Mohamed Omar's Blog, page 16

Hur måttfull är den måttfulle imamen?

[image error]

I Sverige 2018 gäller inte dödsstraffet, säger den måttfulle imamen. Men hur är det med Sverige 2025? Mot vilka mål strävar imamen med sitt idoga missionsarbete?

Det finns en imam i Sverige som brukar betraktas som moderat eller måttfull. Salahuddin Barakat i Malmö kan uppföra sig någorlunda i tv-studior och på seminarier. Han förestår något som kallas Islamakademin som säger sig motverka ”radikalisering” bland unga muslimer.

När Dagens Nyheter i våras (26/5) gjorde ett reportage om ex-muslimers situation, så blev Barakat intervjuad. Ex-muslimer drabbas av utfrysning, hot och våld. Barakat menade dock att sådana metoder var förståeliga, då det var viktigt att inte avfall från islam blir vanligare.

”Man försöker göra allt man kan för att det inte ska normaliseras. Och det förstår jag. Jag vill inte heller att det ska normaliseras. Men man ska inte använda otillåtna medel, som att hota med död och liknande.”

Det var ju skönt att han inte utfärdar en dödsdom mot mig som ex-muslim i Sverige. Men riktigt så bra är det inte. För sedan säger han att dödsstraffet för avfall faktiskt är en del av islams lag. Men att det bara kan tillämpas i ett islamiskt idealsamhälle: ”i Sverige 2018 gäller inte det”. Det betyder alltså att när Sverige blir ett islamiskt idealsamhälle, så ska jag avrättas. Åtminstone sju islamiska länder ligger nära det islamiska idealet, i den meningen att ateism i dessa länder är ett brott som är belagt med dödsstraff.

För mig som är öppen ateist och före detta muslim är den pågående islamiseringen av Sverige, förändringen från ett sekulärt, europeiskt samhälle med kristen tradition, till ett så kallat ”islamiskt idealsamhälle”, självklart något som oroar på ett särskilt sätt. Varje steg i denna riktning är ett steg bakåt.

I Sverige 2018 gäller inte dödsstraffet, säger den måttfulle imamen. Men hur är det med Sverige 2025? Mot vilka mål strävar imamen med sitt idoga missionsarbete?

Det är minst sagt motsägelsefullt hur vissa fundamentalistiska, islamiska imamer verkar för att hålla Sverige öppet för massinvandring av ”humanitära” skäl, samtidigt som de med sitt missionsarbete verkar för att göra Sverige mindre humanitärt, ja, kanske till och med ett land som vissa måste fly ifrån.

Det ska dock finnas en skillnad mellan Barakats islamiska idealstat och terrorgruppen Islamiska Statens (IS) försök att upprätta en idealstat i Syrien och Irak. För hösten 2015 så höll Barakat ett föredrag under rubriken ”Bekämpa ISIS!” I sitt föredrag betonade Barakat betonade att man som muslim måste hålla sig till sharia och ingenting annat.

Sedan påstod han att IS-staten inte tillämpade sharia på rätt sätt. På vilket sätt de gjorde fel var oklart. Men detta var alltså hans invändning mot IS: de följer inte sharia ordentligt! Att det skulle vara något fel på sharia fanns inte på kartan.

Ett annat oroväckande tecken var att flera gånger under föreläsningen kände sig Barakat nödgad att försäkra åhörarna om att trots att han kritiserade IS, så stod han på Koranens fasta grund och höll sig till sharia som enda rättesnöre. Det tycks alltså finnas en föreställning bland vissa muslimer att det är oislamiskt att kritisera IS. Och den föreställningen är tydligen så spridd att det är nödvändigt att bemöta den.

Barakat berättade också att flera muslimer avrått honom från att kritisera IS och frågat varför han inte kritiserar Ryssland och USA istället. Underförstått att IS inte är ett större problem än USA.

Det är en ganska vanlig uppfattning bland muslimer i Sverige, som jag själv stött på: den att IS visserligen inte är några änglar, men de är våra bröder i islam och därför bättre än de otrogna amerikanerna. Barakat försvarade sig mot den kritiken genom att säga att det ena utesluter inte det andra. Samtidigt som man kritiserar IS bör man kritisera USA. ”Jag tror inte att Gud är med Amerika”, konstaterade han.

Den måttfulle imamen Salahuddin Barakat fick mig att tänka på en berättelse ur Voltaires komiska roman Candide. I kapitel tolv förekommer en from och vältalig imam. Man skulle kunna kalla honom måttfull.

Det pågår ett krig mellan ryssar och turkar. Under en belägring drabbas den turkiska armén av svält och soldaterna bestämmer sig då för att äta upp sina slavinnor:

”Översten som var en stor fruntimmerskarl förde med sig hela sitt harem och inlogerade oss i ett litet fort vid Azovska sjön där vi vaktades av två svarta eunucker och tjugo soldater. Man dödade massor av ryssar men de blev inte svaret skyldiga. Azov stacks i brand och flöt av blod och ingen hänsyn togs till kön eller ålder. Till sist återstod bara vårt lilla fort och oss tänkte fienden svälta ut. De tjugo janisjarerna hade svurit att aldrig ge sig. Den våldsamma hungern tvingade dem därför att äta upp våra två eunucker av rädsla för att annars bryta sin ed. Efter några beslöt de att också äta upp oss kvinnor.”

