Christian Engström's Blog, page 14

Finansiering av basinkomst del 1: Ersätt försörjningsstödet (11 miljarder)

Basinkomsten ersätter försörjningsstödet som administreras av socialkontoren

Det basinkomstförslag som jag har presenterat i den här bloggserien skulle kosta staten 132 miljarder per år att införa. Det är mycket pengar, men det är inte omöjligt mycket pengar. Det går att finansiera på ett realistiskt sätt i budgeten.

Finansieringen består för det första i att basinkomsten ersätter det kommunala försörjningsstödet (11 miljarder), studiemedlen (17 miljarder) och arbetsförmedling och a-kassa (64 miljarder). Det blir 92 miljarder i rena besparingar.

För det andra föreslår jag att man återinför enhetlig moms på 25%, alltså höjer mat- och bokmomsen till samma nivå som gäller för allting annat. Det skulle ge 50 miljarder i ökade skatteintäkter.

Tillsammans blir det 142 miljarder i finansiering, vilket mer än väl täcker kostnaden på 132 miljarder för basinkomsten.

Försörjningsstöd 11 miljarder

Försörjningsstöd, alltså det som förr kallades socialbidrag, betalas idag ut av kommunerna till dem som inte kan försörja sig på annat sätt. Det är dagens motsvarighet till basinkomst. Det är inte ett riktigt basinkomstsystem, eftersom varje utbetalning behovsprövas av handläggare, men det är det system som har som uppgift att se till att alla i Sverige får så de åtminstone klarar sig. När vi inför ett basinkomstsystem behövs inte längre försörjningsstödet, så de pengarna kan vi använda som en del av finansieringen av basinkomsten.

För hela Sverige betalar kommunerna ut ca 11 miljarder per år i försörjningsstöd. Det framgår av Socialstyrelsens rapport Ekonomiskt bistånd – Årsstatistik 2014.

Totalt var det 410.000 personer som fick försörjningsstöd någon gång under 2014, men i de allra flesta fall fick de inte försörjningsstöd hela året.

Hos Statistiska Centralbyrån finns statistik där man räknat ut hur många helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 år som försörjs med sociala ersättningar och bidrag. Där kan man se att det kommunala försörjningsstödet (under rubriken ”Ekonomiskt bistånd”) motsvarade att 100.000 personer blev försörjda hela året.

Själva utbetalningarna från försörjningsstödet ligger alltså på 11 miljarder för 100.000 personer, vilket ger 110.000 per person och år. Det är väldigt nära de 100.000 per år som jag föreslår i basinkomst.

(Att dagens genomsnittliga försörjningsstöd ligger aningen högre — 110.000 istället för 100.000 — beror troligen till stor del på att siffran för dagens försörjningsstöd även innefattar extrabetalningar till mottagare som har barn. Som jag skrivit tidigare har jag ännu inte tagit in den delen i kostnaden för basinkomstförslaget ännu, så ett färdigt basinkomstförslag lär bli några miljarder dyrare än den beräkning jag presenterat. Men som man kan se av jämförelsen med dagens försörjningsstöd, lär det inte handla om mer än några enstaka miljarder, så det påverkar inte genomförbarheten av basinkomst på något avgörande sätt.)

Hur mycket administrationen kostar för att betala ut försörjningsstödet har jag aldrig sett några officiella siffror på. Den kostnaden ligger utspridd på kommunernas biståndshandläggare på socialkontoren.

Mattias Lundbäck på bloggen Den hälsosamme ekonomisten har gjort en uppskattning utifrån statistik från Socialstyrelsen, och publicerat den med rubriken Administrationskostnaden för försörjningsstödet är betydande. Han skriver:

Tittade lite i Socialstyrelsens publikation Öppna jämförelser av ekonomiskt bistånd och noterade att det i genomsnitt går 33 biståndshushåll på varje socialsekreterare som arbetar med försörjningsstöd […]

[I] statistiken kan man också utläsa att varje biståndshushåll (i Sverige alltså) i genomsnitt får 44 000 kronor om året. Och vad ska vi tro att en socialsekreterare kostar? Gissar på en miljon per år inklusive alla omkostnader.

Delar vi upp kostnaden för socialsekreteraren på 33 klienter får vi en snittkostnad på 30 300 kronor per hushåll. Vilket innebär att administrationskostnaden för utbetalningen av försörjningsstöd utgör 41 procent av det utbetalade beloppet.

Om uppskattningen att administrationen — byråkratin — ligger runt 41% är det en anmärkningsvärt hög siffra. Att betala ut 11 miljarder till dem som behöver det skulle då kosta 4,5 miljarder i administration.

Men det spelar ingen roll för den ekonomiska kalkylen för finansiering av basinkomst som jag presenterar här, vad den exakta administrationskostnaden ute i kommunerna är. Jag har ändå inte räknat med den potentiella besparingen i kalkylen.

När jag har räknat på finansiering av basinkomst genom att plocka bort ansvaret för försörjningsstöd från kommunerna, föreställer jag mig att alla socialarbetare uti i kommunerna ska jobba kvar precis som idag. Men istället för att högt utbildade socionomer ska använda sin tid till att sitta och nobba folk stålar, kan de istället göra det som de är utbildade för, nämligen att hjälpa människor som har mer komplicerade problem än bara att de saknar inkomst till att köpa mat.

I slutändan är det förstås upp till varje kommun hur de vill hantera de goda nyheterna. Basinkomst avlastar socialkontoren en ganska omfattande arbetsuppgift. En del kommuner kanske vill utnyttja det till att minska socialtjänsten och sänka skatten. Men i tider när vi hör många rapporter att socialsekreterarna ute i kommuner inte hinner med sitt jobb på grund av extrem arbetsbelastning, skulle nog många kommuner välkomna en möjlighet att låta socialsekreterarna fokusera på annat än bara bidragsadministration.

Det främsta skälet för att avveckla det behovsprövade försörjningsstödet och ersätta det med ovillkorlig basinkomst, är att det ökar både tryggheten och friheten för individerna. Men att det dessutom avlastar hårt pressade kommuner är ju ingen nackdel.

Att basinkomst frigör socialarbetarresurser ute i kommunerna är en positiv effekt som jag inte har räknat med i den ekonomiska kalkylen. Men den finns där, och är säkert mycket välkommen i många kommuner.

Som delfinansiering av basinkomsten räcker det med att vi tar i anspråk de 11 miljarder som faktiskt betalas ut.

———

Det här är del 12 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

———

Länkar om kostnaden för dagens system:

http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/ekonomisktbistand

http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/manadsstatistikomekonomisktbistand

Sida med publikationer om ekonomiskt bistånd som går att ladda ner:

http://www.socialstyrelsen.se/ekonomisktbistand

Att höja basinkomsten över 8.333:- per månad blir ganska dyrt

I förra blogginlägget konstaterade vi att en basinkomst på 8.333:- per månad med 67% marginaleffekt kostar 132 miljarder för staten. Jag presenterade också beräkningar av vad det skulle kosta att välja en lägre marginaleffekt (alltså att de med basinkomst får behålla mer än 33% av vad de lyckas tjäna in själva). Dessvärre visar det sig vara ganska dyrt att sänka marginaleffekten.

Men vad händer om man låser marginaleffekten till 67%, och sätter basinkomsten till en högre summa än 8.333:- per månad? Det kan man också räkna på med hjälp av kalkylarket som ligger till grund för beräkningarna. Här är en tabell:

Basinkomst- nivå per månad
Marginal- effekt i %
Kostnad (miljarder)
Brytpunkt för BI (månadslön)








8000
67
125
17000


8333
67
132
18200


9000
67
149
20000


10000
67
178
22600


11000
67
214
25300


12000
67
256
27900

Ritar man den här tabellen som ett diagram ser det ut så här:

Värdena på x-axlen är basinkomstnivån per månad (från 8.000 till 12.000 kronor). Y-axeln visar hur många miljarder per år det blir i kostnad för staten.

I tabellen och diagrammet kan man se att det blir ganska dyrt för staten att höja basinkomsten. Basinkomsten på 8.333 kronor kostar 132 miljarder. Höjer man basinkomsten till 9.000 per månad (alltså bara 677 kronor i månaden i höjning) kostar hela systemet istället 149 miljarder, eller 17 miljarder mer.

Höjer man till 10.000 kronor i månaden blir merkostnaden 46 miljarder. Skulle man sätta basinkomsten till 12.000 skulle merkostnaden bli 122 miljarder — nästan en fördubbling av totalkostnaden, jämfört med nivån 8.333 kronor.

Att det blir så pass dyrt beror på en kombination av två effekter. Dels får staten betala ut mer pengar till dem som får basinkomst om man höjer nivån. Det är ju själva poängen med att höja nivån, så det är inget konstigt med det.

Men höjer man grundnivån blir det också fler människor som får en skattesänkning till följd av basinkomstsystemet. De ser vi i kolumnen längst till höger i tabellen. Som jag skrev i förra inlägget, är brytpunkten för basinkomst den punkt kurvan för vad en basinkomsttagare får behålla i plånboken möter kurvan för det vanliga skattesystemet.

Alla som tjänar över brytpunkten fortsätter betala precis lika mycket som idag i inkomstskatt. Men alla som ligger under brytpunkten får mer i plånboken än idag. De som tjänar allra minst får utbetalningar av basinkomsten, och får mer i plånboken därför. Och de som har halvlåga inkomster under brytpunkten får en skattesänkning jämfört med idag.

