Ola Wikander's Blog, page 8

Noter flyttar sig

Är just nu mtt i arbetet att avsluta en artikel, som jag började skriva för tre år sedan. Det är ofta så där, att (i detta fallet vetenskapliga) texter måste få "ligga till sig" för att man skall se vad de faktiskt skall bli. Nu har texten varit "så gott som färdig" i några månader, men hela tiden kommer jag på nya fotnoter som borde in i framställningen. Jag har några ställen där jag refererar till fotnoter utanför själva huvudfotnotssiffrorna ("se också not 34" , ungefär), och i och med att antalet noter hela tiden växer måste jag gång på gång gå igenom och ändra de där alltefter som talet blir större och större. Vad som en gång var not 28 är nu not 32, så de där inre referenserna måste hela tiden flyttas fram, så att säga.

Men det är ju också rätt kul att se hur något ganska stort växer fram ur två olika idéer, som råkar funka väl tillsammans. En del forskare vill gärna skära sina verk i så små delar som möjligt, för att kunna få många publikationer av få idéer. Jag gillar att slå ihop saker - att se hur olika idéer kan belysa varandra och kanske bli en enda, bättre artikel än om de hade stått var för sig. Just i sådana "idémöten" skapas rätt mycket bra vetenskap, menar jag. Oväntade - men logisk hållbara - tankekorsningar, där undersökningar och idéer från olika delar av ens arbete får belysa varandra.

För övrigt läser jag mycket Birgitta Stenberg nu. Började med Apelsinmannen, efter att ha sett om SVTs gamla tvserie från 1990 (ligger ute på Öppet arkiv). Serien var mycket bra, men det är anmärkningsvärt hur stora friheter de tagit sig med materialet. Funderar på att här skriva några tankar kring detta - och vem vem, kanske nämna Crimson Echoes också (något helt annat än Birgitta Stenberg)! Läser nu Mikael och poeten (Stenbergs första, från 1956) samt Kärlek i Europa. Bra grejer.

A. Forsc och H.D. Grace

Jag älskar lustiga författarattribueringar. Om man till exempel googlar efter tidsskriften Altorientalische Forschungen står det att den är skriven av en viss A. Forsc. (2018). Det är nästan lika bra som när jag och en god vän en gång i en bibliotekslista fick syn på ett verk av Kṛṣṇa-rörelsens grundare, A.C. Bhaktivedānta Swāmi Prabhupāda, som av sina lärjungar och efterföljare ofta ges titeln His Divine Grace A.C. Bhaktivedānta Swāmi Prabhupāda - och mycket riktigt, katalogen hade satt honom på "Grace, H.D."

Lite som när Libris katalogiserade Richardsons utgåva av Hammurabis/Hammurapis lag som "Hammurabi, Kung av Babylonien (medarbetare)". Underbart.

Pro Futura påbörjat!

Idag påbörjar jag officiellt min anställning som Pro Futura Scientia-forskare vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala. Anställningskontrakt påskrivet och inskickat - det är faktiskt på riktigt!


Jag kommer dock inte fysiskt att dimpa ned för mitt år i Uppsala förrän i september. Posten omfattar ett år i Uppsala, ett år utomlands och tre år vid hemuniversitet. Tjo!

Jag sjunger Stagnelius!

För många år sedan tonsatte jag Erik Johan Stagnelius' starkt gnosticerande vårtext "Ur solens gyllne öga", och nu har jag äntligen spelat in resultatet, som kan höras och ses med liten passande video här:



"När gryr den sälla våren,
Som trotsar tidens magt?
När fuktar glädjetåren
Hans amaranters prakt?
När lösas grafvens fångar?
När blomstrar Adams ätt
Kring lifsens träd, som ångar
Vidt öfver Edens slätt?

O själ, hvem lossar vingen
På dig, som, blek och matt,
Än dväljs vid jorderingen
I vintrar och i natt?
När spirar, för att skilja
Sig evigt från allt grus,
Odödlighetens lilja
I andesolens ljus?"

Biba

Lärde mig idag ett nytt ord. Såg på SVTs hemsida en referens till att svenska folket "bibar" så mycket - det handlade om överdrivet alkoholintag, så jag tänkte mig att detta på något sätt måste vara en anglicerande inlåning av "imbibe" (från latinets bibo, i sin tur från den protoindoeuropeiska reduplicerade presensstammen *piph3e-, jfr. sanskrit pibati, av roten *peh3(i)-, "dricka"). Men så fel jag hade - "att biba" är uppenbarligen bildat av förkortningen B-I-B - "bag in box".

Ouch. Jag vilar min väska.

Kommittéopponent

På torsdag skall jag vara en av opponenterna och/eller betygskommittémedlemmarna för en dansk PhD-avhandling (Köpenhamn) om bibelhebreiskans verbsystem (jag använder det anglicerande uttrycket PhD i och med att det är vad man gör i Danmark, där man faktiskt har två olika doktorat och använder PhD för det "modernare" av de två). Intressant är att rollen som opponent och betygskommittéledamot inte skiljs åt vid ett danskt PhD-försvar, på det sätt vi gör i Sverige - allt sammanfattas som ett "bedømmelsesudvalg". Här kan man läsa om evenemanget.

Ditt och datt

Har just färdigställt en tenta för mina studenter som läser den hebreisk-exegetiska textkursen i vår. Valda texter ur Exodus, Jesaja och Psaltaren handlar delkursen om (den förra koncentrerade sig helt på Genesis). Det är ett invecklat arbete att sätta ihop en god tentamen, om man vill göra det med lite stil. Den skall testa olika förmågor (i detta fallet språkliga, religionshistoriska, textexegetiska, textkritiska) - och med lite tur skall studenten faktiskt lära sig något på att genomföra tentan också. Det är ett grannlaga arbete.


