Mohamed Omar's Blog, page 20

Postapokalyptiskt Danmark utan mångkultur

[image error]Postapokalyptiska teveserier om människor – särskilt ungdomar – som försöker överleva i en farlig och främmande miljö har varit populära den senaste tiden. Den kändaste serien av det slaget är nog amerikanska zombie-långköraren The Walking Dead, som sänts i åtta säsonger sedan 2010. En annan omtyckt serie, och ännu inte lika uttjatad, är The 100 om en grupp tonåringar ledda av tjejen Clarke som upplever äventyr och faror i en värld förstörd av kärnvapenkrig.

I Netflix postapokalyptiska The Rain finner man likheter med både The Walking Dead och The 100 liksom med flera andra liknande serier. Det som gör att The Rain sticker ut i sällskapet är att den är en dansk produktion. Och svenskar kommer säkert att uppskatta att flera scener utspelar sig i södra Sverige och att flera av rollfigurerna talar svenska!

Det första avsnittet var lovande. De två syskonen Simone och Rasmus hämtas av sin far. Jagade av mörka mål tar de sig till en underjordisk bunker. De måste undvika regnet som innehåller ett dödligt virus. Fadern är vetenskapsman och har något med viruset att göra. Han lämnar dem i bunkern där de sitter och väntar i hela sex år. När maten tar slut måste de ta sig ut. Ingenting är sig likt. Regnet har utplånat stora delar av befolkningen i Skandinavien. Och kanske även i resten av världen.

Simone, som spelas av Alba August (dotter till Bille August och Pernilla August), leder sin lillebror Rasmus, och så småningom även en grupp ungdomar. De vill överleva, men även ta reda på reda på orsaken bakom det dödliga regnet och vilken roll den försvunne fadern har i det hela. Med nyfikenhet och stigande spänning får tittaren genom gruppens ögon uppleva Danmark efter katastrofen.

Men efter några avsnitt (det är åtta sammanlagt) börjar besvikelsen konkurrera med dessa känslor då man inser åt vilket håll det ska gå. Filmmakarna lyckas inte leva upp till förväntningarna utan landar i en barnslig historia om ett ondskefullt företag lett av Bondskurkar som strävar efter världsherravälde. Det ska sändas en säsong till, men det är tveksamt om det blir bättre. Inte heller förekommer det så många typiskt skandinaviska inslag. Dock dricker de svenskt brännvin i sjätte avsnittet och Martin, tuffingen i gänget, kommenterar något i stil med: ”Fy fan vad äckligt, hur kan man ha kummin i spriten?”

Klichéerna är många i The Rain, men inte kulturerna. Trots att både Danmark och Sverige idag ser helt annorlunda ut än för några decennier sedan, med stora delar av befolkningen med ursprung i Afrika och Mellanöstern, är alla huvudpersonerna vita ”gammeldanskar”. I Köpenhamn möter tonårshjältarna flockar av människor som förlorat sin mänsklighet – zombier men ändå inte – som är beredda att döda för en bit mat. Men de har alla traditionellt nordiskt utseende. Kanske för att man inte vill skildra icke-vita på detta ofördelaktiga sätt? Kanske hade det lett till beskyllningar om rasism? Enligt Wikipedia så fanns det 170 moskéer i Danmark år 2017. Men vi får alltså inte se några förfallna moskéer eller ”muslimska zombier” som jagar mat bland ruinerna.

Det är tråkigt för det hade onekligen varit intressant att utforska vad som skulle hända med det mångkulturella samhället efter en stor katastrof. Hur hade livet i bunkrarna sett ut? Man kan till exempel tänka på relationerna mellan muslimer och icke-muslimer när det kommer till hur män och kvinnor får interagera, halalmat och krångel med duschar, idrottsutrymmen och bönetider? I det mångkulturella Sverige hade det förmodligen ställts krav om att det skulle sättas upp pilar i bunkrarna som visade riktningen mot Mecka. Och skulle inte de andra i bunkern bli irriterade när de trogna går upp i gryningen för att be? Bönen är inte tyst, dessutom börjar den med ett utrop.

Hade överlevarna delat upp sig i etniska och religiösa gäng som slåss om revir? Hade islamisterna grundat ett eller flera mini-kalifat? Vi vet ju att islamisterna utnyttjade kaoset efter statens kollaps eller försvagning i länder som Somalia, Afghanistan, Libyen och Syrien. Med stor muslimsk befolkning i Europa är ett liknande scenario här inte osannolikt. I stället riktas uppmärksamheten mot en förlegad vänsterfantasi om det ondskefulla storföretaget Apollon lett av medelålders vita män. Den verkliga fruktan som många européer bär på idag, om en katastrof orsakad av jihadister med massförstörelsevapen, verkar vara känslig att ta i.

