Mohamed Omar's Blog, page 18

Magistern stannade kvar

[image error]

Igår var det den 2 oktober och Gunnar Wennerbergs 201:a födelsedag. Av den anledningen samlades ett sällskap i Uppsala. Det blev fest, och jag fick äran att hålla tal. Så tågade vi gemensamt till Wennerbergs staty i Slottsbacken för att lyssna till Västgöta nations körs hyllning. Där skedde också mössbytet – från den vita studentmössan till den blå. Det här är mitt tal:

Mina damer och herrar!

Ärade festdeltagare!

Idag är det den 2 oktober och därmed Gunnar Wennerbergs födelsedag. Wennerberg är en stor man för många. Och som de flesta stora män har han olika sidor. För oss upsaliensare är det framför allt en sida vi beundrar: det är Uppsalaskalden. Stockholm har sin Bellman, vi har vår Wennerberg. Här i lärdomens stad – där till och med kajorna talar, eller snarare skriker, på latin minns vi honom som Gluntarnes författare, en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851.

Wennerberg är uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

[image error]Här är Eddie Råbock, f d Omar, i blå studentmössa, vid ceremonin framför Wennerbergs staty i Slottsbacken.

Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

I Sven G. Svenssons biografi konstaterar han att Wennerberg för både samtid och eftervärld framför allt, trots allt han uträttade senare i livet, framför allt framstod som Gluntarnes skald, ”som den evige studenten, kring vilken svävar en doft inte bara av romantikens blå blomma utan också av punsch och den verkligt goda cigarren.” Men Gluntarne handlar om mer än bara studentlivet, de handlar om vänskap. Vänskapen mellan den äldre Magistern och den yngre Glunten. Två generationer som både festar och är bakis tillsammans. Och det är den anda som också råder här i vår gemenskap, glädje över generationsgränsen. Glunt byter just gosse, en skolgosse, och en Magister vet vi alla vad det är.

De trettio sångerna, som tillkom mellan åren 1847 och 1850, berättar ju historien om en ung student, Glunten, och en något äldre, kallad Magistern. Sångerna är utformade som dialoger mellan de två, ackompanjerade av piano. Magistern sjunger i baryton och Glunten i bas.

Wennerberg är Uppsalas Bellman på så vis att han skildrade studenten där Bellman skildrade Stockholmsbohemen. Han skapade bilden av hur studenten skulle vara, och inte minst, hur studentlivet skulle levas. Glunten och Magistern är Studenterna i Platons idévärld, vi är blott skuggor.

Glunten, den yngre, är något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Magistern är en excentrisk överliggare som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut, eller som vi skulle säga idag A Man Who Went His Own Way.

Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Han vill inte vara en incel för alltid. Och det tioåriga, dundrande kalaset tar slut i ett tårfyllt avsked i höstmorgondimman vid Flottsund 1847.

Kom ihåg att Glunten och Magistern möttes den 30 november. Det finns de som undrar vad meningen är med att fira gamla kungar. Då kan man svara: det är på sådana fester och sådana dagar som gluntar och magistrar möts och den där uppsalamagin som bara finns här, uppstår. En sista tanke: Magistern stannar kvar, han ger inte upp. Han är sorgsen, men inte bruten. Den upsaliensiske festen fortsätter även utan Glunten!

Gunnar Wennerberg firas varje år 2 oktober. Då byter man alltså också studentmössa från den vita till den blå. Vill du vara med på nästa fest – eller andra liknande fester innan dess – så är du välkommen att kontakta mig. 

Om förra årets 200-årsfest kan du läsa här

Vänstern ursäktar skurkarna

[image error]Brittiska medier varnar för att det numera så många våldsbejakande islamister i Storbritannien att man inte kan ha koll på dem. Fängelserna har blivit en rekryteringsplats. Där kan islamisterna möta varandra, be och studera Koranen tillsammans. I stället för att komma ut som pånyttfödda, hederliga medborgare, riskerar islamisterna att komma ut ur fängelset ännu mer hjärntvättade och ännu farligare. Khalid Masood blev till exempel omvänd till fanatisk islamism när han satt i fängelse. Det var han som den 22 mars förra året gick till attack nära parlamentet i London. Sex människor dog, omkring femtio skadades.

Vad ska man göra? Man borde förstås haft en restriktiv invandringspolitik från början, så att vi haft någon islamisering med medföljande radikalisering. Men nu måste vi utgå från nuet. Att gråta över spilld mjölk hjälper ingen. Det britterna ska göra, och alla andra västländer också, är att stänga sina gränser för asylsökare från andra sidan jorden. Vi hjälper fler riktiga flyktingar för mindre pengar i närområdet. Vi måste också sluta tycka synd om kriminella. Alla icke-medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas. Utan undantag. Finns ingen anledning att vi ska ta hand om andra länders brottslingar. Men där finns alltid någon vänstersinnad ”expertkommentator” som helst av allt pratar om terroristers och kriminellas mänskliga rättigheter.

Vänstern vill alltid hitta ursäkter för islamistiska terrorister. De är arga på grund av USA och Israels politik. De är i själva verket mer offer än förövare. För de har växt upp i en orättvis, rasistisk och så kallad islamofobisk värld. Men Khalid Masood visste vad han gjorde. Han hette från början Adrian Russell Elms innan han konverterade till islam i fängelset. Han var så hängiven att han vallfärdade till Mecka. Han blev också missionär och ansträngde sig för att omvända andra till islam.

Innan sin attack skickade Khalid Masood ett meddelande på WhatsApp där han förklarade att han utkämpade jihad, helig krig, mot västvärlden. Han hade ett dokument med titeln ”Jihad in the Quran and Sunnah”, det vill säga ”Jihad i Koranen och i sunnan”. Sunna betyder profeten Muhammeds ord och gärningar, vad man tror att han sagt och gjort. Dokumentet försökte alltså, med exempel ur Muhammeds egen undervisning, rättfärdiga terrorhandlingar. Khalid Masood skickade detta dokument till ett antal vänner strax innan han gick till attack.

