Rasmus Fleischer's Blog, page 16

From cyber-libertarianism to national-populism (The many faces of fascism, part 1)

At this year’s Transmediale in Berlin, I did not only give a brief talk about how money is failing, but also was part of a panel titled The many faces of fascism” together with Ewa Majewska and Alex Foti, moderated by Diana McCarthy, at February 1. It was very well attended and some asked me to publish my introductory talk, which I will now do, in two parts.

The second part will go straight at the question of how to understand contemporary fascism. This first part is more of a reflection connecting the topic to the political situation in Sweden, and to the media activist scene to which Transmediale has a long-standing connection.

Part 1

Ten years ago, exactly on this day – the 1st of February, 2008 – I sat on this same stage. It was my first time at Transmediale, and I talked about The Pirate Bay: the famous bittorrent tracker and symbol of file-sharing culture, that had just been indicted by the Swedish state for assisting copyright infringement. I guess that I did somehow represent The Pirate Bay, although I was not directly involved in it. Rather I was part of the group that had started it, and we cooperated in internet activism, sometimes using the frontpage of The Pirate Bay to draw attention to campaigns and pranks. Our identity was that of radical leftists, and we kept a distance to the Pirate Party with its mixture of left-libertarians and right-libertarians. When it came to defending a free and open internet, however, we certainly saw a natural alliance between all kinds of libertarian forces. (Call it cyber-libertarian if you wish.)

We were all opposed to the authoritarians, those who wanted to take control also over flow of information, and to stifle alternative media. We could clearly see this authoritarianism represented by George W Bush and his neoconservatives, by Vladimir Putin and his friend Silvio Berlusconi, by Mahmoud Ahmadinejad, to just mention a few.

We resisted the attempts of these authoritarian leaders to shut down the digital infrastructure for free and decentralized communications. In that particular context of internet politics, issues rarely had an obvious relation to nationalism or fascism. As it appeared, the national-populists and the fascists did just represent a more extreme version of authoritarianism. And they had not yet entered the Swedish parliament.

That was 10 years ago. Things have changed, for sure.

Last month I visited the website of The Pirate Bay as I wanted to download some tv series episode. I don’t go there very often nowadays, and I must be careful to close the tab immediately; otherwise a javascript will hijack the processing power of my computer to mine some cryptocurrency. Let me add that I don’t know who runs The Pirate Bay anymore. I guess it has fewer visitors than before, but its frontpage has still a significant outreach. So this time I stopped to look at it. Just like in the pranks we used to do, the ordinary logo was exchanged for another image.

It sure looked like a prank, featuring the image of a guy surrounded by a pentagram plus some Hebrew letters. I clicked on it and was filled with disgust as I arrived at a Youtube video. Then guy had his own talkshow centered on national-populist and anti-feminist propaganda, featuring some of the usual alt-right codes. Apparently that is also how to read the Hebrew letters, serving no purpose except that of being open to interpretation as either antisemitic or filosemitic.

The young youtuber, who also declared himself to be a nihilist, looked like the stereotypical hacker guy, precisely the kind that you would previously find in the Pirate Party. He turns out to be a minor star in Sweden’s national-populist counter-culture, using his own immigrant background to accentuate an outsider perspective on a country supposedly taken over by a crazy elite of feminists, who are somehow using immigration to further their own economic interest, at the expense of ordinary working-class Swedes. Paradoxically, he poses as a warrior, talking about class and speaking out for social justice, while at the same time preaching resistance to the so-called “social justice warriors”. Another part of his message is a fierce critique of social media companies like Google and Facebook for, as he claims, designing algorithms that systematically downrate those who dare telling the truth. He finally puts his hope to another youtuber, namely Pewdiepie who have many more followers and who has supposedly been “redpilled”. (This may allude to his antisemitic jokes, his anti-feminist rants, or to something else.) If only Pewdiepie will speak out for the Sweden Democrats before the elections in September, there will be a chance to save Sweden. This was the final point made in the video officially endorsed by The Pirate Bay.

Seeing how The Pirate Bay has now transformed into a propaganda outlet for the Sweden Democrats was a bit shocking in itself, but maybe more noteworthy was how nobody in Sweden really seemed to note it. So many things are moving to the right at the moment. The Pirate Bay, while still used, is not longer considered to be politically interesting. It is associated with the politics of the left/right libertarian alliance of the 00s, which disbanded in the 10s.