I zombieserien The Walking Dead har man valt att inte undvika islam. I det första avsnittet av säsong åtta (hösten 2017) får man för första gången möta den muslimske karaktären Siddiq. Vilken bild av islam vill man då förmedla? Avsnittet heter ”Mercy”, det vill säga barmhärtighet, vilket ger en antydan. När andra bråkar vill Siddiq ha fred, alltså ”islam betyder fred”. Han citerar också en vacker vers ur Koranen: ”Min barmhärtighet övervinner min vrede”. Men citat kommer inte från Koranen utan från en hadith, en berättelse om profeten Muhammed. Det är inte så noga med fakta, så länge budskapet är att islam är bra. Siddiq citerar dock även ur en riktig vers i Koranen, 2:215, som handlar om att ge till de resande. Men han citerar förstås inte nästa mindre trevliga vers som handlar om jihad, det heliga kriget.

Men i The Rain hoppar man över de många problem som mångkulturen innebär. Kanske är det bättre med ingen mångkultur alls än med skönmålning som i The Walking Dead? Det är synd att man känner att man måste välja mellan tystnad eller skönmålning och att det tredje alternativet är så sällsynt: att seriöst, uppriktigt och nyanserat skildra den nya verkligheten. Det hade både kunnat bli bra underhållning och lett till välbehövliga diskussioner. Science fiction borde vara den genre där man kunde reflektera kring en framtid med fortsatt mångkultur och islamisering.

I filmen 2012, som kom ut 2009, går världen under i en klimatkatastrof. Man får se hur både det Sixtinska kapellet i Vatikanen och Jesusstatyn i Rio de Janeiro störtar samman. Regissören Roland Emmerich ville också ha med en scen som visar Meckas förödelse, men han blev avrådd. Risken att få en dödsfatwa på sig var för stor. Det är alltså inte bara politisk korrekthet som gör att man antingen ignorerar eller skönmålar islam.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Ateisten som gillar kyrkklockornas klang

Evolutionsbiologen Richard Dawkins fick en anglikansk uppfostran, men är ateist. Han tror alltså inte på någon religion alls, men han är klok nog att göra skillnad på dem. Dels gör han skillnad på ”sin” religion och andras och dels gör han skillnad på bättre och sämre religioner. Detta retar förstås det auktoritära vänsteretablissemanget som bara går med på kritik mot islam om man också kritiserar kristendomen – knappt ens då.

Dawkins har beskrivit sig själv som ”kulturkristen” och ”sekulär kristen” och säger att han tycker om att sjunga julpsalmer och känner nostalgi för kristna traditioner. Så skulle jag beskriva mig själv också. Jag har ingen tro på något övernaturligt. Jag var muslim i flera år och när jag lämnade, lämnade jag alla former av tro. Men jag känner stor sympati för vårt kristna kulturarv. Julevangeliet om gudabarnet i krubban är en fantastisk berättelse.

Och jag uppskattar detta arv ännu mer när jag jämför det med islam. För det är stor skillnad mellan de två religionerna. Det finns ingen jul i islam och ingen berättelse om en Gud som steg ner till jorden och föddes som en människa för att dela våra bördor. Det finns inga julpsalmer om tre vise män som leds av en stjärna och inga vackra målningar som visar hur Maria och Josef böjer sig ned över den nyfödde. Målningar, skulpturer, ja, alla former av bilder saknas i moskéerna.

Eftersom Dawkins är kulturkristen så är kristendomen ”hans” religion. Det som man upplever som sitt har man ett särskilt känslomässigt band till. Även om man inte tror att Jesus är gudomlig eller att han uppstod på den tredje dagen, så känner man något när man ser en julkrubba, hör psalmen ”O helga natt” eller besöker en gammal kyrka.

Dawkins blev nyligen anklagad för islamofobi då han på Twitter (16/7) jämförde kyrkklockornas klang med islams utrop ”Allahu akbar”. Han lade upp ett foto på sig själv sittande utanför Winchesterkatedralen och kommenterade att ljudet av kyrkklockor var så mycket behagligare än islams ”aggressiva” utrop.

Listening to the lovely bells of Winchester, one of our great mediaeval cathedrals. So much nicer than the aggressive-sounding “Allahu Akhbar.” Or is that just my cultural upbringing? pic.twitter.com/TpCkq9EGpw

— Richard Dawkins (@RichardDawkins) July 16, 2018

Men en muslim får tycka att Koranen är bättre än Bibeln och att böneutrop låter bättre än kyrkklockor. Det struntar vänstern i. ”Allahu akbar” betyder just detta – att islams gud är större och bättre än allting annat. Att islams gud är större betyder att islam ska dominera. Inte konstigt att utropet kan uppfattas som hotfullt av icke-muslimer.

När Dawkins blev ombedd att förtydliga vad han menade med sin tweet sa han att islams böneutrop kunde vara vackert, men att ”Allahu akbar” är det sista man hör innan en självmordsbomb smäller.

Det är svårt att föreställa sig att någon skulle vråla Jesus namn och sedan spränga sig själv i luften bland kvinnor och barn på en marknad. Jesus manade inte sina lärjungar till erövringskrig. Men det gjorde Muhammed – och han ledde själv sin armé på härtåg för att erövra, ta slavar och plundra.

Våldet i Bibeln, och det är i Gamla Testamentet man finner det, består för det mesta av skildringar av krig och grymheter i det förflutna, inte av ännu gällande påbud att gå ut i krig. I Koranen däremot hittar vi påbud, som är menade att gälla i dag, om att gå ut i jihad, heligt krig. Jesus rike var inte av denna värld, men Muhammed var en riktig kung. Han styrde ett världsligt rike. Och han befallde faktiskt att de som var upproriska skulle dödas, bland annat genom korsfästelse. Jesus däremot, han korsfäste ingen, utan blev själv korsfäst.

