Christian Engström's Blog, page 15

Basinkomst: Politikerna kan inte lösa arbetslösheten

Under valrörelsen 1976 lovade Thorbjörn Fälldin (till höger) att politikerna kunde skapa 400.000 nya jobb. 40 år senare väntar vi fortfarande.

”400.000 nya jobb” utlovade Centerpartiets dåvarande partiledare Thorbjörn Fälldin inför riksdagsvalet 1976. Det är 40 år sedan, och han vann det valet. Men inte dök det upp några 400.000 jobb som löste problemet med arbetslösheten.

I varje valrörelse sedan dess har olika politiker från olika partier upprepat vallöftet om att skapa massor med nya jobb. Det är i och för sig inget fel med det. Det faktum att det inte finns jobb åt alla som vill ha och behöver det är ett av de största samhällsproblemen, både i Sverige och de flesta andra länder. Så det är rimligt att politikerna pratar om det.

Men sanningen är att det inte finns så mycket som politikerna kan göra för att skapa jobb, i synnerhet inte på kort sikt. Hade det funnits det hade de redan gjort det. De har haft åtminstone 40 år på sig, men drömmen om att det plötsligt skulle skapas hundratusentals jobb är fortfarande lika aktuell — och lika avlägsen — som den var på Fälldins tid. Vi har 370.000 öppet arbetslösa idag. Under överskådlig framtid kommer vi fortsätta ha många hundratusen människor i yrkesaktiv ålder som inte kan försörja sig på egna inkomster, vad politikerna än hittar på.

Mot den bakgrunden måste vi ta upp diskussionen om garanterad villkorslös basinkomst för alla som inte kan försörja sig på annat sätt. För det är mycket troligt att problemet med arbetslösheten kommer att öka snarare än minska.

Datorerna blir allt mer fantastiska för varje dag som går, och tar över fler och fler arbetsuppgifter. Även jobb som hittills har räknats som kvalificerade börjar försvinna.

Att den tekniska utvecklingen går framåt är förstås bra. Att det går åt mindre mänskligt arbete för att skapa den ekonomiska basen för välstånd är i grunden någonting positivt. Men vad händer med samhället och arbetsmarknaden om allt fler jobb försvinner, utan att nödvändigtvis ersättas med lika många nya, i vart fall inte på kort eller medellång sikt?

Självklart ska politikerna fortsätta fundera på vad de kan göra för att det på sikt ska skapas fler jobb i ekonomin. Men alldeles oavsett det, måste de ta ansvar för de hundratusentals människor som står utan arbete idag, och som i många fall kommer fortsätta stå utanför arbetsmarknaden under överskådlig framtid. Det går inte att smita undan det ansvaret genom att hänvisa till att det egna partiets förslag till ekonomisk politik är så mirakulöst bra att arbetslösheten kommer försvinna genom ett trollslag.

Arbetslösheten är faktiskt inte de arbetslösas fel. Det blir inte fler jobb i ekonomin bara för att vi ställer upp fler krav på de arbetslösa, eller tvingar dem att gå runt med en ständig oro för framtiden. Så är det tyvärr idag. Det bör vi ändra på.

Diskussionen om garanterad basinkomst är ett försök att hitta sätt att förbättra det sociala skyddsnät vi redan har för att göra det rättvisare, robustare och mindre byråkratiskt att administrera. Självklart måste varje förändring vara ordentligt genomtänkt och genomräknad innan vi inför den. Men det finns inget skäl alls att tro att det skulle vara omöjligt att hitta genomförbara reformer som går i riktning mot garanterad basinkomst för alla i yrkesaktiv ålder.

Ingen svälter ihjäl i Sverige idag, så vi avsätter redan de resurser som behövs för att alla ska överleva, även om vi gör det på ett enormt komplicerat och byråkratiskt sätt. Därför går det inte att avfärda idén med att den skulle vara omöjlig.

Om vi kan förenkla samhällets skyddsnät innebär det flera fördelar. Det blir robustare och finmaskigare, eftersom ingen behöver riskera att hamna utanför av byråkratiska skäl. Det skapar större trygghet för alla som är eller kan komma att bli i behov av hjälp, att veta vad som gäller och inte vara utelämnade till enskilda byråkraters subjektiva bedömningar. Då kan den som är i behov av samhället stöd känna att den blir bemött med värdighet och respekt, vilket tyvärr ofta inte är fallet idag.

