Therese Henriksson's Blog, page 8
April 19, 2019
Lite påsk och sånt
Jag har fyllt år igen. Hur ska man känna sig när man nått så pass mogen ålder som 51? Jag har inte den blekaste aning, och det kanske är lika bra. Inuti är jag lika "barnslig" som någonsin. Fast å andra sidan var jag så lillgammal att jag planerade pensionen redan i lågstadiet. Röd hatt skulle jag ha när jag blev tant. Och så skulle jag inte ta någon skit. Det var en bra plan.
Sedan min födelsedag förra våren har tre böcker kommit ut.Astrid, Astrid, Den magiska vanten och Kyla.Det är jag väldigt glad och tacksam över!Att någon tror på en och det man har skrivit. Man blir så lycklig över det. För allt jag vill är ju att få dela med mig av mina berättelser,och kanske genom det göra någons dag bättre.
Här i mitt lilla växthus plockade jag ihop ett bokgodisbord lagom till påsk. Om du vill beställa ett personligt signerat ex av någon av mina böcker är det bara att kommentera här på bloggen, via mejl, (adressen finns i sidopanelen här på bloggen) eller via något av mina sociala medier. Jag skickar gärna!
Hoppas att ni har en bra påsk!Själv har jag glömt att äta ägg. Kanske får vi måla några i morgon, på självaste påskafton? Hönorna här på gården lägger många fler än de vill ruva på.
Ha det fint!
Glad påsk!/Therese
Så skönt det är att våren är här.
De magiska tjugonio, Den magiska vanten, Korpmåne, Skrivtävlingen, Astrid, Astrid och Kyla.
https://www.instagram.com/therese_henrikssons/
Sedan min födelsedag förra våren har tre böcker kommit ut.Astrid, Astrid, Den magiska vanten och Kyla.Det är jag väldigt glad och tacksam över!Att någon tror på en och det man har skrivit. Man blir så lycklig över det. För allt jag vill är ju att få dela med mig av mina berättelser,och kanske genom det göra någons dag bättre.
Här i mitt lilla växthus plockade jag ihop ett bokgodisbord lagom till påsk. Om du vill beställa ett personligt signerat ex av någon av mina böcker är det bara att kommentera här på bloggen, via mejl, (adressen finns i sidopanelen här på bloggen) eller via något av mina sociala medier. Jag skickar gärna!
Hoppas att ni har en bra påsk!Själv har jag glömt att äta ägg. Kanske får vi måla några i morgon, på självaste påskafton? Hönorna här på gården lägger många fler än de vill ruva på.
Ha det fint!
Glad påsk!/Therese
Så skönt det är att våren är här.
De magiska tjugonio, Den magiska vanten, Korpmåne, Skrivtävlingen, Astrid, Astrid och Kyla.https://www.instagram.com/therese_henrikssons/
April 16, 2019
Kyla i Uppsala Nya Tidning
Spännande krönika i både Uppsala Nya tidning och i Corren! :)
"Det är inte bara vuxna som förbereder sig för krig och katastrofer. Med boken "Kyla" kommer preppertrenden till barn och unga", inleder Matilda Nilsson sin krönika i Uppsala Nya Tidning, "Den praktiskt inriktade boken "Kyla" är en förberedelse för en svårare tid. Det är en kusligt realistiskt skildring för tonåringar. I norrbottningen Therese Henrikssons bok finns inga monster och zombies, bara desperata människor och de som redan är förlorade."
Matilda Nilsson skriver även om sci-fi äventyret "Till Vial" av Henrik Ståhl.
"I Kyla är hoten mot den fysiska hälsan, när mat och värme saknas. I Till Vial riskeras barnens psykiska hälsa. Hur håller man sig själsligt frisk när man är ensam i rymden?
Böckerna påminner om att vuxna inte kan lämna över allt ansvar för framtiden till våra barn. De ska inte behöva styra skeppet ensamma." https://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/nar-barnen-tvingas-bli-overlevare-5264627.aspx
"Det är inte bara vuxna som förbereder sig för krig och katastrofer. Med boken "Kyla" kommer preppertrenden till barn och unga", inleder Matilda Nilsson sin krönika i Uppsala Nya Tidning, "Den praktiskt inriktade boken "Kyla" är en förberedelse för en svårare tid. Det är en kusligt realistiskt skildring för tonåringar. I norrbottningen Therese Henrikssons bok finns inga monster och zombies, bara desperata människor och de som redan är förlorade."
Matilda Nilsson skriver även om sci-fi äventyret "Till Vial" av Henrik Ståhl.
"I Kyla är hoten mot den fysiska hälsan, när mat och värme saknas. I Till Vial riskeras barnens psykiska hälsa. Hur håller man sig själsligt frisk när man är ensam i rymden?
Böckerna påminner om att vuxna inte kan lämna över allt ansvar för framtiden till våra barn. De ska inte behöva styra skeppet ensamma." https://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/nar-barnen-tvingas-bli-overlevare-5264627.aspx
April 13, 2019
Bokfrukost med Pocketbox!