Då ingriper den måttfulle imamen:

”Då fanns det bland oss en imam som var mycket from och hade ett gott hjärta. Han höll ett vackert tal till soldaterna och övertalade dem att inte döda oss helt och hållet.”

”- Skär bara av den ena skinkan på var och en av dessa damer, sa han, och ni kan leva utmärkt gott! Om det blir nödvändigt att göra likadant om ett par dar så finns det ju en till. Ni blir hjälpta och himlen ska vara er nådig för en så barmhärtig handling.”

”Han var mycket vältalig och lyckades också övertyga dem, och så underkastade man oss denna hemska operation. Imamen behandlade oss med samma salva som man smörjer gossar med efter omskärelsen, men alla var vi nära att dö.”

Det här fick mig att tänka på vad som räknas som måttfullt respektive extremt. Det beror hela tiden på vad man jämför med. I jämförelse med terrorgruppen IS ledare, så är förmodligen Salahuddin Barakat att räkna som måttfull.

Bilden överst är en teckning från 1639 som visar turkiska soldater med europeiska slavar.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Lucia är en svensk fest

[image error]Förskolan Kärrbacken i Motala lägger ner luciafirandet. Anledningen är bland annat att firandet kan leda till så kallad ”exkludering”. Det är svårt att förstå vad de menar med exkludering, men kanske menar de att de elever som inte känner sig som en del av den svenska kulturen inte heller kommer att känna sig helt delaktiga när man firar lucia.

Det är liksom inte deras fest. För i flera av de islamiska länder som många invandrare kommer från, som Somalia, Irak och Afghanistan, firar man så klart inte lucia – och inget annat heller som förknippas med otrogna, kristna traditioner. På en populär sajt (alltså populär bland muslimer) som heter Islamguiden kan man hitta en broschyr om hur den svenska skolan bör anpassa sig till muslimernas krav: ”Råd och tips till svenska skolan vid mötet med muslimer”. Lucia hittar man under rubriken ”Kristna högtider” på sidan 12:

När det gäller den första pelaren så innebär det att en muslim inte tror på flera gudar, eller på att en människa kan vara en gud, eller på statyer och andra avgudar. Det innebär också att en muslim följer Islam och ingen annan religion.

Detta innebär också att man som muslim inte firar de högtider som till exempel finns här i Sverige, såsom jul, påsk, allhelgona, midsommar och så vidare. Dessa helger är kristna högtider (förutom midsommar som är hednisk). Vi muslimer respekterar alla de som firar dessa högtider men enligt vår tro så skall vi inte delta i dem. Vi har våra högtider som vi firar, bland andra ‘eid-ul-fitr som jag tidigare nämnde.

Ofta händer det att ledsna och oroliga muslimska skolelever säger att deras lärare tvingar dem att delta i luciatåg eller liknande. För det första så kan nog inte en skola ha rätt att tvinga någon elev, oavsett religionstillhörighet, att gå med i luciatåget. I så fall så skulle luciafirandet stå med i läroplanen.

För det andra så är själva luciafirandet en kristen högtid. Lucia var ett kristet helgon. Så denna helg har ingenting med Islam att göra. Luciadagen är en kristen högtid, som vi muslimer inte firar.

Här läser man klart och tydligt att de islamiska fundamentalisterna vill exkludera alla svenska högtider. De vill inte att deras barn är med. De får lära sig att det där är de ”kristnas” högtider, den otrogna svenska majoritetsbefolkningen. Budskapet är: vi muslimer har våra egna som vi ska hålla oss till.

Jag var muslim i flera år och det som står i den där broschyren predikades i alla moskéer jag besökte i Sverige. Det är alls inget ovanligt budskap. Det är därför man inte firar svenska högtider i någon svensk moské.

Men det är rimligt och begripligt att moskéer bara uppmärksammar islamiska bemärkelsedagar och helt ignorerar allt annat. Det är så att säga det de är till för. Det som är orimligt är att en svensk skola, som ju ska vara svensk, lägger ner en svensk tradition för att inte ”exkludera” någon.

Bara själva namnet ”den svenska skolan” är ju exkluderande. Det betyder att den inte är somalisk, kurdisk och turkisk. Den kan inte vara allt detta samtidigt. Man måste välja att vara något och när man gör det väljer man samtidigt att inte vara något annat.

Moskén är islamisk, därför uppmärksammar den inte jul och lucia. Den svenska skolan är svensk, därför bör den uppmärksamma dessa svenska högtider men inte den islamiska högtiden eid. Man kan kalla detta ”exkludering”. Man kan också kalla det realism – att se verkligheten som den är.

Det finns kanske någon som vill göra om den svenska skolan till den mångkulturella skolan. Det kommer inte att gå. Ett exempel: när ramadan krockar med jul, hur gör man då? Någon av dem måste ha företräde. Antingen uppmärksammar man julen, då är man en svensk skola, eller så uppmärksammar man ramadan, då är man en islamisk skola.

Den svenska skolan måste vara någonting. Den kan inte vara ingenting. Och är den någonting så exkluderar den därmed någonting annat. Frågan är alltså inte om man ska exkludera eller inte – det gör man alltid. Frågan är vad man vill vara och vad man därmed ska exkludera.

