Rasmus Fleischer's Blog, page 7

Immunokapital, hälsokapital och människolivets penningvärde

När jag förra månaden skrev om antikroppar som hårdvaluta så hänvisade jag kort till Kathryn Olivarius:

Immunologisk diskriminering är ingenting nytt. Under 1800-talet var New Orleans centrum inte bara för USA:s slavhandel och bomullsindustri, utan också för återkommande utbrott av gula febern, en virussjukdom som dödade ungefär hälften av alla som smittats. Överlevarna blev dock immuna. Historikern Kathryn Olivarius använder begreppet ”immunokapital” i sin studie av hur immunitet blev en ekonomisk tillgång. En svart slav som varit sjuk men tillfrisknat steg i pris på slavmarknaden med uppemot 50 procent. Även hos vita hade antikropparna ett tydligt värde i pengar. Den arbetare som inte redan hade haft gula febern betraktades knappast som anställningsbar.

Immunocapital är också titeln på den bok som Olivarius uppger sig ha på gång; troligen en omarbetad version av hennes doktorsavhandling . Där använder hon även begreppet “immunocapitalist” om de individer i New Orleans som lyckades dra ekonomisk fördel av sin (förmodade) immunitet. Ett par gånger talar hon även om en “immunocapitalism” i allmänt vaga termer.

Avhandlingen rymmer ingen diskussion om vad författaren menar med “kapital” eller “kapitalism”. Där finns ett avsnitt om metodologi och ett om tidigare forskning, men inget teoriavsnitt. Sådant är tydligen inte nödvändigt om man disputerar i historia vid Oxford!

“Immunity, Capital, and Power in Antebellum New Orleans” lyder titeln på ett kapitel i avhandlingen, som ett par år senare publicerades i omarbetad form av The American Historical Review. Tidskriftens redaktörer måste ha avkrävt författaren ett minimum av begreppsdefinition. Den omarbetade artikeln rymmer nämligen teoretiska hänvisningar som saknas i avhandlingen. Här väljer Olivarius att luta sig mot Pierre Bourdieu:

Good health and immunity fit into Pierre Bourdieu’s definition of capital. /…/ While economists have explored the idea of “health capital” – where health is a “durable capital stock” that individuals inherit at birth, has tangible value that depreciates over time, and impacts decision-making – scholars have done little to explore the historical connections between health, capital, and power.

Jag tycker ändå inte att den citerade fotnoten ger Olivarius tillräckligt på fötterna för att gå från “immunokapital” till att tala om “immunokapitalister” och “immunokapitalism”. På vägen gör hon ett outtalat antagande: att det räcker med att ha kapital för att vara kapitalist. Där tror jag inte riktigt att hon har med sig Bourdieu, som såvitt jag vet aldrig lät sitt begrepp om “kulturellt kapital” glida vidare på motsvarande vis. Nu är jag verkligen inte insatt i Bourdieu och så andra får gärna fylla i. Jag vet att han mest intresserade sig för de något högre klasserna. Men som jag har förstått hans kapitalbegrepp utgår det ändå från att alla har kulturellt kapital, även om vissa har mer än andra.

På samma sätt menar moderna nationalekonomer att alla människor besitter mer eller mindre av “humankapital“. Begreppets genombrott förknippas med Gary Beckers bok Human capital (1964), där han även diskuterar individuell hälsa i termer av en ekonomisk tillgång som kan värderas i pengar. Men redan före Becker, diskuterades begreppet “health capital” av hans kollega Selma Mushkin i artikeln “Health as an investment” (1962). Där skrev hon bland annat:

Just as the stock of physical capital may be measured in a number of different

ways, so the stock of health capital in people may be variously measured. This human capital formation by health care for a population may be counted, for example, at cost – the cost of environmental and curative health services embodied over their life spans in each of the age cohorts in the present labor force.

/…/

The present value of future labor product created by health care becomes a second measure of capital value. The question that is being asked in this measurement of investment is: “What is the expected return from the health care which in turn determines its value?”

På en ganska hypotetisk nivå diskuteras alltså två sätt att mäta “hälsokapital”. Antingen försöker man mäta de sammanlagda kostnaderna för den hälsovård som har “investerats” i levande människor. Eller så försöker man att mäta den ekonomiska avkastning som de hälsovårdande insatserna kan väntas ge, jämfört med om de hade uteblivit.

Eftersom kapital här betraktas som en produktionsfaktor, kan “hälsokapital” i princip bara innehas av människor som har ett arbetsliv framför sig. På pensionsdagen har det fallit till noll.

Nationalekonomiskt betraktat har alltså “hälsokapitalet” sin hemvist i den enskilda individen. Så är det även hos Olivarius. Men för henne handlar det i slutändan om form av social status, byggd på hur människors hälsotillstånd uppfattas vara. I den nationalekonomiska teorin är hälsokapitalet snarare något som finns i den individuella kroppen. När man då talar om den samhälleliga stocken av hälsokapital, är det som en summa av alla individers hälsokapital.

Kollektivistiska idéer om folkhälsa och flockimmunitet sticker ut från den nationalekonomiska modellens premisser. De måste därför definieras som ekonomiska “externaliteter“. Mushkin exemplifierar med hur vacciner kan skapa flockimmunitet:

An individual’s purchase of some medical services is of benefit to others. Purchases by some consumers, for example, of influenza vaccination during an epidemic prevent further spread of the disease. The value of the medical services to each consumer does not depend upon his consumption of medical services alone but upon decisions of his neighbors as well. Those who make no purchases of influenza vaccine also benefit. Thus, the social value of medical services is far larger than the private marginal value to those making the investment in themselves. Individual decisions of a consumer are therefore inadequate as an efficient guide to the optimum allocation of resources for health purposes. For these individual decisions tend to undervalue health services and result in an underproduction of these services.

En fråga som blir hängande i luften är vad som – nationalekonomiskt betraktat – händer med hälsokapitalet när en ny slags farsot sprider sig epidemiskt. Antag att ingen är immun på förhand, men att de som överlever blir immuna (och kan vinna ekonomiska fördelar av denna immunitet). Enligt ett möjligt räknesätt, öppnar den nya farsoten en oerhörd möjlighet för kapitaltillväxt – varje person som blir immun har ju förvärvat en ny mängd hälsokapital. Men den där immuniteten hade ju inte behövs, om det inte vore för att farsoten bröt ut i första taget. Kanske vore det rimligare att, vid pandemins utbrott, skriva ned värdet av varje individs hälsokapital, för att åter skriva upp det om och när individen blir immun. (Detta vore i linje med tanken på icke-immunitet som en funktionsnedsättning.)

