Vilda Rosenblad's Blog, page 66

On raising girls, an ode to the 8th of March

Some say raising girls is a whole different thing,
That they're catty and mean and all think they can sing,
That they're chatty on facetime before they can read,
And think that fourteen is an age to be freed
One day they're a princess with a pincessy mood,
The next they're on snapchat and won't eat your food,

And yes, sure...
I look at my girls and can't help but worry,
My memories of girlhood are anything but blurry,
Will someone laugh at a red spot on their knickers?
Will someone too early get them into fruity liquors?
Will someone tell them that they're lousy at maths?
Will someone lure them into devestating paths?

They'll see many a situation to which I can relate,
Pressure, injustice, an alarming first date...

But then I see my floor and get an alternate perspective,
My son and my daughters are equally defective,
Apparently our floor is where they throw all their trash,
And where their coats, gloves and shoes end up in a flash,
And they cry just as much, and shout the same amount,
All five are so different but gender doesn't count.

My girls will face trouble, somehow I don't doubt it,
But I'll be here then, there's no two ways about it,
And raising my boy as a feminist youngster,
Will keep other girls from meeting a monster.

(And the struggles men face, we sould also remember,
But speak about them on the 19th of November!)

Kärlekspsykosen

Frida är 21 och har nyss flyttat till Malmö för att plugga i Lund. Hon känner sig lite lost och tvivlar på sitt eget värde tills hon flyttar till en korridor i Lund. Där träffar hon massor av trevliga människor, framförallt en kille som verkar vilja ta henne under sina vingar. Victor är välkomnande och trevlig och Frida får snabbt känslor för honom. Samtidigt som känslorna växer, växer hennes självförtroende och hon känner sig alltmer tillfreds med livet. 

Men allt är inte riktigt som det ska. 

Victor säger att han inte besvarar Fridas känslor men hon kommer fram till att det inte kan stämma, att de är tvillingsjälar och att Victor bara inte är redo än. Därifrån blir hon mer och mer världsfrånvänd. Hon inbillar sig att hon är i telepatisk kontakt med Victor, tror att han kommunicerar genom andra och ger henne supersmarta tips om hur hon ska plugga med effektivt. Hon tror också att hela Lund är med på noterna. Var hon än går ler främlingar mot henne eftersom de vet att hon träffat den rätta och är lyckliga för hennes skull.

Kärlekspsykosen är en berättelse om perioden mellan det att hon träffade Victor tills dess att hon fick hjälp. Som vanligt med böckerna från Ordberoende förlag går det snabbt och det är både fascinerande och utelämnande. Superintressant läsning. Jag hade aldrig hört talas om något liknande och är glad att jag har gjort det, att Frida Andersson var modig nog att skriva denna bok.

Titel: Kärlekspsykosen
Författare: Frida Andersson
Förlag: Ordberoende

#kärlekspsykosen #fridaandersson #ordberoendeförlag

Bikupan

"Tanya har nätstrumpor och stilettklackar.
Hon ligger mid killar på första dejten.
Mamman är en lesbisk aktivist.
Pappan en enstörig keramiker."

Ana och Connor är älskare, båda gifta på varsitt håll. En dag kontaktar Connors fru Ana, Connor är död och Ana står som hans testamentes exekutor. 

Bikupan är en berättelse om kärlek och om svek, men också om hur det känns att inte få sörja. För Ana var Connor nästan allt men när han dör är det någon annan som får lov att vara änka och att ens komma på begravningen innebär en risk för henne. Får det är väl för sent att avslöja allt nu?

Bikupan är skriven på vers, men jag läser den rakt av, tänker inte så mycket på raddelningen men störs inte heller av den. Kanske kan någon annan uppskatta det mer än jag. Dock innebär raduppdelningen att språket blir kärnfullt, "right to the point". Crossman beskriver karaktärer på två rader och så förstår man meddetsamma vem människan är. "Bikupan" är så skickligt författad med så många livliga bilder att den är en riktig fröjd att ta sig igenom. Snabbt går det också, även om det inte alltid är bra när en bok är så njutningsfull.