Kan vi förenkla kan vi spara många skattemiljarder i minskad byråkrati, samtidigt som medborgarna får ett robustare, rättvisare och mycket mindre destruktivt system än vi har idag.

Idag, med en arbetslöshet på 7%, är det här en angelägen reform. Det är hundratusentals människor därute som mår dåligt av otryggheten och ofriheten de utsätts för, och byråkratin för att hantera dagens system kostar stora pengar.

Men om automatiseringen gör att arbetslösheten kommer öka ännu mer i framtiden, då är det här en helt nödvändig reform. Ju större del av befolkningen som hamnar utanför den ordinarie arbetsmarknaden, desto orimligare blir det att hantera problemet på dagens byråkratiska och delvis godtyckliga sätt.

Ingen kan säga säkert att automatiseringen verkligen kommer leda till att fler blir utan jobb i framtiden. Men ingen kan heller säga säkert att det inte kommer bli så. Vi vet inte, helt enkelt, så vi behöver ha båda scenarierna i åtanke.

Med ett robust basinkomstsystem ökar vi Sveriges chanser att möta framtiden på ett bra sätt, oavsett hur den framtiden kommer att gestalta sig. Att inte ta tag i problemet nu, innan det eventuellt har blivit ännu större, är bara oansvarigt.

———–

Det här är del 2 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Vi har redan basinkomst i Sverige idag — Del 1 i bloggserie

Garanterad basinkomst — eller medborgarlön, eller negativ inkomstskatt — är en alltigenom realistisk möjlighet. I en serie blogginlägg har jag tänkt presentera en skiss på hur ett basinkomstsystem kan se ut, hur man räknar på vad det kostar, och hur det kan finansieras. Det visar sig vara fullt möjligt. Det är egentligen inte det minsta förvånande.

När kårpartiet Piratstudenterna ställde upp i kårvalet i Uppsala 2008, var ett av deras krav att det skulle serveras rom i baren på alla studentnationer. Det är ju ett rimligt krav för pirater. Men det intressanta var argumentet som de använde: ”Vi vet att det här är genomförbart, eftersom det redan idag serveras rom i baren på alla studentnationer”.

Precis så är det med basinkomst. I praktiken har vi redan garanterad basinkomst i Sverige. Ingen i Sverige svälter ihjäl, och det är heller inte någon som sover ute av rent ekonomiska skäl.

Försäkringskassan betalar för den som uppfyller kraven för sjukskrivning. Arbetsförmedlingens olika bidrag för den som uppfyller kraven för a-kassa. Och i sista hand det kommunala försörjningsstödet (som tidigare hette socialbidrag). Till skillnad från hur det var för några hundra år sedan svälter ingen ihjäl.

Vi avsätter alltså redan idag de reala resurser som behövs för att alla ska klara sig. I den bemärkelsen har vi redan infört basinkomst.



Men för den som har hamnat utanför arbetsmarknaden och är i behov av stöd, är resan genom de olika bidragssystemens labyrinter ofta en Kafka-liknande mardröm av godtycke, osäkerhet och orimlig byråkrati. Det skapar otrygghet och lidande för de drabbade individerna, men också stora kostnader för samhället.

Så frågan är: Skulle vi kunna lösa det här på ett enklare, rakare sätt än vi gör idag? Det visar sig att svaret på den frågan är ja.

Jag har tänkt blogga en serie inlägg om basinkomst, där jag föreslår ett system för basinkomst, räknar igenom vad det skulle kosta, och visar hur det kan finansieras.

Den bärande tanken bakom förslaget är två rimlighetskalkyler: en ekonomisk och en politisk.

Den ekonomiska rimlighetskalkylen är för att se till att det blir ett förslag som går att finansiera på ett realistiskt sätt. Hela statens budget är på 890 miljarder, så alla basinkomstförslag som kostar 1000 miljarder (eller liknande) går bort direkt. Basinkomsten måste vara fullt ut finansierad.

Den politiska rimlighetskalkylen är för se till att det blir ett förslag som det går att argumentera för politiskt, och som inte skapar stora grupper förlorare, i synnerhet inte bland dem som redan idag har det svårt på olika sätt. Det går inte utan vidare sänka förmånerna till gamla eller sjuka, eller göra försämringar för barnfamiljerna. Förslaget till basinkomst måste vara utformat så att det inte får sådana effekter. Annars är det politiskt stendött, och inte ens värt att diskutera när syftet är att komma fram till något som faktiskt kan bli verklighet.