Eller så är inget av alternativen rimliga. Det får bli min slutsats. Nyttan av begrepp som “hälsokapital” och “immunokapital” kan betvivlas. I vilket fall bör dessa inte förväxlas med det kapital som står i centrum för kapitalismen.

På tal om orimligheter noterar jag med intresse en uppgift i Mushkins artikel. Det handlar om det möjligen första försöket att på teoretisk väg räkna ut priset på ett människoliv:

William Farr in his 1853 article in the Journal of the Statistical Society and in his later volume on Vital Statistics (1885) computed the economic value of a human life by discounting the value of future earnings taking account of average life duration at different ages. Farr deducted from these earnings the discounted value of maintenance costs, including the cost during the period of childhood dependence and “helpless old age.”

Selma Mushkin påpekar även att dessa räkneövningar kom att influera en av de mest inflytelserika nationalekonomer som har levat: Irving Fisher. Hans skrift “A report on national vitality: Its wastes and conservation” (1909) rymmer en rad beundrande hänvisningar till Farr (förutom en rad utfall mot den tidens vaccinmotståndare). Ett exempel:

The best method of estimating the economic value of life and its increased duration is by the capitalization of earning power. Dr. William Farr, of England, has estimated that a baby born to an English agricultural laborer is worth in capitalized earning power about £5,or $25.

Borde musiken bryta sitt beroende av konserter?

“Musikbranschen måste bryta sitt osunda konsertberoende“, hävdar musikskribenten Sara Martinsson på Dagens Nyheter. Enligt henne är det “uppenbart att en affärsmodell där konserter står för mer än hälften av intäkterna inte är hållbar”.

Nej, det är klart att konserter, klubbar och teatrar inte är hållbara kulturformer för tillfället. De är ju inställda. Precis som att fotbollsmatcher, gudstjänster och prideparader är inställda.

Men här handlar det tydligen om hållbarhet i någon större men rätt oklar mening. Sara Martinsson skriver är att “musikbranschen” är strukturellt fast i “en affärsmodell” där den största inkomsten kommer från “live“. Så har det varit i uppemot tjugo års tid, skriver hon – alltså ända sedan fildelningens intåg.

Tjugo år av osunt beroende? Kanske. Men vi kan också testa att förlänga det historiska perspektivet ytterligare några årtionden bakåt i tiden. För den stora merparten av musiker var det då en självklarhet att få sin huvudsakliga försörjning av att framföra musik inför en publik (snarare än i studio). Var även dessa musiker fast i ett osunt konsertberoende? Eller gjorde de mest vad musiker alltid har gjort?

Skulle någon påstå att dansmusiken är fast i ett osunt beroende av dans?

Att tala om hur “musikbranschen” borde fungera är alltid att göra våld på musiklivets verkliga mångfald. Vissa tillbringar mer i en studio, andra på scen eller med att arrangera klubbar och festivaler, i större eller mindre skala, svart eller vitt, med eller utan direkta eller indirekta subventioner. Så måste det också få vara om musiken alls ska betyda någonting. De svåra villkoren kan inte förbättras genom att “branschen” bestämmer sig för en annan “affärsmodell”. Om något så krävs det motkulturer där artister och publik gemensamt vänder sig bort från den industriella logik som enkelriktar musiklivets former.

Sara Martinsson verkar tycka att det är sundare om musiker är beroende av Spotify, i stället för av konserter. Hon ger två argument till detta. Konsertberoendet “kräver för mycket av människorna som förväntas stå för underhållningen, och det belastar klimatet alldeles för hårt”.

Klimatargumentet är ganska tveksamt. Det är inte konserter i sig som belastar klimatet. Snarare industrin som vuxit upp kring arenor och festivaler, där inte bara artisterna utan ofta även publiken flyger in. Men så måste det ju inte vara. Det mer småskaliga klubb- och konsertlivet förbrukar betydligt mindre naturresurser.

Tjänster som Spotify står däremot för en rejäl klimatbelastning, som Kyle Devine kartlagt i den aktuella boken Decomposed: The political ecology of music.

* * *

Varifrån kommer förresten påståendet att “konserter står för mer än hälften av intäkterna”? Jo, det kommer från de rapporter som företagsekonomen Linda Portnoff har skrivit åt intresseorganisationen Musiksverige, senast 2017. “Musikbranschen” definieras i dessa rapporter som summan av tre intäktsflöden:

Upphovsrättsliga intäkter till organisationer som Stim, Sami och Ifpi, för bruket av musik i offentliga miljöer samt i radio, tv och onlinetjänster.
“Intäkter för inspelad musik”, vilket inbegriper alla fysisk skivförsäljning samt alla de pengar som folk betalar för abonnemang på Spotify (men däremot inte Spotifys annonsintäkter).
Konsertintäkter, vilket ska inbegripa alla pengar som folk lägger på biljetter till konserter och festivaler – men däremot inte intäkterna från t.ex. ölförsäljning eller sponsring i konsertlokalen. Det är också oklart om klubbar räknas som konserter eller inte. Uppenbarligen bygger dessa siffror på en grov gissning utifrån SCB:s siffror.

Metoden innebär att vissa pengaflöden räknas dubbelt (vilket förvisso är ett fiffigt sätt för Musiksverige att brösta upp sig). Såväl streamingtjänster (2) som konsertarrangörer (3) betalar ju en del av sina intäkter vidare i avgifter till Stim (1). En betydande del av de upphovsrättsliga intäkterna har alltså redan räknats som intäkter en gång. Att då jämföra de tre intäktsflödena procentuella andel av “branschen” blir aningen märkligt.

Musiksverige har alltså valt att räkna Spotify (men inte Youtube) som del av “musikbranschen”. Däremot räknar man inte in P2, P3 eller andra musikinriktade radiokanaler. Man räknar inte in musikhögskolorna, folkhögskolornas musiklinjer eller de kommunala kulturskolornas musikutbildningar. Inte heller erkänner man handeln med musikinstrument och ljudutrustning som en del av “musikbranschen”.

* * *

Det är inte musikbranschen som måste bryta sitt konsertberoende. Det är musiken som måste bryta sitt branschberoende.

Inflation eller deflation i coronakrisen?

Rätt svar är, som oftast: både och.

Priserna kommer att stiga, på vissa slags varor (inflation).

Samtidigt kommer priserna att falla, på andra slags varor (deflation).