Den islamistiske terroristen visste alltså exakt vad han gjorde. Han hade läst sin Koran. Men ändå påstår vissa att islam har ”någonting” med terrorism att göra. Detta samtidigt som Islamiska Staten kallar sig ISLAMISKA staten och uttalar den islamiska trosbekännelsen. Detta samtidigt som IS och talibanerna och allt vad de heter alltid noggrant citerar ur Koranen och sunnan för att rättfärdiga sina hemska handlingar. Jag påstår inte att IS är ”det sanna islam”, jag påstår bara att det har något med islam att göra.

När jag hör den islamistkramande vänstern komma med sina ursäkter kommer jag att tänka på en scen ur Frank Millers Batman-berättelse The Dark Knight Returns. Den utspelar sig tio år efter att Bruce Wayne gått i pension. Han är 55 år gammal och vill inte längre vara Batman. Men staden Gotham (New York…) sjunker allt djupare ner i laglöshet och kaos, och han tvingas tillbaka till sitt kall.

[image error]Mentalsjukhuset Arkham för ”the criminaly insane” har här bytt namn till ”Home for the Emotionally Troubled”. Det låter snällare och mer pk-aktigt. Men även om namnet har ändrats, så har inte verkligheten gjort det. Galningarna är lika galna och farliga som de var förut. På detta Arkham hittar man psykiatrikern dr Bartholomew Wolper, en typisk hippie-akademiker som aldrig kan hitta fel på sina patienter, skurkarna alltså, utan bara i samhället och framför allt på de som bekämpar skurkarna. Batman är i dr Wolpers ögon den riktige skurken på samma sätt som ”islamofoberna” i islamistkramarvänsterns ögon är värre skurkar än de islamistiska terroristerna. De kanske inte skulle formulera sig så, men om man tittar på vad de faktiskt gör, ser man att de ägnar mer tid åt att varna för ”islamofoberna” än för islamisterna.

Dr Wolper är övertygad om att Jokern, en fullständigt vansinnig massmördare, egentligen är ett offer för den ”fascistiske” medborgargardisten Batman. Han tröttnar aldrig på att påpeka att även de kriminella har rättigheter. Och han ser till att Jokern får lämna Arkham. Efter frisläppandet uppträder båda, psykiatrikern och hans patient, på en talkshow. Den reformerade Jokern ska få chansen att berätta sin version. Vad händer? Jokern ler sitt ondskefulla leende och säger att han ska mörda alla som befinner sig i rummet. Talkshowvärden blir chockad och vet inte riktigt hur han ska reagera. Då rycker psykiatrikern in och förklarar att Jokern inte menar vad han säger. Men Jokern menar visst vad han säger och strax är alla döda. Psykiatrikern också.

Hur mycket islamisterna än anstränger sig att förklara sina motiv så spelar det ingen roll för våra islamistkramande dr Wolpers. De har alltid en ursäkt. Islamisterna menar inte vad de säger. De är i själva verket offer för västvärldens kolonialism, imperialism och rasism. I dr Wolpers värld är inte Jokern psykiskt sjuk – det är Batman som lider av en psykos, som är ”besatt”. På samma sätt påstår islamistkramarna att islamismens kritiker är sjuka, ja, de lider av ”fobi”. När man pratar om islamisterna måste man använda snälla ord och vara försiktig, men när man pratar om ”islamofoberna” kan man ta av silkesvantarna.

I The Dark Knight Returns får vi också möta den nye polischefen i Gotham, Ellen Yindel, som tycker att prio ett är att jaga medborgargardister, framför allt Batman. Hm… varför inte fundera över varför medborgargarden uppstår? Kanske för att staten inte gör sitt jobb ordentligt. Det är ett stort tema i Millers Batman-berättelse: statens vanmakt. The Dark Nights Returns kom ut i fyra delar 1986. När Miller skrev den bodde han i New York, hade blivit rånad flera gånger, och var arg. Han fann tröst i att titta på actionrullar om medborgargardister som rensar gatorna – som Dirty Harry och Death Wish.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Mångkulturen blev ingen nöjespark

[image error]

I år är det 25 år sen Steven Spielberg väckte liv i ödledjuren som varit döda i sextio miljoner år och lanserade den första delen av filmserien Jurassic Park. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Företaget InGen använder gammalt DNA för att framställa nya, levande dinosaurier. Så öppnar man en nöjespark på ön Isla Nublar. Turisterna kommer att bli förtjusta och InGen kommer att bli stormrika. Men något går snett…

Det blev två filmer till i Jurassic Park-trilogin – den sista bör helst förbigås med tystnad. År 2015 började man med en ny trilogi i värld – Jurassic World. Även denna gång har vi en dinosauriepark som slutar i katastrof. I år kom del två i den nya trilogin – Jurassic World: Fallen Kingdom. Inget nytt, man har sett allt förut.

Fallen Kingdom tar vid tre år efter föregångarens slut. Nöjesparken på ön Isla Nubar är helt förstörd. Där finns inte längre några turister, men dinosaurierna är kvar. Men hur länge till? Ett vulkanutbrott hotar att utrota de märkvärdiga ödlorna. I USA råder delade meningar om hur man ska hantera situationen. Ska man låta naturen ha sin gång och dinosaurierna dö ut eller ska man försöka bevara dem?

Hjältarna Claire (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt) rekryteras för att evakuera så många dinosaurier så möjligt från att dränkas att glödande lava. Men en ond entreprenör på en kuslig herrgård har andra planer. Och på herrgården finns flickan Maisie som smyger runt i korridorerna och tjuvlyssnar.

Eftersom den amerikanska filmindustrin är så vänstervriden som den är, så måste politiken pressas in. Självklart är tekniksnillet en mörkhyad kille med aftofrisyr och självklart är det den tuffa tjejen som undsätter hjälten när nöden är som störst. Inget fel i svarta nördar – sådana finns förstås. Det är bara det att det känns så påklistrat. Och nu för tiden känns det inte ens längre som om man bryter mot någon norm eller bryter mot någon stereotyp bild – i stort sett alla nördar och tekniksnillen i filmer och teveserier är ju icke-vita.

De obligatoriska referenserna till Donald Trump är också tröttsamma. Ja, vi vet att hela Hollywood hejade på Clinton. Men måste vi bli påminda om det i varenda ny rulle? När den onde vite företagarens onde vite legosoldatsboss inte är överens med en av de tuffa tjejerna, paleo-veteriniären dr Zia Rodriguez, som så klart är latina, mumlar han: ”Nasty women”. En uppenbar hänvisning till Trumps sätt att beskriva sin rival Hillary: “What a nasty woman”.