Vi har alltså kommit till det läge att man inte ens kan säga att man föredrar kyrkklockor framför böneutrop utan att kallas islamofob. Man måste alltså antingen tycka om båda sakerna lika mycket eller tycka att böneutropet är vackrare än klockorna. Det är ju alltid okej att nedvärdera eller ogilla väst. En islamofob är en hemsk människa, men en västofob, vad är det? Det är väl bara någon som hyser berättigat hat mot den rasistiska och imperialistiska västerländska civilisationen? Så tycks vänstern resonera. Den islamiska civilisationens alla övergrepp vill man inte tala om.

Jag minns själv hur jag en gång försökte förklara för en muslim att jag inte tyckte Koranen var en bra bok. Det finns massor med böcker som jag föredrar, sa jag. Det var en trevlig och intelligent muslimsk tjej. Verkade inte särskilt fundamentalistisk alls. Men hon kunde helt enkelt inte begripa att jag kunde säga att Koranen var sämre än Sagan om ringen. Det måste bero på okunskap, försökte hon. Nej, jag hade läste hela Koranen men föredrog ändå Tolkiens sagor.

Efter ett tag förstod jag att hon försökte finna ursäkter åt mig. Det jag sa var något oerhört. Jag förstod att om jag hade samma sak till någon annan, så hade det kunnat sluta illa. I vissa islamiska länder hade jag kunnat bli lynchad, kastad i fängelse eller avrättad.

Dawkins kan sitta utanför Winchesterkatedralen och uttrycka sina tankar om kyrkklockor och islamiska utrop. Än så länge blir han bara lynchad av Twittervänstern. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla anonyma människor, även muslimer, som lever i de växande miljöer i väst där islamisk fundamentalism är stark – det kan vara i familjer och islamiska utanförskapsområden – och där felaktiga tankar kan leda till utfrysning och psykisk eller fysisk misshandel.

Även om Dawkins är ateist och gärna vill att fler människor lämnar vad han kallar ”vidskepelse” bakom sig, så förmår han inte riktigt glädjas över kristendomens tillbakagång. För vad kommer istället?

Risken finns att det är islamisk fundamentalism, inte ateism, som vinner inflytande. Han har sagt att han har ”blandade känslor” inför sekulariseringen i väst eftersom det är möjligt att kristendomen är ”ett bålverk mot någonting värre”.

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008

Han är knappast änglalik, men jobbar åt änglarna

[image error]Upptäckte att jag inte lagt upp detta avsnitt av min podd Tankar från framtiden här på bloggen. I podden pratar jag om seriefiguren John Constantine som fyllde 65 år i maj i år. Han föddes den 10 maj 1953 i Liverpool och hans stackars mor dog i barnsäng samma dag.

Trots sin ålder är det ytterst sannolikt att Constantine skulle gå i pension med tanke på hur populär seriefiguren fortfarande är. Serietidningen fyller trettio år i år – det första numret kom ut i januari 1988. Men figuren hade då redan gjort sitt första framträdande, tre år tidigare i juni 1984 i Alan Moores serietidning Swamp Thing.

I serietidningen är Constantine en blond engelsman med arbetarbakgrund från Liverpool som kan en del magi (det heter att han ”klåpar i det ockulta”). Magin använder han för att bekämpa demoner och alla möjliga andra hemska varelser. Han går alltid klädd i röd slips och beige trenchcoat och har en cigarett i mungipan. Moore ville att han skulle likna musikern Sting.

Med sina laster är Constantine knappast änglalik, men han jobbar åt änglarna.

Sankt Erik konungs tid

[image error]Erik den helige har haft stor betydelse genom historien som nationell symbol. Hans såg som idealkungen, en rättvis kung, rex iustus. Sveriges första rikssigill från 1436 har en graverad bild som föreställer Erik.

Helgonet är klädd som en riddare från 1400-talets början med krönt hjälm och pansarrustning över en brynjedräkt. Till vänster om S:t Erik finns en sköld med det svenska riksvapnet, tre kronor, som helgonet håller i sin ena hand. I den andra handen håller S:t Erik en vimpelliknade fana, ”Sankt Eriks banér”, som fladdrar bakom hans huvud.

År 1436 hade Engelbrekts svenska uppror mot unionskungen lyckats. Erik av Pommern var avsatt och riksrådet styr landet.

Den latinska texten lyder: Sigillum regni Svecie. Sanctus ericus svecorum gothorum rex.

Översatt till svenska: ”Sveriges rikes sigill. Den helige Erik, svears och götars konung.”

För mig är Erik den helige speciell bland annat eftersom han ska ha dött martyrdöden i min hemstad Uppsala den 18 maj 1160. Hans reliker förvaras i Domkyrkan. Jag tycker att den 18 maj skulle återupplivas som festdag.