[image error]Sverige har varit kristet i mer än tusen år. Först romerskt-katolskt, sedan protestantiskt efter reformationen på 1500-talet. Vi har i tusen år varit en självklar del av den europeiska, kristna kulturen. Vi har ett kors i flaggan. Jag är ateist och lucia har för mig, liksom för många andra svenskar, ingen religiös mening. Det finns också äldre rötter till att man firar en ljusfest just under denna mörka tid.

Det är rimligast och naturligast att den svenska skolan fortsätter att vara svensk, och blir mer självmedveten och bestämd i detta. Alternativet är fortsatt upplösning med fler och allt svårare konflikter. Nedläggningen av lucia innebär att barnen fråntas möjligheten att uppleva något speciellt och vackert. Inte bara barnen med svensk bakgrund, utan även de med invandrarbakgrund. Kanske lucia skulle kunna göra dem eller deras föräldrar nyfikna på svensk kultur? På Internet verkar det finns ett stort internationellt intresse för det svenska luciafirandet.

Turister som kommer hit vill ju se något som känns svenskt, inte mångkultur. Tar vi bort det där speciella, som känns särskilt svenskt, då gör vi Sverige mindre intressant och minskar mångfalden i världen, för svensk kultur berikar världen.

Men den här trista historien från Motala är också en påminnelse om att det är vi föräldrar som bär det yttersta ansvaret för att förmedla vår kultur till våra barn. Därför bör de som känner sig som svenskar och som vill att den svenska kulturen ska fortsätta leva, att själva, tillsammans med likasinnade, arrangera fester för sina familjer. Lära sig själv och sina barn om vår historia och våra traditioner, våra sånger och dikter. Då behöver man inte ta hänsyn till etablissemangets politiska korrekthet.

I boken Våra högtider från 1958, skriver författaren Helge Ljungberg så här:

”På några årtionden har Lucia erövrat vårt land och måste numera anses vara så fast knuten till svenskt julfirande, att man rimligtvis inte kan spå annat än att Lucia för all framtid kommer att inleda vår största högtid. Man ser i Lucia en föraning till julen med dess tusen fröjdeämnen. Lucia med sina ljus bär bud om julgranen.”

Då 1958 var det inte länge sedan lucia i sin moderna form hade etablerats i Sverige. Rötterna går som sagt längre tillbaka. Ljungberg spådde att lucia för all framtid kommer att inleda julen. Låt oss hoppas – och verka för – att han får rätt.

Bilder av Jenny Nyström.

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Vi har aldrig varit som islamiska länder

[image error]

I den stora moskén i Uppsala sitter kvinnorna för sig uppe på en balkong. Det finns en ingång för män och en annan för kvinnor. För att de inte ska blandas. I den islamiska lagen är det viktigt att könen hålls åtskilda, inte bara i moskén utan också utanför. Men muslimer är människor och gör inte alltid som det står i gamla böcker, även om de säger sig tro på dem.

Den islamiska lagen mot könsblandning förklarar varför den socialdemokratiske politikern Yasmine Larsson fick sitta i ett separat rum när hon besökte en moské inför valet. Den manlige partikamraten däremot kunde stå i huvudsalen och tala inför församlingen. Ute i samhället är det svårt att följa islams lagar och regler, men i moskén ska det gå till på rätt sätt.

I Koranen står det om hur männen inte fick tilltala profeten Muhammeds hustrur direkt. De fick stå bakom ett skynke. Så här står det i Knut Bernströms svenska översättning:

”När ni behöver vända er till [Profetens hustrur] för att be om något, tala då till dem från andra sidan ett förhänge.” (kap. 33, vers 53)

Orden inom klamrarna har Bernström satt dit för att förtydliga vad det handlar om. Om Yasmine Larsson hade besökt en kyrka och blivit hänvisad till ett separat rum där hon fick sitta med tanterna medan hennes manlige kollega fick stå och tala inför alla, så hade hon nog protesterat. Men sådana här saker verkar vara lättare att acceptera när det kommer i ”mångkulturell” förpackning.

För de här två sakerna går ju inte riktigt ihop, alltså den så kallade ”toleransen och respekten för andra kulturer” med moderna, västerländska idéer om jämställdhet.

Det finns en föreställning om att islamvärlden ligger efter. För hundra år sedan, eller ännu längre tillbaka, var vi ungefär som dem. Och de kommer också att utvecklas, särskilt de som har flyttat hit och ser på nära håll hur kloka vi är. Det har inte gått så bra hittills. Det är snarare vårt svenska samhälle som blir mer likt invandrarnas hemländer som Somalia, Irak och Afghanistan.

Men det stämmer inte att det gamla Sverige var som islamvärlden. Vi har inte haft harem. Vi har inte haft burkor. Om man läser den libanesiske författaren Amin Maaloufs bok Korstågen enligt araberna (1983), så finner man att muslimerna redan på medeltiden ansåg att europeiska kvinnor var ”lössläppta” för att de kunde umgås och prata med män.

Vi har bilder från medeltidens Europa som visar hur damer och herrar umgås. De äter vid samma bord. Ja, visst har mycket hänt sedan dess. Men det jag vill ha sagt är att skillnaderna mellan Europa och islamvärlden fanns redan då. Så det handlar inte bara om var i tiden man befinner sig utan också om vilken grund man står på.

Går man hundra år tillbaka i tiden i Sverige, så liknande det alls inte islams lagar.