Jag har varit på en helt underbar grej. Tänk er en lång härlig hotellfrukost med tjugosju bokintresserade kvinns på ett mysigt gammalt stadshotell i en liten Norrbottnisk stad.
Staden var Piteå, och hotellet var förstås Piteå Stadshotell, som uppfördes 1908.
Alla som ville hade med sig böcker att tipsa om, och att byta med varandra.
Det blev några timmars flitigt fikande och boktipsande.
Maud Öqvist som har företaget Pocketbox hade samlat ihop till välfyllda goodiebags som alla deltagare fick med sig efter avslutad dag.
Jag var där och bokpratade, som det kallas när man berättar som sitt skrivande och sina alster.
Jag pratade om hur det kom sig att just jag började skriva, och om tanken bakom mina böcker.
Publiken ställde många kloka frågor som ledde in samtalet på nya vägar.
Det är jättekul att få frågor som leder till diskussion tycker jag. Det känns verkligen som att man alltid lär sig något nytt.
Vi fick även information från biblioteken i Norrbotten om deras bokcirkelkassar och om hur det går till att anordna en egen bokcirkel.
Tack för att jag fick komma!
Här finns Pocketbox!
https://shop.pocketbox.nu/sv/
https://www.facebook.com/pg/pocketbox.nu/posts/
https://www.instagram.com/pocketbox.nu/
Maud pratar om Pocketbox och visar upp innehållet i boxarna.
Stadshotellets pampiga trappa.
Staden var Piteå, och hotellet var förstås Piteå Stadshotell, som uppfördes 1908.
Alla som ville hade med sig böcker att tipsa om, och att byta med varandra.
Det blev några timmars flitigt fikande och boktipsande.
Maud Öqvist som har företaget Pocketbox hade samlat ihop till välfyllda goodiebags som alla deltagare fick med sig efter avslutad dag.
Jag var där och bokpratade, som det kallas när man berättar som sitt skrivande och sina alster.
Jag pratade om hur det kom sig att just jag började skriva, och om tanken bakom mina böcker.
Publiken ställde många kloka frågor som ledde in samtalet på nya vägar.
Det är jättekul att få frågor som leder till diskussion tycker jag. Det känns verkligen som att man alltid lär sig något nytt.
Vi fick även information från biblioteken i Norrbotten om deras bokcirkelkassar och om hur det går till att anordna en egen bokcirkel.
Tack för att jag fick komma!
Här finns Pocketbox!
https://shop.pocketbox.nu/sv/
https://www.facebook.com/pg/pocketbox.nu/posts/
https://www.instagram.com/pocketbox.nu/Maud pratar om Pocketbox och visar upp innehållet i boxarna.
Stadshotellets pampiga trappa.
April 6, 2019
De fem elementen - Gudarnas skymning av Cecilia Larsson Kostenius
Äntligen har jag läst den! Gudarnas skymning. Del två i serien om de fem elementen. Och det är inte en dag försent. För idag släpps den tredje delen. Orianas bälte. (Första delen heter De ursprungliga.)
Serien om De fem elementen är en fantasyskildring som utspelar sig en en mytologisk värld där folkslagen är specifikt länkade till de olika elementen. Luften, vattnet, jorden och elden. Det finns även ett femte element som kallas virus.
I första delen får vi veta att Manhem hotas av den ondskefulla gudinnan Oriana som sprider farsoter och kidnappar människor för att förvanska dem och göra dem till sina egna monstruösa avkommor.
Någon måste stoppa hennes framfart.
Den mystiske eldkungen kallar samman folk från de olika släktena för att rusta dem för det förestående kriget mot Oriana och hennes anhang.
Ungdomarna Odal, Pål, Regina och Svala som alla tillhör olika folkslag tränar tillsammans inför de kommande striderna. Var och en med sina specialkunskaper. De lär sig samarbete och att förstå varandras olikheter och likheter.
De blir goda vänner som förstår att de snart måste pröva sina färdigheter på slagfältet.
Gudarnas skymning tar vid där De ursprungliga slutar.
De fyra vännerna har gett sig av för att möta virusgudinnan Oriana. De tar sig allt närmare Orianas marker. Under den strapatsrika och känslofyllda färden möter de många faror och deras kunskaper och samarbetsförmåga sätts på prov.
Färden överskuggas av en spådom om att någon av dem måste dö för att seger ska kunna vinnas.
Vem av dem ska det bli? Är ödet oundvikligt?
Cecilia Larsson Kostenius kan sin fantasy. Här finns allt. Storslagna scener, mytologiska varelser, hjältemod, magiska inslag, vänskapsband, och trånande kärlek.
Jag tycker att det här är en väldigt intressant berättelse med ett vackert språk som jag finner passande till genren. Det är en verkligen en resa till främmande platser man ger sig in i med de här böckerna, och det gillar jag.