Filmen är alltså både tråkig och vänstervriden. Så varför ska man bry sig om den? Temat i dinosauriefilmerna är hur stor faran är med att sätta igång stora experiment utan att noga kalkylera konsekvenserna.

Mångkulturalismen skulle kunna ses som en enda stor nöjespark där man kan gå omkring och beskåda, och kanske till och med delta i, världens olika färgglada kulturer. Det skulle bli en enda stor mångkulturfestival med samba, bongotrummor och falafel. Man skulle till och med tjäna pengar på det!

Men nu har vi facit i hand. Hur många ser upp till Sverige på grund av mångkulturalismen och massinvandringen? Hur många turister besöker Rinkeby? Nej, det är fortfarande det typiska och så kallat töntiga svenska saker som turister gillar. På Turistbyrån kan man köpa vykort med Slottet och röda stugor, men inget med Rinkeby torg.

Man hade inte i tillräckligt hög grad räknat med konflikter och utanförskap. När InGen byggde sin park på Isla Nublar hade man i alla fall tagit med i beräkningen att vissa dinosaurier, till exempel Tyrannosaurus Rex, var farliga. Och man hade vidtagit åtgärder. Men när mångkulturalismen klubbades igenom i Sveriges riksdag 1975 var det ingen som ens nämnde radikal islamism. Vi var helt oförberedda.

Mångkulturalismen var egentligen ett ännu mer vansinnigt projekt än en nöjespark för människoätande dinosaurier. Nöjesparken i filmen var inhägnad, isolerad och kontrollerad, medan mångkulturalismen infördes i hela Sverige på en gång. Borde man inte ha prövat på en liten ö först?

I slutet av Jurassic World: Fallen Kingdom har flera dinosaurer räddats från ön och stängts in på den stora herrgården. Men en brand gör att de håller på att kvävas av brandröken. Återigen står man inför dilemmat: ska man rädda dem eller låta dem dö?

Den goda lilla flickan Maisie följer sitt hjärta. Hon trycker på den stora röda knappen och släpper ut monstren i världen. Vad som händer sen spelar ingen roll. Att dinosaurierna kommer att skrämma och äta upp människor och förstöra saker spelar ingen roll. Det viktiga är att det känns bra för Maisie just nu.

Det är en sådan kortsiktig godhetssyn som styrt det svenska etablissemanget i flera decennier. I alla fall när det kommer till invandringspolitiken. Att göra kalkyler, att betänka konsekvenser, är kallt och hjärtlöst. Bara tryck på knappen! Och helst ska man ta en selfie när man trycker och visa upp sin godhet på sociala medier. Sedan att vårt land gradvis förvandlas till Mellanöstern är inget man behöver prata om.

Jag saknar Jeff Goldblum i den här filmen. Han har en karisma som gör alla filmer han är med i lite bättre. I Fallen Kingdom får han bara vara med en minut i början och en i slutet. Men han får äran att spela rollen av matematikern dr Malcolm – den ende som förespråkar åsikten att låta dinosaurierna dö ut en gång till. Det låter kallt. Det låter hjärtlöst. Och visst kommer dinokramarna att gråta. Men det är bättre så.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Ny podd! Verklighetens folk gick fram i valet

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om hur det gick i valet. Förväntningarna var höga och många trodde att ”verklighetens folk” skulle gå starkare fram än de gjorde. Opinionen för en mer ansvarsfull och förnuftig invandringspolitik, något jag ser som vår ödesfråga, gick dock framåt och den så kallade ”normaliseringsprocessen” kommer att fortsätta.

Engellau menar att den katharsis, det klimax eller den omvälvning som många hade föreställt sig gick om intet. Det kommer krävas tålamod och mycket hårt arbete för att steg för steg flytta fram positionerna för ”verklighetens folk” medan det verklighetsfrånvända etablissemanget – både de röda och de blåa delarna – retirerar.

Vi talar också om det faktum att invånarna i så kallade ”särskilt utsatta områden”, det vill säga områden som präglas av hög andel invandrare och islamisering, överväldigande röstar vänster. Det ser ut som att socialdemokratins förvandling från arbetarparti till massinvandrings-, islamiserings- och bidragsparti håller på att fullbordas. Allt fler skattebetalande arbetare röstar höger.

Jag menar att de etablerade partiernas ideologi och program spelar en underordnad roll i förhållande till deras inställning till massinvandringen. För oavsett vad borgarna lovar, så leder till deras ansvarslösa invandringspolitik till en vänstervridning och en islamisering av samhället genom att demografin förändras. Vill du veta hur Sverige kommer att se ut i framtiden om den nuvarande politiken fortsätter? Titta på Rosengård och Rinkeby.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

https://soundcloud.com/tankarfranframtiden/valet-2018-vad-hander-nu

En sverigevänlig kulturpolitik för unga

[image error]Förr fanns det en populär litteratur som var till för att göra svenska barn och ungdomar intresserade av – och kanske till och med stolta över – sin historia.

Det fanns en författare som Carl Georg Starbäck (1828-1885), som faktiskt var en av Sveriges populäraste på sin tid, som skrev spännande berättelser om Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture i samma romantiska anda som Walter Scott skrev om England på Rickard Lejonhjärtas tid. Vi har även Carl August Cederborg (1849-1933) som skrev äventyrsfyllda, historiska romaner om drabanter under trettioåriga kriget, karoliner och snapphanar.

En annan författare som är värd att nämna är Jon Olof Åberg (1843-1898) som skrev historiska spännande historiska romaner på ett enkelt språk. Några av hans böcker har titlar som Karl XII:s värja, Storm, Strid och Frid: tre småländingars äfventyr under trettioåriga kriget och Vålnaden på Stegeholm: berättelse från Engelbrekts befrielsekrig.

Journalisten Nils Hydén (1870-1943) skrev, inspirerad av både Alexandre Dumas och Walter Scott, romanen Gula brigadens hjältar (1899-1900) som lästes av många pojkar – och säkert en del flickor också – på sin tid. Gula brigaden var en av Gustaf II Adolfs mera kända brigader under trettioåriga kriget. År 1944 gavs den ut i en ny illustrerad upplaga som Pojkarnas Julbok.