Vi kan titta på målningar som föreställer de två stora svenska festerna: jul och midsommar. Anders Zorns målning ”Midsommardans” från 1897 visar logdans i Dalarna. Män och kvinnor som dansar glatt runt majstången. Så kan man inte göra bekymmersfritt i många islamiska stater än idag.

[image error]

Och så har vi vår andra stora fest: julen. Och en annan av de stora svenska konstnärerna: Carl Larsson. Hans målning ”Nu är det jul igen” från 1907 föreställer familjen Larssons julfrukost på Lilla Hyttnäs i Sundborn 1906. Det är män och kvinnor tillsammans. Inga skynken skiljer dem åt. På målningen kan man också se Maria och Jesusbarnet.

Så när någon säger att ”de kommer hit med värderingar som vi hade för hundra år sen” kan du till exempel peka på Anders Zorns och Carl Larssons målningar. Det finns många fler.

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Det är inte bara vi som förlorar om yttrandefriheten dör

[image error]

Före tre år sedan, den 13 och 14 november 2015, gick jihadisterna till attack i Paris. 130 människor dödades och 350 skadades. Jag besökte Paris sommaren 2017. Jag besökte konsertlokalen Bataclan Boulevard Voltaire där den värsta massakern hade ägt rum. Det var en vacker dag och det var svårt att föreställa att något så fasansfullt hade hänt där.

Boulevard Voltaire, så heter en gata uppkallad efter den store upplysningsfilosofen. Jag besökte även hans grav i Panthéon. Denna byggnad som en gång hade varit en kyrka, blev efter revolutionen ett sekulärt tempel. Ett monument över filosofin, vetenskapen och litteraturen – över människans storhet.

Voltaire hade på sin tid kritiserat den katolska kyrkan. Den var dogmatisk och inskränkt, menade han. Och det var ändå en kyrka med en rik intellektuell tradition. Vad han sagt om den fundamentalistiska religion som jihadisterna bekände sig till? Hade han kunnat föreställa sig att det i Frankrike, tre hundra år efter hans död, skulle existera sådan steril och hård fanatism? En fanatism som får den kyrka han gisslade att framstå som öppen, tolerant och klok.

Voltaire såg yttrandefriheten som en nödvändig förutsättning för utveckling. Jag tycker det är ganska uppenbart att en anledning att att det går så dåligt i islamvärlden är att den religiösa fundamentalismen inskränker människors yttrandefrihet. Och tyvärr, på grund av massinvandringen från islamvärlden till Europa, påverkar den numera även oss. Fanatikernas våld har skrämt de intellektuella, författarna, konstnärerna.

Vi har en sannerligen hamnat i en bisarr situation. Vi kan nu riskfritt i hela västvärlden häckla vår egen religiösa tradition, men att uppföra Voltairs pjäs Mahomet från 1742 skulle innebära en stor risk. I pjäsen framställs ju profeten Muhammed som en härsklysten bedragare. Vilka skådespelare skulle våga? Vilken teater?

Man kan undra varför massinvandringen är viktigare än yttrandefriheten. Vad har världen vunnit om väst förlorar sin yttrandefrihet? Hade det inte varit bättre om vi försvarat vår yttrandefrihet och så kunnat påverka islamvärlden? Att vi blivit en plats som fritänkare, konstnärer och intellektuella i andra delar av världen kunde se upp till och ha som förebild för att förändra sina egna länder?

Konsertlokalen Bataclan var från början byggd som en kinesisk pagod. Den vittnar om västvärldens öppenhet och nyfikenhet på andra kulturer. Utan väst skulle människorna i länder som Irak, Syrien och Egypten veta väldigt lite om sin historia. Det var västerländska vetenskapsmän som grävde fram och utforskade deras historia.

Tre år efter jihadistattackerna i Paris har Islamiska Staten i Syrien och Irak störtat samman. Men jihadismen lever som tanke och fortsätter att påverka muslimska fundamentalister. Och ännu större än jihadismen är tanken om en islamisk stat där Koranen är lag. I en sådan stat kan det inte existera någon Voltaire. Där den islamiska fundamentalismen inte dödar människor, dödar den yttrandefriheten.

Det är inte bara vi som förlorar om yttrandefriheten dör. Vart ska resten av världen vända sig för hopp och ledning? Vem ska försvara en sådan som Asia Bibi? Den stackars kristna kvinnan i Pakistan som suttit fängslad i åtta år, anklagad för hädelse. Visst, det är inte alla muslimer som är extremister, långt därifrån. Men en del av dem är det. Det innebär att ju fler muslimerna blir i Europa, desto fler blir extremisterna. Det är inte alla muslimer i Pakistan heller som är extrema, men ändå straffas hädare – om inte av staten så av den arga, fanatiska mobben.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Den måttfulle imamen

[image error]

I våras läste jag om Voltairs roman Candide, i svensk översättning av Olof Nordberg. Voltaire driver med den tidens naiva och optimistiska filosofi. ”Vi lever i den bästa av världar”, upprepar Candide – namnet betyder ”troskyldig” – samtidigt som han upplever fasor och galenskaper av alla slag.

Vid denna läsning uppmärksammade jag något som jag inte tänkt på förut. En av de fasor som skildras i romanen är det islamiska sexslaveriet. Det har alltid varit känt i Europa, ända sedan medeltiden, att sexslaveriet och haremen är något som utmärker islamvärlden.

