Vilda Rosenblad's Blog, page 69

En annan framtid

Magnus Carlson, sångaren i Weeping Willows, ägnade hela sitt sommarprat 2018 åt klimatfrågan. Han pratade inte bara väldigt lite om sig själv, han pratade själv väldigt lite, intervjuade istället andra som visste mer än honom om vår skrämmande framtiden. Boken "En annan framtid" som han skrivit tillsammans med tidningen Caminos chefredaktör Johanna Ståhl, är som en fortsättning på det sommarpratet.

Boken tar upp så skilda ämnen som personligt ansvar och hur vi bygger en klimatplan med målsättning att minska utsläpp för resor, konsumtion, kost och det egna boendet. Ironiskt nog visar Carlson på hur svårt det är, hur stora förändringar som krävs för att det ska bli någon skillnad. Hans mål att byta ut två-tre köttmiddagar i veckan till vegetariska minskar endast posten för kost från 2,5 ton/ år till 2,3 ton/ år. En helt shoppingfri månad minskar utsläppen från 2,3 ton till 2. 

Det är med andra ord omöjligt att få till förändring endast genom att privatpersoner drar sitt strå till stacken. Om inte ens en man som fantiserar om hur han skulle överleva de mest dystopiska scenarier och ägnar hela sitt sommarprat åt att väcka medvetenhet om klimatet, om inte ens han känner att han kan bli vegan, eller helt sluta shoppa nya saker, hur kan man förvänta sig det av någon annan? 

"En annan framtid" innehåller mer biografiska sektioner än den timme han bjöd oss på, vi får lära känna honom och hans familj bättre och bjuds på sångtexter från WW-låtar. Utöver detta intervjuar Carlson allt ifrån meteorologen Martin Hedberg till omställaren Pella Thiel, ger oss tips om hur man får barnen att ställa om till vego, hur man utövar press på de man konsumerar varor och tjänster av och ger oss en inblick inom fältet miljöpsykologi.

Medan jag läste fick jag faktiskt en känsla av sommarprat, eller åtminstone radioprogram. Jag hörde Carlsons behagliga röst läsa ur sin egen (och Johanna Ståhls) bok och intervjua folk. För mig som klimataktivist visste jag mycket redan men jag skulle definitivt rekommendera boken till någon som inte var lika insatt. Särskilt någon som är ett WW-fan. Men visst var vissa saker nya, särskilt gällande den sociala biten i omställnignsrörelsen. Och det var intressant att läsa om den ekonomiska härvan de hamnade i på grund av att de litat på fel person. Lite igenkänning på det.

Titel: En annan framtid
Författare: Magnus Carlson & Johanna Ståhl
Förlag: Forum

#enannanframtid #weepingwillows #magnuscarlson #johannaståhl

Graz

Hermann är ensam. Han har ärvt pappans apotek, tredje generationen, och är bra på att ge kunder råd men lever annars en ganska isolerad tillvaro. Hermann har alltid varit ensam, förstår vi när vi läser, och det förstår även han när en ung kvinna en dag råkar ut för en olycka framför hans bostad och sätter hans tankar i rullning. En kvinna förresten? Hermann hittar flickans plånbok och hennes ID och inser att den som råkat ut för olyckan är en pojke, unge Jochen.

Bekymrad över det som hänt, och senare över en inbillad skuld för det som skett följer vi apotekarsonen genom den österrikiska staden. "Graz" är en observationsroman. Vi får vara med i Harmann Eichlers huvud en kort tid, se vad han se, lyssna på hans tankar om staden, de som bor där, om sig själv. I små korta ögonblick får vi vara med hans livslånga sorg och saknad.

"Mamma vände sig om. Hon sa: "Vad har du ätit, gosse?" och lade handen mot mitt bröst. Hon sa att jag inte behövde sova. Jag kunde börja med att vila ut.
Jag sa: "Jag vet, mamma", och tackade henne.
"Det behövs inget tack", sa hon, "Försök tänka på något vackert."
Sedan dog hon en gång till.
Jag blundade och tänkte på något vackert."

"Graz" är en vacker betraktelse över en ensam människas tillvaro. Språket är poetiskt och dialogerna är mästerligt uppbyggda. Det är 120 sidors språklig njutning som antagligen skulle tjäna på en omläsning över jullovet. 

Titel: Graz
Författare: Bart Moeyaert
Förlag: Ramus

#graz #bartmoeyaert #ramusförlag 

Ilkas arv & Den tredje systern

Det var ett tag sedan jag läste "Min fars hemlighet", den första delen i Sara Blaedels trilogi, och jag visste inte huruvida jag skulle komma ihåg vad som hänt men jag hade inte behövt oroa mig. 

I "Ilkas arv" återupptar vi kontakten med Ilka som lämnats med sin fars begravningsbyrå nära konkurs. Inte bara det, hon har även ärvt faderns skulder och finner sig själv i en alltmer omöjlig situation: lämnar hon landet är det på gränsen till personlig konkurs, stannar hon kan det bli värre. Hon försöker distrahera sig med att dejta män på Tinder men finner sig istället inblandad i affärer med den familj hon ännu inte fått lära känna på riktigt. Hennes styvmor och två systrar och deras morfar.

I "Den tredje systern" skruvas handlingen åt rejält. Knutar nystas upp och hemligheter avslöjas och insatserna höjs. Nu är det på liv och död. Det går inte att skriva så mycket om handlingen utan att avslöja för mycket men rytmen är annorlunda i denna boken. Tempot skruvas upp. Saker och ting händer snabbt och på vägen tvingas Ilka rota i sin egen historia för att förstå varför allt blivit som det blivit.

Böckerna är spänningsromaner med stråk av deckare. Folk blir mördade, andra jagade, några anklagas för brott de kanske har, kanske inte har begått. Få är de de påstått sig vara. Det är väldigt spännande och man vill veta vad som händer härnäst, men tempot i första boken passade mig allra bäst. Stämningen. Tankarna som gick till Six feet under. De fick inte plats på samma sätt i andra boken, och än mindre i tredje.

En intressant och ganska prominent aspekt av de två sista böckerna är den totalsågning av det amerikanska sjukvårdssystemet Blaedel gör. Man riktigt känner hur orättvist och idiotiskt systemet är och har svårt att fatta de som försvarar det. Som man ju redan vet måste man vara rik eller ha rätt slags jobb (with benifits) för att bli sjuk annars kan det gå riktigt illa. Men Blaedel lyckas skriva in detta i böckerna så att man verkligen lever i det på riktigt.

Titel: Ilkas arv & Den tredje systern
Författare: Sara Blaedel
Förlag: Polaris

#dentredjesystern #ilkasarv #sarablaedel #polaris

Främling i vita rum

Under hela tiden jag läste Lovette Jallows bok skrev jag också recensionen i mitt huvud. Den har börjat på olika sätt, fortsatt med olika synvinklar, opponerat sig mot ditten och datten och ibland, i mina svagaste ögonblick, har jag till och med hört mig själv tänka "Inte ALLA vita". Den förhatliga tanken jag aldrig trott jag själv skulle tänka. 

Därför har jag bestämt mig för att skrynkla ihop det påhittade pappret med utkast till min recension och istället säga åt alla framtida läsare: SHUT UP AND READ!

För det som inte går att säga emot är att:

- Svarta kvinnor tar emot 85% mer hot, hat och trakasserier online än vad redan utsatta vita kvinnor gör. 
- Där vita arbetssökanden får positiva svar på sina ansökningar 26% av tiden är det 5% som gäller för svarta.
- Vi lär inte ut någonting om svart historia i svenska skolan (läs också "Historiens vita fläckar" för en genomgång av detta samt av nästa punkt på listan).
- Vita människors rikedomar och trygghet är till stor del byggda på slaveri och exploatering av icke-vita, både historiskt och samtida.
- De enda mörka svarta kroppar vi ser representerade är de i nöd. Annars, i reklam, på teve och film, är ljushyade svarta kraftigt överrepresenterade.
- Människor som attraheras av barn söker sig ibland till välgörenhetsorganisationer för att kunna komma undan med att begå övergrepp mot icke-vita barn.

En intersektionell analys är livsviktig om man ska bedriva något som helst politiskt arbete. Ja, kvinnor är utsatta, men svarta kvinnor är mer utsatta. Ja, homosexuella är utsatta men homosexuella svarta är mer utsatta. Lyssna på Jallow, och inte på mig och de invändningar jag väljer att inte yppa. Man behöver inte hålla med varenda ord för att förstå, ta till sig och vara en del av förändringen.

Som bonus var det värdefullt att läsa om Jallows mormor och om statskuppen 1994 i Gambia som jag visste väldigt lite om. Tack för att jag fick upp ögonen för detta. 

Tack @action4humanity för att jag fått läsa.

Titel: Främling i vita rum
Författare: Lovette Jallow
Förlag: Bazar

#främlingivitarum #lovettejallow #intersektionalitet #svartfeminism #sannfeminism 

Petite

Petite, senare känd som Marie Tussaud, har ingen rolig barndom i staden Bern. Hennes far dör i en olycka med en kanon varpå hon och hennes mor placeras som tjänstefolk hos den socialt förvirrade läkaren Philippe Curtius. Curtius är godhjärtad men underlig och hans fascination för kroppsdelar och att skulptera dessa i vax blir för mycket för modern. Kort efter deras ankomst hos den vänlige doktorn är Petite ensam kvar.

Den fula gumflickan Marie, som fått namnet Petite på grund av att hon är så liten, och den godtrogne men aningen fege Curtius tvingas snart överge Bern för Paris där de köper ett aphotell, frekventerar kungligheter och senare kastas huvudstupa in i franska revolutionen. Under resans gång träffar de på historiska kändisar som Sébastien Mercier, vår (kanske inte) första sci fi-författare, Louis XVI och Marie Antoinette, Marat och Napoleon.

Något i "Petite" påminner mig om "Parfymen" av Patrich Süskind, känslan av miljön, det fula, det smutsiga, det mänskliga som inga rikedomar kan släta över, och med introduktionen av hämnaren och bödeln Jacques Beauvisage får också denna bok en med makaber ton, en rå mördaranda i stil med Süskinds.

Många saker i boken får mig att reflektera över vår samtid, som när hon vandrar runt Versailles och reflekterar över hur föremål inte längre har någon mening för de som bor på slottet. Att de skaffas för skaffandets skull och sedan glöms bort. Och revolutionärernas blodtörst efter att ha störtat la Bastille, hur även oskyldiga blev utpekade och avrättade, hur hatet blev så stor att den inte kunde stoppas och svalde allt i sin väg. Nu vill jag egentligen inte jämföra en (till en början) rättmätig revolution med dagens situation i det amerikanska republikanska partiet, men det är svårt att låta bli. Dagens "revolutionärer" slår inte uppåt utan nedåt och äter nu bildligt talat upp sig själva, pekar på de som vågar säga stopp och utmålar dem som förrädare. 

Jag älskade Petite, det var längesedan jag fick läsa en riktigt epik saga, och det kändes extrafint att få göra det så nära inpå jul.

Ttel: Petite
Förfarrade: Edward Carey
Förlag: Sekwa

#petite #little #madametussauds #madametussaud #franskarevolutionen

Hammare & spik

"I början av 70-talet drabbades [Enzo] Mari av en depression som utlösts av en bäddsoffa."

Hammare & spik är en ovanlig snickeribok. Den är baserad på ett nästan halvsekel gammalt häfte författat av en italienare vid namn Enzo Mari. Trots att denne då 42-åring var formgivare skrevs "Autoprogettazione" som en slags protesthandling mot begreppet design. Med sina enkla ritningar ville han uppmuntra vanligt folk att sluta konsumera möbler och börja "tänka med händerna".

Erik Eie Almqvist har i sin bok, översatt en del av Maris ritningar till svenska standardmått och kompletterat med egna ritningar grundade på Maris styrande principer: vinkelräta sårsnitt, överlappande sammanfogningar m.m.

Saker som behövs för att tillverka möbler enligt Almqvists/ Maris anvisningar: hammare, spik, såg, trälim, måttband, blyerts. Och plankor förstås. That's it! När du har detta kan du ge dig i kast med att konstruera Maris klassiska "fårstol", en lutande stol, en pinnstol och en trädgårdsstol. Senare kan du e dig på stapelbara pallar, en kökssoffa, en ladugårdskanapé, en säng, ett matbord, ett skåp och en hylla m.m. Mao, allt man kan behöva i ett hem ryms inom dessa pärmar.

Inför varje beskrivning berättar Almqvist lite om möbeln, om tanken bakom hur den konstruerats och i vilket syfte. Det är en trivsam bok och jag blir genast supertaggad att snickra ihop lite möbler till vår jurta i vår. De stapelbara pallarna lär vara riktigt bra att ha i trånga utrymmen, likaså kökssoffan med förvaring.

Det var också intressant att lära sig om den grinige gamla Mari och hans utfall mot sin egen bransch. Sjysst att en man som han fick den respekt han förtjänade, men det får mig ändå att undra hur lätt någon som inte var en vit gammal man hade kommit undan :-D

Titel: Hammare & spik
Författare: Erik Eie Almqvist
Förlag: Natur & kultur

#hammareochspik #hammare&spik #naturochkultur #natur&kultur #erikeiealmqvist #hantverksböcker

Förlåt

Eve Ensler betydde mycket för mig i början av min feministiska väckelseperiod. Jag både läste Vaginamonologerna, såg pjäsen på scen och deltog vid en sparsamt besökt "V-day" i Malmö. Men jag visste inget om henne själv. Visste inte att i grunden för hennes engagemang för kvinnor låg ett trauma orsakat av en olycklig liten skit till far.

Under hennes barndom från att hon var fem år gammal, utsatte Eves pappa henne för sexuella övergrepp, senare även för misshandel, både fysisk och psykisk. När han väl slutade våldta henne började han istället försöka förgöra henne. Hon som stod för allt det där fula han hade gjort skulle helst försvinna, han ville inte ha någon påminnelse om den han verkligen var. 

Hon fick aldrig någon ursäkt. Så klart. Fadern hann dö, men inte ens då släppte hon taget om hoppet att en dag få upprättelse. Det enda sättet att få det hon ville var att skriva en ursäkt själv, att nästla sig in i sin fars huvud och få honom att säga, skriva sig fram till hennes frigörelse.

Det är en svår bok att läsa. Fadern är avskyvärd boken igenom. Visst kan man få förståelse för hur han kunnat bli den han blev, hur lite kärlek han blev tilldelad som grabb, hur lite acceptans han fick för den han var, men det ursäktar ingenting. Hur hennes mor lät sig manipuleras till att förskjuta henne, till att aldrig säga ifrån och aldrig erbjuda hjälp, vare sig emotionell eller ekonomisk, inte ens när Eve fastnat i missbruk, är också svårt att förstå. Eve förlåter modern. Eller är det faderns röst som inte vill ge en kvinna makten att få vara ond på eget bevåg? 

Det är en svår bok att läsa för att den är smärtsam, men den är också viktig och djärv. Samtidigt som Eve tar sig in i sin fars huvud skriver hon sig själv, hon skriver sig stark, fri, modig och hon skriver sig bort från honom, tar det hon vill ha av en död gammal man vars ursäkt fastnat i strupen i efterlivet, och jag hoppas och vill tro att författandet av denna bok gav henne någon slags katarsis. Det måste den ha gjort. Jag som läsare känner hur boken bildar ett enda stort fulfinger i riktning mot gubben som gjort allt i sin makt för att tillintetgöra ett litet barn.

Titel: Färlåt
Författare: Eve Ensler
Förlag: Ordfront

#förlåt #ordfrontförlag #anapology #eveensler #sexuellaövergrepp #böckeromöverlevare #överlevare #survior #övergrepp #metoo 

Hemulens herbarium

Det bästa som finns är när man får uppmuntra barns naturliga nyfikenhet samtidigt som man stärker deras förhållande till naturen. Det av våra barn som dras allra mest till skärmar och har svårast att slita sig när vi väl ger efter, är också den som mår allra bäst utomhus och är gladast i djur. Visst är det intressant att man dras så till det man inte mår bra av?

Hon är också de av våra barn som vill att vi ska läsa fågel-, småkryps- och djurguider i all oändlighet och nu också denna, "Hemulens Herbarium". 

Vad är ett herbarium? Det är, helt enkelt, en samling växtprover man tar för att lära sig känna igen dem, lära sig deras namn. Det enklaste sättet att samla växter på är genom att pressa dem, och i början av boken får man en beskrivning på hur man för en växtpress. 

Sedan går författaren igenom vad man kan hitta i skog (gran- & tallskog, kalhyggen & lundar), barnet får några lediga sidor att lägga in egna växtprover och sedan följer en varning för farliga växter. Nästa avsnitt avhandlar växter man kan hitta i äng och diken, tredje avsnittet handlar om gårdar och parker. Här får barnet också lära sig lite om de växter man kallar ogräs, vilket jag tycker är fint, det är viktigt att poängtera att ogräs endast är ogräs för oss människor. Sista avsnittet handlar om växter som kan hittas på fuktiga växtplaser. på stränder, vid sjöar, mellan hav och land samt växter som växer i vatten.

Herbariet är rikt illustrerad med jättefina bilder och jag ser fram emot alla utflykter i vår. Jag ser också fram emot mellandagarna, ett slut på den obligatoriska skärmtiden (även om jag hört att julkalendern ska vara jättebra), så att vi kan börja kika utåt och bläddra i flera böcker igen :-)

Titel: Hemulens herbarium
Text: Päivi Kaataja
Förlag: Förlaget

#hemulensherbarium #julklappstips #hårdapaket #bokpresenter #barnbokstips #naturböcker #herbarium

Äldre och klokare

"Äldre och klokare (åtminstone klokare...)" är den fristående fortsättningen till "Hur du blir parisisk var du än är", en samling texter och bilder om vad det betyder att vara en äkta parisiska. Men medan den första bekymmersfritt avhandlade ämnen som stil och mode, hur man bjuder till fest och attityden till män, har parisiskorna uppdaterat sin outlook i den andra.

Boken är ett hopkok av bilder, citat, dikter, texter och listor om hur det känns att åldras för en av dessa kvinnor som levt ett storstadsliv som ung, singel och stilmedveten. Plötsligt tvingas de acceptera att saker och ting inte är som förr. Det kommer i små indicier, små påminnelser som när man vaknar pigg och utvilad och ändå får höra att man ser trött ut, eller när man inte längre kan läsa restaurangmenyn utan glasögon, inte längre vet vem alla kändisar är,  eller som när man hör sig själv argumentera för att plastikoperationer är en jämställdhetsfråga.

Ja, vissa delar har jag, som självvald lantbo i ett långt och lyckligt äktenskap, svårt att relatera till. Det tog några texter innan jag bestämde mig att läsa bokens "du" som någon annan än jag själv och ta de stycken jag relaterade till som en bonus. 

Men ibland är det också träffsäkert. Jag inbillar mig absolut att jag "tränar" när jag bär på mina barn, viftar med benen medan jag läser, när jag går upp och ned för trappor i ett. i ett, när jag skyndar mig någonstans, när jag bastar... ja, i själva verket så fort jag gör nåt annat än att sitta, stå och gå. Och även jag har varit med om att mitt eviga lösenord, ett som anspelade på mitt vilda liv utan rutiner, har blivit skrattretande omoget.

Men främst tycker jag om bilderna som är jättefina och inspirerande (och ger mig nya skönhetsideal som antagligen är lika ouppnåeliga som de tidigare). Jag lär mig också om galna skönhetskurer genom kvinnohistorien, får stylingknep, läser dikter om rumpor och får tips om vart jag ska ta vägen om jag i framtiden åker tillbaka till min barndomsmecca Paris. 

Så det är en blandad läsning men jag kommer att bläddra i den många gånger, och le åt de saker jag allra bäst om.

Titel: Äldre och klokare (åtminstone äldre...)
Författare: Caroline de Maigret & Sophie Mas
Förlag: Bladh by Bladh 

#äldreochklokare 

Sällskapet för ofrivilliga drömmare

"Under kriget såg jag sådant som inte hade någon förklaring. Ljus som gick igenom väggen. Regn av spindlar och döda fåglar. Jag minns än i dag en sjö som det hoppade feta paddor ur, gula som citroner. Den som åt en sådan padda började prata ett okänt språk."

José Eduardo Agualusa har skrivit en roman som till allra största del handlar om drömmar. Kan vara svårt att genomföra utan att förlora läsarens intresse, men han lyckas med råge. Daniel är journalist och drömmer om människor. Somliga har han träffat i verkligheten, andra inte men vad de har gemensamt är att de gladeligen låter sig intervjuas under drömmens gång. Hotellägaren Hossi upplever motsatsen. Han drömmer ingenting själv, men folk i hans närhet har en tendens att drömma om honom, i lila kavaj. Konstnären Moira iscensätter det hon drömmer och tar bilder av resultatet.

Helheten är poetisk och politisk och lustfull. För "Sällskapet för ofrivilliga drömmare" är en glad bok. Trots att den innehåller mord, tortyr, hungerstrejk och diktatorer läser jag den med ett leende på läpparna nästan hela tiden. Det finns en språklig glädje bakom det hela som skiner igenom även under bokens mest allvarliga stycken vilket gör boken till en bladvändare.

De politiska delarna av boken, Daniels dotter Karinguiris protest mot den angolesiske diktatorn, är baserade på en riktig rebellrörelse: Angola 15+2. Deltagarna blev i verkligheten gripna för att läsa "subversiv litteratur". Närmare sagt boken "From Dictatorship to Democracy", en guide som sägs ha inspirerat bl.a. arabiska våren. Som med många bra böcker är det ett nöje att lära sig om saker man inte visste något om vid sidan av berättelsen.

Titel: Sällskapet för ofrivilliga drömmare
Författare: José Eduardo Agualusa
Förlag: Bokförlaget tranan