Mohamed Omar's Blog, page 23

Ett nytt 68

[image error]

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. 1968 var en anda, en rörelse, en epok. Idag är det 68:ornas arvtagare som utgör det tröga etablissemanget med sin politiska korrekthet och sina pekpinnar. Men upprorslusten lever, liksom idealismen och engagemanget. Dock med andra förtecken. Befinner vi oss i ett nytt 68?

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 18/3) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engallau. Han var tidigare var marxist och en del av 68-rörelsen. Vad fick honom att tänka om? Finns det likheter mellan islamismen och 68-rörelsen?

Och jag har läst en bok som kom ut 1968 – Göran Palms Indoktrineringen i Sverige. I varje samhälle, konstaterar han, förekommer indoktrinering. Han riktade sin kritik mot det han kallade ”borgerliga värderingar” och ”västpropaganda”. Men vilka värderingar styr dagens Sverige? Hur påverkas vi av media, underhållning och utbildning?

Palm var marxist, men vissa av hans observationer kan även de som står på den motsatta sidan ta till sig, som till exempel: ”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur starkt och omfattande indoktrineringen är.”

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Sankt Patrik och Sankt Erik

[image error]

Idag den 17 mars firar irländarna sin nationaldag S:t Patriks dag. Det är också en helgondag till minne av S:t Patrik som införde kristendomen på ön någon gång på 400-talet. Men framför allt är det en festdag! Och som sådan firas den över hela världen om folk som gillar att festa. Även i Sverige.

Och även jag firar S:t Patriks dag. Jag har satt på mig en grön kavaj. Fast jag inte vet så mycket om honom. Dessutom har man väl bara tillgång till fromma legender. Och jag har aldrig varit på Irland.

Men denna dag påminner mig om att vi svenskar har många egna roliga dagar att festa på. Jag är trött på den där oikofobiska inställningen att det svenska är tråkigt och att allt osvenskt och utländskt är så häftigt. Ja, att vi ska fira hela världens högtider. Nu är visserligen Irland kulturellt sätt inte så främmande. Både Irland och Sverige tillhör samma europeiska familj. Jämför du oss med något arabland så är det knappt någon skillnad mellan Irland och Sverige. Men ändå.

Ibland känns det som om jag håller på att drabbas av mångkulturell utmattning. Att jag håller på att bli motsatsen till oikofob – jag vill bara ha svenskt. Jag tror vi är fler som känner så. Det där suget efter det svenska. Man blir liksom less, när medierna pratar om sharia, böneutrop och slöjor dag ut och dag in.

Vi moderna svenskar har ju ett oikofobiskt drag. Det vill säga vi tycker att andra kulturer är så intressanta och märkvärdiga, samtidigt som vi ignorerar eller nedvärderar vår egen kultur och historia.

Ja, som Mona Sahlin sa en gång: ”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

När man börjar läsa om vår svenska kultur, inser man snabbt att den är minst lika märkvärdig och intressant som andra kulturer. Vad hände i Sverige den 17 mars? Jag vet inte. Men det går att ta reda på. Kanske föddes det en märkvärdig svensk? Kanske dog någon märkvärdig svensk? Den 12 mars föddes i alla fall Evert Taube. Vill man ha en fest i mars kan man fira Taube. Man kan dricka snaps och sjunga ”Sång i Danziger Gatt”:

Stormande sjung gammal och ung

Lyssne till sången och värje

Din urgamla frihet Sverige

Läs på om din lokala historia. Vad är det för staty som står på torget? Vem tillhör den stora och vackra gravsten på kyrkogården? Vem bodde i slottet? Det finns säkert saker man kan uppmärksamma med ett besök, ett föredrag, en sång, en fest.

[image error]

Om man vill fira helgondagar, så kan man fira S:t Erik den 18 maj. Han blev martyr i Uppsala, som då hette Östra Aros, år 1160. Legenden berättar att han under en mässa fick bud om att danskarna var på väg, men han ville bli lämnad i fred tills mässan var slut. När det var dags gjorde han korstecknet, väpnade sig och kom ut med sina män.