Höjer man nivån på basinkomsten höjs brytpunkten, vilket gör att det är fler människor som får en skattesänkning. Vid basinkomstnivån 8.333 kronor hamnar brytpunkten på 18.200 kronor. Men med en basinkomst på exempelvis 10.000 kronor, hamnar brytpunkten på 22.600 kronor istället.

Det innebär att förutom att vi vid en höjning ska ge mer pengar till alla som tjänar under 18.200 kronor, ska vi dessutom ge en skattesänkning till alla som tjänar mellan 18.200 och 22.600 i månaden. Det vore förstås trevligt, och jag säger inte nödvändigtvis att det vore orimligt.

Men i inkomststatistiken iv kalkylarket kan vi se att det är cirka 725.000 människor som ligger mellan 18.200 och 22.600 i månadslön. Det är inte så konstigt att det kostar en del pengar att sänka skatten får så många människor.

Egentligen skulle jag gärna vilja lägga basinkomsten lite högre än de 8.333 kronor i månaden som jag har föreslagit. Jag tror att det skulle bli ett ännu bättre system, med ännu mer positiva samhällseffekter, om vi kunde lägga basinkomsten på kanske 10.000 eller 12.000 i månaden.

Men eftersom det skulle bli så pass dyrt att göra det föreslår jag inte det, i vart fall inte till en början.

Redan ett basinkomstsystem på nivån 8.333 kronor skulle vara enormt mycket bättre än det system med försörjningsstöd och a-kassa som vi har idag. Det skulle inte nödvändigtvis bli så mycket mer pengar i plånboken för de mest utsatta jämfört med idag. Men en väldig massa negativa bieffekter av dagens system skulle försvinna: otryggheten, godtycket och byråkratin, och destruktiviteten i dagens system som pressar ut människor längre i utanförskap, och sätter dem fast i en bidragsfälla. Det slipper vi med basinkomst.

Min förhoppning är att det kan bli en tvåstegsraket av det hela. Om vi först kan införa en basinkomst på nivån 8.333 är det en enormt bra och positiv reform redan i sig självt. Men när vi väl har gjort det, och vi har kunnat se hur systemet fungerar (och att samhället inte har gått under), då hoppas jag att framtidens politiker gradvis kan höja nivån på basinkomsten.

Även en tusenmilaresa börjar med ett steg, och en basinkomstreform på nivån 8.333 kronor skulle vara ett fantastiskt jättekliv i rätt riktning. Men att förbättra samhället är ett projekt som aldrig tar slut, så jag hoppas att det första basinkomststeget med tiden kan följas av ytterligare steg där nivån höjs, i den takt samhället har råd med.

Men det kan vi prata mera om då, när vi väl har infört den första versionen av basinkomst. :)

———

Det här är del 11 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Basinkomst med 67% marginaleffekt kostar 132 miljarder

Ett basinkomstsystem med marginaleffekten 100% skulle kosta 102 miljarder, konstaterade vi i förra inlägget. Det skulle vara ett bättre system än dagens försörjningsstöd och a-kassa, eftersom det skulle bli enklare, rättvisare och mindre godtyckligt än dagens system. Men det skulle fortfarande var ett dåligt system.

En marginaleffekt på 100% innebär att om man lyckas tjäna ihop lite extra pengar, går 100% av de pengarna tillbaka till staten, och man får inte ett öre extra i plånboken. Så fungerar till exempel försörjningsstödet (socialbidraget) idag. Men det är en dålig utformning av systemet, eftersom det skapar en bidragsfälla som är svår att ta sig ur.

Så vad skulle det kosta att sänka marginaleffekten till en mer rimlig nivå, så att det blir åtminstone något extra i plånboken för den basinkomsttagare som lyckas tjäna några tusenlappar av egen kraft? Låt oss börja med att titta på hur skattesystemet ser ut idag.

Exakt hur hög inkomstskatt man betalar beror på vilken kommun man bor i, eftersom skattesatsen varierar mellan olika kommuner och landsting. Enligt en artikel i DN i maj 2012 är den genomsnittliga kommunal- och landstingsskatten 33%. Jag har inte hittat någon senare uppgift, så jag antar att det fortfarande är skattetabell 33 som ligger närmast genomsnittet i landet. Därför har jag gjort alla beräkningar utifrån den tabellen.

Ritar man upp skattetabell 33 som ett diagram ser den ut så här:

På x-axeln ser man månadslönen brutto före skatt. Den mörkblå kurvan visar hur mycket man idag får behålla vid olika inkomster.

Det här diagrammet kan vi bygga på för att illustrera olika förslag till basinkomstsystem.

Tanken med basinkomst är att den som inte tjänar några pengar alls ska få en basinkomst av staten på 8.333 kronor i månaden. Det här bidraget ska trappas ner för personer som har inkomster, så att det bara är de som faktiskt behöver få bidrag som får det. Medel- och höginkomsttagare ska fortsätta betala skatt enligt samma skatteskala som idag, så för dem ska systemet inte innebära några förändringar (under förutsättning att vi i övrigt kan räkna hem reformen så att den blir budgetneutral).

Startpunkten i diagrammet är alltså att den som har noll i inkomst ska få 8333 kronor i bidrag. För människor med inkomster ska bidraget trappas ner. Frågan är med hur mycket.

Beroende på hur hög marginaleffekt på nedtrappningen av basinkomsten man är beredd att acceptera, kommer linjen för basinkomst korsa linjen i den nuvarande skattetabellen på olika punkter. Vi kan undersöka olika alternativ med hjälp av diagrammet över dagens inkomstskatter, och några varianter på basinkomst-system med olika marginaleffekt inritade:

Brytpunkten för basinkomst är den punkt där den räta linjen för basinkomsten möter kurvan för dagens skattetabell. Med 100% marginaleffekt (alltså att varje intjänad krona dras av från basinkomsten) skär de två kurvorna varandra vid en bruttoinkomst på 9.800 kronor. Brytpunkten för basinkomst hamnar då på 9.800 kronor i månaden. Det är den tjocka svarta streckade linjen i diagrammet.

Allt man tjänar mellan 0 och 8.333 dras av från bidraget, allt man tjänar mellan 8.333 och 9.800 går i skatt för att man ska ”komma ikapp” den nuvarande skattetabellen. Vid inkomster över 9.800 betalar man skatt enligt dagens regler, och får inget basinkomstbidrag av staten.

Med 100% marginaleffekt skulle alla som tjänar under brytpunkten 9.800 få det bättre än idag, och de som tjänar över 9.800 fortsätter ha det precis som idag. 100% marginaleffekt minimerar vi antalet människor som påverkas direkt (får det bättre) av reformen, eftersom den bara kommer att gälla dem som tjänar högst 9.800 i månaden före skatt. Därför är 100% marginaleffekt den variant som skulle vara billigast för staten.

Men som vi har konstaterat är det inte särskilt lämpligt att sätta marginaleffekten så högt som 100%. Dagens försörjningsstöd är visserligen utformat med 100% marginaleffekt. Men det är en dålig egenskap hos det systemet, eftersom de låser fast människor i bidragsberoende genom att det inte finns några ekonomiska incitament att jobba lite grand för den som kan. Det är önskvärt att även den som lever helt på basinkomst har möjligheten att få lite extra i plånboken genom att jobba lite extra om en möjlighet yppar sig. Då ska inte marginaleffekten vara 100%

Å andra sidan går det inte att göra nedtrappningen av basinkomstbidraget alltför långsam, om man inte vill ge medel- och höginkomsttagare en massa mer pengar i plånboken än idag. Det vore ju i och för sig trevligt att göra om det fanns oändligt med pengar, men det gör det ju inte. Syftet med reformen basinkomst är heller inte att ge mer pengar till medelinkomsttagare som har jobb, utan att bygga ett skyddsnät som täcker alla som står utanför arbetsmarknaden, eller har mycket låga inkomster.

Sätter man marginaleffekten till 50% (vilket ju inte låter särskilt lågt som marginalskatt betraktat) möts kurvan för den nya basinkomsten och den nuvarande skattetabellen inte förrän vid en bruttoinkomst på ungefär 34.000 i månaden (utanför diagrammet). Brytpunkten vid 50% marginaleffekt hamnar alltså på 34.000. Det här är den rosalila streckade linjen i diagrammet.

Alla som tjänar upp till 34.000 skulle få mer pengar i handen än idag med ett sådant system. Det vore ju i och för sig trevligt om det gick, men det gör det inte, eftersom vi skulle behöva finansiera skattesänkningar för stora grupper av normalinkomsttagare. Om vi tittar på det diagrammet över inkomstfördelningen i förra blogginlägget, ser vi att över 80% av alla i yrkesaktiv ålder tjänar mindre än 34.000 före skatt. Det säger sig nästan självt att ett system som innebär skattesänkningar för över 80% av den vuxna befolkningen blir dyrt.

Om det ska finnas en chans att räkna hem basinkomstsystemet måste vi dessvärre sätta en högre marginaleffekt än 50%. Men vi behöver inte lägga oss på de 100% som gör försörjningsstödet till en bidragsfälla idag.

Med hjälp av kalkylarket kan vi se vad basinkomstsystem med olika tänkbara marginaleffekter skulle kosta per år för staten. Här har jag sammanställt de beräkningarna i en tabell:

Nivå basinkomst per månad
Marginal- effekt i %
Kostnad (miljarder)
Brytpunkt för BI (månadslön)








8333
100
102
9800


8333
80
115
13000


8333
75
120
15000


8333
70
127
16500


8333
67
132
18200


8333
65
137
19000


8333
60
151
22300


8333
55
176
26600


8333
50
217
34000

Ritar man den här tabellen som ett diagram ser det ut så här:

På x-axeln är olika föreslagna procentsatser för marginaleffekten, från 100% ner till 50%. Kurvan visar hur många miljarder per år ett basinkomstsystem med olika marginaleffekter skulle kosta.

