Ola Wikander's Blog, page 16

Födelsedag och Medehavsmuseet!

Idag fyller jag år - närmare bestämt 35. Min födelsedagsönskning från allmänheten: rädda museerna i Stockholm från den hotande sammanslagningen. Inte minst Medelhavsmuseet, som betyder mycket för mig. Skriv på en protestlista här!

Kommande artikel!

Har just läst korrektur på mitt bidrag till den här kommande boken; min text är en utarbetning av ett föredrag jag höll i april 2015 i Örebro och handlar om Jesaja 27:1 och dess (eventuellt inlånade) motivhistoria - en del av min forskning i indoeuropeisk-bibliska kulturkontakter. Boken skall snart sändas iväg till trycket ... alltid lika nervöst! :-)

Men kul!

Japanska uttrar

Man måste älska japanska. Lärde mig idag ordet dassai (獺祭). Onlinelexikonet jisho.org definierar detta som "arraying a number of reference books in order to compose poetry; literary composition crammed with maxims, ancient episodes, legends, etc." samt det underbara "otters lining a catch of fish on a river bank; (people) making offerings (esp. of fish)".

Det är synd att svenska inte har ett ord för uttrar som ordnar fisk. Och för övrigt måste man skilja mellan detta dassai och det rätt liknande ordet dasai ( ダサい), som betyder "osofistikerad, ocool". Ordet dassai är allt annat än dasai.

Docentföreläsning - Exegeten som etymolog!

Jag flaggar härmed lite för att jag den 2/12 kommer att hålla min docentföreläsning - på temat "Exegeten som etymolog: nordvästsemitiskt arv och indoeuropeiska lån i Gamla testamentets värld". Det hela går av stapeln klockan 15.15 i sal C121 (hörsalen) på LUX vid Lunds universitet (Helgonavägen 3). Kom gärna och lyssna - det hela blir ett slags översikt över min forskning, med avstamp i mitt avhandlingsarbete och vidare mot min postdoktorala forskning; jag kommer att ta upp just hur rollerna som språkhistoriskt inriktad forskare och exeget interagerar. Hoppas att ni kan komma!

Docentur!

Måste stämma upp ett litet "tjo", i och med att det igår blev officiellt att jag nu antagits som docent i Gamla testamentets exegetik, efter genomgånget sakkunnigförfarande! För dem som inte är inne i det akademiska kan sägas att docenttiteln är nästa "steg" efter doktorsexamen: för att bli docent skall man ha uppvisat en ordentlig mängd kvalitativ forskning efter att man doktorerat, gärna i mängd motsvarande en andra vetenskaplig monografi (i mitt fall finns en sådan i manus och skall förhoppningsvis gå i tryck före årets slut, och även en hel del publicerade vetenskapliga artiklar). Docenturen innebär bland annat att man kan handleda doktorander, sitta i betygsnämnder, vara opponent vid disputationer och liknande. På pappret blir man "oavlönad docent", vilket en del tycker är skojigt. Det betyder inte att man inte får motta lön (det få jag därför att jag är universitetslektor) utan att docenturen som sådan inte ger lön. En gång i tiden fanns det nämligen docenttjänster, där man så att säga fick betalt specifikt för att vara docent. För att skilja docenttiteln från denna (på de flesta håll avskaffade) ställning kallas det lite lustigt för "oavlönad docent".

Och det har jag alltså blivit, vilket man kan se bevis på här!

Once again, "Round the Beggar from Luossa" ("Omkring tiggarn från Luossa" in English translation by yours truly)

I've published this on the blog once before, and it's also available in my book Orden och evigheten ("Words and Eternity"), but I thought I'd put it out there once more. The Swedish poem "Omkring tiggarn från Luossa" by Dan Andersson is one of the most hauntingly beautiful texts known to me, and I've noticed my English translation going down well with many people - so here it is again (if you want to use it on the internet, please add "Copyright Ola Wikander" and mention that it has been published in Orden och evigheten):

Round the beggar from Luossa people gathered in a ring,
by the campfire they sat and heard his song.
And of wayfarers and mendicants and every wondrous thing
and of his longing he sang to them all night long.

“There is something beyond mountains, beyond flowers, beyond singing,
there is something there behind the star, behind my burning heart.
Hearken, something goes there whispering, goes there calling me and praying
‘come to us, for of this earthly kingdom you are not a part.’

I have listened to the tranquil waves that roll against the beach,
to dream of wild seas’ rest has been my lot.
And in spirit I have hastened towards the formless lands
where the dearest thing we knew shall be forgot.

To a wild, eternal longing we were born by pallid mothers,
from the labour pains of troubles rose our first and anguished cry.
We were thrown on plains and mountains then, to play with all our brothers,
and we played there elk and lion, beggar, god and butterfly.

I sat silent by her side, she whose heart was like to mine,
with hands so soft she tended to our nest.
But I heard my heart then calling: ‘what thou ownest is not thine’
and the spirit came and bore me off to rest.

What I love is far away beyond, concealed in distant darkness,
and high and wonderful is my true way.
And amid this clamour I am called to pray before the Heavens:
What no-one has I want to own, take all the earth away!

Follow, brother, beyond mountains, to the cool and peaceful rivers,
where in beds of mountain garlands all sea slowly goes to sleep.
Somewhere there beyond the heavens is my home, I have my mother,
in the golden-sprinkled mists, dressed in rosy mantle deep.

May the black and salty waters cool the cheeks that burn with fever,
let’s be miles away from life before the morning breaks above!
Not of this world was I, brother; hardships without end I suffered
for the sake of worries, faithlessness and of my burning love.

By a shore all dressed in seashells stands a gate of roses heavy,
therein sleep the mouldered shipwrecks, and the tired men find rest.
Songs unheard and high there sing like violins in distant echoes
under arches where eternal children live forever blessed. 

Nau

Som jag tidigare nämnt här på bloggen följer jag en del japanska twitterkonton (dels för att öva mina färdigheter i språket och dels för att ... ja, one likes to stay current om diverse japansk musik jag gillar, tv-spelskreatörer jag uppskattar etc.). Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg får man naturligtvis lära sig en hel del japansk twitterslang på det viset - en hel del saker man inte hittar i läroböcker och grammatikor.

Ännu ett exempel på detta är ordet なう (nau) som avslutar många twitteruppdateringar. Japanskan är ett språk som har gott om svåröversatta meningsslutpartiklar - yo (emfatiskt, ung. "så är det minsann"!), ne (ung. "inte sant?"), ka (gör meningen till en fråga), naa (starkt emfatiskt, "veeerkligen") och många andra. Jag funderade på om detta nau var ännu en sådan, som jag inte behärskade. Men så kom jag på svaret, som jag sedan fick bekräftat av en japansktalande god vän i musikbranschen. Det hela handlar om ett lån från engelskans now. Denna nyskapade "partikel" betyder alltså "detta sker nu".

ブログを書いてるなう。

Motivation

Dagens insikt:

Ett av de bästa sätten att motivera sig att arbeta med något av ens många manuskript är att skriva på internet att man snart skall skriva. Då gör man sig indirekt skyldig världen att skriva. Lysande. Motivation by guilt :-)

Vattar som snattar

Det är kul det där med små slangord som kommer och går i specifika kretsar. Ett sådant som jag minns från min egen lundensiska uppväxt (mellanstadium/tidigt högstadium?) är "vatte". Ordet betecknade, som jag minns det, en typisk "värsting", någon som ägnade sig åt gängverksamhet, slogs, hotade folk och allmänt betedde sig. "Han är en riktig jävla vatte", kunde någon säga. "Akta dig för de där vattarna!"

Det var ett ord med rätt begränsad livstid. Jag har för mig att det bara levde i något halvår eller så. Och sannolikt kanske bara på min skola. Men varifrån kom då ordet? Jo! Just då hade det mexikanska gänget Vatos Locos förekommit en del i medierna (man undrar om filmen Blood in Blood Out från 1993 hade med saken att göra). Från detta kom sedan tonårsuttryck av typen "Fan vilket vato!" -> "Fan vilket vatto" ... och till sist naturligtvis den svecistiska formen "vatte" (med grav accent).

Vattar som snattar liksom. Fast jag vet inte om jag någonsin såg några vattar som snattade. Men jag tyckte titeln var kul. Snobbar som jobbar liksom. Typ. Vattar, asså. Typ.

Bibliotekssommar

En av de fantastiska sakerna med att få arbeta på Svenska institutet i Rom är det faktum att man lever mitt i ett bibliotek. När jag var här som mycket yngre man på nittiotalet och bodde uppe i korridoren innanför terrassen var man bokstavligen inhöljd i böcker - så fort man gick ur sitt rum hamnade man mitt mellan bokhyllor. Just den korridoren får tyvärr inte längre vara bokfylld på grund av brandregler, men i resten av huset finns de överallt: tre stora bibliotekssalar, två tillgängliga bokmagasin i källaren (varav ett, mirabile dictu har luftkonditionering) och ett - likaså bokfyllt - allmänt arbetsrum. Här finns mängder av litteratur inom klassisk arkeologi, etruskologi och annat skoj. Jag bildar mig i mycket - bland annat just etruskologi, där jag nu fått stifta bekantskap med van der Meers kommentar till Liber Linteus Zagrabiensis, den längsta bevarade etruskiska texten - ett slags mycket svårtolkad ritualkalender skriven på linne, som sedan användes som svepning till en egyptisk mumie och till sist hamnade i Zagreb. Texten är mycket besvärlig, med många annars obekanta ord, men van der Meer har gjort ett imponerande arbete.

Och så gör jag layout på kommande monografin. Och skriver artikel. Och läser forniriska. Och använder mig av den judaikalitteratur som här också finns. Och skriver in nya fotnötter. Sommar.