Där blev han besegrad och halshuggen. På platsen där han dödades sprang en källa fram, S:t Eriks källa. Och en blind kvinna fick synen tillbaka av att röra vid hans blod. Eriks ben förvaras i ett relikskrin i Uppsala Domkyrka.

Varför inte uppföra en utomhuspjäs om Erik? Klä ut sig i medeltidskläder som under medeltidsveckan på Gotland. Varför inte festa och skåla på Eriks dag? Då får man chansen att visa upp vår historia för nyfikna turister och invandrare. Det finns mycket att berätta om. Men det är ju så töntigt. Irländarna i sina stora, gröna hattar är häftigare, eller?

Den svenska kulturen är så stor, brokig, myllrande och rik att en hel livstid inte räcker till för att fira allt som kan firas. Och så ska man lägga till annat! S:t Patriks dagar, oktoberfester och halloweenaftnar.

Det är roliga fester. Det är inte det. Men det finns redan folk som firar dessa högtider. De kommer inte att försvinna och glömmas bort om inte vi firar dem. Men det finns inga andra som firar svenska högtider. Om vi inte gör det, så försvinner de. Det gäller för den svenska kulturen som helhet. Om vi inte bryr oss, vem ska då göra det?

Jag är visserligen ett halloween-fan. Det är mysigt med skräckfilmer, höstmörker och godis.

Ingrid Lomfors, chef för Forum För Levande Historia, sa en gång så här: ”Det finns ingen svensk inhemsk kultur.”

Se det som en utmaning! Visa att hon har fel! Du kan skaffa dig boken ”Våra högtider” av Helge Ljungberg, eller ”Svenska traditioner” av Ebbe Schön, eller ”Svenska helger” av Thora Holm. Den sista är extra nyttig eftersom den innehåller recept. Det finns massor av liknande böcker. Pröva om du kan arrangera någon fest med svenskt tema som är minst lika rolig som S:t Patriks dag, oktoberfest och halloween!

Den vackra nationalismen

[image error]Nationalism är någonting fult. Det är sådant som de inskränkta och inkrökta människorna sysslar med. Ja, men vissa nationalismer är inte fula. De kan till och med vara vackra. Vänsterkomikern Özz Nüjen behöver inte skämmas – han kan öppet stoltsera med sin nationalism. I en artikel i Expressen den 19 juli 2017 skriver han så här:

”Kurderna är inte turkar, de är inte araber och de är inte perser. Lika lite som svenskarna är ryssar, tyskar eller finnar. Kurderna vill varken ha mer eller mindre än andra folk. De vill bestämma över sig själva och sitt land. Det kallas för vanlig jävla rättvisa.”

Kurderna vill bestämma över sig själva i sitt eget land. Det är inte fult. Det är ”vanlig jävla rättvisa”. Vänstern har sin dos nationalism. Om man går på ett Palestinamöte kommer man att få se palestinska flaggor fladdra i vinden och höra ropen: ”Länge leve Palestina!” Förr var vietnamesiska och kubanska flaggor också vanliga. ”Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen – sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet”, hette det i 68-sången ”Vietnam är nära”. Inte ett ord om att mångfald är styrka.

Och en ny nationalistisk film älskas av vänstern i hela västvärlden: Black Panther, Marvelfilmen om den svarte superhjälten. Kritikerna är överförtjusta. Gillar de berättelsen, skådespelarprestationerna eller de visuella effekterna? Nej, det alla kritiker pratar om är skådespelarnas hudfärg. Både manusförfattaren och regissören och alla viktiga karaktärer är mörkhyade. Det är det stora, det märkvärdiga och det som gör filmen så super. Tänk om en kritiker, i sin recension av nästa Captain America-film, skulle skriva hyllningar till ”den vite superhjälten”? Och om hur ”den vite hjälten” gör vita barn stolta över sin identitet. För så låter det när recensenterna pratar om Black Panther.

