Mohamed Omar's Blog, page 22

Ny podd! Hålet och Muren

[image error]

Min podd har fått ett nytt namn och ett nytt utseende! Det blev riktigt snyggt, tycker jag. Bilderna, typsnittet och intro- och outromusiken kommer från de två Blade Runner-filmerna (1982 och 2017). Podden hette först ”Antikalifen”, sedan ”Försöka förstå”, och nu heter den ”Tankar från framtiden”.

I detta avsnitt, inspelat 11 maj 2018, pratar jag om Netflix teveserie Stranger Things, som hittills utkommit i två säsonger. Åttiotalsnostalgin är stark i denna – en veritabel överdos. Men ger ändå mersmak! Året är 1983 och fyra pojkar sitter i en källare i den fiktiva småstaden Hawkins i Indiana och spelar Dungeons & Dragons. Det fantastiska – och det hemska – tar sig dock in i den verkliga världen. Ett hål har uppstått i gränsen mellan vår värld och en annan dimension.

I denna oro för gränsernas sammanbrott ser jag ett uttryck för vår tids stora fråga – västvärldens förvandling genom massinvandringen och islamiseringen. Pojkarnas uppgift blir att stänga hålet – att bygga en Mur.

Lyssna på podden på SoundCloud nedan – och glöm inte att prenumerera!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

John Constantine fyller sextiofem – men går inte i pension

[image error]

Idag, den 10 maj 2018, fyller John Constantine 65 år. Han föddes den 10 maj 1953 i Liverpool och hans stackars mor dog i barnsäng samma dag. Trots sin ålder är det ytterst sannolikt att Constantine skulle gå i pension med tanke på hur populär seriefiguren fortfarande är. Serien fyller trettio år i år – det första numret kom ut i januari 1988. Men figuren hade då redan gjort sitt första framträdande, tre år tidigare i juni 1984 i Alan Moores serietidning Swamp Thing.

När vi idag hör ordet ”helig krigare” tänker nog många av oss på en självmordsbombare. Ordet har fått en starkt negativ klang och nästan kommit att bli synonymt med ”jihadist”. Det är fullt förståeligt, då det i vår tid framför allt är jihadister krigar i sin tros namn. Men i fiktionens värld finns det en mer sympatisk figur som skulle kunna benämnas helig krigare. Han är visserligen inte from, och långt ifrån en helig man, men han står på änglarnas sida i sitt krig mot demonerna. Och han är snarast motsatsen till en asketisk jihadist där han sitter och nattsuddar med en flaska whisky, rufsigt hår och löst knuten slips. Han heter John Constantine och skulle, självironisk som han är, aldrig själv beskriva sig själv som ”helig krigare”.

I den ursprungliga serietidningen, Hellblazer, som alltså kom ut 1988, är John Constantine en blond engelsman med arbetarbakgrund från Liverpool med röd slips och beige trenchcoat. Men i filmen Constantine från 2005 spelas han av den mörkhårige Keanu Reeves, känd från Matrix-filmerna. Här har han också svart kostym och svart slips. Han är dock lika cynisk och fräck i båda versionerna, och röker lika ohejdat. Cigaretten är Constantine och Constantine är cigaretten. Följaktligen är han också döende i lungcancer.

I berättelsen Dangeros Habits, som kom ut med sex nummer 1991, drabbas Constantine av en svår hostattack. När han går och undersöker sig hos en läkare får han reda på att han har lungcancer och bara har en kort tid kvar att leva. Han bestämmer sig för att ägna den korta tiden åt att kröka!

Reeves Constantine-figur är en exorcist, en demonutdrivare, som befinner sig långt från England i Los Angeles i USA. Han har fötts med en gåva; han kan se demonerna som vandrar på jorden i mänsklig gestalt. Men det är en gåva som också är en förbannelse. Synerna driver honom till vansinne och han begår självmord som ung man. För att ha tagit sitt liv straffas han med helvetet, men läkarna återupplivar honom, och han kommer tillbaka till vår värld. För att vinna Guds gunst, få förlåtelse för sina synder och vinna himlen måste ha ställa upp i det heliga kriget mot Lucifers hantlangare. Den onde fursten själv spelas av Peter Stormare; han är en blek och otäckt grimaserande nattklubbsägare.