På 1100-talet stred två ätter om makten i Sverige: sverkarna och erikarna. I Carl Hallendorffs Vårt folks historia (1902) kommenteras maktkampen så här:

”Emellertid bibehöllo Erikarne ett starkt anhang, och de stärktes därigenom, att deras stamfader Erik Jedvardsson började betraktas som en nationell martyrkonung, emedan han tillfångatagits i kampen mot en dansk inkräktare och af denne blivit dräpt. Folket talade allmänt om ’Sankt Erik konung’ och trodde på järtecken, som skett vid hans graf, fast icke någonsin ville gifva honom plats bland de kanoniserade helgonen. Erik Jedvardssons sonson Erik Knutsson försonade sig fullkomligt med kyrkan genom att mottaga den kyrkliga konungakröningen. Denna akt, som ej tidigare omtalas i Sveriges historia, innebar, att han genom kyrklig smörjelse och invigning vann en religiös legitimation för sitt kungadöme till stöd för sin omstridda världsliga rätt.”

[image error]

Hallendorff berättar också hur svenskarna under Engelbrekts uppror åberopade kung Erik som en idealkung, en symbol för ett rättvist styre som man ställde mot Erik av Pommerns vanstyre:

”Allmogen kräfde högljudt, att man skulle återföra tillståndet under ’Sankt Erik konungs tid’, då man hade infödd konung och inhemska lagar samt ’inga skatter eller pålagor’. Därför fördrefvos allestädes de främmande fogdarne, och deras borgar förstördes, därest man blef herre öfver dem.”

Med uttrycket ”Sankt Erik konungs tid” syftade svenskarna alltså på en slags sagotid, ”den goda tiden”, då kungen var rättvis, skörden god och folket lyckligt och mätt.

Enligt legenden ska den svenska flaggan, ett gyllne kors mot en blå bakgrund ha sitt ursprung i en syn som kung Erik hade under sitt korståg i Finland: han såg ett gyllne kors i himlen. I en dikt av Bertil Malmberg skildras det så här:

Ser du korsets riddarfana –

en gång i en syn lät Herren

Eriks öga skåda den –

och han tog den till sitt tecken

och den lyste på hans bana,

ofta blodig, aldrig rövad,

framför segervana män.

I slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471 uppenbarade sig ett brinnande svärd i skyn. Det var Eriks svärd. Svenskarna fick mod och vann.

Las Navas de Tolosa

[image error]

När vi får lära oss om Kolonialismen i skolan, så är det europeisk kolonialism. Kolonialismen med stort K. Ordet frammanar bilder av vita män i tropikhjälmar och svarta betjänter. Men det är inte hela historien. I många hundra år var Europa utsatt för kolonialism. Delar av Öst- och Centraleuropa låg under turkarna och delar av Spanien styrdes av muslimer i nästan 800 år. När det kommer till den europeiska kolonialismen betonar man det dåliga, men när det kommer till den islamiska kolonialismen av Europa berättar man gärna om hur ”berikade” vi blev. Agendan är tydlig.

Idag den 16 juli 1212 utkämpades det stora slaget vid Las Navas de Tolosa. Slaget blev en vändpunkt i reconquistan, den långa spanska återerövringen av Spanien. Alfons VIII av Kastilien ledde tillsammans med Sancho VII av Navarra, Peter II av Aragonien och Alfons II av Portugal korståget mot muslimerna. Dessa leddes av den almohadiske kalifen Muhammad an-Nasir. De kristna vann och sedan föll de muslimska väldet snabbt samman. Så småningom återstod bara Granada som befriades år 1492.

Almohaderna kallas de på svenska, los almohades på spanska, les almohades på franska. På arabiska hette de al-muwaḥḥidun, ett ord som betyder monoteister. Men alla muslimer är ju monoteister, så varför kallade de sig så? För de var stränga, puritanska muslimer som ansåg att andra muslimer inte var tillräckligt rena i sin monoteism. Det var en väckelserörelse som ville återställa islam till sin ursprungliga renhet, ungefär som salafisterna idag. Allt som luktade ”avgudadyrkan” måste utplånas. Detta var alltså en rörelse som var intolerant mot den tidens vanliga islam, föreställ er då hur den betraktade den katolska européer med sin dyrkan av människan Jesus som Gud.

[image error]

Om almohaderna inte besegrats av de kristna européerna hade mycket av det vi betraktar som typisk spansk kultur inte existerat idag. Ingen El Greco inom måleriet. Det hade varit som i almohadernas hemland Marocko. Där finns ingen bildkonst att tala om. Om du går in på wikipedia och läser om marockanska konstnärer finner du för det första att de är väldigt få och för det andra att alla är födda på 1900-talet. De är beroende av sekularisering och påverkan från väst. Flera av dem flyttade till väst eller hade stor del av sin publik där.

I dagens Spanien, liksom i övriga Västeuropa, växer den muslimska befolkningen genom den pågående massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Muslimska fundamentalister tenderar att identifiera sig som en del av den muslimska umman, en transnationell gemenskap, som också är politisk. Man lever i Europa, men känner sig i första hand som muslim. På grund av mångkulturalismen möter heller inga krav att anpassa sig till europeisk kultur och bli en del av vi:et.