I romanen möter vi en gammal kvinna som berättar om hur hon togs till fånga av jihadpirater på Medelhavet:

”Knappt hade vi gjort det förrän sjörövare från Salé i Marocko dök ner på oss och äntrade fartyget.”

Sedan berättas om hur hon och hennes mor förslavades och utnyttjades.

I kapitel tolv förekommer en from och klok imam. Vi kan kalla honom måttfull. Det pågår ett krig mellan ryssar och turkar. Under en belägring drabbas den turkiska armén av svält. De bestämmer sig då för att äta upp sina slavinnor:

”Översten som var en stor fruntimmerskarl förde med sig hela sitt harem och inlogerade oss i ett litet fort vid Azovska sjön där vi vaktades av två svarta eunucker och tjugo soldater. Man dödade massor av ryssar men de blev inte svaret skyldiga. Azov stacks i brand och flöt av blod och ingen hänsyn togs till kön eller ålder. Till sist återstod bara vårt lilla fort och oss tänkte fienden svälta ut. De tjugo janisjarerna hade svurit att aldrig ge sig. Den våldsamma hungern tvingade dem därför att äta upp våra två eunucker av rädsla för att annars bryta sin ed. Efter några beslöt de att också äta upp oss kvinnor.”

Då ingriper den måttfulle imamen:

”Då fanns det bland oss en imam som var mycket from och hade ett gott hjärta. Han höll ett vackert tal till soldaterna och övertalade dem att inte döda oss helt och hållet.”

”- Skär bara av den ena skinkan på var och en av dessa damer, sa han, och ni kan leva utmärkt gott! Om det blir nödvändigt att göra likadant om ett par dar så finns det ju en till. Ni blir hjälpta och himlen ska vara er nådig för en så barmhärtig handling.”

”Han var mycket vältalig och lyckades också övertyga dem, och så underkastade man oss denna hemska operation. Imamen behandlade oss med samma salva som man smörjer gossar med efter omskärelsen, men alla var vi nära att dö.”

Det här fick mig att tänka på vad som räknas som måttfullt respektive extremt. Det beror hela tiden på vad man jämför med. I jämförelse med att äta upp en hel kvinna är det måttfullt att bara äta upp hennes ena skinka.

Därför har den islamapologetiske akademikern Mattias Gardell egentligen rätt när han beskriver Muslimska Brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi som företrädare för ”den islamiska mittfåran”.

Al-Qaradawi anser att det är helt riktigt att avrätta avfällingar. Men gör det honom till extremist? I västerländska ögon, ja. Men i islamiska ögon? Nej. Det är en ganska vanlig åsikt bland islamiska imamer och teologer att den som lämnar islam bör dödas. Så länge det sker i enlighet med islamisk lag.

På sidan 217 i boken Bin Ladin i våra hjärtan skriver Gardell:

”En googling på Usama Bin Ladin i januari 2004 gav 2530000 träffar. Inga av våra bekanta från tidigare kapitel kommer ens i närheten av Bin Ladin. Qaradawi som kan räknas som en av de mer namnkunniga representanterna för den globaliserade islams mittfåra erhåller endast 80000 träffar.”

Jämfört med Bin Ladin är al-Qaradawi måttfull. Han förespråkar heller inte att man ska utföra terrorattacker mot USA, som Bin Ladin gjorde, utan bara mot Israel. Och i Syrien… Alltså: inte äta upp hela människan, bara ena skinkan.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Kulturkriget idag

[image error]

Hur går kulturkriget? Här är en rapport från den memetiska fronten. The Deplorables, les misérables eller de så kallade ”högerpopulisterna” har nyligen gått till storoffensiv med en ny meme: NPC-memen. PK-etablissemanget är skakat och har blivit tvungen att retirera till skyttegravarna. I en bunker sitter nu de svettiga rättvisekrigarnas blåhåriga generalmatriarker, betraktar sina kartor och planerar motdrag.

Vad är då detta nya, fruktansvärda vapen i The Deplorables händer? Memen går ut på att jämföra rättvisekrigarna med NPC:er. Vad är en NPC? I datorspel är det så att de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er ”non-player characters”. När man jämför rättvisekrigare med NPC:er så vill man säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till.

Det är ungefär som att prata med en islamiska fundamentalister. Det spelar ingen roll om de heter Ahmed eller Mustafa. Alla tror på Koranen och Muhammed och upprepar samma ”sanningar”. De tänker inte själva. På samma sätt är det med rättvisekrigarna. De har sin inövade repertoar av mantran som de kör – mantran som låter kusligt lika de som beskrivs i Orwells 1984. Men i stället för ”krig är fred” säger de ”mångfald är styrka”.

Jag börjar bli en gammal man (mina 20-åriga vänner kallar mig ”confused boomer”), så jag förknippar ordet NPC med bordsrollspel snarare än datorspel. Det är sådana där man sitter runt ett bord, berättar en berättelse tillsammans och slår tärningar. Man låtsas för det mesta vara hjältar i en fantasy-värld. Chips och cola hör också till. Då var NPC:erna de figurer som styrdes av spelledaren eller domaren, medan PC:erna var figurerna som man själv och ens kompisar spelade. På svenska sa vi spelperson (SP) och spelledarperson (SLP).