Den mest erkände författaren som skrev i denna genre är förmodligen finlandssvenske Zacharias Topelius (1818-1898) med sin Fältskärns berättelser, som berättar Sveriges historia från 1631 till 1772 ur adelsfamiljen Bertelskölds perspektiv.

Den här genren är inte lika levande idag. I stället för att ingjuta stolthet berättar man för dem att de ska skämmas, att den svenska, och den västerländska kulturen i allmänhet, är rutten. Särskilt pojkar ska känna skuld för att deras förfäder var rasister och imperialister. Däremot gäller inte samma regler för icke-västerländska kulturer. Vänstern, som dominerar kulturen i hela västvärlden, gör allt för att förhärliga icke-västerländska kulturer, detta trots att dessa varit väldigt duktiga på rasism, förtryck och imperialism.

På vänstersajten Politism skrev Mohammed Ryback (19/2 2015) att även Sverige behöver en ”Black History Month”. I USA har man en hel månad då man förhärligar den svarta historien. Vi borde ha en sådan månad i Sverige också, menar Ryback, så att svarta och andra minoriteter får känna stolthet över sina ”stora ledare”.

Jag föreslår i stället ett ”Swedish History Year”, alltså att vi under årets alla månader ska uppmärksamma vår gemensamma svenska historia. Detta som motvikt mot den destruktiva kulturen som finns bland en del ungdomar som ser allt svenskt som töntigt.

Vad är svenska värderingar? För många intellektuella är det en knepig fråga. På landets kultursidor vet man varken in eller ut. Men för många av våra unga verkar det ganska enkelt. ”Svennighet” är att tala korrekt svenska, vara duktig i skolan, leva laglydigt och klä sig vårdat. ”Babbighet” är tala med brytning, ”rinkebysvenska”, begå brott, langa droger och ha taskig kvinnosyn. Svennighet är töntigt, medan babbighet är coolt.

Frågan är om det går att göra ”svennighet” till någonting coolt. För många invandrarfamiljer är förtvivlade över att deras ungdomar anammar den ”babbiga” ungdomskulturen istället för kulturen från hemlandet eller vår gemensamma svenska kultur. För det är sådana värderingar vi behöver om Sverige ska fungera bra. Tänk om vi kunde få fler unga att se upp till karolinerna i stället för värstingar? Eller svenska vetenskapsmän, tänkare och uppfinnare som berikat världen.

Både de som har helsvenskt ursprung och de som invandrarbakgrund behöver känna till vår gemensamma historia. Jag blev hoppfull när jag upptäckte den nya serietidningen om Karl Kämpe. Han är en karolin som efter slaget vid Poltava år 1709 ger sig ut på äventyr i Europa för att bekämpa ondskan. Det är en berättelse som förenar realism med övernaturliga inslag – i den här världen finns det både änglar och demoner: ”Om ondskan inte skall segra måste goda och rättfärdiga människor ta upp kampen. Rättfärdiga människor som Karl Kämpe”.

Serietidningarna om Karl Kämpe innehåller traditionella och hyggliga ”pojkäventyr”. De är väl tecknade, men manusen är tyvärr något tunna. Dessutom är det för tidigt att säga om Karl Kämpe, liksom många andra serier, kommer att anpassa sig till det auktoritära vänsteretablissemangets krav på att pressa in vänsterpolitik. Det brukar inte lämna någon del av kulturen i fred och många författare, konstnärer och musiker har svårt att stå emot.

Förutom serietidningarna finns det också ett antal prosaberättelser om Karl Kämpe, som manusförfattaren Jörgen Karlsson tänker sätta ihop till en novellsamling. Karlsson säger så här om sin ambition:

”Karl Kämpe är alltså mitt försök att skapa en svensk hjälte i samma stil som Robert E. Howards Conan Barbaren eller mer rättvisande Solomon Kane. Andra författare som jag har hämtat stor inspiration från är Joe Abercrombie, Peter Englund, Conan Doyle, J.R.R. Tolkien och i viss mån H.P. Lovecraft. Den svenska heroisk fantasy-genren är förbluffande liten och detta är mitt försök att skapa intresse för en till stora delar bortglömd och negligerad stormaktstid.”

Robert E. Howard, J.R.R. Tolkien och H.P. Lovecraft var skickliga författare som skrev underhållande och långlivade berättelser. Politiskt stod de till höger. Eftersom Karl Kämpe är egenfinansierad genom Kickstarter, så är författaren inte beroende av något vänstervridet eller ängsligt förlag. Men man bör som konservativ, sverigevän eller nationellt sinnad ändå avvakta med att stödja Karl Kämpe-projektet tills man är helt säker på att det inte kommer att anpassa sig till vänsteretablissemangets politiska korrekthet.

Ska man som 1800-talsförfattarna på sin tid nå barn och ungdomar så är dock serietidningar kanske inte rätt medium. Det är mest vuxna som håller på med serier nuförtiden, vilket alla vet som har besökt en seriemässa eller en seriebutik. Att många unga ändå känner till figurer som Batman och Spiderman beror nog mer på filmerna än på serietidningarna. Vill man nå unga är det snarare datorspel man ska satsa på. Men det kostar förstås att utveckla spel.

Men i framtiden, om vi skulle få en sverigevänlig kulturpolitik, skulle man kunna lägga skattepengar på sådana projekt, till exempel att utveckla datorspel för att stimulera intresse för svensk historia. Ett exempel på ett populärt historiskt datorspel är Assassin’s Creed där man spelar i olika epoker, som under korstågen under medeltiden, i renässansens Italien och i Amerika under självständighetskriget. Samma koncept, men där man spelar en svensk figur som Karl Kämpe under stora nordiska kriget, skulle kunna få stor betydelse.

Inom musiken har hårdrocksbandet Sabaton gjort en viktig insats för att väcka intresse för svensk historia. Här kan till exempel nämnas låtarna ”Lejonet från Norden” om Gustaf II Adolf och ”Karolinens bön” om karolinerna. Men hårdrock är smalare än datorspel. Framför allt är det väldigt svårt att nå ungdomar med ”mångkulturell” bakgrund, eftersom hårdrock är en väldigt ”vit” musikstil.