Det är likadant i Sverige. I moskéerna predikar man om situationen i Afghanistan, Syrien, Somalia och Palestina. Det är sällan man talar om Sverige. Man talar om ”våra bröder och systrar” och om att vara solidarisk och hålla ihop. Då är det hela tiden muslimerna man talar om, inte att vara solidarisk eller känna sig som ett med svenskarna. I alla moskéer jag har varit i, och det är många, är det en självklarhet att svenskar och muslimer är olika saker.

Känslan av gemenskap mellan européer över nationsgränserna föddes ur konflikten med islam. Det var denna andra, och fientliga kultur, som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer. Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.

Konflikten är inte längre något man bara läser om i historieböcker. Den har blossat upp på nytt fem hundra år efter Granadas fall. Det blev vi påminda om i augusti förra året då fem jihadister med marockanskt ursprung gick till attack i Barcelona. Och låt oss inte glömma bort den oerhörda jihadistattack som ägde rum i Madrid den 11 mars 2004. Vid attentatet dödades 191 personer och 2050 skadades.

Jihadisterna hade placerat ut bomber vid tre olika tågstationer. Den 3 april dog flera misstänkta jihadister när de sprängde sig själva till döds hellre än att ge upp. En av dem var tunisiern Sarhane ben Abdelmajid Fakhet, en fanatiker som tros ha varit ledaren.

Alla 27 män som var inblandade i attacken var marockaner, förutom tre algerier, en egyptier, en tunisier (ledaren) och en libanes.

Jihadisterna lyckades genom sin terror påverka Spaniens utrikespolitik. Den borgerliga Partido Popular-regeringen förlorade valet som hölls den 14 mars. Socialistpartiet kom till makten och drog tillbaka Spaniens trupper från Irak.

De fruktansvärda scenerna från Barcelona i augusti förra året påminde om en krigszon. Och tyvärr kan jag inte säga att det kommer att gå över, att det kommer att bli bättre. Jag tror att det kommer att bli mycket värre. Jag tror att vi kommer att få se scener i Paris, London och Stockholm som påminner om vad vi sett från inbördeskrigets Syrien. Jihadister beväpnade med AK-47:or som håller byggnader, som tar gisslan, som genomför militära operationer.

Varför tror jag det? För när vi flyttar miljontals människor från islamvärlden, utan att skilja på bra och dåliga, och de etablerar parallellsamhällen här. Ja, då flyttar vi islamvärlden med dess konflikter till Europa. Europa blir, på grund av migrationen och bristen på assimilering, mer och mer som islamvärlden. Och våra politiker vill inte se detta. De vill inte tänka framåt.

[image error]

När jag skriver så här är det alltid någon som invänder att alla muslimer inte är fundamentalister. Och det är sant. Alla är inte fundamentalister, men många är det. Och en muslimsk fundamentalist är inte som en kristen fundamentalist. För i islam finns läran om jihad, heligt krig, och teokratin, idén om en islamisk stat. Jag är ateist och tror inte på någon religion, men jag har varit muslim och kan konstatera – och det kan vem som helst som undersöker saken – att islam och kristendom är två helt olika religioner som bidragit till att skapa helt olika kulturer. Spanien har El Greco. Det har inte Marocko.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Från Greven av Monte Cristo till jihadister som skriker Allahu akbar

[image error]

I inledningen till Alexandre Dumas roman Greven av Monte Cristo seglar ett skepp in i Marseilles hamn:

”Den 24 februari 1815 signalerade utkiken på Notre-Dame-de-la-Garde tremastaren Pharaon som kom från Smyrna, Triest och Neapel.”

Ombord på skeppet finns den unge Edmond Dantès, han som senare ska förvandlas till hämnaren Greven av Monte Cristo. Edmonds fästmö heter Mercédès och bor i byn Les Catalans. Byn beskrivs så här i romanen:

”En gång för länge sedan avreste av någon hemlighetsfull anledning en skara kolonisatörer från Spanien och slog sig ned på den landtunga där deras bebyggelse ännu i dag finns kvar.”

”Denna by som uppbyggdes i en bisarr och effektfull, till hälften morisk, till hälften spansk stil är ännu i dag bebodd av invandrarnas avkomlingar som fortfarande talar sina fäders språk.”

Då var denna ”moriska stil” det enda islamiska man kunde hitta i Marseille. Och jag är tveksam till om stilen överhuvudtaget var ”morisk” eller om det bara var Dumas sätt att försöka göra Les Catalans mer exotiskt.

Idag pågår dock islamiseringen av Marseille för fullt. Där finns ”moriska tempel”, det vill säga moskéer. Där finns även många ”morer”, det vill säga muslimer från Nordafrika. Ungefär en tredjedel av invånarna är muslimer. Andelen är ännu högre bland de unga. År 2015 skrev den brittiska tidningen The Guardian att de bodde 250 000 tusen muslimer i Marseille.

För inte så länge sedan, den 17 juni, drabbades den sydfranska staden La Seyne-sur-Mer, mellan Marseilles och Nice, av en islamistisk terrorattack. En svartklädd kvinna hugg två personer med en kniv samtidigt som hon skrek Allahu Akbar.