Det här är 80-talsnostalgi för mig. Eliot och hans vänner spelar rollspel i filmen E.T. the Extra-Terrestrial (1982):

[image error]

Det som gjort den här memen så farlig är att den ligger så nära sanningen. Trycker man den knappen får man det svaret, trycker man på den där knappen, får man det svaret. NPC-memerna består ofta av identiska streckgubbar (han kallas Wojak) som upprepar pk-fraser, eller så har man klistrat in ett streckgubbeansikte på någon vänsterperson. Det ska visa att de inte har någon egen vilja eller personlighet.

Rättvisekrigarna känner igen sig, men eftersom de (liksom islamfundisarna) saknar humor kan de inte le åt sig själva utan blir kränkta och arga. Och när de blir arga beter de sig precis som karikatyren i memen och kallar sina meningsmotståndare för nazister och rasister. Så gör de sig själva till ammunition åt fienden och stoff för nya memer. Och så länge de fortsätter så här, så kommer de att bli kvar i skyttegravarna medan The Deplorables rycker fram.

En av mina favoritmemer i den här kategorin är den där en massa av streckgubbar, alla exakt likadana, klagar över att NPC-memen är ”avhumaniserande” och säger med en röst: ”Vi är alla unika och speciella”.

De här NPC-memerna är ofta både roliga och träffsäkra, vilket kan förklara att de spridits som en löpeld på nätet den senaste månaden. Vänstervridna Twitter har reagerat genom att blockera NPC-konton så fort de dyker upp. Frågan är bara hur de ska kunna skilja mellan parodikonton, alltså konton som gör parodi på rättvisekrigare och pk-ister, och verkliga pk-istkonton. De är ju så lika.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Ny podd! Klimatdebatten handlar om mer än klimatet

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/11) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om klimatfrågan. Där har vi klimatalarmisterna som vill få oss att tro att världen är på väg att gå under. Och så har vi skeptikerna som är, ja skeptiska.

Men är det en vetenskaplig fråga, egentligen? Engellau menar att bakom alarmisternas oro och rädsla för världens undergång kan det finnas andra motiv. Klimatfrågan kanske till stor del är en fråga om makt.

Här en domedagsprofet på Gothams gator. Ur Frank Millers Batman: The Dark Knight Returns (1986).

[image error]

Engellau har i flera inlägg på sajten Det Goda Samhället visar hur akademiker försöker koppla ihop klimatskepticism dels med mental ohälsa, främlingsfientlighet och dels med en viss grupp människor: äldre vita män. Man insisterar också på att kalla de som ifrågasätter alarmismens världsbild för ”förnekare”.

Det där med ”förnekelse” är förstås rent nys och uppenbar härskarteknik. Men Engellau menar att dessa akademiker ändå kan ha en poäng. Det finns ett samband på så vis att de som tenderar att tänka politiskt inkorrekt i en fråga också tänker politiskt inkorrekt i andra frågor. I klimatfrågan finner han återigen motsättningen mellan pk-ister och antipk-ister.

Den klimatalarmistiska industrin, förklarar Engellau i podden, kan vara ett sätt för pk-isterna att vinna makt, resurser och prestige samtidigt som de framstår som ”the good guys”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

När medborgargardisten gör besök hos media

[image error]

Marvel Comics grundare Stan Lee dog 95 år gammal den 12 november i år. Han skapade några av våra mest älskade superhjältar som Fantastiska fyran, Hulken, Iron Man och Captain America. En av mina favoriter är Peter Parker, alias Spindelmannen. Det var lätt att identifiera sig med honom. Han var en vanlig kille med vanliga problem som bodde hos sin faster i en vanlig lägenhet. Lees superhjältar var mänskliga. Dessutom gillade Peter Parker att läsa på böcker. Första gången vi möter honom, alltså på den absolut första sidan i serietidningen Amazing Fantasy nummer 15 i augusti 1962, står han och håller i två böcker. De tuffa och sportiga grabbarna vill inte vara med honom – han är ju en ”bokmal”.

Samtliga medier har uppmärksammat Stan Lees död med stora artiklar om hans betydelse för populärkulturen. Kändisar har fått berätta om hur hans superhjältar glatt, tröstat och underhållit dem. Men Lee skapade inte bara hjältar, han skapade skurkar också. Och vissa figurer som befinner sig i gråzonen någonstans däremellan – som tidningsmannen J. Jonah Jameson som gjorde entré i The Amazing Spider-Man i mars 1963. Hans tidning The Daily Bugle var en symbol för fake news långt innan Donald Trump gjorde uttrycket inne.

[image error]

Den koleriske, lättstötte och egenkäre J. Jonah Jameson skulle kunna ses som en personifikation av mediemakten. Den makt som granskar, men själv avskyr att bli granskad. I Sverige har det förekommit att journalister gjort oanmälda hembesök hos ”hatare” och tryckt upp kameror i deras ansikten. Syftet förefaller att vara att skrämma människor till tystnad. Många upplever att mediernas agerande har en politisk agenda.

Spindelmannen är ständigt utsatt för mediernas drev. Allt han gör förvrängs, så att han, hjälten framstår som skurk. När han räddat en hel stad från undergång skriver The Daily Bugle dagen efter om Spindelmannen ”The Menace”. Svart blir vitt, vitt blir svart.

I ett Spindelmannen-äventyr som jag har hemma, första gången publicerat i Web of Spider-Man i april 1986*, gör superhjälten i stället besök hos J. Jonah Jameson. Makten får smaka sin egen medicin. Men den är mildare, för han besöker honom på kontoret, inte i hemmet. Jag har scannat fyra sidor.