Seriefiguren Black Panther, som debuterade i tidningen Fantastic Four i juli 1966, skapades av två vita amerikaner med judisk bakgrund: Stan Lee och Jack Kirby. Först i oktober samma år grundades den militanta, svart makt-organisationen Black Panthers, som alltså inte har någon koppling till serien. Black Panthers verkliga namn är T’Challa, son till T’Chaka, kungen av den påhittade afrikanska nationen Wakanda.

På ytan är Wakanda ett fattigt u-land med lerhyddor och getherdar. Men tack vare det utomjordiska ämnet vibranium (blått, inte grönt som kryptonit) har Wakanda byggt upp ett rikt, välmående och superteknologiskt samhälle. För att slippa dela med sig till grannfolken, skyddar man sig med en osynlig mur. Öppna era hjärtan? Nej, tack! Wakanda first! Ja, Wakanda är just det slags land som vänstern anklagar Trump för att vilja skapa. Ett land som byggt en mur omkring sig för att slippa dela med sig av sina resurser och som inte tar emot några flyktingar. Det är en svart etnostat där en fredlig vit besökare utan vidare kan kan kallas ”white boy” och ”colonizer”. Till råga på allt är Wakanda en absolut monarki där makten går i arv från far till son. Det finns dock ett undantag – om arvingen besegras i envig mot en annan tronpretendent. Det är alltså denna isolationistiska, xenofoba och reaktionära nation som vänstern älskar.

Filmens huvudkonflikt handlar om hur T’Challa och hans radikale kusin Killmonger kämpar om tronen. Killmomnger är wakandier på fädernet, men har en amerikansk mor och har växt upp i ett svart ghetto i Oakland i USA. De vitas förtryck har radikaliserat honom och nu vill han ta makten i Wakanda för att få tillgång till dess vibranium och supervapen i raskriget mot de onda, vita männen som håller världens svarta nere. Det var alltså USA som gjorde honom till ett monster. Ett kort inbördeskrig utbryter i Wakanda där en sida stödjer den måttfulle T’Challa och den andra den radikale Killmonger.

Det påminner om hur man i Sverige skyller jihadismen på ”utanförskap”. Det är alltid västvärldens fel. Det är vår rasism och islamofobi som fyller de rasifierade unga männen med hat. Detta trots att västvärlden förmodligen är den minst rasistiska och mest toleranta och öppna civilisationen som någonsin existerat.

Ett av filmens budskap tycks vara att om bara afrikanerna bara hade fått vara i fred från vit inblandning så hade hela kontinenten idag sett ut som det superteknologiska drömlandet Wakanda. Men samtidigt är ju Wakanda bara superbra för att någon förfader råkade snubbla över ämnet vibranium. Hur ska man ha det: är Wakanda superbra för att det aldrig blev koloniserat eller för att man har tillgång till vibranium?

I slutet av filmen mjuknar kung T’Challas syn på utlänningar och bistånd. Han bestämmer sig för att Wakanda måste börja dela med sig av sin rikedom och sin kunskap till omvärlden. (För övrigt förklaras aldrig hur wakandierna fick den kunskap som krävs för att bygga fantastiska saker. Låg kunskapen också i vibraniumet?) När T’Challa blir en mjuk och vis man går från att vara som vänsterns karikatyr av Trump till att bli mer som Jimmie Åkesson: han hjälper till på plats. Det märkliga är dock att T’Challa öppnar sitt biståndskontor i Oakland i USA i stället för i de afrikanska grannländerna. Förmodligen för att filmskaparna återigen vill förmedla bilden av ett USA där svarta är offer. Men tanken är riktig. Och förhoppningsvis kan filmens många fans på vänsterkanten lära sig något av detta: det är bättre att hjälpa till på plats.