Jag har inte besökt Marseille, men jag har hört från muslimer som varit där att det är en väldigt islamiserad stad. Jag minns en imam i Stockholm som hoppades att Marseille skulle bli den första islamiska staden i Västeuropa efter reconquistan.

I en scen i Dumas roman förknippas Muhammed med fanatism. Det är rojalisten de Villefort, som ju bekämpar bonapartisterna, som jämför Napoleon med Muhammed. För att svartmåla Napoleon alltså.

– Jo, jag sade, Villefort, att bonapartisterna inte hade vår övertygelse, vår entusiasm, vår hängivenhet…

– Men fru markissina, de har åtminstone något som ersätter allt detta, nämligen fanatismen. Napoleon är västerlandets Muhammed. Han är för alla dessa simpla människor med en oerhörd ärelystnad inte bara en lagstiftare och en härskare utan också en symbol, en symbol för jämlikheten.

– Jämlikheten! utropade markissinan. Napoleon en symbol för jämlikheten! Vad är då Robespierre? Vill ni ta ifrån honom hans värdighet för att ge den åt korsikanen? Räcker det inte med en usurpation.

Villefort förklarar sedan för markissinan att han menar att Napoleon blev en symbol för jämlikheten (egalité) genom att upphöja de ringa medan Robespierres blev det genom att sänka de höga: han släpade en kung till schavotten.

Här är trailern för filmatiseringen från 1934:

När Dumas skrev sin roman var islam inget hot. Det fanns på andra sidan Medelhavet. Men Europa var på väg uppåt, islam på väg neråt. Napoleon hade invaderade Egypten 1792. Där mötte han slavmarknader, vidskepelse, förtryck och okunnighet. Det var som om tiden stått stilla.

Men det hade inte alltid varit så. Det fanns en tid då islam var starkare än Europa. Profeten Muhammeds arméer hade erövrat alla kristna länder i Nordafrika och Levanten och gjorde räder mot Medelhavets norra kuster för att plundra och ta slavar. Även Marseille råkade ut för attacker.

Och nu är vi i ett nytt skede där Frankrike håller på att islamiseras. Jag har inte varit i Marseille, men jag har varit i Saint Denis en knapp mil utanför centrala Paris. Där ligger kyrkan där Frankrikes kungar är begravda. Det som en gång var ”kungarnas stad” har dock blivit ”Frankrikes Mecka”. För miljön runt den medeltida kyrkan påminner om Rinkeby och Rosengård.

En gravvård i kyrkan föreställer Karl Martell, han som slog tillbaka den islamiska armén vid Poitiers år 732. Han var inte kung, men är avbildad med krona och spira.

Om Karl Martell hade förlorat hade den islamiska armén kunnat fortsätta sin framryckning. Och efter den hade andra kommit. Om Frankrike hade blivit islamiskt hade den franska filosofin, den franska litteraturen, den franska vetenskapen, aldrig uppstått. Vi hade inte haft Greven av Monte Cristo.

Bild: Filmen Greven av Monte Cristo 1934

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Erik den heliges fana

[image error]

I Barnbiblioteket Saga nr 34 (3:e omarbetade uppl. 1936) fann jag denna dikt av Bertil Malmberg. Dikten skildrar kung Eriks korståg i Finland och hur han tar emot den svenska flaggan, en korstågsfana, genom en uppenbarelse: ett gyllne kors i himlen.

Erik den heliges fana

Har du hört om konung Erik,

han, som över finska moar

red med tappra svenska krigsmän

för att kämpa för sin Gud?

Intet hinder honom hejdar:

strida strömmar utan broar,

väglös ödemark och tusen

svultna vargars klagoljud,

fiender i mörkret dolda,

pilar, susande i natten,

hedendomens hat mot ljuset,

intet, intet, fruktar han.

Skogens snår han genombryter,

vadar genom flodens vatten,

leder sina tappra skaror

som Guds egen hövitsman.

Här han rider fram i striden.

Ser du korsets riddarfana –

en gång i en syn lät Herren

Eriks öga skåda den –

och han tog den till sitt tecken

och den lyste på hans bana,

ofta blodig, aldrig rövad,

framför segervana män.

Ännu har den svenska flaggan

korsets tecken på sin klara

himmelsblåa grund som fordom

till evärdligt vittnesbörd

att den blott i ljusets strider

hägna vill en kämpaskara,

ledd av hjältar som kung Erik

och av Herrens anda förd.

Dikten illustrerades av Gisela Trapp

Det är synd att Eriksdagen den 18 maj får så lite uppmärksamhet. Man borde ställa till med en stor fest som kan mäta sig med irländarnas S:t Patriks dag. Eriks reliker förvaras i ett skrin i Uppsala domkyrka. I sockenmuseet i Gamla Uppsala finns en fana med Eriks bild, se den här

Medborgargardisten som rensar Chicagos gator

[image error]Den här filmen kommer helt rätt i tiden. Kanske är denna remake mer rätt nu än originalfilmen från 1974 var när den kom. Då var det Charles Bronson som gjorde rollen som hämnare, nu är det Bruce Willis. Det är skräckismästaren Eli Roth som regisserat, och det märks i vissa blodiga inslag som påminner om ”tortyrporren” i filmen Hostel (2005).