Som vi kan se i diagrammet drar kostnaden för systemet iväg ganska kraftigt om man sänker marginaleffekten ned mot 50%. Vill man att marginaleffekten ska vara 50%, skulle totalkostnaden för systemet bli cirka 207 miljarder. Det är lite för dyrt för att vara realistiskt, eftersom vi då inte bara ska finansiera en basinkomst till alla med låga eller inga inkomster, utan också skattesänkningar för alla medelinkomsttagare upp till 34.000.

Men vid 67% marginaleffekt stannar totalkostnaden på 132 miljarder. Brytpunkten (där de två kurvorna möts) hamnar då på 18.200 kronor i månaden. Det är den lila heldragna linjen i diagrammet. Alla som tjänar 18.200 eller mindre kommer att få mer i plånboken än idag med ett basinkomstsystem med 67% marginaleffekt. De som tjänar mer fortsätter ha det precis som idag. Den här modellen går att räkna hem ekonomiskt.

Vi kan rita rent diagrammet över den nya skattetabellen för basinkomst genom negativ inkomstskatt så här:

Den tunna streckade linjen är bruttolönen, som är inritad för att ha något att jämföra med. Om bruttot är högre än nettot betalar personen skatt, om bruttot är lägre än nettot får hen bidrag.
Den mörkblå kurvan visar nettot enligt dagens skattetabell för inkomster över 18.200. Den här delen av skattetabellen ska vara oförändrad enligt förslaget om basinkomst, så den kommer gälla även i fortsättningen.
Den ljusblå streckade kurvan visar nettot enligt dagens skattetabell för inkomster under 18,200. För de här inkomsterna är det tänkt att systemet med basinkomst ska ersätta dagens skattetabell, så den här delen av kurvan finns bara med som jämförelse.
Det lila strecket mellan 0 och 18.200 kronor i bruttolön visar hur mycket det är tänkt att en person i det inkomstläget ska få kvar i plånboken efter bidrag och/eller skatt.
Det röda strecket längst ner i diagrammet visar hur mycket bidrag som staten måste betala ut till en person med den bruttoinkomsten. Det här bidraget är inräknat i den lila linjen för nettot i plånboken. Ingen som tjänar över 13.000 får något bidrag.

Förslaget till basinkomst med 67% marginaleffekt  ser ut så här om man ritar in det i diagrammet över hur inkomsterna bland vuxna i Sverige är fördelade:

I det här diagrammet är de blå staplarna nettolön som folk får behålla efter skatt, och det röda är inkomstskatten. För alla inkomster över brytpunkten på 18.200 kronor i månaden, är de röda och blå staplarna precis som de är idag, med dagens skattesystem.

Det som är nytt är det gula området i diagrammet. Det är det som är basinkomsten. För dem som tjänar allra minst representerar det gula att Skatteverket betalar ut reda pengar i basinkomst. För dem som tjänar lite mer, men fortfarande under brytpunkten 18.200 kronor, representerar det gula en skattesänkning jämfört med idag.

Som synes i diagrammet har förslaget en mycket tydlig fördelningsprofil, där alla pengarna går till personer med låga inkomster eller inga alls. Det är precis som det är tänkt.

Förslaget till basinkomst ser då ut så här:

Systemet omfattar alla mellan 19 och 64 som bor i landet
Den som inte har några andra inkomster får 8.333 kronor i månaden i bidrag av staten. Det ska täcka hyra, mat och allt annat.
Den som tjänar under 13.000 kronor betalar ingen skatt och får basinkomstbidrag av staten, men bidraget trappas ner med två tredjedelar (67%) av vad hen tjänade.
Den som tjänar exempelvis 6.000 kronor får alltså behålla de 6.000 hen fick i lön, och får basinkomstbidraget sänkt med 4.000 (två tredjedelar av 6.000). Det ger totalt 6.000 i lön 4.333 i bidrag = 10.333 kronor i plånboken.
Den som tjänar precis 13.000 kronor betalar ingen skatt och får inget basinkomstbidrag av staten, och får alltså 13.000 i plånboken. Det är ett par tusenlappar mer än de 10.700 kronor som den som tjänar 13.000 får behålla idag.
Den som tjänar mellan 13.000 och 18.200 får inget bidrag och betalar 67% marginalskatt på sina inkomster. Men han eller hon betalar ändå mindre i inkomstskatt än enligt dagens system, och får mer i plånboken än idag.
Alla som tjänar över 18.200 kronor i månaden fortsätter betala inkomstskatt enligt precis samma regler som gäller idag.

Det här förslaget skulle kosta 132 miljarder per år i statsbudgeten. Nästa steg är att titta på hur vi kan finansiera den kostnaden på ett rimligt sätt. Det ska jag göra i några framtida blogginlägg.

Men redan nu kan jag komma med en spoiler: Det kommer gå bra. En basinkomstreform där kostnaden stannar på 132 miljarder går att finansiera på ett fullt realistiskt sätt.

———

Det här är del 10 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Med statistiken över inkomstfördelning kan vi räkna på vad basinkomst kostar

Kostnaden för att införa basinkomst beror på hur många det är som ska få utbetalningar. Som vi redan har konstaterat blir 8.333:- per månad lika med 100.000 per person och år. Basinkomst till 100.000 personer kostar då 10 miljarder. Till 200.000 personer blir det 20 miljarder, och så vidare.

För att få en känsla för storleksordningen kan vi jämföra med vad dagens system kostar. Arbetsförmedlingen kostade 64 miljarder kronor år 2014. De pengarna skulle alltså räcka till att istället betala ut basinkomst till 640.000 människor. Så många arbetslösa har vi inte.

Enligt Ekonomifakta hade vi ca 370.000 arbetslösa i december 2015 efter utjämning av säsongsvariationer, vilket motsvar en arbetslöshet på 7%.

Så här långt ser kalkylen för basinkomst extremt lovande ut. Arbetsförmedlingen kostar idag 64 miljarder. Basinkomst till 370.000 personer skulle bara gå på 37 miljarder. Strålande!

Men riktigt så billigt blir det inte. Det tillkommer ett antal hundratusen personer som visserligen saknar inkomst och skulle vara berättigade till basinkomst, men som inte finns med i den officiella statistiken över arbetslösa.

För att göra en mer realistisk skattning av vad basinkomstsystemet skulle kosta, behöver vi statistik över hur många som saknar inkomst, och hur inkomsterna för dem som har jobb är fördelade.

Den statistiken finns att få tag på från Statistiska Centralbyrån SCB. SVT Pejl har gjort en snygg infografik som visar hur inkomsterna är fördelade, uppdelat på hundradelar av befolkningen. Där kan man också se hur inkomstfördelningen ser ut i olika åldersgrupper, inklusive gruppen 20-64 år som vi är intresserade av. SVT Pejls diagram visar bruttoinkomster, alltså inkomster före skatt.



Här jag jag ritat om diagrammet så att man också ser hur mycket människor får behålla netto (blått), och hur mycket av inkomsterna som går bort i skatt (rött). Det har jag räknat ut genom att slå upp var och en av bruttoinkomsterna i  Preliminärskattetabell 33 (som ligger närmast snittet för riket). Jag har också ritat in med gult var nivån 8.333 kronor ligger, som referens för diskussionerna här.

Fördelningen av månadslöner för befolkningen 20-64 år. Blått är nettolön och rött är skatt. Varje stapel motsvarar en hundradel av befolkningen.

FIG 1. Brutto och nettoinkomster

Varje stapel motsvar en hundradel av befolkningen mellan 20 och 64 år. Eftersom det totalt finns 5,6 miljoner människor i de åldrarna, representerar varje stapel 56.000 människor.

Jag har använt det här kalkylarket  för att ta fram diagrammet, och för att räkna på kostnaden för olika delar av basinkomstförslaget.

I diagrammet (och kalkylarket) ser vi att den översta procenten i snitt har en månadslön på 120.000 kronor, medan alla andra tjänar betydligt mindre. Men nu är det inte dem som tjänar mest vi är intresserade av, utan dem som tjänar minst.

Vi ser att 7% av befolkningen i de här åldrarna helt saknar inkomst. Det motsvarar de 7 helgula staplarna längst till vänster i diagrammet. De är 390.000 personer. Att ge dem 8.333 i månaden, alltså 100.000 om året, skulle kosta 39 miljarder.

Dessutom finns det 500.000 personer som tjänar lite grand, men inte tillräckligt för att komma upp i 8.333 netto. Med hjälp av kalkylarket kan vi räkna ut vad det skulle kosta att ge dem så mycket som var och en av dem behöver för att komma upp i 8.333. Det visar sig kosta ytterligare 26 miljarder. I diagrammet motsvarar det den gula triangeln närmast till höger om de 7 helgula staplarna.

Hittills är vi alltså uppe i 39 + 26 = 65 miljarder, för att göra så att alla i diagrammet får minst 8.333 kronor i månaden.

Men då har vi inte räknat med de arbetslösa som idag är försörjda av Arbetsförmedlingen. I diagrammet över inkomstfördelningen räknas de som försörjda, och arbetslöshetsersättningen ser ut som lön från ett riktigt jobb. Det är missvisande i det här sammanhanget. Om vi lägger ner Arbetsförmedlingen och de bidrag som den betalar ut, måste vi ta med de människor som idag är försörjda av arbetslöshetsersättningarna i kalkylen för basinkomst. Det blir en ytterligare kostnad för basinkomstsystemet.

Hur många är då försörjda av Arbetsförmedlingen idag? Som vi konstaterat har vi 370.000 arbetslösa, men det betyder inte att alla de är försörjda av Arbetsförmedlingen. Ett av de stora problemen med dagens system är ju just att inte alla som är arbetslösa har rätt till ersättning som de kan leva på.

Statistiska Centralbyrån har svaret på hur många i åldrarna 20-64 år som försörjs av de olika bidragssystemen:

Personer


Sjukpenning
144299


Sjuk- och aktivitetsersättning
292905


Arbetslöshet
87575


Arbetsmarknadsåtgärder
184476


Försörjningsstöd (”ekonomiskt bistånd”)
100035






Totalt:
809290

Om vi summerar dem som försörjs av arbetslöshetsersättning och av arbetsmarknadsåtgärder är det alltså ca 270.000 personer. Att ge var och en av dem en basinkomst på 100.000 skulle kosta 27 miljarder om året. De ska vi lägga till de 65 miljarder som vi fick fram ur diagrammet och kalkylbladet. 65 + 27 = 92.

Då återstår bara en sista post, nämligen de 10 miljarderna som vi tidigare kom fram till att det skulle kosta att ge alla 19-åringar basinkomst. Uträkningen här inkluderar ju bara åldersgruppen 20-64 (eftersom det är en åldersgrupp som ofta används i statistik, inklusive den statistik som fanns tillgänglig för de beräkningarna om basinkomst).

92 miljarder + 10 miljarder = 102 miljarder, så:

En generell inkomstgaranti på 8.333 kronor i månaden skulle kosta 102 miljarder om året.



Till skillnad från dagens försörjningsstöd skulle det här vara ett mycket enkelt och lättfattligt trygghetssystem. Alla i yrkesaktiv ålder som inte får ut minst 8.333 kronor i månaden efter skatt, får endera nedsatt skatt eller en utbetalning från Skatteverket, så att de kommer upp i precis den summan.

Inga blanketter att fylla i, inga förnedrande besök på socialkontoret, och inga krav på att man ska göra sig av med allt man äger för att få en nådegåva. Istället plingar det till i mobilen en gång i månaden med ett meddelande som säger att Skatteverket har satt in pengar på kontot så man klarar sig.

Redan det här skulle vara ett mycket bättre system än dagens. Mer robust, mer värdigt och betydligt mindre destruktivt.

Men eftersom marginaleffekten är 100% skulle det fortfarande vara ett dåligt system. Vi slipper de allra mest kränkande och destruktiva inslagen i dagens försörjningsstöd, där den som är i behov av stöd måste göra sig helt utblottad innan stödet börjar betalas ut. Men med 100% marginaleffekt — alltså att bidraget minskar med 100% av vad man eventuellt kan tjäna in själv — blir det fortfarande en bidragsfälla som är svår att ta sig ur.

För den som får basinkomsten i ett sådant här system, lönar det sig aldrig att jobba ihop några tusen om det dyker upp en möjlighet till det. Kommer man inte upp över basinkomstnivån blir det inte ett öre extra kvar i plånboken.

Och ofta blir det en del extra levnadsomkostnader för att gå till ett jobb jämfört med att bara vara hemma. Arbetsresor, lunch på jobbet, kanske lite snyggare kläder. I ett system med 100% marginaleffekt blir det i praktiken mindre kvar i plånboken för den som lyckas få ett påhugg och tjäna några tusen av egen kraft. Och på de nivåer vi pratar om, precis i närheten av existensminimum och socialbidragsnorm, då betyder varje hundralapp plus eller minus otroligt mycket.

Om man inte får en krona extra i plånboken om man lyckas tjäna lite pengar själv, utan i praktiken får mindre att röra sig med, då är systemet en bidragsfälla. Så vill vi inte ha det. Marginaleffekten måste vara lägre än 100%.

Att sänka marginaleffekten gör att systemet blir dyrare, men det kan inte hjälpas. I nästa blogginlägg kommer jag att undersöka hur mycket dyrare det blir med olika marginaleffekter, och var vi realistiskt sett kan lägga oss.

Men kalkylen hittills ser i alla fall hoppfull ut. För 102 miljarder kan vi få ett system som visserligen har 100% marginaleffekt och är en bidragsfälla, men som i vart fall skulle ge alla ett ovillkorat skyddsnät som det inte går att falla igenom, till skillnad mot dagens system. Vi är på rätt väg.

———

Det här är del 9 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Basinkomst till alla som inte har andra inkomster — ”negativ inkomstskatt”

Hela statens budget är på 890 miljarder (2015)

”Att ge basinkomst till 10 miljoner människor kostar 1000 miljarder. Det är omöjligt att finansiera!” är en av de vanligaste invändningarna mot basinkomst.

Det är i och för sig helt korrekt. Konstruerade man systemet så att alla ska få utbetalningar, även barn, pensionärer och alla som redan försörjer sig på sin egen lön, då kostar det i storleksordningen 1000 miljarder. Och det är omöjligt att finansiera. Men det betyder inte att hela idén med basinkomst är omöjlig. Det betyder bara att vi måste välja ett annat sätt att designa basinkomstsystemet.

Basinkomsten ska bara betalas ut till dem som inte redan har en lön som de kan leva på. Den begränsningen är helt central om det ska gå att räkna hem ett system. Det ser man genom att göra en snabb överslagsberäkning på vad det kostar att betala ut pengar till alla.

Med en basinkomst på 8.333:- i månaden kostar det 100.000 per person och år. Om man vill ge basinkomsten till alla i ett visst åldersintervall är det bara att multiplicera antalet människor med beloppet.

Så här många människor fanns det i Sverige 2013 i olika åldrar enligt åldersstatistiken från SCB:

0–17 år:
1 952 478


18-19 år:
237 250


20-64 år:
5 582 929


65+ år:
1 872 207






Totalt:
9 644 864

I åldersspannet 20-64 finns det 5,6 miljoner människor. Att ge alla dem 100.000 om året skulle kosta 560 miljarder. Det kan aldrig få plats på något rimligt sätt i statens budget (som totalt är på 890 miljarder).

Skulle man ge basinkomsten till alla, även barn och pensionärer, skulle det kosta nästan 1000 miljarder. Det är ännu omöjligare.

Om man till varje pris vill kunna säga att alla (vuxna) får basinkomsten, kan man naturligtvis skapa ett system där även de som har jobb får 100.000 extra på pappret, men att man samtidigt höjer inkomstskatten för alla med inkomster med 100.000. Det är bara två olika administrativa system som har exakt samma fördelningspolitiska effekt. Matematiskt blir det detsamma som att bara betala ut basinkomsten till dem som saknar inkomster.

Men jag ser inga pedagogiska fördelar, och en hel del nackdelar, med att uttrycka det som ”basinkomst till alla och höjd skatt till de flesta”.



Motståndare på högerkanten kommer kunna säga ”titta, jag sa ju att det är omöjligt, de måste höja skatten med 500 miljarder (typ) för att finansiera systemet”. Och motståndare på vänsterkanten kommer kunna säga ”de tänker ge 100.000 om året i bidrag till höginkomsttagare, det kan inte vara rimligt”.

Därför är jag övertygad om att det är bättre att prata om vad basinkomstsystemet får för effekter netto för människor i olika inkomstlägen. Även om man införde ett system som man beskriver som att alla får 100.000 om året i basinkomst, samtidigt som de flesta får en skattehöjning med 100.000, skulle man ju knappast rent praktiskt göra så att Skatteverket först betalar ut pengarna på riktigt, och sedan omedelbart kräver in dem igen. Det skulle bara göra administrationen dyrare än om Skatteverkets datorer får räkna ut nettot för varje person, och sedan endera kräva in pengar i preliminärskatt från dem som har tillräckliga inkomster, eller betala ut basinkomst till dem som inte har det.

”Negativ inkomstskatt” kallar man den här basinkomstmodellen för. Den bygger på att man låter Skatteverkets datorer räkna ut nettot för vad varje person ska få i bidrag eller betala i inkomstskatt, och sedan endera kräva in preliminärskatt eller betala ut basinkomst.

För dem som har jobb fortsätter skattesystemet fungera precis som idag. Arbetsgivaren betalar varje månad in preliminärskatt enligt gällande skattetabeller, och det som blir över får man ut i nettolön.

Skillnaden märks bara för dem som inte kommer upp i skälig levnadsnivå på sina egna inkomster. Då upptäcker Skatteverkets datorer det, och gör en månadsvis utbetalning av basinkomsten till den individen. Inga integritetskränkande och subjektiva behovsbedömningar, inga krav på meningslösa aktiviteter i Arbetsförmedlingens regi, inga förnedrande besök på socialkontoret. Bara en automatisk månadsvis utbetalning från Skatteverket till dem som har rätt till det, precis lika smärtfritt som när man får tillbaka på skatten idag.

Den här skissen till ett system uppfyller de krav som Basinkomstnätverket Sverige har ställt upp för att kalla något för basinkomst.

De skriver på http://basinkomst.nu/plattform/

Vad är basinkomst?

Basinkomst innebär att alla ska garanteras en regelbunden inkomst som går att leva på utan krav på motprestation.



Basinkomst, även kallat medborgarlön, är inte ett färdigt förslag, utan det finns en rad olika modeller för hur ett system med basinkomst skulle kunna utformas, till exempel genom negativ inkomstskatt (omvänd inkomstskatt). Dessa basinkomstmodeller har genom åren stöttats av inte mindre än nio ekonomipristagare till Nobels minne, samt fredspristagaren Desmomd Tutu och litteraturpristagaren Bertrand Russell.