Men alla inom vänstern är inte nöjda med filmen, några av de mest ivriga rättvisekrigarna har anklagat den för att vara islamofobisk. I Wakanda finns visserligen inga muslimer, man skulle kunna tro att det råder ett Muslim Ban, men det är inte detta kritikerna stör sig på. De stör sig i stället på en scen där Black Panther och en kollega, den kvinnliga krigaren Nakia, befriar en grupp flickor som tagits till fånga av jihadister. När jihadisterna är slagna och faran är över tar flickorna av sig sina slöjor. Denna handling anser kritikerna förmedlar en islamofobisk fördom om slöjan som symbol för förtryck. Och det blir inte bättre av att en jihadist riktar ett vapen mot en av flickorna och hotar: ”Wallahi (vid Allah), jag kommer att döda henne!”

Det är synd att islam bara flimrar förbi på detta sätt, för det hade varit nyttigt om man även hade tagit upp den islamiska slavhandeln i Afrika, som ju varade mycket längre och omfattade många fler än den västerländska. Men det kapitlet hoppar man över. Och hur har svarta det i arabvärlden? Hur kommer det sig att Killmonger bara vill utrota de vita, som om det bara var vita som kunde vara rasistiska mot svarta? Kanske för att det är riskfritt att kasta skit på västvärlden.

Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie)

Ny podd! Människor mot maskiner

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 4/3) pratar jag med relationsexperten, coachen och författaren Lennart Matikainen om kultfilmen The Terminator (1984). Matikainen har gjort massor av saker. Han hade bland annat ett eget program i P4 under vinjetten ”Fråga Lennart” och har coachat i TV4:s ”Let’s Dance”.

Och liksom Arnold Schwarzenegger, som ju spelar mordmaskinen Terminator i filmen med samma namn, har Matikanen varit kroppsbyggare. En av Matikainens mindre kända talanger är att imitera Terminator! Ni får höra några repliker i podden. Det var denna film, skriven och regisserad av James Cameron, som gjorde Schwarznegger till superstjärna.

I The Terminator möter vi den unga kvinnan Sarah Connor som jobbar som servitris. Hennes tillvaro slås i spillror när hon upptäcker att hon är jagad av en mordmaskin från framtiden. Det är en cyborg, en robot med biologiskt hölje, som kommer från framtiden. År 2029 har nämligen jorden ödelagts i ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit makten och människorna förvisats till underjorden där de desperat försöker göra motstånd.

Hur blev katastrofen möjlig? Den amerikanska militären hade tillverkat en superdator, eller ett nätverk, kallat Sky Net. Superdatorn var så pass intelligent att den blev självmedveten och vände sig emot sina skapare. Militären, regeringen, hela systemet, tappade kontrollen.

Motståndet leds av en man vid namn John Connor. Han är son till servitrisen Sarah Connor. Och det är för mörda Sarah, och så hindra att John blir född, som cyborgen rest tillbaka till år 1984.

Har detta något med vår tid att göra? Något med våra problem? Jag och Matikainen tänker högt om flera paralleller mellan filmen och vårt Sverige idag. Om makten inte granskas, om vanliga svenssons inte är vaksamma och kritiken undertrycks, kan de stora och visionära planerna och experimenten gå snett. Vi kommer att återkomma för att prata om Terminator 2, so stay tuned!

Stöd Antikalifens arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

We wuz kangz!

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 2/2 2018) sitter jag, Antikalifen, med mina två kollegor Alkemisten och Påven i ett studentrum i Uppsala och pratar om filmen Black Panther. Jag är 70-talist, född 1976, och de två unga gubbarna är 90-talister. Generation X möter Generation Y! Vi kallar oss ”Triumviratet”, men trots det grandiosa namnet är våra poddar ganska avslappnade.

Black Panther är Marvels senaste superhjältefilm och handlar om T’Challa, kung av det fiktiva afrikanska riket Wakanda. För länge sedan slog en meteorit ner i området. Den innehöll superämnet ”vibranium” som gjorde Wakanda till ett superteknologiskt science fiction-land. Men wakandierna döljer alla sina fantastiska saker för omvärlden genom en ”hologrammur”. De som befinner sig på andra sidan muren ser bara lerhyddor. Öppna era hjärtan? Nej, tack! Wakanda first!