Förslaget till basinkomst innebär att alla i yrkesaktiv ålder är garanterade 8.333 kronor i månaden (100.000 per år) om de bor i Sverige och inte har några andra inkomster. Börjar de få inkomster trappas basinkomsten ner, men inte med 100% procent som i dagens olika system. Det gör att det alltid lönar sig att jobba, men att alla som inte har jobb ändå får så att de klarar sig.

Kostnaden för att införa basinkomst enligt den här modellen skulle vara 122 miljarder per år.

92 miljarder av finansieringen kommer i förslaget från att lägga ner de system som basinkomsten ersätter helt: Arbetsförmedlingen 64 miljarder, studiemedlen 17 miljarder och det kommunala försörjningsstödet (”socialhjälp”) 11 miljarder.

Ytterligare 50 miljarder i finansiering kommer från att (åter-)införa enhetlig moms, det vill säga ta bort momsrabatterna för de branscher som idag bara betalar 12% eller 6% (bland annat mat och viss kulturell verksamhet). Därmed har vi 142 miljarder i finansiering, vilket är 20 miljarder mer än tillräckligt.

Jämfört med dagens lapptäcke av sociala skyddsnät skulle basinkomst garantera en rättvis och värdig behandling av alla som är i behov av samhällets stöd, i ett enkelt och begripligt system med minimala administrationskostnader för byråkrati. Och till skillnad från dagens försörjningsstöd är basinkomsten inte en bidragsfälla, eftersom det alltid lönar sig att jobba för den som kan.

Bloggserie om basinkomst — Index

Vi har redan basinkomst i Sverige idag
Politikerna kan inte lösa arbetslösheten

Basinkomst kan ersätta a-kassan men inte sjukförsäkringen av politiska skäl

Läs ledaren hos Dagens Industri som kritiserar basinkomstidén

Intelligent kritik av basinkomstidén framförs av Tobias Wikström i en ledare hos Dagens Industri.

Wikström går först igenom de många fördelarna som garanterad basinkomst för alla skulle innebära. Minskade tröskeleffekter gör att det alltid lönar sig att jobba med basinkomst. Minskad administration för utbetalning av bidragen skulle spara pengar för det allmänna, och samtidigt göra bidragstagarna mindre utlämnade till godtyckliga bedömningar.

Men att ersätta dagens sjukförsäkring med basinkomst är politiskt omöjligt, konstaterar Wikström. Han skriver:

Medborgarlönen måste vara låg för att den ska stimulera till jobbsökande. Det skulle innebära kraftigt sänkta bidragsnivåer. Både Finlands och Sveriges socialförsäkringssystem bygger i stor utsträckning på inkomstrelaterade bidragsnivåer. En medborgarlön skulle däremot innebära en ”grundtrygghet”, alltså samma ersättning till alla. Grundtrygghet har i Sverige tydligast förfäktats av renläriga centerpartister, men är inget som partiet driver.

Den här politiska analysen är jag övertygad om är helt rätt. Att helt ta bort det nuvarande sjukförsäkringssystemet och ersätta det med en basinkomst runt 8-10.000 kronor skulle vara helt omöjligt politiskt.

Då ska man som politiker sitta i TV-soffan och först titta på ett reportage om en familj som får sin ekonomi helt krossad av förslaget, eftersom en funktionsnedsatt eller kroniskt sjuk familjemedlem får sin ersättning brutalt sänkt. Sedan ska man som politiker försöka försvara det.

Det går inte, man skulle bli helt krossad i debatten. Och det fattar alla politiker som någon gång varit i TV, så ingen kommer ta på sig det självmordsuppdraget.

Personligen tycker jag rent sakligt att det skulle vara en dålig idé att lägga ner sjukförsäkringssystemet och bara betala ut basinkomst till alla långtidssjuka och förtidspensionerade, men jag tänker inte bry mig om att argumentera i själva sakfrågan.

För även om någon skulle tycka tvärtom i sak, och verkligen vilja sänka ersättningen för långtidssjuka ner till basinkomstnivån, kan han eller hon fetglömma den saken ur ett praktiskt politiskt perspektiv. Det går inte att få igenom den största politiska förändringen sedan folkhemstanken genom att börja med att rycka undan mattan för alla som är sjuka eller funktionshindrade.