Superhjältarna är ju vigilantes, på svenska kanske man säger medborgargardister. Det är vanliga medborgare (men med ovanliga krafter) som tar lagen i egna händer för att skipa rättvisa när staten sviker. Och det är väl något sådant som Spindelmannen gör här.

[image error]

Superhjälte-berättelserna handlar till stor del om de maktlösas dröm om att kunna slå tillbaka. När polisen inte förmår bura in buset, då kommer Spindelmannen och spöar upp dem. När media behandlar vanliga svenssons illa, finns inte mycket de kan göra. De får sina rykten förstörda. De förlorar sina jobb. Familjer splittras. Peter Parker kan inget göra när The Daily Bugle drevar, men hans alter-ego Spindelmannen kan.

I sin skräckinjagande svarta dräkt krossar Spindelmannen fönstret och svingar sig in på redaktionen hos fake news-chefen J. Jonah Jameson. Jag kan tänka mig att människor som utsatts för journalistiska hembesök i sina mörkaste stunder drömt om att göra något liknande.

Jameson: ”Jag har aldrig hittat på någonting! Jag bedömer fakta som alla journalister.”

Spindelmannen: ”Skitsnack! Du har övertygat dom om att jag är farlig!”

[image error]

I slutet av den första Spindelmannen-storyn från 1962 säger berättarrösten att ”av stor makt följer stort ansvar”. Orden har blivit ett Spindelmannen-motto. När Peter Parker först upptäcker sina krafter vet han inte vad han ska göra av dem. Han prövar att använda dem för egen vinning. Men sedan inser han att hans krafter gör honom ansvarig. Om han underlåter att stoppa ondska, fastän han har kraften att göra det, är han medskyldig.

Orden är numera förknippade med Spindelmannen, men är snarast att räkna till allmänmänsklig visdom. Man kan till exempel titta i Bibeln. I Lukasevangeliet 12:48 står det så här:

”Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt, och den som blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.”

År 1906 höll Winston Churchill ett tal i det brittiska parlamentet och sa så här:

”Där det finns stor makt, finns det stort ansvar. Där det finns mindre makt, finns det mindre ansvar, och där det inte finns någon makt alls, där, tror jag, finns inget ansvar.”

[image error]

Mediemakten är stor. Hur väl har de förvaltat sitt ansvar? #Metoo-uthängningarna var ett exempel på hur media kan missbruka sin makt. Kulturhuset Stadsteaterns förre vd Benny Fredriksson begick självmord efter att Aftonbladet hängt ut honom som en sextrakasserande manlig ”tyrann” som tillät andra män att ”begå övergrepp”.

Det tar dock emot att driva likheten mellan J. Jonah Jameson och våra svenska mediechefer alltför långt. Jameson klär sig väl i tredelad kostym och har smak för kubanska cigarrer.

[image error]

* På svenska i Marvelklubben 154, nr 8/1989.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

En loser i en orättvis värld

[image error]I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 12/11) pratar jag med författaren Jeremiah Björkman. Jag har läst hans nya roman Ingen bryr sig om din fotografering. Jag har pratat med Björkman om två av hans tidigare romaner, då hette han Karlsson i efternamn.

Den 8 februari 2018 pratade vi om romanen Sorgens kammare, som kom ut 2014. Det var en spännande detektivroman, snarast en thriller, med fängslande karaktärer, starka känslor och stilla vemod. Där fanns det moderna folkhemmet och dess byråkrati mot en fond av mörka skogar som ruvar på gåtor och forntida gravar. Det som gör Sorgens kammare så speciell är att huvudpersonerna inte är poliser utan socialsekreterare. Björkman, född 1986, är själv socionom och hade delvis byggt sin skildring på egna erfarenheter.

Den 13 augusti 2018 pratade vi om romanen Protestanten, som kom ut 2017. Romanens huvudperson är präst och föreståndare på ett studenthem i Lund. Han är en outsider både i samhället och i kyrkan, själv kallar han sig ”mörkerman”: ”Jag är en smutsig själ, en mörkerman.”

Även den nya romanen, Ingen bryr sig om din fotografering, som är hans fjärde, utspelar sig delvis i universitetsmiljö i Lund. I centrum av berättelsen finner vi tre kvinnor ur tre olika generationer: en mor och hennes två döttrar Zandra och Engla Andersson. Zandra vill bli författare, Engla vill bli fotograf. Men världen är orättvis och vissa är dömda att bli losers. Zandra kallar sig själv loser. Är hon ärlig?

I en Facebookstatus nämner Zandra etikdoktorn och debattören Ann Heberlein:

”Många av er som pluggar humaniora kommer till slut att arbeta inom vården. Så sa, enligt vad jag hört från vänner, Ann Heberlein till sina teologistudenter.”

Björkmans romaner är realistiska, men han har också skrivit kortare berättelser av en annan karaktär. På Storytel kan man hitta science fiction-berättelsen Kärlek 2.0 om en man som lever ihop med en robotfru.

Jeremiah Björkmans hemsida hittar du här

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Den västerländska kulturen har dåligt självförtroende

[image error]

Man vill vara tillmötesgående mot muslimer. Men det är inte ömsesidigt. Vi ser inte samma vilja att ”visa kärlek” från muslimer mot kristna. På många håll i islamvärlden ser vi motsatsen – fientlighet, förföljelse och hat.