Huruvida nettoresultatet blir inflation eller deflation beror då på vilken tyngd som de olika varorna har i den så kallade varukorgen.

Konsumentprisindex beräknas utifrån en varukorg som ska representera “hela den privata inhemska konsumtionen”. Det betyder att rika människors konsumtion väger tyngre än fattiga människors konsumtion; på fackspråk säger man att KPI är ett plutokratiskt index, till skillnad från ett demokratiskt index där varukorgen representerar ett genomsnitt av vad varje medborgare eller varje hushåll konsumerar. (Fram till 1954 bestod Sveriges officiella prisstatistik utgjordes en sorts demokratiskt index, byggt på konsumtionen hos en “indexfamilj” bestående av en man, en hustru och två barn bosatta i en tätort.)

Fattiga människor har alltid lagt en större andel av sina pengar på mat än vad rika människor behövt göra. Stigande livsmedelspriser är därmed en form av inflation som visar kraftigare utslag i ett demokratiskt index än i ett plutokratiskt index. Medan det omvända givetvis är fallet för mer lyxbetonad konsumtion. Det är alltså fullt möjligt att tänka sig ett ekonomiskt krisläge där det officiella KPI visar att Sverige befinner sig i deflation, trots att flertalet hushåll upplever en högst verklig inflation.

Inom mitt pågående forskningsprojekt tittar jag just nu närmare på SOU 1943:8 om levnadskostnadsindex. Utredningen påkallades såklart av kriget. Bristen och ransoneringarna på vissa varor förstärkte vissa av de principiella problemen med att mäta den allmänna prisutvecklingen i ett land.

I tider av kris, konstaterade de sakkunniga, “ökas bl.a. riskerna för att index skall förlora sin allmängiltighet”. Typiskt för kristider är nämligen att “spridningen i prisutvecklingen för olika varuslag och varugrupper starkt ökas”. Så även under 2020 års coronakris, misstänker jag.

Låt oss då spekulera i de skilda riktningarna i prisutveckling av olika grupper av konsumtionsvaror, som vi kan vänta oss under det återstående året.

Livsmedel förväntas bli dyrare, till följd av brist på arbetskraft i lantbruket och försvårade transporter. Enligt Konjunkturinstitutet kan vi få se “tredubbla priser på frukt och grönt”. Även kaffe kan bli betydligt dyrare.

Kläder blir däremot billigare, åtminstone på kort sikt när stora klädkedjor som befinner sig i eller nära konkurs realiserar sina lager.

Inom kategorin “hälsa” råder knappast tvivel om att vissa priser rusar uppåt när efterfrågan ökar på t.ex. hygienprodukter där tillgången är begränsad.

Hur priserna kommer att utvecklas på industriprodukter som bilar, hemelektronik och husgeråd vågar jag inte sia om. Men om fabriker eller transporter står stilla, kan det givetvis uppstå varubrist, det vill säga ett inflationstryck.

En klart deflationär faktor är däremot priserna på energi – såväl el som bensin – som nu faller rejält.

Möjligen kan man tänka sig stigande priser på telekomtjänster när infrastrukturen är under hård press av videokonferenser och teveserietittande.

Boende är den enskilt största utgiftsposten för de allra flesta människor. Hur kommer den att utveckla sig i coronakrisen? Fallande fastighetspriser är tänkbart, men det betyder inte nödvändigtvis att det blir billigare att bo. En rejäl smäll kan vänta för de bostadsrättsföreningar som hyr ut affärslokaler som inte längre har råd att betala hyran; det kan betyda höjda månadsavgifter för lägenheterna.

Resor förväntas bli dyrare, särskilt utrikes flygresor när de åter kommer igång. Lågprisflygets epok kan mycket väl vara över för gott. Men nu kommer vi fram till de varukategorier där prisutvecklingen blir svår att mäta helt enkelt eftersom stora delar av marknaden är tillfälligt borta. Dit hör charterresor, men även mycket som sorteras under “rekreationstjänster och kulturella tjänster”. (Hur detta marknadsfrånfall kommer att hanteras i inflationsstatistiken är en intressant fråga, som får vänta till ett annat inlägg.)

Så, nog kan vi vänta oss såväl inflationära som deflationära prisrörelser. Så vad blir då summan? Som sagt så kan svaret skilja sig åt, beroende på vems varukorg vi talar om. För det stora flertalet kommer stigande matpriser att bli en tungt vägande inflationsfaktor, men den kan vägas upp av olika deflationsfaktorer. Balansen kan skilja sig mellan stad och landsbygd, mellan barnfamiljer och pensionärer, och så vidare. Men då talar vi om de konkreta verkningarna för olika hushåll. På den abstrakt aggregerade nivån – det plutokratiska KPI – menar många att inflationen kan bli nära noll, eller rentav under.

”Inflationen går ned väldigt mycket och det luktar deflation i sommar”, säger Danske Banks chefsekonom. “Med låga inflationsutfall kommer också inflationsförväntningarna att sjunka framöver, vilket ytterligare ökar sannolikheten för låga löneavtal i höstens uppskjutna avtalsrörelse.”

I värsta fall får låginkomsttagarna knappt någon löneökning eftersom det inte finns någon inflation enligt KPI, trots att stigande matpriser kan betyda att dessa grupper visst är drabbade av en inflation. Möjligen är det läge för fackföreningarna att börja fundera på om inte alternativa mått på inflationen – till exempel ett demokratiskt index – skulle kunna spela en vägledande roll i löneförhandlingarna.

“När index används för kompensationsändamål, är ett plutokratiskt index inte uppenbart det bästa alternativet.” (SOU 1999:124)

Transportåldern, igen

Lagom till den förra världskrisen, hösten 2008, utgav tidskriften Glänta ett temanummer vid namn “Framtidsencyklopedin“. En salig blandning av mer eller mindre påhittade eller omdefinierade ort som kommenterade samtiden utifrån ett mestadels lättsamt och/eller framtidsfiktivt perspektiv. Ett av inläggen får just sägas ha vunnit ny aktualitet:

Transportåldern

Historisk epok (ca 1850—2020) som karakteriserades av en febril förflyttning av människor och varor. Epoken inleddes då olika tekniska framsteg — ångmaskinen, förbränningsmotorn, järnvägen osv — gjorde det möjligt att förflytta fysiska ting med avsevärt högre hastighet än tidigare. Efterhand förvandlades förflyttandet till ett självändamål, dolt under termer och företeelser som frihandel, semester, internationellt utbyte, globalisering mm. De mest monumentala uttrycken för denna mentalitet — travel for travel’s sake — anses ha varit resorna till månen och Mars under sent 1900-tal och strax före epokens kulmen 2020. “Varken förr eller senare har någon rest så långt med så litet utbyte” konstaterar H Läckberg i Das Transportalter (2026). T nådde sitt definitiva slut i och med förbränningsomläggningen, men också på grund av vad som verkar ha varit en kollektiv ledsnad över förflyttandet som sådant. Det meningslösa i vad som en gång hade uppfattats som ett privilegium tycks successivt ha blivit uppenbart. Denna mentala förändring tros hänga samman med att det resande som en gång hade varit ett överklassprivilegium i och med FN-överenskommelsen 2015 (se WR-resolutionen), fick helt andra förtecken.

