansvar i den digitala behaviorismens tid.

Kapitalismen har skapat ett kommunikationssystem som inte tar hänsyn till mening, utan bara till möjligheten att utvinna mätbart ”engagemang”.

Avslutningsvis återger jag några av de tankegångar som på sistone har förts fram av den schweiziske sociologen Felix Stalder, som enligt min uppfattning har mer att bidra med än Zuboff – som fortsätter att sätta sitt hopp till företag som Apple, vilka hon uppfattar som en godartad motvikt till “övervakningskapitalismen”.

Läs artikeln ur Dagens ETC, “Kan vi ta tillbaka internet?“

Hur ska biblioteken bekämpa lögner?

Biblioteket är inget mindre än den femte statsmakten. Vid sidan av riksdag, regering, domstolar och press, tronar biblioteket som ”en konstitutionell pelare som balanserar andra statsmakter”. Detta fastslås i den nationella biblioteksstrategi som på torsdagen överlämnades till regeringen av utredaren Erik Fichtelius.

Pretentionerna är uppfriskande höga, på gränsen till svindlande. Biblioteken ska inte bara utbilda barn och vuxna i kritisk förståelse av sökmotorer och algoritmer. De ska även motverka en fragmentering av det offentliga samtalet – med bibehållen öppenhet inför alla tänkbara perspektiv. Å ena sidan slås det fast att biblioteken ska avstå all slags censur och inta ”en neutral hållning” gentemot den information man tillhandahåller. Å andra sidan sidan ges de uppgiften att bekämpa ”lögner och propaganda”, att försvara demokratin mot de ”inre och yttre aktörer” som vill den illa. Därigenom är den femte statsmakten även en del av Sveriges civilförsvar – allt enligt den nya biblioteksstrategin.

Vad detta innebär i praktiken är svårare att säga. Jag tänker på Henrik Bromanders aktuella roman Högspänning, där huvudpersonen Lotta söker orsaken till sina kroppsliga plågor. På stadsbiblioteket beställer hon fram all litteratur som behandlar temat elallergi. Bibliotekarien kommer upp från magasinet med en trave böcker, inklusive några som – tvärtemot etablerad läkarvetenskap – hävdar att detta är en verklig åkomma. Med bibliotekets hjälp vinner Lotta en ny identitet som elallergiker. Är det så den femte statsmakten ska fungera? Bibliotekarierna ställs inför svåra avvägningar i floden av egenutgivna konspirationsteorier.

Men bibliotek består inte bara av bibliotekarier och böcker. En allt viktigare del består av den digitala infrastruktur som i hög grad köps in från externa företag. Hittills har varje enskilt bibliotek i huvudsak fått ansvara för sin egen digitalisering och därför inte haft annat val än att, grisen i säcken, köpa vad som erbjuds av globala medieföretag, ofta till hiskeligt höga priser. På köpet har biblioteken i hög grad förlorat kontrollen över vilka e-böcker och tidskrifter som de själva tillhandahåller, liksom över sorteringen av sökresultat.

Biblioteken har kort sagt outsourcat vitala delar av sig själva till multinationella företag. Den utvecklingen måste vändas om biblioteken ska kunna stå pall som en femte statsmakt. Detta har Fichtelius insett och föreslår en stärkt gemensam infrastruktur, under Kungliga bibliotekets ledning.

Kort sagt ska staten rycka tillbaka initiativet från de storföretag som hittills haft en lönsam marknad i det svenska biblioteksväsendet. Bygget av en alternativ infrastruktur ska bli intressant att följa. Hur mycket man än försöker att bara vara en neutral förmedlare, finns det alltid inbyggda värderingar i organiseringen av ett bibliotek.

* * *

Ovanstående kommentar publicerades i dagens Sydsvenskan. Uppföljning kanske kommer, kanske inte, beroende på hur det övriga mottagandet av biblioteksstrategin artar sig. Kan tillägga att jag i någon liten utsträckning har kunnat följa utredningen och även komma med synpunkter, som ledamot i Kungliga bibliotekets forskarråd.

“Spotify Teardown” är ute på MIT Press

Sedan någon vecka finns den till slut ute, boken som sammanfattar vårt nu avslutade forskningsprojekt, Spotify Teardown. Inside the Black Box of Streaming Music (MIT Press). Den har redan fått en del uppmärksamhet i amerikanska tidningar som Rolling Stone och Salon och har fått kortfattade recensioner på Neural och Big Think.

Trots att boken är utgiven på ett stort akademiskt förlag, är den rimligt prissatt – på de svenska nätbokhandlarna kan den nu köpas för 179 kronor.

Efter att ha medförfattat två böcker om Spotify, plus flera forskningsartiklar, känner jag mig nu väldigt färdig med ämnet. Måste bara skriva ett efterord till den danska(!) utgåvan av Den svenska enhörningen – som för övrigt går att köpa till riktigt billigt pris på årets bokrea, 55 kronor.