Den 19 oktober släppte Netflix säsong tre av teveserien Daredevil. Matt Murdoch är en blind advokat om dagen, men om natten tar han på sig en röd dräkt och går ut för att bekämpa brott som medborgargardist. Han ser till att skurkarna inte kommer undan rättvisan. Daredevil är känd som den katolske superhjälten, som kämpar med tro och tvivel och med sina egna skuldkänslor. På svenska har han hetat Våghalsen.

I ett avsnitt i den nya säsongen hör Matt något i kyrkan. Han har förlorat synen, men i stället har hans andra sinnen blivit superstarka. Han hör något på arabiska. Nunnan förklarar att det är muslimer som förrättar bön. De får hålla till i kyrkan eftersom de inte har någon moské.

Säsong tre är löst baserad på Frank Millers serietidningsberättelse Born Again från 1986. Miller har hamnat i blåsväder på grund av sina åsikter om islamisk fundamentalism. Han ville göra en serie om när Batman slåss mot Al-Qaida, men det blev inte av. I stället gav han ut serieboken Holy Terror 2011 om hur en stad attackeras av jihadister. Hjälten kallar han ”The Fixer”.

Detta gjorde så klart att Miller kom att anklagas för så kallad ”islamofobi”. Millers förhållande till islamisk fundamentalism och Daredevils kristna tro har förmodligen gjort att teveserieskaparna känt att de velat slänga in något för att gardera sig mot misstankar eller anklagelser om islamofobi eller eurocentrism eller liknande.

Förutom att Daredevils kyrka är så passa progressiv att den tillåter muslimer att be där, så har en av huvudkaraktärerna, den godhjärtade men vilsne FBI-agenten Ray Nadeem, vad som ser ut som en indisk-muslimsk bakgrund. Han och hans hustru har åtminstone arabiska namn, och det har bara indier av islamisk tro.

Men det är inte bara i teveseriernas värld som islamiska gudstjänster släpps in i kyrkorna. Jag läste nyligen om hur frikyrkan Saron i Göteborg numera tillåter muslimsk bön i sina lokaler. Det handlar om muslimska invandrare som läser SFI, svenska för invandrare. Detta har skapat debatt i församlingen, men ledningen står på sig. De påstår att de vill ”visa Jesu kärlek i handling”.

Jag är ateist, men om jag försöker se detta från ett kristet perspektiv, så begriper jag inte vad detta har att göra med Jesu kärlek. Om man är kristen och tror att muslimerna har fel, så är det ju inte kärlek att stödja dem i sin villfarelse. Särskilt om man tror att det kommer att sluta illa för dem.

För kristna är Jesu gudomlighet hjärtat i tron: att Gud steg ner på jorden och blev människa. Men detta förnekas klart och tydligt i Koranen. Där sägs de att de som påstår att Jesus korsfästes ljuger och begår en synd. Hur kan det vara ett uttryck för Jesu kärlek att främja en tro som förnekar Jesu korsfästelse och uppståndelse?

Det tycks snarare vara ett uttryck för den svaghet och det dåliga självförtroende som präglar stora delar av kristenheten i väst. Man vill vara tillmötesgående mot muslimer. Men det är inte ömsesidigt. Vi ser inte samma vilja att ”visa kärlek” från muslimer mot kristna. På många håll i islamvärlden ser man i stället exempel på motsatsen – fientlighet, förföljelse och hat.

Vi får ständigt höra att vi ska vara förstående, öppna och toleranta mot islam. Svenska kyrkan bjuder in imamer som läser ur Koranen. På årsdagen efter islamistattacken i Stockholm den 7 april hölls en minnesgudstjänst i Adolf Fredriks kyrka. Ingen moské höll – mig veterligen – någon minnesstund. Men en imam uppträdde i kyrkan. Mahmoud Khalfi, direktör vid Stockholms moské på Södermalm, läste ett stycke ur Koranen. Khalfi har själv sagt att han sympatiserar med Muslimska Brödraskapet.

Vi får höra att islamofobin är något ondskefullt som måste bekämpas alltid och överallt. Men är det på samma sätt i moskéerna? Bjuder de in präster för att predika den kristna tron? Bekämpar de kristofobin? Nej, så är det inte.

Medan muslimer får förrätta bön i kyrkor, så är det ytterst osannolikt att kristna skulle kunna samlas i en moské för att sjunga lovsånger och be till Jesus. Och medan kristna går på studiebesök i moskéer, så ser man sällan – jag har aldrig sett det – muslimer som går på studiebesök i kyrkor. Borde det inte vara tvärtom? Borde inte invandrare, som valt att komma till Sverige, visa lite intresse för vår kultur och historia?

[image error]

I säsong tre av teveserien Daredevil blir hjältens avhållne biktfader Paul Lantom kallblodigt mördad i sin kyrka. Han var mer än en biktfader, han var en far. Det är svårt att inte tänka på hur den katolske prästen Jacques Hamel slaktades av jihadister i sin kyrka i Frankrike juli 2016. Men en sådan scen skulle nog inte Netflix vilja visa. Inte bara de kristna, utan den västerländska kulturen i allmänhet, skulle behöva mer av Daredevils våghalsighet.

Läs om Daredevil: ”Daredevil. Superhjälten med superskuld” (12/10 2016)

Lyssna på podden ”Katolske Daredevil vs. muslimska Ms. Marvel” (22/9 2017)

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)