Kirurgen Paul Kersey är en lycklig familjefar i en lugn förort till Chicago. Men en kväll, när han jobbar sent på sjukhuset, bryter sig inbrottstjuvar in i hans hem. Hans fru och dotter blir skjutna när de försöker göra motstånd. Frun dör och dottern hamnar i koma. Efter attacken blir Paul chockad och tillintetgjord.

Polisen saknar resurser att utreda dådet, vilket ökar Pauls känsla av vanmakt. Men så småningom växer en övertygelse fram – han ska själv skipa rättvisa. Han lär sig hantera vapen och börjar ta upp jakten på skurkarna. Inte bara de som gett sig på hans familj, utan på dem som råkar korsa hans väg. Han blir medborgargardist.

Medierna börjar rapportera om en vit, medelålders man i luvtröja som rensar upp bland buset i Chicago och räddar medborgare i nöd. Han får namnet ”Dödsängeln”. Den lugne, trevlige och laglydige läkaren har förvandlats till en iskall domare och bödel.

I USA pågår just nu debatten om medborgarnas rätt att bära skjutvapen. Filmen tycks ta ställning genom att visa att vapen kan göra skillnad för hederliga medborgare. När man ringer polisen, är katastrofen ofta redan ett faktum. Pauls fru hade ingen pistol hemma. Hade hon haft det hade hon kunnat försvara sig.

Paul åker till sin frus hemtrakt för att begrava henne. Tjuvskyttar har tagit sig in på svärfaderns ägor och skadeskjutit ett rådjur. Svärfadern jagar iväg dem med sin bössa, sen vänder han sig till Paul och säger: ”Folk litar på att polisen ska hålla de säkra, det är det som är problemet. Polisen dyker bara upp efteråt brottet begåtts, det är som att fånga räven när den kommer ut från hönshuset”.

I slutet av filmen, när Paul har tagit ner den siste skurken som gav sig på hans familj, får han gå. Polisen vet vad han gjort, men tar honom inte. Det finns ett samförstånd mellan polisen och medborgargardisten. De står i grunden på samma sida. Pauls bror Frank, spelad av Vincent D’Onofrio, oroas över vad brodern håller på med. Vid ett tillfälle säger han: ”Du är ingen snut” och Paul svarar: ”Någon måste göra det”.

I originalfilmen från 1974 är huvudpersonen inte kirurg utan en välbärgad arkitekt. Men även här blir hans fru och dotter överfallna i hemmet. Eftersom polisen inte kan hitta och straffa bovarna bestämmer han sig för att ge sig ut på New Yorks gator och rensa upp. Han är i lagens mening en brottsling, men en hjälte i allmänhetens ögon. För det finns en rättskänsla som ligger till grund för lagen, som kommer från vår moral och kultur.

[image error]

Innan arkitekten Paul drabbades av det råa våldet var en så kallad ”bleeding heart liberal”, en som ser brottslingar som offer det är synd om. Det är lätt att vara god och human när man själv inte behöver ta konsekvenserna för sina egna åsikter. Samma sak upplever vi i Sverige där kändisar och politiker tävlar om vem som kan uttala de vackraste fraserna om invandring och mångkultur samtidigt som de sitter tryggt i sina helsvenska villakvarter.

I den svenska debatten är medborgargardist snarast ett fult, och kanske även skrämmande, ord. Men det man inte tänker på är att många av populärkulturens hjältar är just medborgargardister. Till att börja med de allra flesta seriefigurer som Batman, Spiderman och Superman. De är alla brottsbekämpare som verkar utanför lagens ramar.

För Batman, vars verklige namn är Bruce Wayne, handlar det om hämnd. Liksom Paul Kersey i Death Wish blir hans familj attackerad – hans pappa och mamma blir skjutna av en rånare i en gränd. Han är bara ett liten pojke och kan inget göra för att försvara dem. Men som vuxen svär han att göra det som polisen inte klarar av, att skydda hederliga medborgare från skurkar, och ta fast mannen som mördade hans föräldrar.

En svaghet med filmen är Bruce Willis skådespelarprestationer. Han har haft ungefär samma ansiktsuttryck i varje film – det där sneda leendet – och spelat sig själv i varenda film sedan Sjätte sinnet. Willis klarar helt enkelt inte av att skildra Pauls smärta och ångest efter hustruns död. Det sneda, smått ironiska leendet hänger med hela tiden, vilket bidrar till att göra filmen till en ytlig actionrulle med häftiga våldsscener i stället för psykologisk thriller.

Medborgargardismen hyllas inte bara i filmen, man gör även ett försökt att problematisera. Det sker i form av kommentarer på olika radioshower där det pratas om ”Dödsängeln” är en ”hero” eller en ”zero”. Och vad händer om fler börjar ta lagen i egna händer? Även om det Paul gör är bra, så undergräver han ju lagens auktoritet och banar väg för anarki.

När Eli Roth fick frågan om varför han tyckte tiden var mogen för en remake, svarade han att vi inte har gjort framsteg sedan 1974 när det kommer till att bekämpa brott. Brottsligheten är utom kontroll och polisen är överväldigad. Frågorna som togs upp då är fortfarande aktuella.