Vänstern älskar Black Panther! De älskar den för att hjältarna är svarta, stolta och vackra. Och för att de vita, onda männen klandras för Afrikas olycka. Budskapet tycks gå ut på att om afrikanerna bara hade fått vara i fred från vit inblandning hade hela kontinenten idag sett ut som det teknologiska drömlandet Wakanda. Men samtidigt är ju Wakanda så bra bara för att någon förfader råkade snubbla över ämnet ”vibranium”. Hm…

I Black Panther drömmen om svart makt och storhet tagit form i det fiktiva riket Wakanda. Men det finns också en berättelse om svunnen svart makt och storhet i det förflutna. I denna berättelse, som liksom filmen om Wakanda är till för att ingjuta stolthet i svarta, så byggdes pyramiderna av afrikaner, inte av egyptier. I låten ”I Can” från 2003, påstår rapparen Nas:

Be, be, ‘fore we came to this country

We were kings and queens, never porch monkeys

Ja, afroamerikanernas förfäder var inte slavar. De var kungar och drottningar. De hade ju byggt den underbara civilisationen i Nilens land. We wuz kangz! Det som både filmen Black Panther och låten ”I Can” försöker göra är lovvärt. Svarta ska få en bättre självbild och känna sig som ”kangz” i stället för ”gangstaz”. Tyvärr är ju den destruktiva gangsterkulturen utbredd bland afroamerikaner, något som också syns i Black Panther.

Räcker det verkligen bara med resurser för att bygga en framgångsrik civilisation? Måste man inte också anstränga sig? Och hur kommer det sig att de afrikanska länder som inte blev koloniserade av onda, vita män ändå är fattiga och underutvecklade? Det är frågor som jag, Påven och Alkemisten ställer oss i denna podd. Vi kommer att fortsätta podda, so stay tuned!

Tidigare poddar med Triumviratet:

”Populisten Caesar” om teveserien Rome

”Rymd-AFA i kamp mot rymdnazister” om The Last Jedi

Stöd Antikalifens arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Ny podd! Europas märkliga död

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat den 23/2 2018) pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson om Douglas Murrays bok The Strange Death of Europe. Murray är en välkänd brittisk konservativ debattör. Boken handlar framför allt om hur massinvandringen förvandlar Europa.

Hösten 2016 anordnade Jan Sjunnesson konferensen ”Farliga ord” i Stockholm för att fira 250-årsjubileet av den svenska Tryckfrihetsförordningen. Douglas Murray var en av talarna på konferensen. I slutet av detta poddavsnitt kan ni höra inledningen till hans tal. Om ni vill höra hela talet så finns det på YouTube här.

Stöd Antikalifens arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Ny podd! Det välfärdsindustriella komplexet

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 21/2) pratar jag med Patrik Engellau om det så kallade ”välfärdsindustriella komplexet”. Vi tar avstamp i den före detta armégeneralen Dwight D. Eisenhowers kända avskedstal år 1961 efter sina presidentperioder. I sitt tal varnade han det amerikanska folket för ”det militärindustriella komplexet”. Militären behövs visserligen, men den måste hållas på mattan. Annars, sade Eisenhower, kommer hela det organisationssystem där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.

På samma sätt, menar Engellau, växer det välfärdsindustriella komplexet i Sverige och skaffar sig allt mer inflytande. Det är ett komplex som består av myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket, kommunernas socialförvaltningar, delar av utbildningsväsendet med mera.

När Eisenhower utfärdade sin varning uppgick det amerikanska militärindustriella komplexets omsättning till nio BNP-procent. Vårt svenska välfärdsindustriella komplex närmar sig troligen 40 BNP-procent. Det vore konstigt om detta inte skulle ha någon påverkan på vår kultur och mentalitet. Det är på komplexets grund som idén om den humanitära stormakten vilar.

