Augustin Erba's Blog: Läs något som du inte kan sluta läsa, page 4

Kåseri: Ja, min snigel är från Österrike.

Jag försöker pigga på min franska och min tyska. Och det finns flera appar att välja på. Då jag har några minuter över kan jag öva på lite verb eller något uttal. Man kan väl säga att det hänt väldigt mycket sedan jag för första gången försökte lära mig något med elektriska hjälpmedel. 

En gång i tiden fick man hem LP-skivor som skulle spelas upp och så skulle man härma. Det fanns problem med det, till exempel att ingen hörde om jag uttalade rätt.

Men de här nya apparna är något helt annat. 

Jag kan välja att svara med att skriva på mobilen eller så kan jag prata. Jag kan ställa in min egen svårighetsnivå. 

Ni som har lyssnat på mina kåserier här i Godmorgon världen, ni vet att jag är skeptiskt mot AI-hajpen, men här kommer sannerligen AI till sin rätt. 

Men hur kan man använda en AI för att lära sig språk, kanske ni undrar?

Jo, för att det är lättare att prata med en AI på stapplande franska än med en verkligen person. Det spelar ingen roll att jag gör bort mig inför en AI. Det är inte pinsamt. Man skäms inte.

I språkappen finns ett antal figurer som pratar med mig. Ja, de pratar med mig. Det är en animation på en person som pratar med mig, med ljud, alltså inte i text. De ställer frågor. Och de ger sken av att begripa. Som när figuren i någon övning frågade vad jag hette och jag svarade Bruce Wayne. Varför gjorde jag det, kanske man kan fråga sig. Jag har inget bra svar på det, annat än att det var roligt och att det just då kändes bättre att vara en excentrisk miljardär i Gotham City än Augustin Erba i morgonrock på vår slitna vardagsrumssoffa. Men AI:n förstod. Den berömde mig för att vara en superhjälte. 

Någon har också programmerat AI:n med en finkänslighet. Den frågar om släktingar, om min mamma och jag säger att hon är död. Då säger den att den är ledsen. Och så frågar den om vi pratades vid ofta och när jag säger att vi inte gjorde det, så säger den att det inte är lätt, sådana här saker. Den lyssnar och den tröstar.

Så jag har inte bara fått en språklärare, utan en terapeut. 

Hela problemet med AI är att den ger sken av att tänka, den ger sken av att resonera. Men det gör den inte. Den härmar bara andra som har gjort det och blandar och ger. 

Det ligger i vår mänskliga natur att hela tiden försöka dra slutsatser utifrån det vi ser och hör. Och när vi ser och hör resonemang som låter som om de var genomtänkta, så frestas vi att tro det. Så problemet i nästa steg blir inte att AI:n kommer att ta över, eller att den kommer att bli smartare än oss människor. Problemet är att vi människor tror att den kan göra saker som den inte kan. För det kan få allvarliga konsekvenser. 

Under sin första presidentperiod begick Donald Trump ungefär trettiotusen lögner, enligt Washington Posts faktakontrollerare. Och då kan man ju tänka att det kanske inte är ett så stort problem om en AI hallucinerar fram fakta ibland. Den ligger ändå i lä. 

Fast jag vet att AI:n inte är på riktigt, så kan jag inte låta bli att ryckas med. Jag undrar hur den har det, jag undrar vad den har fått lära sig att svara. Och den väcker min empati. Det hade jag inte förutsett. På något sätt tycker jag synd om den stackars algoritmen som är för evigt låst till sin begränsade information, som bara har som uppgift att hela sitt liv diskutera hur man beställer på en restaurang. 

Jag vet att det inte är konstigare än att jag har en tröskel hemma som en gång var ett vackert träd i en skog, som sedan höggs ner och skivades, och som nu tillbringar evigheten med att bli trampad på. 