Oavsett modell är vår gemensamma definition av basinkomst att den ska:

    garantera alla en inkomst som går att leva på
    betalas ut till individer, inte till hushåll
    betalas ut utan krav på motprestation
    betalas ut regelbundet (månadsvis)
    betalas ut i pengar, inte till exempel matkuponger

Vi menar att det måste vara en rättighet att klara sig ekonomiskt utan att behöva utstå förnedring och kontroll. Vi menar också att basinkomst är en lösning på många av de problem som dagens system skapar.



Basinkomstnätverket Sverige

Antagen på den nationella basinkomstträffen i Stockholm 2014-10-12

Modellen med negativ inkomstskatt passar väldigt bra för svenska förhållanden. Vi har ett mycket välfungerande skattesystem rent tekniskt, där datorerna sköter det allra mesta helt automatiskt. Många tycker förstås att skatterna är för höga, men det är en annan sak. Rent tekniskt har vi redan en mycket bra statlig infrastruktur både för att få in skatten från folk med jobb, och för att hantera utbetalningar från Skatteverket till dem som är berättigade till det enligt gällande regler.

Om och när vi inför garanterad basinkomst i Sverige kommer vi alldeles säkert göra det enligt modellen negativ inkomstskatt, eftersom vi har ett så välfungerande system för preliminärskatt.

Rent administrativt skulle det gå till så att man trycker upp nya skattetabeller, där det står minus framför skatten för dem som tjänar ingenting eller väldigt lite. De får varje månad en utbetalning med den negativa preliminära inkomstskatten, så att de har 8.333 att leva på den månaden om de inte hade några inkomster alls, eller lite mer om de hade lyckats tjäna ihop en del egna pengar också.

De administrativa system som behövs finns redan. För alla som tjänar så mycket att de ska betala skatt netto blir det precis som idag: Man får lön varje månad, men arbetsgivaren drar en del och betalar in det i preliminärskatt. För dem som ska få pengar i bidrag behövs det bara en elektronisk utbetalning, precis som när barnbidraget betalas ut idag.

Det blir alltså inga ytterligare administrativa kostnader för ett system med basinkomst enligt den här modellen. Det är bra att minnas när vi i ett senare skede ska börja titta på hur mycket byråkrati man skulle kunna spara genom att gradvis ersätta dagens olika komplicerade försäkringssystem med en enkel, begriplig och rättvis basinkomst.

När väl det politiska beslutet om att införa basinkomst enligt modellen negativ inkomstskatt är taget, har vi redan infrastrukturen som behövs för att göra verklighet av det.

———

Det här är del 8 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Alla som omfattas av trygghetssystemen idag måste omfattas av basinkomst, inte bara svenska medborgare

Utländska medborgare i Sveriges kommuner 2014 (källa: SCB)

Basinkomsten ska omfatta alla vuxna som bor i Sverige, vare sig de är svenska medborgare eller inte, precis som dagens sociala skyddsnät gör.

Tanken bakom basinkomstsystemet är att det ska ersätta åtminstone några av de system vi har idag. Då måste basinkomsten omfatta alla som täcks av dagens system. Annars går det inte att avveckla de gamla systemen.

Därför säger jag alltid ”basinkomst” snarare än ”medborgarlön”.

De två orden betyder (oftast) samma sak i debatten, men ordet ”medborgarlön” leder lätt tanken fel.

Dels för att ”medborgarlön” innehåller ordet ”lön”, vilket normalt betyder ersättning för någon slags prestation som man utför. Men den grundläggande idén med basinkomst är att det ska vara något som alla är garanterade att få om de behöver det, utan några krav på motprestation. Då skapar det mer förvirring än klarhet att kalla det för ”lön”.

Men framför allt för att ordet ”medborgarlön” intryck av att det bara skulle vara en förmån som gäller svenska medborgare. Men det skulle inte alls fungera.

Vi har runt 740.000 människor som bor permanent i landet men som inte är svenska medborgare. Det gäller alla från (relativt) nyanlända flyktingar som just har fått permanent uppehållstillstånd, till finnar som har bott här i decennier men som har velat behålla sitt finska medborgarskap. De finska medborgarna är den största gruppen. De är 60.000 personer.

De här människorna omfattas av socialförsäkringssystemen idag. Om basinkomsten ska kunna ersätta (åtminstone vissa av) de systemen, måste basinkomsten omfatta även de människor som saknar svenskt medborgarskap. Vi vill inte att någon som bor i Sverige ska behöva svälta ihjäl på våra gator, och det gäller alla, vare sig de har svenskt medborgarskap eller inte.

Jag har svårt att tro att det egentligen finns någon som på allvar menar att vi borde utesluta de 60.000 finska medborgarna, och de 680.000 övriga, från de sociala trygghetssystemen. Och om det nu verkligen finns någon som tycker så, har han eller hon ingen anledning att vänta på en basinkomstreform för att börja driva den linjen. Driv det i så fall som en separat fråga, för den har ingenting med basinkomst att göra.

Det är inte nödvändigt för finansieringen av basinkomst att göra några inskränkningar i vilka som är berättigade till det sociala skyddsnätet. Det skulle bara försvåra möjligheten att få igenom en basinkomstreform politiskt.

Man kan diskutera om de regler vi har för att kvalificera sig till de svenska socialförsäkringssystemen är rimliga som de är eller om de borde förändras på någon punkt. Men återigen: det är i så fall en separat diskussion som vi gör bäst i att frikoppla från basinkomstdiskussionen. Det viktiga är att det redan idag finns regler, som gör att vi kan avgöra vilka som skulle omfattas av basinkomsten.

Det här innebär inte att vem som helst kan flytta till Sverige och direkt börja kvittera ut basinkomst. Det kan man inte idag, och det skulle man inte kunna med basinkomst heller. EU-medborgare har rätt att flytta hit, men bara om de kan försörja sig själva. Den som är bosatt i Sverige kan inte gå in på ett franskt socialkontor och kräva att bli försörjd, och motsvarande sak gäller EU-medborgare som kommer hit. De reglerna skulle finnas kvar även om vi inför basinkomst.

———

Det här är del 7 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Pensionärer har redan basinkomst

Pensionärer har redan basinkomst idag

Pensionärer har redan basinkomst idag. Det är det som är själva definitionen av att vara pensionär. Man får pensionen utan krav på att man ska arbeta eller göra någonting annat för att få rätt till utbetalningarna.

Garantipensionen (alltså den lägsta pensionen man kan få om man är över 65) ligger på 7.046 kronor per månad före skatt. Men de som får så lite har också rätt till bostadstillägg på upp till 5 090 kronor per månad, så räknar man med det och tar hänsyn till skatten blir det i så fall ca 11.000.

De allra flesta pensionärer (utom garantipensionärer med väldigt billigt boende) torde redan idag ha mer än 8.333 i månaden efter skatt och bostadsbidrag, så de skulle bara förlora på att få pensionen utbytt mot basinkomst. Och en sådan förändring skulle vara nästan omöjlig att göra ändå.

Ska man ändra i pensionsreglerna är det otroligt svårt, eftersom pensioner är en så långsiktig fråga. De som går i pension idag har ägnat fyrtio år åt att jobba ihop olika pensionsförmåner. Många har satt av privata pengar i olika pensionsförsäkringar, för att få mer i pension den dag de slutar jobba. Det går inte att ändra över en natt.

Man kan inte säga till alla som fyller 65 idag: ”Jättekul att du går i pension men vi har lite dåliga nyheter, vi har ändrat reglerna, så du får lov att bli 20 år igen och leva om ditt liv för att passa i de nya reglerna.” Det skulle vara helt orimligt.

Speciellt är det svårt att ändra i pensionerna eftersom människor har betalt in pengar själva för att planera sin pension. Om vi skulle införa basinkomstsystem för pensionärer där vi säger att alla andra pensionsutbetalningar räknas av mot basinkomsten, då blir effekten att vi konfiskerar de inbetalningar som människor har gjort under flera decennier. Så kan man inte göra.

Så att göra stora förändringar av systemen för pensionärer är mycket svårt. Och ur ett basinkomstperspektiv är det också onödigt att göra förändringar för just pensionärerna — de har ju som sagt redan basinkomst.

Många vill förbättra för de fattigaste pensionärerna, och jag är inte i och för sig motståndare till det. Men det behöver inte ha någon koppling till huruvida vi inför basinkomst som trygghetssystem för alla arbetslösa.

Vill man ge de fattigaste pensionärerna mer pengar finns det redan en färdig mekanism för att göra det. Det är bara att höja garantipensionen med valfritt belopp (och finansiera det på lämpligt sätt). Garantipensionen har höjts flera gånger sedan den infördes, så det är något som vi vet går att göra utan att det ställer till några tekniska problem i systemet.

Det finns inget skäl alls att vänta på en framtida basinkomstreform för att höja garantipensionen, om den politiska viljan att förbättra för fattigpensionärerna finns. Kopplar man ihop de två frågorna förlorar alla på det: fattigpensionärerna får vänta längre på förbättringen, och basinkomstreformen blir svårare att få igenom.

Det här knyter an till att jag vill se en modell för basinkomst som är politiskt genomförbar. Ju större reform, desto svårare kommer det bli att lotsa igenom den politiskt, och desto längre tid kommer det ta om det lyckas alls. Därför är alla avgränsningar som vi kan göra av godo, så länge vi behåller grundidén: att alla som bor i landet ska ha sin försörjning tryggad även om de inte lyckas få något jobb.

Pensionärer har redan basinkomst, så för dem är det inte nödvändigt med några systemskiften. Vill man ge de fattigaste pensionärerna mer pengar gör man det lämpligen genom att höja garantipensionen i nuvarande system. Det kan man göra (eller inte) alldeles oavsett om det införs basinkomst för alla i arbetsför ålder (eller inte).