Constantine är något av en modern korsriddare, i kostym istället för rustning. Han fäktas inte heller med svärd utan skjuter med ett maskingevär med ett kors på! Vigvatten kan vara bra att ha till hands, om man behöver en frätande syra att kasta i ansiktet på demoner i mänsklig skepnad! För att ytterligare förstärka filmens ”katolska” färg förekommer också en präst: den alkoholiserade fader Hennesy, spelad av Pruitt Taylor Vince. Han har den sällsynta, och mycket besvärande, förmågan att kommunicera med de döda. Det var så det kom sig att han sup ner sig, för att ”hålla rösterna borta”. Den som är teologiskt kunnige, och petige, kommer att hitta mycket att anmärka på. Till exempel sägs det att det inte var korsfästelsen som dödade Jesus utan spjutet som stacks i hans sida.

Filmen fick ganska dålig kritik, särskilt av inbitna Hellblazer-fans. De tyckte helt enkelt inte Keanu Reeves’ tolkning var tillräckligt trogen seriefiguren, både till utseende, bakgrund och sätt. Dessa fans kom att bli desto mer entusiastiska när amerikanska NBC började sända sin teveserie i oktober 2014. Här var allt som det skulle vara! Skådespelaren Matt Ryan var med sin dryga uppsyn ett perfekt val. Constantine såg ut som Constantine! Han var en engelsk arbetargrabb från Liverpool med ett ”luv” i var och varannan mening. Men det fattades något: cigaretten! Den nye TV-figuren rökte inte alls lika mycket som seriefiguren. Fansen blev besvikna. Och så tilldrar sig handlingen i USA, inte i England.

[image error]

I teveseriens första avsnittet, ”Non Est Asylum”, möter vi Constantine på ett mentalsjukhus. Han har skrivit in sig själv som patient eftersom han vill bli av med ångest och hemska minnen. Han är visserligen magiker och exorcist, men självlärd och med luckor i sin lärdom. Det heter att han ”fuskar i de ockulta konsterna”. Ja, är man elak skulle man kunna kalla honom klåpare. Nu har en av hans misslyckade exorcistiska ritualer lett till att ung flicka blivit sliten i stycken av en rasande demon, som sedan släpat iväg hennes själ till helvetet.

Få skulle ha klarat en sådan upplevelse utan att bli skakade, kanske till och med nervsjuka. Men livet som mentalpatient passar inte Constantine. När ängeln Manny försöker rekrytera honom till det heliga kriget kan han inte annat än ställa upp. Ett känt Constantine-citat, som säger något om både hans godhet i grunden och fräckhet på ytan, lyder ju: ”Fuck what you heard. I’m on the side of the angels.” Constantine är knappast änglalik, men han jobbar åt änglarna.

Serienördarna blev nöjda, men det räckte inte. Tittarsiffrorna blev för låga och NBC lade ner teveserien ned redan efter en säsong. Constantine är som sagt en helig krigare av ett helt annat slag än jihadisterna som lagt beslag på benämningen. Men liksom jihadisterna kan han åtminstone några fraser på arabiska. I det fjärde avsnittet, ”A Faest of Friends”, släpps den sudanesiske hungerdemonen Mnemoth lös på gatorna i USA. Avsnittet bygger på berättelsen i den första Hellblazer-tidningen från 1988, skriven av Jamie Delano.

Hungerdemonen måste stängas in till varje pris. Constantines vän Gary Lester går med på att offra sig; han hoppas därmed både skydda mänskligheten från Mnemoth och få förlåtelse för sina synder. När Constantine utför ritualen som ska stänga in demonen i Lesters stackars kropp läser han en formel på arabiska. Med grov engelsk brytning förstås.

I serieboken Hellblazer: Pandemonium (2010) får Constantines möjlighet att använda sina kunskaper i arabiska. Berättelsen börjar på British Museum i London. Museet utsätts för ett bombattentat och i i vimlet möter Constantine en arabisk, muslimsk kvinna klädd i niqab, en svart heltäckande slöja som bara visar ögonen. Han misstänker att hon har något med attentatet att göra och för att få mer information tar han henne med till sitt kyffe. Hennes klädsel får Constantine att anta att hon är en djupt religiös muslim. ”Welcome to the decadent West, luv”, säger han i sin vanliga fräcka ton. ”Don’t expect much respect for the sacred in this land of post-modern fucking infidels.”

[image error]

Men stämmer det verkligen att vi i väst inte håller något för heligt? Snarare är det så att varje kultur har några saker som är heliga, men vilka saker det är varierar från kultur till kultur. Jihadisternas så kallade heliga krig skulle de flesta av oss kalla ohelig terrorism. Självklart är Constantine en ”fucking infidel” i den meningen att han inte är muslim. Men han är inte någon ”infidel” i den meningen att han förnekar det övernaturligas existens; han umgås ju i stort sett dagligen med både änglar och demoner! Han har dock inte gjort något val mellan tro och otro. Han liksom bara ser verkligheten som den är. I Reeves-filmen från 2005 växlar Constantine några ord med polisen Angela Dodson. Efter att ha fått se en glimt av Constantines värld, säger hon: ”Well, this has been real educational, but… I don’t believe in the devil.” Han konstaterar krasst: ”You should. He believes in you.”