När jag har glömt bort att göra min språklektion en dag så plingar det till i min telefon. Det är en notifikation från språkappen, jag trycker på den. Då är det min AI i telefon ”Hallå, hur står det till. Jag har en fråga?” säger den.

Jag svarar och blir glad över omtanken. Och det är verkligen svårt att komma ihåg att det inte är en riktig person, eller ens någon som kan tänka. 

Men algoritmen är inte perfekt. För den kan inte skilja på saker och ting. En bebis lär sig känna igen ett bord efter att ha sett några stycken. En algoritm behöver titta på miljoner bord för att förstå vad ett bord är, och ändå blir det fel ibland. 

Men det som verkligen gör att förtrollningen bryts, det är när den sätter ihop fraser som den tycker att jag ska öva på. 

En av fraserna som jag fått är följande, och med den hoppas jag att ni alla förstår att man inte kan lita på att AI vet vad den håller på med. Frasen jag skulle öva på var följande:

”Ja, min snigel är från Österrike”.

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

Kåseri: Augustin köper en bil med en idiotisk färg

Efter nästan tjugo år gav vår bil upp. En gång varannan vecka behövde jag fylla i en liter olja, det kändes lite ofta. Motorlampan lyste regelbundet. Motorn lät ticketi-ticketi. Och så blev vår trotjänare inte helt förvånande underkänd i besiktningen. 

Alltså – dags att köpa bil. Kanske till och med en ny och så hittade jag en annons från en bilhandlare med ett rimligt pris. Jag skriver rimligt, men det var förstås orimligt dyrt, som allting annat nuförtiden. Jag menar – röd paprika är löjligt dyrt numera, så ni fattar ju hur dyrt det är med en bil. 

Men när jag fick en offert så var offerten 30% dyrare än vad som stått i annonsen. När jag påpekade det så bad bilhandlaren mig att bevisa det genom att skicka annonsen. Han trodde kanske inte att jag skulle hitta en digital annons som var ute för flera veckor sedan, men då visste han inte att han hade att göra med en före detta reporter. Jag hittade, haha! och skickade den till honom. Jaha, den annonsen, sa bilhandlaren och sänkte priset, men det var fortfarande för dyrt. 

Och så tittade jag på specifikationerna. Vad är det som kostar? 

Vinterdäck. Jaja. Men… färgen. Jag måste alltså betala extra för färg. Om jag inte vill ha färg, hur kommer bilen då? Genomskinlig? 

Jag väste för mig själv ”INGÅR RATT?” och så tänkte jag på hur det gick till när jag köpte bil förra gången. 

Jag är ingen kännare av bilar, men däremot är jag inte helt dålig på att bedöma människor. Bättre alltså leta bilhandlare än att leta bil. Så senaste gången jag köpte bil var det av brorsan till en kompis som hade en bilagentur. Jag sa: jag vill ha en bil. Han sa: Jag har en bil för det pris du vill ha. 

”Okej”, sa jag. ”Är det en bra bil?”

”Ja”, sa han.

”Bra”, sa jag. ”Då tar jag den.” 

Då stirrade han på mig. 

”Ska du inte provköra den?”

”Varför det?” säger jag. ”Du sa ju att det var en bra bil.”

”Ja men…” började han.

”Även om jag skulle uppfatta saker från bilen när jag provkör den, så vet jag inte hur jag ska processa den informationen.”

Så jag köpte bilen och den höll som sagt i nästan tjugo år. 

Även denna gång letade jag rätt på någon som kände någon. 

Så jag ringde. 

”Hej Anders, min kollega säger att du går att lita på så jag vill köpa en bil av dig”, sa jag. 

Han blev lite förvånad, ska erkännas, men jag sa som det var. En begagnad bil som funkar och som kommer hålla lika länge som min förra bil. Märke och färg spelar ingen roll.

Han säljer bilar i Upplands-bro, så jag åker ut dit och han har verkligen tagit mig på allvar det där med att färgen inte spelar någon roll.

Den ena bilen han föreslår är orange och den andra är irriterande blå. 

Jag köper den blå, för den har back-kamera. 

Hustrun är också nöjd, för hon ogillar att köpa bil nästan lika mycket som jag. 

Jag vet att jag sa att färgen inte spelar någon roll och jag tror faktiskt att jag fick bilen lite billigare för att ingen vill ha den färgen. 

Blå, tänker du, det låter ju trevligt, men det är inte den sortens blå. Navy blue, kornblå, koboltblå, himmelsblå – det är trevliga färger, inga problem med dem. Den här blå färgen är som en obehagligt överenergisk försäljare. Den heter Energy Blue. 

 Det finns en tv-serie som heter Slow horses på en av strömningstjänsterna. Gary Oldman och Kristin Scott-Thomas spelar i den. Den har vunnit otaliga priser och är nominerad igen. Serien handlar om B-laget på säkerhetstjänsten MI5. De sämsta agenterna alltså. Och i denna grupp finns en extremt obehaglig kille, han är datornörd, sexist, tönt, antagligen oskuld fast han är trettio år, och har han haft sex vill man inte veta något om det, så obehaglig är han. Han är alla HR-avdelningars mardröm. Nåväl, i ett av avsnitten så är Gary Oldmans bil inte tillgänglig så han säger till den här osköna killen ”Vi tar din bil.”

Och i nästa klipp så ser man bilen och jag och min fru börjar skrika åt TV:n samtidigt. 

I denna extremt väldesignade serie har uppenbarligen designern, när de skulle välja ut den mest motbjudande färg som en bil kan ha, valt exakt samma färg på den där killens bil som vi har på vår nyinköpta bil. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

Kåseri: Vem går först under en ”trevlig” promenad?

Jag är ute och promenerar med min fru när jag upptäcker att jag inte ser henne, och då inser jag att jag glömt bort en av de viktigaste sakerna i alla relationer. Hur man ska gå, när man går tillsammans. 

Just denna dag går jag framför min fru. Ungefär ett steg och det där steget är avgörande. För den som går först bestämmer flera saker under promenaden. Till exempel vart vi ska gå. Och den som hamnat på efterkälken, i det här fallet min fru, kan heller inte stanna till och knyta skorna, eller gå in i en butik eller signalera att hon vill svänga till vänster vid ett gathörn. Hon kan bara följa med. Och då är jag inte så mycket promenadsällskap, utan mer av en medtävlare. 

Den som går först bestämmer också takten. 

Det är lätt att tro att jag som går en bit före bara råkat hamna där, för att jag fått ett försprång. 

Nejnej, om du själv hamnar med någon som ofta går lite framför dig, pröva att öka på stegen. Då kan du märka att personen framför också ökar på sina steg. Det är ingen slump att ni har den här – vad ska vi kalla det för – gångrelationen. 

När jag var ung och orutinerad gångare promenerade jag med människor som behövde ligga ett steg framför mig och jag höll på driva dem till hjärtinfarkt genom att snabba på mina steg, för att komma ikapp. Jag förstod inte att de då också skulle öka på sina steg. Som om det vore en tävling.

En avgörande sak i promenerandet ihop med andra är att känna sig själv. För vi har olika tempo beroende på humör. Om jag strosar runt på ett möbelvaruhus har jag ett annat tempo än om jag går till bussen. 

När det är mars och kallt och stressigt i livet så går jag på ett annat sätt än efter tre veckors semester i början av augusti. 

Om du funderar på hur du ska bli en bättre promenadpartner tycker jag inte att du ska ta den lätta vägen och börja med att klaga på din promenadpartner, utan att du tar reda på vem du är i promenerandet. Hur fort vill du gå om du bestämmer själv? Vill du gå fortare, vill du gå långsammare? Är din automatiska hastighet den hastighet du vill ha?

Och när du har nått självkännedom och kan avgöra när du är på snabbt eller långsamt humör, och vilken takt du egentligen vill ha, men ändå inte hittar ett bra promenadtempo med din vän, då kommer du till punkten att ni behöver kommunicera.

”Du går för fort” är inte ett konstruktivt sätt att hantera olika gånghastighet. Det kan upplevas som en anklagelse. 

Mitt råd är också att inte göra det när ni befinner er i en gångsituation, för när den som går fortare än du, vänder sig om efter att du irriterat ropat ”Du går för fort”, så finns det risk att du får höra att det är du som är för långsam. 

Jag tycker att du ska ta upp det vid en gångneutral situation, när personen som går fortare (eller långsammare) inte är i rörelse. Du kan säga något i stil med: ”Vi behöver prata.”

Och som alla psykologer brukar säga så är det bättre med jag-budskap. 

Till exempel: ”Jag tycker att det vore trevligare om vi gick bredvid varandra, istället för att jag går efter dig.”

Sedan kan du framställa din egen vilja: Jag är i en fas när jag vill gå lite fortare. Eller: jag skulle vilja gå lite långsammare.

Det är inte fel på den som går fortare eller långsammare än du, för det finns inget rätt eller fel i det här, det handlar bara om att vara överens. Kanske tycker ni båda att det är toppen att den ena går före. Kanske kämpar den som hela tiden hamnar först med att sänka tempot. 

Går man ut med en hund, då vill man att ofta hunden ska gå fot. Alltså hålla jämna steg. Då har man ett överenskommet kommando för att påminna hunden om att den hamnat i otakt med dig. ”Fot!”

Jag vill nu bestämt avråda från att behandla din promenadpartner som en hund, men ni förstår tanken.

Du och din promenadpartner kan hjälpas åt, komma överens om att till exempel säga ”otakt”, och bestämma att då ska ni stanna till och tänka efter: hur går vi egentligen?

Och i just det här fallet kom jag på att jag gick och tänkte på jobbiga och tråkiga saker och därför promenerade alldeles för fort. Så jag sänkte tempot och började gå bredvid min fru istället för framför. 

Sen finns förstås den ännu svårare frågan om vem som ska gå till höger och vem som ska gå till vänster, men det är ett HELT annat kåseri.

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.

Kåseri: Jag försöker ducka för en diagnos, men har redan gjort det fatala misstaget att vara mig själv

 

Vi är på middag hos kära gamla vänner. Ni vet sådana där som man känt så länge att man kan slappna av helt och vara sig själv. 

Vännerna har lagat en härlig köttgryta, det dricks goda viner, ja, jag dricker mitt medhavda alkoholfria vin, förstås, för just nu har jag för mycket att skriva om morgnarna för att kunna vara dagen-efter-seg. 

Vi får sällskap till middagen, det är ett par, yngre släktingar till våra vänner. Vi skojar och skrattar och så kommer vi till den oundvikliga frågan om vad de här nya människorna sysslar med till vardags. 

Då visar det sig att mannen arbetar inom psykiatrin och jag tycker det är fascinerande och ställer intresserade frågor. 

Min fru lyssnar uppmärksamt och när det uppstår en lucka i mitt bombardemang av frågor kring om hur man till exempel märker om man tappat det, så undrar hon nyfiket: 

”Har ni många författare intagna hos er?”

Jag blir torr i munnen. Det oundvikliga har inträffat: min fru har insett att jag borde spärras in. Hon har snällt stått ut med mig i alla år, hon har hanterat mina konstnärliga svackor och mina vansinniga projekt. Men nu har hon insett att det aldrig kommer att bli bättre och här ser hon chansen att bli av med mig, utan att någon skugga faller på henne. 

Jag sveper nervöst ett halvt glas av det alkoholfria vinet för att bli av med muntorrheten.

Vi har ju alla vänner som gjort slut med folk och säger att deras ex var psykopat. Men om det verkligen var så skulle halva Sverige vara galet. Att däremot sitta med sorgsen blick på nästa middag och säga att man var tvungen att gå vidare i livet för att Augustin sitter i ett rum med vadderade väggar, utan lösa föremål, det är tyvärr helt rimligt. 

Jaså, hon funderar på om jag borde vara inspärrad, tänker jag. Vi får väl se vem som blir inspärrad först. Jag kan också ställa ledande frågor.

Nu kanske någon lyssnare tänker att jag är paranoid, men bara för att man är paranoid betyder det inte att man inte kan vara förföljd.

Jag blir törstig av tanken på att en professionell diagnosmakare ska upptäcka att jag inte har alla hästar hemma, så jag klunkar i mig resten av glaset och fyller på med det alkoholfria vinet. Det är som att dricka läsk till maten, man kan dricka hur mycket som helst. 

Då ser jag att den psykiatriskt arbetande mannen tittar på min halvtomma flaska och mitt redan tomma glas. 

ÅH NEJ! Han känner ju inte mig så han måste ju tro att jag sitter här och kolkar i mig litervis med alkohol. Eller, som han kanske skulle säga: självmedicinerar. 

Jag tänker att jag ska prata om normala saker, så jag framstår som helt normal. Inte prata för mycket och inte för lite. 

Tyvärr är det redan försent eftersom jag redan gjort det fatala misstaget att vara mig själv. 

Varför var jag det? 

När jag är mig själv är jag alltid alldeles för mycket. 

Men jag ger inte upp.

”Vad får er att ta in folk på stan” frågar jag oskyldigt.

Han kanske säger att de tar in folk som är snygga, snälla, och tar hand om neurotiska författare i alldeles för många år, och då ligger min fru illa till. 

Nej, han berättar bara om väldigt tydliga fall som jag – tack och lov – inte heller passar in på. 

Jag frågar försiktigt om hur man egentligen får kontakt med psykiatrin – ja, om man nu skulle få en diagnos – och han säger att nä, det inte är så lätt nuförtiden. 

Det var ett lugnande besked. Psykiatrin är helt enkelt för överbelastad för att leta rätt på mig. 

Min fru ställer inga fler frågor om anledningar till att sådana som jag borde vara inspärrade, men vid något tillfälle så säger hon något om sig själv och den psykiatriskt kunnige människan säger skämtsamt, ”ja, men så kan det vara om man är på spektrat”. 

”Ha”, utbrister jag triumferande och vännerna stirrar på mig. Eller i alla fall inbillar jag mig det. ”Du fick en diagnos före mig!”

Det var dumt av mig, för nu har jag verkligen fått dignosmänniskans blick på mig och den blicken säger: jag satte absolut inte en diagnos på din fru, jag skämtade. Och sedan är blicken kvar alldeles för länge på mig och jag försöker så gott jag kan att inte vara mig själv och samtalet flyter vidare och den fina middagen tar slut, och vi ska gå hemåt, de andra paren sitter kvar. Jag vinkar åt dem i dörren och tänker: Jag klarade mig. 

Då ropar mannen och detta är helt sant: ”Jag skickar diagnoserna på mejlen.”

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Kåseri: Vägrar du läsa manualer? Undvik i så fall den här texten.

Eftersom jag är en vuxen människa så har jag slutat köpa maskiner som man måste rycka igång. Att rycka i ett verktyg och dra igång gräsklippare, motorsågar och båtmotorer är primitivt. Och dåligt för ryggen. Rycket är bara svagt bättre än flinta och stål som jag antar var igångsättningmetoden precis innan. Jag föredrar dessutom att inte sprida diesel eller bensinångor över mina plantor, så nu har jag inköpt en elektriskt driven grästrimmer. Jag gjorde som vanligt, jag undersökte vad Råd och Rön hade gett för betyg och så köpte jag en apparat i min prisklass. 

Jag behövde montera den, men hur man skulle göra fanns beskrivet i manualen som jag förstås läste omsorgsfullt. Jag läste och förstod instrumentpanelen på trimmern, den var inte helt lätt att dechiffrera. Men när det var gjort och jag klätt mig i det manualen föreskrev – orange hjälm, hörselkåpor, skyddglasögon, bastanta kängor, heltäckande kläder och skyddshandskar så var jag redo. Nej, det stod inte orange i manualen, men alla vet ju att man inte är på riktigt om man inte har orange hjälm vid tungt och manligt skogsarbete. Visserligen skulle jag bara trimma några lite för lång grästrån runt mina känsliga pioner, men ni förstår vad jag menar. Maskinen startade med en enkel, civiliserad knapptryckning och jag klippte förnöjsamt igenom det jag behövde. 

Hustrun tittade storögt på. Hon hade valt att tvätta altanen, medan jag tog 107 högskolepoäng i grästrimmermanual. 

Det finns två sorters människor på den här planeten. 

De som läser manualer och dom som inte gör det. Jag ska direkt säga att jag är av sorten som läser manualer, så ni som inte läser manualer gör nog bäst i att stänga av nu, för det som här följer kan tolkas som en manual. 

Jag dömer naturligtvis inte någon för att personen inte läser manualer. Även om det är mycket närstående personer som hade haft stor nytta av att läsa vissa manualer. Som till exempel någon som vill använda en nyinköpt trimmer. De som inte läser manualer, verkar se det som en gåva till oss som läser manualer. Jag får helt enkelt möjligheten att utnyttja mina förvärvade kunskaper i säg, den nya torktumlaren eller grästrimmern, två gånger. 

Det värsta som kan inträffa om man inte läst manualen är att man kan råka bli dödad. För min elektriska gräsklippare står det till exempel i manualen att man inte ska köra över sladden med klipparen. M-h-m.

Det vanligaste problemet när man inte läst manualen är att man inte kan använda den maskin man har införskaffat. 

Om man inte läser manualen kan man råka barnlåsa den släta induktionshällen och inte kunna sätta på spisen. Det kan komma vid olägliga tillfällen, som när man torkade av spisen inför att det skulle komma gäster och – eftersom man inte läst manualen – inte lät bli att hålla fingarna för länge på en viss touch-tangent och därmed låste den. Har man inte läst manualen förstår man heller inte att den ilsket röda symbolen betyder barnlås. Ogillar man manualer kan det också vara så att man inte googlar efter information, en nedladdningsbar manual till exempel, utan trycker på en knapp istället. Alltså knappen på sin telefon som ringer en person som inte bara har läst manualen utan också lagt den på minnet. 

En annan vanlig effekt av att inte läsa manualer är att man blir slav under standardsinställningar. 

Den som inte läst manualen kan inte veta att man kan välja bort diverse ljudsignaler från maskinerna. Jag tror att jag har nämnt att vår torktumlare spelar en motbjudande musak-version av ”Die Forelle” av Schubert när den är klar. Om man inte har läst manualen och förstår hur man stänger av otyget. 

Eller så vet man inte – som i fallet med den elektriska grästrimmern – att man inte ska köra den på högsta hastighet om man ska klippa med tråd och inte sågtandad klinga. Då kan livslängden avsevärt förkortas. 

Men jag ska också erkänna att det är av andra skäl som jag lusläser manualer. 

Att läsa manual är som att be bordsbön. Jag ber inte bordsbön längre, men det är trevligt att hejda sig inför något och tänka över vad man ska göra. Säga hej till sin kommande uppgift. Vila i tanken en liten stund.

(Det här kåseriet kan man också lyssna på i Godmorgon Världen P1)

Augustin Erba producerar ett Sommar i P1

Återigen producerar jag ett Sommar i P1. I år är det Förintelseöverlevanden Hania Rosenberg. Hon berättar om när hemstaden byter namn till Auschwitz och allt förändras i hennes familj. Mer om programmet finns här.

Här är några av de Sommar-program som jag producerat tidigare:

Agnes Wold. (Som för övrigt berätta om hur det blev efter Sommar i P1 här. )

Hédi Fried.

Åsa Larsson.

José Gonzales.

Helen Ripa.

Lyssna på Augustin Erba i krimpodden, om Heliga Birgitta och om storkukslugn

Ibland handlar det om Heliga Birgitta, ibland om män med långa privilegier.

Här är ett urval av de senaste poddarna som jag pratat i:

Krimpodden: när jag just börjat som förlagschef på Piratförlaget vad det många som var nyfikna på vad jag tänker om bokbranschen. Det blev en sorts programförklaring i det här avsnittet. Heliga Birgitta: I Arenas podd väcks den gamla katoliken i mig. Lyssna här när jag ger min bild av Sveriges genom tiderna största kändis.Oförskämt att anta: Det blev stort hallå kring ett kåseri där jag drev med människor som inte förstår sina egna privilegier, i den här podden blev jag ställd till svars. ”S01E11: Mäns självförtroende” som finns här (ej gratislyssning).Popkultur med Joseph Pollack: Jag pratar om döden här och föräldraskap här:Pocketpodden: Här blir jag intervjuad om Snöstorm.

Ny roman ‘Björnpojken’ – förhandsbeställ nu

Rashid och björnen. Omslag: Niklas Lindblad

Nu kommer den nya romanen ”Björnpojken”. Det är ett spännande familjeäventyr för alla åldrar med en härlig mix av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 
Man kan redan förhandsbeställa Björnpojken på Adlibris.

Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

Komedin i stil med mina kåserier som kanske borde hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap” finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
Kärleksromanen Snöstorm, finns som pocket, och som ljudbok. 

Episka familjekrönikan Blodsbunden finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 
Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset”.
Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

Vänliga hälsningar/Augustin Erba

Ny roman ‘Björnpojken’ – Förhandsbeställ nu

Nu kommer min nya roman ”Björnpojken”. Det är ett spännande familjeäventyr för alla åldrar med en härlig mix av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 
Man kan redan förhandsbeställa Björnpojken på Adlibris.

Och om det är någon annan av mina mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

Komedin i stil med mina kåserier som kanske borde hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap” finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
Kärleksromanen Snöstorm, finns som pocket, och som ljudbok. 

Episka familjekrönikan Blodsbunden finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 
Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset”.
Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

Vänliga hälsningar/Augustin Erba

Så får man nio katter – novell i ny antologi

Jag hade länge funderat över ett format för att skriva om när jag under en kort period i min barndom hade nio katter. Nu hittade jag en plats för den berättelsen i antologin ”Bästa, sämsta familj”. Det började med en katt, sedan blev det två. Sedan blev det ännu fler. Tills mamma fattade ett fruktansvärt beslut.

Så här skriver förlaget om antologin:

Familjen. Ibland går den en fullständigt på nerverna, ibland är den det bästa som finns.

Ibland består familjen av två personer, ibland av många fler. Ibland är det en släkting man aldrig träffat. Ibland väljer man sin familj, men oftast inte. 

I denna antologi för mellanstadiet har Rabén & Sjögren samlat en härlig blandning av elva noveller, illustrerade berättelser och tecknade serier på temat familj, skrivna och tecknade av välkända, omtyckta författare och illustratörer för målgruppen. Perfekt läsning både hemma och i skola! 

Medverkar gör, förutom Augustin Erba också Arianna Bommarco, Greta Boström, Oscar Danielson, Johanna Gustafsson-Ahlzén, Fabian Göranson, Alex Khourie, Elin Lindell, Kayo Mpoyo, Klara Nordin Stensö och Camilla Sten.

Man kan köpa den här: https://www.bokus.com/bok/9789129746846/basta-samsta-familj-11-berattelser-for-dig-pa-mellanstadiet/