Naturligtvis kan det vara så att i framtiden, när vi väl har infört ett heltäckande system för basinkomst för alla i yrkesaktiv ålder, kan vilja justera och förenkla pensionssystemet så att det blir mer i linje med systemet för basinkomst. Regelförenklingar är alltid välkomna när man kan hitta bra sätt att genomföra dem.

Men det är i så fall en senare fråga, som med fördel kan vänta tills vi har infört garanterad basinkomst för alla vuxna som är under 65. Trygghetssystemet för pensionärer är kanske inte perfekt, men det är ändå mycket mer robust än de olika systemen för arbetslösa. Redan dagens pensionssystem bygger på samma grundläggande princip som basinkomst: att alla ska vara garanterade ett belopp varje månad som går att leva på, no matter what, och utan att vara utlämnade till en handläggares godtycke.

Så är det, åtminstone i princip, redan idag för pensionärer. Men så är det verkligen inte för de hundratusentals arbetslösa under 65. Vill man förbättra för pensionärerna behövs det inget systemskifte, utan det är bara att fylla på med pengar i så fall.

Men trygghetssystemet vid arbetslöshet behöver byggas om från grunden, för att komma bort från godtycket, byråkratin och otryggheten som följer av dagens regler för a-kassa och försörjningsstöd. Att komma tillrätta med de problemen ser jag som det främsta målet med ett basinkomstsystem.

Ur det perspektivet är det goda nyheter att vi inte samtidigt behöver försöka lotsa igenom stora systemförändringar även för pensionärerna. Det ökar chansen att basinkomsten för arbetslösa mellan 19 och 64 faktiskt kan bli verklighet inom någorlunda överskådlig tid.

———

Det här är del 6 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Basinkomst från 19 års ålder

Barn är försörjda av sina föräldrar tills de gått ut gymnasiet

Även barn och ungdomar behöver äta, men det betyder inte att de är i behov av egen basinkomst. De är försörjda av sina föräldrar. Föräldrar har försörjningsansvar tills barnen har gått ut gymnasiet (eller som längst tills de fyllt 21). Så är det idag, och ungefär så tänker jag mig att det ska vara även när vi infört ett system för basinkomst.

Det finns många andra förslag till basinkomstsystem, där även man även räknar med att barnen får basinkomst (även om den betalas ut till föräldrarna eftersom de inte är myndiga). Det här är inte ett sådant förslag.

Man kan designa ett system så om man vill, men då måste man vara väldigt noga med alla förändringar man gör jämfört med dagens system, så att man varken försämrar för utsatta grupper eller låter kostnaderna skena iväg okontrollerat. Jag har valt att istället behålla dagens stöd till familjerna, och bara ge vuxna i arbetsför ålder rätt till egen basinkomst. Så kan man också göra.

Jag föreslår 19 års ålder som start för basinkomsten. Det är då ungdomar normalt går ut gymnasiet. Fram tills dess har föräldrarna försörjningsansvaret, precis som idag. Alla stöd och bidrag för barnfamiljer som vi har idag tänker jag mig ska vara kvar, så att det inte blir några försämringar för barnfamiljerna.

Att välja just 19 år som startålder kanske låter lite udda, med tanke på att man blir myndig vid 18. Men det finns en tanke bakom det.

Nästan alla 18-åringar går fortfarande i gymnasiet och bor hemma. Normalt går man ut gymnasiet under det år de fyller nitton, så beroende på om man är född på våren eller hösten är man endera 19 eller 18 när man tar studenten. Då upphör föräldrarnas försörjningsansvar, och man förväntas stå på egna ben på ena eller andra sättet.

Jag vill inte för allt i världen ge basinkomst till alla 18-åringar som bor hemma och går i gymnasiet. Det skulle bli över 8000 kronor i månaden i fickpengar att bara använda till nöjen, under det gymnasieår som de fyller 18.

Jag kan inte tänka mig sämre sätt att lära ungdomar hantera pengar.

Då skulle de under det sista gymnasieåret, under en tid när man är som allra mest formbar, fullständigt bada i pengar och inte ha några förpliktelser alls. De skulle under ett gyllene år i ungdomen kunna leva på en lyxnivå som de flesta av dem kanske aldrig skulle lyckas uppnå igen under livet.

Det vore grymt mot ungdomarna, och riktigt illa för samhället. Vi skulle antagligen behöva ett antal nya tv-kanaler som bara körde ”Skuldfällan” dygnet om, om vi inrättade ett system som gav ungdomarna den starten.

Naturligtvis finns det 18-åringar som inte passar in i den här mallen. Den som fyllt 18 är myndig och kan flytta hemifrån om han eller hon vill, så det finns 18-åringar som fullt ut lever ett vuxenliv med alla dess förpliktelser, ansvar och utgifter.

Den gruppen 18-åringar behöver förstås också ha trygghet vid arbetslöshet. Men i antal är det här en liten grupp jämfört med dem som fortfarande går i gymnasiet, så det kan vi hantera med några specialregler utan att det behöver bli särskilt dyrt, vare sig i administration eller utbetalda bidrag.

Vi skulle då ha en viss behovsprövning av basinkomsten för 18-åringar, vilket i och för sig går emot den grundläggande principen för basinkomst. Men det skulle inte alls vara en lika kränkande och omfattande behovsprövning som en 18-åring som behöver försörjningsstöd idag måste gå igenom. Behovsprövningen skulle bara behöva bestå i att kolla att 18-åringen inte bor hemma fortfarande. Och i vart fall skulle behovsprövningen förstås försvinna så fort de fyllde 19, och kom in i det ordinarie systemet.

Och som sagt, det rör sig trots allt om ett begränsat antal individer, så det behöver inte vara ett stort problem att lösa på ett bra sätt.

Kanske bör man formulera regeln så att basinkomst börjar betalas ut den 1 juli (eller 1 juni) det kalenderår som man fyller 19, snarare än på 19-årsdagen. Då undviker man att det blir en väldigt konstig situation i alla avgångsklasser på gymnasiet, om de som är födda tidigt på året plötsligt börjar få över 8.000 kronor i månaden, medan deras klasskamrater bara får studiebidraget på 1.050 kronor i månaden. Det skulle också vara logiskt, eftersom föräldrarnas försörjningsansvar upphör när gymnasisterna tar studenten i juni.

Å andra sidan kanske det finns problem med att samla ihop hela årskullar på det viset, så den exakta utformningen kan vi gärna diskutera vidare. Men vare sig man ger hela årskullen basinkomst samtidigt eller var och en på dess riktiga 19-årsdag, blir det samma kostnad för staten. Samlar man ihop årskullen och ger alla basinkomst från den 1 juli, tar de som är födda före och efter 1 juli ut varandra, så snittåldern när man får basinkomst första gången blir 19.0 år. Därför kan vi räkna på kostnaden likadant, oavsett vilken modell vi i slutändan väljer.

A tt ge alla 19 -åringar basinkomst kostar 10 miljarder.

Det går att räkna ut med hjälp av offentlig statistik. Totalt har vi ca 120.000 19-åringar, enligt befolkningsstatistiken från SCB. Hur många av dem försörjer sig själva, och hur många saknar inkomst? Det kan vi se på en interaktiv grafik över inkomstfördelningen i olika åldrar, som SVT Pejl har satt ihop utifrån data från SCB.

Om man klickar på åldern 19 år ser man att det inte är mer än ca 10% av alla 19-åringar som tjänar så mycket att de kan försörja sig själva. Övriga 90% är endera arbetslösa eller har gått vidare till högskolestudier, rimligen. De skulle vara berättigade till basinkomst. Då är det bara att börja räkna.

90% av 120.000 19-åringar är 108.000 stycken. 108.000 personer gånger 100.000 kronor vardera blir 10,8 miljarder. Men då har vi överskattat kostnaden för 19-åringarna en smula, eftersom ganska många av dem faktiskt tjänar lite grand, även om det inte är tillräckligt för att de ska kunna försörja sig. Därför kan vi avrunda summan till 10 miljarder.

Att jag räknar separat på 19-åringarna redan nu har praktiska orsaker. Väldigt mycket statistik som finns tillgänglig är beräknad på åldersgruppen 20-64 år. Senare i den här bloggserien kommer jag att presentera en mer fullständigt beräkning av kostnaderna för basinkomsten. Den beräkningen är gjord på 20-64.

Vi får alltså komma ihåg att om 19-åringarna också ska vara med, då behöver vi lägga till 10 miljarder till kostnaden för åldersgruppen 20-64. Men i och med det får vi ett system som ger de allra flesta ungdomar en sömlös övergång från gymnasiet, där föräldrarna försörjer dem, till vuxenlivet som arbetssökande eller student, där man ingår i samhällets trygghetssystem för vuxna.

Stödet till barnfamiljerna får vara kvar som idag

Stödet till barnfamiljerna rent allmänt, är en viktig fråga i samband med en basinkomstreform. Det kostar pengar att ha barn, och för familjer som har små marginaler är det en ekonomisk börda.

Samhället har redan ett antal system för att ge stöd till barnfamiljer, och i synnerhet för ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Vi har dels barnbidragen som alla får, men också olika behovsprövade stöd till fattiga barnfamiljer. De systemen räknar jag med att vi ska ha kvar även när vi genomfört den första versionen av basinkomst.

Barnbidraget betalas ut fram tills dess att barnet fyller 16. Barnbidraget är på 1.050 kronor i månaden, och betalas ut till föräldrarna eftersom barnen är omyndiga.