När boken tar slut är jag peppad inför nästa del.
Och som tur är kan jag fixa mig ett signerat exemplar redan idag!
Här hittar du dina böcker:
Del 1: https://www.bokus.com/bok/9789187523755/de-ursprungliga/
Del 2: https://www.bokus.com/bok/9789188769008/gudarnas-skymning/
Del 3: https://www.bokus.com/bok/9789178850280/orianas-balte/
Serien om De fem elementen är en fantasyskildring som utspelar sig en en mytologisk värld där folkslagen är specifikt länkade till de olika elementen. Luften, vattnet, jorden och elden. Det finns även ett femte element som kallas virus.
I första delen får vi veta att Manhem hotas av den ondskefulla gudinnan Oriana som sprider farsoter och kidnappar människor för att förvanska dem och göra dem till sina egna monstruösa avkommor.
Någon måste stoppa hennes framfart.
Den mystiske eldkungen kallar samman folk från de olika släktena för att rusta dem för det förestående kriget mot Oriana och hennes anhang.
Ungdomarna Odal, Pål, Regina och Svala som alla tillhör olika folkslag tränar tillsammans inför de kommande striderna. Var och en med sina specialkunskaper. De lär sig samarbete och att förstå varandras olikheter och likheter.
De blir goda vänner som förstår att de snart måste pröva sina färdigheter på slagfältet.
Gudarnas skymning tar vid där De ursprungliga slutar.
De fyra vännerna har gett sig av för att möta virusgudinnan Oriana. De tar sig allt närmare Orianas marker. Under den strapatsrika och känslofyllda färden möter de många faror och deras kunskaper och samarbetsförmåga sätts på prov.
Färden överskuggas av en spådom om att någon av dem måste dö för att seger ska kunna vinnas.
Vem av dem ska det bli? Är ödet oundvikligt?
Cecilia Larsson Kostenius kan sin fantasy. Här finns allt. Storslagna scener, mytologiska varelser, hjältemod, magiska inslag, vänskapsband, och trånande kärlek.
Jag tycker att det här är en väldigt intressant berättelse med ett vackert språk som jag finner passande till genren. Det är en verkligen en resa till främmande platser man ger sig in i med de här böckerna, och det gillar jag.
När boken tar slut är jag peppad inför nästa del.
Och som tur är kan jag fixa mig ett signerat exemplar redan idag!
Här hittar du dina böcker:
Del 1: https://www.bokus.com/bok/9789187523755/de-ursprungliga/
Del 2: https://www.bokus.com/bok/9789188769008/gudarnas-skymning/
Del 3: https://www.bokus.com/bok/9789178850280/orianas-balte/
Gudarnas skymning av Cecilia Larsson Kostenius
Äntligen har jag läst den! Gudarnas skymning. Del två i serien om de fem elementen. Och det är inte en dag försent. För idag släpps den tredje delen. Orianas bälte. (Första delen heter De ursprungliga.)
Serien om De urspungliga är en fantasyskildring av en mytologisk värld där folkslagen är specifikt länkade till de olika elementen. Luften, vattnet, jorden och elden. Det finns även ett femte element som kallas virus.
I första delen får vi veta att Manhem hotas av den ondskefulla gudinnan Oriana som sprider farsoter och kidnappar folk för att förvanska dem och göra dem till sina egna monstruösa avkommor.
Någon måste stoppa hennes framfart.
Den mystiske eldkungen kallar samman folk från de olika släktena för att rusta dem för det förestående kriget mot Oriana och hennes anhang.
Ungdomarna Odal, Pål, Regina och Svala som alla tillhör olika folkslag tränar tillsammans inför de kommande striderna. Var och en med sina specialkunskaper. De lär sig samarbete och att förstå varandras olikheter och likheter.
De blir goda vänner som förstår att de snart måste pröva sina färdigheter på slagfältet.
Gudarnas skymning tar vid där De ursprungliga slutar.
De fyra vännerna har gett sig av för att möta virusgudinnan Oriana. De tar sig allt närmare Orianas marker. Under den strapatsrika och känslofyllda färden möter de många faror och deras kunskaper och samarbetsförmåga sätts på prov.
Resan överskuggas av en spådom om att någon av dem måste dö för att seger ska kunna vinnas.
Vem av dem ska det bli? Är ödet oundvikligt?
Cecilia Larsson Kostenius kan sin fantasy. Här finns allt. Storslagna scener, mytologiska varelser, hjältemod, magiska inslag, vänskapsband, och trånande kärlek.
Jag tycker att det är en väldigt intressant berättelse med ett vackert språk som jag finner passande till genren. Det är en verkligen en resa till främmande platser man ger sig in i med de här böckerna, och det gillar jag.
När boken tar slut är jag peppad inför nästa del.
Och som tur är kan jag fixa mig ett signerat exemplar redan idag!