Teorin om det välfärdsindustriella komplexet hjälper oss att förstå den gåtfulla svenska massinvandringspolitiken. Vissa påstår att vänstern vill ha massinvandring från Afrika och Mellanöstern eftersom antalet inhemska vänsterväljare krymper. Andra menar att borgarna vill ha massinvandringen för att kvadda välfärdsstaten. När man sätter sig in i teorin om det välfärdsindustriella komplexet upptäcker man att det finns en logik bakom den till synes gåtfulla och irrationella massinvandringspolitiken, nämligen att öka komplexets omsättning.

Sverige styrs idag av något som Engellau kallar ”Politikerväldet”. Men allting är förgängligt och så även politikernas välde. Han citerar Ludvig XV:s älskarinna Madame de Pompadour som skall ha sagt: ”Efter oss syndafloden”.

Stöd Antikalifens arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Stranger Things och vår tids stora oro

[image error]

Netflix teveserie Stranger Things har nu avslutat sin andra säsong. Nio timmarna av veritabel överdos av åttiotalsnostalgi – mer åttiotal än åttiotalet – men ger ändå mersmak. Det kommer en tredje säsong, då tittarna, som följt huvudpersonernas utveckling från barn till nervösa högstadieungdomar som dansar tryckare på skolbalen, vill veta hur det ska gå för dem.

Den första säsongen av teveserien började sändas i juli 2016 och blev direkt både en succé och ett fenomen, uttrycket par excellence för vår tids våg av åttiotalsnostalgi. Hjärtat i serien är en kvartett av pojkar, Mike (Finns Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin) och Will (Noah Schnapp).

Pojkarna bor i den fiktiva småstaden Hawkins i Indiana. Där gör det något som många pojkar – och inte så många tjejer – gjorde på den tiden: spelar rollspel. Det populäraste rollspelet på den tiden var förstås Dungeons & Dragons. Det finns en scen i Steven Spielbergs film E.T. från 1982 där man får se Elliot och hans vänner sitta i en källare och spela D&D.

Ett rollspel går till så att var och en skapar ett alter-ego, till exempel en krigare, en trollkarl eller en tjuv. Sedan ger man sig ut på äventyr för att utforska tunnlar och ruiner, slåss mot monster och upptäcka skatter. Äventyret leds av en spelledare som kallas Dungeon Master (DM). I korthet: man sitter runt ett bord, berättar en berättelser, slår tärningar, käkar chips och dricker cola.

[image error]

Det som händer i Stranger Things är att det fantastiska – och hemska – tar sig in i den verkliga världen. Tryggheten i den idylliska småstaden krossas när en Will, av killarna i gänget försvinner i skogen. Polischefen Jim Hopper kopplas in i sökandet. Pojkarna använder sina erfarenheter från rollspelet för att tolka vad som händer. Som när de upptäcker att Will sitter fast i en parallell verklighet som de kallar ”The Upside Down” eller den upp-och nedvända-världen, och använder de Dungeons & Dragons-litteraturens beskrivning av den fiktiva världen ”Vale of Shadwos” för att förstå den.

Och liksom i E.T. får killarna en främmande varelse som gäst i rollspelskällaren. Flickan Eleven (Millie Bobby Brown) är ingen utomjording, men lika tyst och gåtfull som E.T. I rollspelet spelade Will en magiker vid namn ”Will the Wise” som kan skjuta eldklot. Nu visar det sig att Eleven har telekinetiska krafter som kan vara till hjälp för att hitta Will. Äventyret är på riktigt! Hon kallas Eleven för att staten tog henne från sin mor när hon bara var ett spädbarn. Hon växte upp på Hawkinslaboratoriet där han utsattes för experiment som en del av CIA:s hemliga operationer under kalla kriget.

Den första säsongen handlar alltså om hur barndomens trygghet försvinner när pojkarna får möta en övernaturlig, iskall ondska, medan den andra handlar om deras försök att leva med traumat, och att de själva, genom att bära på denna hemliga erfarenhet, inte längre är som alla andra.