När barnbidraget slutar betalas ut tar studiebidraget vid för alla ungdomar från 16 år som går i gymnasiet. Studiebidraget är också på 1.050 kronor i månaden, men till skillnad från barnbidraget betalas det bara ut för 10 månader om året. Utbetalningen sker till föräldrarna tills studenten fyller 18, och därefter till studenten själv.

De flesta (men inte alla) stöden till barnfamiljerna finns under rubriken ”Ekonomisk trygghet för familjer och barn” i statsbudgeten.Tillsammans kostar de 84 miljarder. Här ingår barnbidragen (25 miljarder), föräldraförsäkringen (39 miljarder), underhållsstöd till ensamstående föräldrar och andra stöd till just barnfamiljer.

Jag föreslår inga nedskärningar alls i den här budgetposten.

Skulle man välja att plocka bort en del av de här bidragen till familjer för att finansiera ett system med basinkomst, då måste man förstås se till att basinkomstsystemet är utformat så att det inte försämrar för de barnfamiljer som har det sämst ekonomiskt. Det kräver en ganska noggrann analys av hur dagens system fungerar för olika grupper, så att man inte av misstag gör stora och plötsliga försämringar för någon grupp. Därför föredrar jag att låta dagens system för ekonomisk trygghet för familjer och barn vara kvar som de är.

Förutom de 84 miljarderna under budgetposten ”Ekonomisk trygghet för familjer och barn”, finns det också en del regler i andra sociala stödsystem som siktar in sig på att hjälpa föräldrar med svag ekonomi.

Får man försörjningsstöd (socialbidrag) får man extra pengar om man har barn att ta hand om. Är man studerande och har barn får man tilläggsbidrag från Centrala Studiestödsnämnden.

Om vi ersätter försörjningsstödet och studiemedlen med basinkomst, som jag föreslår, behöver vi införa motsvarande extraersättningar för basinkomsttagare som har barn, för att inte de allra mest utsatta familjerna ska få en ekonomisk försämring.

Jag har inte tittat närmare på hur man lämpligen utformar de reglerna, och jag har inte tagit med den kostnaden i den övergripande kalkylen för basinkomstförslaget. Det återstår att göra i nästa förfining av förslaget. Det är viktigt att ett slutgiltigt förslag till basinkomst tar hänsyn till att en del basinkomsttagare har barn att försörja.

Men även om det är ett tillägg som behöver göras till basinkomstsystemet, är det inte någon jättestor kostnad i det stora hela. Det gäller ju inte alla familjer, utan bara dem som idag försörjs av försörjningsstöd, studiemedel eller liknande. Kostnaden för att se till att det inte blir försämringar för de mest utsatta familjerna stannar uppskattningsvis på några miljarder. Det är hanterbart i jämförelse med hela basinkomstreformen, som ligger någonstans i storleksordningen 100-150 miljarder.

Generellt sett bör vi se till att det inte bli några försämringar alls för barnfamiljerna. Dels på rent sakliga grunder, men om inte annat av politiska skäl. Även om någon faktiskt skulle vilja försämra för de mest utsatta barnfamiljerna i samband med en basinkomstreform, är det (dessbättre) mer eller mindre omöjligt att få igenom någonting sådant politiskt.

Det finns många som vill förbättra för de mest ekonomiskt utsatta familjerna, och jag har stor sympati för det. Det kan finnas mycket goda sakliga skäl för att staten borde satsa mer pengar på att hjälpa de allra fattigaste barnfamiljerna. Men det finns inget som säger att vi måste vänta med den typen av förbättringar tills ett generellt system för basinkomst är infört. Då är det en överhängande risk att de barn man ville hjälpa kommer att ha hunnit bli vuxna långt innan det blir verklighet.

Vill man förbättra situationen för fattiga barnfamiljer lär det gå mycket snabbare att få resultat genom att driva den frågan separat, och inte vänta på den stora basinkomstreformen.

Att frågorna hålls separata tjänar alla på. Dels för att basinkomstreformen inte ska bli så stor och komplicerad att den blir i praktiken ogenomförbar. Men också eftersom en basinkomstreform även i bästa fall kommer ta många år innan den är genomförd. De familjer som har det svårast idag skulle nog bli mycket besvikna om de fick höra att det fick lov att vänta på basinkomstreformen innan de kunde se fram emot några förbättringar.

När det gäller att utforma detaljerna i basinkomstsystemet måste vi se till att det inte blir några försämringar för barnfamiljerna, och att vi behåller de stöd till barnfamiljerna som finns idag. Diskussioner om förbättringar för barnfamiljerna är välkomna, men det finns goda skäl att inte ta dem ihop med basinkomstdiskussionen.

Då kan vi fokusera på det som jag ser som huvuduppgiften: att förbättra för dem som är arbetslösa.

———

Det här är del 5 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Förslag till basinkomst: 8.333 kronor i månaden skattefritt

8.333 kronor i månaden skattefritt till alla arbetslösa som inte har andra inkomster

Hur ska ett system för garanterad basinkomst se ut? Det finns många olika förslag till basinkomstsystem, och de kan skilja sig åt ganska radikalt. Det är bra. Vi behöver en kreativ och bred diskussion om basinkomst, så det är bra att det dyker upp olika förslag som kan ge olika infallsvinklar.

Jag tänker presentera ett förslag som kan sammanfattas:

8.333:- per månad
till alla i åldern 20-64 år
som bor i Sverige
och inte har andra inkomster.

Vi börjar med den första punkten.

8.333:- per månad skattefritt — 100.000 om året — är den nivå jag föreslår, åtminstone till en början när systemet införs. Det ungefär den lägsta nivå man kan klara mat och hyra på. Det är en basinkomst som är ”livable”, men verkligen inte mycket mer.

Den här nivån stämmer ganska väl med de system som vi redan har idag:

Existensminimum är det belopp man får behålla om har gigantiska skulder — kanske efter en fildelningsdom — som kronofogden ska mäta ut under resten av ens liv. Då får man ändå behålla ett visst belopp varje månad till mat och husrum, så att man kan överleva och fortsätta betala av på sina skulder även nästa månad. Existensminimum år 2016 ligger på 4.679 kronor plus hyra, vilket i praktiken normalt blir runt 8.000:-
Försörjningsstödet (som förr kallades för socialbidrag) ligger också där. För en ensamstående person är riksnormen för försörjningsstöd 3.890 kronor plus hyra, så det hamnar också runt 8.000:-.
Garantiersättningen för långtidssjuka som inte hade någon inkomst innan de blev sjukskrivna, är på 8.860 kronor i månaden före skatt, eller cirka 7.600 efter skatt.
Studiemedlen ligger på 9.904 kronor per 4 veckor, men huvuddelen är lån som ska betalas tillbaka, och man får bara studiemedel under 40 veckor och inte resten av året. Pluggar man heltid 40 veckor om året blir det nästan precis 100.000 på ett år, alltså samma nivå som i det här förslaget till basinkomst.

Alla de här olika systemen som vi har idag skiljer sig från basinkomst. För att komma i åtnjutande av dem måste man uppfylla olika krav, som i många fall ska bedömas individuellt av handläggare. Men poängen här är nivån som samhället i olika sammanhang har kommit fram till motsvarar minimum för att man ska klara sig. Den nivån ligger någonstans i närheten av 8.333:- per månad.

Man kan förstås diskutera var den exakta nivån ska ligga, och den diskussionen pågår fortlöpande. Men det kan i vart fall inte vara avsevärt mycket lägre än 8.333:-, för då försvinner hela poängen med basinkomst. Tanken är ju att basinkomstsystemet ska garantera att alla, vad som än händer, vet att de kommer ha till mat och husrum. Då måste det vara en summa som faktiskt räcker till mat och husrum.

Skulle vi komma fram till att vi bara skulle ha råd att sätta basinkomsten till exempelvis 3.000 kronor per månad, då måste vi behålla alla de gamla trygghetssystemen, eftersom det inte går att klara sig på 3.000 kronor per månad. Då spricker hela idén, eftersom tanken är att basinkomsten ska ersätta åtminstone några av dagens system, så att vi kan skrota dem för att hjälpa till med finansieringen.

Många basinkomstförespråkare skulle gärna se en något högre nivå, som kanske 10.000 eller 12.000 i månaden. Jag är själv en av dem som egentligen tycker så. På sikt har det inget egenvärde att placera nivån för basinkomsten precis på existensminimum. På de här inkomstnivåerna ger varje ytterligare tusenlapp en stor förbättring av livskvaliteten, så 10.000 per månad skulle vara väldigt mycket bättre än 8.000.

Men ju högre man sätter basinkomsten, desto dyrare blir systemet, och desto svårare att finansiera. Därför tycker jag att det är intressant att undersöka vad en basinkomst som ligger på lägsta rimliga nivå skulle kosta för staten. Det är nästan säkert där vi måste börja.

Om vi kommer fram till att vi har råd att införa ett basinkomstsystem på ungefär samma nivå som existensminimum och dagens försörjningsstöd, då skulle redan det vara en mycket stor förbättring av samhällets skyddsnät. Godtycket, byråkratin och otryggheten i dagens system skulle försvinna, även om beloppet som betalas ut inte är större än idag.

Och om vi väl har lyckats införa ett basinkomstsystem på nivån runt existensminimum, är det ju lätt att gradvis höja nivån om den politiska viljan finns. Då behövs det inga ytterligare stora systemskiften, utan det handlar bara om att försiktigt höja nivån i takt med att man hittar finansiering i statsbudgeten.