After all, there has already been examples of high-profile cyberlibertarians, in Sweden and elsewhere, turning towards the populist right. The list includes the founder of the Pirate Party who was right-wing all along, but at some point decided for a change of alliance. Instead of a libertarian alliance between left and right, a new right-wing alliance was formed between libertarians and national-conservatives.

We were certainly naive, but such a transformation we could not have imagined ten years ago. But in between came Wikileaks and the whole disaster around the person of Julian Assange, who accused Sweden of being “the Saudi Arabia of feminism”. At this point, some male cyber-libertarians were drewn towards a more explicit anti-feminism.

There are numerous parallels outside of Sweden. I could mention the Netherlands, where the whole leadership of the Pirate Party quit to join Thierry Baudet’s new fascist party.

Here in Germany, the leader of AfD’s parliamentary group is invited as a keynote speaker at a large business convention for the blockchain and cryptocurrency community. At the same time, identitarian fascists are reenacting the rhetoric about Stasi 2.0 that used to be a signature of the Pirate Party. Today it seems to be the right-wing that talks most loudly about about “internet freedom”, as they protest new laws that promise protection against hate speech on social media.

To be continued in part 2.

Som Wikipedia fast på blockkedjan? Varsågod, en kvarts miljard

Oj, vad tydligt det just blev att finns ett överflöd av pengar, i full färd att blåsa upp ännu en präktig it-bubbla. Denna gång är det inte genom att addera domännamn eller portaler till saker som de ska bli till guld, utan genom att addera blockkedjor.

Smaka på den här: “Svenskens Wikipediautmanare tar in en kvarts miljard“. Jajamensan, nu ska Wikipedia “utmanas” av ett kommersiellt alternativ: Everipedia. Hurdå utmana? Genom att flytta till blockkedjan såklart! Investerarna bultar redan på dörren, bönar och ber om att få kasta in sina sedelbuntar. Riktiga dollar, väl att märka. Medan skribenter ska lockas att till medverkan genom att få betalt i en egen kryptovaluta “och ju mer det växer så kan man se att värdet av att äga dessa tokens bara blir större på sikt”.

Bakom investeringen på en kvarts miljard kronor står finansmannen Mike Novogratz som uppenbarligen är helt galen i kryptovalutor. Investeringen verkar inte direkt grunda sig i en kalkyl över framtidens efterfrågan på encyklopedier, om man säger så. Det viktiga är att Everipedia tänker “flytta till blockkedjan” i sommar.

Hittills har Everipedia inte ha gjort mycket mer än att kopiera hela Wikipedia. Det tillåter förvisso Creative Commons-licensen, som dock är av typen share-alike. Det betyder att Everipedia i sin tur måste tillåta kopiering av artiklarna, i den mån de använder material från Wikipedia. Det ser onekligen ut som att Everipedia bryter mot licensen, för även om det finns en liten CC-logga i sidfoten, så framgår det inte tydligt på sidorna vilken licens som gäller.

Enligt användarvillkoren hävdar Everipedia ensamrätt på sitt innehåll “except that the foregoing does not apply to /…/ content that was directly imported to the Service from Wikipedia.org” (för då gäller share-alike). Men det är knappast uppenbart vilket innehåll direktimporterat från Wikipedia. Närmare bestämt är det svårt att hitta något som inte är det.

Blockkedjan är ju idag lite vad fria licenser var för tolv år sedan. Då var många övertygade om att Wikipedia var prototyp för framtiden – en roll som nu har övertagits av Bitcoin. Skillnaden är att det finns mycket, mycket mer pengar i techbranschen nu. Så mycket att någon kastar en kvarts miljard på detta skämt, grundad av ett par dudes i Los Angeles.

En av dem kallas Tedde . Han är investerare som var bitter över att Wikipedia inte ansåg honom vara tillräckligt berömd för att ägnas en egen artikel. Efter att han hållt en föreläsning kom några killar fram till honom och visade att han minsann hade en egen artikel på deras “Wikipedia-utmanare” – och så hoppade han genast i båten.

Hur tänkte då Everipedia tjäna pengar? Den frågan har jag inte ens sett ställas i intervjuer. Det säger en del om vilken bubbla projektet rör sig i.