Heidenstams novellsamling Karolinerna kom ut i två delar 1897 och 1898. När han skrev novellerna hade han inte tillgång till de stora karolinska brevsamlingarna; han hade bara sin kunskap om perioden och sin intuition och inbillning att lita till.

Men enligt Alf Åberg, som skrev förordet till en utgåva av Karolinerna, kom Heidenstam ganska nära verkligheten i sin skildring av soldaternas hemlängtan, drömmen om Sverige. De längtar efter fru och barn och den fattiga, rödmålade gården.

I novellen ”Fredrikshall” får vi möta en utmattad armé, ansträngd till det yttersta, som belägrar Fredrikstens fästning i hopp om att ta Norge. ”Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som vid sina vapen stod i drivan”, skriver Heidenstam.

Heidenstams krigsskildring känns modern; soldaterna är individer. I Karolinerna är det inte bara herrarnas historia som berättas utan även de enkla soldaternas. Och de är psykologiskt komplicerade, med tvivel och ångest, inte ensidigt gossekäcka som i Fänrik Ståhls sägner. Och även kungen är en människa, svår att begripa sig på som verkliga människor är.

Novellsamlingen såldes i enorma upplagor och lästes i skolan under många år. Idag är det en bortglömd bok som få unga känner till. Jag tycker man ska läsa den för att den levandegör en tragisk och viktig period i vår historia. Soldaterna hemlängtan är rörande och kan få en och annan modern läsare att blir tacksam över det vi moderna svenskar har. Man kan behöva påminnas om knappheten för att bättre uppskatta rikedomen.

Det finns en tanke som förs fram i Karolinerna som känns angelägen i vår tid. Det är tanken om nationen som allas gemensamma hem. Hemmet är större än huset där du bor. I berättelsen ”Fångarna i Tobolsk” har löjtnant Leijon ett nattligt samtal med vännen Kraemer: ”Hemmet, ser du, det är något som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land.”

Ser man nationen, hela nationen, som sitt hem blir man sannolikt en god medborgare. En som vårdar och bygger, inte en som förstör. Det är en känsla som jag är säker på att man kan ha även om man inte är född här. Med egen vilja och uppmuntran och stöd från omgivningen. Som det heter i Heidenstams dikt ”Medborgarsång” där han talar om alla svenskars lika rätt, ”både arma och rika”, och avslutar med ”vi vilja blifva ett enda folk, och vi äro och bli det vi vilja”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Kändisar som känner

[image error]

Kändisar lever i sina skyddade bubblor. Den tid då kändisar kunde plocka godhetspoäng genom att hålla floskelfyllda predikningar är över. De saknar kunskaper om den tilltagande islamisering som förvandlar vårt land till något annat.

Den 22 september 2015 skrev sångerskan Malena Ernman tvärsäkert på Facebook att det där med jihadister i flyktingströmmarna bara var en myt och att det är viktigt att ”vi rustar oss mot myterna”.

Sen smällde bomberna. Det som Ernman kallade myt var alltså verklighet. Jag tycker att vi ska rusta oss mot jihadisterna. Och om vi ska rusta oss mot myter så är det den farliga myten om att alla som söker asyl i Sverige är flyktingar som flyr för sina liv och som inget hellre vill än att bli svenskar. Man ska vara vaksam.

Vad visste egentligen Ernman om jihadister bland asylsökare? Hade hon gjort någon research? Hur kommer det sig att hon kunde uttala sig så tvärsäkert? Hon gick bara på känsla. Och hennes känsla ledde henne fel. Men kanske kände hon sig god. Och hon fick beröm. Det vill artister ha.

För mig som varit muslim och som umgåtts mycket med muslimer med invandrarbakgrund i Sveriges moskéer är det självklart att alla som söker asyl här inte vill oss väl. Det finns mycket hat mot västvärlden.

Men Ernmans kommentar handlar inte bara om känslor – utan också om okunskap. Man lever i en skyddad bubbla och har inte så mycket kontakt med Det Nya Sverige som växer fram i Rinkeby och Rosengård.

En annan kändis som känner mycket – och inte verkar veta så mycket – är Joel Kinnaman. Han är väl ingen toppskådis, men jag diggar honom. Hans roll som Johan ”JW” Westlund i Snabba Cash och som Frank Wagner i Johan Falk-serien som väckte minnen från klassiker som Stockholmsnatt (1987) och Sökarna (1993). Kinnaman gick vidare och gjorde karriär i Hollywood med filmer som The Killing, Safe House och Robocop.

Men hur mycket sympati jag än haft för honom, så blev jag besviken när jag såg Kinnamans videoklipp om det kommande svenska valet. Han sitter där i sitt fina hus i Amerika och varnar vanliga svenskar för att det blåser vindar som håller på att ”ta landet åt helt fel håll”.

Men landet har gått åt fel håll länge nu. Det är bara titta på hur det ser ut i så kallade utanförskapsområden som Rinkeby och Rosengård eller i Gottsunda utanför Uppsala där jag själv har bott i tretton år. Under alla år som politikerna pratat om integration, så har situationen bara förvärrats. Någon gång måste man fatta att integration och massinvandring inte går ihop. Integration kan bara fungera med en rimlig, förnuftig och ansvarsfull invandringspolitik.

Med Kinnaman sitter i Amerika och oroar sig över vindar som blåser fel, så oroar sig många vanliga svenskar för hur den ansvarsfulla invandringspolitiken, bristen på integration och den tilltagande islamiseringen förvandlar vårt land till något annat.

Hundratals unga muslimer har rest från Sveriges invandrartäta förorter för att ansluta sig till världens värsta islamistiska terrorgrupp – Islamiska Staten (IS). Hur många sympatisörer finns det kring var och en av dessa? Kinnaman har inte kommenterat islamiseringen med ett enda ord, därför har jag svårt att ta hans oro över Sveriges framtid på allvar. I klippet säger han att vi måste lära oss av historien.Ja, men vi kan börja med samtiden. Runtom i världen ser vi vad extrem islamism gör med samhällen.