Det visar sig att skenet kan bedra och att Constantine inte är smart som han tror. Den arabiska kvinnan som han mötte på British Museum är inte muslim, allra minst av det strikta slag som förknippas med ansiktsslöjor. Hon heter Assera Al-Aswari, är agent åt MI6 och alltså lika mycket ”infidel” som Constantine. De två reser till Irak där de inleder ett romantiskt förhållande. Så utforskar de en gammal sumerisk stad som ruvar på demoniska hemligheter.

Gillar du vad jag skriver? Swisha till 0760078008 (Eddie)

Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 29 april) pratar jag med relationsexperten, coachen och författaren Lennart Matikainen om den andra Terminatorfilmen från 1991: Terminator 2 – Judgement Day. Matikainen har liksom Arnold Schwarzenegger, som ju spelar roboten The Terminator i filmerna, varit kroppsbyggare. Han har faktiskt skakat hand med Schwarzenegger! Dessutom har han haft ett eget program i P4 under vinjetten ”Fråga Lennart” och coachat i TV4:s ”Let’s Dance”. För ungefär två månader sen, den 4 mars, poddade vi om den första Terminatorfilmen från 1984. Lyssna på det avsnittet här

Matikainen försöker tolka Terminatorfilmerna utifrån vår tids problem och frågor. Det är dystopiska filmer som skildrar en framtid där maskiner tagit över världen och mänskligheten håller på att utrotas. Men motståndet lever.

Maskinerna, som styrs av superdatorn Skynet (eller är det ett program?), försöker krossa människornas motstånd genom att förändra det förflutna. Det är något vi känner igen från George Orwells dystopiska roman 1984. Landet Oceanien styrs av ett politiskt parti som går under namnet Partiet. Det finns ju bara ett. Ett av Partiets paroller är: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.”

Matikainen och jag ser likheterna med hur etablissemanget i Det Nya Sverige försöker manipulera historieskrivningen för att tysta all kritik. Det har alltid varit så här! Det Gamla Sverige ska helst glömmas bort. Man tänker också på statsminister Reinfeldts uttalande från hösten 2006: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

År 2001 och kampen mellan civilisationer

[image error]

För femtio år sedan, den 2 april 1968, visades Stanley Kubricks science fiction-mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey) för första gången. Filmen bygger på den brittiske författaren Arthur C. Clarkes roman Vaktposten (The Sentinel, 1951).

Clarkes roman med samma namn som filmen, på svenska 2001 – en rymdodyssé (engelska 1968, svenska 1970), skrevs parallellt med att han och Kubrick skrev filmens manus, och kom ut efter att filmen redan haft premiär. Det är stor skillnad mellan Clarkes berättelse och Kubricks framställning. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället.

År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men också skrämmande. Det är en film som är öppen för många tolkningar, men alla är överens om att evolutionen, livets utveckling, är ett grundläggande tema. Men utvecklingen skildras inte på ett vetenskapligt utan ett fantastiskt sätt: människan har inte blivit den hon här genom många små förändringar utan genom väldiga språng.

Filmen börjar för tre miljoner år sedan i en prolog som kallas ”Människans gryning”. En flock stora apor kämpar för att överleva i ett kargt och torrt landskap. De saknar språk och använder inga verktyg. En dag får de syn på en stor svart sten – en monolit. Den är rektangulär till formen och dess släta yta och exakta proportioner skiljer den från de omgivande klipporna och visar att den är framställd av intelligenta varelser. När apflockens ledare rör vid monoliten händer något med honom. Det är ungefär som när Adam åt av kunskapens frukt i lustgården. Apan blir medveten.

Efter kontakten med monoliten börjar apan använda enkla redskap – genom att använda ett djurben kan han slå ihjäl apor från andra flockar som konkurrerar om resurserna. Sedan flyttar vi till nutiden, alltså år 1999. Människan har nu gått från att använda ben som stridsklubbor till att konstruera oerhört komplicerade redskap, rymdskepp, som de använder för att kolonisera andra planeter och utforska universum.

På forskningsstationen Clavius på månen har man grävt fram en svart monolit, kallad TMA-1. Dr. Heywood Floyd, en hög chef på NCA (National Council of Astronautics), menar att upptäckten kan vara en av de mest betydelsefulla i vetenskapens historia. När människorna närmar sig monoliten avger den en kraftig radiosignal riktad mot Jupiter.