Snabb titt på nya förslaget om skärpt straff för “grovt upphovsrättsbrott” och möjlighet att ta domännamn i beslag

I en ny utredning (SOU 2018:6) föreslås “hårdare straff för piratkopiering“. Sådana nyheter väcker ingen större uppmärksamhet nuförtiden, inte heller på den här bloggen. Men ändå. Upp till sex års fängelse för “grovt upphovsrättsbrott”, vilket föreslås som en ny brottsrubricering!

Jag antar att detta i första hand inte syftar till att så många fler ska få sitta inlåsta, utan att det högre strafftaket öppnar för att använda mer övervakning och andra tvångsmedel. Det blir ännu en signal till polis och åklagare om att prioritera upphovsrättsbrott framför alla andra brott. (Där finns väl ändå något för den samtida slaskoffentligheten att ta i – vilka brott ska prioriteras ner när upphovsrättsbrotten prioriteras upp?)

Tio experter har varit knutna till utredningen, däribland en representant för FTVS som verkar vara ännu en frontorganisation för ungefär samma sak som gamla goda Antipiratbyrån.

Straffskärpningen påstås innebära att upphovsrättsbrott likställs med stöld. Även för grov stöld är maxstraffet sex års fängelse. Skillnaden är att stöld även har en mildare variant i straffskalan, ringa stöld (som fram till i fjol hette snatteri). Någon motsvarighet till detta föreslås inte i upphovsrättslagen.

En av de tio experterna har anmält avvikande mening. Det är juristen Daniel Westman som visserligen är med på att införa “grovt upphovsrättsbrott”, men påpekar att det i så fall även vore på sin plats med en ringa variant, “upphovsrättsförseelse”.

Vid en reform av de straffrättsliga påföljderna bör det emellertid beaktas att den digitala miljön också har medfört en kraftig ökning av antalet upphovsrättsbrott med ett begränsat straffvärde. Exempelvis ägnar sig en stor del av befolkningen åt en kopiering och delning av bilder och texter t.ex. i sociala medier som ofta är oförenlig med upphovsrätten. Före internets genombrott påverkades enskilda individers vardagliga informationsinsamling och kommunikation sällan av den upphovsrättsliga ensamrätten.

För att spegla den stora spännvidden i straffvärde som i dag förekommer förordar jag att upphovsrättsbrottet ges tre svårhetsgrader: upphovsrättsförseelse, upphovsrättsbrott samt grovt upphovsrättsbrott. Brottsbalksbrotten stöld och bedrägeri, som utredningen hänvisar till i samband med diskussionen om ett grovt brott, har en sådan tredelning.

En ytterligare aspekt av utredningen gäller statens möjlighet att ta domännamn i beslag. Ingenstans nämns domännamnet thepiratebay.se, som nyligen “förverkades” så att det inte längre fungerar (Högsta domstolens avgörande den 22 december 2017 i mål B 2787-16). Det tog sin lilla tid att nå dit. Antipiraterna vill därför att domännamn ska kunna “beslagtas” av en åklagare utan att domstol behöver besluta om saken.

Strikt talat gäller saken inte bara domännamn, utan “sådan lös egendom som inte utgör lösöre”; kategorin kan innefatta “t.ex. fordringsrätter, nyttjanderätter och immaterialrätter”. (Utredningen menar att rätten till ett domännamn är “en kontraktuellt grundad fordringsrätt” – det skulle alltså vara fråga om en sorts kreditförhållande, där jag som äger domännamnet Copyriot.se är borgenär medan IIS är gäldenär. Den tanken har aldrig slagit mig tidigare.)

Såvitt jag förstår är det bara vid misstanke om upphovsrättsbrott eller varumärkesbrott som domännamn ska få tas i beslag, enligt utredningens förslag. (En annan av experterna, Marianne Levin, har bifogat ett särskilt yttrande där hon uttrycker viss indignation över att inte straffskärpningarna inte omfattar patenträttens område.)

Möjligen kan man fråga sig om det kan vara ett första steg mot att regeln vidgas, så att domännamn kan tas i beslag även av andra anledningar. Något för de som intresserar sig för principiell yttrandefrihet. Å andra sidan kan man också fråga sig hur viktigt det är med just domännamn. Mitt intryck är att de är mindre viktiga på dagens internet än för tio år sedan. Men djävulen kan finnas i detaljerna. Vad betyder det på lite sikt om åklagare, utan föregående domstolsbeslut, får möjlighet ta ta alla möjliga fordrings- och nyttjanderätter i beslag?

Tjänsteprismätandets paradox

Riksbankens senaste räntebeslut blev som väntat att ligga kvar nere på den historiskt unika bottennivån -0,5 %. Sverige går nu in på sitt fjärde år med negativ styrränta. Som vanligt försäkrar Riksbanken att tillståndet är övergående; nu heter det att “långsamma höjningar” ska inledas senare i år. Men inte nu. Även om den officiella inflationssiffran nu åter kommit upp till omkring 2 % (KPIF) är man rädd för att den åter ska halka ner. Därför “behöver penningpolitiken vara fortsatt expansiv”, enligt Riksbanken.

Allting kretsar alltså kring det prisindex, framräknat av SCB, som har politisk status som mått på inflationen i Sverige. Vad ett sådant prisindex mäter är dock aldrig bara “prisnivån” i någon sorts absolut mening. Det vore en omöjlighet. Ett index är aldrig absolut, alltid relativt. Prisindex mäter alltså priser i förhållande till någonting annat. Enklare uttryck: det mäter köpkraft – hur mycket som kan köpas för en given summa pengar. Det luriga är att detta “hur mycket” inte låter sig mätas i kilo, liter, meter eller megahertz. Olika varor och tjänster kan vara större eller mindre, bättre eller sämre, på sina helt egna vis. För att få någonting att väga pengarna mot, förutsätts därför att SCB ska kvantifiera produkternas “nytta”. Där ligger den metafysiska grunden mot vilken Riksbanken förankrar sin penningpolitik.

För den som är nyfiken på detaljerna har Riksbanken själv publicerat en helt okej introduktion, “Hur mäts inflationen?” Där resoneras i korthet kring s.k. kvalitetsjusteringar, det vill säga “att prisutvecklingen justeras med hänsyn till kvalitetsskillnaden”. Exemplen som används gäller bara fysiska varor. Då är det aningen lättare. Att kvalitetsjustera för tjänster är betydligt svårare, så i praktiken brukar SCB se sig tvungna att avstå. Man förutsätter alltså att en tjänsteleverantör – exempelvis en restaurang, en massör, en reklambyrå, en skola, Dagens Nyheter, Spotify eller Postnord – håller exakt samma kvalitet i år efter år. Detta samtidigt som man lägger betydande kraft på att avgöra kvalitetsförändringarna på skor och datorer, ner på promillenivå.

Detta blir lite intressant i förhållande till Riksbankens senaste räntebeslut, då detta särskilt pekar på utvecklingen av tjänstepriser i Sverige: “Den starka konjunkturen har bidragit till att tjänstepriserna ökat snabbare. Men de senaste månaderna har ökningstakten sjunkit.”

Enligt SCB:s tjänsteprisindex (TPI) skedde skiftet någon gång kring sommaren 2017. Från att ha rusat uppåt, visade andra halvårets siffror snarast på sjunkande tjänstepriser. Bland de som drar ned prisutvecklingen finns nämns bland annat “datordrifttjänster och informationstjänster”. Exakt vad som räknas dit är jag osäker på. Men åtminstone Postnord, där få skulle bestrida att det under 2000-talet skett en kraftig nedgång i tjänstens kvalitet. Prisstatistiskt betraktat blir alltså även detta en inflationsfaktor.

Nu lägger inte SCB något större krut på att kvalitetsjustera tjänstepriser och framför allt tycks man inte så intresserad av att leta upp kvalitetsförsämringar. Men att det i teorin bör göras för att få fram ett högklassigt prisindex enligt konstens alla regler, det står klart. Så vi kan alltid spekulera i vilka följderna skulle bli.

Om bara statistikerna tog hänsyn till molntjänsternas usla säkerhet och till alla borttappade postpaket, skulle inflationen i Sverige alltså kunna skrivas upp en liten smula. Riksbanken skulle i princip tolka den försämrade tjänstekvaliteten som ett positivt tecken, ett belägg för att prisutvecklingen i Sverige ligger i linje med inflationsmålet, eller rentav över. Ett skäl att höja räntan.

Om tjänstepriserna däremot skulle justeras för nyhittade kvalitetsökningar, skulle detta ge utslag som deflation och i princip kunna ge Riksbanken skäl att sänka räntan ytterligare.

Om Spotifys försök att bredda sig bort från musiken, till att bli en (liberal) nyhetskanal

Bara en till grej om Spotify som led i pågående bokskrivande. Förra månaden öppnades en ny sida av tjänsten (om än bara för användare i USA):

Today, Spotify launches its new multimedia format, Spotlight, which introduces visual layers to complement the listening experience for podcasts, audiobooks, news, and other audio content. Spotlight gives fans a deeper insight to their favorite artists, playlists, books, publishers and more by offering contextual visual elements, such as photos, video and text, that appear as users move through each episode.

/…/

Upon launch, the programming spans several content categories including news, pop culture, sports, politics and of course music, as well as a range of viewpoints, voices and more.

Det påfallande här, är hur Spotify systematiskt tonar ner betydelsen av musik. Uppenbarligen vill man inför börsintroduktionen visa att företagets framtid inte står och faller på de där musiklicenserna (som hittills slukat större delen av budgeten och fått vinst att förbli en fjärran hägring). År 2015–2016 satsade man på att expandera i riktning mot video, vilket till stor del blev en flopp.

Nu är det i stället tal om att Spotify ska röra sig mot att bli en allmän medieplattform, men inriktning på ljud. Notera hur pressmeddelandet talar om “poddar, ljudböcker, nyheter och annat ljudinnehåll”.

I det längre perspektivet går det att se som ännu ett steg i Spotifys väg mot att remidiera det klassiska radiomediet, där musik varvas med prat. Men inte vilket prat som helst. Spotify går inte ut med att man vill bli en poddplattform för kreti och pleti, vilket ju är något som Soundcloud redan är och som kommer med en del problem. (Soundcloud har nu halvt motvilligt kastat ut nazistpoddar och Spotify vill helst slippa inte ha den sortens uppmärksamhet nu, liksom de vill slippa de betala för arbetskraft som måste lägga tid på att lyssna igenom vilket prat som är okej och ej.)

Spotify väljer i stället att samarbeta med en handfull utvalda nyhetsföretag i USA. Men även detta val av partners innebär inte bara en inriktning på vissa målgrupper, i fråga om exempelvis klass, kön och ålder. Det blir ofrånkomligen också ett politiskt ställningstagande.

Spotlight will launch with content from the following Spotify partners including BuzzFeed News, Cheddar, Crooked Media, Lenny Letter, Gimlet Media, Genius, The Minefield Girl, Refinery29 and Uninterrupted.

Här finns en ganska uppenbart “liberal” slagsida, alltså “liberal” i ordets USA-mening; “vänster” i kulturell om än inte ekonomisk mening. BuzzFeed får väl definitivt räknas dit. Resten av nyhetsföretagen kände jag inte till på rak hand, men se bara hur de beskrivs på Wikipedia och annorstädes:

Cheddar “is a live streaming financial news network”.
Crooked Media “is an American political media company. /…/ It aims to foster open conversation between liberals and support grassroots activism and political participation.”
Lenny Letter “is a weekly online feminist newsletter”, “a platform to young female voices to discuss feminist issues”.
Gimlet Media “är ett nordamerikanskt poddradionätverk bildat 2014. Programmen är inriktade mot dokumentärt historieberättande, men också företagande och radioteater.”
Genius är väl den där sajten som lägger upp låttexter (med eller utan tillstånd är en intressant fråga) och som sedan tidigare har ett partnerskap med Spotify.
The Minefield Girl är inte ett medieföretag, utan ett artistnamn för Sofia Ek. Ja, hon är gift med Daniel Ek. Förra året utgav hon boken The Minefield Girl som ska baseras på hennes erfarenheter som utrikeskorrespondent i Libyen. Nu i februari 2018 får den en ny, påkostad lansering som audiovisuell installation både på Fotografiska i Stockholm och på ett galleri i Manhattan. Öppningen ska ha varit kändistät och genererade några ytterligare rubriker om konst på Spotify, som bidrog till att förknippa varumärket med “audiovisual” snarare än med “music” – helt i linje med hur man vill ha det inför börsintroduktionen.
Refinery29 beskriver sig som “a female-focused lifestyle destination”, alternativt “a modern woman’s destination for how to live a stylish, well-rounded life”.
Uninterrupted , å sin sida, beskriver sig som ett “all-digital sports programming network with videos from the athlete’s perspective, original series, podcasts, and docs”. I motsats till föregående, är det uppenbart att Uninterrupted primärt riktar sig till män.

Valen av livsstilar och nyhetsperspektiv säger en hel del. Det är ju knappast någon simpel återspegling av vad som intresserar folk i USA. Snarare framstår Spotify som en tjänst skräddarsydd för storstadsbor i åldrarna 25–55 år som är medlemmar i Democratic Party.

Spotify och börskraschen

På hemvägen från Berlin snappar jag upp spridda rubriker om börsras. Från att ha varit rätt slut, känner jag mig plötsligt lite piggare. Klart att krascher kittlar.

Eftersom jag genast ska återuppta skrivandet på vår kommande bok Den svenska enhörningen ställer jag mig givetvis frågan om vad börsraset, om det skulle fortsätta, kan betyda för Spotify, som ju väntas gå till börsen inom några månader. En gång i tiden, hösten 2008, hade de enorm tur med tajmningen – då lyckades man sluta sitt första avtal om att få in riskkapital precis innan det globala finanssystemet hamnade i fritt fall. Kommer de ha samma tur denna gång?

Breakit uppger att Spotifys börsnotering nu är i allvarlig fara och att de kan tvingas dra tillbaka den noteringsansökan som skickats till NYSE, eller åtminstone skjuta upp noteringen ytterligare. (Jag börjar känna mig allt mer trygg med att vår bok hinner ut först – det känns bra!)

Till saken hör flera skeenden som tycks försätta Spotify i en särskilt utsatt position:

Netflix-aktien har fallit rejält, och det i en hela vecka, om än från en hög nivå. Det råder inga tvivel om att många investerare sneglar på Netflix när de ska avgöra om det är värt att riskera pengar på Spotify.
Myndigheterna i USA har beslutat om en kraftig höjning av ersättningarna till låtskrivare och musikförlag från streamingtjänster som Spotify. (Till skillnad från i Sverige där dessa ersättningar sätts i förhandling mellan Spotify och Stim, som har ensamrätt att säga ja eller nej till att licensiera musiken, tillämpar USA ett system med statlig skiljedom, mindre liberalt och mer korporativt.) Dagens ersättning på 10,5 % av intäkterna ska trappas upp med en procentenhet per år till 15,1 %. Det lär knappast göra det lättare för Spotify att vända förlustsiffrorna.

I bakgrunden spökar också den pågående rättssaken om musikersättningar.
Ytterligare en jobbig nyhet är den om att Apple Music växer snabbare än Spotify i USA, räknat i antalet betalande prenumeranter, och kommer att gå om i sommar om alla kurvor fortsätter peka dit de pekar. Dock finns det goda skäl att ta statistiken med en nypa salt och flera olika sätt att mäta framgång. Spotify kommer nu säkert att försöka rikta uppmärksamhet mot andra mått.

Nu handlar allt om att staka upp den framgångsberättelse som får investerare att bibehålla tron på ett företag vars officiella värdering har fördubblats på ett år.

I förlängningen verkar Spotifys börsintroduktion kunna få efterverkningar på hela tech-sektorn. På så vis kan det bli ett mer spännande år. Som jag tidigare skrev förhoppningsfullt, om möjligheten att tänka sig ett annat internet än det som styrs av några få monopol:

Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror.

Tänka smått och långsiktigt

Jag tror såhär: vi behöver tänka smått och långsiktigt. Med “vi” menar jag vi fåtal radikaler som balanserar mellan hopplöshet och fullständig hängivelse, och våra vänner. Med “smått” menar jag det vardagliga, tillsynes betydelselösa, “mikroskopiska” och för allt grundläggande. Ni som vet, ni vet. Med “långsiktigt” menar jag det så kallat “historiska” perspektivet, det som ser till långa konjunkturer och konjunktioner.

Suggestivt och sant är det som Krigsmaskinen skriver. Om en värld som kollapsar, om denna världs underjord, om “kritiken som en underjordisk vetenskap för uppror”. Gå under. Kritik i form av “undersökande projekt” utifrån individers “personliga nödvändigheter och möjligheter”. (Vad göra? Just nu: inget alls.)

Att läsa detta hakar in ganska väl i mina tankar efter att igår på Transmediale ha medverkat i en workshop med Plan C där vi inbjöds att prata med varandra om ett antal väl valda frågor. Bland annat den här: “När kände du dig senast uttråkad?” Det öppnade genast för tankar om hur de olika formerna av uttråkning (boredom), positiva och negativa. Åter till Krigsmaskinen:

Underjorden är grå, skitig och långtråkig. Den har, nästan, en egen rörelse. Det är de tråkiga nyheterna. De glada nyheterna är att underjorden finns och att ditt grävande har betydelse. De dåliga nyheterna är att förbindelserna och den gemensamma kraften inte kommer av sig själv. Det finns varken anledning att luta sig tillbaka eller förbereda för förhastade språng.

Respons på mitt föredrag om varför pengar fallerar

I onsdags på öppningen av Transmediale 2018 höll jag alltså ett kort tal om hur pengar fallerar som redskap för att mäta förändring över tid.

Efter att det blev postat på Nettime kom en del respons som verkligen glädjer mig. Samlar några länkar här för att kunna återvända och plocka upp de nya trådar som dykt upp i kommentarerna.

Först återpostades talet av Keith Hart som hör till de större namnen inom forskningsfältet ekonomisk antropologi.

Sen var det författaren Bruce Sterling, han som var med om att definiera begreppet cyberpunk, som kopierade in hela texten på sin blogg och fick till en oerhört mycket mycket bättre rubrik: Let them eat computation“. Dessutom begåvade Sterling texten med några marginalanteckningar i instuckna parenteser.

Från en science fiction-författare till en annan, plockades texten snabbt upp av Cory Doctorow, i en bloggpost rubricerad “An interesting way in which money is totally broken“. Även här är jag tacksam för de tillagda kommentarerna med formuleringar som jag säkerligen kommer att kopiera framöver. Så här presenteras talet av Doctorow:

Calculating inflation, earning power, social progress, equality and inequality — they all depend on being able to compare what used to be happening in our economy to what’s happening now, and the way we do that is with money.

But money sucks for this. Comparing the cost of (say), the median smartphone today to the median smartphone ten years ago tells you something, but it obscures as much as it illuminates. The median 2018 smartphone is much faster and more powerful than the ten-year-ago version, so how do you (or do you?) discount that earlier phone in your comparisons?

As Rasmus Fleischer describes in his opening keynote for this year’s Transmediale, the assumptions we use when we compare the past, present and future are manifestly broken, easily manipulated, and distort our ability to measure whether things are getting better and, as a consequence, what we should do.

“Keynote” var väl att ta i, när jagt bara var en av tio som var inbjuden att göra ett fem minuters framträdande under Transmediales öppningssession. Men det blev ett väldigt bra sätt att pröva hur det går att formulera detta tema på ett lite mer medryckande sätt, efter att under januari jobbat en del, tillsammans med Daniel Berg, på att formatera det som en forskningsansökan.

Vart det hela än leder vidare så har de här science fiction-författarna hjälpt till att ge oss värdefull respons. På den sistnämnda bloggen har den hittills 23 kommentarer med initierade synpunkter om vad det hela betyder för den nationalekonomiska förståelsen.

Uppdaterar den här posten om jag hittar ytterligare respons, för att ha en punkt att återvända till.

How money is failing

A short talk given by me at the opening of Transmediale 2018 in Berlin this week

Let me talk about how money is failing.

With this, I don’t mean we have too little of it, nor that we have too much of it (although both things might be true).

The failure is not in the lack of one common currency, nor in the lack of a thousand alternative currencies.

No, the failure of money is a failure to establish a stable line of connection between the past, the present and the future.

Here and now, money works perfectly well. It works as a medium of capitalist coercion. Every single day, we all have to get and to spend money. That means work. That means capitalism.

We now celebrate 10 years since the last financial breakdown. So how did it all work out? Did capitalism recover or not? Is the economy growing or shrinking? And do workers today earn more or less, compared to workers one generation before?

The answers are not given. They all depend on how we measure the mysterious substance of money: the purchasing power. This measuring is done with a special device, called a price index.

The price index is that very timeline which makes it possible to read the economy through time. This statistic stands at the centre of all kinds of accounting, of policymaking, and of history writing.

The indexing of prices was never without complications. But only today, it is becoming apparent how profoundly metaphysical it is – that leap from nominal value to real value.

Why is it metaphysical? Because it is never enough to just measure the price of stuff, when the stuff itself is not the same from year to year.

So for every new model of a smartphone, for every new digital service disrupting this or that, the statistics office must try to measure also the change in quality.

They must quantify in monetary terms if the new product represents an improvement or a deterioration, compared to what was available before.

This is done from the standpoint of a fictitious consumer, who does not only have no class and no gender, but who is also able to travel in time with unchanged preferences.

I am not kidding. This is how national accounts are made. When those small “quality adjustments” add up, they determine in what colours we will see the economy at large.

So far, it seems like this fictitious consumer has been in love with new technology. No attempts are made to adjust for the downsides. No statistics office, as far as I know, has tried to calculate the effect of advertising, distraction or surveillance as negative qualities.

Yet, every new feature added to smartphones, every acceleration of computing power, has been reflected in the price index as increases in the purchasing power of money.

Today, even mainstream economists are questioning the official price index. But they question it on the grounds that it should be even more optimistic. They think that the digital revolution brings so much more utility to us, that is not yet captured in numbers.

So may it be. But you could just as well adjust the numbers in the opposite direction.

Right now, we see how the critique of social media is becoming mainstream.

If this critique reaches all the way into the statistics office, they would have to adjust the whole price index, affecting all statistics that rely on it. That could actually throw the world economy in a much darker light.

My point is not that one picture is more right than the other.

Rather, that money itself is moving beyond measure.

It is failing as a medium to compare economic conditions over time.

Personalized pricing is certainly not making it easier.

Let’s face it – no kind of alternative money will solve that puzzle.

There is not one true way to account for economic change.

So let us draw the consequences.

Let’s expose economics as the most relativist of sciences.

Let’s forget the idea of a basic income given in money, as there can never be a guarantee for what a given sum of money can buy.

Let’s learn together how to talk about inequality in terms that are not monetary, just like we have learned how to talk about justice without reference to a god.

Money does exist. It is a medium of power. But it is not a suitable medium for redistribution, and not for envisioning a common future.

Transmediale 2018: första intryck

Åter på Transmediale som jag besökte för första gången för tio år sedan. Dess curatoriska statements och programförklaringar kan läsas som något av ett index på vad som rör sig i den europeiska scen som korsar konst, medieteori och aktivism. Hur det exempelvis 2014 var dags att orientera sig på nytt i en tid när “den digitala revolutionen är över”.

Årets upplaga markerar en vändning mot en mycket mer uttalad antikapitalism. Det är i vart fall mitt intryck efter att ha läst kompendiet och själv medverkat som talare vid gårdagens öppningssession i ett fullsatt auditorium (runt tusen personer) på Haus der Kulturen der Welt i Berlin.

Temat för årets Transmediale, “face value“, är en respons dels på hajpen kring kryptovalutor, dels på den allstädes närvarande frågan om sanning och fejk. Samtidigt leder det rakt in i kärnan på den indexkritiska frågan om förhållandet mellan nominellt och reellt. Så när jag inbjöds att hålla ett fem minuters anförande på öppningssessionen, kändes det rätt givet att tala om svårigheter att mäta ekonomin och om varför pengar inte är ett dugligt medium när det kommer till att tänka vår gemensamma framtid.

Bland de övriga talarna fanns Nina Power, Jillian York och Max Haiven, samt såklart festivalens konstnärlige ledare Kristoffer Gansing. Inga rubriker hade kommunicerats i förväg, men jag tror nog de flesta i salen uppfattade en röd tråd av antikapitalism (Nina Power föreslår begreppet “decapitalism“).

Under öppningen medverkade också två maskerade medlemmar av den kreuzbergska aktivistgruppen “Fuck Off Google“. Deras mål är att stoppa det planerade bygget av ett “Google Campus” i Berlin. Med tanke på vad som skett med San Fransisco sedan sekelskiftet, är det knappast en ogrundad farhåga att Googles semikoloniala etablering i Berlin kommer driva folk från hus och hem. Vad som började som en typiskt lokal Berlinkampanj mot gentrifiering, verkar nu smälta samman med den globala kritiken av datajättarnas enorma makt, som Jilliam York utvecklade i sitt tal. (Jag får intrycket att nätaktivister som flytt från dyr-SF till billig-Berlin spelar en nyckelroll i detta.)

Att höra slagordet FUCK OFF GOOGLE ropas inför en tusenhövdad publik på ett institutionellt konstevenemang – och att det så självklart knyts till en kritik av samtidens kapitalism – som detta säger ändå något om var vi befinner oss 2018.

Återkommer med fler rapporter från Transmediale (lite som old school-Copyriot). Fyra dagars konferens återstår och jag har ännu inte sett konstutställningen. Därtill kommer parallellfestivalen CTM som med lika grundlig curering tar sig an samtiden, fast med utgångspunkt i dansmusik och ljudkonst.