Gängkriminaliteten i verklighetens Sverige ser inte ut som i Johan Falk-filmerna. En stor del av de som bränner bilar, langar knark, rånar och skjuter på varandra har bakgrund i Afrika och Mellanöstern. De är antingen första eller andra generationens invandrare. Det måste även en sådan som jag som själv har invandrarbakgrund kunna erkänna. En gängledare som Seth Rydell i Johan Falk-världen är väldigt sällsynt i den verkliga världen.

Det Kinnaman gör genom sitt ogenomtänkta utspel är att han riskerar att förlora fans. Året är inte längre 2014 då kändisar kunde plocka godhetspoäng genom att hålla floskelfyllda predikningar. För det är många vanliga svenskar som oroas över den islamiska extremismen och otryggheten som blivit en följd av den ansvarslösa invandringspolitiken, särskilt de som bor mitt i de områden som ”de goda” politikerna har skapat med sin kortsiktiga politik. Är det dem Kinnaman vill att vi ska belöna med våra röster?

År 2016 lovade Kinnaman att han skulle flytta till Sverige om Trump vann valet. Han bor fortfarande kvar i Amerika.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Simon Alm från Sverigedemokraterna debatterade på Heimdal

[image error]

Tisdagen den 4 september möttes Sveriges tre stora partier i en debatt på Föreningen Heimdal i Uppsala. De två gammelpartierna företräddes av Marta Obminska från Moderaterna och Johan Sundman från Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna företräddes av Simon Alm, ordförande för SD Uppland, och moderator för debatten var statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Gammelpartierna var som vanligt väldigt förutsägbara, tråkiga och föga övertygande. Både socialdemokrater och moderater har ju fått styra Sverige och visa vad de går för. Det blev massinvandring och mångkulturalism, ergo inte bra.

Förutom att Simon Alm företräder att nytt parti som inte bidragit till massinvandringen och mångkulturalismen, tog han också upp en annan fråga som jag bryr mig mycket om – det är hur den modernistiska arkitekturen förfulat våra städer. Alm förespråkade klassisk arkitektur, det vill säga sådana hus som de flesta människor tycker är vackra och vill bo i. Arkitekterna själva, de som ritar de tråkiga lådorna, vill ju själva leva i idylliska hus och stadsdelar.

Föreningen Heimdal grundades år 1891 i Uppsala och är Sveriges äldsta och största borgerliga studentförening. Föreningen är öppen för alla borgerliga studenter, såväl konservativa som liberala. Föreningen har sedermera i sin stadga formulerat sin politiska hållning såsom ”reformvänlig konservatism”.

Andra företrädare för Sverigedemokraterna som talat på Heimdal är Mattias Karlsson 2 april 2015 och partiledaren Jimmie Åkesson 12 oktober 2017.

Föreningen Heimdal finns i källaren på S:t Larsgatan 10.

Här kan du se debatten med Simon Alm:

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Verklighetsfrånvänd vänster

[image error]

För några år sedan upptäckte jag en libertariansk podd som heter Radio Bubbla. Jag minns inte när det var, men jag var nämnd i ett avsnitt. Jag tyckte att de båda poddpratarna Martin Eriksson och Boris Benulic var både smarta och roliga. Dock har jag ännu inte satt mig in i vad libertarianism är för något. Men jag har ambitionen. Ideologin ska tydligen vara indelad i minst två strömningar: höger- respektive vänsterlibertarianism. Radio Bubbla är höger.

Nu sitter en av poddpratarna, Boris Benulic, i fängelse, så man kan inte längre höra honom i podden. Benulic var nämligen mellan 2001 och 2011 VD för Kraft & Kultur. Han tvingades lämna bolaget sedan man upptäckt fel i räkenskaperna. Det fattades 1,8 miljarder kronor! Nu kan jag inte juridiken i dessa frågor och har heller inte satt mig in i fallet, men Benulic ger åtminstone sin version i självbiografi Inte mitt krig som kom ut tidigare i år.

Jag har läst biografin, men hoppat över de delar som handlar om fallet. Jag är mest intresserad av Benulic som intellektuell – och av hans liv och erfarenheter inom kulturen och politiken. Innan han blev libertarian var han vänster. Jag tycker om att läsa om människors resor, deras självkritik och omprövningar. Benulic skriver att han varit med i, och blivit utesluten ur, tolv olika vänsterorganisationer!

Den 17 juli, innan Benulic åkte in, spelade jag in en podd med honom. Vi pratade om kulturens tillstånd. Hur kommer det sig att kulturetablissemanget är så vänstervridet, undrade jag. Det beror på bidragen, sa han. Kulturfolket är vänster eftersom de vill ha bidrag. Det är finare att leva på skattepengar (att vara tvångsfinansierad) än att sälja. Benulic har även jobbat som marknadschef på Ordfront förlag. En stor del av förlagets inkomster kom från Henning Mankells deckare. De var beroende av deckarna, men föraktade dem, berättade Benulic för mig. I sin självbiografi skriver han: ”Många människor läste Mankell. Alltså kunde det inte vara bra böcker.”

Men det fanns också ett annat skäl till att kulturvänstern inte uppskattade Mankells böcker: de var mörka. Vår tids vänster, som ju hör till etablissemanget, vill ju prångla ut berättelsen om att allt går bra. ”Jag undrar ibland vad som håller på att hända i det här landet”, säger kommissarie Wallander i Mördare utan ansikte. Detta mörker gjorde Mankell suspekt. Benulic får mig att minnas en kulturkrönika jag läste i Göteborgs-Posten i januari i år: ”Nordic Noir banade väg för högerpopulismen”.

[image error]Det var vänsterskribenten Mattias Hagberg som lade pannan i djupa veck och med fundersam min försökte förstå hur Sverigedemokraterna kunde växa så de gjort. Kan de bero på ryska troll? Pengar från Putin? Nej, det beror på att svensken läst för många mörka deckare!

Det är alltså överdosering av dessa nordic noir-deckarna som förvandlat många tidigare goda och optimistiska svenskar till ”högerpopulister”. Det kan inte vara en slump, resonerar Hagberg. Connect the dots! Mankell-deckarnas popularitet och SD:s uppgång i opinionen hänger ihop:

”Allt oftare tänker jag att det finns en koppling mellan högerpopulismen framgång och kriminallitteraturens segertåg? Den grundläggande berättelsen är alltför lik för att det bara ska vara en slump. Mellan Kurt Wallander och Jimmie Åkesson finns ett märkligt band.”

