Kåseri: Vem går först under en ”trevlig” promenad?

Jag är ute och promenerar med min fru när jag upptäcker att jag inte ser henne, och då inser jag att jag glömt bort en av de viktigaste sakerna i alla relationer. Hur man ska gå, när man går tillsammans. 

Just denna dag går jag framför min fru. Ungefär ett steg och det där steget är avgörande. För den som går först bestämmer flera saker under promenaden. Till exempel vart vi ska gå. Och den som hamnat på efterkälken, i det här fallet min fru, kan heller inte stanna till och knyta skorna, eller gå in i en butik eller signalera att hon vill svänga till vänster vid ett gathörn. Hon kan bara följa med. Och då är jag inte så mycket promenadsällskap, utan mer av en medtävlare. 

Den som går först bestämmer också takten. 

Det är lätt att tro att jag som går en bit före bara råkat hamna där, för att jag fått ett försprång. 

Nejnej, om du själv hamnar med någon som ofta går lite framför dig, pröva att öka på stegen. Då kan du märka att personen framför också ökar på sina steg. Det är ingen slump att ni har den här – vad ska vi kalla det för – gångrelationen. 

När jag var ung och orutinerad gångare promenerade jag med människor som behövde ligga ett steg framför mig och jag höll på driva dem till hjärtinfarkt genom att snabba på mina steg, för att komma ikapp. Jag förstod inte att de då också skulle öka på sina steg. Som om det vore en tävling.

En avgörande sak i promenerandet ihop med andra är att känna sig själv. För vi har olika tempo beroende på humör. Om jag strosar runt på ett möbelvaruhus har jag ett annat tempo än om jag går till bussen. 

När det är mars och kallt och stressigt i livet så går jag på ett annat sätt än efter tre veckors semester i början av augusti. 

Om du funderar på hur du ska bli en bättre promenadpartner tycker jag inte att du ska ta den lätta vägen och börja med att klaga på din promenadpartner, utan att du tar reda på vem du är i promenerandet. Hur fort vill du gå om du bestämmer själv? Vill du gå fortare, vill du gå långsammare? Är din automatiska hastighet den hastighet du vill ha?

Och när du har nått självkännedom och kan avgöra när du är på snabbt eller långsamt humör, och vilken takt du egentligen vill ha, men ändå inte hittar ett bra promenadtempo med din vän, då kommer du till punkten att ni behöver kommunicera.

”Du går för fort” är inte ett konstruktivt sätt att hantera olika gånghastighet. Det kan upplevas som en anklagelse. 

Mitt råd är också att inte göra det när ni befinner er i en gångsituation, för när den som går fortare än du, vänder sig om efter att du irriterat ropat ”Du går för fort”, så finns det risk att du får höra att det är du som är för långsam. 

Jag tycker att du ska ta upp det vid en gångneutral situation, när personen som går fortare (eller långsammare) inte är i rörelse. Du kan säga något i stil med: ”Vi behöver prata.”

Och som alla psykologer brukar säga så är det bättre med jag-budskap. 

Till exempel: ”Jag tycker att det vore trevligare om vi gick bredvid varandra, istället för att jag går efter dig.”

Sedan kan du framställa din egen vilja: Jag är i en fas när jag vill gå lite fortare. Eller: jag skulle vilja gå lite långsammare.

Det är inte fel på den som går fortare eller långsammare än du, för det finns inget rätt eller fel i det här, det handlar bara om att vara överens. Kanske tycker ni båda att det är toppen att den ena går före. Kanske kämpar den som hela tiden hamnar först med att sänka tempot. 

Går man ut med en hund, då vill man att ofta hunden ska gå fot. Alltså hålla jämna steg. Då har man ett överenskommet kommando för att påminna hunden om att den hamnat i otakt med dig. ”Fot!”

Jag vill nu bestämt avråda från att behandla din promenadpartner som en hund, men ni förstår tanken.

Du och din promenadpartner kan hjälpas åt, komma överens om att till exempel säga ”otakt”, och bestämma att då ska ni stanna till och tänka efter: hur går vi egentligen?

Och i just det här fallet kom jag på att jag gick och tänkte på jobbiga och tråkiga saker och därför promenerade alldeles för fort. Så jag sänkte tempot och började gå bredvid min fru istället för framför. 

Sen finns förstås den ännu svårare frågan om vem som ska gå till höger och vem som ska gå till vänster, men det är ett HELT annat kåseri.

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.