Två år senare, 2001, är rymdskeppet Discovery One på väg mot Jupiter för att undersöka radiosignalens mål. Skeppets besättning består av dr. David Bowman , dr. Frank Poole och den intelligenta datorn HAL 9000, samt tre vetenskapsmän försatta i dvala. HAL 9000, som styr hela skeppet, drabbas av en ”psykos” och eliminerar besättningsmännen i flera kusliga scener.

Den ende överlevande astronauten, David Bowman, fortsätter resan till Jupiter och får kontakt med ”mottagarmonoliten” som drar in honom i en mystisk ”stjärnport”. Där, på ”andra sidan”, anländer han till en salong i nyklassisk stil. Det liknar en mänsklig miljö, sådana som finns på jorden, men ändå helt annorlunda. Bowman åldras hastigt och efter att ha ätit middag lägger han sig i en säng för att vila. Där får han en vision av monoliten. Han sträcker sig fram emot den och i denna stund förvandlas han till ett ”stjärnbarn”, ett foster svävande i rymden, som blickar ner på jorden. Man antar att denna varelse representerar nästa stora steg i evolutionen. Från apa till människa, från människa till stjärnbarn.

Richard Strauss musik i filmens inledning, ur tondikten som bygger på Nietzsches verk Sålunda talade Zarathustra, indikerar att evolutionstemat anknyter till den tyske filosofens idé om att människan som vi känner henne är en mellanform, en bro mellan apan och en ny form. Stjärnbarnet passar en sådan tolkning eftersom Nietzsche skriver att denna nya form kommer att vara som ett barn då ”barnet är oskuld och glömska, en ny början”.

I Clarkes roman förklaras att monoliterna är byggda av utomjordingar som kommit så långt i evolutionen att de saknar fysisk form – de består bara av rent medvetande. Utomjordingarna färdas genom universum för att hjälpa andra artar att utvecklas. Salongen som Bowman kommer till efter att passerat ”stjärnporten” är konstruerad av utomjordingarna för att likna mänskliga miljöer på jorden som de spanat på genom monoliten. I filmen utelämnas all denna information, vilket som sagt gör den till en mer mystisk upplevelse.

Trots att filmen delvis har en dystopisk thrillerstämning, särskilt i skildringen av riskerna med artificiell intelligens när superdatorn HAL mördar besättningen, är den ändå optimistisk. På samma sätt som livet utvecklas från lägre till allt högre former, så utvecklas också civilisationen. Och det som driver denna utveckling är människans kreativitet, nyfikenhet och upptäckarlust. En civilisation som särskilt har utmärkts av dessa egenskaper genom historien är den västerländska. Det är också den civilisation som gjort störst framsteg inom vetenskapen. Och i Kubricks vision av framtiden år 2001 är det Amerika som är den ledande makten.

En odyssé är en upptäcktsfärd, och ordet är bildat efter namnet Odysseus, hjälten i Homeros episka dikt Odysséen, som ska ha skrivits omkring 700 f.Kr. Tillsammans med Iliaden utgör dessa dikter den äldsta bevarade grekiska och europeiska litteraturen. Eposet handlar om Odysseus tioåriga äventyrliga färd på hem till sin ö Ithaka, där han är kung, efter det tioåriga Trojanska kriget.

På 700-talet f.Kr. gav sig antikens greker iväg för att grunda ett stort antal kolonier längs Medelhavets och Svarta havets kuster. Den första boken om geografi skrevs av Hekataios från Miletos på 500-talet f.Kr, och den byggde på hans egna resor. Denna upptäckarlust, äventyrlighet och nyfikenhet är något som har präglat den västerländska civilisationen från de grekiska expeditionerna fram tills månlandningen den 20 juli 1969 då Neil Armstrong yttrade orden: ”Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten”. Apollo 11 landade på månen drygt ett år efter att År 2001 – ett rymdäventyr hade haft premiär. Från Odysseus till Armstrong. När mänskligheten tog detta steg så var det under det i stjärnorna och rändernas tecken. Den amerikanska flaggan var den första jordiska flaggan som sattes ner på en annan planet.

[image error]

Kubricks film visar hur man på 1960-talet kunde se på framtiden ur ett amerikanskt perspektiv. Men vad hände det verkliga året 2001? Tvillingtornen föll. Den islamistiska attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 påminde oss om att det finns en annan civilisation på jorden, den islamiska, som genom sin historia har präglats av andra egenskaper än den västerländska och att det, med den amerikanske statsvetaren Samuel Huntingtons ord, pågår en ”clash” eller en kamp mellan civilisationer.

