Kåseri: Augustin köper en bil med en idiotisk färg

Efter nästan tjugo år gav vår bil upp. En gång varannan vecka behövde jag fylla i en liter olja, det kändes lite ofta. Motorlampan lyste regelbundet. Motorn lät ticketi-ticketi. Och så blev vår trotjänare inte helt förvånande underkänd i besiktningen. 

Alltså – dags att köpa bil. Kanske till och med en ny och så hittade jag en annons från en bilhandlare med ett rimligt pris. Jag skriver rimligt, men det var förstås orimligt dyrt, som allting annat nuförtiden. Jag menar – röd paprika är löjligt dyrt numera, så ni fattar ju hur dyrt det är med en bil. 

Men när jag fick en offert så var offerten 30% dyrare än vad som stått i annonsen. När jag påpekade det så bad bilhandlaren mig att bevisa det genom att skicka annonsen. Han trodde kanske inte att jag skulle hitta en digital annons som var ute för flera veckor sedan, men då visste han inte att han hade att göra med en före detta reporter. Jag hittade, haha! och skickade den till honom. Jaha, den annonsen, sa bilhandlaren och sänkte priset, men det var fortfarande för dyrt. 

Och så tittade jag på specifikationerna. Vad är det som kostar? 

Vinterdäck. Jaja. Men… färgen. Jag måste alltså betala extra för färg. Om jag inte vill ha färg, hur kommer bilen då? Genomskinlig? 

Jag väste för mig själv ”INGÅR RATT?” och så tänkte jag på hur det gick till när jag köpte bil förra gången. 

Jag är ingen kännare av bilar, men däremot är jag inte helt dålig på att bedöma människor. Bättre alltså leta bilhandlare än att leta bil. Så senaste gången jag köpte bil var det av brorsan till en kompis som hade en bilagentur. Jag sa: jag vill ha en bil. Han sa: Jag har en bil för det pris du vill ha. 

”Okej”, sa jag. ”Är det en bra bil?”

”Ja”, sa han.

”Bra”, sa jag. ”Då tar jag den.” 

Då stirrade han på mig. 

”Ska du inte provköra den?”

”Varför det?” säger jag. ”Du sa ju att det var en bra bil.”

”Ja men…” började han.

”Även om jag skulle uppfatta saker från bilen när jag provkör den, så vet jag inte hur jag ska processa den informationen.”

Så jag köpte bilen och den höll som sagt i nästan tjugo år. 

Även denna gång letade jag rätt på någon som kände någon. 

Så jag ringde. 

”Hej Anders, min kollega säger att du går att lita på så jag vill köpa en bil av dig”, sa jag. 

Han blev lite förvånad, ska erkännas, men jag sa som det var. En begagnad bil som funkar och som kommer hålla lika länge som min förra bil. Märke och färg spelar ingen roll.

Han säljer bilar i Upplands-bro, så jag åker ut dit och han har verkligen tagit mig på allvar det där med att färgen inte spelar någon roll.

Den ena bilen han föreslår är orange och den andra är irriterande blå. 

Jag köper den blå, för den har back-kamera. 

Hustrun är också nöjd, för hon ogillar att köpa bil nästan lika mycket som jag. 

Jag vet att jag sa att färgen inte spelar någon roll och jag tror faktiskt att jag fick bilen lite billigare för att ingen vill ha den färgen. 

Blå, tänker du, det låter ju trevligt, men det är inte den sortens blå. Navy blue, kornblå, koboltblå, himmelsblå – det är trevliga färger, inga problem med dem. Den här blå färgen är som en obehagligt överenergisk försäljare. Den heter Energy Blue. 

 Det finns en tv-serie som heter Slow horses på en av strömningstjänsterna. Gary Oldman och Kristin Scott-Thomas spelar i den. Den har vunnit otaliga priser och är nominerad igen. Serien handlar om B-laget på säkerhetstjänsten MI5. De sämsta agenterna alltså. Och i denna grupp finns en extremt obehaglig kille, han är datornörd, sexist, tönt, antagligen oskuld fast han är trettio år, och har han haft sex vill man inte veta något om det, så obehaglig är han. Han är alla HR-avdelningars mardröm. Nåväl, i ett av avsnitten så är Gary Oldmans bil inte tillgänglig så han säger till den här osköna killen ”Vi tar din bil.”

Och i nästa klipp så ser man bilen och jag och min fru börjar skrika åt TV:n samtidigt. 

I denna extremt väldesignade serie har uppenbarligen designern, när de skulle välja ut den mest motbjudande färg som en bil kan ha, valt exakt samma färg på den där killens bil som vi har på vår nyinköpta bil. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.