Bröderna Duffin som skapat teveserien har, utåt åtminstone, typiska politiskt korrekta åsikter. Och det märks ibland, som att de till exempel stoppat in en svart karaktär, en så kallad ”token black guy”, i rollspelsgruppen, något som måste ha varit ytterst ovanligt i början av 1980-talet. Rollspel var, och är fortfarande, en typisk grej för vita medelklasskids. Det känns som man försöker göra om det förflutna.

Men bra konst – och Stranger Things är bra – är djupare än åsikter. En känslig konstnär, poet eller filmskapare kan uttrycka känslor och tankar som finns i det undermedvetna, sitt eget och hela samtidens, och skapa sådant som han eller hon kanske inte ens själv förstår till fullo. Det finns i denna teveserie inte bara en ytlig nostalgi för åttiotalets kläder, musik och prylar, utan man kan också uppleva en nostalgisk längtan efter en förlorad trygghet och ett mer traditionellt amerikanskt Amerika, symboliserat av småstaden Hawkins. Och det som orsaker förstörelsen är att gränserna bryter ihop och hål öppnas mot den okända, farliga dimensionen, så att monstren kan ta sig in.

Den franske litteraturforskaren Roland Barthes förkunnande ju redan 1968 ”Författarens död”. Författaren stod i vägen för förståelsen av verket. Ju mer man visste om författaren, desto mindre blev verket. Och det gäller förstås även om filmskaparen och hans film. Det är svårt att, oavsett skaparnas medvetna avsikter, inte tänka på vår tids stora fråga, och stora oro, nämligen hur inte bara Amerika utan hela västvärlden håller på att förvandlas av gränsernas upplösning och massinvandringen från tredje världen. Ingen vet hur denna förvandling kommer att sluta.

I Stranger Things är det övermodiga vetenskapsmän på Hawkinslaboratoriet som genom sina experiment har öppnat ett hål eller en port mot den upp-och-nedvända världen. De kan inte stänga hålet, men försöker förgäves hindra det från att växa. Varelserna från den andra dimensionen tar sig in genom tunnlar under jorden. I vår verkliga värld är det politikerna som öppnat ”hålet” gränsen och som tappat kontrollen. De klarar inte av att täppa till hålet och det fortsätter växa. Migranterna från tredje världen är självklart inga monster, utan människor. Men monstren i teveserien kan sägas symbolisera den oro människor i väst känner för massinvandringen. De öppna gränserna, ”hålet”, lämnar oss skyddslösa, och ingen förstår egentligen vad som pågår.

Trumps valseger kan förstås mot bakgrund av denna oro. Mot gränsernas upplösning ställde Trump Muren med stort M. Trumprörelsen färgades, liksom teveserien Stranger Things, av nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många tänkte på. Trump vann valet och Stranger Things blev en succé.

Regeringen genomförde sina experiment på Hawkinslaboratoriet ovanför folks huvuden och i stället för att erkänna de misstag som lett till hålets öppnande gör man allt för mörklägga och skylla på annat. Det är lätt att se en parallell i mångkulturexperimentet, som aldrig haft något stort folkligt stöd. Och när det började gå snett, så mörklade man. I Stranger Things får huvudpersonerna veta av auktoriteterna att deras oro bara är fobier och överreaktioner, på samma sätt kritiker av massinvandringen idag får höra att de lider av islamofobiska eller rasistiska vanföreställningar. Allt är lugnt, lita på auktoriteterna.

I sin ansträngning att avslöja regeringens mörkläggning får huvudpersonerna hjälp av en privatdetektiv vid namn Murray Bauman. Han samlar information som visar att regeringen inte säger som det är, och spelar ungefär samma roll som alternativmediajournalisten i den verkliga invandringsdebatten. Han blir följaktligen också avfärdad som ”konspirationsteoretiker”.

[image error]

”Those people…”, säger Bauman om de som hellre blundar och håller sig till de officiella förklaringarna. ”They’re not wired like me and you, okay? They don’t spend their lives trying to get a look at what’s behind the curtain. They like the curtain.”