Den islamiska civilisationen delar inte vårt grekiska arv och har inte som den västerländska genomgått renässansen, den vetenskapliga revolutionen och upplysningen. Det gjordes vissa försök att förena grekiskt tänkande med islam under medeltiden, men de misslyckades. Med sin bok Filosofernas sammanbrott kastade Imam Al-Ghazali (1058-1111) ut det grekiska tänkandet och befäste den islamiska ortodoxin på Koranen och Muhammeds grund.

År 2001 reste vi inte till Jupiter och upptäckte ingen gåtfull svart monolit, men vissa av oss återupptäckte hur speciella vi var och att hela mänskligheten inte nödvändigtvis befinner sig på samma resa. Det är ingen utomjordisk intelligens som gett upphov till den fantastiska mänskliga civilisationen, utan mänsklig intelligens och mänskliga ansträngningar. Och merparten av detta arbete har utförts i den västerländska civilisationen.

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mångfald berikar, svenskt är trist och islam betyder fred

[image error]Vi lever i den bästa av världar. Tvivlar du på det har du förmodligen utsatts för påverkansoperationer från Kreml. Lita på den gode Fridolin när han säger att allt är lugnt och låt inte troll och näthatare så splittring med sina fejk news. S:et i SVT står för Sanning.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta etablissemangets budskap idag – politiskt korrekt panglossianism. Filosofen Pangloss framträder för första gången i Voltaires roman Candide från 1759. Pangloss är den unge naive Candides (ordet betyder ”troskyldig”) lärare. Hans budskap är att vi lever i den bästa av världar.

Pangloss är grekiska och betyder ”många ord”. Orden är allt, verkligheten ingenting. Det var inte länge sen som etablissemangsmedierna visade bilder på vuxna män med skägg, men skrev ”flyktingbarn” i rubrikerna. Lita inte på dina sinnen, lita på Pangloss lära!

Romanen Candida Olsson (2014) av signaturen Arvid Klegg är något så ovanligt som en satir skriven från höger. Den handlar om en samtida, svensk och kvinnlig version av Candide vid namn Candida Olsson. Hon tror på etablissemanget och särskilt på sin lärare Bengt Pangloss. Hon lever i den bästa av världar och inget kan rucka på denna övertygelse vad som än händer.

I förordet skriver Klegg att romanen blev läst och omtalad på sin tid på grund av sin ”giftiga kritik mot ’det rådande’ (alltså det som var politiskt korrekt på den tiden), inte minst den korrumperade och bigotta katolska kyrkan”.

Man kan tillägga att även Voltaire skrev under pseudonym: Docteur Ralph. Då som nu kunde det vara känsligt att framträda under eget namn.

Candida Olsson föds i en medelklassfamilj i huvudstaden och får lära sig att mångfald berikar, att det svenska är tråkigt och att islam betyder fred. Av sin lärare Bengt Pangloss får hon så klart lära sig att Sverige är bäst, men ändå inte bättre än andra, för alla människor är lika mycket värda.

Detta Sveriges förändras i rask takt av massinvandringen och islamiseringen. Men Candida Olsson avfärdar eller bortförklarar varje steg i denna förändring tills landet slutligen förvandlats till Kalifatet Norden. Och innan dess har den svenska flaggan tagits bort:

”När det sedan stod klart för vanligt folk att det faktiskt var ett kristet kors på flaggan, togs den självklart bort. Alla muslimer blev kollektivt kränkta. Det var en otäck skamfläck. Ingen hade berättat för dem när de aningslöst kom till Sverige att det var ett vidrigt kors på flaggan, samma blodiga kors som korsfararna hade haft på sina ryggar när de mördade och slaktade miljoner oskyldiga muslimer i Palestina på medeltiden.”

Candida är så övertygad av etablissemangets panglossianska mantra om att ”mångkultur berikar” att inte ens självupplevda gruppvåldtäkter kan få henne att vakna ur hypnosen:

”Själv hade hon blivit gruppvåldtagen flera gånger och minsann hade hon inte för den sakens skull fastnat i något stereotypt rasisttänkande, enär männen bara tog ut sin rättmätiga vrede på en representant från det före detta vita herrefolket som förslavat deras förfäder. I båda fall som Candida själv hade upplevt hade det rört sig om trevliga unga män som var utestängda från arbetsmarknaden på grund av strukturell rasism.”

När Kalifatet Norden upprättats och Sverige utplånats sätts Candida på en buss för att skickas till ett läger för gammelsvenskar. Men inte ens på då vill hon se verkligheten som den är:

”Här och där längs vägrenen stod det grupper med trevliga nysvenskar som intresserat följde deras resa. En del skämtsamma gjorde fuck you-tecknet eller vände sig om och visade dem rumpan.”