Detta är sista kursen jag håller på Lunds universitet innan jag drar till Uppsala för första året av min Pro Futura Scientia-tjänst. Det känns lite vemodigt på ett sätt, men det som ligger framför mig är ju så oerhört spännande. Ett år i Uppsala, tre forskarår i Lund och ett år utomlands. Inte illa. Det blir protonordvästsemitisk poetik för hela slanten.


En ny recension (i Review of Biblical Literature) har förresten just kommit av den antologi om Jesaja som jag deltog i förra året. Recensenten tycker att min artikel i volymen är "provocative", vilket ju är en lite kul formulering, men han verkar i övrigt positiv till texten. Men jo, en brandfackla är texten i viss mån!

Fragment om att "låta texten vara död"

<!-- /* Font Definitions */ @font-face {font-family:"ＭＳ 明朝"; mso-font-charset:78; mso-generic-font-family:auto; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-536870145 1791491579 18 0 131231 0;} @font-face {font-family:"Cambria Math"; panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:auto; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-536870145 1107305727 0 0 415 0;} @font-face {font-family:Cambria; panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:auto; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-536870145 1073743103 0 0 415 0;} /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-unhide:no; mso-style-qformat:yes; mso-style-parent:""; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:Cambria; mso-ascii-font-family:Cambria; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:"ＭＳ 明朝"; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Cambria; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi;} .MsoChpDefault {mso-style-type:export-only; mso-default-props:yes; font-family:Cambria; mso-ascii-font-family:Cambria; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:"ＭＳ 明朝"; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Cambria; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi;} @page WordSection1 {size:612.0pt 792.0pt; margin:70.85pt 70.85pt 70.85pt 70.85pt; mso-header-margin:36.0pt; mso-footer-margin:36.0pt; mso-paper-source:0;} div.WordSection1 {page:WordSection1;} </style> <br /><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; tab-stops: 19.85pt;"><span lang="SV" style="font-family: "times new roman"; mso-ansi-language: SV;">Ett litet fragment ur något kommande: </span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; tab-stops: 19.85pt;"><br /></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; tab-stops: 19.85pt;"><i><span lang="SV" style="font-family: "times new roman"; mso-ansi-language: SV;">Själv brukar jag alltid säga att mitt ideal är att ”låta texten vara död” – genom att främmandegöra den kan vi paradoxalt närma oss tankevärldar hos människor som levde i helt andra historiska kontexter och uppfostrades med ideal som till stor del avvek från dem som idag är allmänna i västvärlden. Just genom att verkligen se hur dåtidens människor skilde sig från oss – och detta gäller naturligtvis oavsett vilken språkfamilj deras språk tillhörde – kan vi se vad som är allmänmänskligt och vilka idéer som de forntida författarna faktiskt försökte få fram och vilka de förutsatte som självklara, fast dessa ”bakgrundsidéer” kanske är de som står ut tydligast i relief för en modern läsare.</span></i></div><div class="MsoNormal" style="line-height: 150%; tab-stops: 19.85pt;"><i><span lang="SV" style="font-family: "times new roman"; mso-ansi-language: SV;"><span style="mso-tab-count: 1;"> </span> </span></i><br /><i><span lang="SV" style="font-family: "times new roman"; mso-ansi-language: SV;">Just så är det när man läser mycken gammal litteratur från Främre Orienten. Det är en värld som är mycket främmande för nordvästra Europa av idag, och det måste man också erkänna. Men när man har gjort det kan man också sluta att helt koncentrera sig på dessa iögonenfallande värderingsskillnader och istället fundera kring de budskap texterna faktiskt ådagalägger. Genom att låta dem vara döda kan vi göra dem levande.</span></i></div>

Novellistiskt

Under det senaste året har mitt läsande av skönlitteratur gått ned i kvantitet på ett sätt som stört mig; detta har varit den tråkiga följden av överarbete och stressproblem, som ju inte har något lysande inflytande på lugnet och koncentrationsförmågan. Men nu håller mitt belletristiska läsande på att ta en vändning åt det bättre, och det har skett på ett kanske något oväntat sätt – det har nämligen kommit hand i hand med mina studier i medelegyptiska (den klassiska formen av antik egyptiska) samt japanska. Jag har på sistone i original läst mig igenom dels den medelegyptiska litterära novellpärlan "Berättelsen om den skeppsbrutne sjömannen" och dels en novell av Natsume Sôseki. Förutom den rent språkliga träningen – och övningen i hieroglyf- och kanjikunskap – har detta kastat mig (eller kanske nästan "lurat tillbaka mig") in i den kanoniska världslitteraturen, med de skönhetsupplevelser detta innebär. Det känns väldigt bra. Jag stretar vidare – dels med den berömdaste medelegyptiska berättelsen av alla, den om Sinuhe, och dels med nästa Sôseki-novell. Framåt, framåt!

Brytningstider

Jag tycker mycket om den här iakttagelsen (av Frans G. Bengtsson och förmedlad av Faktoider-bloggen). Tanken att just "vi" lever i den mest förändrande av intressanta av tider är naturligtvis ett trevligt berusningsmedel, men inte alltid så sann som många skulle tro. Även om jag är hegelskt lagd och tror på plötsliga språng i historien betyder det ju inte att jag tror att man så ofta själv ser när de sprången sker (en ironisk tragik ligger ju i detta, att man sällan ser när något verkligen är väldigt speciellt förrän det är över – något jag också skrivit om här). Tvärtom är det ju ofta så att man, just när man tror att man står i början på en stor historisk process faktiskt precis har sett den kulminera. Det är först när något är på väg att ta slut som man iakttar det man varit med om – historisk analys är nämligen väldigt svårt att göra i realtid, så att säga.