Deckarförfattarna, förklarar Hagberg, ”målade en bild av ett Sverige i förfall, ett land där det gamla och trygga var på väg att falla sönder under trycket av något nytt och skrämmande.”

Krönikan är ett utmärkt exempel på kulturvänsterns verklighetsfrånvända synsätt. Det är inte verkligheten som har gjort att allt fler svenskar börjat begripa att utvecklingen är på väg åt fel håll och att det behövs en mer ansvarsfull och rimlig invandringspolitik, nej, det är deckarna. Det är typiskt för vänstern att söka långsökta och orimliga förklaringar för att slippa behöva prata om det besvärliga, nämligen att massinvandringen och mångkulturalismen har havererat.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Ny podd! En höger för vuxna

[image error]I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med Nikodemus Ungh. Han är skribent på bland annat den libertarianska sajten Mises.se. Sajten tillhör Ludwig von Mises-institutet, en tankesmedja grundad 2010 och uppkallad efter den österrikiske ekonomen och tänkaren med samma namn (1881-1973).

[image error]Ludwig von Mises blev på 1920-talet den huvudsakliga ekonomiska rådgivaren till den österrikiska regeringen. Han utvecklade sina egna ”privata seminarier” som lockade till sig framstående unga ekonomer, samhällsvetare och filosofer från hela Europa. När Hitler marscherade in i Wien flydde von Mises till Amerika. Där skrev han några av sina viktigaste verk. Året efter att von Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda lärjunge, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete med att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet. I podden förklarar Ungh vad libertarianism är och hur den kan förenas med inslag av konservatism och västerlandets kristna arv. Libertarianism är en politisk ideologi som förespråkar individuell frihet att leva som man vill och en minimal stat. Jag frågar Ungh hur man ska kunna förverkliga denna frihet i ett samhälle som befinner sig i en kraftmätning med radikal islamism.

Ungh tar också upp sin kritik av ideologier som kommunism och fascism. Fascismen förklarar han, vill upplösa individens frihet. Staten är allt, individen inget. Ungh citerar ur fascismens manifest som är skrivet av Mussolini och Giovanni Gentile. Ett betydligt mindre känt och läst dokument än Marx och Engels Kommunistiska manifestet.

Vid sidan av von Mises nämner Ungh en annan nu levande libertariansk tänkare, den tyske nationalekonomen Hans-Hermann Hoppe. Han utmärker sig genom att argumentera för ett monarkistiskt statsskick. Hoppe menar att en monark har starkare incitament att bevara landet och att förvalta dess jordegendomar eftersom hon eller han skall ge detta vidare i arv, medan en parlamentarisk politiker inte behöver ta ansvar för längre tidspreferenser än mandatperioderna då politikern vill genomföra så mycket som möjligt och på kortast möjliga tid. En monark har längre tidspreferenser än fyra år.

I podden pratar vi också om författaren J.R.R. Tolkiens politiska filosofi och hur den kommer fram i hans mest kända verk: Sagan om ringen. Man kan läsa mer om detta i Unghs artikel ”En höger för vuxna” som publicerades på Mises.se den 18 augusti i år.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Serienördarnas uppror

[image error]

Spelarna, gamers, har gjort uppror mot inkräktande rättvisekrigare som skaffat kontroll över serie- och spelbolagen för att flytta fram vänsterns positioner. Det ser ut som om makten håller på att glida de stora vänstervridna bolagen ur händerna.

För femtio år sedan, år 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten. Detta etablissemang utmanas nu i hela västvärlden av en upprorslysten höger. Vissa menar att vi befinner oss i ett nytt 68.

Marx ekonomiska teorier var helt felaktiga och alla kommunistiska stater misslyckades. Vänstern i västvärlden gick dock tidigt över från klasskamp till kulturkrig. Den öppna marxismen övergick i kulturmarxism och revolutionärerna blev det som på engelska kallas Social Justice Warriors (SJWs) eller på svenska ”rättvisekrigare” som under slagord som mångfald, tolerans och jämlikhet strävar efter att bryta ner den västerländska kulturen.

När 68:orna skulle ta ner det borgerliga etablissemanget behövde de kritiska analyser av det rådande samhället. En sådan analys hittar man i Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige, som kom ut 1968. I varje samhälle, konstaterar Palm, förekommer indoktrinering. Hans ärende var att avslöja den borgerliga indoktrineringen och ”västpropagandan” i skolornas läroböcker, filmer och teveserier och reklam.

[image error]

Palm har rätt i att indoktrinering alltid förekommer. Men vilken indoktrinering präglar dagens Sverige? Hur påverkas vi av media, underhållning och utbildning? Det är knappast i västvänlig riktning.

Palm var socialist när han skrev boken, men vissa av hans observationer kan även de som står på den motsatta sidan ta till sig:

”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur starkt och omfattande indoktrineringen är.”

Palm menar att kulturen är den viktigaste arenan för indoktrinering. Han tar upp sin tids spionfilmer som exempel på hur man vinner sympati för väst och antipati mot kommuniststaterna:

”En svårighet med all politisk indoktrinering, dvs. för dem som bedriver den, är att publiken ofta är motspänstig och misstänksam. Det gäller då att hitta indoktrineringsformer som publiken inte bara kan finna lustbetonade och spännande utan som de förbinder med något annat än indoktrinering, t. ex. med avkoppling, och därför inte tar emot med politisk misstänksamhet. Såvitt jag förstår tillgodoser spionfilmerna båda dessa krav.”

Om högern ska kunna utmana det politiskt korrekta etablissemanget kan de lära sig av 68:ornas kulturkritik. För det gäller att bli medveten om hur filmer och teveserier försöker påverka oss med idéer om till exempel vit kollektiv skuld, mångkulturalism och öppna gränser.

Att bli medveten om indoktrineringen, skriver Palm, är nödvändigt för att kunna ta ställning:

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den, t. ex. i blomsterkataloger, uppslagsböcker och underhållningsfilmer.”

Kulturkriget pågår överallt. Palm tar upp filmer, teveserier och reklam, men inte serietidningar (trots att Kalle Anka förekommer på omslaget, en symbol för ”amerikansk fördumning” förmodar jag). Serietidningarnas värld är dock inget som bör negligeras. Framför allt inte idag, då filmer som bygger på serietidningsfigurer blivit en enorm industri.