I Voltairs roman smittas Pangloss av syfilis och tappar nästippen, och blir sen galärslav. I Kleggs roman får Bengt Pangloss fingrarna avhuggna:

”Han hade inga fingrar kvar på högerhanden efter att han förhörts angående inblandning i främlingsfientlig hatverksamhet av de humana och plikttrogna säkerhetspoliserna.”

Och sitt vänstra öga blir han av med:

”Pangloss vänstra öga hade krossats av uppretade antifascister som provocerats av hans arroganta svenska uttal som vittnade om en total brist på respekt för landets nya invånare.”

Där slutar de alltså, Candida och hennes lärare Bangt Pangloss – i ett läger för de sista gammelsvenskarna. Men de anstränger sig ändå för att upprätthålla skenet av att etablissemanget hade rätt. Ja, vi lever i den bästa av världar och allt annat är fejk news och psy-ops från Kreml.

”Allt hänger samman i denna den bästa av världar. Ty om vi inte för vår osjälviska internationalism avstått från vårt gamla fosterland hade vi inte hamnat i detta trevliga läger och suttit här och ätit syltad näver och smarriga rönnbär.

– Det är väl talat, sa Candida Olsson, men vi måste odla vår trädgård.”

Trädgården är verkligheten. Det verkar ändå som om Candida till sist, när allt är förlorat, så smått börjat börjat tvivla på etablissemangets panglossianism, dess många floskler och slogans, och vill vända sig till det som är på riktigt.

Kleggs roman är genomlyst av samma snärtiga satiriska ton och språkliga glädje som förlagan av Voltaire, och trots att den är skriven för fyra år sedan känns den fortfarande helt aktuell. Fler borde upptäcka den.

Bild: Illustration av Jean-Michel Moreau 1787

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Ny podd! Mångkulturen infördes ovanifrån

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 10/4) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om mångkulturen och massinvandringen. Hur blev Sverige mångkulturellt? I artikeln ”Ett mycket speciellt projekt”, som publicerades på Det Goda Samhälle den 7 april jämför Engellau det svenska, statliga mångkulturprojektet med det sovjetiska rymdprogrammet. Båda konstruerades ab ovo, ovanifrån, utan förankring hos medborgarna.

Mångkulturprojektet lanserades sedan en enhällig riksdag antagit regeringens proposition 1975:26 ”om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.”.

”Propositionen”, skriver Engellau, ”är generalplanen för hur detta ska gå till. Projektet andas entusiasm. Välfärdsapparaten förbereder sig engagerat och beslutsamt för den kommande tillströmningen. Inte konstigt förresten, det välfärdsindustriella komplexet insåg redan då att det här skulle bli julafton för dess olika avdelningar. En läsare tycker sig stå som inför ett par förväntansfulla föräldrar som planerar tillökningen. Där har vi skötbordet, där ska spjälsängen stå, ska vi inte måla rummet ljusblått?”

En anmärkningsvärd sak i propositionen är att staten tar på sig uppgiften att påverka ”den egna befolkningen” till att acceptera den nya ordningen. Detta fram kommer i ett stycke om det så kallade ”samverkansmålet” om relationerna mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen.

”Samverkansmålet syftar även till att genom utbildning och information till den egna befolkningen öka förståelsen för människor av annat ursprung och klarlägga intressegemenskapen mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och befolkningen i allmänhet… Särskilt bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas.”

Här står det alltså svart på vitt, helt ogenerat, att staten genom ”utbildning och information” ska påverka svenskarnas attityd till mångkulturalismen och massinvandringen. För övrigt anser jag att mångkulturbeslutet från 1975 bör upphävas. Svensk kultur och främmande kulturer ska inte vara jämlika i Sverige – svensk kultur ska vara privilegierad och staten bör genom ”utbildning och information” främja sammanhållning och assimilation.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Ny podd! Kulturetablissemanget inifrån

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 7/4) pratar jag, Eddie (Mohamed Omar), med Jonas W. E. Andersson. Vi sitter på Södermalm i Stockholm och dricker te. Andersson är grafisk designer. Han utbildade sig vid skolan Saint Martins i London. Vid hemkomsten till Sverige började han arbeta som lektor vid Konstfack i Stockholm. Han fick då uppleva hur den politiska korrektheten genomsyrade utbildningen.

I vår podd berättar han hur staten försöker styra kulturen i Sverige i riktning mot allt mer radikalfeminism, postkolonialism och idéer om vit skuld. I en krönika i tidningen Samtiden den 3 januari 2018 skriver Andersson om hur viktigt det är att våga stå för sin övertygelse och för fakta och sanning och inte bara anpassa sig efter det politiskt korrekta konsensus.