Här hittar du dina böcker:
Del 1: https://www.bokus.com/bok/9789187523755/de-ursprungliga/
Del 2: https://www.bokus.com/bok/9789188769008/gudarnas-skymning/
Del 3: https://www.bokus.com/bok/9789178850280/orianas-balte/
Serien om De urspungliga är en fantasyskildring av en mytologisk värld där folkslagen är specifikt länkade till de olika elementen. Luften, vattnet, jorden och elden. Det finns även ett femte element som kallas virus.
I första delen får vi veta att Manhem hotas av den ondskefulla gudinnan Oriana som sprider farsoter och kidnappar folk för att förvanska dem och göra dem till sina egna monstruösa avkommor.
Någon måste stoppa hennes framfart.
Den mystiske eldkungen kallar samman folk från de olika släktena för att rusta dem för det förestående kriget mot Oriana och hennes anhang.
Ungdomarna Odal, Pål, Regina och Svala som alla tillhör olika folkslag tränar tillsammans inför de kommande striderna. Var och en med sina specialkunskaper. De lär sig samarbete och att förstå varandras olikheter och likheter.
De blir goda vänner som förstår att de snart måste pröva sina färdigheter på slagfältet.
Gudarnas skymning tar vid där De ursprungliga slutar.
De fyra vännerna har gett sig av för att möta virusgudinnan Oriana. De tar sig allt närmare Orianas marker. Under den strapatsrika och känslofyllda färden möter de många faror och deras kunskaper och samarbetsförmåga sätts på prov.
Resan överskuggas av en spådom om att någon av dem måste dö för att seger ska kunna vinnas.
Vem av dem ska det bli? Är ödet oundvikligt?
Cecilia Larsson Kostenius kan sin fantasy. Här finns allt. Storslagna scener, mytologiska varelser, hjältemod, magiska inslag, vänskapsband, och trånande kärlek.
Jag tycker att det är en väldigt intressant berättelse med ett vackert språk som jag finner passande till genren. Det är en verkligen en resa till främmande platser man ger sig in i med de här böckerna, och det gillar jag.
När boken tar slut är jag peppad inför nästa del.
Och som tur är kan jag fixa mig ett signerat exemplar redan idag!
Här hittar du dina böcker:
Del 1: https://www.bokus.com/bok/9789187523755/de-ursprungliga/
Del 2: https://www.bokus.com/bok/9789188769008/gudarnas-skymning/
Del 3: https://www.bokus.com/bok/9789178850280/orianas-balte/
April 5, 2019
Gulp! Jag har skickat iväg ett manus.
Egentligen borde man ju inte gå som på nålar. Jag menar, det är ju inte första gången jag har skickat in manus till förlag. Jag har gjort det massor av gånger.
Jag har fått massor av refuser också! Vet inte ens om jag vågar räkna dem?
(Men det är minst sexton.)
Och så har jag fått fem stycken ljuvliga, "Vi vill gärna ge ut din bok!"
Manusen bakom dessa positiva svar har blivit böcker nu.
Men den här gången då? Det här ungdomsboksmanuset som jag alldeles nyss har skickat iväg till några förlag. Det har tidigare blivit refuserat. Men snällrefuserat. Jag fick till och med ett personligt svar med bifogat lektörsutlåtande från stora förlaget. De hade kostat på en utomstående lektör, och jag är väldigt tacksam för att jag fick ta del av tyckandet.
Men ett nej är ett nej. Så, vad göra?
Jo, efter ytterligare en genomgång av texten har jag satt mig ner och letat efter fler förlag.
Någon måste det väl finnas som vill ge ut en berättelse som den här?
En som handlar om utanförskap, och om att våga stå för den man är och det man egentligen tycker.
Som handlar om mod, i både stora och små saker. Som berättar om den starkaste och bästa vänskapen som kanske egentligen är kärlek. Den som gör så ont att vara utan när man inser att det kanske är försent.
Fast vet ni vad? Det är en spökhistoria också.
En alldeles tvättäkta, med viskade röster, krypande skuggor, skeva ljud, och känslan av att man kanske inte borde se sig om över axeln.
Men alltihop börjar med att blixten slår ner.
Den här berättelsen. Jag skrev den för mig egen skull. För att det var kul, och jag stoppade in saker jag gillar i den. Som gamla ånglok, jag älskar sådana. Även om de som finns med i texten står uppställda i ett lokstall. Jag är förresten en av järnvägsmuseums återkommande besökare. Min morfar som jag tillägnat boken var ångmaskinsingenjör, och som barn fick jag vara med när han byggde ångmaskiner från grunden.
Mina barn Albin och Lovisa för ett antal år sedan.
På järnvägsmuseum i Karlsvik.
Morfar, som kunde det mesta om ångmaskiner,
och om musik. Ett antikvariat måste ju också få vara med, tänkte jag och skrev in ett.
Insidan av ett kyrktorn. Där händer en del spännande saker. Jag glömmer aldrig första gången jag gick upp i ett, med säkert hundratals knarrande trappsteg.
Och en kyrkogård. Jag har alltid faschinerats av dem, i så många aspekter.
Så har vi karaktärerna förstås. Det finns en utsatthet hos dem. Jag försökte skriva dem ett hjärta och en själ.
Sedan om jag lyckats eller inte?
Jag lever på hoppet just nu!
Ha en fin fredag!
/T
Jag har fått massor av refuser också! Vet inte ens om jag vågar räkna dem?
(Men det är minst sexton.)
Och så har jag fått fem stycken ljuvliga, "Vi vill gärna ge ut din bok!"
Manusen bakom dessa positiva svar har blivit böcker nu.
Men den här gången då? Det här ungdomsboksmanuset som jag alldeles nyss har skickat iväg till några förlag. Det har tidigare blivit refuserat. Men snällrefuserat. Jag fick till och med ett personligt svar med bifogat lektörsutlåtande från stora förlaget. De hade kostat på en utomstående lektör, och jag är väldigt tacksam för att jag fick ta del av tyckandet.
Men ett nej är ett nej. Så, vad göra?
Jo, efter ytterligare en genomgång av texten har jag satt mig ner och letat efter fler förlag.
Någon måste det väl finnas som vill ge ut en berättelse som den här?
En som handlar om utanförskap, och om att våga stå för den man är och det man egentligen tycker.
Som handlar om mod, i både stora och små saker. Som berättar om den starkaste och bästa vänskapen som kanske egentligen är kärlek. Den som gör så ont att vara utan när man inser att det kanske är försent.
Fast vet ni vad? Det är en spökhistoria också.
En alldeles tvättäkta, med viskade röster, krypande skuggor, skeva ljud, och känslan av att man kanske inte borde se sig om över axeln.
Men alltihop börjar med att blixten slår ner.
Den här berättelsen. Jag skrev den för mig egen skull. För att det var kul, och jag stoppade in saker jag gillar i den. Som gamla ånglok, jag älskar sådana. Även om de som finns med i texten står uppställda i ett lokstall. Jag är förresten en av järnvägsmuseums återkommande besökare. Min morfar som jag tillägnat boken var ångmaskinsingenjör, och som barn fick jag vara med när han byggde ångmaskiner från grunden.
Mina barn Albin och Lovisa för ett antal år sedan. På järnvägsmuseum i Karlsvik.
Morfar, som kunde det mesta om ångmaskiner,och om musik. Ett antikvariat måste ju också få vara med, tänkte jag och skrev in ett.
Insidan av ett kyrktorn. Där händer en del spännande saker. Jag glömmer aldrig första gången jag gick upp i ett, med säkert hundratals knarrande trappsteg.
Och en kyrkogård. Jag har alltid faschinerats av dem, i så många aspekter.
Så har vi karaktärerna förstås. Det finns en utsatthet hos dem. Jag försökte skriva dem ett hjärta och en själ.
Sedan om jag lyckats eller inte?
Jag lever på hoppet just nu!
Ha en fin fredag!
/T
March 25, 2019
Om minusgrader i ungdomslitteraturen. Recension av Kyla och Så jävla kallt, i både HD och Sydsvenskan
Under rubriken Minusgrader i ungdomslitteraturen recenseras Lova Laksos debut Så jävla kallt, och min bok Kyla. Recensenten Elin Nilsson har huttrat sig igenom de båda böckerna.
Hos Barnens bokklubb kan man köpa dessa
böcker som ett paket.
https://www.barnensbokklubb.se/13-sa-javla-kallt-kylaLova Laksos bok fick beröm för sitt elastiska språk, och recensenten såg fram emot att läsa mer av henne:
" ...Och vad gäller gestaltning är språket i ”Så jävla kallt” en ordentlig d-vitamininjektion. På en gång rått och melodiskt vilar det något Stina Stoorskt över det, om än mer lättillgängligt. Lova Lakso är en författare med absolut gehör för språkets elasticitet. Men dilemmat för ”Så jävla kallt” är, passande nog, avsaknaden av värme."
Elin Nilsson tyckte att Kyla var svår att lägga ifrån sig:”Kyla” är oerhört spännande och härligt omöjlig att inte sträckläsa. Gestaltningen känns visserligen lite platt när det gäller de äldre i grannbyn, som knappt berörs av att samhället har stängt ner och som har svårt att förstå ungdomsslang. Men ungdomarna själva är omsorgsfullt gestaltade, och det är huvudsaken. Språket kanske inte sprakar som hos Lakso, men sträckläser gör man likväl.Både i ”Kyla” och ”Så jävla kallt” får snön och kylan utgöra det yttre motstånd som behövs för att sätta igång de inre konflikterna. I ”Så jävla kallt” är kylan inte bara där, den är också levande, som en förkroppsligad motståndare i en tonårings krig mot de begränsningar livet bjuder på. Även i ”Kyla” utgör snön naturligtvis ett motstånd, men i mer konkret bemärkelse."
https://www.hd.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.sydsvenskan.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
Hos Barnens bokklubb kan man köpa dessaböcker som ett paket.
https://www.barnensbokklubb.se/13-sa-javla-kallt-kylaLova Laksos bok fick beröm för sitt elastiska språk, och recensenten såg fram emot att läsa mer av henne:
" ...Och vad gäller gestaltning är språket i ”Så jävla kallt” en ordentlig d-vitamininjektion. På en gång rått och melodiskt vilar det något Stina Stoorskt över det, om än mer lättillgängligt. Lova Lakso är en författare med absolut gehör för språkets elasticitet. Men dilemmat för ”Så jävla kallt” är, passande nog, avsaknaden av värme."
Elin Nilsson tyckte att Kyla var svår att lägga ifrån sig:”Kyla” är oerhört spännande och härligt omöjlig att inte sträckläsa. Gestaltningen känns visserligen lite platt när det gäller de äldre i grannbyn, som knappt berörs av att samhället har stängt ner och som har svårt att förstå ungdomsslang. Men ungdomarna själva är omsorgsfullt gestaltade, och det är huvudsaken. Språket kanske inte sprakar som hos Lakso, men sträckläser gör man likväl.Både i ”Kyla” och ”Så jävla kallt” får snön och kylan utgöra det yttre motstånd som behövs för att sätta igång de inre konflikterna. I ”Så jävla kallt” är kylan inte bara där, den är också levande, som en förkroppsligad motståndare i en tonårings krig mot de begränsningar livet bjuder på. Även i ”Kyla” utgör snön naturligtvis ett motstånd, men i mer konkret bemärkelse."
https://www.hd.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.sydsvenskan.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
Om minusgrader i ungdomslitteraturen. Recension av både Kyla och Så jävla kallt, i både HD och Sydsvenskan
Under rubriken Minusgrader i ungdomslitteraturen recenseras Lova Laksos debut Så jävla kallt, och min bok Kyla. Recensenten Elin Nilsson har huttrat sig igenom de båda böckerna.
Lova Laksos bok fick beröm för sitt elastiska språk, och recensenten såg fram emot att läsa mer av henne:
" ...Och vad gäller gestaltning är språket i ”Så jävla kallt” en ordentlig d-vitamininjektion. På en gång rått och melodiskt vilar det något Stina Stoorskt över det, om än mer lättillgängligt. Lova Lakso är en författare med absolut gehör för språkets elasticitet. Men dilemmat för ”Så jävla kallt” är, passande nog, avsaknaden av värme."
Elin Nilsson tyckte att Kyla var svår att lägga ifrån sig:”Kyla” är oerhört spännande och härligt omöjlig att inte sträckläsa. Gestaltningen känns visserligen lite platt när det gäller de äldre i grannbyn, som knappt berörs av att samhället har stängt ner och som har svårt att förstå ungdomsslang. Men ungdomarna själva är omsorgsfullt gestaltade, och det är huvudsaken. Språket kanske inte sprakar som hos Lakso, men sträckläser gör man likväl.Både i ”Kyla” och ”Så jävla kallt” får snön och kylan utgöra det yttre motstånd som behövs för att sätta igång de inre konflikterna. I ”Så jävla kallt” är kylan inte bara där, den är också levande, som en förkroppsligad motståndare i en tonårings krig mot de begränsningar livet bjuder på. Även i ”Kyla” utgör snön naturligtvis ett motstånd, men i mer konkret bemärkelse."
https://www.hd.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.sydsvenskan.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
Lova Laksos bok fick beröm för sitt elastiska språk, och recensenten såg fram emot att läsa mer av henne:
" ...Och vad gäller gestaltning är språket i ”Så jävla kallt” en ordentlig d-vitamininjektion. På en gång rått och melodiskt vilar det något Stina Stoorskt över det, om än mer lättillgängligt. Lova Lakso är en författare med absolut gehör för språkets elasticitet. Men dilemmat för ”Så jävla kallt” är, passande nog, avsaknaden av värme."
Elin Nilsson tyckte att Kyla var svår att lägga ifrån sig:”Kyla” är oerhört spännande och härligt omöjlig att inte sträckläsa. Gestaltningen känns visserligen lite platt när det gäller de äldre i grannbyn, som knappt berörs av att samhället har stängt ner och som har svårt att förstå ungdomsslang. Men ungdomarna själva är omsorgsfullt gestaltade, och det är huvudsaken. Språket kanske inte sprakar som hos Lakso, men sträckläser gör man likväl.Både i ”Kyla” och ”Så jävla kallt” får snön och kylan utgöra det yttre motstånd som behövs för att sätta igång de inre konflikterna. I ”Så jävla kallt” är kylan inte bara där, den är också levande, som en förkroppsligad motståndare i en tonårings krig mot de begränsningar livet bjuder på. Även i ”Kyla” utgör snön naturligtvis ett motstånd, men i mer konkret bemärkelse."