Titel: Bikupan
Författare: Sara Crossman
Förlag: Sekwa

#bikupan #saracrossman

I grunden god

Så länge jag kan minnas har jag haft en stark och inneboende tro på människan. Dels i det större perspektivet, kring mänsklighetens förmåga att göra gott och med sina sociala färdigheter, kreativitet och intelligens kunna skapa en fantastisk värld. Men också på individnivå, att vi i de flesta situationer handlar i tron om att det vi gör är det som är rätt för oss och andra. En positiv människosyn har hjälpt mig hålla näsan över vattenytan i stunder av klimatångest och existentiell prövning men också satt fälleben för mig ibland.

Ändå ångrar jag inte min till synes naiva utgångspunkt. Och när jag läser Rutger Bregmans "I grunden god", får jag vatten på min kvarn. Sitt avstamp tar Bregman i den rådande bilden inom litteratur och forskning, som överlag beskriver människans natur som egoistisk, maktlysten och enbart intresserad av sitt eget. En allomfattande girighet och roffande inställning till livet hävdas redan från upplysningens Adam Smith som människans huvudsakliga drivkraft, och samma budskap har under de senaste århundradena i olika former basunerats ut av män som William Golding, författare till Flugornas Herre, och evolutionsbiologen Richard Dawkins som skrivit Den själviska genen. Idag "vet" folk att människan är en självupptagen varelse.

Vad Rutger Bregman ägnar sin boks dryga tre hundra sidor åt är att, på ett övertygande sätt, dissekera de olika historiska skeenden och vetenskapliga studier som hjälpt till att befästa bilden av människan som en ”Homo Narcissus”. 

Till exempel. Människans stora styrka jämfört med andra apor är vår förmåga till ”social learning”, förmågan att lära sig något av andra. Vi är hypersociala inlärningsmaskiner, vi har ögonvitor (genom domesticeringen, alla andra primater har mörka pigmenterade ögon) som gör att vi kan följa varandras blickar, se var vi tittar, vi har inget pokerface.

Bregmans bok kan tyckas naiv, och vissa gånger har jag gått på pumpen i relation till andra och för sent förstått att det som en människa kan se som ”rätt” för den, ändå kan skada andra. Men han övertygar mig ändå om bokens centrala idé. Att människan, av naturen, är en vänlig varelse. Att "The survival of the fittest" snarare är "The survival of the friendliest".

Titel: I grunden god – En optimistisk historia om människans natur
Författare: Rutger Bregman
Förlag: Natur & Kultur

#igrundengod #rutgerbregman #humankind #humankindahopefulhistory #naturochkultur

Hölje

Mona vaknar till liv mitt i förlossningssmärtor. Det är inte riktigt klart när hon förstår att det är en förlossning hon själv är med om men mellan verkarna inser hon mer och mer var hon befinner sig och varför. Men inte riktigt varför, någonting är skumt. Eller rättare sagt är allt skumt. Mona vet inte vem hon är, var hon kommer ifrån och vad som hänt innan denna stund och nu ligger hon här med ett barn som är hennes. 

Tillvaron fortsätter för den nyblivna mamman. Hon har bostad och man och svärföräldrar som bryr sig om henne, eller gör de det? Ligger någonting annat bakom deras omsorg? Ser de vem hon egentligen är? Det gör de säkert och nu måste hon själv ta reda på vad det är samtidigt som hon har ett barn som är beroende av henne. Men till slut möter hon en flicka på gården som samlar på gråsuggor och som verkar kunna berätta vem hon är och hjälpa henne nysta ut det som kan ha gjort så att hon glömt.

"Hölje" är definitionen av en suggestiv berättelse. Långsam, poetisk och kort med ett ständigt pulserande dolt hot i bakgrunden. Till en början är läsaren lika förvirrad som Mona själv. Men så småningom grips man av spänningen, av Monas desperata sökande efter sitt minne. När en möjlig förklaring dyker upp stiger pulsen och man hålls fast fram till slutet. Det är vackert på sina håll och stämningsfullt, men ingen läsning för den som vill ha något lättsmält.