Desiré Bååk

Om detta kan väl nog säga ett och annat. Någon “kollektiv ledsnad över förflyttandet som sådant” är nog svår att plädera för. Men att någonting i detta avseende tog slut just år 2020, det får man nog ändå säga. Även om de vita strecken över himlavalvet troligen snart åter kommer att synas.

“Transportåldern” som begrepp plockades snart upp av Planka.nu som kopplade det till Ivan Illich och Georges Bataille. Det arbetades in i boken Trafikmaktordningen som senare översatts till både tyska och engelska.

Förresten är det nu exakt tio år sedan som flygtrafiken i Europa stod stilla sist. Då till följd av askan från en isländsk vulkan.

(Jämför glättigheten hos Wolodarski (2010) med den vaga ovissheten hos Wolodarski (2020) i fråga om flygets framtid.)

Är icke-immunitet en funktionsnedsättning?

En snabb uppföljning på föregående inlägg och artikel, om “immunitetspass”. Vad händer i ett samhälle som inför systematisk diskriminering – för att inte säga apartheid – grundat i om ens blod innehåller vissa antikroppar?

Amerikanska journalisten Emily Mullin diskuterar saken vidare i en ganska intressant artikel. Precis som jag varit inne på, lyfts risken för att ett immunitetspass skulle kunna ge människor incitament att avsiktligen smitta sig själva:

Immunity passports would be helpful for frontline workers, like those in health care, the postal service, grocery stores, public transit, warehouses, and childcare. Many low-wage workers in these industries are still working throughout the pandemic, risking exposure to the virus just by going to their jobs every day. If they knew they were immune to infection, they could go about their day without worrying if they could catch the virus from patients or customers.

But for those who are out of work because of the shutdowns, Nancy Kass, deputy director for public health at the Johns Hopkins Berman Institute of Bioethics, says she worries about a situation in which people intentionally try to expose themselves to the virus to gain immunity. Some people are already eschewing public health advice, whether it’s because they feel the risk of getting seriously ill is low or because they have to keep working in order to support themselves or their families.

“Particularly if they work in a gig economy job as opposed to a salaried one, they probably do have a greater chance of getting paid again if they have immunity,” Kass says.

/…/

In a near future with immunity passports, employers could make decisions about hiring and who can come back to work based on immunity — and it might be legal.

Tydligen är det inte glasklart hur USA:s lagstiftning mot diskriminering ska tolkas här. Kan immunitet, eller snarare icke-immunitet, räknas som en disability? Juridikprofessorn Seema Mohapatra uttrycker oro över de långsiktiga följderna: “Vi har jobbat så hårt för att arbetsgivare inte ska få använda hälsoinformation i beslut om att anställa eller avskeda människor”, säger hon. “Det känns inte som en långsökt tanke att det här skulle kunna bli ett sluttande plan”.

Den svenska diskrimineringslagen nämner funktionsnedsättning som en diskrimineringsgrund. Skulle detta även kunna gälla för immunitet, eller snarare icke-immunitet? Verkar tveksamt.

Funktionsnedsättning syftar på “begränsningar av en persons funktionsförmåga”, “en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga”. Definitionen utgår från den enskilda individen på ett sätt som står väldigt långt ifrån smittskyddets kollektiva logik.

Samtidigt nämner Diskrimineringsombudsmannen att man numera ser på funktionshinder som något som uppstår “i mötet mellan människa och miljö”. Under en pandemi, där hela samhället präglas av smittskydd, är miljön radikalt annorlunda. Kanske till den grad att en majoritet av alla invånare kan betraktas som funktionsnedsatta eftersom de inte är immuna mot smittan! En långsökt men inte långsökt tanke för juristerna att bita i!

Ännu ett citat ur nämnda artikel:

People without immunity could be banned from entering grocery stores, using public services, or traveling. They could be stigmatized or disadvantaged. The effects could split communities in two — those who are allowed to go about their normal lives and those who are confined to their homes for an indefinite period of time. /…/

Immunity certificates could be the get-out-jail-free card that many Americans so desperately want, but they could also create more uncertainty and risks for the people they are meant to help most.

Chile verkar sikta på att bli första land i världen att utfärda immunitetspass. Tydligen har politikerna drivit på planerna utan att ens höra efter med expertisen i Chiles immunologiska sällskap, där det uttryckts skepsis mot vad de befintliga testerna faktiskt bevisar. Redan denna vecka ska myndigheterna ändå, enligt uppgift, börja dela ut särskilda frikort till dem som uppvisat antikroppar. Riktigt vad de ska användas till är oklart, men det hela verkar ganska skakigt.

Antikroppar som hårdvaluta

Antikroppar som hårdvaluta

Jag skriver i Dagens ETC om “immunologisk diskriminering”, det vill säga om planerna på att utfärda “immunitetspass” och vad sådant kan få för följder – mellanmänskligt och politiskt.

Coronakrisens stora löfte är att den på ett självklart sätt öppnar frågan om “samhällsnyttiga arbeten”. Det går inte längre att likställa nytta med ekonomisk vinning. Däremot går det uppenbarligen att leva även utan tusentals flygplan i luften. Plötsligt är det mycket lättare att föreställa sig en klimatomställning och en politik som utgår från konkreta mänskliga behov.

Samtidigt vore det naivt att hoppas på att coronakrisen av sig själv ska bli till en gemensam erfarenhet som för oss samman. Tvärtom pekar mycket i motsatt riktning. Just nu förbereds nya former av diskriminering, grundade i smittskydd. Det är värt att ägna en tanke åt hur dessa kommer att påverka våra möjligheter till solidaritet.