https://www.hd.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
https://www.sydsvenskan.se/2019-03-17/minusgrader-i-ungdomslitteraturen
Littfesten blev ett hostigt soffhäng
Vi packade redan på tisdagen bokkaraktären Astrid Nilsson och jag. Så att vi skulle ha allt klart i god tid inför Littfesten i Umeå, som gick av stapeln två dagar senare. Vi skulle samåka åka dit tillsammans med ett par andra författare från Norrbotten, Cecilia Larsson Kostenius, och Irene Strålberg, och så skulle vi stå vid Idus och Visto förlags bord, dit även Umeåbon Stellan Linder skulle ansluta. Astrid var taggad förstås, hon som har tänkt bli författare och allt. Och jag tyckte att det skulle bli så kul att få representera just böckerna om henne under Littfesten, tillsammans med härliga kollegor och deras böcker.
Fast ibland går det ju förstås inte riktigt som man har tänkt sig, och dagen innan vi skulle åka vaknade jag med förkylning. (Och en basöst som fick hunden att börja skälla!) Den utvecklade sig till något influensaliknande som skulle kräva massor med tid i soffan (tittades på kostymdramer) och te med honung i. Nu, en och en halv vecka senare börjar jag vakna ur min dvala. Fortfarande med minst sagt udda stämma!
Jag har haft något av ett Jane Austen-maraton. Hunnit se Stolthet och fördom, hela tv-serien från -95. (Välidgt roliga personporträtt! Prästen Mr Collins är nog min favorit, när det gäller att porträttera "mänsklig dårskap".) Jag såg även långfilmen med Kiera Knightley som Elisabeth Bennett. Och filmen Emma med Kate Beckinsale i huvudrollen. För att få lite variation hostade jag mig igenom ett antal avsnitt av kanadensiska serien Travelers på Netflix. Den är bra! Skådespelarna gör det mesta av handlingen som går ut på att själar/medvetanden från framtiden skickas ner i nutida kroppar, just i det ögonblick som personen hur som helst skulle ha avlidit. De nya medvetandena som bildar ett team är på uppdrag. Att rädda världen från att bli så förstörd som den är i framtiden. Ja, det låter ju helt flummigt. Men det är det inte.
Idag är första dagen jag inte känner mig så där helt slut sedan flunsan satte fart. Så trots att bihålorna protesterar ska jag åka och handla lite idag. Sedan blir det skrivtid.
Hälsningar från ett soligt och snörikt Mockträsk.
Fast ibland går det ju förstås inte riktigt som man har tänkt sig, och dagen innan vi skulle åka vaknade jag med förkylning. (Och en basöst som fick hunden att börja skälla!) Den utvecklade sig till något influensaliknande som skulle kräva massor med tid i soffan (tittades på kostymdramer) och te med honung i. Nu, en och en halv vecka senare börjar jag vakna ur min dvala. Fortfarande med minst sagt udda stämma!
Jag har haft något av ett Jane Austen-maraton. Hunnit se Stolthet och fördom, hela tv-serien från -95. (Välidgt roliga personporträtt! Prästen Mr Collins är nog min favorit, när det gäller att porträttera "mänsklig dårskap".) Jag såg även långfilmen med Kiera Knightley som Elisabeth Bennett. Och filmen Emma med Kate Beckinsale i huvudrollen. För att få lite variation hostade jag mig igenom ett antal avsnitt av kanadensiska serien Travelers på Netflix. Den är bra! Skådespelarna gör det mesta av handlingen som går ut på att själar/medvetanden från framtiden skickas ner i nutida kroppar, just i det ögonblick som personen hur som helst skulle ha avlidit. De nya medvetandena som bildar ett team är på uppdrag. Att rädda världen från att bli så förstörd som den är i framtiden. Ja, det låter ju helt flummigt. Men det är det inte.
Idag är första dagen jag inte känner mig så där helt slut sedan flunsan satte fart. Så trots att bihålorna protesterar ska jag åka och handla lite idag. Sedan blir det skrivtid.
Hälsningar från ett soligt och snörikt Mockträsk.
March 12, 2019
Om berättande och Kyla i Dagens Nyheter
"Vad gör man när strömmen går och det är trettio grader kallt ute? Och mamma och pappa har åkt till Thailand? Ungdomsthrillern ”Kyla” är en obehagligt trovärdig ”Flugornas herre” för vår tid", skriver Lotta Olsson i Dagens nyheter.
Ur DNKanske är jag snarare en berättare än en författare, alltid lite osäker på om texten når fram dit den ska. Osäker på om orden i skriven form tar sig till de inre prången hos läsaren, där de liksom hittar hem. Där läsaren kan engagera sig så pass att denne upplever spänning, kärlek, oro, igenkänning, eller vad det nu må vara.
Jag har växt upp med berättande människor. Min "trapperpappa" hade vacker handstil, men svårt med att få orden i rätt ordning. När han skrev alltså.