Titel: Hölje
Författare: Pooneh Rohi
Förlag: Ordfront

#hölje #poohehrohi #ordfront #ordfrontförlag

Mikrovanor

BJ Fogg har skrivit en bok som känns så effektiv att jag pausade läsningen mitt i. Jag var liksom inte redo att göra mig av med alla mina dåliga vanor än, och därför var det säkrare att vänta med att läsa klart tills mitt chokladsug sinat. 

Jag har läst om vanor förr. Om att för att en vana ska ta sig behöver man 21 dagar. För att vara motiverad behöver man både piska och morot. Jag har själv lyckats utomordentligt med en sockerfri månad efter att ha "pledgat" att donera 500 kronor till ett otrevligt politiskt parti om jag misslyckades. Men det som saknas i diskussionen om vanor är en total dekonstruktion av begreppet motivation.

Motivation är bedrägligt. Om jag hade brutit mitt sockerfria löfte, hade jag då verkligen fullföljt mitt hot? Om inte, skulle verktyget försvinna för alltid, nästa gång jag uttalade ett liknande hot skulle jag hålla fingrarna korsade bakom ryggen och inte vara det minsta rädd för efterdyningar. 

BJ Fogg föreslår istället att man ska införa mikroskopiska goda vanor i sitt liv, och istället för att förlita sig på motivation, förankra dessa med en annan vana och sedan fira att man genomfört dem. Till exempel: när du har lagt ner tandborsten, använd tandtråd på en tand. När du gjort detta kan du fortsätta på alla eller inte, och även om du håller dig till en tand, ska du fira. Ropa ett högt "Hurra!" Dansa runt eller stirra på dig själv i spegeln och säg "You're the champ!"

Jag har infört nåra vanor i mitt liv sedan jag läste boken. Varje gång jag hamnar framför hyllan med choklad i butiken säger jag till mig själv: "Jag är inte en sån som köper choklad", och sedan high fivear jag mig själv. Problemet är bara att jag inte haft tillfälle att testa då vi varit utan bil och möjlighet att handla i snart två veckor. Men jag är säker på att det kommer att funka finfint.

Titel: Mikrovanor - de minimala förändringarna som ger maximala resultat
Författare: BJ Fogg
Förlag: Volante

#mikrovanor #tinyhabits #bjfogg #volanteförlag

Rovhjärta

Annie Ljung tvingas hem till hembyn Lockne, en by som hon varit tvungen att lämna efter en incident hon helst inte vill minnas, när hennes mamma rymmer från demensboendet. Mot sin vilja återvänder hon och tas väl om hand av sin kusin Sagas familj. Saga är 17, en duktig flicka som inte ofta hamnar i trubbel, men plötsligt en dag försvinner hon och tillvaron slås i spillror.

Ulrika Rolfsdotter beskriver väl oron en familj präglas av när ett barn försvinner och det finns ett starkt driv framåt i historien. Mycket tack vare de korta kapitlen, tror jag. Det finns också en fin stämning i boken. Skogen och sjön spelar en avgörande roll för berättelsen. Tydligen har Rolfsdotter inspirerats av ett historiskt mordfall, Dubbelmordet i Lockne, vilket ger storyn ett extradjup (men googla inte förrän ni läst boken ;-))

Alla element finns där, och många verkar falla pladask för boken. Jag har inget att invända, annat än för att säga att jag har svårt för deckargenren generellt. Därför tror jag att jag inte egentligen är rätt målgrupp. Men det var underhållande och spännande att läsa och jag skulle definitivt rekommendera den till min svärfar.