Självklart är den här filmen hatad av vänstern som menar att den förhärligar våld och vapen och hyllar blodig hämnd. I vänsterns värld är ju skurkarna offer, allt är samhällets fel. De hatade också originalfilmen med Bronson. Den fick också kritik för att många av brottslingarna var icke-vita. I remaken har man försökt undvika rasistanklagelser genom att ha fler vita skurkar. Inbrottsligan som skjuter Pauls fru och dotter består av vita män. Men det greppet känns ganska krystat när man vet hur pass överrepresenterade svarta är i brott som mord, rån och våldtäkter i USA. Dessutom räcker det inte för att blidka vänsterns rättvisekrigare, att hjälten är en vit man är i sig suspekt.

Filmen kan tjäna som underlag för samtal och reflexioner om medborgargardism i en tid då polisen inte klarar av sina uppgifter och om hur massinvandringen från Afrika och Mellanöstern påverkat brottsligheten i västvärlden. Vänstern talar ju gärna om representation, att filmer ska återspegla den etniska mångfalden i samhället. Men när det kommer till brottsligheten är det inte längre okej att återspegla hur det ser ut, utan man ska förvränga. Helst ska alla skurkar vara vita. För svenskar är den här filmen sevärd då vårt land, på grund av massinvandringen, allt mer börjar likna USA med ghetton, no go-zoner, gängkrig och en etnifierad underklass.

Sångarprinsens hyllades med sång och skålar

[image error]

Måndag den 18 juni var det Prins Gustaf, Sångarprinsens, födelsedag. Han föddes den 18 juni 1827 som son till kung Oscar I. Han var hertig av Uppland. Det var Gustaf som tonsatte Studentsången. Texten skrevs av Herman Sätherberg.

Födelsedagen firade vi i Konservativa Måndagsklubben (KMK) genom att sätta på oss studentmössorna och samlas vid hans staty utanför Carolina Rediviva på kvällen. Vi sjöng Studentsången och Kungssången och skålade i punsch. Cigarr hör också till.

Sedan gick vi till en krog och åt middag.

Sjungom studentens lyckliga dag,

låtom oss fröjdas i ungdomens vår!

Än klappar hjärtat med friska slag,

och den ljusnande framtid är vår.

Inga stormar än

i våra sinnen bo,

hoppet är vår vän,

och vi dess löften tro,

när vi knyta förbund i den lund,

där de härliga lagrarna gro!

där de härliga lagrarna gro!

Hurra!

Svea vår moder hugstor och skön,

manar till bragd som i fornstora da’r,

vinkar med segerns och ärans lön,

med den skörd utan strid man ej tar.

Aldrig slockne då

känslans rena brand,

aldrig brista må

vår trohets helga band,

så i gyllene frid som i strid.

Liv och blod för vårt fädernesland!

Liv och blod för vårt fädernesland!

Hurra!

Hösten 1844 kom prinsen till Uppsala. Han studerade här, tillsammans med sina bröder Carl och Oscar, vid universitet, och hade då sin bostad i det så kallade Prinshuset. Han räknas som den hittills största musikbegåvningen inom ätten Bernadotte och fick hedersnamnet Sångarprinsen.

Gustaf avled den 24 september 1852, endast 25 år gammal. Statyn vid Carolina Rediviva gjordes av Carl Eldh och invigdes 1927, alltså på hundraårsjubileet.

Konservativa Måndagsklubben är ett sällskap för Uppsalaromantiker som hittar på roliga saker tillsammans. Vår idé är att förena glädje och bildning. Vi har en fest och en pubkväll varje månad. Hör av dig om du vill vara med! Jag nås på Facebook och Twitter

Katolska kyrkan skapade Europa

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/6) pratar jag med den katolske bloggaren Mikael Karlendal. Han var tidigare protestant och pastor i Pingstkyrkan, men har konverterat till den katolska kyrkan. På sin blogg Till försvar för den kristna tron försvarar han den katolska tron, men skriver också om historia och om konflikten mellan islam och väst.

I podden pratar vi om vad som fick Karlendal att konvertera till den katolska kyrkan, om skillnaderna mellan protestantism och katolicism och om hur islams uppkomst och expansion påverkade kristenheten.

Den katolska kyrkan skapade Europa, menar Karlendal. Den förenade alla olika folk i Europa och gav dem en gemensam identitet.

Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.

Den mest lästa artikeln på Karlendals blogg heter ”Nio viktiga fakta som kommer att förändra din syn på korstågen”. I inledningen skriver han:

”Det är en allmän uppfattning idag att korstågen är någonting som vi i västvärlden behöver skämmas för, i synnerhet vi som kallar oss kristna och i allra högsta grad den Katolska kyrkan. De flesta tror antagligen att vi får skylla oss själva lite grann för all fiendskap som finns mellan västvärlden och stora delar av den muslimska världen, för vi har ju en gång varit imperialistiska och kolonialistiska och angripit de fredliga muslimerna i det heliga landet under korstågstiden. ’Det var ju vi som började’.”

Bild: ”Belägringen av Acre 1291” av den franske konstnären Dominique Papety (1815-1849).