Ola Wikander's Blog, page 24

Jag har bott vid en motorväg ...

Jag skriver i Kvällsposten om mitt mångåriga estetiska förhållande till motorvägar, betong och industriområden. Läs här!

Diska hårt

Ett ord jag tycker man hör för sällan idag: "Winchesterminne".

State of Play-recensioner

Som jag nämnt tidigare är jag nu i höst med i en amerikansk antologi (dock ederad av tvenne svenskar, Linus Larsson och Daniel Goldberg) om tv-spelskultur. Boken heter The State of Play: Sixteen Voices on Video Games, och jag deltar med en essä om gammaltestamentliga och gnostiska inflytanden i japanska spel från 90- och tidigt 2000-tal, och om den tidsanda (det "mörka 90-talet") som födde dem. Jag skriver om hur det var att insupa den allmänt "antikosmiska" populärkulturen på den tiden och hur det sedan varit att kunna knyta detta till exegetiska studier i vuxnare ålder - och om existentiella reflektioner kring sådant i japansk tv-spelskultur.
Och nu har recensionerna börjat komma. Särskilt glad blev jag för denna, som skriver om mitt bidrag:

The abundance of religious symbolism and history in JRPGs is given a wonderful look in Wikander's chapter on the subject, answering some questions on why we saw such a rise in the subject matter in the 90's.


Att få skriva om min kärlek till spelkultur och samtidigt knyta det till mina exegetiska och religionshistoriska intressen är verkligen fantastiskt. Fler trevliga recensioner av boken hittar man här(en bit ned på sidan) och här.

Don't Push this Button!

Nu är den ena av mina två artiklar i mitt informationsbevarande-och-kärnbränsle-ur-ett-exegetik-och-filologi-perspektiv-projekt publicerad i Vetenskapssocietetens i Lund Årsbok 2015! Man kan läsa den på min sida på Academia.edu, här! Den feniciske konungen Eshmunazor II, kärnbränsle, indoeuropeisk mytforskning och GT-jämförelser!

Om ordet "tro" och dess begränsade allmängiltighet

I ett tidigare blogginlägg skrev jag en längre drapa om sekularism och sekularitet, ett inlägg som gav upphov till trevliga vidare resonemang från min bloggkollega Tobias Harding. Det gamla inlägget handlade om hur jag som religiöst utövande också ser mig som sekularist, och i en inskjuten parentes påpekade jag att jag av olika skäl medvetet undviker ordet “troende” (just till förmån för “religiöst utövande” och liknande). I detta inlägg tänkte jag utvidga den tanken lite mer – det här är ju trots allt till stor (om än inte uteslutande) del en språkblogg, så denna fråga om ordbruk känns onekligen relevant.


I dagens Sverige är just “tro” ett ord som ofta används som referens till religiösa världssyner. “Tror du på Gud?” frågar man. ”Har du en gudstro?” frågar man likaså. “Tro och vetande” är en gammal slogan för vissa – en som ställer upp en dikotomi mellan det underförstått blinda religiösa förhållningssättet och det underbyggda ickereligiösa. Ordet ”tro” kopplas beroende på vem som använder det antingen till ett slags omotiverat troende på saker som man inte har skäl att tro på (Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack of evidence, som Richard Dawkins uttryckte tanken) eller i mer positiv bemärkelse till en sorts orädd tillit, att vilja ”känna tro” och liknande.


Problemet med att använda begreppet ”tro” som en allmän fras för religiösa människors förhållande till sina världsbilder är att det är så oerhört starkt präglat av en specifik samling religiösa traditioner, nämligen reformatorisk kristendom. Det är omöjligt att inte höra Luthers ”tron allena” eka i uttrycket, tanken på den oreserverade tron och tilliten på det kristna evangeliet som frälsande. På grund av vårt lands religiösa historia reflekterar man kanske inte tillräckligt ofta om hur speciell den hållningen faktiskt är i ett världsperspektiv. Det finns ett gammalt talesätt om att man i fall man frågade en athenare från antiken om huruvida han/hon ”trodde” på Athena bara skulle få ett oförstående stirrande tillbaka, och detta illustrerar tydligt problemet med terminologin. Idén att just ”tro” är en så oerhört central del av religionens väsen är nämligen väldigt speciell för den religiösa tradition som dominerat Sverige under lång tid. Den är inte självklar.


För det första finns det gott om religioner som inte lägger särskilt stor vikt vid man tror utan snarare på ortopraxi, dvs. rituellt korrekt handlande (många former av hinduism, shintô, antik romersk religion etc.). Men även bland de religioner som har utbyggda idéer om vad man ”bör” tycka om Guds/gudars/verklighetens natur är ordet ”tro” ofta allt annat än lyckat, anser jag. Det kan nämligen (i alla fall av sina belackare) lätt fås att implicera ett slags substans- och evidenslöst antagande, en vag tilltro till något man inte känner (lite som det Dawkins driver med i det ovannämnda citatet). Det är säkert lätt att från ateistiskt håll tänka sig att religion alltid fungerar på det sättet – att man bara ”känner” och tror på något man inte har en aning om. Men denna bild av religion överensstämmer inte med verkligheten, i alla fall långt ifrån alltid. Det finns gott om religiösa traditioner som bygger sina världsåskådningar på intrikata filosofiska system och inte bara på instinktiva trossatser; naturligtvis kan de ofta ha ett eller annat axiomatiskt grundantagande i botten, men det gäller alla filosofiska system (att den materiella världen är verklig och iakttagbar är ju till exempel ett sådant – obevisbart – axiomatiskt påstående som många moderna ateister tar för självklart). Men ett givet religiöst system behöver inte alls vila helt eller ens i huvudsak på ”tro”. När den indiske religionsfilosofen Śaṅkara drev tesen om den absoluta idealistiska monismen gjorde han det knappast bara för att han vagt trodde på den och kände en stark känslorörelse utan därför att han genom stegvis filosofisk och exegetisk verksamhet kom fram till denna position. Naturligtvis skulle många avsvära sig en lös definition av "tro" som ett allmänt känslomässigt tyckande, men ett problem är att antireligiösa polemiker lätt kan läsa in en sådan idé i begreppet. Och som sagt, "tron" som frälsande är en idé som hör hemma i en mycket specifik idétradition och inte är allmängiltig som beskrivning av vad religion är.


Jag föredrar uttrycket ”försanthållande” när det handlar om vad religiösa människor tycker om världen och gud(ar). Man har en åsikt om hur världen och dess eventuella metafysiska substrat är beskaffat, förhoppningsvis efter visst övervägande. Men sådana – genomtänkta – försanthållanden kring världens (religiösa) natur behöver inte vara mer ”tro” än det ovannämnda påståendet att den materiella världen existerar oberoende av subjektet.




Själv anser jag att ”tro” i bästa fall kan vara ett förstadium till något viktigare, nämligen i första steget filosofisk deduktion … och i det andra, och ovanligare: gnôsis.

Gigantiskt liten

Sett idag i en Wikipedia-artikel:

"[…] however it is greatly smaller in scope […]"


Uttrycket "greatly smaller" är rätt kul. Det bildar ett slags engelskspråkig pendang till svenska stilblomster av typ "jätteliten", "skitgott" etc.

Ickevarat

Och så lite koptisk-språkig sethiansk gnosis från Nag Hammadi - känns väl bra så här på en söndag? :


Tn-smou erok, pi-atousia t-hyparxis et-hathê n-hen-hyparxis,
ti-šorp n-ousia et-hathê n-hen-ousia,
p-iôt nte ti-mnt-noute mn ti-mnt-ônh …


"Vi välsignar dig, icke-varat, existensen som är före [alla] existenser,
det första varat som är före [alla] varan,
gudomlighetens och livets fader …"


- Seths tre stelar, 124:25-31

Trettonde kommer

Den är på väg, uppföljaren till Serafers drömmar … Går snart i tryck, kommer i oktober!

KABOOOM!

Kvällens väder: Psalm 29.

Lustighet om sedlighet

Jag fick idag ett skojigt brev hem (via Facebook har jag fått veta att diverse andra som är aktiva i fantastiksvängen fått samma brev) från "Riksföreningen för sedlig kultur", där vi påstås vara medlemmar. Någon kollade upp saken, och en sådan organisation fanns mycket riktigt en gång i tiden, men där har ingen av oss varit medlem, vad jag vet. Det lilla bladet sade sig vara medlemsorgan för förbundet, och det innehöll diverse lustigheter från någon glad lustigkurre (jag uppges vara medlem nr. 00934 - se där!).


Bland annat berättar de att de söker en sekreterare för "Utskottet för konjunktivens fortlevande och renässans". De säger att alla medlemmar kan söka ämbetet men att "ett intresse för germansk grammatik och en fäbless för det potentiella underlättar". Till detta har jag följande svar:


Undertecknad vore naturligtvis glad om han finge detta uppdrag.