Titel: Rovhjärta
Författare: Ulrika Rolfsdotter
Förlag: Bazar

Draksådd

Ett enormt, historiskt hotellkomplex som skulle ta Kina till Älvkarleby? En dinosauriepark utanför Åstorp? Överdimensionerade djur som inte byggts för att hålla utan börjar ruttna inifrån? Alla är de projekt som, åtminstone i början, satts igång för att "sätta kommunen på kartan".
Jag vet inte varför jag hade förväntat mig en mer farsartad bok, titeln kanske. Och visst handlar boken om en hel del fiaskon som i vissa fall låter skrattretande, men Christian Daun gör även sitt yttersta för att förklara hur dessa projekt satts igång, varför de ansetts nödvändiga och vilken politik som lett till att avfolkningsorter tvingats tänka lite för kreativt. Varför kommunalpolitiker arbetat extra inom både näringsliv och turistnäringen för att locka folk till just deras kommun. Gång på gång görs samma misstag.
Det är fascinerande läsning, mycket mer politiskt än jag trott och Daun beskriver glesbygden med medkänsla och en vilja att ge upprättelse och resultatet blir lika delar roligt och sorgligt. Spännande läsning!
Titel: Draksådd
Författare: Christian Daun
Förlag: Ordfront
#draksådd #fiaskonochhaveriernärkommunenskasättaspåkartan #christiandaun #ordfrontförlag #ordfront

Self Love - Hur du läker, stärker & utvecklar relationen med dig själv

När jag fick hem boken "Self Love" av Louise Strömberg blev jag helt överväldigad av dess omfång; drygt 230 A4-sidor fulla med livsvisdom och recept för en hälsosam, självbarmhärtig tillvaro. 

Strömberg går grundligt tillväga när hon skriver om hur vi programmeras och blir de vi är, hur vi ofta har ett sårat barn inom oss och hur vi går det sårade barnet till mötes. Hon går igenom vad i vår kultur som leder till att vi inte längre tycker om oss själva, det som gör att vi tycker att vi inte duger för att sedan ge oss verktyg för att återkoppla till den självkärlek vi alla är värda.

Mantran, meditation, visualisering, dagboksskrivning, tacksamhet... verktygen är många och jag känner att jag verkligen behöver anamma en del av dem. Till exempel behöver jag lära mig att älska min egen kropp. Inte ständigt vara i behov av att bli av med den där magen som varit hem för fem ungar.

Andra hälften av boken tillägnas mat och vi får jättefina recept på bland annat ett växtbaserat tacobord jag är mäkta sugen på.

Som en annan recensent nyss skrev: innehållet i Strömbergs bok är inte helt unikt men tonfallet är nytt, formatet är generöst och bilderna är jättefina. 

Titel: Self Love - Hur du läker, stärker & utvecklar relationen med dig själv
Författare: Louise Strömberg
Förlag: Bladh by Bladh

#selflove #selflovehurduläkerstärkerutvecklarrelationenmeddigsjälv #bladhbybladh #louiseströmberg #louisestromberg

Återvinningscentralen

Det var då inte alls särskilt svårt att bli uppläxad av Ulrika Linder. Faktum är att jag håller med henne, man borde så klart lära sig att återvinna i skolan, åtminstone om man ska fortsätta ett litet tag att leva i ett slit-och-slängsamhälle som drivs av tillväxt och konsumtion. 

Vad gäller återvinning gör alla fel, verkar det som. Så sent som för tio dagar sedan lämnade jag några trasiga keramikkoppar utanför glasåtervinningen (Wäät! Vad tänkte jag då? Vem skulle ta hand om dem?), och medan jag läste Linders bok hamnade jag i diskussion med en gäst om huruvida plasten på utsidan av en halmbal går under producentansvaret eller måste tas till tippen. Är det meningen att man ska veta sånt?

Men hur fascinerande sakfrågan än är hade den inte räckt för en hel bok. Som tur är pepprar Linder sin undervisning med anekdoter om sina år på återvinningscentralen. Vi får utforska hennes underligaste fynd, hennes och hennes kollegors hantering av det farligaste av allt farligt avfall samt bekanta oss med återvinningscentralens värsta besökare. Och på ÅVC har kunden alltid fel. Bara så ni vet, nästa gång ni åker dit.  

Det går ju inte att skriva om en serie utan att säga några ord om illustrationerna och Lidner illustrerar glatt och detaljrikt och man blir så glad av alla etiketter på saker och ting och listor och folks ansiktsuttryck. En höjdare helt enkelt!

Titel: Återvinningscentralen
Författare: Ulrika Linder
Förlag: Ordfront

#återvinningscentralen #ulrikalinder #ordfront #ordfrontförlag #serier #serieroman #återvinnrätt