Vi vill gärna tro om oss själva att vi vågar stå upp mot orättvisor, att vi vågar gå mot strömmen och att vi törs vara den där enda personen som ställer oss upp och säger ifrån när vi förstår att något inte gått rätt till. Populärkulturen är proppfull av karaktärer som agerar just så. Hjältar och visselblåsare som lider av sin tapperhet men nästan alltid får upprättelse i slutet. Vi sitter där med våra popcorn och njuter av det hjältemod som verkar smitta av sig på oss själva. Så hade vi också gjort! Väl? I verkligheten är modet dyrare, det personliga priset högre och påföljderna alltid oklara. Bortom populärkulturens färdigskrivna manus är verklighetens mod kompromisslöst, farligt och obönhörligt. Vi ställer oss till förfogande för dess konsekvenser. Det är just det som riktigt mod betyder.

De politiskt korrekta och bidragsfinansierade konstnärerna omhuldar bilden av sig själva som någon slags ”rebeller”, vilket blir smått löjeväckande, menar Andersson. Kulturlivet i Sverige kan bäst beskrivas som ”en ideologifabrik” som försöker får människor att ”tänka rätt”.

Andersson och jag håller med varandra om att som konstnär, författare och musiker blir man lyckligare och når större tillfredsställelse om man skapar det man verkligen vill skapa i stället för att följa maktens taktpinne.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Leendet som provocerar vänstern

[image error]

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.

Detta etablissemang utmanas nu i hela västvärlden av en upprorslysten höger. Den nya högerreaktionen använder Internet för att ifrågasätta etablissemanget. Befinner vi oss i ett nytt 68? Förra året, den 22 november 2017, intervjuade jag författaren Johannes Nilsson i min podd. Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag.

Hösten 2015 började han sände podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till i år och kommenterade bland annat den pågående omsvängningen i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster och högerkanten.

Själv kallar han sig ”hemlös vänster” och är något av en kättare i alla sammanhang. Vissa har kallat honom konservativ på grund av hans cyniska betraktelser över samhällets och kulturens förfall. I en intervju har han sagt att han ”drömmer sverigedemokratiska drömmar om en tid som aldrig riktigt funnits”.

Anledningen till intervjun var Nilssons nyutkomna bok Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse som tar upp hur sociala medier påverkar politiken.

Nilsson menade att vår tids rebeller kommer från höger. Det är där man ser kreativiteten, humorn och idealismen. Högern är punk medan vänstern har blivit trötta försvarare av den gamla ordningen. Och deras roll som retirerande, och allt mer nervösa bromsare, har fått dem att framstå som intoleranta och humorlösa mobbare.

Etablissemanget har onekligen en svår uppgift: i en västvärld där allt fler är oroliga över massinvandringen och islamiseringen, som människor upplever på riktigt, försöker det övertyga oss om att vårt största problem är vita, rasistiska män.

I Nilssons roman Blodtörst (2016) driver han med etablissemangets politiska korrekthet. Till exempel använder feministerna konsekvent ”en” istället för ”man”. Jag har inte träffat en verklig feminist som lyckats att hålla sig till ”en”. Karaktärernas strikt ideologiska sätt att prata gör att de känns onaturliga och nästan lite läskigt omänskliga. Det är inte heller en realistisk roman utan där finns övernaturliga inslag, ja, monster. Och så visar det sig att ”könskampen” handlar om betydligt mer än disk och städning…

Detta stela, onaturliga sätt att prata fångar etablissemangets karaktär av nervös väktare av en verklighetsfrämmande ideologi. Satirens roll är att förlöjliga auktoriteterna – genom skrattet släpper deras makt över vårt tänkande.

När 68:orna skulle ta ner det borgerliga etablissemanget behövde de intellektuella redskap. Det fick de bland annat genom Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige, som kom ut 1968. I varje samhälle, konstaterar Palm, förekommer indoktrinering. Hans ärende var att avslöja den borgerliga indoktrineringen och ”västpropagandan” i skolornas läroböcker, filmer och teveserier och reklam.

Palm har rätt i att indoktrinering alltid förekommer. Men vilken indoktrinering präglar dagens Sverige? Hur påverkas vi av media, underhållning och utbildning? Det är knappast i västvänlig riktning.

[image error]

Palm var socialist när han skrev boken, men vissa av hans observationer kan även de som står på den motsatta sidan ta till sig:

”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur starkt och omfattande indoktrineringen är.”