När han berättade historier var det en helt annan sak.
Med en röst som gjord för sagor flödade orden som vårbäckar, som vinande granskogar under höststormar, likt snöflingor som landade med nästan ljudlösa dunsar på min vintermössa, för att sedan dundra som sommarnattens åskväder.
(Ja, man kan ta till naturen för att beskriva honom. Han tillbringade hur som helst det mesta av sin tid i den.)
Hans vilda sagor var så spännande, alltid med en karaktär man kände med, och det där är väl litegrann måttstocken för hur jag vill skriva.
Men det går ju inte att skriva så! Allt blir blekt i jämförelse, så jag har försökt hitta min egen "röst" istället. Och när någon läst och gillat mina böcker, eller när jag får en bra recension för något jag skrivit blir jag alltid förvånad. Men väldigt glad. Då känns det som att jag är på rätt väg i alla fall.
Särskilt som nu när Kyla fick vara med i DN.
"Therese Henriksson förmedlar skickligt strömavbrottets effekter på en rad områden, och precis som i ”Nedsläckt land” eller i Lars Wilderängs prepperthriller ”Stjärnklart” är de mänskliga relationerna ett stort problem. Krisen tar fram många goda sidor hos människor, men det finns också de som är beredda att gå väldigt långt för att rädda sig själva. Therese Henriksson faller inte för frestelsen att göra barnen till superhjältar, utan låter dem vara just svagare och mer sårbara inför en hotfull vuxen,"
skriver Lotta Olsson vidare i recensionen. Och just det här med att barnen inte upplevs som superhjältar känns viktigt. Inte för att de inte är hjältar i alla fall. Utan för att det här med hjältemod också kan rymmas i det lilla. I små saker, som vilka ord man väljer att säga, särskilt de som sitter långt inne. Och i handlingar som man egentligen inte vågar, men som kanske hjälper någon annan. Flugornas herre förresten, jag läste den för länge sedan under skoltidens obligatoriska klassikerläsning. Har inte läst den sedan dess, och inser nu att jag borde läsa om den med ett vuxet perspektiv. Det kan bli intressant.
https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-kyla-ar-en-ungdomsthriller-om-ett-kansligt-samhalle/
Önskar er allt det bästa!/T
Ur DNKanske är jag snarare en berättare än en författare, alltid lite osäker på om texten når fram dit den ska. Osäker på om orden i skriven form tar sig till de inre prången hos läsaren, där de liksom hittar hem. Där läsaren kan engagera sig så pass att denne upplever spänning, kärlek, oro, igenkänning, eller vad det nu må vara. Jag har växt upp med berättande människor. Min "trapperpappa" hade vacker handstil, men svårt med att få orden i rätt ordning. När han skrev alltså.
När han berättade historier var det en helt annan sak.
Med en röst som gjord för sagor flödade orden som vårbäckar, som vinande granskogar under höststormar, likt snöflingor som landade med nästan ljudlösa dunsar på min vintermössa, för att sedan dundra som sommarnattens åskväder.
(Ja, man kan ta till naturen för att beskriva honom. Han tillbringade hur som helst det mesta av sin tid i den.)
Hans vilda sagor var så spännande, alltid med en karaktär man kände med, och det där är väl litegrann måttstocken för hur jag vill skriva.
Men det går ju inte att skriva så! Allt blir blekt i jämförelse, så jag har försökt hitta min egen "röst" istället. Och när någon läst och gillat mina böcker, eller när jag får en bra recension för något jag skrivit blir jag alltid förvånad. Men väldigt glad. Då känns det som att jag är på rätt väg i alla fall.
Särskilt som nu när Kyla fick vara med i DN.
"Therese Henriksson förmedlar skickligt strömavbrottets effekter på en rad områden, och precis som i ”Nedsläckt land” eller i Lars Wilderängs prepperthriller ”Stjärnklart” är de mänskliga relationerna ett stort problem. Krisen tar fram många goda sidor hos människor, men det finns också de som är beredda att gå väldigt långt för att rädda sig själva. Therese Henriksson faller inte för frestelsen att göra barnen till superhjältar, utan låter dem vara just svagare och mer sårbara inför en hotfull vuxen,"
skriver Lotta Olsson vidare i recensionen. Och just det här med att barnen inte upplevs som superhjältar känns viktigt. Inte för att de inte är hjältar i alla fall. Utan för att det här med hjältemod också kan rymmas i det lilla. I små saker, som vilka ord man väljer att säga, särskilt de som sitter långt inne. Och i handlingar som man egentligen inte vågar, men som kanske hjälper någon annan. Flugornas herre förresten, jag läste den för länge sedan under skoltidens obligatoriska klassikerläsning. Har inte läst den sedan dess, och inser nu att jag borde läsa om den med ett vuxet perspektiv. Det kan bli intressant.
https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-kyla-ar-en-ungdomsthriller-om-ett-kansligt-samhalle/
Önskar er allt det bästa!/T