Jag slänger in ett historiskt exempel:

Immunologisk diskriminering är ingenting nytt. Under 1800-talet var New Orleans centrum inte bara för USA:s slavhandel och bomullsindustri, utan också för återkommande utbrott av gula febern, en virussjukdom som dödade ungefär hälften av alla som smittats. Överlevarna blev dock immuna. Historikern Kathryn Olivarius använder begreppet ”immunokapital” i sin studie av hur immunitet blev en ekonomisk tillgång. En svart slav som varit sjuk men tillfrisknat steg i pris på slavmarknaden med uppemot 50 procent. Även hos vita hade antikropparna ett tydligt värde i pengar. Den arbetare som inte redan hade haft gula febern betraktades knappast som anställningsbar.

Artikeln diskuterar också hur makthavarna nu gärna vill tro att immunitet är en binär fråga om ett eller noll, när det i själva verket verkar vara mer av en glidande skala. Antikroppstester kräver fortfarande ett visst mått av tolkning, grundat i immunologiska rön som fortfarande har preliminär karaktär men som likväl kan politiseras. Amina Manzoor på DN skriver klargörande om det oklara kunskapsläget i fråga om antikroppar:

WHO har påpekat att det i nuläget saknas bevis för att antikroppar i blodet innebär att man är immun. De flesta forskare och experter är ändå överens om att den som har gått igenom en infektion också blir immun mot det nya coronaviruset. Man baserar slutsatserna bland annat på erfarenhet från andra virusinfektioner och preliminär erfarenhet från detta utbrott. Men hur länge immuniteten varar vet ingen i nuläget. Den är troligtvis inte livslång eftersom andra coronavirus ger en kortare immunitet. Handlar det om månader eller år? Behöver man testas flera gånger och i så fall med vilket mellanrum? Det är oklart.

Men låt oss anta att förekomsten av antikroppar mot det nya coronaviruset i blodet innebär att man är immun. Då blir nästa fråga, vilka nivåer av antikroppar krävs för att få fullgod immunitet? Den som har en lindrig infektion kanske utvecklar lägre nivåer av antikroppar, betyder det också en kortare eller lägre nivå av immunitet? Vi vet inte än. Det finns också preliminära forskningsresultat där ett fåtal personer inte utvecklade antikroppar. Vad innebär det? Vilken roll andra delar av immunförsvaret spelar är inte heller utredda.

Som ni förstår är frågan komplicerad och det krävs fler och längre studier innan ett antikroppstest ger ett frikort att ge sig ut i samhället helt utan restriktioner.

Själv kommer jag faktiskt att få ta ett antikroppstest nu i eftermiddag, helt enkelt för att det i familjekretsen råkar finnas en forskare som just nu sysslar med sådant. Precis som alla andra hoppas jag naturligtvis på att jag redan skulle ha haft en släng av coronan, även om jag inte har något särskilt skäl att tro det. Och även om testet skulle peka på att jag är immun, skulle det knappast ändra någonting i dagsläget. Det funkar ju inte att vissa människor plötsligt släpper på normer om fysisk distans, för då upphör normerna att vara normer. Vilket också skulle ske i ett samhälle som implementerar någon form av “immunitetspass“.

Förresten måste jag ge ETC en eloge för den psykedeliska vinjetten:

Karantän som produktion. Om BNP-måttet i coronatider

Enligt IMF:s nya prognos kommer världsekonomin i år att krympa med tre procent. Nedgången blir dubbelt så kraftig i Europa och USA. Allt detta saknar motstycke efter 1945. Som lägst har den globala ekonomins årliga tillväxt varit nere på -0,1 %; detta skedde år 2009. Varje gång som någon del av världen har hamnat i djup kris, har detta vägts upp av fortsatt tillväxt på andra håll. Men nu räknar IMF med att runt 90 % av världens länder kommer att ha negativ per capita-tillväxt 2020. Nästa år hoppas man på en återhämtning, så att den globala ekonomin vid slutet av 2021 kommer att vara tillbaka på samma nivå som före coronakrisen.

Kalkyler som dessa görs som bekant i termer av BNP. Tanken med BNP är att mäta “den totala ekonomiska aktiviteten” i ett land, vilket inte är en helt självklar sak. Särskilt inte i coronatider!

Jag funderar på de olika formerna av karantän och social distansering. Människor stannar hemma i syfte att inte sprida smitta. I vissa fall kan de ändå arbeta, i andra fall är de permitterade (med eller utan betalning) eller fullt ut arbetslösa. Vissa länder beslutar samtidigt om att betala ut en viss summa pengar till varje medborgare, samtidigt som de (med vissa undantag) åläggs att stanna i sina hem.

Visst går karantänen att begripa som en form av produktion! Alla människor som stannar hemma kan sägas arbeta gemensamt med att producera nyttigheten “smittskydd”. Det är inte mycket konstigare än att kustbevakningens personal under sina arbetstimmar producerar nyttigheten “gränsskydd”. Eller att alla pengar som staten lägger på det militära räknas in i BNP, eftersom försvarsmakten räknas som en producent av nyttigheten “försvar”.

Enligt de gängse metoderna så bidrar den offentliga sektorns kostnader till BNP. Sådant som sjukvård och försvar står i många länder för en ansenlig del. Däremot räknar man inte in s.k. transfereringar, exempelvis understöd till arbetslösa. Men hur ska man egentligen se på de utbetalningar som har karaktären av en implicit kompensation för att man håller sig inne. Är det verkligen en transferering? Om folk får betalt av staten för att hålla sig hemma, är det inte helt orimligt att räkna dessa statsutgifter som en investering i smittskydd, som därmed kan gå in i BNP!

Ett sådant räknesätt skulle alltså få 2020 års ekonomiska nedgång att se aningen mindre allvarlig ut.

Om inte annat, så visar exemplet hur den “produktion” som mäts i BNP är någonting annat än kapitalistisk varuproduktion. Det är självklart att den som får betalt av staten för att sitta sysslolös inte bidrar till att generera mervärde. Karantänen är i kapitalistisk mening improduktiv. Men det är även militären och även den offentliga sjukvården, vilka likväl räknas in i BNP. Just sådana offentliga verksamheter är vad som kvarstår medan många former av vinstdriven varuproduktion upphör. Det är troligt att den offentliga sektorns andel av BNP under året kommer att växa betydligt. Så om vi är intresserade av kapitalets hälsa, räcker det nog inte med att se till nationalräkenskaperna. Troligen är att den kapitalistiska varuproduktionens nedgång är ännu kraftigare än vad BNP-statistiken visar.

Det våras för immunförsvaret

En löpsedel, 9 april: “GODA PÅSK-MATEN som stärker IMMUN-FÖRSVARET”.

Kvällspressen lockar med påskrecept, som den troligen gör varje skärtorsdag. Allt är som vanligt förutom att recepten återfinns under en ny vinjett: “CORONAKRISEN”.

Vi får lära oss att vårt immunsystem har till uppgift att försvara den egna organismen mot främmande inkräktare. Ofta kallas det därför för immunförsvar och beskrivs med hjälp av militära metaforer: kroppen är i krig mot inkränktare!

En helt annan bild framträder däremot om man lyssnar på de som faktiskt forskare om saken, immunologerna. Kanske inte alla, men många, har helt släppt de militära metaforerna. I stället för att tala om försvar eller system, används vanligen begreppet “immunrespons” – någonting som kroppen gör, snarare än något som är.

Idén om ett “immunsystem” etablerades omkring 1970 (givetvis influerat av cybernetiken, som ju lurar bakom varje systembegrepp). Tidigare modeller som snarast hade kretsat kring de enskilda biokemiska reaktionerna mot diverse allergener och patogener, men nu framträdde tanken på ett system, som på samordnat sätt skyddade ett autonomt jag. Alltsedan dess vägleddes länge immunologin av tanken på en åtskillnad mellan “jag” och “icke-jag”.

Nya rön från laboratorierna har gjort det allt svårare att rättfärdiga den åtskillnaden på ett teoretiskt plan. Sedan 1990-talet har immunologin börjat släppa taget om “det immunologiska jaget” och i sökandet efter andra modeller erbjuds fascinerande öppningar för antropologisk och filosofisk reflexion.

Immunologin är ett vetande kan orientera sig åt olika håll. Biokemi, embryologi, evolutionsbiologi, ekologi – vetenskaper som kan intressera sig för symbios eller antagonism, i olika proportioner. Men framför allt har immunologin länge orienterat sig olika typer av patologi: bakteriologi, virologi, parasitologi, onkologi. Bland dessa kom nog bakteriologin länge att dominera. Det vill säga: frågor om hur organismen (eller “det immunologiska jaget”) gör för att identifiera och eliminera en främmande organism. Allt blir svårare med virus, som inte ens är organismer. Ännu svårare när vi kommer till cancer eller autoimmunitet. För att inte tala om graviditet! Ett immunsystem med uppgift att eliminera allt främmande, borde rimligen försöka framkalla ett missfall så fort kroppen blir gravid (vilket för övrigt är en inte helt ovanlig immunrespons, men likväl ett undantag snarare än en regel). Och sen har vi det där med tarmfloran, alla de bakterier som biologiskt betraktat är helt andra organismer men ändå framstår som delar av “det immunologiska jaget”.

A. David Napier är professor i medicinsk antropologi som har berättat att om hur han började intressera sig för immunologi i samband med aids-epidemin i början av 1980-talet, när han (som alla antropologer alltid) befann sig på fältstudier i Indonesien. Många år senare ledde intresset honom fram till boken The age of immunology, som inte bara influerade ett brittiskt psykpopband utan även ledde Napier själv till att arbeta närmare tillsammans med riktiga immunologer. Varefter han vässade sina teser och förde dem tillbaka till antropoligin, bland annat via en temasektion i tidskriften Cultural Anthropology år 2012. Sektionen består av Napiers programmatiska artikel “Nonself help” plus respons från en rad andra medicinska antropologer.

En viktig utgångspunkt för Napiers kritik av immunologin kan är att den i allt för hög grad utgått från “autonoma biologiska patogener”, såsom bakterier och andra parasiter, som verkligen kan säga angripa (och som upptäcktes tidigare). Virus är någonting annat. Virus är inte liv och saknar varje egen rörelseförmåga. Virus är snarare kod. Enda sättet för virus att aktiveras är genom att komma i kontakt med en cell som är mottaglig för koden. Att infekteras är att låta sig informeras. Vi kommer inte undan det faktum att delar av vår egen mänskliga arvsmassa har från virus.

we continue to use volitional, intentional, metaphors that encourage us to think of the virus as a living thing that can commandeer a healthy cell /…/

How can viruses recognize, scout, trick, discover, alert, evade, sense, recruit, mobilize, prod, mask, defend, scavenge, attack, invade, adapt, appropriate, sacrifice, and kill (Napier 2003b:60) if they lack mobility and do not respond to environmental stimuli? If these are mere linguistic conventions, why should we continue to employ them when they are so inaccurate?

/…/

Why should we in fact refer to viruses as foreign agents, if a virus is lifeless outside a living cell?

/…/

How can viral antigens be considered foreign invaders if our own cells animate viruses?

Uppenbarligen är det inte så enkelt som att kroppen försvarar sig mot attackerande främlingar. När det kommer till virus, får man snarare tänka sig att det är kroppen som aktiverar dem, ger dem liv.

Might it be that our persistent characterizations of viruses as active agents arises partly from the cultural belief that harboring otherness within us is principally dangerous, a belief whereby a persistent “self” must in turn always be protected against things “foreign”? Although we all have cancer cells within our bodies, for example, we never say we have cancer until those cells become problematic.

A. David Napier föreslår ett annat sätt att formulera immunologins teoretiska grundvalar. Allt handlar ju om identitet, fast kanske inte i riktigt som samma mening som när vi säger “identitetspolitik”, utan på den grundläggande nivån i att någonting (en organism) upprätthåller sin existens över tid, förblir ett objekt som går att skilja från omvärlden. Skiljelinjen mellan “jag” och “icke-jag” behöver inte helt överges, enligt Napier, men den kan inte längre tänkas som given. Snarare kan bildandet av antikroppar tänkas som ett sätt att rita om denna skiljelinje. Identiteten skapas i jagets periferier (“Identity, in this sense, /…/ is now defined at the peripheries of selfhood where it is contested and challenged.”) En mycket antropologisk tanke!

Så, antropologen Napier använder alltså de senare årtiondenas immunologiska rön för att underminera den teoretiska distinktionen mellan “jag” och “icke-jag” som länge varit styrande för immunologisk forskning. Men han stannar inte där, utan tar även hem sina lärdomar, på en mer övergripande nivå, till antropologin. Där är det roligt att se den mångfald av associationer som de väcker hos hans kollegor. Artaud! Locke! Leibniz (se nedan)!

Efter hand har ju upptäckten av immunsuppressiva läkemedel – sådana som alltså “försvagar immunförsvaret”, i vardagligt språkbruk – fått stor klinisk betydelse. De har gjort det möjligt att donera njurar inte bara mellan nära släktingar, utan mellan alla inom samma blodgrupp. Med andra ord har dessa läkemedel möjliggjort en marknad för njurar. Detta påpekar Nancy Scheper-Hughes, en medicinsk antropolog vars forskning i hög grad har interagerat med rättsfall rörande organhandel. Hennes respons till Napier, “The other who is also oneself“, handlar mer om graviditetsfrågan och är superintressant i sina resonemang om graviditet, infertilitet och autoimmunitet. Scheper-Hughes citerar Napier:

Might even childbirth itself, as immunologists often think, be understood in terms of immunological rejection?

En fullbordad graviditet skulle alltså bestå av nio månader av immunologisk tolerans för någonting främmande, följt av en våldsam immunologisk bortstötning. Ett sätt att tänka graviditet med utgångspunkt i främlingskap, snarare än i kärlek, som Scheper-Hughes skriver, med hänvisning till Maria Piers.

Anne Marie Moulin, fransk läkare och filosof, tycks antyda att immunologin, i någon mening, är i färd att återupprepa den tyska idealismens tjugofem år av filosofi. Ifrågasättandet av distinktionen jag/icke-jag tycks av Moulin likställas med en empirism; immunologins utveckling speglar i efterhand progressionen från Hume via Kant till Fichte och Schelling. (Så vem eller vad är immunologins svar på Max Stirner?) Den teoretiskt inriktade immunologen Niels Jerne, som gjorde viktiga genombrott på 1970-talet, jämförs av Moulin med Leibniz:

In the 1970s, Niels Jerne, who by many is seen as the “father of modern immunology,” described the idiotypic–anti-idiotypic (lock-and-key) system. /…/

Jerne, one might argue, explained the enigma of the transcendence of the external world and solved the aporia between inneism and empiricism—that is, how to know what is external to oneself. His solution, it seems, is of a Leibnizian nature: the external world (or the modern “Nonself”) is apprehended through the architecture of the individual monad or the “Self”

Framlidne antropologen Paul Clough från Malta gav Napiers rön en mer politisk tolkning. Förmågan att välkomna det främmande är helt grundläggande för människans biologiska existens. (Tänk även på hur vargar på något vis blev till hundar, i människans sällskap – många år före domesticeringen av andra djur.) Så här skriver Clough i Cultural Anthropology:

David Napier’s immunological paradigm pushes /…/ in favor of /…/ the hunger for the Other; the expedition to contact, even to find, the Other; the urge to exchange. ” enables us to see that the welcoming of “dangerous material” is more foundational to human being than utility maximization – as if the act of sex were more a driver for union than of overwhelming self-regard, as if embarking on a friendship were more a leap in the dark than a strategic manipulation, as if the trading expedition were more the exchange of new or exciting goods than the act of appropriation

Som om vänskap vore någonting mer än “strategisk manipulering”. Snygg intervention i en pågående immunologisk debatt! Där vi fortfarande vet väldigt lite om SARS-CoV-2, till exempel om vad som händer i infekterade barn, som verkar kunna få höga nivåer av virus i kroppen utan att utveckla sjukdomssymtom.

Det verkar handla om mer än bara “bättre immunförsvar”. Särskilt med tanke på att många av de som nu dör, dör till följd av att den egna kroppens immunrespons som plötsligt löper överstyr och blir alltför kraftig. Ett förslag till förklaring handlar om att unga individer uppvisar en snabbare respons, medan äldre individer tar längre tid på sig att hitta rätt respons, för att sedan i värsta fall överreagera. Alltså: en fråga om snabb eller långsam respons, snarare än om stark eller svag. Hur detta hänger samman med den “GODA PÅSK-MATEN som stärker IMMUN-FÖRSVARET”, det förblir nog ganska oklart.

Mängden virus spelar roll. Hur en ickebinär förståelse av infektion komplicerar de epidemiologiska modellerna

Förra inlägget tog upp immunitet – hur saken ofta diskuteras i binära termer, som att en individ antingen är immun eller inte. Troligen är det inte fullt så enkelt. Immunitet är mer av en glidande skala, där man även kan vara “halvimmun”.

Samma sak verkar även gälla för själva smittan. Hur stor mängd virus man får i sig har sannolikt betydelse för hur sjuk man blir. Den vetenskapliga diskussionen (som är virologisk snarare än epidemiologisk eller immunologisk) kretsar kring begreppet “initial viral load“.

Hos en individ som bara får i sig en låg dos av virus, får immunsystemet mer tid på sig att bygga upp antikroppar och hålla infektionen på en låg nivå, som kanske inte ens ger symtom, men som ändå resulterar i (någon grad av) immunitet. Svårare är det för den som får i sig stora mängder virus, exempelvis genom att leva tillsammans med någon som är akut sjuk i covid-19, eller som kanske inom en kort tid blir smittad från flera olika håll. Observera att det ännu inte är belagt att SARS-CoV-2 fungerar enligt denna infektionsdynamik, men det gäller för många andra virus, även (enligt vissa studier) för det besläktade SARS.

Detta skulle förklara varför så många vårdarbetare – även unga – har dött. Dessa kan uppenbarligen ha utsatts för betydligt större virusmängder än vad som är genomsnittet vid samhällssmitta. Vilket gör det ännu viktigare att ordna ordentlig skyddsutrustning till alla som arbetar i vården.

Hypotesen kan även leda till kontraintuitiva slutsatser. Att smittas av någon hemma i det egna hushållet skulle alltså innebära större risk för allvarlig sjukdom, än att smittas i mataffären. Om vi då tänker oss ett hushåll bestående av två personer, varav den ena tillhör en riskgrupp, så är givetvis det säkraste att de båda isolerar sig, i möjligaste mån. Till slut måste dock någon gå till mataffären. Intuitivt tänker man att den friskaste av dem bör göra det. Men om besöket i mataffären innebär en primär risk för “lindrig smitta”, följer en sekundär risk för att den som stannar hemma, efter några dagar, drabbas av en mycket kraftigare virusdos!

Betyder då detta att personen i riskgrupp hellre borde ha skickats till mataffären? Nej, det finns alldeles för många osäkra moment för att säga något sådant. Ännu är det högst oklart i vilken grad som asymptomatiska individer kan smitta, men en möjlighet är att de som blir lindrigt sjuka också tenderar att sprida mindre virusmängder omkring sig, vilket i sin tur resulterar i fler lindriga fall – och kanske till en snabb uppbyggnad av flockimmunitet.

Vi har ännu ingen aning om hur många som redan har smittats och utvecklats antikroppar. Förhoppningsvis kommer bilden att klarna under april. Men inte ens om man testar förekomsten av antikroppar hos alla, kommer detta att i sig besvara de viktiga frågor som rör grader av infektion och grader av immunitet. Till exempel hur kvantiteten av virus vid ett smittotillfälle påverkar graden av infektion. Eller hur graden av infektion påverkar mängden virus som sprids vidare. Eller hur infektionens förlopp påverkar graden av immunitet hos den som överlever. Eller hur lång tid det tar innan immuniteten börjar avta. Eller hur allt detta skiljer sig mellan olika grupper inom en population, till exempel mellan barn och vuxna.

Under den gångna månaden har vi fått se en rad epidemiologiska visualiseringar som bygger på binära antaganden. Varje frisk individ avbildas som en grå plupp, varje smittad individ som en röd plupp. När de tillåts studsa runt okontrollerat, går det väldigt fort för hela bilden att byta färg från grå till röd, men efter ett tag kanske de röda återhämtar sig och blir gröna, det vill säga immuna. Sådana visualiseringar har tjänat ett pedagogiskt syfte, men räcker knappast för att förstå vad som ligger framför oss.

En bra introduktion till frågan om “viral load” ges av läkaren Siddhartha Mukherjee i The New Yorker. Han förklarar hur den som är skolad i virologi inte ser infektion som en binär fråga, så som det framställts i de epidemiologiska modeller som hittills har dominerat. Genomsnittstal över hur många som varje infekterad person i sin tur smittar, eller på hur stor andel av alla infekterade som dör, får sannerligen ett begränsat värde om man även ska se till antalet virus i varje infekterad människa, inte bara till antalet infekterade människor i en population.

Fler intressanta resonemang, som delvis överlappar med dessa, går att hitta i en tråd av Karim Jebari.

Identifiera de immuna, återstarta ekonomin! Fast är immunitet en så enkel sak?

Oerhörda förhoppningar har senaste veckan börjat knytas till möjligheten att dela in befolkningen i två grupper: de immuna och de icke-immuna. Immuna är (förhoppningsvis) alla de som redan har varit infekterade av Sars-CoV-2, oavsett om de känt av några symtom eller inte. Ännu vet ingen hur stor del av befolkningen det rör sig om. Allt fler styrande tänker nu att ekonomins hopp står till att de immuna kan släppas ut i förtid, som arbetskraft, men också som konsumenter. Förutsättningen är att det går att testa immunstatus hos varje individ.

At the root of almost every plan to restart society is a new kind of coronavirus test that searches not for the virus itself, but the remnants floating in people’s blood of the battle between their immune systems and the infection. /…/

Serology testing is becoming a new pandemic buzzword, at the center of many of the most ambitious and reputable recovery plans.

Der Spiegel rapporterar om en stor tysk satsning på serologisk testning, alltså att via blodprov avgöra förekomsten av antikroppar mot Sars-CoV-2. Men de hittills tillgängliga testerna är inte tillräckligt träffsäkra. De riskerar tydligen även att ge utslag för antikroppar mot andra vanliga coronavirus, som HCoV-229E eller HCoV-OC43, som ger vanliga förkylningar och som de flesta av oss redan har haft. I jakten på att utveckla säkrare tester anas också ett inslag om kapplöpning mellan stora länder om vem som ska få bli först ut i en återstartad ekonomi.

Det spekuleras för fullt i om de immuna ska utrustas med särskilda armband. Dessa skulle då kunna ge tillträde inte bara till arbetsplatser, utan även exempelvis resor och nöjeslokaler. Vilka blir de rent mellanmänskliga följderna av ett samhälle där allt roligt (och många arbetstillfällen) förbehålls de som bär ett armband som visar att de bär på antikroppar? Det är lätt att tänka sig hur vissa icke-immuna aktivt ser till att söka upp smittan för att också få släppas in i A-laget.

Först ut att testas borde rimligtvis vara personal i vård och omsorg. Men sen då? Vilka kommer att få tillfället att genast ta ett test och bevisa sin immunitet och vilka tvingas snällt ställa sig sist i kön? Kommer försäkringsbolagen att ta en aktiv roll? Stora företag med många anställda?

“Den Immunen könnte man eine Art Impfpass ausstellen”, säger en epidemiolog till Der Spiegel. “Impfass” brukar syfta på ett papper som visar vilka vaccinationer som man har tagit emot; som internationell standard gäller nu det “gula kortet”, carte jaune. Men vaccination är en sak. Vaccinationer ges i standardiserad mängd och under kontrollerade förhållanden.

Vissa som har smittats av Sars-CoV-2 har fått i sig en relativt liten mängd virus, andra desto mer. Deras kroppar har reagerat olika på infektionen. Efter att de (i bästa fall tillfrisknat) innehåller deras blod olika mängder av antikroppar. Det förefaller inte vara en helt enkel sak att dra gränsen mellan immuna och ickeimmuna individer.

Washington Post nämner vissa av problemen:

Will a certain level of antibodies be necessary to declare someone likely to be immune? How lasting and complete will that immunity be? When is the best time to start doing such tests, given that many who are tested today and have no evidence of exposure to the virus may be infected tomorrow? And how will people declare their immunity status?

/…/

“The ideal situation is maybe we test everyone and those people that have developed immunity, we assume have protective immunity and can go back out into the workforce,” [Elitza] Theel said. “I think that’s a possibility, but one of the questions that remains is: Just because you have antibodies, doesn’t necessarily mean they’re at a protective level. That’s something we need to look at and evaluate — and what that protective level is, I don’t think we know that either.”

Planerna för ekonomisk återhämtning utgår från en binär idé om immunitet: en person är antingen immun eller icke-immun. När vi däremot lyssnar till immunologer och virologer, tycks immunitet snarare vara en glidande skala.

One small study of a common cold-causing coronavirus in 1990 found that people could be reinfected after a year, but did not develop symptoms. Other studies have documented that antibodies for severe acute respiratory syndrome (SARS), another type of coronavirus, persisted for two years and then declined by three years.

“That doesn’t mean you’re not immune anymore, it means antibody levels are going down,” said Krammer, who added that looking at other coronaviruses, he thinks people could be immune to the novel coronavirus for about one to three years.

När väl testerna rullas ut, kommer det säkerligen att finnas olika uppfattningar – även bland experterna – om vad de faktiskt visar. Med en politik som vill dela in befolkningen i två grupper, de immuna och de icke-immuna, kommer serologiska tröskelvärden garanterat att bli politiserade. Precis som de epidemiologiska modellerna har blivit nu under våren.