Just nu pågår en konflikt inom serievärlden som fått namnet ComicsGate. Det kan sägas vara en fortsättning på GamerGate som tog sin början i augusti 2014. Då var det gamers, spelnördar, som gjorde uppror mot inkräktande rättvisekrigare som försökte skaffa kontroll över spelindustrin och gamerkulturen. Spelnördarna tröttnade på vänstervridningen och korruptionen inom speljournalistiken där alla recensioner handlade om genus, hudfärg och inkludering. I många fall verkade inte ens vänsteraktivisterna vara genuint intresserade av datorspel – det var politiken som motiverade dem.

I både GamerGate och det pågående ComicsGate har du ett ultrapolitiskt, auktoritärt vänsteretablissemang som inte kan uthärda mångfald som står mot de vanliga fansen som bara älskar att spela eller läsa serier.

De stora seriejättarna Marvel och DC har rört sig allt längre vänsterut och deras anställda består numera till stor del av rättvisekrigare som inte missar en möjlighet att flytta fram vänsterns positioner. Inte sällan svarar de på fansens kritik genom anklagelser om ”fascism”, ”sexism” och ”rasism” för att skrämma dem till tystnad, samtidigt som de tar deras hobby ifrån dem och gör om den till ett verktyg för vänsterpropaganda. De politiskt korrekta budskapen i serierna blir allt mer påklistrade och krystade och tar bort uppmärksamheten från andra aspekter, vilket leder till minskat intresse och minskad försäljning.

Ett svenskt exempel på vänstervridningen hittar man i serietidningen Fantomen (nr 9) i april 2018 där hjälten i de blåa trikåerna får slåss mot polska nationalister. Skurkarna, som är karikatyrer av onda, vita kristna män, försöker stoppa en Prideparad i Warszawa. Men Fantomen sätter i stället stopp för dem. På omslaget ser man honom slå ner nationalistledaren med en regnbågsflagga.

[image error]Omslaget har fått kritik, men Mikael Sol, redaktör för Fantomen i Sverige, försvarar tilltaget: ”Jag förstår så klart att omslaget är kontroversiellt, men ibland måste man stå rakryggad i sitt val”.

Han har dock fel. Pride är inte ett dugg kontroversiellt. Det är helt och hållet mainstream. Hela etablissemanget går i prideparaden. Inte heller är det kontroversiellt att utmåla europeiska nationalister som ondskefulla.

”Det är lönlöst att försöka resonera med de oresonliga”, säger Fantomen. Detta är en farlig attityd som banar väg för inskränkningar i yttrandefriheten, mobbning och våld. I verkligheten är det snarare vänsteretablissemanget som inte vill resonera, utan stämplar kritiker som ”rasister” och ”islamofober”.

Det nya Fantomenäventyret försöker också sammanblanda kritik mot massinvandring och islamism med hat mot homosexuella. Man glömmer då att situationen i västvärlden för homosexuella är mycket bättre än i islamvärlden. Och fortsatt massinvandring kommer med stor sannolikhet att innebära att västvärlden blir mer lik islamvärlden.

Om Fantomen står upp för ”allas lika värde” borde han ju inte kunna acceptera islamisk fundamentalism med dess hat mot icke-muslimer. Trots detta har inte Sol publicerat något omslag – någonsin – som visar hur Fantomen misshandlar en fundamentalistisk imam.

Det stora hotet i vår tid kommer från islamistiska extremister, ändå finns det inte, såvitt jag vet, ett enda äventyr där Fantomen slåss mot Al-Qaida eller Islamiska Staten. Inte ett enda äventyr som visar hur terrorister sitter i moskén och läser Koranen.

Man får intrycket att Fantomens redaktion gärna står upp för ”allas lika värde” när det inte kostar något. När det inte är kontroversiellt. När man får applåder av etablissemanget.

Men ComicsGate innebär alltså att serienördarna gör uppror. Manusförfattaren Richard C. Meyer har tillsammans med tecknaren Jon Malin och färgläggaren Brett R. Smitt skapat serien Jawbreakers – Lost Souls. De ville göra en serie utan vänsterpolitik, på det klassiska sättet.

För att finansiera projektet använde de crowdfundingsajten Indiegogo. Jawbreakers samlade in otroliga summor! Senast jag tittade, den 30 augusti, hade den samlat in 386,226 dollar! Det finns onekligen ett sug efter icke-politiskt korrekt underhållning!

Meyer har gjort sig ett namn som YouTuber under pseudonymen Diversity & Comics där han kritiserar det auktoritära vänsteretablissemanget inom serievärlden. Vänstern pratar om diversity (mångfald) men kräver i själva verket konformitet.

Kanalen har blivit väldigt populär och har fler än 80.000 prenumeranter. Det ser ut som om makten håller på att glida de stora vänstervridna bolagen ur händerna. Uppstickare kan, genom att göra något bra som folk vill ha, skapa sig en egen marknad utanför deras kontroll.

På sin YouTube-kanal recenserar Meyer nya serier och hjälper många att genomskåda det som Palm skulle ha kallat ”indoktrinering”.

Att döma av de fragment av serien som jag har sett är Jawbreakers inte särskilt märkvärdig. Den har blivit så stor som den blivit på grund av dess roll i kulturkriget – att stödja Jawbreakers är att sätta sig upp mot det auktoritära vänsteretablissemanget och försvara den rena glädjen, lusten och kreativiteten. Jawbreakers är en vanlig superhjältestory, både konventionellt tecknad och konventionellt berättad. Vänstervridningen har gått så långt att det bara avsaknaden av vänsteragenda gör ett verk kontroversiellt. Det behövs ingen högeragenda.

Det finns en viktig skillnad mellan 68-rörelsen och dagens högerrörelse. 68 var ett elitprojekt medan högern har Svenssons på sin sida. Det finns ett stort folkligt stöd i motståndet mot massinvandringen och islamiseringen. Detta alltså trots vänsterns inflytande över kulturen, vilket visar att indoktrinering inte är allt.

Vänsteretablissemangets idéer fungerar helt enkelt inte. GamerGate var spelnördarnas uppror, ComicsGate är serienördarnas.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)