Den som får uppdraget att stänga hålet och rädda Hawkins från monsterinvasionen är Eleven. Hon hade som sagt särskilda psykiska förmågor och kunskap om upp-och-nedvända världen. Men hon uppfattas som ett ”miffo” och kan inte ens uttrycka sig begripligt. Under berättelsens gång blir dock Eleven mer och mer normal, vilket kan jämföras med hur ”invandringskritiker” först betraktades som ”miffon” i periferin, och i praktiken var ”stumma” eftersom deras röster inte hördes, men allt eftersom verkligheten blir svårare att dölja så normaliseras de och rör sig mot centrum. I det sista avsnittet av säsong två får vi veta att Eleven kommer att få ett namn och leva ett normalt liv. Hon blir upprättad.

Populisten Caesar

[image error]I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 20/2) sitter jag, Antikalifen, med mina kollegor Alkemisten och Påven i ett studentrum i Uppsala och pratar om teveserien Rome. Jag är 70-talist, född 1976, och de två unga gubbarna är 90-talister. Generation X möter Generation Y!

HBO:s teveserie Rome var världens dyraste att producera – före Game of Thrones. Det blev två säsonger, den första sändes i 2005 och den andra 2007. Serien tar sin början i år 52 f.Kr. när Julius Caesar befinner sig med sina legioner i Gallien. Sedan korsar han Rubicon, tågar in i den eviga staden och utropar sig till diktator på livstid. Han är älskad av sina legioner. Två av seriens huvudpersoner, Lucius Vorenus och Titus Pullo, är soldater.

Caesar är aristokrat, men samtidigt en populist som stödjer sin makt på det vanliga folket och genomför populära reformer. Självklart gör vi jämförelser mellan det moderna Amerika och det forna Rom och självklart kan vi inte heller låta bli att jämföra Caesar med Donald ”The God Emperor” Trump. Jag, Påven och Alkemisten kommer att fortsätta podda, so stay tuned!

Lyssna även på avsnittet ”Rymd-AFA i kamp mot rymdnazister” där jag och Alkemisten pratar om den senaste Star Wars-filmen: The Last Jedi.

Stöd Antikalifens arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Tyckonomen är tillbaka!

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen pratar jag med författaren Johannes Nilsson (17/2). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

[image error]Förra året, 2017, gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse. Jag mötte honom den 22 november på ett kafé i Stockholm för att podda om boken och om vad som hänt i Sverige med den så kallade ”omsvängningen”. Avsnittet sändes strax efter att Morrisey kommit ut som ”högerpopulist” och fick rubriken ”Högern är de nya rebellerna”. Då sa Nilsson att han var trött på tyckonomi och tjattret i sociala medier och att han ville ägna sig helt åt skönlitteraturen. Han skrev noveller som sändes på podden Bibliotek, skulle skriva kontrakt för ett förlag och var full av hopp. Han började förverkliga sitt drömprojekt – en historisk roman i Game of Thrones-anda som utspelas i Sverige på 1500-talet. Han har skrivit en pilot och kommit på en episk titel: Vasasagan. I slutet av podden kan du höra Nilsson läsa upp en krigsscen ur romanen.

Men så, den 12 februari i år, meddelade Nilsson på sin nya blogg Tyckonom, att han hade gett sig in i boxningsringen igen. ”Tillbaka i galären”, som han uttryckte det. Det är bara att fatta åran och ro så att svetten lackar! Men det är inte bara slavgöra – Nilssons samtidsmättnad hade börjat ersättas av hunger. Förra gången vi möttes var det svårt att hitta ett tyst ställe, så nu, den 17 februari 2018, ses vi på Skype i stället.

Du kan stödja Nilssons romanprojekt Vasasagan genom att donera på Patreon (https://www.patreon.com/vasasagan) eller swisha till 0709502758, märk ”Vasasagan”.

Bilden föreställer slaget vid Brännkyrka den 27 juli 1518 då en svensk armé under Sten Sture den yngre besegrade danskarna. Freskomålning av Johan Gustaf Sandberg i Vasakoret i Uppsala domkyrka.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal: