Ola Wikander's Blog, page 12

Föredrag och TP

Den 12e september håller undertecknad öppet föredrag på temat "God in many languages", följt av paneldebatt. Här ser man ståtlig affisch för det hela:



För övrigt, in other news: jag kan inte låta bli att squee-a lite av glädje. Jag är och har alltid varit stort Twin Peaks-fan - och det gör mig barnsligt glad att en språkligt baserad teori om den nya säsongen jag lanserade på Twitter har spridit sig som något av en löpeld och nu till och med citeras - med fotnot och allt! - på Twin Peaks-wikin (i alla fall vid denna bloggposts pressläggning). Som Agent Cooper säger: I am honored beyond my ability to express myself.

UPPDATERING: Och där var TP-noten borta igen. Ack, säg den glädje som varar :-)

Den trettonde Ronnebyn!

Ronneby bibliotek fortsätter att uppskatta Stjärnan gryningens son-serien! Här finns en mycket trevlig anmälan av andra delen, Den trettonde funktionen (fortsättningen på Serafers drömmar). Jag blev särskilt glad för slutklämmen:

"Nu har jag lärt mig uppskatta Wikanders trilogi fullt ut och jag rekommenderar den varmt till er som vill ha en annorlunda fantasy-bok som ställer sig frågan om det verkligen är rätt att göra något, bara för att man har kapaciteten och kunskapen."

Titaner

Är här:

Ronneby-serafer!

Och titta här - en ny, trevlig recension av Serafers drömmar, en som verkligen förstår hur den är tänkt! Ola glad! Gillar speciellt det där med "1500-talsroman" ;-)

Kul för övrigt att recensionen är från Ronneby bibliotek - Ronneby är och var en viktig skrivmiljö för undertecknad, och centrala delar av Serafernas uppföljare, Den trettonde funktionen, är tillkomna just där.

Här kan man beställa Serafers drömmar (numera bara som e-bok, då den fysiska utgåvan är ur tryck - men naturligtvis finns på bibliotek), och här dess uppföljare, Den trettonde funktionen (både tryckt och elektronisk utgåva).

I sig!

Som en del nog märkt pågår just nu en debatt kring universitetens roll, pedagogiken därstädes och den ständigt åberopade "genomströmningen" (jämför åter en viktig debattartikel av mina kollegor Alexander Maurits och Tobias Hägerland och den sedan följande dikussionen i tidningar och på bloggar). Här skulle jag bara vilja fundera lite kring en sak som uppkommit i debatten med ministern Helene Hellmark Knutsson, nämligen det faktum att hon i sin argumentation gjort en poäng av att universitetens arbete inte bara är till för de därstädes verksamma utan hela samhället, underförstått att det högre lärandet är till för samhället och inte tvärt om, så att säga.

Min tanke är att detta kan betyda en av två saker. Den ena är så självklar att den knappast behöver sägas: det är klart att universitetet är en samhällsinstitution som kan hjälpa världen i stort. Men den andra betydelsen är mer obehaglig - tanken att universiteten, den fria och logiska tankens högborg (om man vill prata lite högtravande), skall underordnas olika kortsiktiga politiska intressen - marknadsmässighet, arbetslöshetsbekämpning, "tillväxt", vad ni vill. Lärandet och vetenskapen blir med detta tankesätt instrumentella storheter som kan användas för att driva en eller annan politisk-ekonomisk agenda. Denna idé är naturligtvis inte ny: den dyker upp i olika delar av det politiska landskapet med jämna mellanrum (socialdemokrati eller Allians verkar här inte göra någon avgörande skillnad).

 Och det är då vi som arbetar inom och känner för universitetet faktiskt måste säga ifrån. Det handlar inte om isolerat navelskådande - det handlar om att utvecklandet av forskning, kunskap och tänkande i sig bidrar till samhällets godhet och fortbestånd. Precis som konstnärlig verksamhet måste forskningen och bildningen idkas för sin egen skull om man vill åtnjuta de goda extraeffekter de kan ha på "samhället i stort". För att använda en lite fladdrig analogi skulle man kunna säga att är det lite som kärlek eller vänskap: de kan inte manipuleras fram för andra syften - då dör de. De måste få frodas för sin egen skull. Vi har inte universitet primärt för att på något riktat sätt "möta samhällsutmaningarna" - vi har universitet för att kunskap och vetenskapliga resonemang är en god sak för människan. Så är det med bildning. Så är det med forskning. Så är det med undervisning och lärande. De är livsviktiga i sig själva, för att världen skall vara mer än ett krig för överlevnad (och ärligt talat hjälper de den kampen skapligt mycket också, för att göra sig skyldig till en mild underdrift). De är värden i sig. Och då måste de också få administrera sig på sina egna villkor.

Att vara forskare och universitetslärare är ett speciellt kall och medför ett speciellt sätt att leva. Ämnet blir, och måste få bli, en central del i hela livet - inte något som kan stängas av när man går från arbetsrummet, inte något som kan ses som en del av något större samhällsprojekt som egentligen inte har med forskningen och lärandet att göra. Detta är som sagt inte något upphöjt navelskådande - det är produkten av århundraden av kamp för den fria och logiska tanken. Det är värt något - i sig.

Debatt

Läs gärna mina CTR-kollegor Tobias Hägerlands och Alexander Maurits' kloka SvD-artikel om utvecklingen inom högskola/universitet. Viktiga saker.

I Baals land på väg att bli klart

Håller just på att avsluta undervisningen på kursen "I Baals land - den kanaaneiska religionen och dess texter", där vi sysslar med ugaritisk religion och mytologi. Det är väldigt kul att få hålla en kurs där jag får använda så mycket ugaritiska - de fornnordvästsemitiska orden virvlar genom luften. Vi har diskuterat de stora mytologiska texterna - Baal-cyckeln, Aqhat och Kirta - och även många korta ugaritiska texter (till och med en av mina favoriter, KTU 1.78, som jag själv skrivit en vetenskaplig drapa om - publikationen av ett anförande jag höll vid en kongress i Bath anordnad av University of Wales, Trinity Saint David). Idag pratade vi om reception av "ugaritoida" motiv i Gamla testamentet. Nytt för denna gång (kursen har givits en gång tidigare, 2010) är att vi också skall diskutera "modern kanaaneisk" rekonstruktionistisk religion, som ännu ett exempel på reception, om än i en hel annan kontext än GT. Sådant blir det imorgon, närmare bestämt (eller mja, idag, iom att jag min vana trogen skriver detta efter midnatt).

Pro Futura!!!

Så har det hänt!

Jag har blivit utsedd till Pro Futura Scientia-forskare av Riksbankens jubileumsfond! I det stora, exklusiva och mångåriga forskningsprogrammet har jag fått en plats för att studera protonordvästsemitiskt poetiskt språk. Vågar nästan inte tro att det är sant - men i fredags kväll kom emailet, och nu står det på RJ:s hemsida, så mer officiellt kan det ju knappast bli. Flera år i Lund, ett i Uppsala och ett utomlands. Detta kommer att bli kul. Jag är så glad och tacksam - och jag skall göra allt jag kan för att förvalta detta stora förtroende. Herrejävlar!

Svalg, liv och död

Jag gillar hur de ugaritiska texterna talar om dödsgudens, Mots, "svalg" som öppnas för att svälja alla dödliga - och då använder ordet napšu (släkt med hebreiskans nefeš och arabiskans nafs - och lite avlägsnare med akkadiskans napištu). Det är ett jättelikt gap, som räcker mellan himmel och jord och sväljer i sig allt i sin väg (jag brukar alltid tänka mig ett slags kosmisk Pacman). Men det hela är också en subtil ordlek. Det fina är nämligen att detta semitiska ord har betydelsefält som "strupe", "svalg", "aptit" - men därifrån också "liv", "livskraft" eller ibland till och med "själ". Kort sagt: Döden öppnar sitt svalg, som råkar heta samma sak som också kan betyda "liv" - fyndigt, ne? Precis samma ordlek förekommer för övrigt i Jesaja 5:14, där dödsriket öppnar sitt svalg. Dödens svalg, i motsats till livets. De nordvästsemitiska författarna gillade verkligen ordlekar. Och det är exegetens uppgift att göra dem begripliga.

Valentinianism åt folket!

Vill göra lite reklam för en nyutkommen bok, nämligen min CTR-kollega Paul Linjamaas volym Valentinianernas evangelium: gnosticismen och den antika kristna idévärlden i ljuset av texterna från Nag Hammadi. Som namnet antyder är boken en populärvetenskaplig - men mycket självständig och till egen forskning kopplad - inledning till vad vi idag tror oss veta om valentinianismen, den kändaste kristna gnostiska riktningen från antiken (den har sitt namn efter 100-talsteologen Valentinus av Alexandria).


Boken tar både upp det man vet om Valentinus själv - och om de få textfragment som är bevarade från hans hand - och det man vet om hans efterföljare och deras texter, inte minst baserat på de koptiskspråkiga texterna från Nag Hammadi (ibland lite slarvigt kallade "de gnostiska evangelierna"), som till icke ringa del har valentinianskt ursprung. Boken är väl uppdaterad och insatt i de invecklade diskussioner som i dag förs kring de olika typerna av antik gnosticism och deras natur, och författaren håller huvudet kallt i många svåra debatter - men framför allt har han skrivit den första ordentliga introduktionen till valentinianismen, med dess eoner, dess Sophia-mytologi och dess tankar om den materiella världen. Jag vet allt om bokens innehåll, ty jag var med som bollplank under redigeringsstadiet - och jag kan garantera att den är mycket läsvärd!


Här finns den på Bokus!