Alla förslag som bygger på att ersätta det inkomstrelaterade sjukförsäkringssystemet med en enhetlig basinkomst är politiskt stendöda, vad man än råkar anse om idén som sådan.

Men a-kassan går att förändra. Det finns en jättestor skillnad som gör det politiskt möjligt att reducera beloppen i a-kassan, även om det är politiskt omöjligt att reducera sjukkassan:

Många av dem som är långtidssjuka eller funktionshindrade idag kommer med säkerhet vara det även om 5 eller 10 år.


Men ingen av dem som har hög a-kassa idag kommer ha kvar den förmånen om 5 eller 10 år, eftersom a-kassan är tidsbegränsad.


När man pratar om att sänka förmånerna i sjukförsäkringen finns det alltså tiotusentals eller hundratusentals personer som direkt kan se att sänkningen kommer slå direkt mot dem själva personligen. Det kommer de (med rätta) se som ett konkret hot som de måste bekämpa. De kommer ha en lättbegriplig och känsloladdad historia att berätta, perfekt anpassad för mediaformatet som handlar om att lyfta fram offer. Ingen politiker skulle ha en chans att vinna den diskussionen.


Men så är det inte med a-kassan. För var och en av oss gäller att vare sig vi har jobb eller a-kassa idag eller inte, vet ingen av oss hur just vi själva kommer ha det om 5 eller 10 år.


I filosofiska diskussioner om hur samhället borde se ut brukar man göra tankeexperimentet att man får designa ett framtida utopiskt samhälle hur man vill, men man får inte på förhand veta vilken samhällsklass eller livssituation man själv kommer att ingå i. Med den förutsättningen blir det lättare för alla att fokusera på hur man faktiskt uppnår så bra resultat för så många som möjligt, istället för att man (kanske omedvetet) startar en huggsexa där man försöker ge så mycket resurser som möjligt till den grupp där man själv ingår.


När det gäller a-kassan råkar vi ha nästan den perfekta filosofiska utgångspunkten alldeles automatiskt, mer eller mindre av en slump, tack vare dagens regler om utförsäkring ur a-kassan. De som idag har den högsta a-kassan får ut betydligt mer än den föreslagna basinkomsten. Men de får det bara i 300 dagar.


Själv tycker jag om att vara optimist när det gäller möjligheterna att göra politiska förändringar, och att göra dem snabbt. Men det är fullständigt uppenbart att vi inte kommer ha infört ett nationellt system för basinkomst om 300 dagar från nu. Få tror nog att det är realistiskt att det skulle vara genomfört ens inom 10 år, och ännu mindre inom 5.


Eftersom det även i bästa fall kommer ta många år innan en basinkomstreform kan vara genomförd i praktiken, kommer alla ha gott om tid att förbereda sig för det nya systemet.


Medel- och höginkomsttagare som vill ha ett inkomstskydd vid arbetslöshet, utöver vad basinkomsten ger, kommer ha gott om tid att skaffa sig det skyddet genom privata försäkringar. De kan endera erbjudas av privata försäkringsbolag eller av facket. Den typen av försäkringar finns redan idag, och det lär säkert öka.


Däremot finns det ju inte särskilt mycket som de med svåra kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar skulle kunna göra för att förbättra sin situation om de blev av med sin sjukersättning, inte ens om de får 5 eller 10 års förvarning om den framtida försämringen.


Därför ser jag det som helt orealistiskt ur ett politiskt perspektiv att ersätta bidragen till sjuka och funktionsnedsatta med basinkomst, ens på medellång sikt. Men däremot är det politiskt möjligt att göra även stora förändringar i stödet till arbetslösa, så länge det görs med någorlunda lång förvarning.

Många basinkomstförespråkare ryggar säkert tillbaka inför tanken att vi skulle behålla sjukförsäkringssystemet även om vi ersätter a-kassan och försörjningsstödet med basinkomst. Vad är det då för vits, om vi ändå ska behålla en massa bidragsbyråkrati? skulle de fråga.

Men det skulle vara en stor vits att få ett robustare, begripligare och rättvisare system för att ta hand om de arbetslösa, även om vi låter sjukförsäkringen vara kvar som den är idag. Då får vi ett system som det går att argumentera för politiskt, utan att behöva ta en hopplös politisk diskussion om att försämra för de långtidssjuka.

Ekonomiskt går det att räkna hem ett basinkomstsystem utan att röra sjukförsäkringen. Besparingarna på att lägga ner Arbetsförmedlingen blir betydande (64 miljarder). Tillsammans med några andra finansieringskällor går det att få fram pengar för att införa ett basinkomstsystem som ersätter a-kassan och den kommunala försörjningsstödet.

En sådan reform blir inte lika stor och omfattande som de allra mest visionära och heltäckande förslagen till basinkomstsystem. Men i gengäld kan det bli politisk verklighet inom en någorlunda rimlig tidsgräns. Det finns all anledning för Sverige att ta inspiration från Finland, och börja fundera på hur vi kan införa basinkomst i praktiken.

Debattare: Patent är monopol som inkräktar på äganderätten

Patenträtten är en inskränkning av äganderätten och begränsar användningen av nya idéer, skriver jag i en debattreplik till två patentanhängare från Uppfinnarkollegiet.

Läs mitt debattinlägg hos Svensk Tidskrift

Bostadskrisen: Låt folk bygga hur mycket yta de vill på sina egna tomter

Jag skriver hos Frihetssmedjan:

Bostadsbristen är akut, och det kommer bli mycket värre innan det börjar bli bättre.

Att ta bort kvadratmeterbegränsningarna för hur mycket villa- och sommarstugeägare får bygga på sina egna tomter är en åtgärd som snabbt kan få igång byggandet, och leda till fler bostäder.

Till skillnad från många andra åtgärder (som vi också kommer behöva vidta) är det här något som vi kan göra omedelbart, och som  inte kostar några pengar alls för det offentliga. Vi tar bara bort en byråkratisk regel som i onödan förhindrar byggande.

Läs debattartikeln hos Frihetssmedjan

Bredbandsskatt – en icke-lösning på ett icke-problem

Ladda ner ”En reformerad upphovsrätt” som PDF

Miljöpartiets kulturminster Alice Bah Kuhnke vill införa en bredbandsskatt och ge pengarna till ”kulturen”. Det är en mycket dålig idé.

Så här skrev jag och Piratpartiets tidigare partiledare Rick Falkvinge i boken En reformerad upphovsrätt 2012:

Bredbandsskatt – en icke-lösning på ett icke-problem

Bredbandsskatt, global license eller cultural flatrate är tre olika namn på en tanke som har föreslagits igen och igen i mer än ett decennium, men som aldrig har förverkligats. Det finns en anledning till det. Idén att lägga en avgift på alla internetabonnemang och dela ut pengarna till artisterna låter kanske enkel och tilltalande när man först hör den, men när man börjar titta på detaljerna för att formulera ett konkret förslag upptäcker man problemen.Att samla in pengarna är en sak. Man kan diskutera om det är rättvist att tvinga folk som faktiskt inte laddar ned något att betala i alla fall — inte ens förläggarna tycker det — eller varför vissa näringsidkare ska kompenseras för den tekniska utvecklingen, eller detaljer som hur man ska hantera det faktum att de flesta familjer har flera (mobila) internetanslutningar. Men vi lämnar det åt sidan.

Det är när man kommer till hur pengarna ska fördelas som det blir riktigt roligt.

• TV- och radiospelningar: Ge till de rika

Om man baserar utbetalningen till artister på vad som förekommer på TV och radio, kommer den största delen av pengarna att gå till etablerade artister som det redan går bra för. Det nuvarande systemet med avgifter för tomma skivor och USB-minnen fungerar på det sättet.

Men en av de mest tilltalande egenskaperna med internet är att mindre och ännu inte så etablerade artister kan nå en publik trots att de inte förekommer på TV eller i radio. Det här den ”långa svansen”, och alla de mindre artisterna utgör tillsammans en ganska stor del av vad som laddas ned från nätet.

Det här är den grupp av artister som de flesta vill stödja, både för den kulturella mångfald de representerar och för att de helt enkelt ofta behöver pengarna. Men med en bredbandsskatt byggd på antalet spelningar i TV och radio får de en väldigt liten del av de insamlade pengarna. Samtidigt har deras fans en mindre disponibel inkomst kvar att spendera på artisterna de faktiskt lyssnar på, eftersom fansen måste betala schablonbeloppet till de rika atisterna direkt ur sin hushållsbudget för kultur och underhållning.

Nettoeffekten kan mycket väl bli ett system som minskar intäkterna för fattiga artister, och ger pengarna till de redan rika.

Det alternativ som de flesta anhängare av bredbandsskatt förordar är istället att mäta vad som faktiskt sprids på nätet, och basera utbetalningarna på de siffrorna. Men det leder till andra problem.

• Miljarder till porr

35 procent av allt material som laddas ned från nätet är pornografi. Porr har exakt samma upphovsrättsskydd som andra audiovisuella verk. Om betalningarna från bredbandsskatten ska ses som ”kompensation” för nedladdningen av upphovsrättsskyddade verk, då ska 35 procent av pengarna rätteligen gå till porrindustrin. Tror du att politikerna vill skapa ett sådant system?

Syftet här är inte att kritisera pornografin som sådan. Det är en populär form av underhållning och det är inget fel med det. Men det innebär inte att den behöver miljarder i statliga subventioner. Genom historien har det här varit en bransch som tydligt visat sin förmåga att stå för sig själv, om det är ett lämpligt uttryck i sammanhanget.

Men om man vill utesluta pornografin från att få finansiering från bredbandsskatten, då räcker det inte med att skapa ”Europeiska nämnden för moral och god smak” eller någon liknande institution för att dra gränsen mellan konst och pornografi.

Man måste också släppa alla argument som handlar om bredbandsskatt som kompensation för rättighetshavarna. I bästa fall blir det ett slumpvis utdelat kulturstöd, i värsta fall en principlös huggsexa om pengar, om man bestämmer att pornografin ska undantas från att få stöd från bredbandsskatten.

• Fyll kablarna till brädden

Det är tekniskt möjligt att mäta vad som laddas ned från nätet med en någorlunda hög precision. En del lyfter fram integritetsfrågorna här, men i just det här speciella fallet skulle det inte behöva vara något problem. Det räcker att mätningen är ”tillräckligt bra”, den behöver inte spåra varje enskild nedladdning som var och en gör. Man kan ganska enkelt utforma ett system för att samla in tillräckligt bra statistik utan att kränka någons privatliv.

Men i samma ögonblick vi vet att någon betalar ut pengar enligt nedladdningsstatistiken förändrar vi vårt beteende. Om du gillar en artist som släppt ett nytt album, laddar du idag ned albumet en gång och lyssnar på det. Men om du vet att din favoritartist får pengar i proportion till hur många gånger albumet laddas ned, då inser du snabbt att du kan hjälpa artisten genom att ladda ned samma album om och om igen.

Eftersom det inte kostar dig några pengar alls, även om du laddar ned albumet tusen gånger eller en miljon gånger, är det precis vad många fans kommer göra. Vi vet att fans verkligen älskar sina idoler och vill att de också ska ha framgång ekonomiskt. Om allt man behöver göra är att starta ett treradigt script i datorn när den inte används till något annat, kommer massor med fans att göra det.

Den enda verkliga begränsningen av det totala antalet ”jag-villhjälpa- min-favoritartist-nedladdningar” är kapaciteten i internetinfrastrukturen. Med andra ord: med bredbandsskatt för att ge pengar till kulturen uppstår en permanent överbelastning på nätet av helt onödig trafik. Det kommer inte spela någon roll hur mycket pengar internetleverantörerna lägger på att öka kapaciteten, all ny kapacitet kommer sugas upp direkt.

• En intäktsström för virustillverkare

Datorvirus är ett stort problem idag, trots det faktum att det faktiskt är ganska svårt för virustillverkare att tjäna pengar på sina kriminella aktiviteter. Syftet med ett datorvirus är oftast att installera en bakdörr till datorn för att göra den till en del av ett så kallat ”botnät” bestående av tusentals datorer som virustillverkarna kan ta kontroll över när de vill.

En botnätsägare kan sälja sina tjänster till skurkar som vill skicka spam eller begå olika former av avancerade bedrägerier, men om virustillverkaren inte har kopplingar till organiserad brottslighet är det inte så enkelt att omvandla kunskaperna i virustillverkning till reda pengar. En bredbandsskatt där pengarna går till kulturen skulle ändra på det.

Allt ägare till ett illegalt botnät behöver är i princip en kompis som spelat in en låt som täcks av upphovsrätten. Botnätsägaren kan sedan beordra de tusentals datorer han har kontrollen över att ladda ned låten om och om igen. Tack vare systemet med bredbandsskatt resulterar nedladdningarna automatiskt i att pengar betalas ut till kompisen med upphovsrätt på låten.

Det kanske går lätt för polisen att upptäcka den här typen av brottslig aktivitet i dess mest primitiva form, men man inser lätt hur mer sofistikerade brottslingar skulle kunna utveckla systemet. Ett system med bredbandsskatt som pumpar ut miljarder kronor per år baserat på automatiserad statistik över nedladdningar blir ett högst intressant mål för kriminella. Och att tillverka skadliga datorvirus blir en mycket mer lönsam aktivitet än vad det är idag.

• Och det finns överhuvud taget inget problem att lösa

Det finns även många andra argument mot bredbandsskatt, men vi hoppar över dem och går direkt till det sista och mycket positiva argumentet mot bredbandsskatt:

Det finns inget problem som behöver lösas.

Internet är en revolutionerande teknologi som förändrar många av kulturindustrins förutsättningar. Det är inte politikernas uppgift att skydda gamla affärsmodeller eller uppfinna nya. Men politikerna har ett ansvar för att säkerställa att vi har ett samhälle där kulturen kan blomstra och där kreativa människor har en möjlighet att tjäna pengar på vad de gör.

För tio år sedan, när fildelning i stor skala via internet var ett nytt fenomen, var det kanske rimligt att fråga sig dels om den nya tekniken skulle påverka marknadsförhållandena för artister och upphovsmän så att de inte skulle kunna tjäna pengar på kultur, och dels om kulturproduktionen i samhället skulle komma att uppvisa en drastisk minskning.

Idag vet vi bättre. Vi vet att svaret på bägge farhågorna helt enkelt var ”nej”. Vi vet att mer kultur än någonsin skapas, och att de som förutspådde ”slutet för musiken” eller liknande domedagsvisioner helt enkelt hade fel. Det finns ett växande antal vetenskapliga forskningsrapporter som visar att artisterna tjänar mer pengar nu i fildelningstider än tidigare. Skivbolagen förlorar på fildelningen, men artisterna vinner på den.

Det är inte lätt att försörja sig som artist och det har det aldrig varit, men internet har öppnat nya möjligheter för kreativa människor som vill hitta en publik utan att behöva sälja sin själ till de stora företag som kontrollerade alla distributionskanaler. Det här är en mycket positiv förändring för artister och upphovsmän, både ur kulturellt och ekonomiskt perspektiv.

Det finns inget behov av att kompensera någon för det faktum att tekniska framsteg gör världen till en bättre plats.

Boken En reformerad upphovsrätt finns att ladda ner (och får naturligtvis spridas fritt). Jag hoppas, men tror kanske inte, att någon av kulturministerns partikamrater kan be henne läsa den.

Boken är finansierades av den Gröna gruppen i EU-parlementet när jag ingick där som ledamot under förra mandatperioden. Den Gröna gruppen i EU-parlamentet antog den politik som beskrivs i boken i oktober 2011. Miljöpartiet och kulturministern är välkomna att göra detsamma.

Läs också Hax: Miljöpartiets internetskatt är orimlig, orättvis och hotar kulturens frihet

Krönika: Att Saurons öga inte fungerade är en bra metafor för massövervakningen

Jag skriver hos Frihetssmedjan:

Att Saurons öga inte fungerade är en bra metafor för massövervakningen

NSA har aldrig stoppat en enda terroristattack, trots att de har närmast obegränsade ekonomiska resurser, spionerar på precis allt de kan komma åt, och inte bryr sig ett jota om att följa de lagar som finns för att skydda allas vår rätt till privat kommunikation.

Och inte heller den svenska massövervakningen har avstyrt någon enda terroristkomplott. För att kunna säga det med säkerhet behöver vi inte tillgång till några hemliga källor. Det räcker med att veta vad som inte har stått i tidningarna de senaste decennierna.

Läs krönikan hos Frihetssmedjan

…………

Krönikan är ett svar på Ivar Arpis ledare hos Svenska Dagbladet: ”Vi behöver mer övervakning”

Andra om ämnet:

Hax: Övervakning: Ivar Arpi – Saurons kolportör?

Rick Falkvinge hos SVT Opinion: Datalagringen varken effektiv eller acceptabel

Oisin Cantwell i Aftonbladet: Lagar tenderar få vidare ramar

DN: Mobilen spårar dig överallt

Finansiering av basinkomst: Momsrabatterna (6% och 12% moms) kostar 50 miljarder

Jag har skissat på ett finansierat förslag till garanterad basinkomst för alla vuxna i Sverige. Det skulle kosta 134 miljarder per år i statsbudgeten.

100 miljarder kan finansieras direkt genom att vi lägger ner tre bidragssystem som basinkomsten skulle ersätta. De är det kommunala försörjningsstödet (socialbidragen) som kostar 11 miljarder, studiemedelssystemet 22 miljarder, och arbetsförmedlingen 67 miljarder.

De återstående 34 miljarderna som behövs för att fianansieringen har jag föreslagit att vi skulle hämta hem genom att ta bort momsrabatterna, det vill säga att livsmedel och restaurangbesök bara är belagda med 12% moms, och att persontransporter, vissa kulturella verksamheter och skidliftar bara betalar 6% i moms.

Om de här verksamheterna istället skulle börja betala samma moms som alla andra gör, alltså 25%, skulle staten dra in mer pengar. Hittills har jag inte haft någon bra uppskattning på hur mycket pengar det skulle ge, men nu har jag blivit tipsad om var man kan hitta de siffrorna (tack Caspian!).

Svaret står att finna i publikationen Redovisning av skatteutgifter 2015, som finns på riksdagens hemsida:

Momsrabatterna kostar 50 miljarder per år i statsbudgeten.

Uppdelat på de olika områdena ser siffrorna ut så här för år 2015:

Kod
Moms nedsatt till 6%
Kostnad mdr


H7
Personbefordran
6,57


H8
Tidningar och tidskrifter
1,72


H9
Böcker och broschyrer
0,93


H10
Entréavgiftsbelagda kulturella föreställningar
1,82


H11
Kommersiell idrott
1,76


H12
Transport i skidliftar
0,23


H13
Upphovsrätter
0,36


H14
Entré till djurparker
0,08








Uteblivna intäkter på 6%-moms
13,47












Kod
Moms nedsatt till 12%
Kostnad mdr


H15
Livsmedel
26,42


H16
Restaurang- och cateringtjänster
9,18


H17
Rumsuthyrning
1,63


H18
Försäljning av konstverk >300.000/år
0,02








Uteblivna intäkter på 12%-moms
37,25













Summa uteblivna intäkter på 6% och 12%-moms
50,72

Eftersom 34 miljarder är allt jag behöver för att kunna räkna hem förslaget om garanterad basinkomst för alla, skulle det alltså räcka för finansieringen (med marginal) om vi tog bort de här momsrabatterna. Kalkylen är hemma.

Jag inser förstås att det skulle vara politiskt kontroversiellt att slopa momsrabatterna. Var och en av dem representerar ju miljardbelopp som går till något särintresse som bevisligen har mycket skickliga lobbyister (annars skulle de ju inte ha lyckats utverka någon rabatt till att börja med). Men att ett visst särintresse har skickliga lobbyister tycker i vart fall inte jag är tillräckligt argument för att de ska fortsätta åtnjuta skatteprivilegier, så det är jag beredd att bortse ifrån.

Hur som helst tycker jag att det är värdefullt att ha siffrorna tillgängliga, så därför presenterar jag dem här som ett diskussionsunderlag.

Mitt förslag till basinkomst för 134 miljarder finns här (video 62 min). I rubriken pratar jag om finansiering på 200 miljarder, men rätt siffra visar sig alltså vara 150 miljarder. Men det räcker ju också.

…………

Kalkylark: Skatteutgifter för nedsatt moms 2015

Krönika: Legalisering av narkotika är ett dråpslag mot den organiserade brottsligheten

Jag skriver hos Frihetssmedjan:

Om vi vill, kan vi bestämma oss för att beröva de kriminella gängen deras viktigaste inkomstkälla. Så länge all narkotikahantering är kriminell, kommer de kriminella fortsätta ha monopol, med åtföljande monopolvinster. Men samhället kan återta kontrollen över narkotikan om vi väljer att reglera den, istället för att krampaktigt hålla fast vid den förbudslinje som vi nu vet att den inte fungerar.

Läs krönikan hos Frihetssmedjan