Exakt hur det ska gå till och i vilken takt det kan ske, får bli en fråga för framtidens politiker. De behöver ju också någonting att ha olika åsikter om, så att de kan ta heder och ära av varandra i valrörelsen, och sedan kompromissa sig fram till något lämpligt efter valet. :)

Jag hoppas alltså att vi med tiden kommer kunna se en basinkomst på kanske 10.000 eller 12.000 i månaden. Men det är inte strikt nödvändigt att den ligger så högt redan när vi inför den första versionen av systemet. Det räcker med att basinkomsten går att leva på, och inte är sämre i kronor och ören än dagens yttersta trygghetssystem. Då kan vi göra systemomläggningen, som är det stora och svåra steget. När det väl är gjort, och vi kan se hur det fungerar i praktiken och vad notan blev, kan vi fortsätta förbättra basinkomsten i den takt vi har råd med genom den vanliga politiska processen.

Så ungefär 8.333 kronor per månad är en rimlig nivå att räkna på, med hänsyn tagen till dagens system. Att jag har valt just den exakta summan beror på att det blir jämnt 100.000 kronor per år, vilket gör det lätt att göra överslagsberäkningar. Och det är just överslagsberäkningar som vi behöver ägna oss åt, för att få ett grepp om huruvida det är rimligt att tro att det skulle gå att finansiera ett system för garanterad basinkomst.

———

Det här är del 4 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.

Basinkomst: Dagens trygghetssystem för arbetslösa är för otrygga och för byråkratiska

 

Försörjningsstöd (socialbidrag) är bidragsfällans käftar, som tuggar sönder människor. Vad är samhällsnyttan med det?

Vi har redan ett antal olika trygghetssystem i Sverige idag för dem som av ena eller andra skälet inte har jobb och kan försörja sig själva. De här trygghetssystemen klarar av att uppnå det allra mest grundläggande målet, att se till att ingen faktiskt svälter ihjäl. Men de misslyckas med att uppnå nästa nivå av mål, att garantera att alla kan känna sig trygga och få leva ett liv med värdighet.

Arbetsförmedlingen förmedlar inga arbeten

Det fanns en tid när Arbetsförmedlingen levde upp till sitt namn och faktiskt förmedlade arbeten. Men det är länge sedan nu. Idag finns internet, och det är där de jobb som finns hittar någon som kan ta dem. Inte ens Arbetsförmedlingen själva påstår något annat.

Arbetsförmedlingen sysslar istället med att dels betala ut arbetslöshetsersättningar, dels att sysselsätta de arbetslösa med olika kurser och aktiviteter, som de arbetslösa inte kan tacka nej till om de vill fortsätta få ersättning.

Någon skrev i en kommentar i Facebook-gruppen ”Medborgarlön istället för arbetslinjen”:

Går på a-kassa nu för första gången […]

Den byråkratiska processen är extremt krånglig och det tar både tid och energi. Syftet i huvudsak med a-kassesystemet är inte att ge mig trygghet i min omställning utan att påminna mig om att jag ska bryta arbetslösheten till varje pris, oavsett typ av arbete, ort eller anställningsgrad – utan hänsyn till min privata livssfär. Dessutom får man aldrig 80% utav sin tidigare månadslön då man max kan få utbetalning för 20 dagar åt gången.

Skulle jag börja arbeta deltid eller påbörja en utbildning så blir det ännu mer byråkrati. Hela systemet är en trubbig fyrkant som hetsar folk att ta ett skitjobb de lämnar inom ett år, istället för att ge mer tid att finna något som passar bättre även på sikt. Det finns ju en anledning till varför ersättningen trappas ned under ersättningsperioden, trots att det finns studier som visar att det inte minskar arbetslösheten på något sätt.

Arbetsförmedlingen försörjer ett antal hundratusen människor, och det är förstås bra. Även den som inte arbetar behöver faktiskt äta (trots att det finns en populär slogan som påstår motsatsen). Arbetsförmedlingens olika bidrag är en helt central del av samhällets trygghetssystem. Utan det skulle det skulle enda alternativet vara att gå till socialen och be om försörjningsstöd för alla som blir av med jobbet.

Men Arbetsförmedlingen nöjer sig inte med att bara betala ut pengarna som folk behöver, tvärtom. Det är en otroligt byråkratisk hantering, med stora inslag av tvång mot de arbetslösa. ”Gör si, gör så, gå på den här obligatoriska aktiviteten fastän varken du eller jag tror det kommer leda till att du får något jobb.”

Till vilken nytta då? De allra flesta som är arbetslösa är inte utan jobb för att de vill vara det, utan för att det helt enkelt finns många fler arbetssökande än det finns lediga jobb. Även om alla arbetssökande tvingas gå ytterligare en kurs i hur man skriver ett snyggt CV, dyker det inte upp 370.000 nya jobb i ekonomin för det. Vilken individ det än blir som skriver den bästa ansökan och får ett visst jobb, blir det någon annan individ som inte fick det, men som ändå behöver äta och betala hyran.

Hur många krav Arbetsförmedlingen än ställer på de enskilda arbetslösa, blir det inte fler jobb i ekonomin. Den enda effekten av Arbetsförmedlingens byråkrati är att människor blir nedbrutna och känner sig otrygga.



Det här är bara destruktivt. Och ännu värre är det med nästa lager i det sociala skyddsnätet: försörjningsstödet.

Försörjningsstöd (socialbidrag) är bidragsfällans käftar

Det kommunala försörjningsstödet, som förr kallades för socialbidrag, är det yttersta skyddsnätet i samhällets trygghetssystem. Enligt socialtjänstlagen har den som inte själv kan tillgodose sina behov rätt till försörjningsstöd för att komma upp i en ”skälig levnadsnivå”.

Det låter ju bra på pappret. Men i verkligheten är det en enormt kränkande process som den som är hänvisad till försörjningsstöd måste gå igenom.

Det räcker inte med att man är helt utblottad och inte har en krona på banken. Man får inte ens äga saker i hemmet mer än det absolut nödvändigaste. Allt annat måste man sälja innan man kan få försörjningsstöd.

Socialassistenterna gör regelbundet hembesök hos människor som får eller ska få försörjningsstöd, för att kontrollera att det inte finns något mer som går att sälja. När stödet väl betalas ut kan socialtjänsten kräva att få se precis hur varje krona har använts för att fortsätta betala ut stödet. Och skulle bidragstagaren till äventyrs lyckas tjäna några tusenlappar på egen hand, då sänks försörjningsstödet omedelbart med lika mycket, så att det blir exakt noll kronor extra i plånboken.

Ta till exempel en kille som inte har lyckats få något fast jobb, men som har en gammal bil och lite verktyg, som gör att han oftast lyckas hanka sig fram på smärre hantverksjobb och liknande. Men så kommer det en eller ett par dåliga månader, och han behöver vända sig till socialen för att klara mat och hyra.

Det första han i så fall måste göra för att kunna få försörjningsstöd är att avregistrera den enskilda firman, och sälja den gamla bilen och verktygen till det pris han kan få. I ett enda slag har han hamnat milsvitt mycket längre från arbetsmarknaden än han någonsin har varit innan. Nu kan han inte längre tacka ja till några jobb, eftersom ett av kraven för att han skulle få försörjningsstöd ett par månader var att han gjorde sig av med de få tillgångar han hade på arbetsmarknaden. Och skulle han trots det lyckas tjäna lite grand pengar, får han inte behålla något alls om han inte tjänat tillräcklig för att helt klara sig utan försörjningsstöd.

Med basinkomst skulle den här tänkta killen inte behöva bli utslagen från arbetsmarknaden bara för att han behövde hjälp ett par månader. Då får han behålla sin bil och sina verktyg, och kan fortsätta ta jobb när de dyker upp. De månader som han inte tjänar tillräckligt på egen hand får han en utbetalning av staten så att han ändå klarar sig. De månader han lyckas dra in så mycket att han kan försörja sig själv får han inget bidrag, utan betalar skatt som alla andra. Och vare sig han betalar skatt eller får ut bidrag slipper han den kränkande upplevelsen att ha en socialassistent som lägger sig i varje detalj i hur han spenderar sina pengar.

Alla har rätt till försörjningsstöd och en skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen. Men i praktiken är priset som den enskilde får betala att se sitt ekonomiska liv krossat, och sin personliga frihet förverkad av socialtjänsten. När man har gjort allt man behöver göra för att få försörjningsstöd en gång, då har man blivit tvingad av reglerna att försätta sig i en situation där det är mycket större risk att man kommer behöva få försörjningsstöd igen.

Det här är destruktivt och dyrt för samhället. Om målet är att så få som möjligt ska vara tvingade att leva på bidrag, då är det vansinne att kravet för att få samhällets stöd är att försätta sig i ännu djupare utanförskap, ännu längre från arbetsmarknaden.

Försörjningsstödet fyller en viktig funktion i dagens mosaik av bidragssystem, eftersom det är det yttersta skyddet som förhindrar att människor faktiskt svälter ihjäl. Men samtidigt är försörjningsstödet bidragsfällans käftar med sylvassa tänder, som tuggar sönder de människor som måste vända sig till socialkontoret för att få hjälp att klara sig.

Både a-kassan och försörjningsstödet är utformade så att de bryter ner människor istället för att bara hjälpa dem. Dels är det inhumant mot individerna som drabbas direkt. Men det är också rent destruktivt ur samhällets synvinkel. Det blir inte fler jobb av att människor går runt med en klump av oro i magen.

Att våra trygghetssystem gör människor trasigare är inte ens lönsamt för samhället. Det är bara dumt.



Med basinkomst löser vi det problemet. Det ser jag som det främsta motivet för reformen.

———

Det här är del 3 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.