Palm menar att kulturen är den viktigaste arenan för indoktrinering. Han tar upp sin tids spionfilmer som exempel på hur man vinner sympati för väst och antipati mot kommuniststaterna:

”En svårighet med all politisk indoktrinering, dvs. för dem som bedriver den, är att publiken ofta är motspänstig och misstänksam. Det gäller då att hitta indoktrineringsformer som publiken inte bara kan finna lustbetonade och spännande utan som de förbinder med något annat än indoktrinering, t. ex. med avkoppling, och därför inte tar emot med politisk misstänksamhet. Såvitt jag förstår tillgodoser spionfilmerna båda dessa krav.”

Palm skriver till exempel föraktfullt om den engelska spionserien John Drake som ”hemsökte” de svenska hemmen varje lördagskväll år 1966. Denne Secret Service-spion med sitt olidliga, överlägsna ”västerländska leende”. Han befinner sig på uppdrag i Mellanöstern och Palm undrar vad en engelsman har för rätt att jaga arabiska skurkar i arabiska länder. Underförstått: arabiska agenter skulle lika gärna kunna jaga engelska skurkar i Storbritannien. Väst är inte bättre.

Om högern ska kunna utmana det politiskt korrekta etablissemanget kan de lära sig av 68:ornas kulturkritik. För det gäller att bli medveten om hur filmer och teveserier försöker påverka oss med idéer om till exempel vit skuld, västerländskt självhat, mångkulturalism och öppna gränser.

Att bli medveten om indoktrineringen, skriver Palm, är nödvändigt för att kunna ta ställning:

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den, t. ex. i blomsterkataloger, uppslagsböcker och underhållningsfilmer.”

Palm förklarar också att indoktrineringen inte behöver vara resultatet av en konspiration. De som indoktrinerar är själva indoktrinerade, det vill säga de tänker ”rätt” för att ”det är så det är”.

”Jag tror inte ens att de producenter och regissörer som är satta att tillfredsställa vårt behov av TV-agenter, ett behov de själva skapat, behöver ha en mer medveten politisk avsikt med vad de gör eller följa en av ledningen uppgjord politisk mall. Det behövs inga yttre mallar, därför att producenterna sen barnsben bär de rätta mallarna inom sig. Kanske blir resultatet bäst när serietillverkaren själv är politiskt ointresserad och alltså omedveten om genrens politiska implikationer, ty då kan han helhjärtat gå in för att åstadkomma en spännande serie utan att störas av samvetskval över att föra publiken bakom ljuset. Indoktrineringsinslagen infinner sig av sig själva, helt enkelt därför att han själv låtit sig indoktrineras.”

Det finns dock en viktig skillnad mellan 68-rörelsen och dagens högerrörelse. 68 var ett elitprojekt medan högern har svenssons på sin sida. Det finns ett stort folkligt stöd mot massinvandringen och islamiseringen. Detta alltså trots vänsterns inflytande över kulturen, vilket visar att indoktrinering inte är allt.

Etablissemangets idéer fungerar helt enkelt inte. De stämmer inte med verkligheten, och det betyder mer än Hollywoodbilden.

Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie)

Ny podd! Dags att avskaffa mångkulturen

[image error]I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (28/3) pratar jag om mångkulturen med Patrik Engellau, chefredaktör på Det Goda Samhället. År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Var det så klokt, egentligen? Engellaus uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Lyssna här – och glöm inte att prenumerera på podden!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Ny podd med Katerina Janouch! Bilden av Sverige

[image error]

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 23/3) pratar jag med författaren och debattören Katerina Janouch. Hon är aktuell med boken Bilden av Sverige: en personlig resa. Den handlar om Katerinas ”rödpillring” i början av 2017 och vad som hände sen. Att ”ta det röda pillret” är en metafor hämtad från Matrix-filmerna. Människorna lever i skenvärld, kallad matrixen, men när man tar det röda pillret öppnas ögonen och man ser världen som den är.

Etablissemangets media vill hålla oss kvar i matrixen, i skenvärlden, där allt är lugnt, vuxna män är ”ensamkommande flyktingbarn”, islam betyder fred och vita män är de värsta skurkarna.

Men att ta det röda pillret, att se saker som de är, är inte helt behagligt. När Katerina började säga som det är blev hon utsatt för hat och mobbning från etablissemanget och dess lojalister. I boken beskriver hon sina känslor av oro och ångest. Men trots häxjakten står hon pall och fortsätter skriva och föreläsa och har bidragit till att ”rödpillra” många fler. Etablissemanget håller på att förlora sitt grepp över ”Sverigebilden”. Genom sprickorna i bilden skymtar verkligheten.

Man kan läsa mer om boken på Katerina Janouchs blogg KATERINA MAGASIN

Stöd Antikalifens arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal: