Augustin Erba's Blog: Läs något som du inte kan sluta läsa, page 3

Den stora lögnen om semester som alla intalar sig

Jag står på tågstationen i Säter och tåget är försenat. Ett äldre par börjar prata med mig. De ska flyga till Grekland, men är inte särskilt bekymrade. 

Jo, det är någon macka som skulle tagits med som blivit kvar hemma, men fast de ska till flyget, och tåget är försenat på obestämd tid, så är de helt obekymrade. För de har nämligen en genial lösning på hur man inte missar flyg. 

Om jag själv får bestämma så åker jag till flygplatsen så jag har gott om tid. Det betyder alltså att jag ska kunna upptäcka att jag har glömt passet, ska hinna åka hem igen, hämta passet, komma tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag inte minns om jag låste dörren, åka hem igen, låsa dörren, åka tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag glömt packningen på bussen, hinna ringa bussbolaget och få hjälp, vänta in bagaget, hämta packningen åka tillbaka till flygplatsen. Sedan upptäcka att passet har gått ut. Hinna få ett tillfälligt pass. Och ändå ha tid att stå i kön till kaféet med det godaste kaffet. Och ha tid att låta det svalna.

Det här är vad jag kallar sunt förnuft, men vad som somliga i min omgivning menar tyder på att jag har en ångestdriven personlighet. De kan ha rätt.

Det viktigaste jag gör för att undvika att ha ångest är att arbeta på dagarna och att skriva på mina romaner resten av tiden. Om jag har en massa svåra saker att göra så hinner jag helt enkelt inte ha så mycket ångest. 

Ni anar nu kanske varför det är en sån utmaning för mig med det som kallas för semester. 

Länge levde jag i uppfattningen att alla andra visste hur man har semester. Jag har skämts för att jag fortsätter att skriva på mina böcker, fast man ska ha – semester. 

Men med åldern så har jag upptäckt något. Folk säger att de ska ha semester, att de ska göra ingenting. 

Men här kommer sommarens tyngsta scoop: Det är inte så. Folk ska träffa vänner, dricka vin, odla sparris, åka på båtuflykter. Folk ska plocka svamp, plocka bär, plocka hem tretton rätt. Någon ska bygga en altan, putsa fönstren eller gå en kurs i akvarellmålning. Någon ska åka till Grekland, precis som det där paret på Säters station, som vi strax ska återvända till. 

Och pröva att säga ordet semester till en småbarnsförälder. 

Det där paret på Säters tågstation, de hade ett enkelt trick. De var inte stressade över att missa flyget, för de skulle – tada – bo på ett hotell på flygplatsen. Och då kanske ni tycker att det är löjligt att ha så goda marginaler. 

Tåget från Säter blev fyrtiofem minuter sent. Men det kan vara värre. Några av er som lyssnar kanske åkte bil eller buss på E4 mellan Nyköping och Norrköping i måndags. Jag åkte åt andra hållet och fick se den längsta bilkö jag tror att jag någonsin har sett. Vägen ska byggas om och det gjordes en omdirigeringen av trafiken som gjorde att en del satt i kö i fyra timmar. Jag drabbades inte, men jag tänkte förstås på de som skulle med sina flyg. Några missade tydligen sina avgångar. Stackarna, tänker jag. 

Jag vet att jag borde tänka på alla miljoner som faktiskt hinner med sina flyg. Men så funkar det inte för mig. För mig blir det bara en bekräftelse på att man måste vara flygplatsen med gott om tid för att hantera oväntade problem. Och det betyder numera helst ett helt dygn i förväg. Det finns dock en risk att det inte hjälper. Jag kanske bara blir orolig för att komma sent till flygplatshotellet. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

Bästa lifehacket: Äta samma mat varje dag

Jag är i Norrköping och i en butik som är specialiserad på mat från Mellanöstern. Jag har inte varit här förut. Och så upptäcker jag upptäcker att burkarna med favabönor är betydligt billigare än i butiken där jag bor. Och att det verkar vara en av de populäraste varorna. 

Då vaknar en tanke som jag regelbundet tänkt genom hela livet, men aldrig lyckats genomföra. 

Jag äter mat huvudsakligen av två skäl:

1: för att tanka energi.

2: För att umgås. 

När jag äter av sociala skäl, då är det trevligt om det smakar gott eller intressant, dels för att folk omkring mig tycker att det är viktigt att mat smakar gott, dels för att det är fint att tillsammans prata om hur god eller hur intressant maten är. Med min fru till exempel. 

Men, och här kommer min förbjudna tanke: när jag äter bara för att samla energi, då är frågan: varför krångla till det? Varför behöva fundera på om jag ska äta ris eller pasta eller potatis? Varför fundera på om jag vill ha ägg, tofu eller kyckling? Gröt eller yoghurt. 

Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag, ja, utom när jag ska umgås alltså. Säg att jag äter tre gånger om dagen. Det blir 21 måltider. Och av dem så äter jag kanske sex i den sortens socialt sällskap att det behöver vara gott. Det blir femton måltider där jag lägger tid och ork på att välja mellan saker som jag ändå, i slutändan, inte bryr mig särskilt mycket om. 

Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag? Tänk vad mycket tid jag skulle få över. Jag skulle kunna skriva kåserier i Sveriges Radio varje dag om jag inte la tiden på att fundera på om jag verkligen är sugen på en ostmacka eller på boveteflingor.

Och när jag står i den där butiken och tittar på favabönorna så inser jag att jag tittar på svaret. Favabönor är samma art som bondbönor som odlades som under tidig stenålder, alltså sextusen år sedan. Sen slutade man nästan äta det här i Sverige, men inte i Egypten.

I Egypten är favabönorna huvudingrediensen i en maträtt som kallas för Ful Medames, eller Ful. (Uttalas typ som engelska fool).

Man kan laga Ful på många sätt, men det vanligaste är att man helt enkelt steker bönorna i olivolja, kryddar med salt och mald spiskummin, sen mosar man en del av bönorna, häller på citron och kanske persilja och kanske lite mynta. Kanske tärnad färsk tomat. Det finns recept med vitlök i eller där favabönorna får sällskap av kikärtor. Oavsett så får man i slutändan en väldigt nyttig röra som egyptierna äter till pitabröd. 

Egyptierna äter den till middag, de äter den till lunch, de äter den faktiskt också till frukost. De äter den kall och varm. Ni anar vart jag är på väg. En maträtt som man kan äta till frukost lunch och middag? En maträtt som innehåller både protein, järn och c-vitamin? En maträtt som dessutom är väldigt billig?

Men det finns ett hinder för att jag ska äta Ful Medames tre gånger om dagen. Och hon står bredvid mig i matbutiken. Det är min fru, och hon har synpunkter på att äta samma sak till frukost, lunch och middag resten av livet. Hon pratar besvärande ofta om saker som livskvalitet. Det är ingen slump att jag är den som alltid äter upp resterna hemma. Jag har inga problem att äta gårdagens middag igen. Och igen. 

Jag köper så många burkar favaböner jag orkar bära. Jag har ju ändå 15 egna måltider den här veckan. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

När man är tvärsäker och tyvärr har helt fel

Mötet i Göteborg gick fortare än vad jag hade trott, så jag ligger en dryg timme före min planering. Jag ska åka hemåt. Det finns ett tåg som går tidigare, då skulle jag spara en timme. Och så kommer jag ihåg att jag har en avbokningsbar biljett. Perfekt. Det är lite krångligt för biljetten jag ska boka av hör till ett tågbolag och biljetten jag ska boka på tillhör ett annat. Och jag vill inte boka av en biljett och sedan stå utan tåg, om det nya tåget visar sig vara fullt. Och det är inte långt till det nya tåget ska gå, så det är bråttom. Man får inte gå på tåget utan biljett, så jag bokar först den nya biljetten. Den är dessutom billigare än den jag sedan avbokar så jag har sparat några hundralappar. Jag blir belåten med mig själv. Inte nog med att jag kommer hem tidigare, jag har också sparat pengar. 

Jag tar stegen upp i vagnen i flygande fläng, så nöjd är jag, och så sätter jag mig på min plats. Det är perfekta platser, för trots att tåget är halvfullt så är hela den här änden där jag sitter – tom. 

Då kommer en konduktör farande. Tåget har inte ens hunnit lämna stationen. 

”Är det där din plats?” säger hon vänligt. 

”Javisst”, säger jag, för det var ju bara någon minut sedan jag tittade på min biljett.

”För jag trodde den var ledig”, säger hon och fortsätter: ”Jag tänkte sätta en hel barnfamilj där”. 

”Det går bra för min del”, säger jag. ”Jag blir inte störd av barn.”

”När bokade du den där biljetten?” säger hon envist och tittar i någon maskin hon har med sig. 

Hon vill verkligen få bort mig härfrån, låt vara på ett trevligt sätt. Men hon vill ha iväg mig. 

”För fem minuter sedan”, säger jag tryggt. 

Jag har inte bara sparat tid och pengar. Jag har också svar på allt. Gud, vad skönt det är att äntligen få sätta ner foten. Jag tycker att jag är flexibel hela tiden, ett mähä. Men nu är situationen så otroligt enkel och hanterbar. Jag har rätt och hon har fel och jag tänker inte låta henne köra iväg mig. Jag tänker: jag säger ifrån alldeles för sällan. Jag borde verkligen ta större plats. Inte vara så försiktig att säga ifrån. Det är ju så mycket i världen som faktiskt är åt skogen. Jag ska börja ett nytt liv nu. En tillvaro då jag sätter ner foten ordentligt. Då jag står upp för mig själv oftare. I denna osäkra värld börjar min förändring med att jag minsann vet på vilken plats jag satt mig. 

Jag fantiserar om vilka ställningstaganden jag ska göra. Jag ska inte bara ta ställning för att jag sitter på rätt plats och att jag har biljett. Jag ska börja här och nu, säga åt somliga människor att det verkar som om dom har glömt bort att alla människor – alla – är lika mycket värda. Och att vi får ett bättre samhälle om folk hjälps åt istället för att bara tänka på sig själva. Jag kanske borde bli statsminister. En sån som sätter ner foten i viktiga frågor. 

”Det kanske inte hunnit registrera sig i din maskin”, säger jag till konduktören för jag har inte bara svar på allt, jag är hjälpsam också. 

”Hm”, säger hon och går vidare i vagnen. 

”Vänta”, säger jag. ”Nu när du ändå är här kan du väl lika gärna kolla min biljett. Så vi har det gjort.”

Det här tågbolaget kollar nämligen biljetter även om man sitter på rätt plats. Och jag hoppas kunna somna till på tåget. 

Jag får fram min biljett och tittar på siffran som talar om vilken plats jag ska sitta på. Och så tittar jag på numret ovanför sätet. Sedan tittar jag på siffran en gång till. 

Hoppsan.

Eh.

Jag har förväxlat två siffror på biljetten. 

Hur man hanterar att man hade fel, säger mycket om vem man är som människa. 

Jag skulle till exempel kunna hävda att jag hade läst rätt siffror på biljetten, det vara bara det att de hamnade i fel ordning. I så fall hade jag inte fel, bara inte helt rätt. Jag skulle kunna låtsas som ingenting, konduktören är redan på väg åt ett annat håll, hon har annat att göra än att tjafsa med tjurskalliga passagerare. 

Jag skulle också kunna bestämma att jag har rätt, det jag har sagt gäller och jag tänker inte backa. Konduktören kan ju inte veta att jag kollat på biljetten. 

Eller säga att jag hade otur. Det var egentligen inte mitt fel. Om jag bara inte hade sett fel på min tågbiljett så hade jag ju haft rätt. Eller hur?

Så jag har en del möjligheter när jag upptäcker att jag har satt mig på fel plats. Och inte nog med att jag haft fel, jag har dessutom envisats. Jag har triumferat. 

Så hur ska jag göra? Ska jag säga att jag hade bråttom och det var därför det blev fel, det vill säga att det egentligen inte var mitt fel, utan att felet var att det var bråttom?

”Du”, ropar jag till konduktören. ”Du, jag hade fel. De här platserna är lediga.”

Hon tittar vänligt på mig och nickar. Hon är inte ens irriterad. Jag lommar iväg till min plats.

Och jag, jag har lärt mig en sak. När man äntligen sätter ner foten, då ska man se till att det inte är i klaveret.

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

Varför kan inte gårdags-Augustin sluta ställa till problem för nutids-Augustin?

Kåseri:

Det finns en person i min närmaste krets som är fullständigt oansvarig. Det här är en person som hela tiden ställer till enorma problem för mig. Det är också en person som aldrig lär sig av sina misstag. Och nu undrar ni förstås om jag ska hänga ut den här personen offentligt och det tänker jag faktiskt göra. Inte med namn väl? Jodå, verkligen med namn. 

Den person som inte lär sig av sina misstag är gårdags-Augustin. 

Det finns ju, som ni vet, tre stycken Augustin Erba här i världen: det är gårdagens Augustin, det är framtidens Augustin och det är nutids-Augustin och det är förstås nutids-Augustin ni lyssnar på just nu.

Ta det här när man tittar på sitt bankkonto och upptäcker att det har dragits pengar. Och så upptäcker man att någon har börjat prenumerera på en tv-kanal igen och så inser man att det är gårdags-Augustin som ville se en tv-serie, men som har glömt att säga till framtids-Augustin att säga upp abonnemanget. Eller när gårdags-Augustin köpte en bakmaskin till nutids-Augustin utan att jag bett om det. Nu står den bara står i vägen i köket.

Gårdags-Augustin har heller inte respekt för min tid. 

Om någon frågar honom i juni om han har tid att ta en halvdag i Eskilstuna i december då säger han javisst utan att blinka. Som om jag skulle ha en massa tid över nu. 

Jag vet inte hur många gånger jag suttit med almanackan en morgon och stirrat på de saker gårdags-Augustin har sagt ja till och tänkt att han är helt absurd tidsoptimist. Jag förstår inte varför gårdags-Augustin inte kan tänka: skulle jag säga ja till att göra det här om det var idag? 

Eskilstuna, idag, halva dan? Jag har ju ett jobb och ett liv att sköta. 

Ändå säger gårdags-Augustin ständigt ja till den ena saken efter den andra, och det allra värsta är att det är ju inte gårdags-Augustin som måste göra alla de här sakerna. Utan det är ju jag. Nutids-Augustin som måste genomföra dem. 

Det finns viktiga saker att göra om man uppfinner en tidsmaskin, som till exempel att ta itu med Hitler och fotografera dinosaurier, men överst på min lista skulle nog vara att åka tillbaka i tiden och prata med gårdags-Augustin och säga åt honom att skärpa sig. 

Det värsta gårdags-Augustin någonsin gjort var när jag var typ 23 och gick till tandläkaren och tandläkaren sa: du, dom där visdomständerna, dom ser inte bra ut. Jag skulle ta dom direkt nu, innan de krånglar.

Och då sa gårdags-Augustin. Men är det säkert att de kommer att krångla?

Helt säkert är det inte, sa tandläkaren, men väldigt troligt. 

Och så frågade tjugotreårige gårdags-Augustin: hur gammal kommer jag vara när visdomständerna börjar krångla?

Kanske femtio? sa tandläkaren

Ha! tänkte gårdags-augustin. Femtio? Det är ju inte ens säkert att jag lever då. Det är inte ens säkert att jorden har mänskligt liv då. Så gårdags-Augustin gjorde ingenting åt sina visdomständer och det blev nutids-Augustin som satt i tandläkarstolen som femtioåring och fick höra att tandläkaren sa. 

Du, den där infektionen ser rätt illa ut. Vi måste nog ta den där visdomstanden. Synd att du inte tog den när du var yngre, de är inte lika besvärliga då. 

Fin present att få från gårdags-Augustin, va. 

 Och då har vi inte ens pratat om bo-lånet? Vem har bett gårdags-Augustin att skuldsätta oss för resten av livet?

Det är som om gårdags-Augustin tror att framtids-Augustin kommer ha mer pengar och mer tid än nutids-Augustin.

Jag inser just nu att gårdags-Augustin satte mig i den här studion, skrev det här kåseriet som jag nu håller på att läsa upp. Tar det här aldrig slut? 

Ingen kommer att vilja göra något kul med mig när det som imorgon kommer vara gårdags-Augustin har ägnat sig åt att klaga i radio över att folk vill göra roliga saker med mig. 

Jag önskar verkligen att framtids-Augustin kan få snurr på den där tidsmaskinen. Det finns ju ett säkert sätt att ta reda på om han verkligen lyckats bygga en. I så fall kan han resa tillbaka i tiden, ja till exempel till detta ögonblick och stoppa mig från att säga mer dumheter. Ja, exakt. Nu.

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri som tidigare sänts i Godmorgon Världen i P1 kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

Kåseri: Bluffen om att behöva vara ”rak i ryggen” eller ha en bättre hållning.

”Sitt rak i ryggen!”

När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen kände jag mig dålig.

När gymnastikfröken sa att jag skulle vara rak i ryggen kände jag mig

dålig.

”Du går som en hösäck”, sa min mamma.

”Givakt”, sa löjtnanten. 

För man ska ju vara rak i ryggen.

”Sträck på dig!”

”Sitt upp!”

Böjd rygg, det är sådant som slöfockar ägnar sig åt. De som hukar framför sina dåliga skärmar. Och det sägs inte bara vara dåligt för hälsan. Också dåligt för själen. Man kan se på folk om hur de är genom att titta på deras ryggar. Ni vet: Hon gick rakryggad genom krisen. Han gick med höjt huvud, trots skammen. 

Kanske borde jag ha tänkt att det är lite konstigt att man kan lista ut människors karaktär genom att titta på deras hållning. 

Ja, jag borde ha tänkt själv. Men ni vet hur det är: när alla vuxna säger något åt en, så tror man på det. Ibland långt upp i vuxen ålder. 

Nu har jag upptäckt att det inte är så självklart som jag har trott. Jag har just läst boken ”Slouch: Posture panic in Modern America” av vetenskapshistorikern Beth Linker.

Översatt till svenska skulle titeln vara ungefär ”Hopsjunken: Paniken över hållning i moderna USA”

Men hur kan det då komma sig att rak i ryggen har fått en sådan makt över mänskligheten?

Vilka kan ha tyckt att det var viktigt att vi går raka i ryggen?

Det verkar alltid ha varit ett samtalsämne, redan de gamla grekerna och de tidiga kristna funderade över detta. Men det fick en nystart när Darwin skrev att människorna härstammar från aporna. Som ni vet blev det kalabalik över det påståendet. Människor är ju unika, vi är väl inte djur? Och i jakten på vad som är skillnaden mellan apor och människor så började en väsentlig sak utkristallisera sig: att vi går på två ben. Att vi går – är ni med? – upprätt. Och det dröjde inte länge förrän allsköns dåtida forskare påstod att böjd rygg kunde vara skadligt, rentav livsfarligt för hälsan. 
En ledtråd som borde ha fått folk att ana att det kanske var överdrivet är dödsannonserna. Det är inte så ofta man ser att Olof, 32, dött och det är för att han satt som en hösäck. Men under en period trodde man faktiskt att rak rygg och god hållning kunde förebygga tuberkulos.

Att ha böjd rygg sågs ett tecken på att en människa höll på att återvända till sitt djuriska tillstånd, att återgå till det naturliga – att gå på alla fyra. Därför blev det mycket viktigt att använda sin civilisation, sin självdisciplin, sin höga moral och sin förmåga att övervinna sina drifter, till att hålla sig rak i ryggen!

När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen var han omedvetet med i en tydlig strömning om att det är finare att vara rak i ryggen.

Men hur viktigt är det att vara rak och krokig? Tja, ett exempel i boken är att man på 1940-talet i USA kopplade ihop att vara rak, rakryggad, med att vara heterosexuell. För vad heter det på engelska när man är hetero? Man är straight. 

Men är det ett problem att man håller sig rakare? Det kan väl inte skada? President John F. Kennedy hade ryggproblem, som gjorde att han bar en korsett. Den hjälpte hans rygg och gav honom också en fin, presidentig hållning. Men det finns faktiskt teorier att om han inte hade haft korsetten den där dagen i Dallas så hade historien kanske sett annorlunda ut. Det första skottet träffade honom i nacken, och hade han inte haft korsett hade hans rygg antagligen böjts framåt och det andra skottet, det som träffade honom i huvudet, kanske hade missat. 

Ja, så kan det gå när man är rak i ryggen. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker.
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

Kåseri: Min gamla bil är uttjänt – men är det verkligen bara bilen som blivit för gammal?

Min bil är snart så gammal att den kommer klassas som veteran. En gång i tiden kallades den miljövänlig. En gång i tiden ansågs den vara framtiden. Det kan till och med ha varit så att kvinnor stannade vid bilen när den stod i baren och tog en öl och undrade om den var singel. 

Och bilen var redo för äventyr. Över stock och sten. Ut i skogen. Upp till fjällen. Ut i Europa. Överallt kunde bilen åka. Visste smällde det ibland, visst slog den i saker. En gång vred jag sönder knäet i alperna, men det brukade alltid ordna sig. Ibland hade jag fantasier om att vinna tävlingar och bli berömd. Ibland hade jag fantasier om lycka, för bilen var alltid på väg någonstans. 

Numera handlar det mer om att överleva till nästa tankning. Och underhållet är omfattande. Fast jag nästan slutat bekymra mig om utseende. Tidigare skulle varje repa lagas, men nu tänker jag att folk får vänja sig vid några rynkor. Det går inte att dölja åldern. Det finns liksom inte tid att bekymra sig om yta, när det som bultar under huven ger ifrån sig oroväckande stön och pruttar, varje gång bilen ska resa sig ur läsfåtöljen. 

Ta bara det här med vad man stoppar i den. En gång i tiden kunde det gå åratal utan att jag fyllde på med rätt olja och filter. Nu vågar jag inte chansa. I den här åldern är det somliga som ger upp, och kör bilen på ren alkohol, och tänker att det rensar rören, men jag vill ändå att bilen ska ta sig framåt. Så det blir nötter och yoghurt och olivolja. Och inte för mycket av något förstås, för det är lätt att en bil drar på sig några extra kilon. 

Vi borde inte ens prata om lukten. Förr kunde den vara ute på ett maraton och komma hem dränkt i svett som luktade charmigt av läder och lakrits, men numera räcker inte ens doftgranar till. 

En gång om året går jag på besiktning och då är det några medlidsamma människor som ger mig resultat på vad som är bekymmersamt just i år. Utsläppen ser inte alltid ut som de ska och hur är det med trycket i pumpen? Luftrören ser klena ut. Kolesterolvärdena behöver åtgärdas. 

”Ändå bra för den åldern”, säger de tröstande.

Och sen är det allt som har ändrats och som jag trodde skulle vara för alltid. CD-spelaren är numera meningslös. FM-radio går knappt att använda längre för vi har alla vant oss vid att bestämma varenda sekund av våra liv själva. Bilen ska inte längre tankas, utan laddas. 

Allt ska skötas via skärm. Och ju äldre jag blir desto sämre reaktionsförmåga får jag, så jag vill hellre hålla ögonen på vägen och känna på allt med händerna. Jag försöker tänka på att erfarenhet är viktig och att den som varit med har många kunskaper, men till min fasa är det ingen som längre vet vem Fleksnes är. Eller Alice Babs. Det som alla kände till, håller bli något som bara den som är äldre och jämngammal minns. Ja, för den som har minnet kvar. Bilens klocka glömmer hela tiden att jag ställer om den. Ett dygn senare är den tillbaka i vintertid och ligger vaken vid fyra på morgonen och undrar om den ska lyckas somna om.

Jag läser i tidningen om hur omodern bilen är. Det finns vissa gator jag inte får åka på. Det ligger i luften att jag snart blir helt förbjuden. 

Ibland tänker jag att jag skulle skött om den bättre, om jag inte åkt puckelpist kanske knäet inte skulle knarra i fjädringen så mycket som det gör. 

Men då tänker jag på att visst – jag kunde låtit bilen stå i ett garage – men vad ska man då med en bil till?

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

Kåseri: Så klagar du bäst under semestern

Som alla vet är en viktig ingrediens i en lyckad semester att klaga. 

När man står vid grillen och hör omgivningen klaga, då kan det bli dålig stämning om man bara står och säger saker som: ”Jag är faktiskt ganska lycklig” eller ”Min fru är underbar.” 

För att bespara dig den sortens sociala haverier kommer här en guide till sommarklagandet. 

Vi börjar med det enkla, amatörklagandet. Det här kan du alltid dra till med, även om alla har hört det förut och du framstår som lite banal. 

Klaga på vädret. Du kan klaga på att det är för varmt. Du kan klaga över att det är för kallt. Du kan klaga över att det först var för varmt, så du klädde dig för tunt, för att du sedan fryser när det blev lite kallare. Det är ett så kallat seriellt klagomål och lite mer avancerat. Då börjar du klaga i en ände, men du leder skickligt över klagomålet i ytterligare ett klagomål i samma ämne. Du kan också göra ett dubbelt klagomål: du börjar med att klaga på vädret, för att det till exempel regnar för mycket, för att direkt också klaga på bönderna som du tror kommer vara missnöjda om det blir för soligt och torrt. 

Ett annat tacksamt ämne för klagomål är tågen. Du kan klaga på att det var svårt att boka och sedan lägga upp det så att du kan åstadkomma en trippel i seriellt klagomål genom att först klaga på att det var svårt att boka, att det var dyrt och sen – dessutom – blev försenat. 
Och nu när vi börjar närma oss de lite mer avancerade klagomålen kan du toppa trippeln med att slänga in ett diskussionsämne. Så här: ”Och inte nog med att jag hade lagt tvåtusen spänn på ett försenat tåg, dessutom hamnade jag i en tyst vagn. Med en barnfamilj och en kvinna som tittade på film utan lurar.” 

Den här sortens klagomål är inget för nybörjare. Men lyckas du är kvällen räddad. För det första finns det många andra som vill klaga på detta, så du inbjuder till historieberättade och för det andra så inbjöd du generöst till dina vänner – dina klagande vänner – att få klaga på dig. 

För vid ditt middagsbord sitter det antagligen någon som kommer att hitta glädje i att påtala: ”Det heter inte tyst vagn längre, det heter andraklass lugn”. Och sen kan ni tillsammans klaga och diskutera vett och etikett och skillnaden mellan tyst och lugn hela sommarnatten.

Ett klagomål får gärna vara intressant. Det är inte intressant att säga ”Åh, vad kallt det är i Sverige. Nu undrar man vart de där klimatförändringarna tagit vägen.” Det är uttjatat. Intressantast är de där klagomålen som börjar med att man är avundsvärd, men som tar en oväntad negativ vändning.

”Vi lyckades få en sista minuten till Italien, för femtio kronor, men när vi kom fram var det vulkanutbrott.”

Ni märker – det vill man höra allt om. 

Sen finns det förstås överkursen. Och då premieras originalitet: när du lyckas klaga på något som ingen annan insett att man kan klaga om. Jag planerar t ex att klaga på att spaghettin är för kort nuförtiden. Japp. Ingen aning om det är sant, men det kommer rädda många sommarkvällar.

Men blir inte övermodig av denna förnämliga guide till sommarklagan.

Du kan till exempel inte klaga på att badstranden ligger för långt bort för att du ska kunna gå dit med din fotboja. 

Och du får klaga på din kvarskatt, om den är på femtusen kronor typ. Men du får inte klaga på din kvarskatt om den är på fem miljoner. 

Nu gäller det här främst under semestern, men självklart är det så att de som har semester jämt, som småbarn och pensionärer, de får förstås klaga året om. Lycka till. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.

Kåseri: Jag vägrar acceptera att mitt bredband går långsammare än vad jag betalar för

Ibland går mitt internet väldigt långsamt. 

Jag ska bara spara en fil i molnet, och så är det som om det är någon som personligen bär varenda etta och nolla och denna någon har bestämt sig för att ta kafferast. 

Kanske har jag ett virus i min dator som utför någon ond gärning i andra ändan av världen. Kanske räknar den fram bitcoins till någon oförtjänt tonåring i St Petersburg. Det kan vara ett virus i min gamla skrivare, i en smart glödlampa eller i en router. 

Det kan vara att någon som är på samma kabel som jag och håller på att ladda ner femhundra miljoner filmer. 

Alltihop är orättvist för jag uppdaterar min dator regelbundet, jag uppgraderar min firmware i routern och jag har nästan alltid det senaste systemet. Just nu är min konfiguration ett s k mesh-system. Ni hör ju.

Så jag tar det personligt när internet är långsamt. 

Och som jag har tjafsat med olika leverantörer. För det finns sätt att avgöra om jag inbillar mig att mitt internet går långsamt. Jag har ett avtal som säger att jag ska kunna ladda ner 250 megabits per sekund. Då finns det appar som kan kolla om mitt bredband verkligen levererar detta. Den mest populära är ett oberoende verktyg som drivs av internetstiftelsen och heter Bredbandskollen. Den utvecklades för länge sedan av konsumentverket och några till. 

Så när det segar till sig brukar jag testa och då står det 50 megabits nedladdningshastighet eller 75. Väldigt sällan genom åren har det stått hastigheten som jag har betalat för. 

Det är som om jag skulle beställa en hamburgare och bara få två bitar bröd med ett salladsblad. Eller om min nya bil efter en vecka visar sig bara ha tre däck. Eller om jag köpt en dyr tågbiljett till Malmö och så stannar tåget i Jönköping och jag måste åka buss och blir fem timmar försenad. Det skulle ju aldrig hända, eller…Nej, vänta det var ett dåligt exempel. 

Jag ringer internetleverantören och klagar och ibland säger de att min router är gammal och att jag behöver en ny. Och om jag redan har en ny router så brukar jag säga upp mitt abonnemang, ja, för att jag blir så irriterad. Då har det hänt att de säger att jaha, säga upp abonnemang, då ska du inte tala med mig, för jag jobbar bara med support, då ska du prata med avdelningen säga upp abonnemang. 

Jag får ett telefonnummer och hamnar i en oändlig telefonkö och bara inte orkar vänta. Eller så erbjuder de gratis filmkanaler. 

Under en period hade jag till och med två internetabonnemang och två routers. En via fibern i huset och en via den gamla koppartråden. För att alltid var det något som inte funkade. 

Det mest retfulla jag råkar ut för när jag ringer och klagar och de ber mig göra en mätning exakt just nu, ja då har jag några gånger haft de 250 megabits som jag ska ha. Och om jag inte haft det har de tryckt på någon knappt och nästa mätning har visat rätt. Nästan som om de kan dra på hastigheten på klagande kunder. 

Jag har länge haft en dröm. Och det är att vi konsumenter skulle skulle protestera ihop. Säg att jag betalar 250 kronor i månaden för mitt abonnemang med 250 megabits, men bara får ut 125 megabit när jag mäter. Tänk om jag skulle sätta i system att bara betala 125 kronor? Jag betalar för vad jag får helt enkelt. 

Jag kanske skulle börja med det redan idag. När jag kommer fram till skriver ner detta kåseri tar jag fram min app och mäter hastigheten på internet. Är det nu revolutionen börjar? Är det Augustin Erba som ska leda kampen? Ska jag äntligen bli folkets hjälte? Jag blir uppiggad av tanken på mig själv som politiker. Jag är visserligen inte dömd för grovt förtal, men man kan väl bli minister ändå? 

Jag mäter hastigheten på nätet och det är så himla typiskt. Just när man är redo för revolution visar mätningen på exakt 250 megabits, precis som det borde vara. Aldrig får man vara riktigt glad. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

Kåseri: Vi behöver fler knappar och färre skärmar

Jag står och lagar mat i köket när jag plötsligt inser att jag har blundat för sanningen. Jag har frivilligt låtit lura mig. Så nu är frågan, har ni, kära läsare, också gjort det?

Det händer när jag ska göra något så enkelt som att koka ägg. Vattnet bubblar, det stänker över spisen och hela spishällen börjar pipa och tjuta. 

Det är inte som när Newton fick äpplet i huvudet, men nästan. 

Jag inser: det behöver inte vara så här. 

Det är några år sedan vi skaffade en ny spis av modernare sort. En induktionshäll, kallas det. I en sådan är det inte spisplattorna som hettas upp, utan botten i kastrullen eller stekpannan det sker med hjälp av ett magnetfält, det snabbare än en gammal spis och det är energisnålt. Man styr den ungefär som man styr sin telefon, med fingertopparna mot en glashällen. 

Men nu piper spisen som om jag har sönder den, men det enda som egentligen hänt är att vatten runnit över glaset och aktiverar flera kontroller samtidigt. Jag måste torka av vattnet och ställa in temperaturen på nytt. 

Och så här har den hållit på och det är först på sistone det slagit mig: det här är verkligen inte särskilt bra eller smidigt. 

Hur kan man konstruera en spishäll som inte tål att det rinner ut lite vätska på den? 

Och varför har jag accepterat det?

Jag vet båda svaren. Och det är nu vi kommer in på hur jag (och kanske ni läsare) har lurat oss själva. 

För det första: jag har accepterat det här dumma pipandet för att spisen sas vara modern. En ny, dyr spishäll kan väl inte vara sämre än en gammal?

Men kontrollerna är ju sämre. Mycket sämre. 

För det andra: man har konstruerat den på det sättet för att det är billigare: en glasbit med touchfunktion är billigare än att ha en massa knappar och vred. 

Lite som när iphonen kom. Jag var så glad åt pekskärmen att jag inte tänkte på hur mycket jag saknade knappar. 

För det är faktiskt det som är fel. inte bara på spisen, men på nästan alla nya prylar. 

Jag vill ha tillbaka knapparna. 

Jag vill att spisen ska ha knappar, jag vill att telefonen ska ha knappar, det behöver inte vara ett tangentbord, men jag vill ha fler knappar än det är nu. Jag vill ha fler knappar på min tvättmaskin och på min torktumlare. 

Och då ska vi inte ens prata om bilar. Jag vill inte köra bil med en pekskärm inne i bilen som jag måste titta på. Jag vill ha ögonen på vägen hela tiden. Och då behövs inte bara ratt, utan knappar, vred och spakar. 

En annan störig sak med spisen är hur den piper. Det låter likadant som mikron eller diskmaskinen. 

Det borde låta olika, tänkte jag i alla fall tills jag fick vår nya torktumlare. 

När den är klar spelar den – håll i er nu – ”Die Forelle”. Ja, vi pratar Schubert. Den spelar alltså en motbjudande digital pipversion av ett av världens vackraste musikstycken när handdukarna är torra. 

Jag vet att Schubert är död sedan 200 år, men varje gång denna förfärlighet spelas är jag rädd. Jag är rädd att jag ska gå in i badrummet och upptäcka ett 200 år gammalt lik. Jag är rädd att stackars Schubert hört min torktumlare, roterat som en fläkt i sin grav, satt sig på ett flyg, åkt till Stoclholm och gått igenom väggen till mitt badrum för att höra vem det ärsom kränker hans konstnärsskap 3 gånger i veckan. 

Jag längtar tillbaka till 1980, ni vet den tiden då vi, enligt vissa ideologer inte hade någon brottslighet i Sverige. 

Men jag kan besöka 1980 för det är så gammal spisen i min sommarstuga ser ut att vara. 

Jag lagar mat på den. Det går långsamt. Jag spiller. Det piper inte men det går inte att torka av för plattorna är jättevarma, så maten bränner fast och det är mycket svårare att torka av en gammal spis med upphöjda plattor än än helt slät häll. 

Och när jag just ska somna undrar jag: har jag stöngt av den? Så jag måste upp och kolla. Jodå, men jag påminns att min nya häll stänger av sig själv. 

Det var alltså inte bättre förr. Men hur är det då? Jo, det ska jag tala om för er. Det var inte bra då och det är inte bra nu. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

Kåseri: Panik! Min telefon känner inte igen mig.

Så kommer då slutligen dagen då min telefon bestämt sig för att jag inte längre är den som bestämmer. Jag vet att ni är många som blir arga på era telefoner för att de inte gör som ni vill, men jag har alltid betraktat mig som teknikens härskare. Har man en gång löst partiella differentialekvationer lika enkelt som andra häller upp flingor, då ska all teknik vara ens underdåniga tjänare. Fram tills idag. 

Jag ska göra en av alla saker som man gör på sin telefon, och så säger plötsligt telefonen att den inte känner igen mig. 

Jag har alltså ansiktsigenkänning inställd på min telefon. Det ska räcka att jag kastar ett öga på den så ska Sesam öppna sig. 

Men nu skakar telefonen till och säger ”Ansiktet känns inte igen.”

To my face. 

Jag tänker inte ens på det. Alla vi som har haft med teknik att göra de senaste femtio åren vet ju att teknik är så här. En gång i tiden bankade man på TV:n för att få stabil bild, nu prövar man bara på nytt, eller startar om. Så jag prövar igen. Och en gång till. 

Men, nähä. Jag kommer inte in i min telefon, för den säger att mitt ansikte inte ser ut som det brukar. 

Jag börjar tänka.

Är det dåligt ljus? Jag prövar i en annan vinkel. Nähä?

Är det kanske att jag klippte skägget lite kortare i morse? Nej, det borde verkligen inte göra skillnad. 

Kan det vara att jag har en sjukdom? Ni vet den sortens sjukdom som det står om på kvällstidningarnas löpsedlar, den sorten som börjar med att man känner sig helt frisk?

Kan jag ha svullnat i ansiktet? Kan det vara något som telefonens system uppfattat som jag inte sett. Och min fru missat?

Jag prövar igen. Och nu har telefonen fått toknog av mina försök för nu slår den på något som säger att den gått in i skydd för stulen enhet

Vad i hela … är skydd för stulen enhet?

 Antagligen något som jag själv vid ett överambitiöst tillfälle ställt in. Så nu börjar det blir rejält bekymmersamt. Jag är inte bara en främling för min egen telefon, jag är en fiende. 

Jag lägger skrämt ifrån mig telefonen. Om jag prövar en gång till kanske det kommer höras sirener utanför fönstret, för att min telefon har golat ner mig. 

Vad kan felet vara? Jag googlar på jobbdatorn, för jag kommer ju inte åt min telefon. 

Den säger att jag kanske har gjort en uppdatering, men det har jag inte. Jag har väntat med att uppdatera. Jag har låtit andra otåliga människor vara försökskaniner och råka ut för eventuella buggar. Jag har samma version av programvaran och operativsystemet som jag haft den senaste månaden. Är jag kapad? Av någon annan som har börjat logga in med ett annat ansikte? Nej, då hade jag märkt att mina konton tömts.

Kan det vara AI:n? Ja, det skulle inte förvåna mig. AI är mitt nya hatobjekt i världen. 

Bara namnet visar hur fejk det är. Artificiell intelligens. Det är ingen intelligens, det är mönsterigenkänning. Men kloka, högutbildade människor har åkt på den här blåsningen. Och nu tror ni kanske att jag inte begriper vad AI är, och att jag är sinnesförvirrad. Jag menar, om inte ens min egen telefon känner igen mig, då kanske jag inte är mig själv. 

AI, i alla fall som den ser ut nu och som den kommer se ut de närmaste åren, kan inte resonera. Det är inte den sortens system. Det är därför de där självkörande bilarna som Elon Musk utlovade för många år sedan inte är i närheten av att inträffa. Det är därför autokorrekt på din telefon fortfarande kan komma med felaktiga förslag. Det är inget fel på AI, den är jättebra på massor med saker, men den är urusel på den sak som alla verkligen vill att den ska göra. Och som Elon Musk låtsas att den kan göra. Nämligen tänka. Det måste vi tyvärr fortsätta att göra själva. 

Kanske har någon övermodig prgrammerare ändrat i algoritmen för ansiktsigenkänning, och släppt in AI, och att det är därför jag nu inte kommer åt min telefon. 

Jag ställer mig frågan igen: vad är det för fel på mig och mitt ansikte? Vad har jag gjort?

Och så glor jag ilsket på min telefon. Men vänta nu, vad är det där för kladd? 

Det ser smutsigt ut? Ah, jaha… ja, det är visst smuts på telefonens kameralins. 

Jag torkar av linsen och det är det sista jag någonsin tänker säga om den här saken. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.